Veckans krönika

Sanningen är att klanerna har tagit över. Och plötsligt vågar alla prata om det. Att Sverige har problem med organiserad brottslighet. Polisen har vetat om det. Liksom politiken. Men ingen har vågat prata om det.
Kanske klarar samhället att bekämpa klanstrukturen, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Men det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ. Den har ingen vågat erkänna ännu.

Plötsligt händer det…

Rapport från en frysbox i september 2020

För den som tittade på SVT i veckan och lyckades pricka in debattprogrammet ”Sverige möts” kom nog förvåningen som ett brev på posten. Någonting har hänt i plaskdammen Sverige, och det har det gjort inom loppet av en dryg vecka.
För den som är lite uppmärksam så är det ju faktiskt så det fungerar numera. Först säger ingen någonting, sen säger några något och blir då slagna i huvudet av de som inget säger. Sen blir det fler som säger något, och då blir de som inget säger än mer irriterade, och hävdar att de som säger något har fel.
Så efter ett par år blir de som säger något så många, att de som varit tysta börjar känna sig trängda, och då tystnar de ännu mer och kontrar med statistik och visar att dom som säger ifrån har helt fel.

Proppen flyger ur
Tills en dag då proppen flyger ur. Då händer allt på en gång. De tysta tvärvänder och säger sig ha sett det, det som de som sagt, redan sett länge.
Det är så det fungerar här i landet numera. Allt eller inget. Från noll till hundra på bara någon dag.
Och den som knäppte på ”Sverige möter” i veckan märkte det. Själv reste jag mig ur soffan och grep mobilen. Hade Belinda Olsson och hela SVT-ledningen blivit kapad av Avpixlat och året var 2003?
Men mobilen visade den 17 september och året var faktiskt 2020.
Jag drömde inte eller hade åkt, varken till 2003 eller till 2033. Det var här och nu det hände.
Det som nu kablades ut i SVT-debatten, var ett faktum. Det vill säga att alla vi andra hade haft rätt i mer är 10 år.
Polisen visste redan. Politiken visste tydligen också redan. Men ingen av dem hade varken sagt eller gjort någonting på grund av att man inte fick eller vågade.

Sanningen
Sverige har alltså problem med organiserad brottslighet, stora problem. Drivkraften är som vanligt makt och rikedom. Utövarna är gäng eller snarare ”klaner”.
Alltså grupper av människor som ser sig som överlägsna andra och som inte för en sekund dristar sig att skada eller trampa på andra för egen vinning. Borta är nu argument som fattigdom och sysslolöshet ur debatten.
Ty, vad bryr sig en maktstinn klan om det?  Inom klanen råder ingen fattigdom, i alla fall inte i närheten av dess topp.
Att en och annan vanartig kusin eller brylling har det lite kärvt, bryr man sig inte om. De får helt enkelt försöka jobba sig uppåt. Men det är alltid toppen som gynnas.
Så är det och så har det alltid varit.
Och visst är det för jäkligt att dussintals klanfamiljer suger ur andra, både pengar och trygghet.
Deras närvaro utgör nu ett allvarligt hot mot det tillitssamhälle som de allra flesta av oss är vana vid. Men det verkar vara slut på det samhället nu. Klanerna har tagit över.

Hotet
Men trots allt är det ju bara ett 40 tal klaner som nu får strålkastarna riktade mot sig. Polisen säger sig kunna trycka ner och bekämpa dem, om de får mer resurser.
Kanske har polisen rätt. Men det kommer också att krävas skärpta lagar och att tillämpningen utförs så det skyddar omgivningen och inte bara rättssäkerheten för de usla kryp som utför eländet.
Den bollen, med utökade resurser och tuffare lagar, klarar man nog på lite sikt att fixa.
Men ett än värre, kanske det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ.
Den har ingen vågat erkänna ännu. Troligen har den alltid funnits där.
Det är bara vi som inte riktigt sett den. Och det är nog först nu som den träder fram och blir riktigt synlig i och med det nyvunna begreppet ”klan”.
För i grund och botten är det inget annat än en slags avancerad klanstruktur som vi befinner oss i, mitt i det som vi vant oss att kalla ”demokrati”.

