Massakern den 7 november hade ett syfte. Hamas ville skapa så mycket hat, att en fredlig lösning på konflikten blev otänkbar. Historikern Per Bolander jämför Hamas taktik med den som Algeriets befrielserörelse använde för att vinna över fransmännen, när de inte kunde besegra Frankrike militärt.
Men Hamas taktik kommer inte att lyckas, skriver Per Bolander i den här analysen, eftersom den bygger på ett felaktigt antagande.

Gaza-konflikten:

Vi behöver analys – inte hysteri

Konflikten mellan Israel och Hamas har skapat vad som verkar vara en psykotisk reaktion i stora delar av världen. Folk skriker högt utan att veta vad saken gäller. Det är bara känslor som gäller, inte fakta och analys. Men om man försöker tänka efter och se på situationen kallt och klart, vad gäller?
Om vi börjar med att hoppa över den historiska bakgrunden, då man riskerar att gå tillbaka till Adam och Eva, och undersöker vad som händer nu. För det första varför Hamas genomförde sin attack just nu. Experter har pekat på det uppenbara syftet att sabotera normaliseringsprocessen mellan Israel och Saudiarabien vilket skulle ha gett Israel ett mycket starkt kort ekonomiskt och politiskt. Att det land som är väktare till Islams viktigaste helgedomar (Mecka och Medina) erkänner Israel och upprättar diplomatiska förbindelser kommer utan tvivel att göra ett mycket starkt intryck i hela den muslimska världen. Det skulle förmodligen också leda till att fler arabiska och muslimska länder erkänner Israel.

Flera skäl till attacken

Denna förklaring räcker dock inte. Enligt vissa underrättelsekällor har förberedelserna för attacken pågått i två år så andra skäl måste finnas. Hamas ledning har naturligtvis studerat tidigare konflikter och försökt lära sig av dem.
En viktig punkt är att Hamas och andra palestinska grupper aldrig kan besegra Israel på slagfältet, alltså krossa staten och påtvinga fienden sin vilja. Här kan de lära sig av Algeriets kamp mot Frankrike 1954 – 1962.
FLN (de algeriska nationalisterna) visste också att de inte kunde besegra fransmännen. De satte därför målet att skapa ett sådant hat mellan fransmän och algerier att en militär lösning blev omöjlig. Det största hindret blev därför liberalerna, vänstern, de ”människor av god vilja” som önskade en fredlig lösning där båda folkgrupper kunde leva i fred med varandra. 

En serie massakrer

Den 20 augusti 1955 genomförde FLN därför en serie fruktansvärda massakrer mot franska civila i Philippeville. Det viktiga var inte hur många som mördades utan sättet de mördades på. Barn slaktades, bebisar fick huvudena krossade mot väggar, gravida kvinnor fick magen uppsprättad och så vidare.
Detta gjordes inte av raseri utan i kallt blod. När Algeriets (då) liberale generalguvernör Jacques Soustelle besökte platsen och såg vad som hänt fick han en sådan chock att han svängde helt och anslöt sig till extremisterna.
Slagordet blev nu repression utan några begränsningar. Vid en plats mördades över 2000 algerier (varav de flesta inte hade med massakrerna att göra) av major Paul Aussaresses. Ett vittne påpekade att ”en flod av blod har öppnats mellan de två folken”. En lokal fransman påpekade att för dem fanns nu bara två val: Resväskan eller likkistan. Och mycket riktigt, när Frankrike till sist fått nog och lämnade Algeriet så flydde 1,5 miljoner människor på några månader, därav 97 procent av den franska civilbefolkning.

Att skapa hat

Detta är Hamas kanske viktigaste mål med den största massakern på judar sedan det andra världskriget: att skapa ett sådant hat att ingen fredlig lösning finns. Problemet är att israelerna inte har något ”moderland” att fly till. Oavsett de sympatier som USA och andra länder visat för Israel så kommer de inte att ta emot 6 – 7 miljoner judiska flyktingar. Då är det slut med sympatin. 
Dessutom har Israel nu tillräckligt med vapen (inklusive kärnvapen) för att ta med hela Mellanöstern i undergången. Folket är fast beslutat att slåss till varje pris. De kommer inte att fly. Följaktligen bygger hela Hamas plan på ett felaktigt antagande. De kan aldrig tvinga fram en situation som i Algeriet.
Så finns det då ingen lösning? Det är svårt att se en just nu. Israel kan inte fördriva Gazas befolkning till Egypten eftersom de har slutit fred med det landet (och naturligtvis av moraliska skäl). De kan inte i längden stanna i Gaza men de kan inte heller lämna över det till någon organisation med en agenda liknande Hamas. De kan inte i längden stänga av elektricitet, vatten, mediciner e t c men inte heller indirekt stödja en organisation som ”biter den hand som föder den”. 

Vilka bär ansvaret för att det blivit så här? Visst har vissa israeliska regeringar ett betydande ansvar, främst genom att låta bygga bosättningar på Västbanken utan att samtidigt annektera områdena i fråga. Det betyder att dessa människor lever i ett statsrättsligt limbo utan några garantier för att kunna stanna där i framtiden.
Men det största ansvaret vilar på PLO. Under förhandlingarna på 1990-talet (Osloavtalet t ex) så fick palestinierna 95 procent av sina krav uppfyllda men sa till sist nej till ett slutgiltigt fredsavtal.  Tidigare statsminister Göran Persson har berättat i en intervju att en rasande president Clinton gav Yassir Arafat hela skulden för misslyckandet. 

Rätten att återvända

Den springande punkten är frågan om rätten för ättlingarna till de som flydde under kriget 1948 – 49 ska få återvända till Israel utan att acceptera israeliskt medborgarskap. Detta skulle i realiteten innebära att Israel skulle ta emot en befolkning som skulle utgöra en potentiell femte kolonn. Det finns inte ett land i världen som skulle gå med på det.
Tänk bara på de översjöiska kineserna. År 1978 – 79 så fördrev Vietnam 100 000 etniska kineser över gränsen till Kina då dessa (rätt eller fel) misstänktes för att samarbeta med en främmande makt som hotade Vietnam med krig. 
Flyktingfrågan är en tidsinställd bomb som kan explodera när som helst. Rätt för krigsflyktingar att återvända till gamla landområden må låta som ljuv musik i finska öron men är en mardröm för polacker och tjecker. När Sovjetunionen kollapsade 1991 så väcktes förhoppningen hos många finska flyktingar som fördrevs av ryssarna 1944 från Viborg och Karelen (ca en halv miljon flydde) att kunna återvända. Det fanns vissa funderingar om att köpa ut de ryssar som slagit sig ner på ockuperad finsk mark men till sist beslöt den finska regeringen, klokt nog, att inte göra något. De var rädda att detta skulle skapa en framtida konflikt med Ryssland (tänk bara på vad Putin hade kunnat göra av det idag!). 

