Om du funderar på att engagera dig politiskt? Tänk då på att vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet. I veckans krönika ställer Sven-Arne Thorstensson diagnos på rikspolitiken. Hans slutsats är att demokratin är i kris, och att partierna måste ändra sitt beteende om vi ska kunna rädda demokratin. ”De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva”, skriver Sven-Arne Thorstensson och uppmanar alla partier till självransakan. Sluta kritisera andra. Börja lyssna på vanligt folk. ”Ta lärdom och våga ompröva. Först då finns en väg framåt”, skriver han.

Vem skulle trivas i det sällskapet

”Som att simma över hela Atlanten i motvind, med en visselpipa i munnen”

Sluta med att kritisera allt och alla. Engagera dig politiskt och var med och påverka samhället i stället.
Så brukar det låta när en vanlig ”kålsupare” som jag framför åsikter om huruvida politiken som förs är lyhörd, logisk eller rent utav kontraproduktiv.
Men handen på hjärtat. Är det ens värt att tänka tanken och försöka? Och hur skulle det gå till?
För de allra flesta känns det just nu, som att försöka simma över hela Atlanten i motvind och med liten visselpipa i full storm påkalla uppmärksamhet.
De senaste årens rikspolitiska soppa förstärker min bild. Hur är det ens möjligt att åtta partier, som verkar i samma land, torgför sitt eget oomkullrunkeliga ansvar genom att kasta skit på andra som första lösning.
Ord och blott ord trummas ut. Varje tillfälle tas till att misskreditera i stället för att finna rimliga lösningar som de flesta kan tugga i si, och bär dessa till torget istället för att blockera och skriva egna misstolkningar av konkurrenternas förslag.

Otaktiskt debacle
Med detta i minne kan vi nu se tillbaka på den senaste veckas Riksdagsdebacle, med justitieminister Morgan Johansson i focus. Fanns det något mera otaktiskt än att försöka brännmärka en minister, så här i slutet av mandatperioden, om man inte var mer än hundra procent säker på att lyckas.
Nej givetvis inte. Vad som drev SD-M-L-KD dit vet jag inte, men det var urbota dumt.
Troligen ville de ”tvåla till” Regeringen och visa sin förträfflighet framför den misslyckade-Johansson.
Men de spände bågen och den brast (igen).
Det de borde gjort istället, var att sitta kvar på läktaren, ätit popcorn, noterat och kommenterat än fler tillkortakommanden som Misslyckade-Johansson inte klarat av.
Samtidigt kunde de torgfört att C-MP-V ändå kommer rädda honom och då trotsat KU’s massiva kritik.
Det hade varit bättre. Mycket bättre för dem.
Men som om det finns en slags oskriven lag, så koncentrerar man sig ständigt på fel saker i politiken och angreppen på varandras beteenden blir mer och mer tröttsamt att bevittna.

Självanalys
De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva. I fonden av detta, så borde alla partier sätta sig ner och analysera sig själva. Men de egna kotterierna sätter förstås stopp för denna naturliga åtgärd.
I grund och botten så tror jag att de vet om, att gamla och stora organisationer riskerar att förlora sin egen förmåga till självanalys med tiden. Inom företagsvärlden så vet man det. Blir den egna affärsidén utmanad av någon annan, då startar de flesta företag (om de inte är för självgoda och döende) upp en självanalys om hot och egen förmåga.
Inte för en sekund startar de upp en process, som sablar ner konkurrentens idé.
Alla vet att företag aldrig blir framgångsrika om man svartmålar konkurrenten.
Men i rikspolitiken har det nu tydligen blivit det koncept man bygger egen identitet på.

Godhetsknark
Tyvärr så verkar det som om historien upprepar sig. Under andra halvan av 1700-talet så fjärmade sig den franska adeln allt mera från de bekymmer som de flesta led av vid den tiden i Frankrike. Fattigdomen och eländet hölls på säkert armlängds avstånd från Versailles. Ludvigs rådgivare målade upp just den bilden som Ludvig ville höra.
Samma sak händer nu i Ryssland och ger konsekvenser om man inte är lojal mot överheten. Putin vill se en vacker bild av sitt land och lyssnar bara på de experter som vittnar om exakt det vackra som Putin vill höra.
En felaktig sanning, vid fel tillfälle får konsekvenser. I Ryssland, precis som då i Versailles, och i Sverige nu. Det som förenar Ludvig, Vladimir och de svenska rikspolitikerna, är den egna oöverträffade förträffligheten. Det är som om man helt tappat förmågan att se vad man själv håller på med, och lever i något slags pågående rus av egenframställt godhetsknark.

Självgodhet
I veckan publicerade BBC en lång intervju med den tidigare förbundskanslern Angela Merkel. Frågorna gick ut på vad hon själv ansåg, om den hållning som Tyskland har haft till Putin och Ryssland. Inte en stavelse om att hon gjort några som helst felbedömningar under de 16 år som hon styrt Europas ledande industrination.
Ett citat slog mig mitt i ansiktet ”Att diplomatin inte fungerat, betyder inte att den varit fel.”
Hon menar att vi gjorde rätt men verkligheten blev fel. Detta är i god jämförelse med kirurgens ord. ”Operationen var lyckad men patienten avled”.
Merkels uttalande kommer bli min sinnebild av självgodhet för resten av det här året.

”Prata med vanligt folk”
Det är nu dags för alla riksdagspartier att överge denna självgodhet och uppmana sina organisationer till riktig självrannsakan. Att fundera över vad som blev fel. Vilka som är vilseledare i egna syften. Varför göms det sura bort, som om det inte fanns?
Öppna upp era sinnen, ifrågasätt om er sanning verkligen är sanning. Lägg örat mot marken. Prata med vanligt folk och uppmana dem att vara kritiska. Bejaka kritiker och låt dem konkretisera i ställer för att slå dövörat till. 
Ta lärdom och våga ompröva. Var tydlig med vad som ni gjort rätt och än viktigare, vad som blev fel.
Först då finns en väg fram. Skiter ni i det och kör på som innan, då kommer vår demokrati att förbli döende och helt avlida inom en generation.

En lönsam lögn
Och precis när jag skulle sätta punkt för denna krönika, kom så nyheten om den uppburne sossen Jörgen Hellman. Socialdemokraternas Riksdagsman, tillika ordförande i skatteutskottet och ledamot av riksrevisionens parlamentariska råd.
Denne politruk, som för landets medborgare skall lotsa skatternas medel till rätt ställe. Han om någon är mantalsskriven och säger sig bo i en sunkig rivningskåk på Dalboslätten, utan toalett och rinnande vatten. Denne i förtroende valde (S)Hellman har för denna lögn tillskansat sig 700 000 kronor av dina och mina pengar, genom att ljuga oss rakt i ansiktet.
Och dessutom försöker han komma undan och svära sig fri. En fullgod politisk jämbördig med Polisens Kapten-klänning alltså.
Så om du funderar på att engagera dig politiskt. Vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet.
Sven-Arne Thorstensson