Inga miljövinster med restaurering

Kompletterande utredning varnar för konsekvenserna

Pausen i omprövningarna av den småskaliga vattenkraften förlängs. För Bäveån i Uddevalla kommun innebär det att berörda får mer tid på sig att komplettera den utredning som Uddevalla Energis konsulter forcerade fram och lämnade in i förtid.
Vi var några stycken som inventerade ån, både uppströms och nedströms Jädersfors kvarn. Konsulten och biologen Eva Nilsson konstaterar att det finns inga miljömässiga vinster med att ”restaurera” Bäveån. Det finns helt enkelt inga lekområden uppström som motiverar att man öppnar upp för vandring av havsvandrande fisk.
Samtidigt hotas en rad samhällsintressen av sportfiskarnas planer. Kommunens vattentäkt hotas. Elproduktionen i Bäveån kommer att minska med mellan 30 och 40 procent. Flödet i ån kommer att påverkas med ökad risk för både översvämningar och torrlagda fåror. Det innebär sämre beredskap och risk för vattenbrist inom jordbruket.
Alla dessa intressen väger tyngre än sportfisket hävdar de konsulter som nu kompletterar utredningen.
I synnerhet som miljövinsterna är i stort sett obefintliga. (2024 03 15)

Regeringen ber räven vakta hönsgården

Närmare ett erkännande att regeringen misslyckats med energipolitiken kan man kanske inte komma. Genom sitt utspel sätter miljöminister Annika Strandhäll fingret på den springande punkten i konflikten mellan sportfisket och andra samhällsintressen. Normsättningen.
Miljökvalitetsnormen är skräddarsydd av miljöjurister för att flytta makten över vattenmiljön från demokratiskt valda församlingar till myndigheter och miljödomstolar. Grundproblemet är att den är juridiskt bindande. Normen för vattendraget, som vattenmyndigheternas experter beslutar, avgör vilka beslut domstolarna kan fatta. Oaktat den politiska viljan.
Om den politiska viljan inte får genomslag vid normsättningen, då blir det helt enkelt som experterna vill, och inte som riksdag och regering beslutar. Detta är de flesta som är insatta i frågan medvetna om.
Generellt sett är vattenförvaltningen så komplicerad idag att nästan ingen förstår till fullo hur det fungerar. Aktörerna är för många. Den demokratiska förankringen är obefintlig.
I dessa grumliga vatten simmar ett antal fula fiskar och gör i stort sett vad de vill. Blir det protester så skyller man på någon annan. Oftast på EU. När inte det går så skyller man på riksdag och regering, eller någon annan myndighet. Klart är att ingen anser sig ansvarig för det som händer utan allt är någon annans fel.
När regeringen nu inser att man mitt i en elkris inte kan låta ett överdrivet fritidsintresse lägga ner stora delar av den privatägda vattenkraften, försöker man få en av sina myndigheter att agera för att få aktivistiskt lagda myndigheter att faktiskt följa de beslut som riksdag och regering har fattat.

Tanken är god
Tanken att vägledningar och föreskrifter ska bli mer ändamålsenligt utformade är naturligtvis god. Idag fungerar inte arbetet så som riksdag och regering har tänkt sig. Orsaken är att vattenmyndigheterna struntar i uppdraget att exempelvis ta tillvara alla de möjligheter till undantag som vattendirektivet medger. Det kan de göra därför att Havs- och vattenmyndigheten inte anpassat sina föreskrifter och vägledningar tillräckligt, trots att de fått regeringens uppdrag att göra det.
Inte många länsstyrelser har tagit till sig riksdagens beslut om att kraven på åtgärder inte får bli så betungande att verksamheten inte kan fortsätta. Istället lastar man på så omfattande krav på åtgärder att många ägare finner det meningslöst att fortsätta och lägger ner verksamheten och ansöker om utrivning. Att i det sammanhanget snacka om omprövning blir oerhört märkligt. Prövningen hade inte kunnat bli mer omfattande om det hade varit nyprövning. Även här trotsar myndigheterna riksdagens beslut.
Nationella fondens siffror om att 40 procent av kraftverken lägger ner och ansöker om utrivning slog ner som en bomb på Svensk Vattenkraftförenings årsmöte i Nässjö i våras.
Nu först börjar medierna uppmärksamma det som faktiskt händer. Och det kanske är därför som regeringen nu agerar. Flera vattenkraftföreningar har vädjat till de politiska partierna i valrörelsen. Oftast utan några reaktioner. Politiken är i stor utsträckning i händerna på partistrategerna och de valbudskap som utformats centralt.