Lojalitetens band
Den enda skillnaden, förutom att den inte utövar rena våldshandlingar mot enskilda, är att de inte alltid är genetiska släktingar.
Deras band är hårdare knutna än så och det stavas lojalitet till ledningen och den starka viljan att bli upplyft i den innersta av klanens krets.
Den illvillige drar förstås paralleller med den nordligaste delen av Korea, och kanske ligger det något i det.
Skillnaden är att våldet strukits ur handlingsplanen och ersatts med en gigantisk frysbox.
Ty den som utmanar ledarskapet, den som säger det som många vet men som ledningen inte vill lyssna till (ännu). Den hamnar i partiets och hela klanstrukturens frys.
Hårda ord tänker nog vissa och allt är ju relativt.
Men oavsett, så ökar glappet mellan befolkningens allmänna uppfattningar och de ledande inom den samhällsansvariga politiska sfären.

Mörkat sanningen
Ta bara exemplen på att ingen i ledande och ansvarig befattning längre, varken tar eget ansvar eller tvingas ta några konsekvenser.
Om vi bläddrar bakåt i tiden till 1987 så avgick justitieminister Stig Wickbom (S) efter att spionen Stig Bergling rymde under en permission.
Om samma logik funnits idag skulle Morgan Johansson behövt avgå minst 194 gånger under sin ministerperiod. Klanen skyddar nu sina egna mycket mera än innan, strukturerna blir starkare.
Och visst känns det konstigt en lördag i andra halvan av september 2020, när mer eller mindre hela samhällsapparaten kollektivt erkänner, att dom inte bara varit naiva den här gången, utan dom har även mörkat den mörka sanningen. Och inte bara några månader, utan år, flera år.
Men som vi lärt oss nu, så kommer de komma undan den här gången också.
Med hedern undrar du. Nej, förstås inte hedern mot dig och mig. Men i klanen, och det är ju det som räknas.
Sven-Arne Thorstensson

”Klanstrukturen inom politiken
har ingen vågat erkänna ännu”

I Kafkas värld

Kafka och små privata kraftverk

Om att släppa lös en allt mer gränslös aktivism

Det som händer småskalig vattenkraft är svårt att förstå. Ännu svårare är det att förklara.
Ägare till små vattenkraftverk har över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar. I många fall utan att förstå varför.
Det får mig att tänka på Franz Kafka. Och några av hans romaner. Exempelvis Förvandlingen och Processen. Men även Slottet.
Det är framför allt stämningarna i dessa böcker, men även den känsla av maktlöshet som huvudpersonerna upplever, som inte så lite påminner om kraftverksägarnas situation i statens hantering av småskalig vattenkraft.
Frans Kafka skildrar en absurd värld, där den kejserliga byråkratin i det gamla Habsburgska väldet distanserat sig så från medborgarna och verkligheten, att det blivit allt svårare för vanligt folk att förstå vad de egentligen håller på med. Samhället har blivit så komplicerat, att inte ens de initierade till fullo begriper, vad det är som egentligen händer.

Podden förklarar
För den som ändå vill förstå, men inte orkar läsa Kafka, så är Lantbrukspodden ett alternativ. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson är bland det bästa journalistiska arbete jag tagit del av på mycket länge.
Inte bara för att Göran Berglund är initierad och ställer de rätta frågorna, utan framför allt för att han låter Eva Nilsson prata till punkt. Intervjun blir personlig på ett sätt som gör att lyssnaren förstår hur en biolog anställd först på fiskeriverket och sedan på länsstyrelsen, trots sin myndighetsutövning, på ett mirakulöst sätt lyckas behålla sina mänskliga drag och sin medkänsla. Och hur detta till slut får henne att istället försvara offren för den byråkrati hon en gång var en del av.
Det handlar bland annat om Silverforsen. Och det långdragna ärendet om en allmänt respekterad småföretagare på landsbygden som utan att förstå varför, över en natt förvandlades från att ha varit en miljöhjälte som producerade miljövänlig förnyelsebar el, till en miljöbrottsling som hotades med straff och höga viten.
Hans brott? Han sökte tillstånd för något som han egentligen inte behövde söka tillstånd för. I sin iver att göra allt rätt kontaktade han länsstyrelsen när han ville renovera sin anläggning.

