Sverige är Europas mest mångkulturella land. Staten försöker främja mångkultur, och samtidigt arbeta för integration. Per Bolander resonerar om hur detta går, och hur det påverkar bilden av Sverige. Kulturrelativismen gör att målen blir omöjliga att uppnå. ”…med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA”, skriver han. Slutsatsen blir att landet ”lagom” blivit extremt? Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats. ”Och motsättningarna har ökat.”
Har Sverige blivit extremt?
Kuturrelativism oförenlig med integration
Är Sverige exceptionellt eller bara extremt? Strävan efter mångkultur och kulturrelativism är oförenliga. Integrationen har därför misslyckats, och motsättningarna har ökat.
”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev en gång författaren Carl Jonas Love Almquist. Sverige brukar betraktas som ”landet lagom”, ”mellanmjölkens land”, där inget är för varmt eller kallt, politiken varken för långt till höger eller för långt till vänster, utan just,…lagom. Ett ord som påstås bara finnas i det svenska språket. Men stämmer detta verkligen? En jämförelse med andra länder visar tvärtom att Sverige måste betraktas som ett extremt land. Den vänstersinnade journalisten Fredrik Virtanen har skrivit att ”Sverige är extremist-pk. Bara någon som aldrig varit utomlands, skulle neka till det”. Låt oss ta några exempel.
Kulturrelativismen. De som bekänner sig till denna ideologi (och de är många) menar att det inte finns någon universell sanning utan att alla kulturer har ett värde som inte kan jämföras med andra. Det går inte att säga att en kultur är högre eller lägre, bättre eller sämre än en annan och att göra det vore arrogant, rasistiskt och imperialistiskt. Man kan till exempel inte kritisera kulturer i Mellanöstern eftersom det vore ett utslag av ”islamofobi” (ett modeord så nytt att min dator strukit under det med ett tjockt rött streck). Det innebär att det går att kritisera saker som barnaga, sexism och kvinnoförtryck inom den ”egna” kulturen, men inte när det gäller en annan. Det vore lika hemskt som rasism eller, rättare sagt, kulturalism (ännu ett modeord). Problemet är förstås att med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA (det är ju deras ”kultur” och vilka är vi att döma andra).
Mångkultur.Detta begrepp har blivit ett ideal bland alla politiska partier (utom SD) men vad det egentligen betyder är långt ifrån klart. Om ett land understödjer minoriteters och invandrargruppers möjligheter att bevara sin kultur och identitet så får man utan tvekan mångkultur, men om målet är att människor ska integreras i samhället så blir resultatet det motsatta. Svenska myndigheter ska både främja mångkultur och mångfald å ena sidan och å den andra underlätta för människor att integreras. Detta är en logisk omöjlighet. Mångkultur och integration står i motsättning till varandra. Enligt ”Multiculturalism Policy Index” (MPI) är Sverige Europas mest mångkulturella land, något som aktivt understöds av staten (hemspråksundervisning, främjande av ”etnisk spridning” inom media, accepterande av dubbla medborgarskap etc). Samtidigt ökar segregationen, motsättningarna mellan majoritetssamhället och minoriteterna och så kallade utanförskapsområden där kriminalitet och social isolering breder ut sig. Grattis kan man säga. Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats, och motsättningarna har ökat. Per Bolander
När miljöprofilen Göran Värmby publicerade en krönika om klimatet i GP och på Westsidan i mitten på februari, där han kräver mer realism i klimatfrågan, blev reaktionerna mycket starka. För att bemöta kritiken har han nu skrivit ett förtydligande och en fördjupning av sin kritik av bland annat IPCC och hur klimatfrågan hanteras.
”Varför så upprörda?”
Göran Värmby: Mitt svar på kritiken
Min krönika, som publicerades i GP den 7 februari, uppmanar jag till mer realism i klimatfrågan. (Publicerades på Westsidan någon dag senare) Det blev mer reaktioner än på någon annan av de sex krönikor jag skrivit tidigare, både positiva och negativa, vilket är bra och förhoppningsvis stimulerar till debatt. Dock blev jag något överraskad av hur känslig denna fråga är för många. Den aggressiva tonen i många inlägg var anmärkningsvärd. Många inlägg på Twitter, men även på GP:s kommentarsfält, krävde att GP censurerar denna typ av inlägg som behandlar mycket komplexa frågor. Vilka fler frågor är inte komplexa? Flera kräver en förhandsgranskning (av vem kan man undra). Jag anklagas för att sprida desinformation, lögner, falska och lösa rykten, konspiration, osaklig gammal skåpmat med mera. Mitt inlägg är på samma nivå som ”att jorden är platt”, att ”månlandningen ej ägt rum”, och ”att rökning ej orsakar cancer” enligt flera tweets.
245 kommentarer Jag uppmanas att svara på flera inlägg och kommentarer. När jag kollar på nätet en vecka efteråt ser jag att det är 245 kommentarer. En av dom skriver: ”Annars en bra diskussion – har GP någonsin fått en sådan respons på en ledarartikel? ” Det jag skriver är inte någon ledare, som många tycks tro. GP har inget egentligt ansvar för en krönika, jag väljer själv vad jag vill skriva om. Jag försöker i detta inlägg ge svar och kommentarer till den kritik jag fick på sociala medier, inklusive GP:s kommentarsfält för att visa att jag tar frågan och kritiken mot min krönika och mot min inställning på allvar. Hörde bland annat från gamla ”miljövänner”: ”Vad har hänt med Göran?” Nästan så att jag får lite dåligt samvete – jag som jobbat för miljöskydd i hela mitt liv. Ska jag motarbeta åtgärder mot klimathotet?
Problem negligeras Svaret är att jag definitivt inte motarbetar åtgärder för skydd av miljön och en mer ”hållbar utveckling”. Snarare anser jag att vi måste öka insatser mot miljögifter, luft-, vatten- och avfallsföroreningar – som tyvärr döljs av klimatfrågan. Som är ett glasklart ”bevis” på hur Västvärldens ”outsourcing” av miljöfarlig produktion till fattiga utvecklingsländer negligeras av media, näringsliv och politiker. Satsningar och debatt idag handlar nästan enbart om klimat och har en helt orimlig slagsida som jag ser det – när vi jämför med vad vi försummar inom andra områden. Man struntar nästan fullkomligt i den pågående miljöförstöringen av hälsa, flora, fauna, mark, vatten och luft – om vi jämför med den enorma fokuseringen på klimatfrågan. Se bara på EU:s budget. Kort kan man sammanfatta det jag skriver i krönikan så här: Vi har en uppvärmning och mänsklig påverkan – frågan är hur mycket? Det finns anledning till kritik mot FN:s klimatorgan IPCC. Media granskar inte t ex klimatmodellernas felaktiga ”prognoser”. Det behövs en öppen debatt, mer realism, mer fakta. Sverige har redan gjort mycket. Vi bör arbeta mer realistiskt, inte minst i utvecklingsländer.
Varför så upprörda? Min kritik mot IPCC får mest kritik. Speciellt att jag nämner de tre exemplen som av många betraktas som skandaler: Hockeyklubban, Himalaya och Climategate. De är ”gammal skåpmat”, kritiken är oberättigad och min kritik mot IPCC anses överhuvudtaget ”utan substans”. Även min kritik mot klimatmodellerna sågas. I övrigt ser jag inte många invändningar i sak. Tycker därför det är märkligt att så många är så oerhört upprörda. De kräver nästan mitt och GP:s ledarredaktions huvuden på ett fat. Jag får en känsla av att kravet för att överhuvudtaget få yttra sig i denna fråga är att man ska instämma i ”alarmisternas” uppfattning. Mitt svar på all denna kritik är följande: Då min krönika inte preciserar detaljer om IPCC-kritiken när det gäller de tre olika fallen jag nämner – Hockeyklubban, Himalaya och Climategate – kan jag hålla med om en viss oklarhet, för den som inte är insatt. Det beror dock på det synnerligen minimala utrymmet i en krönika med endast 3000 tecken. Eftersom kritiken mot just IPCC verkar vara en så känslig fråga börjar jag med en mer allmän genomgång av deras upplägg och organisation. Någon påstår att jag påstår att ”allt fler lämnar” IPCC. Så här skrev jag: ”Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC.” Viss skillnad eller hur? I och för sig är det rätt många som lämnar eller kritiserar IPCC, jag kan räkna upp 39 tunga professorer och klimatforskare som arbetat med IPCC och som är mycket kritiska mot arbetsmetoder och slutsatser. Vet dock inte om de lämnat IPCC i förtid, eller slutat på ett normalt sätt, då uppdraget varit utfört.
John Christy, en av alla forskare som lämnat IPCC.
Bland dessa märks John Christy som vittnat i amerikanska senaten flera gånger. Han har varit statsklimatolog i Alabama och givit ut mer än 100 ”peer-reviewed” publikationer. Christy har också varit huvudförfattare för ett kapitel i IPCC:s tredje rapport 2001. En annan ”kändis” är Dr Richard Lindzen, professor i meteorologi vid institutionen för Atmosfärfysik vid Massachusetts Institute of Technology och tidigare ”expert reviewer” för IPCC. Förutom dessa 39 forskare finns det ytterligare 60-70 forskare, varav de flesta är klimatforskare eller har koppling till klimatforskning, som är mycket kritiska till IPCC´s arbete. T ex en av världens främsta forskare Dr Freeman J. Dyson, 96 år gammal, kollega till Einstein, Emeritus Professor of Physics, Institute for Advanced Studies, Princeton, N.J. Dessutom 3 nobelpristagare (som dock inte är klimatforskare): Dr. Ivar Giaever, Physics, Stanford University Physicist Dr. Robert B. Laughlin, Dr. Gary S. Becker, University Professor of Economics and Sociology at the University of Chicago. Hur många nobelpristagare eller framstående klimatforskare finns det som anser att människan till allra största delen orsakar pågående uppvärmning och att det innebär en kommande katastrof?