Motsvarar två kärnkraftverk
Någon enstaka politiker har reagerat på uppgifterna att sex kraftverk mitt i en elkris kommer att rivas ut i Mieån i Blekinge. Radio Blekingen rapporterade och riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) hörde av sig och blev intervjuad. Den statliga radion valde dock att inte ta med hans kommentarer. Oklart varför.
Få inser på vilket sätt energikrisen hänger ihop med den statliga kampanjen mot den småskaliga vattenkraften. Men om man följer med i den livliga debatten om kärnkraft så vet man att elkrisen kopplas ihop med stängningen av två kärnkraftverk, Ringhals 1 och Ringhals 2.
Då kan det vara intressant att veta att den småskaliga vattenkraften producerar el motsvarande ett kärnkraftverk, och att det finns en potential att producera dubbelt så mycket, alltså motsvarande två kärnkraftverk, om ägarna hade fått en möjlighet att ägna sig åt att utveckla sin verksamhet istället för att lägga enorma resurser på juridiska processer.

Som att be räven
För alla de som bävar varje gång de öppnar elräkningen är det kanske en tröst att regeringen nu agerar i frågan om miljökvalitetsnormen och normsättningen. Den är oerhört viktig för den djävulska konstruktion som skapats av miljöjuristerna i Uppsala och Stockholm. Men man kanske inte ska ha för stora förhoppningar när regeringen lägger uppdraget på HaV, Havs- och vattenmyndigheten.
Det är lite som att be räven vakta hönsgården. Man har anledning att frukta att även detta kommer att sluta illa. Hittills har Havs- och vattenmyndigheten visat sig vara en mästare i konsten att runda politiska beslut och genom fiffiga formuleringar se till så att HaV och vattenmyndigheterna kan fortsätta driva en egen agenda.
Målet att ”restaurera” alla vattendrag är djupt rotad bland sportfiskare och miljöfundamentalister på dessa myndigheter. Kosta vad det kosta vill. Det är ju någon annan som betalar.
Samtidigt är det glädjande att regeringen nu inser att man måste styra vattenmyndigheternas och länsstyrelsernas arbete med omprövningarna av den småskaliga vattenkraften.
Göran Åhrén

”Det är lite
som att be räven
vakta hönsgården”

Regeringen skyller på världsmarknaden

Man anar en dold agenda bakom vägran att sänka skatten

Sverige är i kris. Elpriset slår alla rekord och priset på diesel är det högsta i världen. Energikrisen får allvarliga konsekvenser. Ändå vägrar regeringen att sänka skatterna. Istället skyller man på världsmarknaden och Putin. Men frågan är om det är trovärdigt.

Energikrisen med höga priser på el och diesel, leder till att jordbruk och åkerier, inte längre är lönsamma. Dessa verksamheter drabbas direkt. Andra verksamheter ser vi konsekvenserna först när det börjar bli tomt på hyllorna i butikerna, eller när det kommunala vattnet inte längre går att dricka.
Gör politiken inte något så riskerar många företag att gå i konkurs.
I riksdagen pressas regeringen av partier som vill vidta åtgärder. Men regeringen håller envist fast vid de höga skatterna som driver upp priset. Istället skyller regeringen på världsmarknaden och Putin. Men det förklarar inte varför Sverige har så mycket högre pris än grannländerna på diesel. Det är ju trots allt samma världsmarknad.
Danmark betalar exempelvis drygt 18 kronor litern när detta skrivs. I övriga världen är snittpriset på diesel på just nu lite över 10 kronor litern. Sverige har det högsta priset i världen med över 25 kronor litern. Så regeringens argument håller inte.

Allvarliga konsekvenser
Inom jordbruket och åkerinäringen har de höga priserna redan fått konsekvenser. Jordbruk läggs ner på grund av att de blivit olönsamma. Andra lägger åkermark i träda eftersom det kostar över 10 000 kronor att tanka traktorn för en dags körning. Åkerier ställer bilar, avbeställer planerade inköp av nya och chaufförer blir utan jobb.
Detta händer redan nu.
På sikt kommer det att få konsekvenser för många sektorer i samhället. Bland de mest sårbara är vår livsmedelsförsörjning. De höga dieselpriserna påverkar inte bara produktionen av mat inom jordbruket, utan också distributionen av råvara till industrin och varor till butikerna.
Man frågar sig om det måste bli tomt på hyllorna i matbutikerna först, för att de styrande i Stockholm ska förstå allvaret i situationen.