Ägaren avled
Länsstyrelsen reagerade på ett sätt som hade platsat i någon av Kafkas romaner. Och utan att oberoende sakkunniga egentligen förstått nyttan med det, förbjöds han att producera elström och förelades med hot om vite att ansöka om utrivning.
Sedan dess har kraftverket stått stilla. En privatägd tillgång, hade av principer som man måste vara fanatiskt intresserad av sportfiske för att förstå, förvandlats till en belastning och en kostnad.
Eva Nilsson beskriver situationen så här i intervjun:
”Han ska försöka förstå att han är en brottsling, att det han håller på med är straffrättsligt sanktionerat och att han kan tvingas betala vite.”
Detta blev för mycket för ägaren som avled under processens gång. Han fick aldrig uppleva den dag då högsta domstolen avvisade alla överklaganden från sportfiskare inom Älvräddarna, Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Värmland.
Inte ens sportfiskenäringen, som bidrar frikostigt till de aggressiva organisationerna bakom kampanjen mot småskalig vattenkraft, fick någon nytta av denna process. Dammen är kvar. Liksom kraftverket. Som nu har tillstånd.

Eva Nilsson i Lantbrukspodden

Lokala opinioner
Det enda myndigheterna åstadkommit med detta är egentligen framväxten av en stark lokal opinion i den delen av Värmland som är beredd att stå upp för småskalig vattenkraft. Och fler personer har gjort enorma insatser för att rädda Silverforsens kraftstation.
Eva Nilsson är en. Lars Bredberg en annan. Men det finns fler. Och fler blir det, på andra plaster i landet, om inte våra myndigheter lär sig att väga olika intressen mot varandra på ett sätt som känns acceptabelt för en bredare allmänhet.
Det som hände ägaren till Silverforsen har knappast något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheternas hetsjakt på småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring. Och i synnerhet på landsbygden har man svårt att förstå varför aktivistiska tjänstemän genom sitt surfande på Internet blivit så frälsta av nya idéer om att förvandla gamla kulturbygder till vildmark.
Att sportfiskenäringen betalar stora summor till sportfiskare och älvräddare är däremot lätt att förstå. De vill helt enkelt sälja mer och tjäna mer pengar. Svårare är det att förstå att staten är så frikostig med bidrag från våra gemensamma skattemedel. Och det är något som kanske riksdagen borde se över.

Gör det begripligt
Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör allt detta begripligt. Och det blir lättare att förstå varför det växer fram lokala opinioner, inte bara kring Silverforsen i Värmland, utan också i Järle, Essunga, Nordanstig och på många andra platser i landet.
Allt fler har tröttnat på den Kafka-lika hetsjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden.
Det är orättfärdigt att utan anledning förvandla hederliga människor till miljöbrottslingar. Det är hänsynslöst att inte förändra i samverkan och samråd med de som berörs, vilket för övrigt både miljöbalken och vattendirektivet föreskriver.
Det är ansvarslöst att låta aktivister överutnyttja de möjligheter att agera i rättsväsendet som naiva konventioner skapat möjlighet till. Och det är odemokratiskt att trotsa folkvilja och riksdag och fortsätta driva en utrivningsagenda bara för att man kan vränga lagar och hantera byråkratin bättre än offren för kampanjen.
I en demokrati borde man istället ställa frågan om svenska folket verkligen vill ”restaurera” alla vattendrag. Och vem som i så fall ska bekosta det. Eva Nilsson tar också upp frågan i intervjun om det bara är vattendrag som ska restaureras. Eller ska vi ta bort alla spår av mänsklig verksamhet, riva broar, vägar, byar och städer? Slussen i Stockholm? Var går gränsen för ”Rewild”-rörelsen? Är den, som så mycket annan aktivism nu för tiden, gränslös.
Göran Åhrén

https://poddtoppen.se/podcast/1485894994/lantbrukspodden

”Han ska försöka förstå
att han är en brottsling, att det han håller på med är straffbart,
och att han kan tvingas betala vite.”

Veckans krönika


Etnicitet är den glödheta potatisen. Både i corona-epidemin och i den epidemi av våldsbrott som plågat landet länge, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.
I båda fallen var vi oförberedda. Att tala om etnicitet är minerad mark. Man blir omedelbart ”brunsmetad”, vilket är en del av problemet.
Först när två höga polischefer går ut och talar klartext, får vi börja diskutera de verkliga problemen. De problem som statsapparaten känt till länge, men inte vågat göra något åt.
”Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån”, avslutar Sven Arne Thorstensson.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är image.png

Kan Stefan komma i fas?

