Små vattenkraftverk

Riksdagsledamöterna Magnus Jacobsson (t.v.) och Kjell-Arne Ottosson vid ett besök i Bredöl sommaren 2019. Foto: WESTSIDAN

Småskalig vattenkraft:

KD vill skydda små kraftverk

Föreslår ny utredning för att skärpa formuleringarna

Det krävs ytterligare åtgärder för att skydda småskalig vattenkraft. Det skriver KD som vill utreda vad som krävs för att skydda de små kraftverken mot produktionsminskningar och nedläggningar.

I en motion till riksdagen om energipolitiken har Kristdemokraterna ett särskilt avsnitt om småskalig vattenkraft. Produktionsminskningar ska hållas till ett minimum, hävdar partiet.
I motionen föreslår partiet att regeringen tillsätter en särskild utredning för att överväga ytterligare åtgärder för att skydda den småskaliga vattenkraften mot produktionsminskningar och nedläggningar.
– Myndigheterna följer inte riksdagens beslut och därför vill vi skärpa formuleringarna ytterligare, till stöd för småskalig vattenkraft, säger riksdagsledamoten Magnus Jacobsson.
– Tyvärr får man en känsla av att det finns en egen politisk agenda hos enskilda tjänstemän, vilket är djupt oroande.
– Ett exempel på det är den tjänsteman som fick lämna Kammarkollegiet och direkt började arbeta åt Älvräddarna, säger Magnus Jacobsson.

”En sund balans”
I motionen till riksdagen efterlyser Kristdemokraterna en bättre balans mellan olika intressen i arbetet med den småskaliga vattenkraften.
”En sund balans mellan olika intressen, där naturvärden har en plats, ska givetvis eftersträvas. Det kan emellertid konstateras att det som kallas miljöperspektiv ibland har en för smal utblick. Utrivningar av dammar och borttagna vattenregleringar gjorda på basis av påstådda miljöskäl har i praktiken i flera exempel fått motsatt effekt, med torrläggning av delar av vattendrag och skador på djurliv som följd.”
Kristdemokraterna hänvisar också till den nya lag som riksdagen beslutade om 2018 där det slås fast att prövningssystemen inte ska vara onödigt administrativt och ekonomiskt betungande för den enskilde.
Riksdagsledamoten Kjell-Arne Ottosson förklarar varför de beslut som tagits inte räcker till.
– Vi ser det på grund av det korståg som pågår mot den småskaliga vattenkraften, säger han.
– Vi ser att det finns människor som driver sin egen agenda. Där ser vi ju att vi måste få ett tjänstemannaansvar värt namnet.

Motionen förankrad
Kjell-Arne Ottosson är kritisk till att myndigheterna inte lyssnat på riksdagen när det gäller de undantag som vattendirektivet medger.
– Vi använder ju oss inte av undantagen, säger han.
Motionen till riksdagen är undertecknad av fem riksdagsledamöter. Camilla Brodin, Magnus Oscarsson, Magnus Jacobsson, Larry Söder och Kjell-Arne Ottosson.
Det är en så kallad kommittémotion.
– Det är vi i kommittén som skrivit under men den är granskad av partiledningen.
Riksdagsledamöterna bakom motionen har förankrat den i partiledningen. Partiet står alltså bakom motionen.
– Detta är vår politik, säger Kjell-Arne Ottosson.
Han tror dessutom att det finns goda möjligheter att få med andra partier på förslagen.
– Den möjligheten borde vara god. I gamla alliansen borde den här politiken passa samtliga partier. Men även för socialdemokraterna.

Majoritet i riksdagen
Kjell-Arne Ottosson gör den allmänna bedömningen att det finns en majoritet i riksdagen som är för småskalig vattenkraft.
Det finns också starka skäl att behålla och utveckla den småskaliga vattenkraften, inte minst med tanke på den obalans i elsystemet som gjort att vi drabbats av elbrist i södra Sverige.
– Det mesta av den småskaliga vattenkraften finns ju i södra Sverige, då är det ju bättre att vi nyttjar den istället för att lägga ner den, säger Kjell-Arne Ottosson.
Dammarna finns ju redan. Och många av dammarna har dessutom funnits i många hundra år. Biotoperna har anpassat sig.
Kjell-Arne Ottosson menar att det är en form av aktivism på myndigheterna som ligger bakom hetsjakten på den småskaliga vattenkraften.
– Man vill inte se helheten. Det är skygglappar på. Det är ju en form av aktivism. Tyvärr, säger han. En aktivism som tappat kontakten med verkligheten.
Göran Åhrén

Veckans krönika

Från surdegsbagare Persson till Knådar-Stefan har det hänt en del i bageriet. Knådar-Stefan som nu tagit över klarar sig inte själv utan måste ta hjälp av andra bagare. Och när man dessutom glömt bort recepten, struntar i degen och brödätarna, och bara anstränger sig för att hålla bakpulverbakaren och hans snabbjäsande bagerier borta. Ja, då blir det som det blir. Risken är stor att vi snart bara kan köpa scones i butiken, konstaterar Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.