Skyller på Putin
När finansministern får frågan i riksdagen svarar han som tidigare representanter för regeringen att de höga dieselpriserna beror på världsmarknadspriset. Men en liter diesel kostar i snitt lite över tio kronor på världsmarknaden. Att Sverige med över 25 kronor litern har det högsta priset på diesel i världen måste alltså bero på något annat.
De höga energiskatterna generellt lyfts fram som en förklaring. I länder utan skatt kostar dieseln bara några kronor litern. I Sverige driver kravet på inblandning av biobränsle upp priset. Sverige har gått mycket längre än alla andra länder. EU har ett krav på inblandning av biobränslen med 14 procent. I Sverige är kravet nu drygt 30 procent, och staten planerar att höja kravet till 60 procent.
Problemet är att vi inte tillverkar tillräckligt med eget biobränsle i Sverige. Istället importeras biobränsle, till stor del palmolja, från fjärran länder. Ur miljösynpunkt är det naturligtvis tveksamt att importera stora mängder palmolja för att spä ut dieselbränslet. Transporterna påverkar miljön liksom produktionen i exportländerna. I vissa länder offrar man regnskog för att anlägga plantager för produktion av palmolja. Här står olika miljömål emot varandra.

Agenda 2030 delmål 17
Den stora frågan är dock varför regeringen vägrar sänka skatten på diesel, eller minska kravet på inblandning av biobränsle, trots att vitala samhällsintressen hotas av de höga priserna. Kan det vara så att regeringen tjänar så mycket pengar på energikrisen att man väljer att sitta still i båten.
Varför fortsätter man att skylla på världsmarknaden och Putin? Det är inte trovärdigt.
En delförklaring kan vara att Sverige skrivit under Agenda 2030 där det står att medlemsstaterna ska vända på alla stenar för att hitta nya sätt att ta in skatt. I delmål 17 i Agenda 2030 står det en hel del som kan vara intressant i det här sammanhanget.
https://www.globalamalen.se/om-globala-malen/mal-17-genomforande-och-globalt-partnerskap/
Delmål 17.1: ”Stärka den inhemska resursmobiliseringen, inklusive genom internationellt stöd till utvecklingsländerna, för att förbättra den inhemska kapaciteten att ta upp skatter och andra intäkter.”
En del av pengarna som Sverige samlar in kommer att användas till att betala de fattiga ländernas statsskulder.
Delmål 17.4: ”Bistå utvecklingsländerna att uppnå en långsiktigt hållbar skuldsättning genom en samordnad politik som syftar till att, när så är lämpligt, främja skuldfinansiering, skuldlättnad och skuldomstrukturering samt åtgärda kraftigt skuldtyngda fattiga länders utlandsskuld för att minska skuldbördan.”

Fattiga länders statsskuld
En del av pengarna kommer alltså att gå till de banker som lånat ut stora summor till fattiga länder. För den som vill fortsätta denna research, enligt principen ”follow the money”, så kan man exempelvis googla skuldsättningen i världen. Ett grundtips är att av de 600 miljarder kronor som Sverige förbundit sig att samla in till det här ändamålet, så kommer en ansenlig del att hamna hos de stora bankerna.
Så alltihop är för en god sak, som min polare brukar säga. Men det har inte så mycket med klimat och miljö att göra. Snarare handlar det om problemet med stora statsskulder i fattiga länder, och varför de inte har råd att sluta med kol och olja, eller tillräckligt med pengar för att köpa vindkraftverk och elbilar.
Ytterst handlar detta om vem som ska betala, vad det får för konsekvenser för ekonomin för medborgarna inte bara i utvecklingsländerna, utan också i de utvecklade länderna. FN sticker inte under stol med att det handlar om utjämning mellan fattiga och rika.

Sänk skatten
I USA debatteras de här frågorna. Men inte mycket i Sverige. Sverige är ju ett lydigt land med lydiga medborgare. Och FN har ju skrivit att medlemsstaterna ska skapa konsensus om det här målen.
Man får hoppas att de som tvingas lägga ner sin verksamhet trots allt upplever att de bidrar till att fattiga länder kan betala av sina skulder till de stora bankerna, och att man därmed gör en insats för att restaurera den globala ekonomin. Eller att man i varje fall finner en viss tröst i att vara med och finansiera fler vindkraftverk i Kongo eller Bangladesh.
För egen del känns det mer som att Sverige är på väg mot ett stup i rasande fart. De som håller i ratten vägrar att se den annalkande katastrofen. Den stora frågan är om tillräckligt många upplever det som en tröst att Sverige går före och visar vägen. I synnerhet som den övriga världen inte tycks reagera. Att konsekvent vara bäst i klassen bara för att visa exempel hjälper ju inte, om alla andra struntar i det. Och om konsekvensen av det är att vi är på väg mot avgrunden, då är det ju ren dumhet.
Regeringen måste därför tänka om och sänka energiskatterna. Innan det är för sent.
Göran Åhrén

