Hetsjakten på små kraftverk strider mot folkviljan
Aktivister dominerar statens kampanj mot små privata vattenkraftverk. Deras mål är uppenbart. Att orsaka så stor ekonomisk skada för små privata elproducenter som möjligt. Målet är att kraftverksägarna ska ge upp, lägga ner verksamheten och själva ansöka om utrivning. Man gör det genom att överdriva krav på åtgärder, långt utöver vad som är motiverat ur miljösynpunkt. Att vattenkraftens miljöfond betalar en del av kostnaden är inte tillräckligt när slutnotan för många kraftverksägare ändå hamnat på miljonbelopp. Alla har inte råd. Nu måste politiken sätta ner foten. Ordentligt. Det räcker inte med några halvmesyrer eller vagt formulerade beslut som aktivisterna kan tolka som de vill. Detta har pågått allt för länge och i grunden är det en kränkning av äganderätten och rätten att bruka det man äger. Politiken måste bli tydligare så aktivisterna på berörda myndigheter inte kan fortsätta runda den politiska viljan.
Lagen måste ändras Den paus i omprövningarna som regeringen fattat beslut om är därför bara första steget. Under pausen måste regeringen utreda hur man ska få berörda myndigheter att lyda riksdag och regering. Det är möjligt att detta bara kan uppnås genom att bredda och förändra kompetensen på berörda myndigheter. Det viktigaste på kort sikt är dock att förmå Havs- och vattenmyndigheten att ändra sina vägledningar och föreskrifter så att dessa blir så tydliga att länsstyrelser och vattenmyndigheter inte kan göra egna tolkningar. På lång sikt måste lagen ändras. Lagarna kring hur man klassar våra vattendrag, hur arbetet med miljökvalitetsnormen går till och hur den är kopplad till miljöbalken, måste ändras. Även miljöbalken måste ändras. Regeringen måste också ändra hur besluten om KMV (kraftigt modifierade vatten) och undantag kommer till. Det är orimligt att aktivistiska myndigheter själva kan besluta om vilka vattendrag som ska klassas som KMV. Lagen måste vara utformad så att olika intressen, lokala såväl som nationella, får ett reellt inflytande.
Odemokratiskt Statens kampanj mot småskalig vattenkraft har pågått i många år nu. Pådrivna av sportfiskeintressen, och miljöaktivister som vill restaurera alla vattendrag, har man i stort sett skaffat sig ett monopol både på problemformulering och målformulering. Genom inflytande över processen med lagstiftning har man fått i stort sett de lagar man önskat sig. Kraftverksägarna och andra intressen tvingas hela tiden spela på motståndarnas planhalva. Det är inte rimligt. I synnerhet som aktivisterna bara stöds av några få procent av svenska folket. En klar majoritet av svenska folket är positiv till vattenkraften, och drygt hälften av dessa kan till och med tänka sig att bygga ut. I riksdagen råder en klar majoritet för att bevara vattenkraften, även den småskaliga som till stor del är privat. Det är i stort sett bara de partier som är olika grad är emot privat ägande som sympatiserar med aktivisterna. Det som pågår just nu är därför odemokratiskt. Riksdag och regering måste sätta stopp för fortsatt myndighetsaktivism. Äganderätten måste respekteras, även av myndigheter. Vattenkraften är trots allt den renaste, och mest miljövänliga och i särklass mest hållbara kraftkällan av alla. Göran Åhrén
”Riksdag och regering måste sätta stopp för fortsatt myndighetsaktivism”
Ödeborg. Naturligt vandringshinder. Är det rimligt att fisk ska kunna ta sig fram överallt?
Elkrisen tvingar fram åtgärder
Regeringen ber HaV ser över normsättningen
Nu ingriper regeringen. Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har fått i uppdrag att se över normsättningen av Sveriges vattendrag, en av grundbultarna i vattenförvaltningen. Syftet är att HaV ska se överbehovet av nya föreskrifter och vägledningar.
– Vi behöver se till att vattenkraften utnyttjas till max utan att bygga ut den, säger miljöminister Annika Strandhäll. Tanken är att föreskrifter och vägledningar ska bli mer ska bli mer ändamålsenligt utformade. – Vi ska värna våra svenska vattendrag och sjöar, inom uppställda ramar, samtidigt som det är viktigt att vi i den exeptionella situation Sverige och Europa befinner sig säkerställa att vi inte tappar viktig elproduktion, säger Annika Strandhäll. I sitt pressmeddelande skriver regeringen så här: ”Syftet är att klargöra om föreskrifter och vägledningar är ändamålsenligt utformade, något som är angeläget utifrån de stora och ökande behoven Sverige har av energiproduktion. Det innebär bland annat att myndigheten ska analysera vattenmyndigheternas behov av vägledning när de tar fram miljökvalitetsnormer för vatten.” Enligt EU:s vattendirektiv kan en vattenförekomst förklaras som kraftigt modifierad, KMV. Det innebär i så fall att kraven på åtgärder blir mildare. Riksdagen har beslutat att myndigheterna ska ta tillvara alla möjligheter till undantag och KMV som vattendirektivet medger. Vattenmyndigheterna har inte hörsammat detta. Istället har man hänvisat till sina egna regler för KMV som i praktiken innebär att bara de största oftast statligt ägda vattenkraftverken klassas som KMV. Sverige har jämfört med andra länder en mycket låg siffra för KMV. Några få procent, medan exempelvis Schleswig-Holstein har 20 procent KMV-klassning av sin vattenkraft. En konsekvens av detta och den snäva normsättningen har blivit omfattande krav på åtgärder från länsstyrelserna. Verksamheten blir inte längre lönsam. Många privata ägare väljer därför att lägga ner och riva ut. Mitt i elkrisen arbetar alltså statliga myndigheter för att minska produktionen av el från småskalig vattenkraft, som till stor del är privatägd. I kölvattnet på den statliga kampanjen mot vattenkraften så köper utländska bolag med riskkapital bakom sig upp vattenkraftverk i Sverige. Kritiken från vattenkraftsföreningarna i landet växer. Och många har försökt nå fram till politiken med budskapet att situationen nu trots besluten i riksdag och regering är akut. Det är mot den bakgrunden man kan se Annika Strandhälls utspel om vattenkraften. Göran Åhrén
”Vi behöver se till att vattenkraften utnyttjas till max”
Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som KMV. Fonden borde istället användas till åtgärder – där det behövs. Det säger riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) efter ett besök i Dalsland med vattenförvaltning och små kraftverk på agendan. Nu går stora summor pengar till juridiska processer istället för till åtgärder.
Vi är bara i inledningen av omprövningarna. Men redan står det klart att krisen är akut. Många kraftverksägare är uppgivna. Länsstyrelser ställer orimliga krav och många orkar inte längre. De lägger ner verksamheten och ansöker om utrivning. Det var precis det här en majoritet i riksdagen ville undvika när man fattade beslut om den nya lagen. – Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som KMV. Fonden borde istället användas för åtgärder – där det behövs, säger Magnus Jacobsson. Magnus Jacobsson besökte i veckan fårbonden i Färgelanda, Christer Jansson, LRFs vattenexpert. Han berättade vad LRF kommit fram till när man jämfört hur den tyska delstaten Schleswig-Holstein arbete med vattendirektivet med hur vi arbetar i Sverige. Det är stora skillnader. Och det handlar inte bara om vattenkraften, utan även om jordbruket och andra verksamheter som är beroende av vatten.