Sockerbagarnas tid är över

Alla minns väl surdegsbagaren Persson som efter Elfsborgsbagare Carlsson bakade borgarbröd under tio år på raken. På något sätt fick Göran det gamla bageriet att grädda bröd som de flesta åt. Men som på mången bagare innan, så tröttnade folk också på Görans enahanda knådade, och ibland smaklösa borgar-formbröd.
Så en höstdag 2006 hade en knapp majoritet av brödätarna skapat en bak-allians mot formbrödsbagare Persson.
In i bageriet kom nu sockerbagaren Fredrik. En välborstad rookiebagare som var så strömlinjeformad att han aldrig ens tänkt ta på sig varken bagarrock eller bagarmössa.
Här fanns fina fram recept. Flera av dem hade aldrig ens testbakats innan. Men de såg fina ut på bild.

Gamla recept
Även några gamla recept fanns med. Till och med dom som varit prövade innan, men oavsett skulle de prövas en gång till, även om de tidigare inte varit ätbara.
Med i menyn, var också så kallade profilbröd som skulle fotograferas till när Bagar-Fredrik åkte utomlands som statsbagare och berättade om den svenska bak-konstens förträffliga förträfflighet.
Tant Maud, som var den som egentligen tussat ihop Bak-alliansföreningen, fick av medveten Fredrik en övermäktig uppgift, för att hon skulle hålla sig ifrån recepten helt och hållet.
Han var helt enkelt rädd för att det skulle börja lukta lantbröd ur munnen på folk igen.
Så för att hålla tant Maud borta från recepten, gav han henne ansvar för bagerierna och deras maskiner.

Vankelmodige Janne
Likadant var det med den vankelmodige Janne. Han stoppades in i utbildningsverksamheten av unga brödätare och just detta blev så effektivt att på bara några år visste inte de små brödätarna ens vad ett bra bröd borde smaka. Och till och med den skojfriske Hägglund lyckades Fredrik eliminera.
Han fick ta hand om reparationsverkstaden, som senare till stor del såldes ut till ett antal plasticpaddingbolag, vars bästa merit var att fakturera reparationer.
Till sin hjälp i denna meny, hade förstås Fredrik ett antal egna receptskrivare.
De flesta var mest intresserade av att fotografera bröd som aldrig testätits överhuvudtaget.

För mycket jäst
Det mesta gjordes på hemmakontoret men ibland, bara ibland, blev han tvungen att ta in receptförslag från sina gamla alliansbagare.
Han fick en påse med ingredienser som hans tre vänner propsade på, skulle ingå.
Därefter hystade han in dem lite här och där, och för att degen skulle jäsa ordentligt, så tillförde han under hela sin bagartid mycket jäst.
Det han missat helt, var att många inte litade på Fredrik bagares förmåga att baka bröd med så mycket jäst. Här och där jäste det över, medan andra bullar fick en hård stålrand, när jästen kastats in efteråt i ugnen.
Ett annat problem för Fredrik-bagare var, att i flera av de nedlagda och tillsynes omoderna och fula gamla bagerierna, hade nu bakpulversbagaren Jimmy öppnat snabb-bageri.
Här erbjöds nya bullar efter diverse önskemål. Han snabbanställde både kreti och pleti i bageriet och bullarna bara sprutade ur ugnen, och de som tröttnat på både Perssons formbröd och Fredrik-bagares svårtuggade bakverk, valde nu att stilla sin hunger med bröd bakade utan jäst.

