Vi hade ett fungerande system. Med samsyn och gemensamt ansvar. Men för sisådär 25 till 30 år sedan började ”gruppen längst från verkligheten” att ifrågasätta. Staten började tveka, skriver Sven-Arne Thorstensson.
Var man inte tillåtande mot nya inslag? Har vi en allt för hård reglering? Borde vi vara mer liberala? Nya populationer växte. Problemen ökade. Liksom polariseringen. Men ingen lyssnade och problemen bagatelliserades.
Under nästan 30 år har samhället blundat inför en okontrollerad tillväxt. Men skador för 13 miljarder kronor öppnade till slut ögonen.

Invasionen

De såg dem inte komma

Genom flera århundraden har vi kämpat i landet för att trygga kontroll, ordning och reda. Vi skapade tillsammans ett system som de flesta av oss accepterade och strävade för.
Genom ett stort gemensamt ansvar tryggades det som var viktigast och vi hade ett fungerade system där stora lokala avvikelser ibland fick ”man ur huse” för att åter bringa ordning.
Orsaken till den gemensamma synen kring detta var, dels en nära koppling till den allmänna verkligheten. Men också insikten att allt har sitt pris.
Man kan nog säga att under en period på närmare ett hundra år rådde en, i det närmaste total samsyn kring hur detta skulle gå till. De som satte sig emot var ytterst få, och det dessa hade gemensamt var att de tillhörde grupper som var allra längst bort från själva problemen.

Staten börjar tveka
Men för sisådär 25-30 år sedan började något hända. Gruppen längst bort från verkligheten började ifrågasätta, om det verkligen var rätt att använda, som de ansåg grymma metoder för att upprätthålla balans och säkerhet. Det vi i hundra år skapat tillsammans.
Ifrågasättandet skapade inom kort en polarisering mellan vad som var rätt och vad som var fel. Under den tiden började så både statsmakt och viktiga intresseorganisationer att tveka.
Var man inte tillåtande mot nya inslag? Har vi en allt för hård reglering? Borde vi vara mer liberala?
Under de kommande åren ökar trycket väsentligt. Nya populationer växer och i vissa områden uppstår lokala problem som till och med föranleder personliga konflikter. Polariseringen ökar ännu mera.
Vittnesuppgifter om både konflikter, skadegörelse och blodiga attacker sopas under mattan.
Samhällsbärarna manar till tolerans som går ut över enskilda som nu upplever en allt större frustration över något de utsätts för och ingen lyssnar.

Polariseringen ökar
De stora viktiga organisationerna som för allt smör i Småland vill behålla sin ”fina” status i etablissemanget viker undan och antar en farlig loj inställning till det som allt fler upplever som ett eskalerande problem.
Under en period för ett par år sedan så eskalerade motsättningarna. Vissa politiska partier väljer populismens väg och lämnar de drabbade än mer i sticket. Och eftersom Svea rike sedan länge saknar politisk stabilitet blir frågan undanskuffad och problem bagatelliseras och om de nån gång diskuteras, så är det den tillåtande sidan som sitter på trumfkortet. Den hårda sidan ska tystas.
Men även de kommersiella krafterna har spelat en viktig roll. Det är nämligen så att vissa grupper tjänar pengar på detta. Kanske inte konflikten i sig, men på en enormt stor och ny skadlig population, vars alla negativa effekter de slipper att ta ansvar för.

Skador för 13 miljarder
Men så en dag, för inte alls längesedan så börjar man sakta men säkert få upp ögonen. Det börjar bli ett stort problem. Det kan hålla på att närma sig försent.
Trycket från i det närmaste exploderande nya populationer ställer till skador för 13 miljarder kronor per år. Alltså 1300 kronor per innevånare.
Och nu finns inte resurser att hantera problemet.
Som om inte detta vore nog så är detta inte en kollektiv skada och ingen kollektiv kostnad.
Den bärs vad de drabbade själva. Och de som drabbas hårdast, tillhör inte heller någon grupp höginkomsttagare.
De som betalar priset befinner sig nästan uteslutande inom de värst utsatta områdena själva.