Ett recept för evigt krig

För Polen och Tjeckien är flyktingfrågan en existentiell fråga. Båda staterna vilar på den största folkfördrivningen i världshistorien. De tyskar som fördrevs (och deras ättlingar) kan naturligtvis invandra till Polen men då blir de polska medborgare och får lära sig polska, göra värnplikt i polska armén och så vidare. 
Om palestinierna har moralisk rätt att återvända till de områden där deras förfäder bodde så måste detta också gälla alla andra som flytt under 1900-talet, annars gör man skillnad mellan folk och folk, alltså intar en rasistisk hållning. Detta är ett recept för evigt krig i stora delar av världen (tänk Jugoslavien, Östeuropa, Sydasien etc etc etc).
Ytterligare en komplikation är att ungefär hälften av Israels judiska befolkning är arabiska judar som flydde eller fördrevs från arabländerna efter Israels tillkomst. Det har beräknats att det samlade värdet av den egendom som de förlorade är större än de palestinska flyktingarnas. Totalt flydde drygt 600 000 palestinier från Israel och ca 700 000 judar från arabvärlden. 

En arabisk lösning

Så åter igen, finns det ingen lösning? Jo, kanske. Gå tillbaka till situationen 1967. En självständig palestinsk stat på Västbanken och Gaza är en geografisk och ekonomisk absurditet.
Det bästa är att Jordanien på nytt annekterar Västbanken och gör människorna till jordanska medborgare, vilket de var till slutet av 1980-talet. Gränsen kan justeras enligt principen ”ge och ta”. De judar som bor där får välja mellan att bli jordanska medborgare och betala skatt till den jordanska staten eller återvända till Israel.
Egypten annekterar Gaza och gör befolkningen till egyptiska medborgare. De bör också avskaffa all flyktinghjälp så människorna får jobba för tillvaron. Eftersom Gaza inte har resurser att på egen hand försörja över 2 miljoner människor, så betyder det att många får söka sig till städer som Kairo och Alexandria och arbeta där.
Det är kanske ingen idealisk eller ”rättvis” lösning. Men var finns det någon sådan?
Per Bolander
Historiker

Spioner har spelat en stor roll i världshistorien, skriver historikern Per Bolander, och ger i den här artikeln exempel på avgörande insatser. Mordet på kung Alexander, utgången av andra världskriget, atombomben, kupper i Iran och Guatemala, Koreakriget och hur CIA desarmerade vänstern efter Vietnamkriget.
”Detta är bara några exempel på hur spionorganisationer har spelat en mycket stor roll för varför världen ser ut som den gör. Men många av arkiven är fortfarande stängda. Hur många fler hemligheter skulle avslöjas om de öppnades? Hur mycket skulle vi tvingas skriva om historieböckerna”, skriver per Bolander.

Spioner som gör avgörande insatser

”Historien blir komplett först när arkiven öppnas”

Vilken roll har spioner och underrättelseorganisationer spelat för den historiska utvecklingen under 1900-talet? Vi kommer troligen inte att få en klar bild av den moderna historien, förrän arkiven hos underrättelsetjänsterna blir offentliga. Detta gäller naturligtvis i första hand de stora och viktiga organisationerna, MI6, KGB, CIA, DGSE och Mossad. 
Spioner var naturligtvis mycket aktiva redan under första världskriget 1914 – 1918, tänk bara på Mata Hari som avrättades 1917. Men så vitt man vet spelade ingen någon avgörande roll för krigets utgång.
Men 1917 inträffade den ryska revolutionen, den viktigaste händelsen under 1900-talet. Kommunisterna grundade Kommunistiska Internationalen, Komintern, för att sprida revolutionen över världen. I realiteten blev Komintern snart en del av den sovjetiska underrättelsetjänsten Tjeckan, GPU, NKVD, KGB, kärt barn har många namn. Detta gjorde det lätt för ryssarna att rekrytera agenter, de kunde säga att till dem att de skulle ”arbeta för freden”. På så sätt behövde de inte känna sig som förrädare.

Mordet på Alexander
Även Nazityskland byggde ut sina underrättelseorganisationer, SD och Abwehr. Den 9 oktober 1934 mördades kung Alexander av Jugoslavien i Marseilles under ett statsbesök i Frankrike. Han åkte i en öppen bil tillsammans med franske utrikesministern Louis Barthou när de båda sköts till döds av en makedonisk terrorist. Mördaren lynchades på platsen av folkmassan.
Länge trodde man att kungen var målet för aktionen och att Barthou bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle. Nu tyder mycket på att tyskarna var bakom attentatet och att Barthou var huvudmålet. Anledningen var att han strävade efter att göra motstånd mot Hitlers upprustningspolitik.

Avgjorde WW II
Under det andra världskriget spelade därför spioner av allt att döma en avgörande roll för utgången. Några exempel: Hitlers huvudmål för kriget var att krossa Sovjetunionen/Ryssland och skapa ett stort tyskt imperium som sträckte sig till trakterna av Afghanistan eller något i den stilen.
Datum för invasionen var satt till 15 maj 1941. Då skulle tyskarna hinna krossa den röda armén innan vintern kom. Men i slutet av mars 1941 inträffade en kupp i Jugoslavien som störtade den pro-tyska regeringen. Kuppen var delvis organiserad av de brittiska och sovjetiska underrättelsetjänsterna.
Detta tvingade Hitler att först krossa Jugoslavien (och Grekland) vilket fick honom att skjuta upp anfallet mot Sovjet i fem veckor till den 22 juni. När den tyska armén närmade sig Moskva i oktober så började det snöa vilket gav ryssarna tid att organisera försvaret av huvudstaden.
Samtidigt meddelade den sovjetiske spionen Rickard Sorge i Tokyo att japanerna planerade att anfalla USA, inte Sovjet. Detta fick Stalin att dra tillbaka sin armé i Fjärran Östern och kasta in den mot tyskarna vilket räddade Moskva och förmodligen avgjorde det andra världskriget.