Stängde butiken
Men så en sen natt för sex år sedan stängde Bagar-Fredrik sin butik. Folk tuggade bakpulverbröd och vissa längtade tillbaka till Perssons formfranskor. Även de båda luft-bagarna grön och röd lockade ganska många. Troligen för att båda lovade bröd som kunde bakas av just bara luft, men även de sålde en och annan limpa på valdagen.
När så solen steg upp saknades en bagare som kunde sköta bageriet själv. Alla tittade sig vilset omkring. Alla såg att råttorna börjat knapra på mjölsäckarna och i bageriet hade ingen städat på länge.
Kvar fanns bara de fagra photoshopbilderna på hur bröd skulle kunna se ut, men om smaken och näringsvärdet var man helt oense.
Nu startade en av de mest intressanta delarna i svensk bagerihistoria. Surdegsbagar-Perssons arvinge Knådar-Stefan klev fram. Han hade ingen direkt bagarvana alls. Hans tidigare meriter var att försöka foga samman saker i metall och inte mjöl, jäst och vatten. Men knåda kan han, samtidigt som han gjort sig känd för att sällan få in en deg i ugnen innan den jäst över.

Tvingas be om hjälp
Men stackars Knådar-Stefan klarade sig inte själv. Han var helt enkelt tvungen att be om hjälp i bageriet. Efter en hel karusell av receptblandningsförsök, slutade det i en traditionell Surdegsmeny som kompletterades med 73 små rätter.
Problemet var att alla 73 skulle in i degen, oavsett hur de smakade och passade. Och inte nog med det. De två luft-bagarna Röd och Grön fick också ett finger med i degtråget.
Egentligen så brydde sig ingen om varken degen, brödet eller de som skulle äta. Det enda de brydde sig om var att med allt tillbuds stående ingredienser, recept och bakteknik stoppa bakpulverbakaren och hans snabbjäsande bakpulver-bagerier.
Så nu står vi här med en halv-pizza per månad i Dalsland, En arbetsförmedling i jojo-läge. En satsning på förnybar energi som inte får innehålla förnybara råvaror. Lagar som inte längre fungerar. En polis som ska se fin ut på bild och en rättsskipning i våra domstolar som är mer feg i att göra fel själva än att göra rätt för samhället.
Tyvärr så orkar ni nog inte läsa hela listan, så jag avrundar den med att tycka synd om utbildningsministern som nu inte har adressen till de skolor som hon basar över…
Och under tiden som Knådar-Stefan knådar och resten kavlar, så är risken stor för att både du och jag bara kan köpa scones i butiken framöver.
Sven-Arne Thorstensson

”Risken är stor
att vi bara kan köpa scones
i butiken framöver”

”Lägg ner HaV”

Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson är en av initiativtagarna till förslagen i motionen. Här under ett besök i Bredöl sommaren 2019. Foto: Westsidan.

KD vill lägga ner HaV

Kritiken mot Havs- och vattenmyndigheten växer

Riksdagen: Lägg ner Havs- och vattenmyndigheten. Det föreslår Kristdemokraterna. Bakgrunden är växande kritik. ”Myndigheten har på kort tid tagit initiativ som starkt bör ifrågasättas”, skriver KD.

I en motion till riksdagen föreslår Kristdemokraterna att Havs- och vattenmyndigheten, HaV, läggs ner, och att arbetsuppgifterna förs över till Naturvårdsverket och Jordbruksverket. Bakgrunden är den kritik som framförts mot myndigheten.
Partiet föreslår också att de fem vattenmyndigheternas existens utreds.
HaV bildades 2011, och övertog då arbetsuppgifter från gamla Fiskeriverket och Naturvårdsverket. Det gäller bland annat hushållningen av fiskeriresurser, men också miljömål för hav, sjö och vattendrag.
Kritiken mot HaV handlar främst om enskilda avlopp och småskalig vattenkraft. Men också mot utvecklingen inom fiskerinäringen. Myndighetens arbete har gjort att många svenska fiskeriföretag har fått stora problem. Det har lett till att Sverige importerar mer och mer fisk exempelvis från Norge.

”Gått för långt”
Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson är en av undertecknarna av motionen.
– HaV missgynnar fisket. HaV hamnar fel också när det gäller småskalig vattenkraft, säger Magnus Jacobsson.
– Myndigheterna har gått alldeles för långt i sitt motstånd mot småskalig vattenkraft. Det har aldrig varit riksdagens mening att man ska straffa ut den småskaliga vattenkraften, säger Magnus Jacobsson.
Förslaget att lägga ner HaV ingår i en motion om energipolitiken. Det är en så kallad kommittémotion, men partiet står bakom motionen.
”Under myndighetens korta levnad har initiativ tagits som starkt bör ifrågasättas”, skriver Kristdemokraterna i sin motion. Som exempel nämner partiet att Havs- och vattenmyndigheten 2013 ville införa en statlig skatt på enskilda avlopp, trots att tillsynen av enskilda avlopp sköts av kommunerna.

