Utblick

Visst finns det konspirationer. Historien är full av konspirationer. Att förneka det, är att förneka fakta. Historikern Per Bolander tar i den här artikeln upp några exempel på konspirationer i ett historiskt perspektiv. Han inleder därmed en artikelserie i WESTSIDAN om konspirationer, om förnekelsen och vad det får för konsekvenser. Per Bolander fokuserar på politiska mord, och mordförsök. Frankrikes president Charles de Gaulle liksom Cubas Fidel Castro utsattes för ett stort antal mordförsök. Men överlevde.

Konspirationer – lyckade och misslyckade

Politiska mord i ett historiskt perspektiv

Ett vanligt sätt att smutskasta människor som ifrågasätter vedertagna sanningar är att kalla dem ”konspirationsteoretiker”, det vill säga mer eller mindre galningar vars argument man inte ens behöver bemöta. Det är ett bekvämt sätt att slippa redovisa egna källor och argument.
Det finns dock konspirationer i verkligheten. Vi får lära oss om dem i skolan. Julius Caesar mördades i en konspiration, liksom vår egen Gustav III och Österrikes tronarvinge Franz Ferdinand i Sarajevo. För att ta några exempel.
Det betyder dock inte att konspiratörerna alltid lyckades uppnå sina mål. Caesars mördare lyckades inte återställa republiken, tvärtom ledde mordet till ett inbördeskrig där nästan samtliga konspiratörer dödades, ofta på ett mycket plågsamt sätt. Republiken ersattes av kejsardömet med en enväldig härskare, alltså raka motsatsen till vad man syftat. Men oavsett om en konspiration lyckas eller ej, så leder lönnmordet ofta till drastiska konsekvenser. Gavrilo Princip och hans kamrater ville mörda Österrikes tronarvinge för att protestera mot Österrikes politik i Bosnien, men resultat blev ett världskrig med enorma följder i stora delar av världen. Något som konspiratörerna knappast tänkt sig.

Alla lyckas inte
Men alla lönnmord, själva förutsättningen för konspirationer, lyckas inte. Några historiska personer har visat sig ovanligt svåra att få död på. De tre som toppar listan över att ha överlevt flest attentat är Fidel Castro, kung Hussein av Jordanien och general de Gaulle. Så hur ska då maktens män (och någon enstaka gång kvinnor) göra för att undvika att tagas av daga av politiska motståndare? Ja, det hjälper naturligtvis att ha en armé av livvakter och en duglig säkerhetstjänst, men livvakter kan inte upptäcka alla faror och säkerhetstjänster kan infiltreras. Man kan naturligtvis göra som Stalin och barrikadera sig i Kreml (eller liknande byggnad) så att ytterst få människor får tillgång till ens person men det kan inte alla ledare. Vissa måste visa upp sig för folket och då ökar risken för attentat.

Tre stora överlevare
De tre stora överlevarna, Castro, de Gaulle och kung Hussein, var i högsta grad offentliga personer som ofta reste runt och höll tal och skakade händer vilket gav motståndarna ypperliga tillfällen att försöka ta död på dem. Så vad är då tricket? Vad hade de tre gemensamt?
De hade för det första stort fysiskt och moraliskt mod vilket fick dem att ta stora risker när de kände att det behövdes. Och lyckan står den djärve bi. För det andra hade de stor karisma, en naturlig utstrålning som bländade människor och ibland fick lönnmördare att tveka någon sekund för länge.
För det tredje hade de som princip att aldrig följa schemat, de kunde plötsligt ge sig av för tidigt, ta en annan väg än planerat, ställa in ett möte i sista sekund. Detta gjorde det svårt för motståndarna att lägga upp mordplaner. För det fjärde hade de ”baraka”, en slags tur, ungefär som att ha en skyddsängel.