”De som håller i ratten
vägrar se den annalkande
katastrofen”

Minst en hund begraven i Alsterån

Staten vill riva dämmen trots rikligt med fisk

Nyss hemkommen från ett besök i Småland slår det mig att häxjakten på den småskaliga vattenkraften liknar en rad andra frågor där överdrifter, halvsanningar och ibland rena lögner dominerar. I det här fallet finns det gott om fisk uppströms. Även lax och öring. Vad är problemet, undrar man då som lekman.
Varför ska dammen rivas om fisken kommer upp och kan leka? Den måste ju rimligtvis redan betraktas som miljöanpassad.
Utrivningsivrarnas huvudargument har alltid varit att dammar och kraftverk utgör vandringshinder för fisk. Här har vi en gammal kvarn som malt mjöl sedan 1600-talet. Ån har varit uppdämd sannolikt ännu längre. Kvarnbyggnaden är fantastisk. Metertjocka stenmurar i botten, imponerande bjälklag, väggarna hantverksmässigt timrade. Egentligen borde hela anläggningen bevaras som ett kulturminne.

Hund begraven
För cirka tio år sedan byggdes en laxtrappa vid dämmet. Det finns fiskvandringsvägar även vid dammarna uppströms. Utredningar visar att lax och havsöring går upp och leker i ån.
Kommunen skryter om vilka fina fiskevatten man har, och hur rika åarna är få bland annat lax och havsöring. Kommunen har bland de rikaste vattendragen i norra Europa. I en av åarna har man konstaterat upp till 30 fiskarter. Ändå finns det krafter som vill riva de två nedersta dammarna.
Det är då man förstår att det måste finnas minst en hund begraven i den här fisksoppan.
De krafter som vill riva ut små dammar och kraftverk i Sverige drivs av en ambition att restaurera alla vattendrag. Sportfiskarna vill bygga om vattendragen till anläggningar för sportfiske genom att göra dit en massa sten och grus och lägga dit. Ungefär som om det vore akvariet hemma i pojkrummet under uppväxten, vill de skapa en gynnsam miljö för fisken.
Sedan har vi en grupp miljöaktivister som ser all mänsklig verksamhet som något negativt. De vill restaurera alla vattendrag och tillverka vildmark av gamla kulturbygder. Den orörda naturen är något heligt. Och den biologiska mångfalden har blivit ett mantra.

Andra intressen
Problemet är att detta krockar med andra intressen. På landsbygden bor det nämligen människor. Alla är inte konsulter och kommunikatörer som jobbar hemifrån med sina paddor. Några har faktiskt sin verksamhet på landsbygden. De lever av de resurser som jord och skog kan ge, eller som entreprenörer inom exempelvis jordbruk och skogsbruk. I vissa kommuner är de gröna näringarna helt dominerande för näringslivet och människors försörjning.
Till dessa näringar hör kvarnar som mal mjöl, och gamla sågverk som sågar timmer. Många av dessa har i hundratals år tagit sin kraft från vattnet. Vattenkraft.
Från början drevs kvarnar och sågar mekaniskt, med vattenhjul. Med tiden moderniserade man verksamheten och skaffade eldrivna maskiner och turbiner som producerade el.
För flera år sedan ville riksdagen stimulera ägarna till dessa dammar och kraftverk, att om de inte redan gjorde det, börja producera ren förnyelsebar el och leverera ut på nätet. Man införde de så kallade elcertifikaten.

Miljöhjältar
Den småskaliga vattenkraften betraktades länge som miljöhjältar. Det var vanligt att enskilda ägare som investerade för att effektivisera sin verksamhet fick miljöpris. Vattenkraften är också ur klimatsynpunkt den i särklass bästa. Den är hållbar, som det heter nu för tiden.
Men plötsligt ändrades allt det. Andra intressen började driva kampanjer. Sportfiskare. Älvräddare. Stimulerade av stora statliga energibolag, som såg sin chans. Dammarna hindrar fisken från att komma fram, konstaterade man. Det spreds uppgifter om ålar som dog i vattenkraftens turbiner.
Allt det där var naturligtvis överdrivet. Men det tjänade ett syfte.
Plötsligt hade berättelsen ändrats. Vattenkraften var nu med stöd av mantrat biologisk mångfald, ett miljöproblem. Inte en lösning.