Förnekelse och ilska har övergått i depression

De som bäddat under senare år, får allt svårare att sova. Men eventuellt börjar de nu kanske komma i rätt fas.
Första lördagen i september 2020 händer något utöver det vanliga. En myndighetsperson tar ton i P1-lördagsintervju och talar klarspråk. Landet är till vissa delar satt under hot utifrån men ändå inifrån.
Det märkliga i kråksången är att vi varit lika oförberedda för detta som då, när det blev uppenbart för svenska delen av världen att en virusepidemi var i antågande.
Man insåg även här att man inte var förberedd. Något man borde märkt långt tidigare.
Så när virusepidemin kom, fanns redan en pågående och allvarlig epidemi som pågick både i medias eller politikens uppmärksamhet.

Epidemi av våldsbrott
Våldsbrottsepidemin har pågått länge och under det senaste har den dessutom börjat eskalera. ”Smittspridningen” av otrygghet och hot har nått bortemot full samhällsspridning.
Precis som när Covid-19 kom i antågande i våras var man inte på något sätt nationellt förberedd.
Inför viruspandemin var antalet vårdplatser för lågt. Antalet IVA-platser ännu färre. Det saknades viktig skyddsutrustning som andningsmasker, skyddsdräkter, visir och handsprit.
Ja, den listan på brister kan göras nästan lika lång som bristerna i skydd och bekämpning av ohämmat klanvåld. Här finns brister i samsyn och samordning. Brist på poliser, väktare åklagare och domstolskapacitet.

Brottsepidemin ökar stadigt
Precis lika lång som bristerna i att hantera en eskalerande och okontrollerad brottslighet. Man har i ren och skär självbelåtenhet, tappat förmågan i att vara förberedd. Den enda skillnaden är att Covid-19 kom snabbare och kunde drabba flera och under kortare tid.
Men om man ser på denna jämförelse med lite perspektiv så har brottsepidemin drabbat fler och hårdare än Covid-19.
Nej, nej säger säkert många. Tänk ett varv till säger jag.
Tänk er alla dessa tiotusentals föräldrar som dagligen oroar sig för att deras barn skall drabbas eller smittas av brottsepidemin. Tänk på alla dom som förlorat någon framför en pistolsmynning eller fått sitt liv förstört på annat sätt.
Brottsepidemin har som många av oss vet, pågått i decennier och är under stadig ökning. R-talet för den epidemin ökar i jämförelse med den andra.

Varför blev det då så här?
Svaren på den frågan är förstås flera men det finns tre övervägande orsaker.
Den första är hastighet, och den andra är invaggad naivitet, och den tredje är etnicitet.
Alla tre toppar alltså båda epidemierna.
När det gäller etniciteten så toppar den i både orsak och verkan och det är just den glödheta potatisen som ingen förmått hantera. Det är den frågan som fortsatt förlamar hela samhällsdiskussionen.
Det är här som man bildligt kan säga att man beträder ”minerad mark” och den illvillige läsaren kommer direkt, när detta läses att plocka fram tuben och börja sin brunsmetning av hela texten. Och det är just detta som är problemet.

Man vågade inte
Men något hände i lördags. Två av de högsta cheferna inom polisen träder fram och vittnar om att vi har problem, stora problem. Cirka 40 stycken brottsliga klannätverk har tagit Sverige som bas för sin brottsliga verksamhet.
De vill inte bli en del av vårt samhälle. De är som ett slags parasiter som äter upp sin värd både inifrån och utifrån.
Det är familjeklaner med rutten syn på alla utanför sin egen verksamhet och sfär. Ett liv för dem saknar värde om det inte ingår i den egna ”familjen”.
Men det här är ju ingen nyhet för vår statsapparat. Självklart har Regeringen sedan länge fått den här bilden mellan ”skål och vägg” av polisledningen, men de har förstås nekats att framföra den.
Man visste alltså något över tid, som man inte vågade hantera.