Avgörande i Korea
Efter kriget blev USA och Sovjet, de tidigare allierade, fiender av ideologiska skäl. USA hade en stor fördel, de var ensamma om att ha atombomben. Vad amerikanerna inte visste var att NKVD hade lyckats infiltrera Manhattanprojektet, byggandet av atombomben.
Vi vet nu att ryssarna hade minst sex agenter i Los Alamos. Av dessa har endast två identifierats, Klaus Fuchs och Ted Hall.
En av de viktigaste spionerna var den brittiske dubbelagenten Donald Maclean som arbetade på den brittiska ambassaden i Washington. Han lyckades överföra en mängd viktiga data om atombomben till Moskva. Allt detta gjorde att Sovjet kunde detonera sin första atombomb redan 1949, bara fyra år efter USA.
Detta fick stor betydelse under Koreakriget. När kineserna inledde sin offensiv i Korea vintern 1950 –51, och drev tillbaka amerikanerna, så hotade USA att sätta in atombomber mot Kina. Det som förhindrade detta var den sovjetiska atombomben. USA vågade inte använda kärnvapen eftersom motsidan då skulle slå tillbaka med samma medel.
Det hade uppstått en terrorbalans. På så sätt kan man säga att atomspionerna faktiskt räddade världsfreden genom sitt förräderi. Historien är aldrig enkel.

Kuppen i Iran
Men det var inte bara ryssarna som hade framgångar, även amerikanerna lärde sig hur en slipsten skulle dras. År 1953 organiserade CIA, i samarbete med MI6, en kupp mot den iranska regeringen. I Iran hade en nationalistisk premiärminister, Mohammed Mossadegh, kommit till makten och drivit shahen i exil och hotade att nationalisera oljeindustrin. CIA lyckades muta ett antal militärer som organiserade demonstrationer på gatorna mot Mossadegh och för shahen. Detta ledda till att regeringen störtades och shahen kunde återkomma och styra landet i 25 år till.
Bara ett år senare lyckades CIA upprepa succén, den här gången helt på egen hand utan brittisk hjälp, i Guatemala. Där hade en vänstersinnad president, Jacobo Arbenz, kommit till makten och börjat en ganska blygsam jordreform. Detta gillades inte av United Fruit Company som hade goda kontakter med CIA. Bolaget ville behålla sina stora ägor i landet och CIA ställde upp och störtade Arbenz med hjälp av en privat armé och en flod av propaganda.
Ett vittne till aktionen var en ung argentinsk läkare, Ernesto Guevara. Han svor på att nästa gång skulle vänstern inte göra samma misstag som Arbenz. Resultatet blev den kubanska revolutionen. 

Guevara och Cuba
Tack vare Ernesto Guevaras lärdomar från Guatemala lyckades Fidel Castro ta makten på Kuba och, inte minst viktigt, behålla den, trots CIA:s alla försök att bli av med honom (mordförsök, sabotage, propaganda, privata arméer etc). Sovjet utnyttjade Castros framgångar och placerade i hemlighet ut kärnvapenmissiler på Kuba men nu hade CIA tur. De lyckades rekrytera en högt uppsatt ryss, Oleg Penkovskij, som försåg dem med avgörande information. Tack vare detta genombrott lyckades president Kennedy tvinga den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov att dra tillbaka missilerna.
Penkovskij avslöjades av KGB och avrättades men freden var räddad. En förrädare hade räddat mänskligheten från den största krisen någonsin. Som sagt, historien är aldrig enkel. 

Vietnamkriget
Under 1960-talet drog en vänstervåg fram i världen och inte minst i Västeuropa och USA. Den viktigaste anledningen till detta var utan tvekan Vietnamkriget. Tack vare televisionens genombrott så kunde nu människorna se krigets brutalitet på TV-skärmen. Bilderna av massakrer, terrorbombningar och napalmskadade barn chockade världen och vände opinionen mot USA:s krig. Framför allt ungdomen blev upprörd och demonstrerade mot kriget. Här i Sverige kunde demonstrationerna samla 50 000 deltagare, de största i landets historia.
För CIA var goda råd dyra. Några av de mer intelligenta tjänstemännen insåg att ungdomens upprorslusta var en realitet som inte skulle försvinna i brådrasket. Det gällde därför att kanalisera ungdomarnas aktivism i en annan riktning.
I slutet av 1960-talet och början av 1970-talet uppstod nya proteströrelser, bland annat miljörörelsen (”Gröna vågen”) och kvinnorörelsen (Feminismen). CIA började nu i hemlighet att stödja dessa rörelser finansiellt och genom propaganda.
Under miljökonferensen i Stockholm 1972 så genomfördes demonstrationer mot jakten på valar som senare har kunnat spåras till CIA.

Valar och feminism
Naturligtvis så struntade CIA fullständigt i valar och feminism, det viktiga var att ungdomarna sysslade med annat än Vietnamkriget. Till viss del var dessa operationer en framgång. Man kunde få miljöorganisationer att protestera mot Sovjets valjakt (men inte Norges eller Japans) och feminister att protestera mot kvinnoförtryck i Sovjet (men inte i Saudiarabien).
På senare tid har rörelsen för homosexuellas rättigheter används av USA i propandan mot vissa länder som är motståndare till amerikanska intressen (t ex Iran). 
Detta är bara några exempel på hur spionorganisationer har spelat en mycket stor roll för varför världen ser ut som den gör. Men många av arkiven är fortfarande stängda. Hur många fler hemligheter skulle avslöjas om de öppnades? Hur mycket skulle vi tvingas skriva om historieböckerna?
Det finns ju ingen brist på frågor: Hur många politiker, militärer och journalister lyckades KGB och CIA värva under det kalla kriget? Vilka var de? Mördades president Kennedy av en ensam galning eller var andra krafter inblandade? I så fall, vilka? Osv, osv. 
Kanske kommer vi en dag att få svaren.
Per Bolander
Historiker

”Hur många fler hemligheter
skulle avslöjas
om de (arkiven) öppnades?”