Regeringen är kluven
Aktivisterna som vill riva pratar bara om fisk. Och så skyller man på EU hela tiden. Men EU har flera gånger klargjort att man inte kräver att Sverige river dammar och kraftverk för att uppnå målen i vattendirektivet. Det handlar om rent vatten, väldigt lite om fisk.
Det är då man förstår att det måste handla om något annat. Stora statliga elbolag vill inte ha konkurrens från små privata producenter av elström. De har därför lierat sig med sportfiskare och älvräddare, och de som vill förvandla kulturbygder till vildmark. Det handlar alltså om privat kontra statligt ägande. Det handlar också om småskaligt kontra storskaligt. Små privata producenter har så liten betydelse för landets elförsörjning att man är beredd att offra dessa, får vi veta.
Det är ett cyniskt resonemang. I synnerhet som det finns en politisk majoritet i riksdagen för att bevara småskalig vattenkraft. Problemet är att vi har aktivistiska tjänstemän som inte lyder riksdagen. Och regeringen är kluven i frågan.
Göran Åhrén

”Varför ska dammen rivas
om fisken kommer upp
och kan leka”

Man kan behöva läsa Kafka för att förstå det som händer ägare till småskalig vattenkraft. Hur blir det annars begripligt att många över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar, utan att själva ha en aning om varför.
För den som inte orkar läsa Kafka går det bra att lyssna till Lantbrukspodden, skriver Westsidans Göran Åhrén. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör det obegripliga delvis begripligt.

Kafka och små privata kraftverk

Om att släppa lös en allt mer gränslös aktivism

Det som händer småskalig vattenkraft är svårt att förstå. Ännu svårare är det att förklara.
Ägare till små vattenkraftverk har över en natt förvandlats från miljöhjältar till miljöbovar. I många fall utan att förstå varför.
Det får mig att tänka på Franz Kafka. Och några av hans romaner. Exempelvis Förvandlingen och Processen. Men även Slottet.
Det är framför allt stämningarna i dessa böcker, men även den känsla av maktlöshet som huvudpersonerna upplever, som inte så lite påminner om kraftverksägarnas situation i statens hantering av småskalig vattenkraft.
Frans Kafka skildrar en absurd värld, där den kejserliga byråkratin i det gamla Habsburgska väldet distanserat sig så från medborgarna och verkligheten, att det blivit allt svårare för vanligt folk att förstå vad de egentligen håller på med. Samhället har blivit så komplicerat, att inte ens de initierade till fullo begriper, vad det är som egentligen händer.

Podden förklarar
För den som ändå vill förstå, men inte orkar läsa Kafka, så är Lantbrukspodden ett alternativ. Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson är bland det bästa journalistiska arbete jag tagit del av på mycket länge.
Inte bara för att Göran Berglund är initierad och ställer de rätta frågorna, utan framför allt för att han låter Eva Nilsson prata till punkt. Intervjun blir personlig på ett sätt som gör att lyssnaren förstår hur en biolog anställd först på fiskeriverket och sedan på länsstyrelsen, trots sin myndighetsutövning, på ett mirakulöst sätt lyckas behålla sina mänskliga drag och sin medkänsla. Och hur detta till slut får henne att istället försvara offren för den byråkrati hon en gång var en del av.
Det handlar bland annat om Silverforsen. Och det långdragna ärendet om en allmänt respekterad småföretagare på landsbygden som utan att förstå varför, över en natt förvandlades från att ha varit en miljöhjälte som producerade miljövänlig förnyelsebar el, till en miljöbrottsling som hotades med straff och höga viten.
Hans brott? Han sökte tillstånd för något som han egentligen inte behövde söka tillstånd för. I sin iver att göra allt rätt kontaktade han länsstyrelsen när han ville renovera sin anläggning.

Ägaren avled
Länsstyrelsen reagerade på ett sätt som hade platsat i någon av Kafkas romaner. Och utan att oberoende sakkunniga egentligen förstått nyttan med det, förbjöds han att producera elström och förelades med hot om vite att ansöka om utrivning.
Sedan dess har kraftverket stått stilla. En privatägd tillgång, hade av principer som man måste vara fanatiskt intresserad av sportfiske för att förstå, förvandlats till en belastning och en kostnad.
Eva Nilsson beskriver situationen så här i intervjun:
”Han ska försöka förstå att han är en brottsling, att det han håller på med är straffrättsligt sanktionerat och att han kan tvingas betala vite.”
Detta blev för mycket för ägaren som avled under processens gång. Han fick aldrig uppleva den dag då högsta domstolen avvisade alla överklaganden från sportfiskare inom Älvräddarna, Kammarkollegiet och länsstyrelsen i Värmland.
Inte ens sportfiskenäringen, som bidrar frikostigt till de aggressiva organisationerna bakom kampanjen mot småskalig vattenkraft, fick någon nytta av denna process. Dammen är kvar. Liksom kraftverket. Som nu har tillstånd.