Lokalt inflytande Beslut om miljökvalitetsnormen tas i den tyska delstaten av lokala grupper, inte av statliga tjänstemän eller experter. Lokalbefolkningen kan alltså vara med och påverka. – Det är en modell som bättre överensstämmer med direktiven, säger Christer Jansson. Vattenråden har ett tydligt uppdrag att klassa vattendragen. De får en hel del pengar av EU för detta. I Tyskland arbetar man alltså aktivt med att öka det lokala engagemanget. Så är det inte i Sverige. Många vattenråd fungerar dåligt. I Sverige är miljökvalitetsnormen en ren tjänstemannaprodukt. Den är dessutom juridiskt bindande. En annan stor skillnad är att Schleswig-Holstein klassat nästan 60 procent av vattendragen som KMV. Det gäller även jordbruket. Och man river inte ut några vattenkraftverk. – Nej, det är klassat som kraftigt modifierat, säger Christer Jansson. – De säger att har det en negativ effekt på verksamheten, då blir det KMV.
Minskad produktion Tyskland respekterar alltså äganderätten. Har en åtgärd en negativ inverkan på äganderätten, då ska vattendraget klassas som KMV, kraftigt modifierat vatten. I Sverige är statliga myndigheter beredda att lägga ner och avveckla jordbruket motsvarande mellan 5 000 och 12 000 hektar. Statliga myndigheter planerar alltså för att avveckla jordbruk i en situation när vi har kritiskt låg självförsörjningsgrad. Det visar att berörda myndigheter inte klarar att väga olika intressen mot varandra. När det gäller den småskaliga vattenkraften så har myndigheterna ingen aning om hur många megawatt som tas ur produktion. – Vi har noll koll på hur mycket produktion som försvinner. Den nationella fonden har beräknat att förlusten motsvarar mellan 30 och 40 procent.
Politiken måste vara med Vilka är då problemen i Sverige. Och vad kan man göra åt det. Eftersom myndigheterna inte respekterar gränsen för bortfall av elproduktion på 1,5 TWh så borde man kanske slopa den, resonerar Magnus Jacobsson. – Vi kanske ska sätta noll som gräns istället. Det skulle naturligtvis sätta en helt annan press på utrivningsivriga myndigheter. En statlig myndighet har föreslagit att riksdag och regering ser över vattenförvaltningen och bland annat lägger ner de fem vattenmyndigheterna. Det kunde vara en början. Christer Jansson betonar dock att politiken måste komma in i processen. Inte minst för att berörda myndigheter har visat sig ha väldigt svårt för att väga olika intressen mot varandra. Det behövs också en bättre lokal förankring.
Massiv kritik Kritiken mot vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram har varit massiv. Inte bara från LRF. Ett 40-tal kommuner har begärt överprövning. Men också HaV har riktat kritik mot vattenmyndigheterna. – Så det finns en stark opinion, säger Christer Jansson. Vi talar om olika lokala opinioner som växer fram mot utgivningarna runt om i landet. Bland annat i Värmland. Politiken måste sätta upp mer konkreta mål. Mål som gör det omöjligt för aktivistiska tjänstemän att utnyttja kryphål i regelverket för att avveckla landsbygdsbornas verksamheter och bygga om vattendragen till sportfiskeanläggningar. Man kanske borde driva frågan att vattenkraften ska rustas upp och producera mer el istället, funderar Magnus Jacobsson.
Många har gett upp Senare på eftermiddagen besökte Magnus Jacobsson ett småskaligt vattenkraftverk i Dalsland och pratade med ägarna. De bekräftar i stort bilden av att många kraftverksägare gett upp. Kapitalstarka utländska bolag passar på att köpa upp småskalig vattenkraft. Det är en klar utvecklingstrend i branschen. Även Naturvårdsverket har börjat köpa upp kraftverk. Men för att lägga ner och riva ut. I ambitionen att riva respekterar man inte så kallade naturliga vandringshinder längre. Det ska byggas fiskvandringsvägar överallt, även där havsvandrande fisk aldrig lyckats ta sig fram förut. Det innebär att man inte nöjer sig med att ”restaurera” vattendrag. Det handlar istället om att bygga om vattendrag till sportfiskeanläggningar i en så stor omfattning som möjligt. – Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som kraftigt modifierade vatten, säger Magnus Jacobsson. Och fonden borde istället användas till åtgärder, istället för juridiska processer. Göran Åhrén
”Alla små vattenkraftverk borde klassas som kraftigt modifierade vatten”
Annika Strandhäll, klimat- och miljöminister, MiljödepartementetMagnus Jacobsson, riksdagsledamot KD
KD sätter press på regeringen
Riksdagens beslut om undantag och produktionsförluster gäller
Magnus Jacobsson (KD) har frågat miljöministern vad regeringen tänker göra för att myndigheter ska följa de beslut som riksdag och regering tagit. Annika Strandhälls svar bekräftar besluten i riksdagen om undantag, och att produktionsförlusten får inte överstiga 1,5 TWh.
Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson har frågat miljöminister Annika Strandhäll vad regeringen ämnar göra för att säkerställa att myndigheterna följer de beslut som tagits av riksdag och regering när det gäller omprövningarna av den småskaliga vattenkraften. En kärnfråga är de larmrapporter som kommit från Vattenkraftens miljöfond som visar att närmare 40 procent av de som hittills omprövats i domstol ansökt om utrivning. ”Riksdagen och regeringen har flera gånger beslutat att den småskaliga vattenkraften ska få vara kvar. Besluten har varit klara och entydiga. Utrivning ska bara komma i fråga i undantagsfall. Omprövningarna enligt den nationella planen får inte bli så betungande att verksamheten inte kan fortsätta bedrivas”, skriver Magnus Jacobsson och fortsätter: ”Omprövningarna enligt planen är nu igång. När Vattenkraftens Miljöfond nyligen presenterade siffror visade det sig att närmare 40 procent ansökt om utrivning. Kontakter med kraftverksägare visar att de flesta av dessa inte vill lägga ned verksamheten och ansöka om utrivning, men de ser ingen annan utväg.”
Betungande omprövningar ”Slutsatsen är att omprövningarna för många blivit precis så betungande som riksdagen slog fast att de inte fick bli. Myndigheter försöker lasta på kraftverksägarna så mycket åtgärder att fortsatt drift inte ska bli lönsam. Detta strider mot den politiska viljan som den kommit till uttryck i en rad beslut i riksdagen.” Annika Strandhäll var tydlig i sitt svar: ”…prövningarna ska utformas på ett sätt som inte blir onödigt administrativt och ekonomiskt betungande för den enskilde i förhållande till den eftersträvade miljönyttan”, skriver hon. Miljöministern talar i sitt svar också om att avvägningar måste göras mellan tillgången på vattenkraftsel och miljöförbättrande åtgärder. ”Riksdagen satte också upp en gräns för hur mycket produktionen av el från småskalig vattenkraft fick minska till följd av omprövningarna. Denna gräns överskrids nu, enligt en prognos från branschen cirka åtta gånger, om myndigheterna inte ändrar sitt arbetssätt”, skriver Magnus Jacobsson.
”Högst 1,5 TWh” Miljöministerns svar bekräftar i stort tidigare beslut i riksdag och regering. ”Som framgår av planen är ambitionen att det slutliga resultatet av moderniseringen av vattenkraften ska innebära en så liten produktionsförlust som möjligt i förhållande till riktvärdet om att begränsa produktionsförlusten till högst 1,5 terawattimmar. Av planen följer att myndigheterna ska vidta de åtgärder som behövs för att omprövningarnas sammantagna negativa inverkan på nationell effektiv tillgång till vattenkraftsel ska hållas på ett minimum och att största möjliga hänsyn tas till riktvärdet.” Magnus Jacobsson tog också upp riksdagens beslut om att myndigheterna ska ta tillvara alla möjligheter till undantag. ”Riksdagen har också beslutat att myndigheterna ska ta till vara alla de möjligheter till undantag som vattendirektivet medger (kraftigt modifierat vatten, KMV, och mindre stränga krav, MSK). Vattenmyndigheterna håller fast vid sina egna regler och har alltså inte hörsammat riksdagens beslut när det gäller undantag och mindre stränga krav”, skriver Magnus Jacobsson, och fortsätter: ”Sverige sticker ut i en internationell jämförelse med enbart 2,7 procent klassad som KMV. Exempelvis har Norge över 10 procent.”