Otaliga mordförsök
General de Gaulle lyckades under sin karriär skaffa sig myriader fiender av olika slag som förgäves försökte mörda honom. Vid ett tillfälle hade en lönnmördare honom i siktet när han skulle hålla ett tal men öppningsorden fick mördaren att tveka och när talet var slut grät han av rörelse. Vid ett annat tillfälle skulle en bomb brisera vid exakt det tillfälle då de Gaulle skulle lägga ner en krans men hans bil blev försenad så bomben exploderade fem minuter innan han nådde fram.
De två allvarligaste attentaten ägde rum i samband med Algeriets frigörelse. Sedan de Gaulle gått med på att förhandla med de algeriska nationalisterna så bildade franska högerextremister en terroristorganisation, OAS, som gjorde otaliga mordförsök.

Överlevde napalm
Den 8 september 1961 var de Gaulle på väg hem till sin by från presidentpalatset i Paris. Som princip valde de Gaulle alltid olika vägar när han åkte hem för att förvilla terroristerna. När hans bil närmade sig Pont sur Seine såg livvakterna i den bakre bilen hur presidentens bil plötsligt försvann i ett hav av eld. Säkerhetschefen, André Ducret, var övertygad om att de Gaulle hade dödats. Men när elden sjönk undan kunde Ducret se presidentens bil åka vidare med hög fart.
Vid polisundersökningen efteråt visade det sig att terroristerna hade grävt ner tunnor med napalm tillsammans med en enorm mängd sprängämnen. Tanken var att explosionen skulle krossa bilen och napalmen bränna ihjäl eventuella överlevare. Men eftersom de Gaulle hade använt andra vägar tidigare så hade sprängämnet hunnit bli blött av regnande och exploderade inte. Bilen höll hög fart och hann igenom elden innan den lyckades göra någon skada.

”Dom skjuter som krattor”
Den 22 augusti 1962 var de Gaulle åter på väg hem. När bilen närmade sig Petit-Clamart öppnade attentatsmän eld från tre bilar. Totalt avlossades 140 skott varav tolv träffade de Gaulles bil. En kula missade hans huvud med någon centimeter, men som genom ett mirakel blev ingen skadad.
När bilen kommit i säkerhet sa de Gaulle föraktfullt: ”Ils tirent comme des cochons”. På svenska ungefär: ”Dom skjuter som krattor”! Denna händelse användes senare av den engelske thrillerförfattaren Frederick Forsyth i hans roman ”Schakalen”. Boken (och filmen) börjar med attentatet och avrättningen av terroristernas ledare, överstelöjtnant Jean-Marie Bastien-Thiry.

De Gaulle – en svår uppgift
Det är intressant att se att Forsyth gör en jämförelse mellan attentaten mot de Gaulle och mordet på president Kennedy i Dallas 1963. Han skriver att båda hade en stor säkerhetsapparat som skulle skydda dem men amerikanska Secret Service var mycket sämre.
Före Kennedy hade tre amerikanska presidenter mördats och både Franklin Roosevelt och Harry Truman hade överlevt attentatsförsök. Men under Eisenhower hade det varit ganska lugnt vilket fick Secret Service att slappna av, säkerhetsåtgärderna blev rutin så när kulan nådde sitt mål utbröt förvirring och kaos.
De Gaulles säkerhetsapparat befann sig i ett konstant alarmtillstånd, de visste att olika grupper försökte mörda presidenten och litade inte på någon. Även höga militärer och politiker övervakades och fick sina telefoner avlyssnade och misstänkta grupper infiltrerades. Den eller dom som ville konspirera mot de Gaulle hade alltså en mycket svår uppgift medan motsvarande grupper i USA hade det mycket lättare.

Kung Hussein överlevde
Kung Hussein av Jordanien lyckades överleva ett otal mordförsök och konspirationer, både från politiska motståndare inom landet som utländska regeringar, dock inte från Israel (såvitt man vet). Vid ett tillfälle upptäcktes flera döda katter i det kungliga palatset. Det visade sig att kocken planerade att förgifta kungens mat och testade giftet på några katter först. Vid ett annat tillfälle genomfördes två attentat på samma dag. Sedan kungen klarat sig från en bomb märkte han att en av hans tjänare verkade nervös när han skulle hämta monarkens ögondroppar. Det visade sig att ögonvätskan hade ersatts med syra. En annan gång sprängdes regeringsbyggnaden i Amman i luften och dödade premiärministern. Tjugo minuter senare exploderade en andra bomb. Tanken var att kungen skulle springa till byggnaden och då dödas, men Hussein blev fördröjd och anlände några minuter senare än beräknat.