Konspiration bakom mordet på Gustav III

Kompetent polisarbete avslöjade konspirationen

”Hat och tvedräkt har sönderslitit riket. Nationen har sedan längre tider tillbaka varit skild genom tvenne partier, vilka delt henne så till sägandes i tvenne folkslag, förenade allenast att sönderslita fäderneslandet”.
Dessa ord yttrade kung Gustav III i det tal han höll efter statskuppen 1772 där han nästan återinförde enväldet. Han hade blivit kung året innan, men då utan makt. Detta var under frihetstiden då adeln dominerade makten. De tidigare kungarna, Fredrik I och Adolf Fredrik, hade varit helt maktlösa. Men nu var kungen på nytt den dominerande kraften i riket.
Gustav III lovade att komma med ”frihet och lag. Jag har lovat att styra ett fritt folk”. Det lät ju bra och till en början hälsades kuppen med entusiasm från nästan alla. Men sjutton år senare hade ”frihetshjälten” förvandlats till ”tyrannen” i mångas ögon, framför allt hos adeln. Detta tvingade kungen att genomföra en andra kupp 1789 där han blev helt enväldig, med rätt att börja krig om han ville.

Krig mot Ryssland
Så vad hade hänt som ändrade stämningen? Det fanns stora ekonomiska problem i landet, det hade förekommit missväxt och hungersnöd, statsskulden växte, delvis till följd av kungens praktfulla hovliv. Försöken att ordna finanserna slog tillbaka mot Gustav, förbudet mot husbehovsbränning för att öka kronans inkomster gjorde bönderna rasande och borgarna blev även de upprörda över den katastrofala ekonomiska politiken. Till råga på eländet hade kungen provocerat fram ett krig mot Ryssland som inte gick bra utan bara kostade liv och pengar utan något slut i sikte. Men det allvarligaste motståndet kom från adeln som längtade tillbaka till Frihetstiden.
Gustav III hamnade i en situation där han tvingades välja sida, vilken samhällsklass skulle han stödja sig på? Till adelns förfäran valde han bönderna och borgarna. De ofrälse ställde allt starkare krav på en ståndsutjämning och adeln ansåg att kungen hade svikit sin plikt att skydda deras privilegier. Gustav tvekade inte att utnyttja borgarnas och böndernas fientlighet mot adelsmännen i sin propaganda och sedan ett antal adliga officerare i Finland gjort myteri mitt under brinnande krig kunde han fördöma de ”adliga förrädarna”. I riksdagen häktades en del adelsmän, vilket bröt mot lagen. Upprördheten var stor, detta ledde till en total brytning mellan adeln och deras kung. När Gustav året därpå tog befälet i Finland, besegrade ryssarna och faktiskt vann kriget retade det många adliga eftersom han nu var mer maktfullkomlig än någonsin.

Konspirationen
En konspiration mot kungen började nu växa fram. Den bestod av grupper som delvis hade helt olika mål men knöts samman av hatet mot Gustav III. En grupp ville tillbaka till det gamla, där adeln dominerade landet, alltså en reaktionär politik. En annan grupp var unga idealister som tagit starka intryck av franska revolutionen. Dessutom fanns människor som hatade kungen av rent personliga orsaker, för att de förlorat ekonomiskt eller missat en befordran och liknande.
Spindeln i detta nätverk var den sjuttiotvåårige Carl Fredrik Pechlin, en man som levde och andades intriger och konspirationer, som det var hans livsluft. Bland de mest aktiva konspiratörerna fanns greven Adolf Ribbing, som var inspirerad av franska revolutionen men också hade ett privat skäl för sitt hat. Han hade förälskat sig i en ung dam men kungen hade sett till att hon giftes bort med en annan. En annan viktig konspiratör var Carl Lilliehorn, major vid Svea livgarde. Hans militära bakgrund gjorde honom lämplig att leda en militärkupp. Den unge greven Claes Fredrik Horn kom också att spela en viktig roll. Han svärmade för Rousseau och den revolutionära retoriken som kom från Paris. Men det fanns också ett privat motiv. Kungen hade låtit arrestera hans far vid statskuppen 1789.

Ett 60-tal män
Hur många var inblandade i konspirationen? Detta har historiker debatterat i över tvåhundra år. Polismästare Liljensparre ska ha uppskattat antalet till tretusen adelsmän. Men det är helt säkert kraftigt överdrivet. Dessutom var det inte så att alla var överens om att mörda kungen.
Flertalet tycks ha velat tvinga Gustav III att avsäga sig mycket av sin makt men behålla tronen. Andra ville avsätta honom till fördel för någon annan eller en republik, dock inte mörda honom. Uppgifter tyder på att ett sextiotal män tillhörde den innersta kretsen som planerade mord.
Den som, bokstavligt talat, skulle hålla i vapnet var kapten Jakob Johan Anckarström, tidigare officer i livgardet. Han var en kverulant som ofta kom i konflikt med andra människor. Han misslyckades med nästan allt i livet och till råga på allt var hans hustru otrogen med hans bäste vän. Inte undra på att han blev bitter och letade efter någon syndabock att skylla på, det kunde ju inte vara hans eget fel. Av olika skäl blev kungen måltavla för hans hat och han förklarade sig redo att personligen mörda Gustav III.

Avled av lunginflammation
Vid den berömda maskeradbalen den 16 mars 1792 skred konspiratörerna till verket. Anckarström sköt sitt skott men kungen rörde sig precis i det ögonblicket och blev bara lindrigt sårad. Tack vare en snabb och resolut insats av polismästare Liljensparre greps många av konspiratörerna, inklusive Anckarström och Pechlin. Dessvärre ogillade Gustav III värme inomhus och lät fönstren vara öppna, så två veckor efter attentatet avled han av lunginflammation.
Efter kungens död tog brodern, Hertig Karl, över makten eftersom kronprinsen ännu var ett barn. Sju av konspiratörerna dömdes till döden men sex av dem benådades av hertigen! Han förbjöd också ytterligare undersökningar vilket betraktades som en skandal. Endast Anckarström avrättades, efter tortyr. Där hade hertig Karl inget val.
Flera frågor återstår. Det faktum att kungen överlevde i två veckor gjorde att den planerade kuppen inte blev av, men hur många av de höga militärerna var inblandade? Var utländska intressen inblandade?
Gustav III var absolut fiende till den revolutionära regeringen i Paris, som hade flera anhängare bland de sammansvurna. Och inte minst, vilken roll spelade brodern, hertig Karl? Varför var han så mild mot många av konspiratörerna som kom undan med kortare fängelsestraff eller exil?