Undantag ”fullt ut” ”Regeringen har genom ändringar i vattenförvaltningsförordningen (2004:660) infört en skyldighet för vattenförvaltningen att fullt ut använda alla de möjligheter som EU-rätten ger avseende undantag och förklarande av vatten som kraftigt modifierade”, svarar Annika Strandhäll. Hon påpekar också att regeringen har möjlighet att ingripa om en miljökvalitetsnorm ifrågasätts vid prövningen. Regeringen har då möjlighet att ändra myndigheternas föreskrifter, förklarar miljöministern. ”Redan i dag har länsstyrelserna i uppdrag att redovisa hur de arbetar med att genomföra den nationella planen samt redovisa vilka undantag som har beslutats och vilka vatten som har förklarats som kraftigt modifierade. Regeringen kommer i tillägg till detta även att ge berörda myndigheter i uppdrag att genomföra en samlad uppföljning av den nationella planen under året”!, fortsätter hon. ”Jag anser att vi behöver mer förnybar, grön el – inte mindre. Det finns ett tydligt och uttalat riktvärde om att begränsa produktionsförlusten till högst 1,5 terawattimmar. Processen och prövningarna kommer löpande och noggrant följas upp och jag känner mig trygg med att vi i Sverige ska kunna kombinera fortsatt stabil vattenkraftsel med moderna miljövillkor”, avslutade miljöminister Annika Strandhäll. Göran Åhrén
Lägg ner vattenmyndigheterna. Och bygg ut vattenkraften. Det föreslår den liberala tankesmedjan Timbro i en färsk rapport. Utgångspunkten för rapporten är att Sverige kommer att behöva dubbelt så mycket el 2045. För att det ska bli möjligt att producera den el vi behöver, måste det bli mindre krångligt att få tillstånd. Politiken behöver därför fatta en rad beslut som gör det lättare att projektera ny elproduktion i landet. När det gäller vattenkraften vill Timbro lägga ner de fem vattenmyndigheterna och öppna för att bygga ut vattenkraften. Man konstaterar att potentialen är att öka produktionen av el från vattenkraft med hela 18 procent.
Timbro föreslår:
”Lägg ner vattenmyndigheterna”
Av Göran Åhrén Sverige behöver mer el. Men byråkratiska hinder står i vägen. Det konstaterar Timbro i en rapport som också innehåller 15 förslag. Tankesmedjan vill bland annat lägga ner de fem vattenmyndigheterna och bygga ut vattenkraften.
Sverige kommer att behöva dubbelt så mycket el 2045. Men byråkratiska hinder och regleringar står i vägen för en utbyggnad av elproduktionen i landet. Timbro föreslår nu 15 reformer för att underlätta en nödvändig ökad produktion av el. Ett av förslagen är att lägga ner vattenmyndigheterna. Timbro skriver att en rad regleringar och juridiska hinder står i vägen för en utökad elproduktion. ”De regleringar och politiska hinder som det finns tillgängliga siffror för vittnar om stora effekter på energiförsörjningen: det kommunala vetot mot vindkraft, skyddet av vissa vattendrag och de politiska ingreppen mot kärnkraft har hindrat elproduktion spå uppemot 65 TWh varje år. Det motsvarar nästan halva Sveriges nuvarande elanvändning”, skriver Timbro. Men det finns lösningar, hävdar man. ”För att företagen ska kunna ställa om krävs avregleringar för solkraft, vindkraft, vattenkraft och kärnkraft.” Timbro har sammanfattat sina förslag i 15 punkter. Man vill ta bort begränsningen på tio kärnkraftsreaktorer och tillåta kärnkraft på fler platser. Man vill också ta bort det kommunala vetot mot vindkraft. Punkt fyra och fem handlar om vattenkraften. ”4. Tillåt ny vattenkraft med höga miljökrav i Sveriges fyra nationalälvar.” ”5. Tillåt ny vattenkraft med höga miljökrav i vattendragen med särskilda bestämmelser.” Timbro vill också lägga ner de fem vattenmyndigheterna. ”10. Lägg ner de fem vattenmyndigheterna för att främja en nationell helhetssyn på vattenkraften.” När det gäller vindkraften vill Timbro att försvaret ska kunna ge villkorade tillstånd. Man vill också att målet som det är formulerat ändras. Från 100 procent förnybart till 100 procent fossilfritt. Timbro vill också underlätta för solkraften genom att byggnader på samma fastighet ska kunna gå på samma nätkoncession och inkludera solkraften i områden av riksintresse för energiproduktionen. Skyddet för historiska, , kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden, eller skyddet för kyrkor och byggnadsminnen, ska inte kunna hindra installation av solceller. I övrigt vill Timbro underlätta för brytning av uran som behövs till kärnkraft, samt gå från individskydd till artskydd för fåglar, för att underlätta utbyggnad av vindkraft. Alla förslagen för samlade i en rapport som Timbro lät publicera på nyårsafton, den 31 december. Elanvändningen kommer att öka. En fördubbling till 2045 är att vänta. Rapporten hänvisar till tre undersökningar som kommer fram till en ökning på i genomsnitt 270 terawattimmar. (240, 286 och 310 TWh)
”Bygg ut vattenkraften”
Av Göran Åhrén Bortfallet av el får inte överstiga 1,5 TWh. Beräkningar visar att det är betydligt större. Enligt en beräkning kan det handla om över tio procent. Ett problem är att vi har fem vattenmyndigheter. Timbro vill därför lägga ner vattenmyndigheterna, och bygga ut vattenkraften.
Ett kapitel i rapporten handlar om vattenkraften. Timbro inleder med att redogöra för bakgrunden till att småskalig vattenkraft nu omprövas, för att som det heter få moderna miljövillkor. Tyvärr har Timbro, precis som många andra i Sverige, tagit till sig en del missuppfattningar om EUs ramdirektiv för vatten. Den ensidiga inriktningen på fisk som präglar den svenska vattenförvaltningen, har egentligen inte något större stöd i vattendirektivet. Det är en svensk tolkning. Vattendirektivet handlar i huvudsak om att säkra tillgången på rent vatten för Europas befolkning, och arbetet med att reducera miljögifter och utsläpp av farliga kemikalier dominerar huvudtexten. Fisk nämns knappt i direktivet. Timbro konstaterar dock att det finns en intressekonflikt mellan klimatmålen och den ensidiga inriktningen på fisk i vattenförvaltningen. ”För att klimatomställningen ska bli möjlig behöver dock uppdateringen av miljökraven ske på ett sådant sätt att allt för stora mängder grön elproduktion inte går förlorade.” Bortfallet av elproduktion får inte överstiga de 1,5 terawattimmar elproduktion, som riksdag och regering har beslutat.