Politiskt styrd Att IPCC är en politiskt styrd organisation förnekas av flera. Märklig inställning, det är bara att kolla på deras hemsida. IPCC betyder Intergovernmental Panel on Climate Change” och styrs av de 195 regeringar och deras representanter som är medlemmar i FN. Och att det inte är någon opartisk vetenskaplig institution borde alla vara rätt överens om. Den etablerades av World Meteorological Organisation (WMO) och United Nations Environment Panel (UNEP) 1988. Så långt jag kunnat utröna är IPCC:s uppgift redan från start att enbart studera och rapportera sambandet mellan klimatförändringar och mänsklig aktivitet. Dvs aktiv forskning av naturlig påverkan från solen, kosmisk strålning, planeters inverkan m m ingår inte i uppdraget vad jag kan förstå. Har någon sökt medel för sådan forskning och fått dem beviljade? Vågar någon söka sådana medel idag då risken för att stigmatiseras som ”klimatförnekare” är uppenbar? Ge mig en enda exempel t ex här i Sverige, där någon bedrivit sådan forskning på något av våra universitet.
Två forskare sparkas Det finns två världskända forskare – från Kanada respektive Australien – som jag träffat som båda fått sparken från sina respektive universitet då de forskat och kommit fram till slutsatser som går emot att klimatförändringarna ligger bakom vissa befarade allvarliga effekter. En av dom har refererats här på Westsidan. Det märkliga är att detta inte har rapporterats i traditionella media. Högsta beslutande organ, där utformning av sammanfattande rapportering avgörs, är IPCC Plenary, med representanter från 195 olika länder, som har ett sekretariat till sin hjälp. Man sammanträder minst en gång per år. Även representanter från miljöorganisationer deltar. Ordföranden och vice ordförandena i Plenary är med i flera grupper i de olika nivåerna. Nivån under Plenary utgörs av IPCC Bureau med 34 medlemmar som förbereder ärenden för Plenary gruppen, och som utses av Plenary. De ska utses med hänsyn till geografisk och vetenskaplig kunskapsfördelning. Härunder arbetar en Executive Committee som tillsammans med ovan nämnda sekretariat samordnar och organiserar hela arbetet, med framförallt kontakten med de fyra underliggande Working Groups, som arbetar med olika delfrågor, som i sin tur med hjälp av sina respektive Technical Support Units samordnar och leder det vetenskapliga arbetet i respektive Working Group. Längst ner, på en sjätte nivå, i denna stora organisation finns delrapportförfattare, deltagande forskare och granskare. Ovanstående har jag hämtat från IPCC:s hemsida och är en mycket översiktlig beskrivning.
Trovärdigheten skadad Detta politiska upplägg, där man egentligen ”röstar om” vad som ska sägas till beslutsfattare och media, har flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC och hela miljöfrågan, där klimathotet är en av flera viktiga frågor. Det kan handla om både att lyfta respektive tona ner vissa resultat och slutsatser. Obs! Jag är medveten om problematiken när ”tjänstemannaväldet” styr politiken, kanske i många fall det största problemet. Det kanske allra märkligaste är att IPCC inte granskats av en enda kritisk journalist i Sverige. I alla fall inte vad jag känner till, och definitivt inte av någon journalist från något av våra stora etablerade media. Ett sådant behov borde alla hålla med om med tanke på den betydelse IPCC´s arbete har, såväl miljömässigt som ekonomiskt. Följande har jag hämtat ur den enda kritiska granskning som jag känner till: Journalisten Donna Laframboises bok ”The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert”.
Miljöaktivister i IPCC Många deltagare i klimatpanelen (Plenary med flera grupper) är tillsatta för att skapa regional och global representativitet, inte för att ”toppa laget” med bästa experter. Intressant notering är att många aktivister från miljöorganisationer har stort inflytande, även på högsta nivå. Hur ser det ut med vetenskapligt granskade och publicerade artiklar? Granska innebär ”peer-reviewed”, vilket betyder att ett visst antal andra forskare inom det aktuella kunskapsområdet granskar den aktuella rapporten och dess slutsatser. Av 18 531 referenser i rapporten 2007 var 5 587 inte ”peer-reviewed”. I 21 av 44 kapitel (48%) var färre än 60% av referenserna granskade vetenskapliga artiklar. En del av dessa är legitima referenser till exempelvis statliga utredningar och liknande, men i många fall handlar det om rapporter som måste betraktas som partsinlagor från miljöorganisationer som WWF World Wildlife Fund och Greenpeace. Enligt den australiske klimatdata-analytikern Dr John McLean är det få forskare som är aktivt inblandade i processen med avgörande bedömningar. Ta t ex IPCC:s och klimatpanelens centrala slutsats, d v s att människan högst sannolikt är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950. IPCC vilseleder oss till att tro att denna slutsats stöds av en majoritet av granskare/experter. Sanningen är att av 23 oberoende granskare/experter var det bara 4 som stödde denna inställning i samband med en rapportering (vilken har jag inte lyckats få fram). Jag ska inte trötta ut er läsare med mer detaljer om IPCC:s arbete. Läs gärna istället boken av Donna Laframboise. Till skillnad från många av de som är klimataktivister har jag under mina ca 50 yrkesverksamma år en omfattande erfarenhet av myndigheter, näringsliv, miljörörelse och politik. En av mina vassaste journalist-kamrater (från den gamla goda tiden då media granskade beslutsfattare med knivskarp skärpa – förnamnet börjar på A) brukade alltid säga: ”myndigheterna ljuger alltid – då det är känsliga frågor”. Jag tyckte han var lite väl negativ, på den tiden jobbade jag på länsstyrelsen i O län.
Hockeyklubban Hockeyklubban är ett diagram över temperaturen på jorden de senaste 2000 åren framtaget 1998-99 av en av de ledande forskarna för IPCC, Michael Mann. Kurvan/diagrammet/grafen fick sitt namn genom att den liknar en liggande hockeyklubba med ”bladet” representerande den kraftiga temperaturhöjningen i slutet av perioden. Den fick ett oerhört genomslag i media och bland beslutsfattare, chockade många och gav verkligen intryck av att det enbart är människans påverkan som driver temperaturhöjningen. Den fick dock omfattande kritik på grund av att tidigare kurvors värmeperioder – t ex Medeltidens – suddades bort och ersattes av lägre temperaturer genom att använda vissa träds årsringar som bevis bakåt i tiden för temperaturnivåer. Flera av mina kritiker menar dock att den numera är OK igen, att den fått en återupprättelse och att det nu finns ett 30-tal ”hockeyklubbor” som visar att nuvarande uppvärmning är exceptionell. Kort svar: Hockeyklubban publicerades första gången 1998, togs med i IPCC:s tredje rapport 2001. Därefter togs den bort i den fjärde rapporten 2007 på grund av den massiva kritiken – enligt uppgift jag fått. Någon påstår att den är med där.
Ingen hockeyklubba När jag kollar i en av IPCC:s delrapporter – från en av de fyra (!) Working Groups (WG) – som ingår i AR5, dvs IPCC:s femte rapport (AR betyder Assessment Report) år 2013 – som är på 1552 sidor (!) finner jag ett diagram/graf som representerar temperaturutvecklingen de senaste 2000 åren. Där ser man inget av någon ”liggande hockeyklubba”. Se själva diagrammet nedan.
Ett mycket stort problem för oss vanliga ”dödliga” som inte själva är forskare är den enorma mängden data, t ex om temperaturens utveckling över längre tidsperioder. Ta bara ovan nämnda delrapport på 1552 sidor. Det är en omänsklig uppgift att sätta sig in i alla dessa data. Vad ska man tro på? Hur ska man tolka ? Att vi enbart ska acceptera och tro på IPCC´s redovisningar är väl ingen särskilt sund vetenskaplig inställning med tanke på hur komplex frågan är. Och med tanke på all den kritik som kommit fram.
Justerade data Ta bara alla dessa ”justeringar” av gamla eller nya temperaturvärden. Ser några exempel på en hemsida http://www.klimathotet.com. Gå in själva och kolla. I de flesta grafer jag kollar är det omöjligt att skönja några trender. Varför görs alla dessa justeringar? Självfallet finns det någon anledning. Men har någon kritiskt granskat alla dessa justeringar? En kurva från NASA som sällan visas är den över USA´s medeltemperatur sedan 1895, där man kompenserat för stora städers ”uppvärmning” . Här syns ingen speciell temperaturhöjning. Och USA representerar ett område som ungefär motsvarar hela Europa. Det är nästan så att jag blir lite skeptisk till denna NASA-kurva med tanke på att det trots allt är bevisat att jordens medeltemperatur har ökat med ca en grad sedan Lilla Istidens slut i mitten av 1800-talet.
Himalayaskandalen Här erkänner många att ett fel begicks när IPCC rapporterade om en kraftig kommande nedsmältning av bergkedjans glaciärer. Men menar att det var en liten sak, möjligen ”pinsam”. Det är i själva verket inte alls någon liten sak. Via media förstorades denna nyhet upp och blev ”förstasidesstoff” i de flesta media, såväl i Sverige som i andra länder. Och här har vi ett stort problem: medias enligt min mening mycket ensidiga rapportering som i stort sett enbart för fram alarmistiska nyheter. Det räcker med att någon rapporterar en temperatur på + 18 grader på Antarktis (för några dagar sedan) så blir det en stor nyhet via Guardian, TT, Expressen med flera stora media. Utan att berätta var, när, hur. Att temperaturen mättes på ön Seymour Island som i och för sig är en del av Antarktis, och ligger ca 150 mil från själva fastlandet nämns inte. Motsvarar Umeå under sommartid eftersom det är sommar nere vid Sydpolen och Antarktis. Inte ens i SVT/Rapport nämns några detaljer. Ingenting nämns heller om att temperaturen är ca minus 30 grader över större delen av kontinenten. Vid Sydpolen var det minus 41 grader. Detta är ett mycket tydligt exempel på varför jag börjat bli skeptisk till de larm som kommer hela tiden i media, många gånger via IPCC inför en klimatkonferens. Här borde många som är seriöst engagerade i klimatfrågan fundera. När man på de s k alternativa media läser om köldrekord eller låga temperaturer i olika länder eller regioner rapporteras i stort sett ingenting. Är det då konstigt om folk börjar undra vad som egentligen händer? Jag kan ge fler avskräckande exempel… …
Climategate Flera menar att Climategate handlar om stulna mejl och att flera kommittéer utrett det hela och inte hittat något forskningsfusk. Visst, det stämmer nog att det inte var något direkt forskningsfusk. Det allvarliga var inte heller stölden av mejl, utan snarare innehållet i de läckta mejlen. Märklig att en del börjar tala om ”stöld”. Undrar om samma personer anser att även Snowdens och Wikileaks avslöjande av mängder av mejl bland Västvärldens beslutsfattare också var ”stöld”? Handlar det inte istället om avslöjanden ? Genom s k ”hacking”. Läs: The Climategate Emails, edited and annotated by John Costella, The Lavoisier Group March 2010 (https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf) Några kommentarer: Det första i Climategate som hände var att ca 1000 e-mejl hackades och läcktes ut till allmän beskådan strax före Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Nästa läckage var 2011 då 5000 e-mejl visades upp, i anslutning till Klimatmötet i Durban i Sydafrika. Huvudpersonerna var Michael Mann – mannen bakom Hockeyklubban. Direktör och chef för the Earth Science Research Unit at Pennsylvania State University i USA och direktören Phil Jones Chef för Research vid UK organisation, Climatic Research Unit (CRU) at the University of East Anglia.