Lokala opinioner
Det enda myndigheterna åstadkommit med detta är egentligen framväxten av en stark lokal opinion i den delen av Värmland som är beredd att stå upp för småskalig vattenkraft. Och fler personer har gjort enorma insatser för att rädda Silverforsens kraftstation.
Eva Nilsson är en. Lars Bredberg en annan. Men det finns fler. Och fler blir det, på andra plaster i landet, om inte våra myndigheter lär sig att väga olika intressen mot varandra på ett sätt som känns acceptabelt för en bredare allmänhet.
Det som hände ägaren till Silverforsen har knappast något stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Myndigheternas hetsjakt på småskalig vattenkraft saknar demokratisk förankring. Och i synnerhet på landsbygden har man svårt att förstå varför aktivistiska tjänstemän genom sitt surfande på Internet blivit så frälsta av nya idéer om att förvandla gamla kulturbygder till vildmark.
Att sportfiskenäringen betalar stora summor till sportfiskare och älvräddare är däremot lätt att förstå. De vill helt enkelt sälja mer och tjäna mer pengar. Svårare är det att förstå att staten är så frikostig med bidrag från våra gemensamma skattemedel. Och det är något som kanske riksdagen borde se över.

Gör det begripligt
Göran Berglunds intervju med Eva Nilsson gör allt detta begripligt. Och det blir lättare att förstå varför det växer fram lokala opinioner, inte bara kring Silverforsen i Värmland, utan också i Järle, Essunga, Nordanstig och på många andra platser i landet.
Allt fler har tröttnat på den Kafka-lika hetsjakten på små privatägda vattenkraftverk på landsbygden.
Det är orättfärdigt att utan anledning förvandla hederliga människor till miljöbrottslingar. Det är hänsynslöst att inte förändra i samverkan och samråd med de som berörs, vilket för övrigt både miljöbalken och vattendirektivet föreskriver.
Det är ansvarslöst att låta aktivister överutnyttja de möjligheter att agera i rättsväsendet som naiva konventioner skapat möjlighet till. Och det är odemokratiskt att trotsa folkvilja och riksdag och fortsätta driva en utrivningsagenda bara för att man kan vränga lagar och hantera byråkratin bättre än offren för kampanjen.
I en demokrati borde man istället ställa frågan om svenska folket verkligen vill ”restaurera” alla vattendrag. Och vem som i så fall ska bekosta det.
Eva Nilsson tar också upp frågan i intervjun om det bara är vattendrag som ska restaureras. Eller ska vi ta bort alla spår av mänsklig verksamhet, riva broar, vägar, byar och städer? Slussen i Stockholm? Var går gränsen för ”Rewild”-rörelsen? Är den, som så mycket annan aktivism nu för tiden, gränslös.
Göran Åhrén

https://poddtoppen.se/podcast/1485894994/lantbrukspodden

”Han ska försöka förstå
att han är en brottsling, att det han håller på med är straffbart,
och att han kan tvingas betala vite.”

Alla nyanser föll bort

Staten överdriver problemen med enskilda avlopp

Från början handlade tillsynen av enskilda avlopp om att skydda dricksvattentäkter och få bort sanitära olägenheter. Men ambitionerna att göra något åt övergödningen av Östersjön ledde till politiska krav på ökade insatser.
Det hette att arbetet skulle inriktas på områden där behovet ”är särskilt stort”. Krav på åtgärder skulle ”fördelas på de utsläppskällor där det är motiverat och skäligt att vidta åtgärder.”
Utredarna drog flera slutsatser. ”Tillsynsbeslut om åtgärder vid en fastighet kräver bland annat ur rättssäkerhetssynpunkt noggranna utredningar av det enskilda fallet.”
Man ville också att utsatta områden skulle åtgärdas först, men konstaterade samtidigt att det krävs ett bra underlag för att kunna göra bra prioriteringar, ”vilket idag till viss del saknas”.

Nyanserna föll bort
De här nyanserna har till stor del fallit bort. Idag är det sällsynt att kommunerna utreder enskilda fall. Intrycket är istället att man fattar schablonmässiga beslut och dömer ut fungerande enskilda avlopp. På löpande band.
Kommunerna skriver ut förelägganden, med krav på åtgärder och hot om viten utan att först ta reda på om avloppen fungerar eller inte. Man gör det generellt, utan att ta hänsyn till om de ligger i ett område med övergödning.
Grundfrågan, ”vad är problemet”, hoppar man över.
Detta gör man trots att HaV flera gånger betonat att kommunerna måste göra individuella bedömningar. Men individuella bedömningar tar tid, och kräver både kompetens och resurser.
Och kompetens är sällsynt. Många kommuner hotar med viten och förbjuder fastighetsägarna att använda sina avlopp. En del hotar med att komma och plugga avloppen om de inte åtgärdas i tid.
Medierna jamsar med. Miljöchefer intervjuas i lokalpressen där de utan kritiska följdfrågor säger att ”enskilda avlopp är miljöbovar”. Vilket inte sällan blir rubrik.