Castro har rekordet
Den som, enligt många experter, överlevt flest attentat och konspirationer är Fidel Castro. Exakt hur många mordförsök Castro överlevt kommer förmodligen aldrig att bli känt. En siffra som nämnts är 638 men det verkar överdrivet.
En CIA-man som intervjuades om saken kommenterade det på följande sätt: ”Kom igen, det går inte klara av så många attentat, ingen har sån tur, jag menar, förr eller senare!”
Motståndarna var oppositionella kubaner och amerikanska CIA.

”Om du vill döda mig…”

De potentiella lönnmördarna hade stor fantasi. Man planerade bland annat att förgifta Castros dykardräkt med TBC-baciller, smuggla in en cigarr med en bomb i (!), förgifta hans cigarrer, spränga honom i luften när han besökte Hemingways hus i Havanna med mera med mera.
Vid ett tillfälle lyckades någon förgifta Castros milkshake men ställde av misstag in den i frysen, inte kylen, så den gick inte att dricka. En älskarinna fick i uppdrag att förgifta hans drink i ett ömt ögonblick men hon blev nervös vilket Castro noterade. Han drog sin revolver, gav den till älskarinnan och sa: ”Om du vill döda mig så skjut nu”. Men hon förmådde inte göra det.
Även under Castros resor till utlandet gjordes ett antal försök. Det senaste skedde år 2000 i Panama där en 90 kilos bomb placerats under podiet där han skulle hålla ett tal. Castro skämtade senare att om överleva mordförsök var en idrottsgren i OS skulle han vinna guldmedaljen.

CIA och maffian
CIA var inblandad i många av dessa mordförsök och var inte alltid noggranna med vilka de samarbetade med. Bland annat vände sig organisationen till maffian som förlorat mycket pengar när deras aktiviteter i Havanna stoppades. En gangster vid namn Johnny Roselli erbjöds 150 000 dollar av CIA för att mörda Castro men inget är känt om Roselli verkligen gjorde något försök. Robert Kennedy, som var justitieminister, pressade CIA att visa resultat men ville inte samarbeta med maffian. Efter Kubakrisen 1962 försökte Kennedy stoppa vidare mordförsök men blev inte åtlydd. Det har senare spekulerats i om missnöjda personer inom CIA och militären kan ha varit inblandade i mordet på president Kennedy i Dallas. Motivet skulle då ha varit att de ansåg att Kennedy svikit dem i deras kamp mot Castro.
Per Bolander
Historiker

”Den som överlevt
flest attentat och konspirationer
är Fidel Castro”

Historikern Per Bolander gör en djupdykning i det ständigt så aktuella begreppet terrorism. Han påminner om att det alls inte började med den 11 september 2001 och attacken på World Trade Center i New York. IRA, Baader-Meinhof och Röda Brigaderna härjade i Europa på 1970-talet. Baskiska ETA sprängde bomber i Spanien.
Per Bolander landar dock i Algeriet. Det blodiga kriget mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN står i en klass för sig. Båda sidor gjorde sig skyldiga till oerhörda grymheter. Det ledde också till att regeringen i Paris störtades. Av militären. Och så småningom bildandet av OAS som förde terrorn tillbaka till Frankrike.
Frankrike vann kriget militärt. Men FLN vann det politiskt. Algeriet fick sin självständighet. Men förlorade ändå allt. I alla fall enligt FLN-ledaren Ben Bella som tio år efteråt konstaterade att Algeriet inte hade någonting kvar, utom fattigdom, korruption och interna motsättningar som så småningom ledde till inbördeskrig.