”Förenklade analyser” ”Vattenmyndigheternas nya förslag till miljökvalitetsnormer, som är styrande för utfallet i domstolsbeslut, bygger på förenklade konsekvensanalyser och missar betydelsefulla perspektiv på kostnader och systempåverkan.”, skriver Timbro. Det är särskilt allvarligt som analyser av energiföretagen visar att miljönyttan är begränsad. Återigen håller alltså myndighetsaktivism på att driva igenom kostsamma åtgärder som inte medför motsvarande nytta. Vilket alltså torde strida mot proportionalitetsprincipen. Grundproblemet enligt Timbro är att vattenförvaltningen sköts av fem olika vattenmyndigheter. Dessa fem myndigheter har i en gemensam rapport skrivit att de räknar med ett produktionsbortfall på fem (5) terawattimmar. Mer än tre gånger så mycket som riksdag och regering beslutat. Och detta är vattenmyndigheternas egen bedömning. Konsultföretaget Sweco bedömer produktionsförlusterna enbart från Natura 2000-områden kan bli så mycket som 10 terawattimmar. Vattenmyndigheterna respekterar alltså inte de beslut som riksdag och regering har tagit.
Stort bortfall av el ”Bara i dessa naturskyddat områden riskerar därmed motsvarande drygt 7 procent av Sveriges nuvarande elkonsumtion att gå förlorad till följd av omprövningen av miljövillkor.” Stämmer detta så är skillnaden mellan politiska beslut, och den verklighet som exempelvis ägare till den småskaliga vattenkraften upplever, närmast groteskt stor. I sökandet efter lösningar pekar Timbro i sin rapport på möjligheten ”att fullt ut utnyttja EU-rättens möjligheter till klassning av vattenförekomster som kraftigt modifierade och användning av undantaget ”mindre stränga krav”. Detta har riksdag och regering beslutat om. I en normal demokrati hade det varit självklart att myndigheter rättar sig efter demokratiskt fattade beslut, och anstränger sig för att verkställa dessa. Men så fungerar inte vattenförvaltningen i Sverige. Sverige behöver öka elproduktionen. Inte minska den. De fem vattenmyndigheterna bör därför läggas ner, konstaterar Timbro. Samma slutsats har två statliga utredningar kommit fram till. Kristdemokraterna har föreslagit samma sak i riksdagen; lägg ner vattenmyndigheterna.
Stor potential I VA-kraft Potentialen om man tillåter ny vattenkraft i orörda älvar, samt i vattendrag med särskilda bestämmelser, är 24 terawattimmar årligen, enligt en inventering gjord av Svensk Energi. Det motsvarar 18 procent av den totala elanvändningen år 2020. Timbro vill därför att Sverige tillåter utbyggnad av vattenkraften även i orörda älvar och skyddade vattendrag. ”För klimatets skull bör Sverige tillåta vattenkraft i alla vattendrag och samtidigt ställa höga miljökrav på de verksamheter som finns där”, avslutar Timbro sin rapport. Tombros lösning är sammanfatta i tre förslag: – Lägg ner de fem vattenmyndigheterna. Främja en nationell helhetssyn på vattenkraften. – Tillåt ny vattenkraft med höga miljökrav i Sveriges fyra nationalälvar. – Tillåt ny vattenkraft med höga miljökrav i vattendragen med särskilda bestämmelser. (4 kap. 6 paragrafen, miljöbalken)
Timbro: ”Lägg ner vatten- myndigheterna. Och bygg ut vattenkraften.”
Stoppa hetsjakten på den småskaliga vattenkraften. Det råder elbrist i södra Sverige, och ändå fortsätter statliga myndigheter att driva processer för att lägga ner och riva ut småskalig vattenkraft. Detta trots att en majoritet i riksdagen har beslutat att vi ska ha de små vattenkraftverken kvar. Nu måste någon inom den verkställande makten ta ansvar för de beslut riksdag och regering fattat, och sätta press på de aktivistiska tjänstemän som fortsätter driva sin egen agenda. I det här inlägget beskriver WESTSIDANs Göran Åhrén bakgrunden till dagens absurda situation där vi lägger ner den renaste kraftkällan, samtidigt som människor uppmans att inte dammsuga. ”Statliga myndigheter fortsätter lägga ner och riva ut små vattenkraftverk. Regeringen måste sätta ner foten nu och agerar kraftfullt”, skriver Göran Åhrén.
Vansinne riva dammar och kraftverk
Vi behöver all el – även från vattenkraften
Stoppa hetsjakten på den småskaliga vattenkraften. Det är vansinne att statliga myndigheter fortsätter sin kampanj för att lägga ner små privata vattenkraftverk på landsbygden, samtidigt som industrier tvingas stänga ner produktionen och vanligt folk uppmanas att inte dammsuga. Stora delar av södra Sverige brottas med elbrist. Vi behöver därför all el vi kan producera. Statliga myndigheter måste tvingas göra de avvägningar mellan olika intressen som är nödvändiga och som de också är skyldiga att göra. Ett antal länsstyrelser driver något som närmast kan beskrivas som ett korståg mot småskalig vattenkraft. De är vandringshinder, hävdar man, och måste därför rivas ut för att främja biologisk mångfald. I själva verket vill man bygga om gamla kulturbygder till vildmark och sportfiskeanläggningar. Kampanjen visar att alltför stor makt i en enskild fråga har hamnat i fel händer. Länsstyrelser har ett tvärsektoriellt ansvar, men det är något som exempelvis länsstyrelserna i Skåne, Karlstad och Örebro helt verkar bortse ifrån.
Stor potential i vattenkraften Produktionen från de små vattenkraftverken motsvarar idag ett kärnkraftverk. Genom att investera och effektivisera den småskaliga vattenkraften kan den produktionen i varje fall fördubblas. Sannolikt skulle vi kunna öka produktionen till motsvarande tre kärnkraftverk om myndigheterna tillät att äldre anläggningar tas i bruk igen. Vattenkraften är den i särklass mest klimatvänliga kraftkällan, i en livscykelanalys räknat på gram koldioxid per producerad kilowattimme. Vindkraften orsakar tre gånger så stora utsläpp av koldioxid. Och kärnkraften fyra gånger så stora. Men framför allt så producerar vattenkraften fortfarande el när vindkraften står stilla. Och det gör den, hör och häpna, när det inte blåser. Och just nu blåser det inte särskilt mycket. Många små vattenkraftverk finns dessutom i södra Sverige där problemen med elbrist är som störst. För mycket satsning på vindkraft gör elförsörjningen osäker. Vi behöver därför satsa på att bygga ut vattenkraften. Det kan göras på ett sätt som också tar hänsyn till fiskens vandringsbehov och behovet av musslor i våra vattendrag. Det visar exempelvis ombyggnaden av Vattenfalls kraftverk i Dals Långed. Ny teknik finns dessutom där fisk kan simma rakt igenom en anläggning.
En kampanj växer fram 1950 hade vi över 4 000 små vattenkraftverk i Sverige. Som små räknas kraftverk på 10 MW eller mindre. Utbyggnaden av den storskaliga vattenkraften minskade behovet av små och antalet sjönk till mindre än hälften på 1980-talet. Därefter har antalet små kraftverk ökat något igen, delvis på grund av stimulansåtgärder. Staten och EU var då fortfarande positiv till småskalig vattenkraft. Men plötsligt hände något. Sportfiskeintressen såg en chans att utnyttja EUs vattendirektiv i kombination med Agenda 21 och började driva statliga myndigheter framför sig i en kampanj för att ”öka tillsynen”. Man fick stöd av den nybildade Havs- och vattenmyndigheten, gamla fiskeriverket. Och plötsligt hamnade all fokus i tillsynsarbetet på fisk, trots att vattendirektivet främst handlar om kontroll av kemikalier och miljögifter. Man tog hjälp av frivilliga krafter i jakten på små kraftverk som man påstod inte hade tillstånd. Det krävdes några juridiska kullerbyttor för att göra hetsjakten på små vattenkraftverk laglig. Sportfiskeintresserade jurister och tjänstemän på Kammarkollegiet hjälpte till med detta.