Kompetent polisarbete
Sjutton år senare ledde hertigen en kupp mot Gustav III:s son, kung Gustav IV Adolf, och avsatte honom till förmån för sig själv. Det tycks alltså ha rått en viss brist på broderskärlek, för att uttrycka det milt.
Det är intressant att jämföra konspirationen mot Gustav III med det andra mordet på en statsman i Sverige, alltså Olof Palme. Här vet vi inte med säkerhet om det var en konspiration. Det kan ju ha varit en ensam galning som låg bakom. Ett fyllo greps och fälldes i tingsrätten, bara för att senare frias i hovrätten.
Det som dock mest slår en iakttagare är skillnaden i polisens uppförande. Polismästare Liljensparre ingrep omedelbart redan på operan och beordrade att dörrarna skulle stängas. Ingen fick gå förrän de tagit av sig maskerna och identifierats. Därefter dröjde det bara några dagar för honom att gripa mördaren och ett fyrtiotal av de sammansvurna. Och detta utan att ha tillgång till några moderna hjälpmedel som fingeravtryck, kameror eller DNA.

Ingen riktig polis
Jämför detta med länspolismästare Hans Holmér som härjade i ett år utan att komma närmare en lösning. Han hade ”räknat ut” vilka som låg bakom, nämligen kurderna i PKK. Till saken hör att Holmér inte var en riktig polis utan en byråkrat som hade rätt politiska åsikter, för makthavarna vill säga. Om det fanns någon Liljensparre i Sverige 1986 fick denne aldrig chansen. Om detta kan man bara spekulera.
Vad vi dock vet säkert är att mordet på Gustav III var en konspiration. Det råder ingen tvekan om det. Konspirationer har spelat en större roll i vår historia än många är medvetna om. Det viktiga när det gäller konspirationer mot statsmän är kanske inte vem som håller i vapnet, utan vilka krafter som ligger bakom. Och vad som låg bakom i fallet Gustav III vet vi, tack vare ett kompetent polisarbete av polismästare Liljensparre.
Per Bolander

”Vad vi dock vet säkert
är att mordet på Gustav III
var en konspiration”

Visst finns det konspirationer. Historien är full av konspirationer. Att förneka det, är att förneka fakta. Historikern Per Bolander tar i den här artikeln upp några exempel på konspirationer i ett historiskt perspektiv. Han inleder därmed en artikelserie i WESTSIDAN om konspirationer, om förnekelsen och vad det får för konsekvenser. Per Bolander fokuserar på politiska mord, och mordförsök. Frankrikes president Charles de Gaulle liksom Cubas Fidel Castro utsattes för ett stort antal mordförsök. Men överlevde.

Konspirationer – lyckade och misslyckade

Politiska mord i ett historiskt perspektiv

Ett vanligt sätt att smutskasta människor som ifrågasätter vedertagna sanningar är att kalla dem ”konspirationsteoretiker”, det vill säga mer eller mindre galningar vars argument man inte ens behöver bemöta. Det är ett bekvämt sätt att slippa redovisa egna källor och argument.
Det finns dock konspirationer i verkligheten. Vi får lära oss om dem i skolan. Julius Caesar mördades i en konspiration, liksom vår egen Gustav III och Österrikes tronarvinge Franz Ferdinand i Sarajevo. För att ta några exempel.
Det betyder dock inte att konspiratörerna alltid lyckades uppnå sina mål. Caesars mördare lyckades inte återställa republiken, tvärtom ledde mordet till ett inbördeskrig där nästan samtliga konspiratörer dödades, ofta på ett mycket plågsamt sätt. Republiken ersattes av kejsardömet med en enväldig härskare, alltså raka motsatsen till vad man syftat. Men oavsett om en konspiration lyckas eller ej, så leder lönnmordet ofta till drastiska konsekvenser. Gavrilo Princip och hans kamrater ville mörda Österrikes tronarvinge för att protestera mot Österrikes politik i Bosnien, men resultat blev ett världskrig med enorma följder i stora delar av världen. Något som konspiratörerna knappast tänkt sig.

Alla lyckas inte
Men alla lönnmord, själva förutsättningen för konspirationer, lyckas inte. Några historiska personer har visat sig ovanligt svåra att få död på. De tre som toppar listan över att ha överlevt flest attentat är Fidel Castro, kung Hussein av Jordanien och general de Gaulle. Så hur ska då maktens män (och någon enstaka gång kvinnor) göra för att undvika att tagas av daga av politiska motståndare? Ja, det hjälper naturligtvis att ha en armé av livvakter och en duglig säkerhetstjänst, men livvakter kan inte upptäcka alla faror och säkerhetstjänster kan infiltreras. Man kan naturligtvis göra som Stalin och barrikadera sig i Kreml (eller liknande byggnad) så att ytterst få människor får tillgång till ens person men det kan inte alla ledare. Vissa måste visa upp sig för folket och då ökar risken för attentat.

Tre stora överlevare
De tre stora överlevarna, Castro, de Gaulle och kung Hussein, var i högsta grad offentliga personer som ofta reste runt och höll tal och skakade händer vilket gav motståndarna ypperliga tillfällen att försöka ta död på dem. Så vad är då tricket? Vad hade de tre gemensamt?
De hade för det första stort fysiskt och moraliskt mod vilket fick dem att ta stora risker när de kände att det behövdes. Och lyckan står den djärve bi. För det andra hade de stor karisma, en naturlig utstrålning som bländade människor och ibland fick lönnmördare att tveka någon sekund för länge.
För det tredje hade de som princip att aldrig följa schemat, de kunde plötsligt ge sig av för tidigt, ta en annan väg än planerat, ställa in ett möte i sista sekund. Detta gjorde det svårt för motståndarna att lägga upp mordplaner. För det fjärde hade de ”baraka”, en slags tur, ungefär som att ha en skyddsängel.

Otaliga mordförsök
General de Gaulle lyckades under sin karriär skaffa sig myriader fiender av olika slag som förgäves försökte mörda honom. Vid ett tillfälle hade en lönnmördare honom i siktet när han skulle hålla ett tal men öppningsorden fick mördaren att tveka och när talet var slut grät han av rörelse. Vid ett annat tillfälle skulle en bomb brisera vid exakt det tillfälle då de Gaulle skulle lägga ner en krans men hans bil blev försenad så bomben exploderade fem minuter innan han nådde fram.
De två allvarligaste attentaten ägde rum i samband med Algeriets frigörelse. Sedan de Gaulle gått med på att förhandla med de algeriska nationalisterna så bildade franska högerextremister en terroristorganisation, OAS, som gjorde otaliga mordförsök.