Okontrollerad tillväxt
Så under en period av nästan 30 år har samhället blundat inför en okontrollerad tillväxt av både vildsvin, hjort och varg.
Vildsvinens tillväxt är oroande stor och deras skador på grödor och landskap betydande.
De värst drabbade ser sina investeringar skövlas gång på gång och vissa är så uppgivna att de slutar och lägger ner sin verksamhet. Det makabra i kråksången är att mitt ibland de drabbade sitter andra som njuter och tjänar pengar på själva vildsvinsexplosionen. Ty de är inte få som lyckas tälja guld ur andras olyckor, även här.
Samma problembild finns tydligt gällande dov och kronhjort. Vissa drabbas hårt andra gynnas, men ingen kan rymma från faktum att skadorna uppgår till 13 miljarder kronor.

Urbaniserad varg
För att avrunda historien å måste även vargen plockas in. Vargen, den urnordiska ulven, som alltid funnits i storskogarnas Sverige.
Från att ha varit en överlevnadsjägare har nu vargen till vissa delar omvandlats till en annan. Kanske har även vargen urbaniserats, eftersom den allt mera ägnar sig år ren nöjesjakt i får och i kalvhagar.
Här svarar samhället lika dant varje gång. Vargen är helig, den skall intet drabbas.
Men till syvende och sist. Om vi inte ser nyktert på vår omvärld så spelar inte några heligheter någon roll. Vi måste få ordning på torpet. Vargen måste skjutas bort från södra Sverige. Tillsammans med vildsvinen och de stora hjortstammarna.
Sans och balans – Lagom är alltid bäst.
Sven-Arne Thorstensson

Sanningen är att klanerna har tagit över. Och plötsligt vågar alla prata om det. Att Sverige har problem med organiserad brottslighet. Polisen har vetat om det. Liksom politiken. Men ingen har vågat prata om det.
Kanske klarar samhället att bekämpa klanstrukturen, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Men det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ. Den har ingen vågat erkänna ännu.

Plötsligt händer det…

Rapport från en frysbox i september 2020

För den som tittade på SVT i veckan och lyckades pricka in debattprogrammet ”Sverige möts” kom nog förvåningen som ett brev på posten. Någonting har hänt i plaskdammen Sverige, och det har det gjort inom loppet av en dryg vecka.
För den som är lite uppmärksam så är det ju faktiskt så det fungerar numera. Först säger ingen någonting, sen säger några något och blir då slagna i huvudet av de som inget säger. Sen blir det fler som säger något, och då blir de som inget säger än mer irriterade, och hävdar att de som säger något har fel.
Så efter ett par år blir de som säger något så många, att de som varit tysta börjar känna sig trängda, och då tystnar de ännu mer och kontrar med statistik och visar att dom som säger ifrån har helt fel.

Proppen flyger ur
Tills en dag då proppen flyger ur. Då händer allt på en gång. De tysta tvärvänder och säger sig ha sett det, det som de som sagt, redan sett länge.
Det är så det fungerar här i landet numera. Allt eller inget. Från noll till hundra på bara någon dag.
Och den som knäppte på ”Sverige möter” i veckan märkte det. Själv reste jag mig ur soffan och grep mobilen. Hade Belinda Olsson och hela SVT-ledningen blivit kapad av Avpixlat och året var 2003?
Men mobilen visade den 17 september och året var faktiskt 2020.
Jag drömde inte eller hade åkt, varken till 2003 eller till 2033. Det var här och nu det hände.
Det som nu kablades ut i SVT-debatten, var ett faktum. Det vill säga att alla vi andra hade haft rätt i mer är 10 år.
Polisen visste redan. Politiken visste tydligen också redan. Men ingen av dem hade varken sagt eller gjort någonting på grund av att man inte fick eller vågade.

Sanningen
Sverige har alltså problem med organiserad brottslighet, stora problem. Drivkraften är som vanligt makt och rikedom. Utövarna är gäng eller snarare ”klaner”.
Alltså grupper av människor som ser sig som överlägsna andra och som inte för en sekund dristar sig att skada eller trampa på andra för egen vinning. Borta är nu argument som fattigdom och sysslolöshet ur debatten.
Ty, vad bryr sig en maktstinn klan om det?  Inom klanen råder ingen fattigdom, i alla fall inte i närheten av dess topp.
Att en och annan vanartig kusin eller brylling har det lite kärvt, bryr man sig inte om. De får helt enkelt försöka jobba sig uppåt. Men det är alltid toppen som gynnas.
Så är det och så har det alltid varit.
Och visst är det för jäkligt att dussintals klanfamiljer suger ur andra, både pengar och trygghet.
Deras närvaro utgör nu ett allvarligt hot mot det tillitssamhälle som de allra flesta av oss är vana vid. Men det verkar vara slut på det samhället nu. Klanerna har tagit över.