Många tvingas flytta
Många överklagar besluten och hamnar i domstol. Där driver kommunerna frågan med sina jurister och kan på så sätt skapa prejudikat och en praxis som i tillämpning ligger långt ifrån vad politiken från början avsåg.
Med domen i ryggen hävdar kommunerna att de har gjort rätt. På så sätt cementeras en förvaltningspraxis som egentligen saknar både folkligt stöd och demokratisk förankring.
Konsekvenserna av detta är att många som bor på landet tvingas ta banklån för att åtgärda sina avlopp. De som inte har råd och inte får banklån tvingas helt enkelt flytta.
De som ifrågasätter kommunernas krav tvingas till processer som kan ta flera år. Många mår dåligt av detta, och en del förlorar dessutom tilltron till samhället.

HaV räknar inte rätt
Det absurda är att det finns forskarrapporter som visar att enskilda avlopp inte är så stora miljöproblem som Havs- och vattenmyndigheten hävdar. Forskaren Lars Hylander har tillsammans med VA-konsulten Peter Ridderstolpe ställt samman resultaten av svensk och internationell forskning på området. Deras slutsats är att problemet med enskilda avlopp har överdrivits, och att påverkan är betydligt mindre än myndigheterna hävdat. De gör bedömningen att HaV överdrivit belastningen från enskilda avlopp cirka fem gånger.
Detta beror bland annat på att de statliga myndigheterna inte räknat med markretentionen. Växter och djur i marken tar upp fosfor som avloppen släpper ifrån sig. Och väldigt lite läcker ut till haven.
Denna kunskap vill Havs- och vattenmyndigheten inte ta till sig. Detta trots att det var den statliga myndigheten som beställde rapporten. Istället har man ansträngt sig för att rapporten inte ska komma ut till allmänheten.
För att rättfärdiga sitt handlande kritiserar myndigheten forskarna. De skickade rapporten på ”remiss”. De flesta som yttrade sig var positiva till rapporten. Men en instans, som har ett ekonomisk intresse av att hålla liv i den statliga kampanjen, kritiserade rapporten. Det räckte för HaV.

Viljan större än förmågan
Forskarrapporten får dock stöd av flera rapporter från IVL/SMED. Där man konstaterar att markretentionen existerar. SMED har bland annat gjort beräkningar av hur många procent marken reducerar utsläpp av kväve och fosfor, vilket varierar mellan olika områden.
När kritiken mot HaV och kampanjen mot enskilda avlopp växte, började myndigheten ändra fokus. Det sker det en glidning i argumentationen. Från att i första hand ha handlat om fosfor, börjar myndigheterna istället betona smittorisken. Utan att presentera faktaunderlag den här gången heller.
Det är dock svårt att hitta stöd för att enskilda avlopp skulle vara ett stort problem när det gäller spridning av smitta. Särskilt på landsbygden.
Hur många har blivit sjuka av avloppsvatten från enskilda avlopp på landet? Är det inte istället kommunala VA-anläggningar som titt som tätt springer läck och sprider smitta och tvingar stadsbor koka sitt vatten.
Statliga myndigheter överdriver alltså problemen med enskilda avlopp. Viljan att göra en insats är större än förmågan att göra det rätt. Och likgiltigheten över konsekvenserna, för den enskilde, är inte bara misantropisk till sin karaktär, den är skrämmande lik fanatism.
WESTSIDAN: 2020-03-29

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Vi behöver en ny författning

