Westsidan

”Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och groende förakt”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.”De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen.”

Klimatet som redan
får människorna
att starta krig

Vart vi är på väg, vet ju ingen av oss, men många är övertygade om att stora förändringar kommer ske och att vi behöver anpassa oss och förändra våra livsmönster och kanske även någon grundläggande värdering.
När något nytt, och stort står inför dörren, så är det inte så konstigt att var och en, både funderar och värderar. Att välja en ny väg är att skruva på sin tanke, inte lite, utan troligen ganska mycket. Ja, då känns det förstås ganska obekvämt.
Dessutom har du ju inte valt det nya själv. Det är någon annan som valt åt dig. Till och med någon nån annan stans, som du inte ens känner.
Det du är van vid känns tryggt. Tryggheten i vardagen och livet är en av de viktigaste hörnstenarna för varje individ, det vet vi sedan länge. Ruckas tryggheten, uppstår obehag om vart du är på väg, speciellt om ingen stakat ut framtiden så att du förstår den.
Hur har det blivit så här då, undrar ju förstås de flesta som tänker ett varv till.

”Så mycket fel”
Några förklarar det med att vi gjort så mycket fel under längre tid och att nu är det minsann dags att göra något åt det.
Andra säger att förändringarna kommit så snabbt så att ingen kunnat förstå omfattningen och NU, nu måsta alla både förstå och agera bums.
Själv står du där och inte riktigt ser det andra ser. Eller förstår vad andra ser som uppenbart.
Det är nu som du kommer ta ställning, din egen. Den bygger du på det som förstås känns bäst. Inte vad andra, som du inte ens känner, säger är bäst. Ditt ställningstagande bygger du kring den värld som du känner, lyssnar och diskuterar med dina vänner om. Den som bekräftar dina tvivel eller din övertygelse får dig att åter känna den där tryggheten som höll på att gå förlorad.
Om man ser tillbaka lite i tiden, så levde i stort sett alla med ett stort hopp om morgondagen. Det blir lite bättre sen. Och efter det ännu bättre. Vi har lärt oss att det kallas tillväxt. Tillväxt i ekonomin, tillväxt i livskvalité och ett bättre liv framgent, helt enkelt.

”Tillväxt gynnar allt färre”
Har nu den trenden brutits kan man undra? Jag vill påstå att den har det. Den så kallade tillväxten gynnar numera allt färre, och är mer och mer anpassad till dem som tänker rätt. Ty tänker du rätt så kommer tillväxten av sig självt via bekräftelsen från de som tänker på samma sätt, och det gynnar dem även ekonomiskt.

Just där har det blivit en slags rundgång i systemet. De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen.
När de, som nu sitter på, vad de själva anser vara samhällets eget facit så blir automatiskt numera minsta lilla avvikelse fel. Ty numera måste det allra mesta, vara exakt rätt. Ungefär har blivit både fel, fult och tämligen omodernt.

”Små avvikelser blir hot”
Så nu, helt plötsligt blir små avvikelser i åsikt ett hot. Är avvikelsen lite större, i ett för facitmänniskorna känsligt ämne. Ja då blir det per automatik, populism. Om sedan någon med bestämdhet ifrågasätter bubblans innehåll, då blir man rökt för tid och evighet.
”Förlåt dem, ty de vet icke vad de göra” så låter ett gammalt bibelcitat och det är väl i visst mått bra. Men bubblans folk dömer tusentals människor varje dag, till ett liv med sämre egen trygghet.  Och nu menar jag inte den tryggheten som gör att du känner dig trygg och säker på stan en fredagskväll, utan tryggheten till att du duger som du är, bara du försöker och bjuder till och att morgondagen kanske kan bli lite bättre.
Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och ett groende förakt.

Krigets förlorare
Hela det moderna samhället ligger i ett slags pågående inbördeskrig mellan olika fronter. Mellan gott och ont, mellan helt rätt och helt fel.
Krigets förlorare är de svagaste, de som inte klarar skolan fast de försöker, de som sliter varje dag med små medel för att få livet att gå ihop, de som vill men inte kan. De som förlorat hoppet om att imorgon blir bättre än idag.
Det vill säga, alla de som inte har förmågan att ta till sig den världsbild som bubblan format som vår gemensamma framtid.
Här kan vi tala om en tydlig och allvarlig klimatkris. Inuti bubblan har de fina åsikterna samlats och de visar allt oftare sin egen avsky mot det simpla utanför. De utanför tittar in och ser lika oförstående ut hur de klarar sig där inne. Förståelsen har försvunnit och avvikelserna är numera det enda som förenar. Det vill säga att har ett tydligt behov av att bekräfta sin egen teori med att bevisa att den andre har fel.
Det ungefär som för en nyanländ till Billingsfors. Att förstå hur man klarar av sulfitlukten. Men om man stannar kvar en dag eller så, ja då förstår man att man kan vänja sig och att livet kan fungera, till och med i Billingsfors.
Sven-Arne Thorstensson