Överlevde napalm
Den 8 september 1961 var de Gaulle på väg hem till sin by från presidentpalatset i Paris. Som princip valde de Gaulle alltid olika vägar när han åkte hem för att förvilla terroristerna. När hans bil närmade sig Pont sur Seine såg livvakterna i den bakre bilen hur presidentens bil plötsligt försvann i ett hav av eld. Säkerhetschefen, André Ducret, var övertygad om att de Gaulle hade dödats. Men när elden sjönk undan kunde Ducret se presidentens bil åka vidare med hög fart.
Vid polisundersökningen efteråt visade det sig att terroristerna hade grävt ner tunnor med napalm tillsammans med en enorm mängd sprängämnen. Tanken var att explosionen skulle krossa bilen och napalmen bränna ihjäl eventuella överlevare. Men eftersom de Gaulle hade använt andra vägar tidigare så hade sprängämnet hunnit bli blött av regnande och exploderade inte. Bilen höll hög fart och hann igenom elden innan den lyckades göra någon skada.

”Dom skjuter som krattor”
Den 22 augusti 1962 var de Gaulle åter på väg hem. När bilen närmade sig Petit-Clamart öppnade attentatsmän eld från tre bilar. Totalt avlossades 140 skott varav tolv träffade de Gaulles bil. En kula missade hans huvud med någon centimeter, men som genom ett mirakel blev ingen skadad.
När bilen kommit i säkerhet sa de Gaulle föraktfullt: ”Ils tirent comme des cochons”. På svenska ungefär: ”Dom skjuter som krattor”! Denna händelse användes senare av den engelske thrillerförfattaren Frederick Forsyth i hans roman ”Schakalen”. Boken (och filmen) börjar med attentatet och avrättningen av terroristernas ledare, överstelöjtnant Jean-Marie Bastien-Thiry.

De Gaulle – en svår uppgift
Det är intressant att se att Forsyth gör en jämförelse mellan attentaten mot de Gaulle och mordet på president Kennedy i Dallas 1963. Han skriver att båda hade en stor säkerhetsapparat som skulle skydda dem men amerikanska Secret Service var mycket sämre.
Före Kennedy hade tre amerikanska presidenter mördats och både Franklin Roosevelt och Harry Truman hade överlevt attentatsförsök. Men under Eisenhower hade det varit ganska lugnt vilket fick Secret Service att slappna av, säkerhetsåtgärderna blev rutin så när kulan nådde sitt mål utbröt förvirring och kaos.
De Gaulles säkerhetsapparat befann sig i ett konstant alarmtillstånd, de visste att olika grupper försökte mörda presidenten och litade inte på någon. Även höga militärer och politiker övervakades och fick sina telefoner avlyssnade och misstänkta grupper infiltrerades. Den eller dom som ville konspirera mot de Gaulle hade alltså en mycket svår uppgift medan motsvarande grupper i USA hade det mycket lättare.

Kung Hussein överlevde
Kung Hussein av Jordanien lyckades överleva ett otal mordförsök och konspirationer, både från politiska motståndare inom landet som utländska regeringar, dock inte från Israel (såvitt man vet). Vid ett tillfälle upptäcktes flera döda katter i det kungliga palatset. Det visade sig att kocken planerade att förgifta kungens mat och testade giftet på några katter först. Vid ett annat tillfälle genomfördes två attentat på samma dag. Sedan kungen klarat sig från en bomb märkte han att en av hans tjänare verkade nervös när han skulle hämta monarkens ögondroppar. Det visade sig att ögonvätskan hade ersatts med syra. En annan gång sprängdes regeringsbyggnaden i Amman i luften och dödade premiärministern. Tjugo minuter senare exploderade en andra bomb. Tanken var att kungen skulle springa till byggnaden och då dödas, men Hussein blev fördröjd och anlände några minuter senare än beräknat.

Castro har rekordet
Den som, enligt många experter, överlevt flest attentat och konspirationer är Fidel Castro. Exakt hur många mordförsök Castro överlevt kommer förmodligen aldrig att bli känt. En siffra som nämnts är 638 men det verkar överdrivet.
En CIA-man som intervjuades om saken kommenterade det på följande sätt: ”Kom igen, det går inte klara av så många attentat, ingen har sån tur, jag menar, förr eller senare!”
Motståndarna var oppositionella kubaner och amerikanska CIA.

”Om du vill döda mig…”
De potentiella lönnmördarna hade stor fantasi. Man planerade bland annat att förgifta Castros dykardräkt med TBC-baciller, smuggla in en cigarr med en bomb i (!), förgifta hans cigarrer, spränga honom i luften när han besökte Hemingways hus i Havanna med mera med mera.
Vid ett tillfälle lyckades någon förgifta Castros milkshake men ställde av misstag in den i frysen, inte kylen, så den gick inte att dricka. En älskarinna fick i uppdrag att förgifta hans drink i ett ömt ögonblick men hon blev nervös vilket Castro noterade. Han drog sin revolver, gav den till älskarinnan och sa: ”Om du vill döda mig så skjut nu”. Men hon förmådde inte göra det.
Även under Castros resor till utlandet gjordes ett antal försök. Det senaste skedde år 2000 i Panama där en 90 kilos bomb placerats under podiet där han skulle hålla ett tal. Castro skämtade senare att om överleva mordförsök var en idrottsgren i OS skulle han vinna guldmedaljen.

CIA och maffian
CIA var inblandad i många av dessa mordförsök och var inte alltid noggranna med vilka de samarbetade med. Bland annat vände sig organisationen till maffian som förlorat mycket pengar när deras aktiviteter i Havanna stoppades. En gangster vid namn Johnny Roselli erbjöds 150 000 dollar av CIA för att mörda Castro men inget är känt om Roselli verkligen gjorde något försök. Robert Kennedy, som var justitieminister, pressade CIA att visa resultat men ville inte samarbeta med maffian. Efter Kubakrisen 1962 försökte Kennedy stoppa vidare mordförsök men blev inte åtlydd. Det har senare spekulerats i om missnöjda personer inom CIA och militären kan ha varit inblandade i mordet på president Kennedy i Dallas. Motivet skulle då ha varit att de ansåg att Kennedy svikit dem i deras kamp mot Castro.
Per Bolander
Historiker

”Den som överlevt
flest attentat och konspirationer
är Fidel Castro”

