Preemraffs utbyggnad dilemma för regeringen

Det är ingen slump att Nordens största raffinaderi Preemraff ligger i Lysekil. Den naturliga djuphamnen i Brofjorden är ett av få ställen i landet där det är möjligt att anlöpa direkt med oceangående råoljetankers, utan att behöva lasta om till mindre fartyg först.

Sedan invigningen 1975 har raffinaderiet i Lysekil ständigt byggts ut och byggts om, för att möta nya lagkrav och marknadens behov av petrokemiska produkter. I Sverige liksom i Europa, finns det fortfarande underskott på olika raffinerade bränslen, exempelvis diesel. Dessa måste till stor del importeras.

Ägaren till Preemraff Lysekil vill bygga ut anläggningen i en gigantisk investering. För 15 miljarder kronor ska produktionen av mer miljövänliga bränslen öka kraftigt. Tanken är att omvandla tjockolja till bensin och diesel, men också att kunna använda förnybara råvaror i högre grad. Ur ett globalt perspektiv kommer utsläppen från fossila bränslen att sjunka tack vare detta, men lokalt i Sverige blir det en stor ökning av utsläppen av koldioxid.

All petrokemisk industri måste tillståndsprövas av domstol enligt Miljöbalken. Preemraffs utbyggnad har prövats av Mark- och miljödomstolen i Vänersborg, och har fått godkänt därifrån. Tillståndsprövningen enligt miljöbalken får dock inte omfatta utsläppen av koldioxid. Det beror på att stora utsläppare av koldioxid inte hanteras nationellt, utan i EU.

I EU finns ett system för handel med utsläppsrätter för koldioxid, det så kallade ETS-systemet. Det bygger på att man fastställt ett gemensamt europeiskt tak för koldioxidutsläpp, och delat ut ett begränsat antal utsläppsrätter till industrin. Vill exempelvis Preem öka sina utsläpp, så måste man köpa utsläppsrätter på marknaden. På det viset leder Preems ökade utsläpp till motsvarande minskade utsläpp någon annanstans i EU. ( https://ec.europa.eu/clima/policies/ets_en )

Naturskyddsföreningen litar uppenbarligen inte på att ETS-systemet fungerar, så de vill att hela utbyggnaden ska stoppas. Därför överklagade föreningen Preems tillstånd till Mark- och Miljööverdomstolen i början av året. Utsikterna för Naturskyddsföreningen att få rätt i en domstolsprövning är dock ganska små, så som lagen är skriven. Därför har man också aktiverat en plan B.

När Miljöbalken infördes av regeringen Persson på 1990-talet, stoppade man på sedvanligt svenskt manér in en gummiparagraf, som innebär att regeringen när som helst kan ta över en tillståndsprövning från domstolarna. Man litade helt enkelt inte på att någorlunda oberoende domstolar alltid skulle fatta ”rätt” beslut för miljön.

Naturskyddsföreningen har lobbat hårt på att regeringen ska aktivera sin möjlighet att ta över prövningen av Preems utbyggnad från Mark- och miljööverdomstolen. I detta har Naturskyddsföreningen även fått officiellt stöd från länsstyrelsen och från Naturvårdsverket. I slutet av augusti kröntes denna strävan med bifall från regeringen, politiken kommer att ta över prövningen.

I denna soppa framträder tre olika frågor som vi behöver hantera politiskt. Dels frågan om entrism i våra myndigheter, dels frågan om rättsstaten och domstolarnas oberoende, och slutligen frågan om Sveriges skyldigheter enligt EU-fördraget.

Det har länge varit känt att Naturskyddsföreningen och regeringspartiet Miljöpartiet har nära band med varandra, men att statliga myndigheter så öppet har visat att man ingår i samma nätverk har mig veterligen inte hänt tidigare. Länsstyrelsen har t ex i sitt yttrande tagit en klar politisk ställning när man menar att EU:s lagstiftning rörande koldioxidutsläpp är otillräckliga, och att regeringen därför bör avslå utbyggnaden av Preemraff. (https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/om-lansstyrelsen-i-vastra-gotaland/nyheter-och-press/nyheter—vastra-gotaland/2019-07-11-regeringen-bor-prova-preems-utbyggnad-i-lysekil.html )

Uppenbarligen är grundlagens stadga om förvaltningsmyndigheternas opartiskhet och saklighet bara vackra skrivningar. Det saknas helt balanserande mekanismer för att hantera utfallet när myndigheter befolkas av tjänstemän med tydliga politiska agendor, det är så den svenska rättspositivistiska grundlagen helt enkelt är skapad.

Fullvärdig demokrati är mer än bara folkstyre; rättsstaten är grunden för den liberala västerländska demokratin. Tanken är att även staten är bunden av lagar och rättsprinciper som upprätthålls av oberoende domstolar, som ett skydd mot maktmissbruk. Förutom att detta är ett samhälle där medborgaren har en hög grad av värdighet, så är det även ekonomiskt gynnsamt. En företagare som riskerar att få frukterna av sina mödor och investeringar kapade av den politiska makten, kommer att dra sig för att tänka långsiktigt. En rättsstat är nödvändig för ekonomisk utveckling.

Regeringens hantering av Preemraff går åt helt fel håll. De flesta är överens om att utbyggnaden är i enlighet med den Miljöbalk som gäller, och vet därmed att en rent juridisk bedömning kommer att landa i att Preemraff får sitt tillstånd. Det är därför det är så viktigt för miljörörelsen att regeringen tar över, för att kunna få ett politiskt beslut som går på tvärs mot de spelregler som riksdagen har stiftat.

Beroende på hur fullgången ett lands rättsstat är, kan det sägas att skalan mellan demokrati och auktoritär regim är i viss mån glidande. När Sveriges regering genom politiska diktat och helt utan juridisk prövning kan slå undan benen på en i övrigt fullständigt legitim näringslivsinvestering, är det ett tecken på att den auktoritära klimatteokratin delvis redan är här.

EU har föresatt sig att bevaka den rättsstatliga utvecklingen i sina medlemsländer. Hittills är det huvudsakligen forna östländer som har ådragit sig kritik. Invändningarna från länder som Polen och Ungern är dock att kritiken från EU huvudsakligen är politiskt motiverad, och inte bottnar i någon objektiv kärlek till rättsstaten, eftersom andra länder kan komma undan med motsvarande saker. För det fall EU-kommissionen skulle se genom fingrarna med Sveriges hantering av Preemraff, ödeläggs stora delar av EU:s trovärdighet som väktare av rättsstaten.

Till yttermera visso blir historien än mer pikant, eftersom miljörörelsens kritik av Preem huvudsakligen bottnar i missnöje med EU:s reglering av koldioxidutsläpp, och att man därför inte vill erkänna att Sverige är bundet av ETS-direktivet och EU:s system för handel med utsläppsrätter. Det gör att hela unionens politiska integritet faktiskt står på spel i frågan.

Henrik Sundström, advokat, Uddevalla