Fem faser
Det är här faserna kommer in. Under covid-19 hann man inte med några faser. De kommer nog senare, eller så kanske man lärde sig något.
Men under den långdragna våldsepidemin gick det sakta. Här följer man klockrent Kübler-Ross-modellens alla fem steg i en oerhört långdragen process.
1. Förnekelsen.
2. Ilskan, oftast inåtvänd
3. Förhandlingen om det verkligen är sant
4. Depressionen
5. Acceptansen
Kanske har coronaepidemin lärt oss något, vi får hoppas det. Men jag vet att man just nu sitter runt om i Sverige och funderar över varför vissa etniska grupper drabbats så hårt av Corona.
Man vet att där spreds smittan mer och snabbare. De drabbades av oproportionerligt fler dödsfall och andelen som intensivvårdades var oerhört mycket högre än den statistiskt skulle vara.
Men här är det ”minerat” igen.

Obotlig naivitet
Vi diskuterade just den frågan och informationen kom direkt från en källa mitt i en region, mitt i Sverige, över en corona-avståndssäker middag i augusti.
– Det går helt enkelt inte att lyfta den frågan ännu sa min källa. Man blir avfärdad direkt att det gäller människor och då saknar ursprunget helt betydelse.
Ja, så är det ju i grund och botten. Men ska vi lära oss något måste man diskutera orsak och verkan, även om det stör den gängse ordningen. Så just där har man inte kommit längre än mellan steg 1 och 3. Men även där kommer man nog fram till något vad det lider, om än alldeles för sent.
Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån.
Sven-Arne Thorstensson

”Är naivitet ett tillstånd

man kan tillfriskna ifrån”

Löfven förvärrar krisen

En del har fått för sig att jordbruket är en miljö- och klimatbov. Man får tänja lite på verkligheten för att den bilden ska stämma. Det skriver lantbrukaren Börje Berndtsson från Orust. I själva verket minskar Sveriges nettoutsläpp tack vare det svenska jord- och skogsbruket. En växande byråkrati belastar svenskt jordbruk med ökad tillsyn, skatter och avgifter. Det gör att vi redan har problem med lönsamheten, och en självförsörjningsgrad på runt 50 procent. I det läget förhandlar regeringen ner vår avgift till EU med 11 miljarder och låter bönderna betala notan med sänkt EU-ersättning. Konkurrerande länder som Finland, Tyskland och Frankrike har istället förhandlat till sig mer stöd. ”Det verkar inte som nuvarande regering förstår allvaret i detta”, skriver Börje Berndtsson.

Regeringen säljer ut jordbruket

Bonden får betala svenska EU-rabatten

Om man vill skapa ångest, depression och kaos, då anklagar man livsmedelsproduktionen för att orsaka problem för miljö och klimat. Produktionen av mat är trots allt den främsta förutsättningen för mänskligt liv.
Det är lite märkligt att en del fått för sig att livsmedelsproduktionen är en stor miljö- och klimatbov. Objektiva fakta placerar inte jordbruket bland de främsta miljöbovarna. Man får tänja lite på verkligheten för att den bilden ska stämma.
Ändå hör vi detta ständigt.
Sedan har man kommit på att det är animalieproduktionen som är den verkliga boven. Trots att den idisslande kon lever till hundra procent på vegetabilier, som i sin tur lever på koldioxid. Veganism och djuraktivism har visat sig vara en drivkraft bakom utpekandet av köttet i vår föda och djurhållningen som miljö- och klimatbov. Men det har de flesta medier missat.

Minskar nettoutsläppen
Djurhållning är själva motorn i ett ekologiskt odlingssystem. Djuren käkar vegetabilier som vi inte kan tillgodogöra oss. Men vi kan äta osten och dricka mjölken som deras produktion tillför oss.
Dessutom behövs gödsel från kor och hästar inom ekologisk odling eftersom gröngödsling inte räcker till. Gräset tar upp näringsämnen när det växer, men om man låter det vissna ner så kan det aldrig tillföra mer näring än den tagit upp. Det blir Ebberöds bank. Gröngödsling innebär att skördarna halveras.
Djuren håller också ytor öppna som vi inte kan betrakta som åker, och som det inte går att odla på.
Jord- och skogsbruk bidrar i själva verket till att binda kol och bidrar på det sättet till att minska Sveriges nettoutsläpp av koldioxid. Ändå snärjer statsmakterna lantbruket i ett nät av skatter och avgifter, med mer tillsyn och nya avgifter, och med villkor som på 20 år blivit 120 procent fler.
Det handlar om en växande byråkrati som kostar och belastar den svenska livsmedelsproduktionen.