Kriget i Algeriet blev en historisk lärdom. Även för USA i Irak. Per Bolanders slutsats: Militärt överlägsna stater kan vinna slaget mot terrorismen, men för att vinna kriget måste viljan finnas.

Terrorismens moderna historia

Om att vinna slaget men förlora kriget

Vi lever i terrorns tid heter det och dagen då detta krig började anges till 11 september 2001 då islamistiska terrorister genomförde sina attacker mot New York och Washington. Dock fanns det naturligtvis terrorism långt före det. Själv minns jag hur 1970-talet kallades terrorns tid på grund av Baader-Meinhof ligans, Röda Brigadernas och – naturligtvis – IRA:s attacker. Västtyskarna och italienarna lyckades kidnappa och få död på flera höga politiker, en arbetsgivarchef och en tidigare premiärminister, men de slogs med hästlängder av baskerna (ETA) som sprängde en premiärminister i luften mitt under Francos diktatur, och de vilda irländarna som lyckades spränga halva engelska regeringen (Thatcher klarade sig som genom ett mirakel).
Så nog är terrorism ett gammalt fenomen men inte desto mindre tycks terrorismen som emanerar från Arabvärlden vara i en klass för sig, vare sig den är nationalistisk eller religiös. Det kan vara nyttigt att titta på det krig som kan sägas ha lagt grunden till den moderna terrorismen och producerat den mest enastående film som gjorts om terrorism, Algeriets självständighetskrig mot Frankrike 1954 – 1962.

Algeriet kulmen
Fram till andra världskriget styrde Frankrike det näst största imperiet i världen (efter Storbritannien) och den koloni som betydde mest för fransmännen, inte minst känslomässigt, var Algeriet. Efter katastrofen under världskriget, då Frankrike som bekant besegrades, var landet fast beslutet att klamra sig fast vid varenda ö, djungel, öken och kolonial klippskreva oavsett kostnaden. Medan britterna, med några undantag, intog en realistisk hållning och släppte sitt imperium utan större strider förde fransmännen det ena kolonialkriget efter det andra, Syrien, Indokina, Madagaskar, Kamerun, Tunisien och så vidare, listan kan göras lång. Dessa krig, som är ganska okända i Sverige, kostade hundratusentals människor livet. Kulmen nåddes med Algeriet.

”Cést la France”
Algeriet var speciellt. Till skillnad från grannländerna Tunisien, som var en klassisk koloni, och Marocko, som var ett protektorat, så var Algeriet officiellt en del av Frankrike precis som Korsika och Normandie. I hamnar och flygplatser välkomnades besökarna med orden ”Ici, cést la France!”. Dessutom bodde det en miljon fransmän i landet, de så kallade ”Pied noir” (svartfötter). Problemet var bara att nästan 90 % av befolkningen var muslimer, araber och berber, och de hade inte samma rättigheter som pied noir trots alla vackra deklarationer om ”integration”, ”assimilation” och ”la mission civilisatrice”. Nästan all makt och egendom låg i händerna på pied noir. Man sa att ”10 % ägde 90 % och 90 % ägde 10 %”. Även om det är överdrivet så var skillnaderna mellan de två folkgrupperna ändå enorma.

Utbredd rasism
Till detta kom att det hade utvecklats en mycket stark rasism bland pied noir mot den muslimska befolkningen. Det fanns en mängd rasistiska ord och uttryck som användes mot ”infödingarna”, ”melon, raton, bougnoule, figuier” o s v och naturligtvis var alla algeriska kvinnor ”fatma”. Värre var kanske den omedvetna rasismen som kom till uttryck i vardagliga situationer.
En journalist från Paris som besökte en rättegång i Alger innan kriget noterade några exempel. Domaren frågade åklagaren om det fanns några fler vittnen: ”Ja, fem, två människor och tre araber”. En pied noir som skulle beskriva en person han sett på brottsplatsen sa: ”Han var arab men klädd som en person”. Och i skolorna, där språket var franska, började historieböckerna med orden ”Våra förfäder gallerna…”.