Objektiviteten ifrågasätts Ett utdrag ur en sammanfattning från Graham Pinn får avsluta denna diskussion, så får ni själva skapa er en uppfattning: October2019 på lavoisier.com’s hemsida: http://www.lavoisier.com.au/articles/climate-policy/science-and-policy/Graham-Pinn-Climategate-Ten-Years-On-November-2019.pdf “Reviewing the emails, which date back to 1999, reveals an increasing ideological approach which appears to overtake scientific objectivity. There are abundant examples discussed in emails of data being used selectively to fit the authors’ theories, whilst ignoring contradictory information. The peer review process was undermined to block publication of scientists who had different views, even suggesting removal of journal editors who did not toe the line. Attempts were made to present a unified consensus when none in fact existed. Involvement of the media meant embellishment of risk and certainty of outcome were increasingly used. Scientists became increasingly involved in political and financial decision making, as far back as 2001 suggesting cessation of unsustainable energy generation. Refusal to release data for independent assessment created suspicion about its manipulation, as did deletion of emails when many thousand were retained.”
Myten om konsensus Att det skulle råda konsensus bland alla forskare är en myt. En granskning av det vetenskapliga stödet för detta visar att slutsatsen inte håller. Det påstås att 97 procent av alla forskar är eniga om klimathotet. Detta är oerhört dåligt kontrollerat. NASA gjorde en undersökning om forskarnas inställning 2013. I en av de viktigaste undersökningarna – av fyra stycken – (av Cook et al) visas att denna ”sanning’ bygger på en analys av 11 944 artiklar. I själva verket har hela 66,73 procent av artiklarna ”ingen åsikt” (”no position”), och räknas inte med i slutresultatet. Med andra ord så visar denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54%, som uttryckligen höll med om att människan är den huvudsakliga orsaken till klimatförändringarna.
Efterlyser saklig debatt Summering i tre punkter som de flesta borde ställa upp på: – Bra om vi kan fortsätta en saklig lite lugnare debatt. – Det finns många miljöproblem som vi måste åtgärda – stor risk att klimatfrågan döljer andra värre problem – Vi bidrar med ett onaturligt tillskott av koldioxid till atmosfären och gör stora uttag av ändliga resurser – alltså måste vi minska utsläppen av koldioxid (på ett effektivt sätt) Ja, jag är mycket oroad över framtiden på denna fantastiska unika planet – men inte av klimatet i första hand, utan av andra miljöproblem som kemisk kontaminering, utrotning av arter, fel mat, fel livsstil, inklusive överbefolkning, ekonomiska orättvisor mm. Dessutom: varför skulle det bli enbart katastrofer och extremväder m m om det blir lite varmare? Jämför med Medeltiden och Romartiden…… Och: det har blivit grönare på jorden, öknarna har minskat senare decennier. Göran Värmby 18 februari 2020
Landsbygden påverkas av beslut som bygger på tankar, idéer och föreställningar i vår tid. Äganderätten naggas i kanten under förevändning att man ska skydda den biologiska mångfalden. Mycket tyder på att hoten som målas upp är överdrivna. Läs Westsidans granskning av tillgängliga fakta bakom påståenden om pågående massutrotning.
WWF uppmanar i stort uppslagna kampanjer folk att skänka pengar för att ”stoppa utrotningen”. Det är dock svårt att hitta stöd i fakta för ett pågående massutdöende.
Stora överdrifter i debatten
Inget stöd i fakta för påståenden om massutdöende
Överdrifter präglar debatten om biologisk mångfald. Det finns inget stöd i fakta för att vi befinner oss i ett massutdöende. Ändå påverkas våra beslutsfattare av larmrapporterna.
Jorden kommer att gå under. Allt liv kommer att dö ut. Och det är människans fel. Detta är saker man allt oftare får höra. Vi befinner oss mitt i en pågående massutrotning, hävdar både journalister och företrädare för olika miljöorganisationer. Det handlar alltså om biologisk mångfald. Ett begrepp som blivit allt vanligare sedan miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992. Två konventioner skrevs under av 153 stater. Klimatkonventionen och konventionen om biologisk mångfald. Det har gått 27 år sedan dess. Man kan ju tycka att det är ett klent resultat av dessa konventioner, om vi nu befinner oss mitt i ett massutdöende. Ett av de länder som tog dessa konventioner på stort allvar var Sverige. Vi beslöt oss därför att kolla med Artdatabanken, som finns på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, som är ansvarig för den så kallade rödlistan. Vi ville se hur det ser ut i verkligheten.
”Nationellt utrotade” Rödlistan är en lista över utrotningshotade växter och djur. I rödlistan är alla arter indelade i olika grupper, beroende på hur hotade de är. Det finns en särskild grupp för nationellt utrotade djur. Om vi befinner oss mitt i ett massutdöende, då borde antalet arter i den kategorin öka. Svaret vi fick från Artdatabanken visar att det är tvärt om. Kategorin nationellt utdöda minskar. Faktum är att forskarna har dålig koll på hur många arter det finns på jorden. De har också dålig koll på hur många arter som dött ut. Enligt Artdatabanken finns 202 arter registrerade i kategorin nationellt utdöda. Detta är enligt den rådande rödlistan. Och siffran är från 2015. År 2000 registrerades 258 arter i kategorin nationellt utdöda. År 2005 var det 219, och 224 år 2010. Man kan alltså inte säga att kategorin nationellt utdöda ökar. Istället minskar den. Artdatabanken säger i en kommentar att detta främst beror på att det är svårt att bedöma när en art är definitivt försvunnen från landet. Att siffrorna går lite upp och ner, beror på ökad kunskap, förklarar Artdatabanken.
Naturskyddsföreningen hävdar att krisen för den biologiska mångfalden är ett hot mot mänskligheten.
Gul snäppfluga Vad är det då för arter som betecknas som nationellt utrotade? När vi tittar på några exempel bland de utdöda hittar vi gul snäppfluga. Det finns en observation från 1842 i Göteborgstrakten. Och en observation från 1855, då man såg flera exemplar. Sedan 1855 finns ingen observation. Flugan finns dock bl. a. i Italien och Frankrike. Etthundrafyrtiofem år (145 år) efter den senaste observationen beslutar någon att den gula snäppflugan ska föras upp på listan över utrotade arter i Sverige. Elegant rödrock (Ampedus elegantulus) är enparasit som lever av död ved. Larven eller skalbaggen har påträffats en gång, 1889, nära Ringsjön i Skåne. ”Om arten skulle återfinnas på någon plats i landet bör alla åtgärder för att gynna den genomföras. Bildandet av naturreservat kan då behövas, liksom åtgärder för att artificiellt tillskapa passande yngelplatser”, skriver Artdatabanken. (Artfakta.se) Intressant kan också vara att nämna Svart stork (Ciconia nigra) som betecknas som nationellt utdöd trots att den ofta syns i landet. Antal observationer: Öland; 2 252, Skåne; 1 126, Västergötland; 764, Uppland; 479, Gotland; 257, Närke; 208, Småland; 182, Södermanland; 156, Halland; 148, och så vidare. Siffrorna är från 2015 då rödlistan uppdaterades senast. ”Arten observeras årligen i ett varierande antal”, skriver Artdatabanken. Varför betecknas den då som utrotad? Det beror på reglerna. En fågelart betecknas som utrotad om det inte finns några verifierade häckningar. Och den har tidigare häckat sparsamt i södra och mellersta Sverige. Verifierade häckningsfynd har inte noterats sedan 1950-talet. (Närke) Fågeln häckar i Balticum, upp till Finska viken.
WWF försöker skrämma oss med bilder av det här slaget.
FN-plattform Efter att ha läst det här känns det ju inte som om jorden omedelbart håller på att gå under. Eller att allt liv håller på att dö ut. Ändå hör vi detta ständigt i medierna. Sveriges Television, SVT, och Sverige Radio publicerar ofta uppgifter om detta, eller att vi står inför en massutrotning. I ett program i P1, möjligen Filosofiska rummet, hör man hur en kvinna plötsligt skriker; ”Vi står inför den största massutrotningen i jordens historia.” Efter att ha tagit del av fakta från Artdatabanken ställde vi oss frågan var dessa uppgifter kommer ifrån. En del medier hänvisar till FN:s plattform för biologisk mångfald, IPBES. (Intergovernmental platform for biodiversity and ecosystem services.) De kom med en rapport i maj 2019 där man hävdar att en halv tillen miljon arter riskerar att utrotas. Tidningen Sveriges Natur skrev efter det att FN nu bekräftar att vi befinner oss i en ny massutrotning av arter. ”Upp till en miljon arter hotas av utrotning på grund av mänskliga aktiviteter”, heter det. Och längre ner i texten står det; ”Enligt rapporten riskerar en halv till en miljon av dagens drygt åtta miljoner arter att utrotas.” Sveriges Natur skriver vidare att flera av studiens experter anser att den sjätte massutrotningen av jordens arter redan har inletts. Klent resultat av konventionen från Rio således.