Orimliga krav på nyprövning De som först förstod vad som höll på att hända var enskilda kraftverksägare som plötsligt fick förelägganden med krav på att söka tillstånd. Nyprövning dessutom, istället för omprövning, med krav på miljökvalitetsbeskrivningar och andra dyra utredningar. Dessa tillståndsprocesser gjordes så kostsamma som möjligt i avsikt att knäcka ägarna ekonomiskt, så att de själva skulle välja att lägga ner och ansöka om utrivning. Detta var ju egentligen fullständigt orimligt. När det blev allmänt känt reagerade politiken. Ett antal beslut i riksdagen har syftat till att bevara den småskaliga vattenkraften, minska aktivistiska myndigheters möjlighet att knäcka små privatägda kraftverk ekonomiskt och tvinga fram en mer realistisk tolkning av vattendirektivet. Nu obstruerar ett antal myndigheter och vägrar genomföra det riksdagen har beslutat. Flera länsstyrelser fortsätter hetsjakten på småskalig vattenkraft, som om ingenting hänt. Vattenmyndigheterna vägrar ändra sin syn på KMV, kraftigt modifierade vattendrag, som är ett sätt att lindra kraven på åtgärder som utnyttjas av de flesta länder i Europa, men där Sverige är sämst i klassen.
Stoppa vansinnet nu Det som saknas i Sverige är att någon inom den verkställande makten, med både makt och överblick, sätter ner foten och säger att nu får det vara nog. Delegeringen har gått för långt. Aktivistiska tjänstemän gör som de vill. Kombinationen självständiga myndigheter och avsaknaden av tjänstemannaansvar är mycket olycklig. Snacket om ministerstyre gör inte saken bättre. Vi har byggt upp ett system där ingen behöver ta ansvar. Handläggande tjänsteman har oändlig makt, och stora möjligheter att skylla på någon annan. Vanligtvis på EU, egna föreskrifter eller till en egen tolkning av lagen. Och kommer för det mesta undan med det. Uppfinningsrikedomen när det gäller att runda lagen är stor. Problemen är väl kända. Riksdagen har sagt sitt, regeringen och verksledningar måste leverera. När det värsta är över behöver vi utreda hur maktfördelningen fungerar i praktiken i Sverige. Tilltron till demokratin står på spel. Vi behöver också utreda hur Århuskonventionen tillämpas i Sverige. Människor som påstår sig företräda allmänheten, håller på att förvandla våra domstolsprövningar till spektakel, samtidigt som lokala opinioner som verkligen företräder allmänheten körs över. Det blåser inte nu. Industrier står stilla, och vi uppmanas att inte dammsuga. Statliga myndigheter fortsätter lägga ner och riva ut små vattenkraftverk. Regeringen måste sätta ner foten nu och agerar kraftfullt. Det räcker att följa de beslut som riksdagen redan har fattat. Det är dags att stoppa detta vansinne nu. Göran Åhrén
”Stoppa hetsjakten på den småskaliga vattenkraften”
Järle kvarn kunde ha producerat elström. Men staten sa upp arrendet och har för säkerhets skull spärrat av. Nu står turbiner ochgeneratorer stilla. Foto: Moa Rudebert
Staten sa upp arrendet
Peder Fries ville producera mer el
Staten köpte Järle kvarn för att bevara den. Kvarnen rustades upp, och arrenderades ut till Peder Fries, som började producera el. Plötsligt ändrade sig staten, sa upp arrendet, och nu vill man riva dammen.
Det var 1980 som staten rustade upp Järle kvarn och damm med medel ifrån AMS. Sedan arrenderade man ut kvarnen. Den senaste arrendatorn, Peder Fries, berättar hur det gick till när han tog över kvarnen. – Det var en tillfällighet. Jag har alltid varit intresserad av småskalig vattenkraft, säger han. Driven av ett teknik- och kulturhistoriskt intresse, som till stor del råkade sammanfalla med hans yrke, kunde Peder Fries inte motstå frestelsen. Under en utflykt till Järle, råkade han hamna vid kvarnen, och gick in på krukmakeriet och lånade en nyckel. Järle kvarn var i gott skick. Peder Fries blev intresserad och kontaktade länsstyrelsen. – Jag sammanträffade med tjänstemän på länsstyrelsen. Jag sa att jag var intresserad av att ta kvarnen i drift igen. Länsstyrelsen var positiv. Det löste ett problem för myndigheten, som nu slapp arbetet med att öppna och stänga dammluckorna. Peder Fries fick ett arrendekontrakt. Det var för 15 år sedan, och sportfiskarna hade ännu inte dragit igång sin kampanj på allvar. – Även naturvårdsavdelningen var positiv, säger Peder Fries.
Ville utöka Staten köpte ju in kvarnen för att bevara den. Naturvårdsverket som inrättade ett naturreservat i dalen, står som ägare. Men det är länsstyrelsen som har förvaltat kvarnen och dammen. Peder Fries är utbildad elingenjör. Och han arbetade som lärare på en skola i närheten. Han reparerade kvarnen och fick den att fungera och började producera el. Produktionen uppgick till mellan 80 000 och 90 000 kilowattimmar per år. – Jag blev jätteglad när jag fick igång den första turbinen. Och jag försåg byn med el.
Järle blev ett populärt besöksmål. Många ville komma in och se kvarnen. Och Peder Fries utvecklade andra verksamheter. Lokala konstnärer hade utställningar, och han funderade också på att börja mala i kvarnen igen. Detta höll på i fem eller sex år. Peder Fries började planera för att utöka elproduktionen. Han åkte till Småland och köpte en ny turbin och lite utrustning. Länsstyrelsen hade investerat 100 000 kronor i en ny kabel. Avsikten var att köra igång den nya turbinen och producera cirka 200 000 kWh om året. Men plötsligt fick han ett brev att han var uppsagd. Naturvårdsverket sa upp arrendeavtalet.
Ingen vettig förklaring Peder Fries tycker inte att han fick en vettig förklaring. I beslutet hänvisade myndigheterna till EUs vattendirektiv. (EU har förnekat att man vill att Sverige river dammar och kraftverk) – Tillsammans med ett resonemang om att Naturvårdsverket inte ska syssla med vattenkraft. Peder Fries försökte köpa kvarnen. Men det fick han inte. Man hänvisade till att det var ett naturreservat. Innan han hann avveckla verksamheten blev han nominerad till ett pris av stiftelsen Örebro läns tekniska museum. Och han tilldelades den så kallade Wenströmsplaketten. – Jag har ju undervisat i teknikhistoria, säger Peder Fries.
Han fick alltså kulturhistoriskt och teknikhistoriskt pris för sitt arbete med kvarnen. Och samtidigt blir han uppsagd av staten. Det var en uppsägningstid på tre år. Han avvecklade verksamheten under 2017. Frågan är vad det var som fick länsstyrelsen att ändra inställning. Peder Fries tror att en av orsakerna till att han blev uppsagd var att de som hjälpte honom i början hade slutat på länsstyrelsen. Det kom in nytt folk med en annan inställning. De nya ville prioritera fiskvandring. Det var viktigare att fisken kunde ta sig fram. Men något sportfiske ska det ändå inte bli vid Järle kvarn. – Det är ett naturreservat, så det är fiskeförbud.