Gerilla och terror
Det är alltså inte att undra på att det till sist bildades en självständighetsrörelse, FLN, Front de Liberation Nationale, den nationella befrielsefronten. Målet var Algeriets fullständiga självständighet från Frankrike. FLN insåg redan från början att det var omöjligt att besegra den franska armén militärt, därför skulle man använda sig av både gerillakrig och terrorism.
Gerillasoldaterna skulle dra till sig så många franska soldater som möjligt och därmed försvaga försvaret av Frankrike. Terroristerna skulle provocera fransmännen till så stora repressalier att den muslimska civilbefolkningen inte hade något annat val än att ansluta sig till FLN.
Taktiken lyckades fullständigt. Efter tre års krig hade fransmännen skickat över 600 000 man till Algeriet. Det fanns inte många kvar att försvara Frankrike mot ett sovjetiskt anfall.

Utstuderad grymhet
Ännu viktigare blev dock terrorismen. FLN:s terrorister lät med utstuderad grymhet mörda alla ”interlocuteurs valables” (de som var beredda att förhandla med fransmännen), liberala pied noir, skatteuppbördsmän och misstänkta polisspioner de kunde få tag i. I städerna placerade de ut bomber i fransmännens restauranger, dansställen och kaféer, som under det berömda slaget om Alger.
Fransmännens reaktion blev den önskade. De gick fullständigt bärsärk, mördade, torterade och deporterade i hundratusental och väckte därmed civilbefolkningens hat och ledde till att FLN kunde rekrytera massor av nya soldater. Den franska repressionen var emellanåt så enorm att den faktiskt lyckades i sitt uppsåt, att skrämma befolkningen till lydnad och krossa FLN:s inflytande.
Efter att 103 fransmän mördats i Setif så svarade fransmännen med att mörda omkring 17 000 algerier (enligt uppskattningar av den amerikanska underrättelsetjänsten, den verkliga siffran kan ha varit mycket högre). Det blir 170 algerier för varje fransman!

Militären tog makten
Detta kunde naturligtvis inte fortgå utan att omvärlden började förstå vad som hände. När uppgifter om tortyr och massakrer började sippra ut så reagerade många fransmän och protesterade. Berömda intellektuella som Jean-Paul Sartre och Albert Camus (som själv var pied noir) ledde kampanjer mot kriget. Det ledde också till att ”le monde entier” (omvärlden) upprördes och tog ställning mot Frankrike.
Allt detta gjorde generalerna i Algeriet ursinniga och i maj 1958 gjorde de revolt och störtade regeringen i Paris och hela den fjärde republiken. General de Gaulle, hjälten från världskriget, kom till makten och grundade den femte republiken med all makt koncentrerad till presidenten, inklusive rätten till temporär diktatur!

de Gaulle och OAS
Dessvärre för generalerna insåg de Gaulle att Frankrike inte längre hade råd att betala det ekonomiska och politiska priset för att behålla Algeriet. Istället inledde han förhandlingar med FLN vilket ledde till att generalerna gjorde uppror på nytt i april 1961 men de Gaulle gjorde sig till diktator och krossade revolten. Ett antal av de generaler och överstar som hjälpt honom till makten dömdes till döden. Så kan det gå i politiken.
Nu var det pied noir och missnöjda militärer som bildade en egen terroristorganisation, OAS, den hemliga arméns organisation. Under sin drygt ett år långa existens lyckades de slå FLN i grymhet och blodtörst. Det är svårt att se något vettigt syfte med deras massmord (på slutet nästan 100 mördade om dagen) och närmast teatraliska sadism. Terrorismen spred sig till det egentliga Frankrike där både FLN och OAS sprängde bomber i Paris medan polis och demonstranter slogs på gatorna med många döda som följd. Frankrike stod på randen till inbördeskrig och de Gaulle lät i juli 1962 Algeriet bli självständigt. OAS många försök att mörda honom misslyckades till all lycka för Frankrike.