Men det finns en lösning enligt WWF…
”Stoppa utrotningen – bli fadder” Uppgifterna kommer alltså delvis från FN. Men de kommer också från miljöorganisationer som WWF, Världsnaturfonden, och den nybildade Extinction rebellion. Men Greenpeace och Naturskyddsföreningen deltar också i kampanjerna. Det framgår av de flesta av organisationernas hemsidor att larmen är ett sätt att tjäna pengar. WWF:s hemsida skriver så här: Stoppa utrotningen. En miljon arter riskerar att försvinna. När den biologiska mångfalden minskar, rubbas balansen i ekosystemen, fortsätter man. ”Utan fungerande natur kollapsar vår matförsörjning och ekonomi”, heter det vidare. Vi är alltså på väg mot en katastrof, förkunnar man i vit text på en svart botten, och vi måste agera nu! Sedan blir hemsidan plötsligt ljusare, och så skriver WWF: Tillsammans är vi lösningen. ”Vi ska rädda livet på planeten.” Bli fadder, uppmanar WWF. ”HJÄLP OSS ATT STOPPA UTROTNINGEN.” Sedan får man välja månadsbelopp själv. Hundra kronor, tvåhundra kronor eller trehundra kronor.
Man får välja själv om man vill skänka 100, 200 eller 300 kronor.
”28 000 arter hotas” Det märkliga är att när man kollar detta med den internationella rödlistan, som förs av IUCN, International Union for Conservation of Nature, så hävdar de att det är 28 000 arter som hotas. Inte en halv miljon, som blev till en miljon i händerna på alarmister. En del av dessa 28 000 är dessutom bara regionalt hotade, ungefär som den svarta storken i Sverige. https://www.iucnredlist.org/ Vad ska man dra för slutsatser av detta? En skulle kunna vara att hoten överdrivs. Frågan är i vilket syfte. Budskapen om hoten mot den biologiska mångfalden sprids i medierna och påverkar våra beslutsfattare. I en kommunal handling stod det för en tid sedan att 3 000 arter om året, de senaste 20 åren, har försvunnit från jordens yta. En sökning visade att källan av allt att döma var Naturskyddsföreningen. Det skulle alltså betyda att 60 000 arter dött ut de senaste 20 åren. Det är svårt att hitta stöd för en sådan siffra i några faktabaserade källor. I Sverige finns det enligt Artdatabanken cirka 60 000 arter av växter, djur och svampar. Av dessa är omkring 5 000 arter rödlistade. Det är i Sverige. Biologer Westsidan talat med säger att antalet arter som dött ut i själva verket har minskat. Den norske biologen och forskaren Mårten Jödal hävdar exempelvis att det bara är en eller två arter per år som dött ut. Och att det sammanlagt handlar om 860 arter sedan år 1500.
Nya arter uppstår Men den stora frågan är varför det i den offentliga debatten aldrig pratas om att det uppstår nya arter. Flera experter Westsidan pratat med hävdar att det hela tiden uppstår nya arter och att den biologiska mångfalden i själva verket ökar. WWF rapporterar faktiskt positiva nyheter också. Nyligen rapporterade WWF att forskarna bara det senaste året hittat 157 nya arter ”i den biologiskt rika Mekongregionen”. Tre av de nya arterna var däggdjur. Intressant kan också vara att WWF genast ville freda de nya arterna. Flera miljöorganisationer försöker koppla ihop biologisk mångfald med klimatfrågan. Arter dör ut för att människan påverkar klimatet, hävdar man. Det finns inget vetenskapligt bevis för att klimatförändringar orsakade av människan skulle ha orsakat att någon art dött ut, hävdar biologen Mårten Jödal. Charles Darwin lärde oss att arter hela tiden utvecklas. Inget är statiskt. Naturen är i ständig förändring. En del av förklaringen till alarmismen kan vara att debatten först av personer som är starkt fokuserade på att bevara.
Bilden visar massutdöenden, men också hur den biologiska mångfalden hela tiden ökar.
Utdöende ökar inte En annan förklaring är hur systemet för rödlistning är utformat. (Se särskilt avsnitt nedan) Så här skriver Artdatabanken på SLU: ”Rödlistning i Sverige följer det system som har utvecklats av den Internationella naturvårdsunionen, IUCN, för att utvärdera och bedöma tillståndet för arter i naturen.” Ardatabanken skriver vidare att rödlistan är ett hjälpmedel för att göra naturvårdsprioriteringar. Men den har ingen juridisk status. När vi ringer Artdatabanken kan de först inte svara på hur många arter som redan är utrotade. Inte heller om det är en grupp som ökar i antal. Karin Ahrné arbetar på Artdatabanken. – De flesta förändringar på rödlistan beror på att vi får ökad kunskap om arter. Jag jobbar med fjärilar själv, så jag har bäst koll på dom, säger Karin Ahrné. Hon berättar i alla fall att det inte är så många arter i kategorin nationellt utdöda. – Generellt är det inte så många arter i den kategorin, säger hon och förklarar sedan: – Det är inte den kategorin vi sätter mest fokus på. Jag frågar om nya arter som uppstår. Men det kan hon inte svara på. – Det hör egentligen inte till rödlistan. Men vi har en databank över antalet arter, säger Karin Ahrné. Skillnaden mellan arter som dör ut, och nya arter som upptäcks, finns heller inte registrerad. – Det är inget som bedöms i rödlistan. Det sker hela tiden förändringar. Evolutionen går långsamt, förklarar hon. – Artbildning kan ske genom att arter blir isolerade från varandra. – Arter har alltid bildats och försvunnit, men det sker i snabbare takt nu, förklarar hon. Westsidan (2019-11-24)
Skänker vi bara pengar till WWF och de andra organisationerna, så ordnar dom så att de hotade arterna överlever, ekosystemen inte kollapsar och att vi därmed inte går under.
FAKTA och BAKGRUND
Den rödlista vi har nu är från 2015. Det är den fjärde i ordningen. Rödlistan uppdateras vart femte år. Det kommer alltså en ny nästa år. Arbetet började år 2000. Den svenska rödlistan följer de kriterier som Internationella naturvårdsunionen, IUCN, fastställt. Rödlistan upprättas av Artdatabanken, som har tillgång till ett hundratal experter för bedömningen. Dessa är indelade i 14 olika specialistgrupper. Artdatabankens rödlista bygger på insamlade observationer. Dessa kommer från experter, museer, forskning och frivilliga rapportörer. Alla arter delas in i olika kategorier. Listan från 2015 innehåller data om cirka 22 000 arter. Av dessa bedöms 4 273 vara rödlistade i olika kategorier. Allt från nära-att-bli-hotad, till regionalt utrotade etc Så här skriver Artdatabanken själv om sina uppgifter: ”Rödlistan är en prognos för risken att enskilda arter dör ut i Sverige. Den listar arter som har en osäker framtid på grund av minskande eller mycket små populationer. Rödlistan kan betraktas som en barometer för arternas tillstånd.” ”…analyserna syftar till att kvantifiera utdöenderisken.” ”Den är ett hjälpmedel för att kunna göra naturvårdsprioriteringar, men den har ingen juridisk status.” Rödlistan tas fram av Artdatabanken som är knuten till SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, och den fastställs av Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten.
Rödlistan delas in i olika kategorier. Nationellt utdöd (RE) Akut hotad (CR) Starkt hotad (EN) Sårbar (VU) Nära hotad (NT)
Kategorierna CR, EN och VU betraktas som hotade. Utöver detta finns kategorier för ej bedömd (NE), ej tillämplig (NA). Arter som inte uppfyller några kriterier klassas som livskraftig. (LC)
IUCN:s rödlistningskriterier
Även kategorin nära hotad (NT) ingår i rödlistade arter. För att klassas som nära hotad räcker det med en populationsminskning under tio år eller tre generationer på 15 procent. För akut hotad (CR) krävs det 80 procent. Även om en arts utbredningsområde minskar, fragmenteras eller fluktuerar, kan arten hamna på rödlistan. Arealen avgör CR, EN, VU eller NT. Övriga kriterier är om antalet reproduktiva individer minskar, eller arealen populationen befinner sig på minskar. En analys över risken för utdöende kan också leda till rödlistning, där en bedömd risk på fem procent på 100 år kan räcka för kategori NT.
FAKTA Nationellt utrotade: 2000: 258 2005: 219 2010: 224 2015: 202 ”Det pågår en massutrotning av liv på jorden, och klimatet närmar sig kollaps. Även mänsklighetens existens är hotad.” Extinction rebellion är en radikal miljörörelse som kopplar ihop klimat och biologisk mångfald, och menar att politikerna är för passiva. Man försöker påverka genom aktioner och civil olydnad av olika slag. Man vill att regeringen ska utlysa nödläge för klimatet och jordens arter, och kräver att regeringarna agerar omedelbart. Klimatutsläppen ska ner till noll år 2025. (Källa: Extinction rebellion)
Källor: Ardatabanken, IUCN, WWF, Naturskyddsföreningen, IPBES Miljömytene av Mårten Jödal
”Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och groende förakt”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.”De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen.”
Klimatet som redan får människorna att starta krig
Vart vi är på väg, vet ju ingen av oss, men många är övertygade om att stora förändringar kommer ske och att vi behöver anpassa oss och förändra våra livsmönster och kanske även någon grundläggande värdering. När något nytt, och stort står inför dörren, så är det inte så konstigt att var och en, både funderar och värderar. Att välja en ny väg är att skruva på sin tanke, inte lite, utan troligen ganska mycket. Ja, då känns det förstås ganska obekvämt. Dessutom har du ju inte valt det nya själv. Det är någon annan som valt åt dig. Till och med någon nån annan stans, som du inte ens känner. Det du är van vid känns tryggt. Tryggheten i vardagen och livet är en av de viktigaste hörnstenarna för varje individ, det vet vi sedan länge. Ruckas tryggheten, uppstår obehag om vart du är på väg, speciellt om ingen stakat ut framtiden så att du förstår den. Hur har det blivit så här då, undrar ju förstås de flesta som tänker ett varv till.