Ersättningar minskar
Samtidigt åker vår statsminister till Bryssel och förhandlar ner vår avgift till EU med 11 miljarder kronor mot att han sänker EU-stöden till Sverige. Det innebär att ersättningarna till svenskt jordbruk kommer att minska.
Det handlar om ersättningar som var nödvändiga för att vi skulle kunna vara med i EU. Tar staten bort dessa ersättningar, får svenskt jordbruk väldigt svårt att konkurrera.
Kostnaderna ökar, men intäkterna minskar. Och detta sker i ett läge då livsmedelsproduktionen redan befinner sig i kris, och vi har en självförsörjningsgrad på bara 50 procent.
Konkurrentländer som Finland, Tyskland och Frankrike förhandlade sig till mer landsbygdsstöd. Sverige gjorde alltså tvärt om mot de flesta andra. Den regering vi har i Sverige är en katastrof för svensk livsmedelsproduktion.
Livsmedelsstrategin är därmed inte värd pappret och trycksvärtan det är skrivet med.
Man behöver inte vara matematiker för att förstå att detta inte går ihop.

Tomma politiska löften
Om staten inte kompenserar bönderna, så kommer vi att få se en minskning av livsmedelsproduktionen i Sverige. Och då hjälper inte tomma politiska löften eller livsmedelsstrategier som inte får någon praktisk betydelse på gårdsnivå.
Vår självförsörjningsgrad kommer att försämras ytterligare. Och Sverige kommer att stå ännu sämre rustade när nästa kris kommer. Det verkar inte som nuvarande regering förstår allvaret i detta.
Med mindre egen produktion, ökar behovet av import, och därmed transporterna. Därmed ökar utsläppen av växthusgaser, liksom vår sårbarhet vid kriser.
Hur kan en svensk regering sälja ut det svenska jordbruket? Och hur kan Centerpartiet stödja en sådan regering?
Erik Axel Karlfeldt skrev en gång att ”Den som lägger jord igen, begår ett värre brott än den som dräper män.”
Börje Berndtsson
Lantbrukare, Varekil

”Hur kan centerpartiet
stödja en sådan regering”

Totalitära tendenser

”Det känns retfullt att skattepengar slösas bort på idioti”, skriver Per Bolander apropå skolor som HBTQ-certifieras. Den genusteori som nu tvingas på samhället av Nationella sekretariatet för genusforskning, NSG, får absurda konsekvenser ifall man följer alla budorden. Det allvarligaste är ändå förbudet att debattera genusteorin, eftersom den anses vara ”den allena saliggörande sanningen”. Det finns något religiöst i detta, skriver Per Bolander som också drar paralleller till marxismen i Lenins tappning, och konstaterar att detta är en del av nutidens totalitära tendenser.

Mot dumheten kämpar
själva gudarna förgäves

Galenskap finns som bekant, överallt. Inte minst i den akademiska världen där de mest märkliga idéer breder ut sig. Så länge idéerna förblir kvar i elfenbenstornen så spelar det kanske inte så stor roll, även om det känns retfullt att skattepengar ska slösas bort på idioti.
Men när myndigheterna får för sig att de djupa teorierna är vägen, sanningen och livet och därför måste spridas till populasen, då blir det allvarligare.
Nationella sekretariatet för genusforskning (hädanefter NSG) är en ”nationell enhet” (vad nu det är) vid Göteborgs Universitet som i realiteten har fått i uppgift av myndigheterna att genomföra ”jämställdhetsintegrering” i hela Sveriges land.
Det låter ju inte speciellt kontroversiellt, vem kan vara emot jämställdhet? Dock är det mer komplicerat än så. NSG:s teori är nämligen en total självmotsägelse. Å ena sidan säger NSG att könen (”genus”) är helt och hållet socialt konstruerat, det finns alltså inga kön rent biologiskt, å andra sidan ska alla myndigheter aktivt befrämja jämställdhet mellan män och kvinnor. Genom att undersöka hur många kvinnor det finns inom olika yrkesgrupper ska man kunna upptäcka diskriminering, MEN man får inte dela upp personalen i män och kvinnor vilket gör det omöjligt att kunna upptäcka diskriminering. Goddag yxskaft, med andra ord.
NSG:s teori är alltså en form av lysenkoism, där miljöpåverkan bestämmer allt och biologin ingenting.