Politisk seger
Så vad kan vi lära av allt detta? För det första att Frankrike faktiskt vann kriget rent militärt. Slaget om Alger slutade med att FLN fullständigt krossades i huvudstaden. När general Challe utfärdade sin segerproklamation 1960 så hade FLN förlorat över 150 000 man bara i stupade, då räknar vi inte in sårade, saknade och tillfångatagna. Organisationen höll på att förblöda, deserteringarna ökade och moralen sjönk. Den franska armén kontrollerade större delen av landet.
Däremot vann FLN kriget politiskt. Metoderna för att vinna kriget (tortyren etc) väckte sådant motstånd att det franska folket inte längre var berett att godta detta. Även omvärlden vände sig mot Frankrike. Landet fördömdes i FN och av många utländska ledare. I januari 1961 fick FLN en ny mäktig vän när president Kennedy flyttade in i Vita Huset. Kennedy hade redan 1957 hållit ett tal i den amerikanska senaten där han fördömde fransmännens krig och stödde Algeriets självständighet.

En humanitär katastrof
Det har sagts att ”Frankrike vann kriget i Algeriet men förlorade det i Paris och New York”. I slutändan var det en kamp mellan två viljor och i en sådan kamp vinner alltid den starkare viljan. FLN:s vilja att uppnå självständighet för Algeriet var starkare än Frankrikes vilja att behålla Algeriet franskt.
Vad blev resultatet av Algeriets frigörelse? Det är svårt att se det som något annat än en gigantisk humanitär katastrof, nästan unik i modern historia. Det var det blodigaste avkoloniseringskriget i historien. Över en miljon människor dödades, inom loppet av några månader efter självständigheten hade 1,5 miljoner flytt. I slutet av 1962 hade landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning! Den materiella förstörelsen var enorm, tusentals byar hade förintats, närmare två miljoner människor hade deporterats. Det hade skapat ett fruktansvärt hat, inte bara mellan fransmän och algerier utan också inom det algeriska folket. Enligt vissa beräkningar mördades närmare 150 000 algerier av FLN efter självständigheten! Detta i ett land med samma befolkning som Sverige har idag.

Förlorade allt
Vad lämnade självständigheten i arv? På tjugoårsdagen av självständigheten, 1982, gjorde FLN:s främste ledare Achmed Ben Bella, landets förste president, följande sammanfattning. Nettoresultatet var ”helt och hållet negativt”. Algeriet var ”en ruin”, jordbruket hade ”mördats”. Han tillade: ”Vi har ingenting. Ingen industri – bara järnskrot”.
Allt i Algeriet var ”korrumperat uppifrån och ned”. Det var detta som ett årtionde senare ledde till ett inbördeskrig mellan FLN och islamisterna. Ett krig som FLN vann eftersom de var beredda att fortsätta hur länge som helst till vilken kostnad som helst för att vinna. Kort sagt, det som fransmännen inte hade varit beredda att göra.

”Slaget om Alger”
Några år efter självständigheten gjorde den italienske regissören Gillo Pontecorvo sin enastående film ”Slaget om Alger”. Det är en närmast dokumentär skildring av terrorismen under kriget. Trots att Pontecorvo alldeles uppenbart sympatiserar med algerierna, så är filmen objektiv i sin skildring av båda parter.
Den franske översten som krossar upproret med hjälp av tortyr framställs nästan som en hjälte. År 2003, när USA:s krig i Irak började se ut som det skulle fortsätta utan något slut i sikte, skickade Pentagon ut en inbjudan till en samling höga militära och civila ledare till en filmvisning. Filmen var ”Slaget om Alger”. Undertiteln löd: ”Hur man kan vinna slaget mot terrorismen men förlora kriget”.
I kampen mellan västvärlden å ena sidan och den islamistiska terrorismen å den andra, så är väst mycket starkare militärt, ekonomiskt, teknologiskt etc men detta saknar betydelse om viljan saknas.
Per Bolander
Historiker och författare

”Hur man kan vinna
slaget mot terrorismen
men förlora kriget”