300 000 kWh fullt möjligt Om staten skulle ändra sig igen, så skulle det inte vara några problem att återuppta elproduktionen. – Jag det vill jag mena. Man skulle kunna producera närmare 300 000 kWh per år om man fick tillstånd, säger Peder Fries, som dock inte är intresserad av att dra igång igen för egen del. Men om andra är intresserade ställer han gärna upp. – Jag kan ju bistå med goda råd. Förutsatt att man inte river dammen då förståss. De som bor i Järle vill ju ha kvar kvarndammen. Och det finns andra lösningar. Peder Fries förstår inte varför de måste riva dammen. – Jag begriper inte riktigt det. Om man nu tycker det är viktigt med fisk och musslor, då kan man lösa det enkelt. Det finns massor av vatten över. Och de finns en sidofåra. Så det är lätt att bygga en fiskväg. För cirka 40 år sedan byggdes en fisktrappa. Men staten var aldrig intresserad. Det är man märkligt nog inte nu heller. De som företräder kulturhistoriska intressen vill lösa problemet med fiskvandring på det sättet. – De på muséet vill nog det, men de har inga pengar. Om man tillåtit elproduktion, kunde verksamheten vara självbärande. Det hade inte kostat skattebetalarna ett öre. Anläggningen hade kunnat producera el, och fisken och musslorna hade kunnat komma fram ändå. Ändå säger Naturvårdsverket nej till den lösningen. Man frågar sig varför. – Jag hävdar att allt det här är möjligt.
Fördelar med många små Peder Fries förklarar fördelarna med många små vattenkraftverk som producerar elström lokalt. Överföringsförlusterna minskar. De små kraftverken producerar trots allt el som motsvarar en procent av elförsörjningen. – Vilken nytta står sportfisket för, undrar Peder Fries. Det låter som en retorisk fråga. – Vad är nyttan med det här sportfisket? De fångar några fiskar, som de inte ens äter upp. Det vore ju bättre att försöka få fart på den andra turbinen här. En stiftelse skulle kunna rädda och öka elproduktionen vid Järle kvarn. – Om man startar en stiftelse, eller en ekonomisk förening och samlar in en miljon,…och försöker köpa kvarnen, säger Peder Fries. Stödet för att bevara kvarnen och dammen är massivt i bygden. Hembygdsföreningen har engagerat sig och det har bildats en Facebook-grupp med tusentals medlemmar. FOTNOT: Den 18 mars kommer domen i Mark- och miljödomstolen. Göran Åhrén
”Vad är det för nytta med sportfisket? De fångar några fiskar, som de inte ens äter upp.”
Det som händer småskalig vattenkraft är svårt att förstå. Ännu svårare är det att förklara. Ägare till små vattenkraftverk har över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar. I många fall utan att förstå varför. Det får mig att tänka på Franz Kafka. Och några av hans romaner. Exempelvis Förvandlingen och Processen. Men även Slottet. Det är framför allt stämningarna i dessa böcker, men även den känsla av maktlöshet som huvudpersonerna upplever, som inte så lite påminner om kraftverksägarnas situation i statens hantering av småskalig vattenkraft. Frans Kafka skildrar en absurd värld, där den kejserliga byråkratin i det gamla Habsburgska väldet distanserat sig så från medborgarna och verkligheten, att det blivit allt svårare för vanligt folk att förstå vad de egentligen håller på med. Samhället har blivit så komplicerat, att inte ens de initierade till fullo begriper, vad det är som egentligen händer.
Podden förklarar För den som ändå vill förstå, men inte orkar läsa Kafka, så är Lantbrukspodden ett alternativ. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson är bland det bästa journalistiska arbete jag tagit del av på mycket länge. Inte bara för att Göran Berglund är initierad och ställer de rätta frågorna, utan framför allt för att han låter Eva Nilsson prata till punkt. Intervjun blir personlig på ett sätt som gör att lyssnaren förstår hur en biolog anställd först på fiskeriverket och sedan på länsstyrelsen, trots sin myndighetsutövning, på ett mirakulöst sätt lyckas behålla sina mänskliga drag och sin medkänsla. Och hur detta till slut får henne att istället försvara offren för den byråkrati hon en gång var en del av. Det handlar bland annat om Silverforsen. Och det långdragna ärendet om en allmänt respekterad småföretagare på landsbygden som utan att förstå varför, över en natt förvandlades från att ha varit en miljöhjälte som producerade miljövänlig förnyelsebar el, till en miljöbrottsling som hotades med straff och höga viten. Hans brott? Han sökte tillstånd för något som han egentligen inte behövde söka tillstånd för. I sin iver att göra allt rätt kontaktade han länsstyrelsen när han ville renovera sin anläggning.
Ägaren avled Länsstyrelsen reagerade på ett sätt som hade platsat i någon av Kafkas romaner. Och utan att oberoende sakkunniga egentligen förstått nyttan med det, förbjöds han att producera elström och förelades med hot om vite att ansöka om utrivning. Sedan dess har kraftverket stått stilla. En privatägd tillgång, hade av principer som man måste vara fanatiskt intresserad av sportfiske för att förstå, förvandlats till en belastning och en kostnad. Eva Nilsson beskriver situationen så här i intervjun: ”Han ska försöka förstå att han är en brottsling, att det han håller på med är straffrättsligt sanktionerat och att han kan tvingas betala vite.” Detta blev för mycket för ägaren som avled under processens gång. Han fick aldrig uppleva den dag då högsta domstolen avvisade alla överklaganden från sportfiskare inom Älvräddarna, Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Värmland. Inte ens sportfiskenäringen, som bidrar frikostigt till de aggressiva organisationerna bakom kampanjen mot småskalig vattenkraft, fick någon nytta av denna process. Dammen är kvar. Liksom kraftverket. Som nu har tillstånd.
Eva Nilsson i Lantbrukspodden
Lokala opinioner Det enda myndigheterna åstadkommit med detta är egentligen framväxten av en stark lokal opinion i den delen av Värmland som är beredd att stå upp för småskalig vattenkraft. Och fler personer har gjort enorma insatser för att rädda Silverforsens kraftstation. Eva Nilsson är en. Lars Bredberg en annan. Men det finns fler. Och fler blir det, på andra plaster i landet, om inte våra myndigheter lär sig att väga olika intressen mot varandra på ett sätt som känns acceptabelt för en bredare allmänhet. Det som hände ägaren till Silverforsen har knappast något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheternas hetsjakt på småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring. Och i synnerhet på landsbygden har man svårt att förstå varför aktivistiska tjänstemän genom sitt surfande på Internet blivit så frälsta av nya idéer om att förvandla gamla kulturbygder till vildmark. Att sportfiskenäringen betalar stora summor till sportfiskare och älvräddare är däremot lätt att förstå. De vill helt enkelt sälja mer och tjäna mer pengar. Svårare är det att förstå att staten är så frikostig med bidrag från våra gemensamma skattemedel. Och det är något som kanske riksdagen borde se över.