Våldtog två till
Vidare måste vi acceptera att varje människa själv får bestämma sin identitet. Om en person som hela sitt liv betraktats som man, plötsligt får för sig att han/hon är kvinna, så måste omgivningen acceptera detta. Det kan få oanade konsekvenser.
Om en viss institution, säg ledningen för ett företag eller universitet, kritiseras för att de har så få kvinnor som medlemmar, så kan ju ett antal av männen deklarera att de nu känner sig som kvinnor och problemet är löst.
Om styrelsen för ett storföretag till 80 procent består av män, så räcker det med att 30 procent av männen säger att de nu är kvinnor och företaget kan skryta med att man nu har uppnått hälften kvinnor, och alltså är jämställt. Det finns dock betydligt allvarligare exempel. En man i USA (hela genusteorin kommen därifrån, naturligtvis) som dömts till fängelse för våldtäkt fick för sig att han nu var kvinna. Han/hon flyttades därför till ett kvinnofängelse där han/hon/hen våldtog två kvinnor till.

En skylt på en skola som blivit HBTQ-certifierad.

En vecka för HBTQ
För gymnasieskolan har detta inneburit att personalen varit tvungna att slösa bort en vecka av sin värdefulla tid för att bli HBTQ-certifierade. Man har tvingats att inrätta toaletter och omklädningsrum som är ”transgender” och som därför aldrig används (se bild).
Nu har skolan också fått en ”HBTQ-checklista” med sju heliga bud (varför inte tio?) som ska följas till punkt och pricka. Jag vill inte undanhålla er visdomen hos en del av dessa regler. Det andra budet säger att man inte ska ”informera eleverna om antalet flickor/pojkar i klassen. Eleverna behöver inte ha den här informationen”. Skulle det likväl stå på listan så måste man radera den innan den delas ut.

Könsneutrala pronomen
Det tredje budet säger att man endast ska använda ”könsneutrala pronomen som hen”. Ingen vet dock hur man böjer ”hen”, man kan ju inte säga ”henne”.  
I det femte budet står det att man i ”undervisningen väljer material så att personer med olika sexuell läggning och könsidentitet finns representerade”. Med andra ord så ska man i t ex historieundervisningen ta upp hermafroditer, pedofiler, koprofager, sodomiter och sadomasochister som gjort värdefulla bidrag till mänsklighetens utveckling. Det lär bli svårt.
De flesta människor i historien har inte velar skylta med just sin sexuella läggning så historielärare får inskränka sig till några kända exempel som Caligula, Nero, Idi Amin och Jack Uppskäraren.
Det sjätte budet säger att läraren inte får ta för givet att eleverna kommer från en ”cis-normativ familj”. Exakt vad detta betyder, därom tvista de lärde. Men man får väl utgå ifrån att det gäller familjer med mamma, pappa, barn där ingen är just pedofil, koprofag e t c.

Toalett för även det tredje könet.

Ingen debatt
En annan aspekt av genusteorin är att den inte går att debattera eftersom den är den allena saliggörande sanningen. Följaktligen betecknas alla motargument som ”motstånd” som måste övervinnas.
NSG har vänligen stått till tjänst med en skrift till lärare och andra hur man ska bemöta just ”motstånd”. Där ger man exempel på hur man ska krossa argument som ifrågasätter teorin (alltså det hemska motståndet) och frälsa den motsträvige.
Det finns något religiöst över allt detta. NSG förutsätter alltså att det inte går att debattera teorin därför att den är SANN och alla som på minsta sätt försöker att komma med motargument är det hemska patriarkatet som slåss för att behålla sin makt.
Det finns en annan lära som framförde liknande anspråk, marxismen. Som V I Lenin uttryckte det: ”Marx lära är allsmäktig eftersom den är sann”. Byt ut Marx mot genusteorin och ni har en ganska bra bild av nutidens totalitära tendenser.

Dock ämnar jag fortsätta käfta emot teorin med sakargument (”motstånd”) även om jag därmed avslöjar att jag tillhör fienden. Som exempel så har jag i texten använt ordet ”man” istället för ”en”. Jag skriver således ”Man anser” istället för ”En anser”, men det beror mer på att jag inte vill använda småländsk dialekt i rikssvenska.
Per Bolander

”Det känns retfullt
att skattepengar
slösas bort på idioti”