Historikern Per Bolander gör en djupdykning i det ständigt så aktuella begreppet terrorism. Han påminner om att det alls inte började med den 11 september 2001 och attacken på World Trade Center i New York. IRA, Baader-Meinhof och Röda Brigaderna härjade i Europa på 1970-talet. Baskiska ETA sprängde bomber i Spanien.
Per Bolander landar dock i Algeriet. Det blodiga kriget mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN står i en klass för sig. Båda sidor gjorde sig skyldiga till oerhörda grymheter. Det ledde också till att regeringen i Paris störtades. Av militären. Och så småningom bildandet av OAS som förde terrorn tillbaka till Frankrike.
Frankrike vann kriget militärt. Men FLN vann det politiskt. Algeriet fick sin självständighet. Men förlorade ändå allt. I alla fall enligt FLN-ledaren Ben Bella som tio år efteråt konstaterade att Algeriet inte hade någonting kvar, utom fattigdom, korruption och interna motsättningar som så småningom ledde till inbördeskrig.
Kriget i Algeriet blev en historisk lärdom. Även för USA i Irak. Per Bolanders slutsats: Militärt överlägsna stater kan vinna slaget mot terrorismen, men för att vinna kriget måste viljan finnas.

Terrorismens moderna historia

Om att vinna slaget men förlora kriget

Vi lever i terrorns tid heter det och dagen då detta krig började anges till 11 september 2001 då islamistiska terrorister genomförde sina attacker mot New York och Washington. Dock fanns det naturligtvis terrorism långt före det. Själv minns jag hur 1970-talet kallades terrorns tid på grund av Baader-Meinhof ligans, Röda Brigadernas och – naturligtvis – IRA:s attacker. Västtyskarna och italienarna lyckades kidnappa och få död på flera höga politiker, en arbetsgivarchef och en tidigare premiärminister, men de slogs med hästlängder av baskerna (ETA) som sprängde en premiärminister i luften mitt under Francos diktatur, och de vilda irländarna som lyckades spränga halva engelska regeringen (Thatcher klarade sig som genom ett mirakel).
Så nog är terrorism ett gammalt fenomen men inte desto mindre tycks terrorismen som emanerar från Arabvärlden vara i en klass för sig, vare sig den är nationalistisk eller religiös. Det kan vara nyttigt att titta på det krig som kan sägas ha lagt grunden till den moderna terrorismen och producerat den mest enastående film som gjorts om terrorism, Algeriets självständighetskrig mot Frankrike 1954 – 1962.

Algeriet kulmen
Fram till andra världskriget styrde Frankrike det näst största imperiet i världen (efter Storbritannien) och den koloni som betydde mest för fransmännen, inte minst känslomässigt, var Algeriet. Efter katastrofen under världskriget, då Frankrike som bekant besegrades, var landet fast beslutet att klamra sig fast vid varenda ö, djungel, öken och kolonial klippskreva oavsett kostnaden. Medan britterna, med några undantag, intog en realistisk hållning och släppte sitt imperium utan större strider förde fransmännen det ena kolonialkriget efter det andra, Syrien, Indokina, Madagaskar, Kamerun, Tunisien och så vidare, listan kan göras lång. Dessa krig, som är ganska okända i Sverige, kostade hundratusentals människor livet. Kulmen nåddes med Algeriet.

”Cést la France”
Algeriet var speciellt. Till skillnad från grannländerna Tunisien, som var en klassisk koloni, och Marocko, som var ett protektorat, så var Algeriet officiellt en del av Frankrike precis som Korsika och Normandie. I hamnar och flygplatser välkomnades besökarna med orden ”Ici, cést la France!”. Dessutom bodde det en miljon fransmän i landet, de så kallade ”Pied noir” (svartfötter). Problemet var bara att nästan 90 % av befolkningen var muslimer, araber och berber, och de hade inte samma rättigheter som pied noir trots alla vackra deklarationer om ”integration”, ”assimilation” och ”la mission civilisatrice”. Nästan all makt och egendom låg i händerna på pied noir. Man sa att ”10 % ägde 90 % och 90 % ägde 10 %”. Även om det är överdrivet så var skillnaderna mellan de två folkgrupperna ändå enorma.

Utbredd rasism
Till detta kom att det hade utvecklats en mycket stark rasism bland pied noir mot den muslimska befolkningen. Det fanns en mängd rasistiska ord och uttryck som användes mot ”infödingarna”, ”melon, raton, bougnoule, figuier” o s v och naturligtvis var alla algeriska kvinnor ”fatma”. Värre var kanske den omedvetna rasismen som kom till uttryck i vardagliga situationer.
En journalist från Paris som besökte en rättegång i Alger innan kriget noterade några exempel. Domaren frågade åklagaren om det fanns några fler vittnen: ”Ja, fem, två människor och tre araber”. En pied noir som skulle beskriva en person han sett på brottsplatsen sa: ”Han var arab men klädd som en person”. Och i skolorna, där språket var franska, började historieböckerna med orden ”Våra förfäder gallerna…”.

Gerilla och terror
Det är alltså inte att undra på att det till sist bildades en självständighetsrörelse, FLN, Front de Liberation Nationale, den nationella befrielsefronten. Målet var Algeriets fullständiga självständighet från Frankrike. FLN insåg redan från början att det var omöjligt att besegra den franska armén militärt, därför skulle man använda sig av både gerillakrig och terrorism.
Gerillasoldaterna skulle dra till sig så många franska soldater som möjligt och därmed försvaga försvaret av Frankrike. Terroristerna skulle provocera fransmännen till så stora repressalier att den muslimska civilbefolkningen inte hade något annat val än att ansluta sig till FLN.
Taktiken lyckades fullständigt. Efter tre års krig hade fransmännen skickat över 600 000 man till Algeriet. Det fanns inte många kvar att försvara Frankrike mot ett sovjetiskt anfall.

Utstuderad grymhet
Ännu viktigare blev dock terrorismen. FLN:s terrorister lät med utstuderad grymhet mörda alla ”interlocuteurs valables” (de som var beredda att förhandla med fransmännen), liberala pied noir, skatteuppbördsmän och misstänkta polisspioner de kunde få tag i. I städerna placerade de ut bomber i fransmännens restauranger, dansställen och kaféer, som under det berömda slaget om Alger.
Fransmännens reaktion blev den önskade. De gick fullständigt bärsärk, mördade, torterade och deporterade i hundratusental och väckte därmed civilbefolkningens hat och ledde till att FLN kunde rekrytera massor av nya soldater. Den franska repressionen var emellanåt så enorm att den faktiskt lyckades i sitt uppsåt, att skrämma befolkningen till lydnad och krossa FLN:s inflytande.
Efter att 103 fransmän mördats i Setif så svarade fransmännen med att mörda omkring 17 000 algerier (enligt uppskattningar av den amerikanska underrättelsetjänsten, den verkliga siffran kan ha varit mycket högre). Det blir 170 algerier för varje fransman!