Gör det begripligt Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör allt detta begripligt. Och det blir lättare att förstå varför det växer fram lokala opinioner, inte bara kring Silverforsen i Värmland, utan också i Järle, Essunga, Nordanstig och på många andra platser i landet. Allt fler har tröttnat på den Kafka-lika hetsjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden. Det är orättfärdigt att utan anledning förvandla hederliga människor till miljöbrottslingar. Det är hänsynslöst att inte förändra i samverkan och samråd med de som berörs, vilket för övrigt både miljöbalken och vattendirektivet föreskriver. Det är ansvarslöst att låta aktivister överutnyttja de möjligheter att agera i rättsväsendet som naiva konventioner skapat möjlighet till. Och det är odemokratiskt att trotsa folkvilja och riksdag och fortsätta driva en utrivningsagenda bara för att man kan vränga lagar och hantera byråkratin bättre än offren för kampanjen. I en demokrati borde man istället ställa frågan om svenska folket verkligen vill ”restaurera” alla vattendrag. Och vem som i så fall ska bekosta det. Eva Nilsson tar också upp frågan i intervjun om det bara är vattendrag som ska restaureras. Eller ska vi ta bort alla spår av mänsklig verksamhet, riva broar, vägar, byar och städer? Slussen i Stockholm? Var går gränsen för ”Rewild”-rörelsen? Är den, som så mycket annan aktivism nu för tiden, gränslös. Göran Åhrén
Politiken beställde förenklingar. Istället har det blivit ännu mer komplicerat. Det hävdar Gunnar Olofsson, kraftverksägare från Svenljunga, som sitter i Västsvensk Vattenkraftförenings styrelse. Ytterst handlar det här om äganderätten. Men också om hur de stora bolagen köper sig fria. Och om hur myndigheter kommer överens i hemliga möten, och driver igenom sin egen vilja istället för att följa riksdagens beslut, för att sedan köra över kraftverksägarna som om man inte förstod vad ord som samråd och samverkan egentligen betyder. Läs hela Westsidans intervju med Gunnar Olofsson.
Ett av alla små vattenkraftverk i Nossan. Foto: G Åhrén
Småskalig vattenkraft
”Djävulen sitter i detaljerna”
Förslag om utrivningar får kritiken att växa
”Djävulen sitter i detaljerna”, säger Gunnar Olofsson. I grunden handlar det om äganderätten. Ska man få bruka det man äger, undrar han retoriskt. Förslag att riva har gjort situationen akut. Därför växer kritiken från kraftverksägarna.
Det handlar om den småskaliga vattenkraften. Just nu pågår pilotprojekt i syfte att ta fram rutiner för samverkan när vattenkraften ska få moderna miljövillkor. Men konflikten mellan motståndare till vattenkraften och ägarna har pågått länge. Riksdagen har beslutat om en nationell plan. En nationell fond har inrättats som har fått en central roll i arbetet med att finansiera det omfattande projektet. Kritiken växer nu mot att myndigheterna går längre än riksdag och regering bestämt. Fonden försvarar sig med att inget är bestämt. Men kraftverksägare hänvisar till de pilotprojekt som pågår just nu, där man hävdar att förslaget är att riva flera kraftverk i Tidan. Det fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av. Gunnar Olofsson från Svenljunga sitter i styrelsen för Västsvensk vattenkraftförening. Han är kritisk till hur arbetet med den nationella planen och den nationella fonden utvecklats, och hur berörda myndigheter jobbar med frågan. – Myndigheterna jobbar på i gamla spår. Med miljöfonden och pilotprojekten, säger han.
Föreslår utrivningar Det innebär bland annat att länsstyrelser föreslagit utrivningar i flera fall och hävdar att detta är nödvändigt för att uppnå miljökvalitetsnormen. – Myndigheterna har flyttat fram sina positioner genom den här samverkansprocessen, säger Gunnar Olofsson. Han är kritisk till hur miljöfonden utvecklat samverkansprocessen. Det heter att man ska samverka innan domstolsprövningen. Havs- och vattenmyndigheten har föreslagit att länsstyrelserna ska leda arbetet och styra samverkansprocessen. Länsstyrelsernas roll gör processen rättsosäker, hävdar Gunnar Olofsson. – Det innebär att allt material som verksamhetsutövaren tar fram blir känt för motparterna, säger han. Det kan skapa en märklig situation eftersom länsstyrelsen sedan agerar motpart i domstolsprocessen. – Det är inte rättssäkert. Det är ju domstolen som avgör vem som får tillstånd och inte. Det innebär ju att länsstyrelsen kan syna alla kort som verksamhetsutövaren har, innan rättsprocessen.
Normerna avgör Ett annat problem är miljökvalitetsnormerna, som är juridiskt bindande. – Vattenmyndigheten sätter miljökvalitetsnormer, och uppnår man inte miljökvalitetsnormerna som vattenmyndigheten satt, så tvingas domstolen besluta om återkallelse av tillstånd och utrivning. Allt detta ger länsstyrelserna alldeles för stor makt, menar kritiska kraftverksägare. – Myndigheterna har tillverkat yxan som sedan överlämnas till domstolen, säger Gunnar Olofsson. – Folk har inte fattat att det är miljökvalitetsnormerna som avgör det här i slutändan. Gunnar Olofsson är också kritisk till hur de stora kraftbolagen agerat. De tjänar på statens kampanj mot små privata kraftverksägare. Statliga Vattenfall är majoritetsägare i Vattenkraftens miljöfond som genom sin roll i den nationella planen, har fått stor makt i omprövningsarbetet. – Att fonden springer ärenden åt den storskaliga vattenkraften, det är ställt utom allt rimligt tvivel, säger Gunnar Olofsson. Misslyckad samverkan Miljöfondens inställning avslöjades i samband med pilotprojektet i Tidan som fick kraftverksägarnas representanter att hoppa av. – Om man går in i en förhandling och säger att man ska riva ut ett antal kraftverk, då kan man ju inte förvänta sig att ägarna vill vara kvar och förhandla. Uppenbarligen förstår de inte detta, säger Gunnar Olofsson. Fonden har förnekat att man föreslagit utrivning av ett antal kraftverk, men Västsvensk Vattenkraftförening anser att det klart framgår av handlingarna. Även om förslaget ursprungligen kommer från länsstyrelserna, så finns det med i fondens handlingar. – Det är skrivet på fondens papper, med deras logga uppe till vänster. Man framför detta helt okritiskt, säger Gunnar Olofsson. Det tyder på att man inte riktigt förstår frågan, och vad det innebär för kraftverksägarna att myndigheterna går längre än riksdag och regering har bestämt.
Plan för utrivning Förslaget som fick kraftverksägarnas representanter att lämna pilotprojektet var att fyra kraftverk i Tidan skulle rivas ut. Vattenfall, som är majoritetsägare i miljöfonden, har dessutom beställt en utredning av Energiforsk om den samhällsekonomiska nyttan med småskalig vattenkraft och ”de utrivningar som väntas”. Man tycks alltså veta något som politikerna i riksdagen som fattat besluten inte vet. – Fonden har nu använt den här utredningen i pilotprojektet i Tidan, säger Gunnar Olofsson. Frågan är vad politiken kan göra i det här läget. – Se till att regeringen gör vad riksdagen har beslutat, säger Gunnar Olofsson. – Om regeringen inte gör som riksdagen vill, då finns ju bara konstitutionsutskottet. – Möjligen anser man att detta är en så liten fråga att det inte är värt att ställa till en regeringskris.
”Hemliga samtal” Den småskaliga vattenkraftens öde har stötts och blötts i flera år nu. En del av detta har skett bakom stängda dörrar. Det gäller exempelvis utredningar som Havs- och vattenmyndigheten, HaV, ansvarade för. Liksom de så kallade högnivåsamtalen, där ett antal generaldirektörer gjorde upp. De stora kraftbolagen har passat på att sälja sina små vattenkraftverk. Många köptes i god tro av privatpersoner, småföretagare eller kommuner. Detta sker alltså samtidigt som hemliga samtal förs om hur man ska kunna lägga ner och riva ut stora delar av den småskaliga vattenkraften. – Det rör sig om mellan 150 och 200 kraftverk, säger Gunnar Olofsson. Många av dessa kraftverk ligger i vattendrag som Tidan, Lidan och Ätran, där myndigheterna nu jobbar för att lägga ner och riva ut kraftverk. – Mot bakgrund av detta kan den storskaliga vattenkraftens agerande inte betraktas som smakligt. Först sälja ut kraftverken, och sedan agera så att de nya ägarna ska tvingas riva kraftverken. Dom borde skämmas, säger Gunnar Olofsson.