”Så mycket fel” Några förklarar det med att vi gjort så mycket fel under längre tid och att nu är det minsann dags att göra något åt det. Andra säger att förändringarna kommit så snabbt så att ingen kunnat förstå omfattningen och NU, nu måsta alla både förstå och agera bums. Själv står du där och inte riktigt ser det andra ser. Eller förstår vad andra ser som uppenbart. Det är nu som du kommer ta ställning, din egen. Den bygger du på det som förstås känns bäst. Inte vad andra, som du inte ens känner, säger är bäst. Ditt ställningstagande bygger du kring den värld som du känner, lyssnar och diskuterar med dina vänner om. Den som bekräftar dina tvivel eller din övertygelse får dig att åter känna den där tryggheten som höll på att gå förlorad. Om man ser tillbaka lite i tiden, så levde i stort sett alla med ett stort hopp om morgondagen. Det blir lite bättre sen. Och efter det ännu bättre. Vi har lärt oss att det kallas tillväxt. Tillväxt i ekonomin, tillväxt i livskvalité och ett bättre liv framgent, helt enkelt.
”Tillväxt gynnar allt färre” Har nu den trenden brutits kan man undra? Jag vill påstå att den har det. Den så kallade tillväxten gynnar numera allt färre, och är mer och mer anpassad till dem som tänker rätt. Ty tänker du rätt så kommer tillväxten av sig självt via bekräftelsen från de som tänker på samma sätt, och det gynnar dem även ekonomiskt.
Just där har det blivit en slags rundgång i systemet. De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen. När de, som nu sitter på, vad de själva anser vara samhällets eget facit så blir automatiskt numera minsta lilla avvikelse fel. Ty numera måste det allra mesta, vara exakt rätt. Ungefär har blivit både fel, fult och tämligen omodernt.
”Små avvikelser blir hot” Så nu, helt plötsligt blir små avvikelser i åsikt ett hot. Är avvikelsen lite större, i ett för facitmänniskorna känsligt ämne. Ja då blir det per automatik, populism. Om sedan någon med bestämdhet ifrågasätter bubblans innehåll, då blir man rökt för tid och evighet. ”Förlåt dem, ty de vet icke vad de göra” så låter ett gammalt bibelcitat och det är väl i visst mått bra. Men bubblans folk dömer tusentals människor varje dag, till ett liv med sämre egen trygghet. Och nu menar jag inte den tryggheten som gör att du känner dig trygg och säker på stan en fredagskväll, utan tryggheten till att du duger som du är, bara du försöker och bjuder till och att morgondagen kanske kan bli lite bättre. Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och ett groende förakt.
Krigets förlorare Hela det moderna samhället ligger i ett slags pågående inbördeskrig mellan olika fronter. Mellan gott och ont, mellan helt rätt och helt fel. Krigets förlorare är de svagaste, de som inte klarar skolan fast de försöker, de som sliter varje dag med små medel för att få livet att gå ihop, de som vill men inte kan. De som förlorat hoppet om att imorgon blir bättre än idag. Det vill säga, alla de som inte har förmågan att ta till sig den världsbild som bubblan format som vår gemensamma framtid. Här kan vi tala om en tydlig och allvarlig klimatkris. Inuti bubblan har de fina åsikterna samlats och de visar allt oftare sin egen avsky mot det simpla utanför. De utanför tittar in och ser lika oförstående ut hur de klarar sig där inne. Förståelsen har försvunnit och avvikelserna är numera det enda som förenar. Det vill säga att har ett tydligt behov av att bekräfta sin egen teori med att bevisa att den andre har fel. Det ungefär som för en nyanländ till Billingsfors. Att förstå hur man klarar av sulfitlukten. Men om man stannar kvar en dag eller så, ja då förstår man att man kan vänja sig och att livet kan fungera, till och med i Billingsfors. Sven-Arne Thorstensson
”Fantastiska världsrekord i stora världssporter kan bara slås med stenhårt arbete och en balanserad kost anpassad för oss omnivorer där kött är en naturlig del”, skriver LRF:s Robert Larsson. Ett lysande exempel på detta är Mondo Duplantis. Hans världsrekord i stavhopp har väckt stor uppmärksamhet. I en intervju i Aftonbladet berättar han om hemligheten bakom framgångarna. Han har lagt om kost och äter nyttigare. ”Men du är inte vegetarian”, säger reportern. ”Nej, jag har alltid ätit kött och det kommer jag fortsätta med”, svarar Mondo Duplantis.
”Sverige måste bidra mer”
Stor potential öka matproduktionen
IPCC:s rapport visar att länder som Sverige måste bidra mer till ökad livsmedelsproduktion. Sverige har bara åtta procent odlad mark och lika mycket är mark som endast kan användas som betesmark om vi vill använda den till matproduktion. Betesbaserad köttproduktion i Sverige leder inte till utsläpp av växthusgaser på grund av landförändringar och avskogning. Med mular hävdad betesmark i Sverige är å andra sidan positivt för kolinnehållet i jorden, bevarande av den naturliga mångfalden, ökad albedoeffekt och ekosystem.
Smart markanvändning Globalt går 70 procent av världens färskvatten till bevattning i jordbruket. I Sverige finns å andra sidan liten konkurrens mellan användningen av vatten för jordbruksändamål och andra ändamål. Svensk boskapsproduktion som använder vatten, gräs och betesmarker i skogsbygder är därför speciella fördelar vi har att förstärka. Vi efterlyser nu mer övergripande tänkande inom politiken. Smart markanvändning är inte bara viktig för minskning av växthusgaser och ökad livsmedelsproduktion. Stora mängder biomassa behövs också när biologiska resurser ska ersätta fossil energi och råmaterial.
Djuren viktiga Sverige kan svara på FNs klimatpanels rapport genom att utveckla en bättre integrerad politik, lägga mer tonvikt på utvecklingen av produktionen på såväl åkermark, betesmark som skogsmark och satsa på grunden för ökad produktion av livsmedel och biomassa i Sverige. Djuren är viktiga för den biologiska mångfalden. Jorden får en förbättrad mullhalt från djurens gödsel. Dessutom gör djurproduktion ekologisk odling möjlig eftersom sådan inte får använda handelsgödsel. Gödsel används också till att producera grödor till de växtbaserade produkter, i alla fall de som produceras i Sverige. I Sverige har vi mycket mark och det finns ingen konkurrens mellan växtbaserat och animalier. Däremot samverkar systemen, där växtrester och biprodukter blir foder, och gödsel från djuren används för att odla vegetabilier. Robert Larsson
Riksdagsledamoten Rickard Nordin(C), bevakar att samhällsnyttan kommer med i den nationella planen.
Småskalig vattenkraft:
”Vi måste få med det i planen”
Småskalig vattenkraft är samhällsnyttig
Småskalig vattenkraft är samhällsnyttig. Vi måste få med det i den nationella planen, säger Rickard Nordin(C), som har en nyckelroll i arbetet med att få myndigheterna att böja sig för den politiska viljan.
– Vi behöver se till så den nationella planen blir rätt, säger riksdagsledamoten Rickard Nordin(C), som är medveten om den oro som myndigheternas agerande skapat bland ägare till småskalig vattenkraft. Och han håller med om att myndigheterna hittills inte tillämpat lagen som det var tänkt. För en tid sedan hölls ett seminarium i riksdagen om småskalig vattenkraft. Huvudfrågan var hur den politiska viljan ska få genomslag på våra myndigheter. Och hur den nya lagen tolkas. Riksdagsledamoten Rickard Nordin deltog i seminariet. Han är medveten om den oro som många kraftverksägare känner. Eftersom han är ensam kvar i energiöverenskommelsen med regeringen, sedan moderaterna och kristdemokraterna hoppat av, så är Rickard Nordin en nyckelperson. Det är han som nu för samtalen med regeringen. – Vi behöver se till så den nationella planen blir rätt, säger Rickard Nordin.
Samhällsnyttig – Att ändra lagen tror jag inte många är med på. Det skulle innebära en ny utredning, och en ny behandling i riksdagen, och det skulle ta flera år. Det som har gått snett och som politiken nu måste bevaka är framför allt att även den småskaliga vattenkraften ska betraktas som samhällsnyttig verksamhet. Och det måste politiken göra genom att se till så det kommer med i den nationella planen. – Att få med att den småskaliga vattenkraften är samhällsnyttig verksamhet, säger Rickard Nordin. En annan fråga som det finns indikationer på att myndigheterna inte tagit till sig är taket på 1,5 TWh som riksdagen beslutade om. Där måste politiken bevaka att myndigheterna inte försöker hitta sätt att kringgå det. Det gäller exempelvis Natura 2000-områden. – Att riktvärdet, taket på 1,5 TWh ska inkludera Natura 2000 områden, säger Rickard Nordin.
”Borde avvakta” Det finns färska exempel på att länsstyrelser försöker påskynda ärenden och att man vill få fram beslut som innebär att man inte behöver räkna med produktionsbortfallet från några kraftverk i den nationella planen. Det gäller exempelvis Torp kraftverk i Munkedals kommun. – Det är naturligtvis allvarligt om länsstyrelsen inte tar hänsyn till den nationell planen, säger Rickard Nordin, som menar att man borde avvakta tills den nationella planen är beslutad. – Fram till dess borde länsstyrelserna lugna sig. Intrycket är att några länsstyrelser istället påskyndar ett antal ärenden. – Där borde regeringen be länsstyrelserna att ta det lugnt. Det viktiga nu är att regeringen beslutar om den nationella planen. – Och att den blir bra, säger Rickard Nordin.
Alla undantag Det viktiga med riksdagens beslut var att myndigheterna ska ta tillvara alla möjligheter till undantag, och att omprövningarna enligt den nationella planen inte får leda till massutrivningar. – Det är det jag jobbar för stenhårt, säger Rickard Nordin, som anser att myndigheterna behöver bli bättre på att leva upp till den nya lagstiftningen. – Än så länge tycker jag inte att man har tillämpat lagen som det var tänkt. Rickard Nordin tror dock inte att det är mycket riksdagen kan göra i det här läget. – Riksdagen kan inte göra speciellt mycket. Nu är det på regeringsnivå. Han tror precis som många andra bedömare att Havs- och vattenmyndighetens arbete med nya författningar och vägledningar kommer att få stor betydelse för hur det kommer att gå. – Ja, de kommer att spela en stor roll.