Hotet
Men trots allt är det ju bara ett 40 tal klaner som nu får strålkastarna riktade mot sig. Polisen säger sig kunna trycka ner och bekämpa dem, om de får mer resurser.
Kanske har polisen rätt. Men det kommer också att krävas skärpta lagar och att tillämpningen utförs så det skyddar omgivningen och inte bara rättssäkerheten för de usla kryp som utför eländet.
Den bollen, med utökade resurser och tuffare lagar, klarar man nog på lite sikt att fixa.
Men ett än värre, kanske det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ.
Den har ingen vågat erkänna ännu. Troligen har den alltid funnits där.
Det är bara vi som inte riktigt sett den. Och det är nog först nu som den träder fram och blir riktigt synlig i och med det nyvunna begreppet ”klan”.
För i grund och botten är det inget annat än en slags avancerad klanstruktur som vi befinner oss i, mitt i det som vi vant oss att kalla ”demokrati”.

Lojalitetens band
Den enda skillnaden, förutom att den inte utövar rena våldshandlingar mot enskilda, är att de inte alltid är genetiska släktingar.
Deras band är hårdare knutna än så och det stavas lojalitet till ledningen och den starka viljan att bli upplyft i den innersta av klanens krets.
Den illvillige drar förstås paralleller med den nordligaste delen av Korea, och kanske ligger det något i det.
Skillnaden är att våldet strukits ur handlingsplanen och ersatts med en gigantisk frysbox.
Ty den som utmanar ledarskapet, den som säger det som många vet men som ledningen inte vill lyssna till (ännu). Den hamnar i partiets och hela klanstrukturens frys.
Hårda ord tänker nog vissa och allt är ju relativt.
Men oavsett, så ökar glappet mellan befolkningens allmänna uppfattningar och de ledande inom den samhällsansvariga politiska sfären.

Mörkat sanningen
Ta bara exemplen på att ingen i ledande och ansvarig befattning längre, varken tar eget ansvar eller tvingas ta några konsekvenser.
Om vi bläddrar bakåt i tiden till 1987 så avgick justitieminister Stig Wickbom (S) efter att spionen Stig Bergling rymde under en permission.
Om samma logik funnits idag skulle Morgan Johansson behövt avgå minst 194 gånger under sin ministerperiod. Klanen skyddar nu sina egna mycket mera än innan, strukturerna blir starkare.
Och visst känns det konstigt en lördag i andra halvan av september 2020, när mer eller mindre hela samhällsapparaten kollektivt erkänner, att dom inte bara varit naiva den här gången, utan dom har även mörkat den mörka sanningen. Och inte bara några månader, utan år, flera år.
Men som vi lärt oss nu, så kommer de komma undan den här gången också.
Med hedern undrar du. Nej, förstås inte hedern mot dig och mig. Men i klanen, och det är ju det som räknas.
Sven-Arne Thorstensson

Etnicitet är den glödheta potatisen. Både i corona-epidemin och i den epidemi av våldsbrott som plågat landet länge, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.
I båda fallen var vi oförberedda. Att tala om etnicitet är minerad mark. Man blir omedelbart ”brunsmetad”, vilket är en del av problemet.
Först när två höga polischefer går ut och talar klartext, får vi börja diskutera de verkliga problemen. De problem som statsapparaten känt till länge, men inte vågat göra något åt.
”Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån”, avslutar Sven Arne Thorstensson.

Kan Stefan komma i fas?

Förnekelse och ilska har övergått i depression

De som bäddat under senare år, får allt svårare att sova. Men eventuellt börjar de nu kanske komma i rätt fas.
Första lördagen i september 2020 händer något utöver det vanliga. En myndighetsperson tar ton i P1-lördagsintervju och talar klarspråk. Landet är till vissa delar satt under hot utifrån men ändå inifrån.
Det märkliga i kråksången är att vi varit lika oförberedda för detta som då, när det blev uppenbart för svenska delen av världen att en virusepidemi var i antågande.
Man insåg även här att man inte var förberedd. Något man borde märkt långt tidigare.
Så när virusepidemin kom, fanns redan en pågående och allvarlig epidemi som pågick både i medias eller politikens uppmärksamhet.