Inga förenklingar Han menar att storbolagen redan visste att många skulle rivas, när man gjorde sig av med sina små kraftverk. Men köparna, som i många fall var privatpersoner eller småföretagare, i något fall en kommun, visste det inte. Man kan fråga sig varför de i så fall inte bara la ner kraftverken och ansökte om utrivning själva. Det hade ju varit hederligare. De förslag som kom fram i de så kallade högnivåsamtalen, och i Havs- och vattenmyndighetens egna utredningar, är till stor del det som genomförs nu. Inte det som riksdagen har beslutat. – Riksdagen har i princip beslutat att det ska införas förenklingar. Det är ingen som kan se dessa förenklingar. Det har blivit ännu mer komplicerat istället, säger Gunnar Olofsson. Meningen var att det inte skulle bli några utrivningar, möjligen något enstaka. – Dessa aktörer strävar efter att riva ut så många kraftverk som möjligt. Tror man att verksamhetsutövarna ska ledas till slaktbänken utan motstånd, undrar Gunnar Olofsson.
Storskalighet råder Mycket tyder alltså på att berörda myndigheter följer det man kom överens om i högnivåsamtalen och HaVs utredningar, snarare än det som riksdagen beslutat om. – Det är det som ligger till grund för det hela. Liksom Kammarkollegiets juridiska utredning, säger Gunnar Olofsson. – Det är en myndighet som beställt en utredning från en annan myndighet. Kammarkollegiet hade en sådan pondus att det fick ett stort genomslag. – Det är märkligt att fonden inte förstår att man inte kan gå in i en förhandling och föreslå att man ska utplåna den ena partens verksamhet. – Det är ju det konflikten handlar om. Man vill ju riva kraftverken. Och detta ska ske bara för att du är så liten och obetydlig ur ett nationellt perspektiv. – I så fall ska heller inte mindre lantbrukare och skogsbrukare accepteras. Det ska bara vara storskaligt och stora brukningsenheter. Det är typisk socialdemokratisk ideologi.
Det handlar om äganderätten – Till syvende och sist handlar det här om äganderätten. Ska man få äga och bruka det man äger? Eller är det alltid så att det allmänna ska gå före det enskilda ägandet? Det handlar också om småföretagande på landsbygden. – Ska man kunna försörja sig på landsbygden så måste man få använda de resurser som finns. Det är för mycket storstadsperspektiv i debatten. – För 50 år sedan hade detta varit otänkbart. Ägandet blir en black om foten om man inte får använda det man äger. Och samverkar man inte med miljöfonden så blir det inga pengar. Det innebär i klartext att man måste samarbeta med länsstyrelsen, för att få pengar till åtgärder, och HaV har föreslagit att länsstyrelserna ska leda samverkansgrupperna. Men även miljöfonden, som är ett privat företag med Vattenfall som majoritetsägare, kommer att få en del att säga till om. – Staten har överlåtit skitjobbet åt miljöfonden, säger Gunnar Olofsson. Och miljöfonden riskerar att bli ytterligare en motpart, till alla andra motparter som kraftverksägarna redan har. (Länsstyrelser, Vattenmyndigheter, HaV, Kammarkollegiet, Älvräddare och Sportfiskarna, varav flera aktörer regelmässigt överklagar om någon skulle få tillstånd.)
Maktförskjutning Och systemet med ramlagar gör som sagt att den lagstiftande makten förskjutits från politik till myndigheter. Och detta utnyttjas av motståndarna till den småskaliga vattenkraften. – Det vet ju alla, att djävulen sitter i detaljerna, säger Gunnar Olofsson. Få är insatta och förstår vad det innebär att miljökvalitetsnormerna är juridiskt bindande. Det är anmärkningsvärt inte minst mot bakgrund av att normerna ofta enbart bygger på bedömningar. – I den gamla lagen såg man helheten. Det gör man inte nu, avslutar Gunnar Olofsson. Kraftverksägarna har svårt att se på vilket sätt detta innebär en förenkling av tillståndsprocesserna, vilket var en av huvudpunkterna i riksdagens beslut när den nya lagen antogs. Grundproblemet är systemet med ramlagar. Det ger myndigheter makt att tolka riksdagsbeslut, och omforma verkställigheten efter den egna agendan. I den situation den småskaliga vattenkraften har hamnat, blir detta väldigt tydligt. WESTSIDAN har varit i kontakt med Vattenkraftens miljöfond för att ge fonden möjlighet att bemöta kritiken. Men fondens företrädare har valt att inte svara på några frågor. Göran Åhrén
Villkorlig dom och dagsböter för sabotage av kraftverk
SVENLJUNGA: En sportfiskare döms för grov skadegörelse mot ett vattenkraftverk i Svenljunga kommun. Enligt Borås tingsrätt har han vid flera tillfällen orsakat allvarlig skada på kraftverket.
En man i 40-årsåldern, hemmahörande i Svenljunga kommun, döms av Borås tingsrätt för grov skadegörelse till villkorlig dom och dagsböter på 38 000 kronor. Han ska också betala kostnaden för det juridiska ombudet på 43 376 kronor. Det var i augusti 2016 som mannen vid två tillfällen gav sig på en privatägd anläggning för produktion av vattenkraft. Kraftverket ägs av Västergötlands Kraft och ligger vid sjön Såkens södra ända. Kraftverket förses med vatten av en tub 450 meter från sjön. Vid sjön regleras vattentillförseln till kraftverket och Lillån av ett antal dammluckor. Någon otillbörlig har gett sig på dammluckorna för att påverka vattenflöden i Lillån.
Omfattande skador Vid två tillfällen, den 8 och 12 augusti, har någon utsatt anläggningen för skadegörelse. Brytvåld har använts mot dammluckorna. Vatten har letts från kraftverket, till Lillån. Det har lett till att vakum har bildats i tuben med omfattande skador på tuben och de fundament som den vilar på som konsekvens. Den åtalade sportfiskaren har erkänt att han vid ett tidigare tillfälle har brutit upp luckorna med en kofot, men hävdar att han gjorde det för att han var orolig för att det var för lite vatten i Lillån. Men han förnekar att han är ansvarig för skadegörelsen i augusti 2016. Åklagaren grundar sitt åtal både på bevisning och vittnesmål som styrker att sportfiskaren var där.
Bunden till platsen Tingsrätten skriver att det är ställt utom rimligt tvivel att sportfiskaren befunnit sig på platsen vid tillfället. Domstolen stöder sig på övervakningsbilder och vittnesmål från en annan person som var på plats vid samma tillfället. Tingsrätten skriver att den åtalade sportfiskaren orsakat de omfattande skadorna genom att stänga tillförseln av vatten till kraftverket för att öka tillförseln av vatten till till Lillån. Den dömde är medlem och förtroendevald i en lokal sportfiskeklubb. Det är allmänt känt att sportfiskare i Svenljunga varit aktiva motståndare till småskalig vattenkraft. Med domen i brottmålet är detta inte över. Nu när ansvarsfrågan är fastställd, kommer ägaren till kraftverket att begära skadestånd. Skadeståndet lär hamna på betydligt högre belopp än de böter och advokatkostnader, på drygt 80 000 kronor, som den dömde sportfiskaren nu tvingas betala till staten. WESTSIDAN (2020 07 24)
Westsidan 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.