”Ledningsproblem” Rickard Nordin är medveten om att oron är stor bland många ägare till småskalig vattenkraft. – Det finns mycket oro kvar, säger han. Han kommer att följa upp myndigheternas arbete med de uppdrag de fått av regeringen. – Vi har gett ett antal uppdrag. Att de ska se över sina riktlinjer. – Om HaV inte utför det som riksdag och regeringen ger dom i uppdrag att göra, då har vi ett ledningsproblem, och då är det en fråga för regeringen. – Det jag kan göra är att fortsätta pressa på i förhandlingarna med regeringen, säger Rickard Nordin. Han är bekymrad över att kristdemokraterna och moderaterna har lämnat energiöverenskommelsen. Det innebär att han nu är ensam i samtalen med regeringen. Han tror dock inte att det är läge för att ändra lagen redan nu. Göran Åhrén
En intressant intressekonflikt har uppstått kring Torp kraftverk i Munkedals kommun. Olika samhällsintressen kolliderar när länsstyrelsen vill riva kraftverket. Kärnsjön uppströms är vattentäkt för Lysekils kommun. Göteborgs stift äger kraftverket som producerar 3 miljoner kilowatt ren förnyelsebar el och ger inkomster till kyrkan. I andra vågskålen ligger sportfiskets intresse av att fler laxar kan ta sig längre upp i Örekilsälven.
Staten vill riva Torp kraftverk
Flera olika samhällsintressen kolliderar
Länsstyrelsen vill riva Torp kraftverk. En rivning påverkar Kärnsjön, vattentäkt för Lysekils kommun. Olika samhällsintressen kolliderar på ett intressant sätt. En fråga är om sportfisket väger tyngre här än säker tillgång på rent dricksvatten.
All vattenkraft ska omprövas. Enligt en nationell plan. Örekilsälven, som rinner genom Dalsland och Bohuslän, är ett av de första vattendragen att prövas enligt den nationella planen. Diskussionen om dammar och kraftverk är därför redan igång. Länsstyrelsen vill alltså riva Torp kraftverk i Munkedals kommun. Men en rivning skulle påverka Kärnsjön, som är vattentäkt för Lysekils kommun. Därför måste man bygga ett nytt dämme några hundra meter längre upp. Vinsten för sportfiskeintressen är några hundra meter strömmande vatten. Motstående intressen är kraftverkets elproduktion på 3 miljoner KW, och Lysekils kommuns intresse av stabil tillgång på rent dricksvatten. Kostnaden är beräknad till cirka 15 miljoner. Och då är inte ersättningen till kraftverkets ägare inberäknad.
Krav på lönsamhet Ägare till Torp kraftverk är Göteborgs stift. – Vi får göra en utvärdering när vi har förslagen på bordet. Vi har ju kravet på oss att det här ska drivas marknadsmässigt, säger Lars-Erik Hallin, egendomsförvaltare på Göteborgs stift. Det innebär att om kostnaderna för åtgärder blir för höga, så verksamheten inte längre är lönsam, då kan Göteborgs stift inte driva verksamheten vidare. Lars-Erik Hallin bekräftar att utrivning är ett av de förslag som länsstyrelsen diskuterar med berörda. – De vill riva detta och göra en fördämning längre upp. I första hand handlar detta om sportfiskets intressen. Örekilsälven är ett känt fiskevatten. Bland annat går laxen upp. – Det finns en laxtrappa idag. Men den anses inte tillräckligt bra. I tio år har man diskuterat att göra det möjligt för laxen att gå längre upp i Örekilsälven.
Lysekils vattentäkt Det som komplicerar detta ytterligare är att Kärnsjön uppströms kraftverket är vattentäkt för Lysekils kommun. Det innebär ytterligare en intressekonflikt, och den är av den arten att sportfisket här i realiteten kan komma i konflikt med EU:s vattendirektiv. För att klara Lysekils kommuns behov av vatten kan man inte bara riva kraftverket. Det skulle kunna äventyra tillgången på vatten, exempelvis vid långvarig torka. Därför måste man bygga ett nytt dämme uppströms. Frågan uppstår då vilka samhällsintressen som här väger tyngst. Är det värt 15 miljoner kronor att ytterligare några laxar till ska kunna ta sig några hundra meter längre upp? Laxfisket rapporteras redan idag vara utmärkt i Örekilsälven. Torps kraftverk är därför av principiellt intresse. Frågan är om inte kraftverket också varit gynnsamt för laxfisket i Örekilsälven. – Dammen gör ju att det alltid finns vatten nedströms, säger Lars-Erik Hallin.
Redan miljöanpassad Göteborgs stift skulle kunna tjäna mer pengar på elproduktionen, men man har ett avtal om att släppa en viss mängd vatten så Örekilsälven nedströms alltid har strömmande vatten. Det finns också en modern laxtrappa. Man kan säga att verksamheten på det sättet redan är miljöanpassad. Det är viktigt att utreda konsekvenserna av en eventuell utrivning. Skulle man ta bort dammen, finns det stor risk att det kan bli brist på vatten i strömfåran exempelvis vid torka. – Vi har ju krav på oss att alltid släppa en kubikmeter i sekunden, säger Lars-Erik Hallin. En annan fråga är hur det påverkar lokala fiskstammar uppströms. Detta är alltså ett ärende som har många ingredienser. Och kan därför komma att bli ett principfall – Det kommer att bli ett pilotfall, säger Lars-Erik Hallin. – Vi får ju ta det till domstol om det blir för oss främmande villkor.
Tre alternativ Det är tre alternativ som förts fram i diskussionerna. Kraftverket blir kvar med vissa förändringar. Kraftverket blir kvar men byggs om med en bättre laxtrappa och vandringsmöjligheter och nytt galler. Och slutligen det tredje alternativet. Kraftverket rivs och det byggs en ny fördämning några hundra meter längre upp. Ett argument som framförts är att det är ett Natura 2000 område. Och att det finns stora naturvärden i området. Göteborgs stift har svårt att tänka sig att stå för kostnaderna för allt det som länsstyrelsen vill genomföra. Särskilt om man inte får tillstånd att producera någon el. – Ska vi stänga ner kraftproduktionen så vill vi inte står för ansvaret för dammen. – Blir det en utrivning så är det frågan om inlösning. Det är det som blir aktuellt för våran del. Stiftet kommer i så fall att göra en marknadsvärdering där även uteblivna framtida intäkter kan komma att tas med.
Gammalt kraftverk Torps kraftstation är mycket gammal. Den nuvarande dammen är visserligen byggd i slutet på 1950-talet. Men det har funnits dammar och vattenkraft har drivit både kvarn och sågverk på platsen under mycket lång tid. – Här finns ju tillstånd. Så det här är frågan om en omprövning, säger Lars-Erik Hallin. Göteborgs stift har anmält anläggningen till den nationella planen. Men eftersom Örekilsälven är bland de första vattendragen så är diskussionerna redan igång. Kostnaden för eventuella åtgärder kommer att tas från den nationella fonden. Stiftet har också ett bra samarbete med den lokala fiskeföreningen. – Vi har ett bra samarbete. De får online-uppgifter om vilka flöden vi har, säger Lras-Erik Hallin.
Lyskils vattentäkt Lysekils kommun bevakar frågan. – Vi bevakar det här eftersom det är våran vattentäkt, säger Tomas Vikström, Lysekils kommun. Kommunen har en vattendom i Kärnsjön. Därför utreder kommunen nu konsekvenserna av länsstyrelsens planer, och hur det skulle påverka lysekilsbornas dricksvatten. – Det är olika intressen. Vi har en vattendom. Därför tittar vi på det här. Men det är inte färdigt ännu, säger Tomas Vikström. Westsidan har flera gånger sökt ansvarig på länsstyrelsen för en kommentar. Göran Åhrén
Länsstyrelsen bekräftar
Fiskvandring är det primära målet
Länsstyrelsen bekräftar att man arbetar för en utrivning av Torp kraftverk. Huvudargumentet är fiskvandring. Och myndigheten är medveten om alla de samhällsintressen som påverkas.
– Det stämmer att vi tittar på två olika alternativ, säger Lars-Olof Ramnelid, ansvarig tjänsteman på länsstyrelsen, som också berättar att kontakter är tagna. Omprövningen av Örekilsälven enligt den nationella planen är bestämd till 2022. Men länsstyrelsen vill vara ute i god tid. – Vi har legat på för att få en så tidig omprövning av kraftverket som möjligt, säger Lars-Olof Ramnelid. Han bekräftar att utrivning är ett alternativ man tittar på. I så fall måste staten köpa kraftstationen, och det blir Naturvårdsverket som gör det. – Detta är ingenting som kan tvingas fram, säger Lars-Olof Ramnelid. Ska det bli utrivning måste staten och Göteborgs stift komma överens. Men även andra kan påverkas av ett sådant beslut. Bland annat markägarna runt Kärnsjön och Lysekils kommun. – Det har varit ute på remiss. En avgörande fråga är om Göteborgs stift är villiga att sälja. – De är villiga att diskutera en försäljning. Det är naturligtvis en fråga om pris, säger Lars-Olof Ramnelid.
Höga naturvärden Länsstyrelsen vill riva kraftverket för att förbättra de redan höga naturvärdena, och för att underlätta för fisken att komma fram. – Det finns bara en kraftstation i huvudfåran, säger Lars-Olof Ramnelid. – Om man tar laxen som exempel. Vi har lika mycket lek och uppväxtområden uppströms. – Det finns en laxtrappa men det är bara enstaka laxar som kommer upp. Länsstyrelsen vill också förbättra vandringsmöjligheterna för ål. – Det är ett problem att smolt och ål passerar genom turbinerna. Det är dokumenterat. Det går att ordna med ett fingaller och en flyktväg för ål. – Rent vandringsmässigt, både upp- och nedströms, så är det mycket bättre att få bort hela dammen, säger Lars-Olof Ramnelid. – Nedströms dammen har vi ett ganska bra laxfiske. Det är alltid vatten i strömfåran – Vi är ändå långt ifrån en naturlig regim. Den tappningen kan man naturligtvis förbättra. Det finns ett dämme längre upp i Örekilsälven, men det är inget definitivt vandringshinder.