Militären tog makten
Detta kunde naturligtvis inte fortgå utan att omvärlden började förstå vad som hände. När uppgifter om tortyr och massakrer började sippra ut så reagerade många fransmän och protesterade. Berömda intellektuella som Jean-Paul Sartre och Albert Camus (som själv var pied noir) ledde kampanjer mot kriget. Det ledde också till att ”le monde entier” (omvärlden) upprördes och tog ställning mot Frankrike.
Allt detta gjorde generalerna i Algeriet ursinniga och i maj 1958 gjorde de revolt och störtade regeringen i Paris och hela den fjärde republiken. General de Gaulle, hjälten från världskriget, kom till makten och grundade den femte republiken med all makt koncentrerad till presidenten, inklusive rätten till temporär diktatur!

de Gaulle och OAS
Dessvärre för generalerna insåg de Gaulle att Frankrike inte längre hade råd att betala det ekonomiska och politiska priset för att behålla Algeriet. Istället inledde han förhandlingar med FLN vilket ledde till att generalerna gjorde uppror på nytt i april 1961 men de Gaulle gjorde sig till diktator och krossade revolten. Ett antal av de generaler och överstar som hjälpt honom till makten dömdes till döden. Så kan det gå i politiken.
Nu var det pied noir och missnöjda militärer som bildade en egen terroristorganisation, OAS, den hemliga arméns organisation. Under sin drygt ett år långa existens lyckades de slå FLN i grymhet och blodtörst. Det är svårt att se något vettigt syfte med deras massmord (på slutet nästan 100 mördade om dagen) och närmast teatraliska sadism. Terrorismen spred sig till det egentliga Frankrike där både FLN och OAS sprängde bomber i Paris medan polis och demonstranter slogs på gatorna med många döda som följd. Frankrike stod på randen till inbördeskrig och de Gaulle lät i juli 1962 Algeriet bli självständigt. OAS många försök att mörda honom misslyckades till all lycka för Frankrike.

Politisk seger
Så vad kan vi lära av allt detta? För det första att Frankrike faktiskt vann kriget rent militärt. Slaget om Alger slutade med att FLN fullständigt krossades i huvudstaden. När general Challe utfärdade sin segerproklamation 1960 så hade FLN förlorat över 150 000 man bara i stupade, då räknar vi inte in sårade, saknade och tillfångatagna. Organisationen höll på att förblöda, deserteringarna ökade och moralen sjönk. Den franska armén kontrollerade större delen av landet.
Däremot vann FLN kriget politiskt. Metoderna för att vinna kriget (tortyren etc) väckte sådant motstånd att det franska folket inte längre var berett att godta detta. Även omvärlden vände sig mot Frankrike. Landet fördömdes i FN och av många utländska ledare. I januari 1961 fick FLN en ny mäktig vän när president Kennedy flyttade in i Vita Huset. Kennedy hade redan 1957 hållit ett tal i den amerikanska senaten där han fördömde fransmännens krig och stödde Algeriets självständighet.

En humanitär katastrof
Det har sagts att ”Frankrike vann kriget i Algeriet men förlorade det i Paris och New York”. I slutändan var det en kamp mellan två viljor och i en sådan kamp vinner alltid den starkare viljan. FLN:s vilja att uppnå självständighet för Algeriet var starkare än Frankrikes vilja att behålla Algeriet franskt.
Vad blev resultatet av Algeriets frigörelse? Det är svårt att se det som något annat än en gigantisk humanitär katastrof, nästan unik i modern historia. Det var det blodigaste avkoloniseringskriget i historien. Över en miljon människor dödades, inom loppet av några månader efter självständigheten hade 1,5 miljoner flytt. I slutet av 1962 hade landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning! Den materiella förstörelsen var enorm, tusentals byar hade förintats, närmare två miljoner människor hade deporterats. Det hade skapat ett fruktansvärt hat, inte bara mellan fransmän och algerier utan också inom det algeriska folket. Enligt vissa beräkningar mördades närmare 150 000 algerier av FLN efter självständigheten! Detta i ett land med samma befolkning som Sverige har idag.

Förlorade allt
Vad lämnade självständigheten i arv? På tjugoårsdagen av självständigheten, 1982, gjorde FLN:s främste ledare Achmed Ben Bella, landets förste president, följande sammanfattning. Nettoresultatet var ”helt och hållet negativt”. Algeriet var ”en ruin”, jordbruket hade ”mördats”. Han tillade: ”Vi har ingenting. Ingen industri – bara järnskrot”.
Allt i Algeriet var ”korrumperat uppifrån och ned”. Det var detta som ett årtionde senare ledde till ett inbördeskrig mellan FLN och islamisterna. Ett krig som FLN vann eftersom de var beredda att fortsätta hur länge som helst till vilken kostnad som helst för att vinna. Kort sagt, det som fransmännen inte hade varit beredda att göra.

”Slaget om Alger”
Några år efter självständigheten gjorde den italienske regissören Gillo Pontecorvo sin enastående film ”Slaget om Alger”. Det är en närmast dokumentär skildring av terrorismen under kriget. Trots att Pontecorvo alldeles uppenbart sympatiserar med algerierna, så är filmen objektiv i sin skildring av båda parter.
Den franske översten som krossar upproret med hjälp av tortyr framställs nästan som en hjälte. År 2003, när USA:s krig i Irak började se ut som det skulle fortsätta utan något slut i sikte, skickade Pentagon ut en inbjudan till en samling höga militära och civila ledare till en filmvisning. Filmen var ”Slaget om Alger”. Undertiteln löd: ”Hur man kan vinna slaget mot terrorismen men förlora kriget”.
I kampen mellan västvärlden å ena sidan och den islamistiska terrorismen å den andra, så är väst mycket starkare militärt, ekonomiskt, teknologiskt etc men detta saknar betydelse om viljan saknas.
Per Bolander
Historiker och författare

”Hur man kan vinna
slaget mot terrorismen
men förlora kriget”