Sanningen är att klanerna har tagit över. Och plötsligt vågar alla prata om det. Att Sverige har problem med organiserad brottslighet. Polisen har vetat om det. Liksom politiken. Men ingen har vågat prata om det.
Kanske klarar samhället att bekämpa klanstrukturen, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Men det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ. Den har ingen vågat erkänna ännu.
Plötsligt händer det…
Rapport från en frysbox i september 2020
För den som tittade på SVT i veckan och lyckades pricka in debattprogrammet ”Sverige möts” kom nog förvåningen som ett brev på posten. Någonting har hänt i plaskdammen Sverige, och det har det gjort inom loppet av en dryg vecka.
För den som är lite uppmärksam så är det ju faktiskt så det fungerar numera. Först säger ingen någonting, sen säger några något och blir då slagna i huvudet av de som inget säger. Sen blir det fler som säger något, och då blir de som inget säger än mer irriterade, och hävdar att de som säger något har fel.
Så efter ett par år blir de som säger något så många, att de som varit tysta börjar känna sig trängda, och då tystnar de ännu mer och kontrar med statistik och visar att dom som säger ifrån har helt fel.
Proppen flyger ur
Tills en dag då proppen flyger ur. Då händer allt på en gång. De tysta tvärvänder och säger sig ha sett det, det som de som sagt, redan sett länge.
Det är så det fungerar här i landet numera. Allt eller inget. Från noll till hundra på bara någon dag.
Och den som knäppte på ”Sverige möter” i veckan märkte det. Själv reste jag mig ur soffan och grep mobilen. Hade Belinda Olsson och hela SVT-ledningen blivit kapad av Avpixlat och året var 2003?
Men mobilen visade den 17 september och året var faktiskt 2020.
Jag drömde inte eller hade åkt, varken till 2003 eller till 2033. Det var här och nu det hände.
Det som nu kablades ut i SVT-debatten, var ett faktum. Det vill säga att alla vi andra hade haft rätt i mer är 10 år.
Polisen visste redan. Politiken visste tydligen också redan. Men ingen av dem hade varken sagt eller gjort någonting på grund av att man inte fick eller vågade.
Sanningen
Sverige har alltså problem med organiserad brottslighet, stora problem. Drivkraften är som vanligt makt och rikedom. Utövarna är gäng eller snarare ”klaner”.
Alltså grupper av människor som ser sig som överlägsna andra och som inte för en sekund dristar sig att skada eller trampa på andra för egen vinning. Borta är nu argument som fattigdom och sysslolöshet ur debatten.
Ty, vad bryr sig en maktstinn klan om det? Inom klanen råder ingen fattigdom, i alla fall inte i närheten av dess topp.
Att en och annan vanartig kusin eller brylling har det lite kärvt, bryr man sig inte om. De får helt enkelt försöka jobba sig uppåt. Men det är alltid toppen som gynnas.
Så är det och så har det alltid varit.
Och visst är det för jäkligt att dussintals klanfamiljer suger ur andra, både pengar och trygghet.
Deras närvaro utgör nu ett allvarligt hot mot det tillitssamhälle som de allra flesta av oss är vana vid. Men det verkar vara slut på det samhället nu. Klanerna har tagit över.
Hotet
Men trots allt är det ju bara ett 40 tal klaner som nu får strålkastarna riktade mot sig. Polisen säger sig kunna trycka ner och bekämpa dem, om de får mer resurser.
Kanske har polisen rätt. Men det kommer också att krävas skärpta lagar och att tillämpningen utförs så det skyddar omgivningen och inte bara rättssäkerheten för de usla kryp som utför eländet.
Den bollen, med utökade resurser och tuffare lagar, klarar man nog på lite sikt att fixa.
Men ett än värre, kanske det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ.
Den har ingen vågat erkänna ännu. Troligen har den alltid funnits där.
Det är bara vi som inte riktigt sett den. Och det är nog först nu som den träder fram och blir riktigt synlig i och med det nyvunna begreppet ”klan”.
För i grund och botten är det inget annat än en slags avancerad klanstruktur som vi befinner oss i, mitt i det som vi vant oss att kalla ”demokrati”.
Lojalitetens band
Den enda skillnaden, förutom att den inte utövar rena våldshandlingar mot enskilda, är att de inte alltid är genetiska släktingar.
Deras band är hårdare knutna än så och det stavas lojalitet till ledningen och den starka viljan att bli upplyft i den innersta av klanens krets.
Den illvillige drar förstås paralleller med den nordligaste delen av Korea, och kanske ligger det något i det.
Skillnaden är att våldet strukits ur handlingsplanen och ersatts med en gigantisk frysbox.
Ty den som utmanar ledarskapet, den som säger det som många vet men som ledningen inte vill lyssna till (ännu). Den hamnar i partiets och hela klanstrukturens frys.
Hårda ord tänker nog vissa och allt är ju relativt.
Men oavsett, så ökar glappet mellan befolkningens allmänna uppfattningar och de ledande inom den samhällsansvariga politiska sfären.
Mörkat sanningen
Ta bara exemplen på att ingen i ledande och ansvarig befattning längre, varken tar eget ansvar eller tvingas ta några konsekvenser.
Om vi bläddrar bakåt i tiden till 1987 så avgick justitieminister Stig Wickbom (S) efter att spionen Stig Bergling rymde under en permission.
Om samma logik funnits idag skulle Morgan Johansson behövt avgå minst 194 gånger under sin ministerperiod. Klanen skyddar nu sina egna mycket mera än innan, strukturerna blir starkare.
Och visst känns det konstigt en lördag i andra halvan av september 2020, när mer eller mindre hela samhällsapparaten kollektivt erkänner, att dom inte bara varit naiva den här gången, utan dom har även mörkat den mörka sanningen. Och inte bara några månader, utan år, flera år.
Men som vi lärt oss nu, så kommer de komma undan den här gången också.
Med hedern undrar du. Nej, förstås inte hedern mot dig och mig. Men i klanen, och det är ju det som räknas.
Sven-Arne Thorstensson
”Klanstrukturen inom politiken
har ingen vågat erkänna ännu”
Westsidan 