Upp till Dals-Ed – Laxen tar sig ända upp till Dals Ed där älven vänder. (Torpfors) Att det bara är en kraftstation öppnar möjligheter för lax, öring och ål. – Det är därför tanken kommit att köpa kraftstationen. Tidigare fanns det en kraftstation i Lilla Röd. Men den är riven. De lokala fiskevårdsföreningarna är positiva. Däremot finns en del oro bland markägarna. Påverkan på lokal öring om man öppnar upp är inget problem, hävdar han. – Vi har väldigt svaga öringstammar uppströms. Ett större problem är att Kärnsjön är vattentäkt för Lysekils kommun. Det är ett problem som fiskintressena inte kan runda. – De är oroliga att det ska bli sämre för dom. Framför allt handlar det om att inte sänka nivån på sjön. Länsstyrelsen vill därför bygga ett nytt dämme, längre upp. – Ja, det stämmer. För att hålla nivån på sjön. – Vi måste ta hänsyn till vattentäktsintressena. Men även att tillmötesgår markägarna runt sjön som vill ha kvar nivån.
Vinsten 200 meter Det blir ett överfallsdämme med fiskvandringsväg. Fiskintressena vinner ytterligare 200 meter strömmande vatten. – Ja, man tjänar 200 meter strömmande vatten. Men det blir också bättre nedströms, hävdar Lars-Olof Ramnelid. Det blir en bättre strömfåra. – Huvudmotivet är att få en fiskvandring som fungerar. Och att få en bättre mer naturlig vattenreglering. Är det värt 15 miljoner? – Åtgärderna är beräknade till tio miljoner. Och det är samma summa som det skulle kosta att åtgärda kraftsstationen. För att få kraftverket godkänt skulle det krävas en ny fiskvandringsväg, nytt galler och en flyktväg, samt en ny vattenreglering. – Den summan är totalt beräknad till tio miljoner. Siffrorna kommer från en förprojekteringar gjord av ett konsultföretag. Göran Åhrén
Göran Värmby uppmanar till mer realism och fakta i klimatpolitiken. I det här inlägget resonerar den förre miljöchefen om vad som är sant och inte sant, och hur politiken påverkar IPCC:s rapporter som ofta överdrivet hotbilden. ”Istället för panik bör vi ägna oss åt mer realistiska åtgärder”, skriver han. Inlägget publicerades först gången i GP.
Dags för mer realism och fakta
”Osäkert hur mycket människan påverkar klimatet”
De flesta forskare är överens om att det globala klimatet värms upp och att detta orsakas av mänsklig påverkan. Hur mycket finns det olika uppfattningar om. Frågan är mycket komplex och känslomässiga argument får många gånger för stort utrymme.
Ett foto från museet inne i berget vid glaciären Kitzsteinhorn i Österrike flimrar förbi i mitt huvud. Fotot visar att glaciären började smälta redan år 1905. Innan de riktigt stora utsläppen av koldioxid tog fart, tänker jag.
Klimatet på jorden har alltid varierat kraftigt med istider och varma perioder. Lilla istiden slutar cirka 1850. Därefter har medeltemperaturen ökat fram till 1940-talet utan några större koldioxidutsläpp.
Cirka 85 procent av koldioxiden har släppts ut efter 1940- talet och andra världskriget utan att man ser någon särskilt kraftigare temperaturhöjning än tidigare. Höjningen fortsätter sakta men säkert med i snitt cirka en tiondels grad per decennium. Havsnivån tycks inte höjas mer än tidigare, några millimeter per år.
Men alla larmrapporter? De kommer i huvudsak från FN:s klimatorgan IPCC som sammanställer forskningsresultat från hundratals forskare från hela världen för beslutsfattare och media. Flera exempel tyder på att IPCC tidvis överdriver hoten i sina sammanfattningar, som görs av andra personer än de som gjort själva forskningsrapporterna.
Det är för mycket känslomässiga argument och för lite fakta i klimatdebatten, hävdar Göran Värmby. Istället för panik behöver vi vara mer realistiska, hävdar han. Foto: Westsidan.
Några exempel är ”Hockeyklubban” 1998, ”Himalaya-skandalen” 2007 och ”Climategate” 2009. Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC. Organisationen är politiskt styrd och inte någon opartisk vetenskaplig institution. Det har tyvärr flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC.
De cirka 100 klimatmodeller man jobbar med över tid har förutsagt höga värden på jordens kommande medeltemperatur som inte visat sig stämma med senare uppmätta lägre temperaturer. Dessa modeller ligger i många fall bakom det återkommande budskapet att ”vi har tio år på oss”. Det märkliga är att inte media grävt mer i detta och ställt frågor till IPCC.
Ett annat oroväckande faktum är att det anses olämpligt att föra fram slutsatser som talar emot ”klimathotet”, enligt flera kontakter jag haft med klimatforskare i nordiska länder. Hela frågan om klimat och miljö skulle tjäna på en mer öppen debatt, mer realism och mer fakta.
Kina, Indien och Afrika kommer att installera hundratals nya kolkraftverk de kommande åren för att skapa en dräglig standard för sina befolkningar. Sveriges utsläpp märks inte på den globala utsläppskurvan. Vi har redan gjort mer än de flesta länder. Vår skog tar upp lika mycket koldioxid som vi släpper ut, vilket sällan redovisas.
Därmed inte sagt att vi inte ska ta klimatfrågan på allvar. En uppvärmning pågår. Mänsklig verksamhet påverkar, men i vilken omfattning är högst osäkert enligt många forskare.
I stället för att ha panik över att världen går under, bör vi ägna oss åt mer realistiska och genomförbara åtgärder, inte minst genom att hjälpa utvecklingsländer som ”domineras av kolkraft” men som har goda förutsättningar för solenergi och andra lösningar. Göran Värmby f d miljöchef Göteborgs Stad och med ett förflutet i Greenpeace.
FOTNOT: (Westsidan publicerar detta inlägg efter tillstånd från upphovsmannen. Inlägget publicerades första gången i GP.)
”Summan av den totala inkompetensen har idag blivit ett kulturminne”, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Då, när fiskelägen som Smögen och Gullholmen kom till, krävdes inget bygglov. Idag måste det finnas ”en samhällsgodkänd och fastlagd plan, som just din idé ska passa perfekt in i. Annars blir det nej.” ”Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton.”
Många fiskelägen tillkom utan bygglov men betraktas idag som kulturminnen och ska därför skyddas. Smögen är ett exempel, ett annat är Gullholmen (bilden). Foto: Westsidan
Om vådan av att fråga om lov
”Fråga inte så mycket – gör det istället”
Stryps entreprenören, då dör bygden. Så fråga inte så mycket, gör det i stället. Om man frågar om lov riskerar ju svaret att bli nej. Ju fler man frågar desto mer ökar risken. Troligen är det därför lagar och tillämpningsföreskrifter idag kräver att du måste fråga gud och alla människor, kommunen, länsstyrelsen, föreningen för broms och knorr och intresseföreningen ”det var bättre förr”. Ja, snart sagt alla måste tillfrågas om du bara så skall byta en fönsterbräda, gräva en grop eller lägga igen den. Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton. Det vill säga att det är bara rena turen som kan göra dig tillfreds. Hur tusan har det då blivit så här kan man undra? Förmodligen är det vår kollektiva trygghet i att det enda som känns säkert är här och nu, just nu! All förändring innebär ju en risk. Den som säger ja till en förändring riskerar ju att vara delaktig i skulden om minsta lilla skulle bli fel, eller att någon blir arg. Det är nog därför det känns tryggt att säga nej, ty då blir det någon annans ansvar att eventuellt säga ja och ge dig lov att göra det du vill. Själv ställde jag frågan till en tjänsteman, vars position var ungefär mitt i den hierarkiska stegen. -Vad kommer det sig att ingen ovanför dig tar tag i det problem som alla ser och vars lösning är både enkel och uppenbar, samt dessutom billig, väldigt billig? -Förstår du inte det sa han. Om de säger ja så blir det ju mera jobb och mera ansvar för att göra något som uppenbarligen inte är helt nödvändigt, i alla fall inte just nu. I just det ligger nog en hel del av svaret. Ty det är tusen och åter tusen människor som varje dag går till jobbet, vars enda uppgift är att kontrollera nuet. Att bevaka att nuets ordning inte bryts och om det skulle utmanas så måste det finnas en samhällsgodkänd och fastlagd plan som just din idé skall passa perfekt in i. Annars blir det nej. För en tid sedan försökte en simpel bonde få lov att bygga två hus på en plätt mark som han ägde. Samhällets riddare sa nej. Ty det skulle störa kulturmiljön. Å tusan, kulturmiljön. För att bringa klarhet i ärendet tillfrågades länsmuseet, Länsstyrelsens kulturmiljöenhet och även planenheten tror jag kopplades in. Argumenten var tämligen förutsägbara från statens egna ”kulturriddare” och löd nästan ordagrant så här: ”Trakten präglas av den gamla bebyggelseformen med kyrkan på en höjd mitt i bygden. Gårdarna utgör en inramning och ligger spridda längs dalgången och tillsammans utgör detta ett stort bevarandevärde. Då ställer sig förstås vän av både ordning och sunt förnuft frågan, hur kunde det bli så här unikt och bra. Vad jag själv påpekade, utan att vara sakägare var. – I denna bygd, vad jag vet har endast ett enda nytt hus byggts sedan 1970-talet. Troligen det enda som har ett bygglov. Alla andra hus tillhör gårdarna och är byggda före man ens kunde stava till ord som kulturmiljö eller tillstånd. Gårdar och hus är alltså byggda av helt novisa och outbildade bönder och några av traktens timmermän och snickare. Ritningar, om de fanns hade man troligen lånat från någon grannby eller nån annan som också byggt sin mangårdsbyggnad av lust och utan bygglov. Summan av denna totala inkompetens har idag blivit ett kulturminne, en miljö som inte får drabbas av vår tids noviser. Här skall de akademiska männen och kvinnorna säga sitt. Ty det är ju dessa som vet bäst. Tänk er tanken att komma som Jens fiskare till Länsstyrelsen med en idé. -Jä har hittat e skreva längst ut mot Hållö där isen lägger sä sent å tinar tidit. Där vill jä bygga e sex hundra meter lång brygga å några sjöbuar. Där kömmer dä sjuda å liv å fölk kommer både trivas å tjäna levebrö… Jä tänkte kalla dä för Smöögen… När kan jä börja bygga…? Ja, ni förstår ju vad svaret hade blivit idag. Det som Jens gjorde då har blivit en oersättlig kulturmiljö idag, helt utan bygglov under tre hundra år. Så fråga inte, bygg på… Det funkade ju rätt bra i Sunnanå… Ty det är alltid lättare att få förlåtelse än tillåtelse. Sven-Arne Thorstensson
Riksdagen höll seminarium om småskalig vattenkraft
STOCKHOLM: Den politiska viljan har svårt att få genomslag i praktiken. Myndigheter driver en egen agenda. Det är några synpunkter som kom fram när riksdagen höll ett seminarium om småskalig vattenkraft.