Epidemi av våldsbrott
Våldsbrottsepidemin har pågått länge och under det senaste har den dessutom börjat eskalera. ”Smittspridningen” av otrygghet och hot har nått bortemot full samhällsspridning.
Precis som när Covid-19 kom i antågande i våras var man inte på något sätt nationellt förberedd.
Inför viruspandemin var antalet vårdplatser för lågt. Antalet IVA-platser ännu färre. Det saknades viktig skyddsutrustning som andningsmasker, skyddsdräkter, visir och handsprit.
Ja, den listan på brister kan göras nästan lika lång som bristerna i skydd och bekämpning av ohämmat klanvåld. Här finns brister i samsyn och samordning. Brist på poliser, väktare åklagare och domstolskapacitet.

Brottsepidemin ökar stadigt
Precis lika lång som bristerna i att hantera en eskalerande och okontrollerad brottslighet. Man har i ren och skär självbelåtenhet, tappat förmågan i att vara förberedd. Den enda skillnaden är att Covid-19 kom snabbare och kunde drabba flera och under kortare tid.
Men om man ser på denna jämförelse med lite perspektiv så har brottsepidemin drabbat fler och hårdare än Covid-19.
Nej, nej säger säkert många. Tänk ett varv till säger jag.
Tänk er alla dessa tiotusentals föräldrar som dagligen oroar sig för att deras barn skall drabbas eller smittas av brottsepidemin. Tänk på alla dom som förlorat någon framför en pistolsmynning eller fått sitt liv förstört på annat sätt.
Brottsepidemin har som många av oss vet, pågått i decennier och är under stadig ökning. R-talet för den epidemin ökar i jämförelse med den andra.

Varför blev det då så här?
Svaren på den frågan är förstås flera men det finns tre övervägande orsaker.
Den första är hastighet, och den andra är invaggad naivitet, och den tredje är etnicitet.
Alla tre toppar alltså båda epidemierna.
När det gäller etniciteten så toppar den i både orsak och verkan och det är just den glödheta potatisen som ingen förmått hantera. Det är den frågan som fortsatt förlamar hela samhällsdiskussionen.
Det är här som man bildligt kan säga att man beträder ”minerad mark” och den illvillige läsaren kommer direkt, när detta läses att plocka fram tuben och börja sin brunsmetning av hela texten. Och det är just detta som är problemet.

Man vågade inte
Men något hände i lördags. Två av de högsta cheferna inom polisen träder fram och vittnar om att vi har problem, stora problem. Cirka 40 stycken brottsliga klannätverk har tagit Sverige som bas för sin brottsliga verksamhet.
De vill inte bli en del av vårt samhälle. De är som ett slags parasiter som äter upp sin värd både inifrån och utifrån.
Det är familjeklaner med rutten syn på alla utanför sin egen verksamhet och sfär. Ett liv för dem saknar värde om det inte ingår i den egna ”familjen”.
Men det här är ju ingen nyhet för vår statsapparat. Självklart har Regeringen sedan länge fått den här bilden mellan ”skål och vägg” av polisledningen, men de har förstås nekats att framföra den.
Man visste alltså något över tid, som man inte vågade hantera.

Fem faser
Det är här faserna kommer in. Under covid-19 hann man inte med några faser. De kommer nog senare, eller så kanske man lärde sig något.
Men under den långdragna våldsepidemin gick det sakta. Här följer man klockrent Kübler-Ross-modellens alla fem steg i en oerhört långdragen process.
1. Förnekelsen.
2. Ilskan, oftast inåtvänd
3. Förhandlingen om det verkligen är sant
4. Depressionen
5. Acceptansen
Kanske har coronaepidemin lärt oss något, vi får hoppas det. Men jag vet att man just nu sitter runt om i Sverige och funderar över varför vissa etniska grupper drabbats så hårt av Corona.
Man vet att där spreds smittan mer och snabbare. De drabbades av oproportionerligt fler dödsfall och andelen som intensivvårdades var oerhört mycket högre än den statistiskt skulle vara.
Men här är det ”minerat” igen.

Obotlig naivitet
Vi diskuterade just den frågan och informationen kom direkt från en källa mitt i en region, mitt i Sverige, över en corona-avståndssäker middag i augusti.
– Det går helt enkelt inte att lyfta den frågan ännu sa min källa. Man blir avfärdad direkt att det gäller människor och då saknar ursprunget helt betydelse.
Ja, så är det ju i grund och botten. Men ska vi lära oss något måste man diskutera orsak och verkan, även om det stör den gängse ordningen. Så just där har man inte kommit längre än mellan steg 1 och 3. Men även där kommer man nog fram till något vad det lider, om än alldeles för sent.
Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån.
Sven-Arne Thorstensson