Hur styr man ett land mot folkets vilja? Ett sätt är att överföra makten till tjänstemän och fatta alla viktiga beslut utom räckhåll för politiker och väljare.
Den svenska vattenförvaltningen är ett utmärkt exempel på detta.
En myndighet ger andra order om vad som ska göras, och en tredje utfärdar föreskrifter. Politikerna får inte vara med och bestämma.
Det blir allt tydligare att flera av de myndigheter som är inblandade i vattenförvaltningen har stora problem. Exempel är hetsjakten på enskilda avlopp, där tjänstemän driver egen agenda, och vägrar ta till sig fakta och vetenskapliga rapporter.
Ett annat exempel är statens kampanj mot småskalig vattenkraft, där kraven på åtgärder inte står i rimlig proportion till miljönyttan, och en liten minoritet driver igenom sin vilja.
Ett tredje är skogen där statliga myndigheter med juridisk fingerfärdighet rundar lagstiftningen i sin iver att hindra skogsägare att avverka sin egen skog utan att staten behöver betala ersättning.
När lagar och direktiv ska bli verklighet, och politiska ambitioner förvandlas till konkreta åtgärder, så spårar det ofta ur. Det uppstår konflikter som är mycket svåra att lösa. Inte sällan leder dessa konflikter till att man gör saken ännu mer komplicerad exempelvis genom att skapa ytterligare en aktör.
När vattendirektivet skulle implementeras i Sverige skapades fem nya vattenmyndigheter. Det är regionala myndigheter, som dock samarbetar. Vid sidan av Havs- och vattenmyndigheten och kammarkollegiet, samt länsstyrelserna, utgör dessa den svenska vattenförvaltningen.
För att samordna dessa krävs enorma insatser till höga kostnader. Samråd och dialoger sväller ut till stora massmöten. Berörda är ofta i minoritet på dessa möten. Statliga tjänstemän dominerar stort.
LRF har tidigare kritiserat uppbyggnaden av den svenska vattenförvaltningen som man menar blivit alltför komplicerad.
Nu har vi i Sverige lyckats lägga till ytterligare en aktör för att försöka lösa den konflikt om den småskaliga vattenkraften som vattenförvaltningen skapat. Den nationella fonden. Det är ingen myndighet. Men den kommer att fungera ungefär som en myndighet, och fonden kommer att fatta beslut som påverkar ägarna till den småskaliga vattenkraften. Det är till stor del statliga aktörerna som dominerar fonden.
Konflikten om den småskaliga vattenkraften är idag så komplicerad att den förmodligen inte går att lösa. Aktörerna är för många. Ska man samla alla parter krävs det snart att staten hyr Globen.
Regelverket är också alldeles för komplicerat. Det är väldigt få personer som förstår allt som påverkar vattenförvaltningen. Hur många har för övrigt själva läst EUs ramdirektiv för vatten, med bilagor, och alla tilläggsdirektiv?
Bara den svenska utformningen av miljökvalitetsnormer, och de komplicerade datasystem som byggts upp med en egen begreppsvärld, och klassificeringar av vattendrag som verkar gjorda för att ingen ska begripa att det i de flesta fall bara bygger på bedömningar.
Ändå är det detta regelverk som styr.
Lägg till att kammarkollegiets jurister bidragit med principen Förorenaren betalar, och att ägare till små vattenkraftverk över en natt förvandlades från miljöhjältar som producerade ren el, till förorenare, bara för att staten inte vill betala för fiskvandringsvägar. (Det finns exempel på ägare till små vattenkraftverk som fått kommunens miljöpris för sina insatser för att producera miljövänlig och förnyelsebar el, för att därefter av staten meddelas förbud och hot om viten med motiveringen att kraftverket är ett vandringshinder för fisk.)
För att dölja vad man egentligen håller på med använder myndigheterna komplicerade ord för relativt enkla saker. Ett exempel är konnektivitet. Som ungefär betyder att vattenmolekylerna hänger ihop. Och det gör dom ju.
Googlar man ordet dyker det upp två betydelser. En rent byråkratisk som i stort sett bara används av vattenförvaltningen och lite förenklat betyder att prickig fisk kan ta sig förbi en damm. Den andra handlar om att signalerna i hjärnan fungerar.
Ibland önskar man att även den andra betydelsen kunde implementeras i vattenförvaltningen.
Vad är lösningen på detta dilemma?
Politiken måste ta tillbaka makten. Frågan är hur det ska ske.
Tjänstemannaansvaret måste återinföras, för att komma tillrätta med problemet med aktivistiska tjänstemän som följer sin egen agenda. Systemet med ramlagar bör avskaffas. Det ger myndigheterna alldeles för stor makt, en makt som exempelvis Havs- och vattenmyndigheten inte klarar av att förvalta.
Vi måste hitta ett sätt att utkräva ansvar av självständiga myndigheter. Politikens möjligheter att påverka myndigheter måste bli större. Alternativet är att kraftigt reducera myndigheternas makt att självständigt tolka lagar och utforma författningar och föreskrifter. Kort sagt återföra den lagstiftande makten till riksdagen.
Kanske måste också det politiska systemet ses över. Riksdagen behöver egna resurser att utreda.
En tydligare form av maktdelning, där den demokratiska kontrollen prioriteras, och där den verkställande makten balanseras bättre mot den lagstiftande och den dömande.
Kort sagt; Vi behöver en ny författning.
WESTSIDAN