Ägare till småskalig vattenkraft tvingas kämpa vidare för att kunna producera ren förnyelsebar el. Detta upprör många, särskilt som riksdagen beslutat att vi ska utveckla vattenkraften, inte avveckla den. I veckan hölls ett välbesökt seminarium i riksdagen, arrangerat av riksdagsledamöterna Magnus Jacobsson (KD) och Sten Bergheden (M). Ett 20-tal kraftverksägare deltog i seminariet, liksom representanter för flera organisationer och sju riksdagsledamöter från fyra partier. Den centrala frågan under seminariet var den nya lagen som trädde i kraft 2019, och hur berörda myndigheter agerat för att den politiska viljan ska få genomslag i praktiken. Färska exempel visar att flera berörda myndigheter fortsätter att driva sin utrivningsagenda trots att riksdagen beslutat om motsatsen.
Motvilliga myndigheter Stödföreningen för småskalig vattenkraft och Västsvensk Vattenkraftförening, som var medarrangörer till seminariet, inledde med att beskriva situationen. Johan Hillström, ordförande i Västsvensk Vattenkraftförening, berättade ur kraftverksägarnas perspektiv hur det är att leva med åratal av ovisshet om hur det kommer att gå. Och vad det får för konsekvenser för viljan att investera och tankar på generationsskiften. – Den här situationen lägger en död hand över den småskaliga vattenkraften, förklarade Johan Hillström. Göran Åhrén, från stödföreningen, talade om myndigheternas tolkningar och kryphål och att vattenmyndigheterna inte vill ändra sin syn på modifierade vatten trots att riksdagen beslutat att alla möjligheter till undantag ska tas tillvara. – Flera exempel visar att myndigheterna fortsätter driva sin utrivningsagenda, säger han. Den nationella planen riskerar att bli en plan för avveckling av stora delar av den småskaliga vattenkraften, precis som många kritiska remissinstanser varnade för innan.
Teori och praktik Advokaten Arvid Sundelin berättade om den nya lagen, om avsikterna och om hur det blivit i praktiken. Och vilka problem som uppstått. Det gäller exempelvis klassningen av vattendrag där riksdagen beslutat att man ska ta tillvara alla möjligheter till undantag som vattendirektivet medger. Vattenmyndigheterna jobbar dock efter en annan linje där de hävdar att små kraftverk inte kan klassas som kraftigt modifierade. För att det ska bli en ändring krävs att Havs- och vattenmyndigheten skriver om sina föreskrifter. Och det arbetet har gått trögt. Synen på vad som menas med samhällsintresse är av avgörande betydelse. Där förvaltningen valt en snävare tolkning som innebär att små vattenkraftverk inte anses ha ett samhällsintresse och därför inte kan undantas från strängare krav på miljöanpassning och därmed omfattande åtgärder vid omprövning.
Stor potential Jan-Åke Jacobsson, kraftverksägare från Vessigebro, berättade hur han investerat i ett nytt kraftverk och därmed fördubblat produktionen av el. Han visade också hur hans anläggning anpassats till moderna krav. Han visade med sitt exempel vilken potential det finns i att utveckla den småskaliga vattenkraften, istället för att avveckla den. Jan-Åke Jacobsson visade också hur vattenkraften är det i särklass mest klimatvänliga energislaget av alla. Utsläppen av koldioxid, i en livscykelanalys, är avsevärt mindre än olja och gas, och betydligt mindre än kärnkraft. Men också mycket mindre än vindkraft och solenergi. Ur klimatsynpunkt är vattenkraften alltså i särklass bäst. Trots detta håller statliga myndigheter på att begränsa produktionen av el från små privata producenter. Under seminariet kom också fram att argumenten för att förbjuda och riva ut dammar och kraftverk i många fall bygger på överdrifter eller i vissa fall felaktiga påståenden. Exempelvis har länsstyrelser förbjudit verksamheter med påståenden om att dammar utgör vandringshinder, på flera platser där havsvandrande fisk ändå inte kan komma fram. Det innebär i sådana fall en inskränkning i äganderätten utan motsvarande nytta för miljön.
Silverforsen Ett exempel på detta är Silverforsen i Värmland. Gunnar Eriksson köpte Silverforsen 1966 och tillverkade båtar och möbler med elen som producerades. Överskottet sålde han till ett kraftbolag. Han byggde om kraftverket på 1970-talet och fick då beskedet av länsstyrelsen att det inte behövdes något tillstånd för en befintlig anläggning. (Dammen har funnits sedan 1784) År 2014 fick Gunnar Eriksson ett föreläggande. Plötsligt var anläggningen olaglig. Han hotades med ett vite på 75 000 kronor med motiveringen ”Har bedrivit sin olagliga verksamhet under lång tid”. Han överklagade. Gunnar Erikssons tog det väldigt hårt att plötsligt bli betraktad som en brottsling. Han dog i februari 2017 och fick aldrig uppleva att mark- och miljööverdomstolen till slut gav honom rätt. Ena dagen miljöhjälte, nästa dag miljöbrottsling. Denna statliga helomvändning är fortfarande obegriplig för många kraftverksägare. Ärendet ligger nu i Högsta domstolen för avgörande. Gunnar Erikssons efterlevande tvingas alltså kämpa vidare sedan Älvräddarna överklagat domen.
Äganderätten Ytterst handlar detta om äganderätten. Och fall som Silverforsen visar den totala bristen på respekt för äganderätten bland en del tjänstemän på våra myndigheter. Äganderätten omfattar också rätten att bruka det man äger. Länsstyrelsernas förbud och hot om viten innebär förlust av inkomster men också en omfattande kapitalförlust eftersom anläggningarna blir värdelösa. Staten kränker därför kraftverksägarnas mänskliga rättigheter. Denna kränkning är särskilt grov som man i många fall inte kan eller ens anser sig behöva bevisa nyttan med besluten ur miljösynpunkt. Det är upp till kraftverksägarna att bevisa att de inte skadar miljön. Det råder alltså omvänd bevisbörda. Länsstyrelsens agerande mot Silverforsen ledde till protester. Ägaren fick ett massivt stöd i bygden. Och en lokal opinion växte fram. Aktionsgruppen ”Rädda Silverforsen” bildades och har nu flera tusen medlemmar. Liknande opinioner har växt fram på flera håll i landet. Bredöl, Nordanstig och Vramsån är bara några exempel. Dessa opinioner blev också grunden till bildandet av Stödföreningen för småskalig vattenkraft.
Örekilsälven Ett aktuellt exempel är Örekilsälven där länsstyrelsen vill riva ett kraftverk som är av vital betydelse för att förse Lysekils kommun med rent dricksvatten. Motivet är att vandrande fisk ska kunna ta sig uppströms kraftverket. Där finns redan en laxtrappa, men den duger inte hävdar myndigheten. Det kostar åtskilliga miljoner att riva dammen, och bygga en ny. Samtal förs redan mellan ägaren och myndigheterna. Örekilsälven är ett exempel på vilken överdriven fokus det har blivit på fisk i Sverige. Vattendirektivet nämner knappt ordet fisk. Det dyker upp först i en bilaga. I Sverige handlar det nästan enbart om fisk. Regeringen och myndigheterna försvarar sin hetsjakt på småskalig vattenkraft genom att hänvisa till EUs vattendirektiv. Läser man originaltexten framgår det klart att syftet med direktivet är att säkra medborgarnas tillgång på rent dricksvatten. Exemplet med Örekilsälven visar alltså hur tokigt det kan bli när myndigheter med ett överdrivet intresse för fisk, ska tillämpa ett direktiv som egentligen handlar om rent dricksvatten.
Massivt stöd Målsättningar att restaurera alla vattendrag finns på många myndigheter. Oftast utan att vara politiskt förankrade. Vattenkraften har i själva verket ett massivt stöd i folkopinionen. Utrivningslinjen som drivs av ett antal aktivistiska statliga tjänstemän, med stöd av organisationer som sportfiskarna och älvräddarna, har bara stöd av en procent av svenska folket. 84 procent vill ha kvar eller kan till och med tänka sig att bygga ut vattenkraften.(Källa: SOM-institutet) Den folkliga stödet för den linje som Havs- och vattenmyndigheten, vattenmyndigheterna, kammarkollegiet och flera länsstyrelser driver, är med andra ord obefintligt. Det parlamentariska stödet är mycket svagt. Det är en stor majoritet i riksdagen för att behålla småskalig vattenkraft. Det återstår ett antal frågor. Hur länge ska det här pågå, och varför har politikerna inte lyckats få stopp på detta, och hur kan det komma sig att statliga tjänstemän vägrar att följa folkviljan. Kommunalrådet i Essunga kommun, Daniel Andersson, var den som i slutet av seminariet talade klartext och ställde frågan. Hur länge ska det här pågå egentligen. En annan fråga som kom upp var vad ”moderna miljövillkor” egentligen är och vad det innebär. Det skulle kunna vara en politisk fråga, och något som politiken borde reda ut med berörda myndigheter. Göran Åhrén
Westsidan 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.