”Inte rimligt”
Westsidan har talat med två av riksdagsledamöterna som undertecknat motionen. Och tyngst är kritiken mot HaVs agerande när det gäller den småskaliga vattenkraften. Magnus Jacobsson menar att små vattenkraftsanläggningar får betala alldeles för mycket för att få sin verksamhet godkänd idag.
– Det är inte rimligt att man får betala flera hundra tusen eller upp till en miljon för att få driva en verksamhet vidare som kan ha pågått i flera hundra år.
Ett tungt argument för att avveckla myndigheten är den kritik som vuxit fram mot myndigheten. Havs- och vattenmyndigheten har under sin korta existens som myndighet ställt till stora problem för många småföretag på landsbygden.
Kristdemokraterna anser därför att myndigheten bör avvecklas, och att verksamheterna på myndigheten i lämpliga delar bör föras över till Statens jordbruksverk och Naturvårdsverket.

För många myndigheter
– Genom att flytta delar av verksamheten över till jordbruksverket så landar det hos en myndighet som har ett utvecklingsuppdrag vilket är nödvändigt för företagandet på den svenska landsbygden, säger Magnus Jacobsson, som är kritisk till den nuvarande organisationen av vattenförvaltningen.
Det är för många miljömyndigheter idag. Det blir väldigt många remissinstanser som från statens synvinkel har olika synpunkter.
– Det är en överorganisering som staten har gjort som leder till onödig byråkrati för de som verkar på landsbygden.
Staten är överorganiserad. För någon som jobbar med matförsörjning, blir det väldigt många remissinstanser.
– Det är för mycket byråkrater och för lite produktion.

Misstro mot myndigheten
Magnus Jacobsson får medhåll av riksdagsledamoten från Värmland, Kjell-Arne Ottosson, som också undertecknat motionen.
– Dels är det detta med antalet myndigheter, hur många myndigheter ska vi ha, säger Kjell-Arne Ottosson.
– Havs- och vattenmyndigheten får väldigt mycket kritik. Det saknas i många stycken en tillit till myndigheten.
– Vi noterar att det har varit lite märkliga initiativ därifrån. Man är inte riktigt med i verkligheten. Det här är viktiga frågor, och därför måste folk ha tillit och kunna lita på myndigheten. De ser inte helheten, säger Kjell-Arne Ottosson, och tar några exempel.
– Avlopp. Småskalig vattenkraft. Det är så som jag ser det.
– Men jag sitter i miljömålsberedningen, även inom fisket längs kusten är det en stor misstro mot myndigheten. Man upplever att myndigheten kör en agenda som inte är kopplad till verkligheten, säger Kjell-Arne Ottosson.
– Det har väldigt mycket med tilliten att göra.

VA-myndigheterna utreds
Kristdemokraterna ifrågasätter också de fem vattenmyndigheterna. Dessa är idag knutna till fem länsstyrelser runt om i landet.
Vattenmyndigheterna fick i uppdrag av regeringen att genomföra EU:s vattendirektiv. Vattenmyndigheterna spelar en roll när det gäller att fastställa vilka vattendrag som ska klassas som KMV, Kraftigt modifierade vattendrag, och påverkar alltså möjligheten till undantag.
Även den verksamheten på vattenmyndigheterna vill Kristdemokraterna överföra till Naturvårdsverket och Jordbruksverket.
”Främjandeuppdraget bör förtydliga att verksamheten inte bara ska kontrollera att regler följs, utan att de även ska göra det lättare för och stödja företagen”, skriver Kristdemokraterna i sin motion.
Göran Åhrén

”Det har aldrig varit riksdagens mening
att man ska straffa ut
den småskaliga vattenkraften”

Identitetspolitiken

Sveriges Radio genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. I alla fall om man får tro de 51 anställda och före detta anställda som skrivit brev till radioföretagets ledning.
De anser sig ”rasifierade” och kräver högre lön, bättre jobbmöjligheter och befordran. Och de vill att personalen ”inventeras” efter ras.
Bakgrunden är enligt Per Bolander identitetspolitiken som betonar ”ras” och hudfärg, och han undrar vart detta leder. Ska hela befolkningen registreras efter ras? Börjar vi i så fall inte närma oss det system man hade i Sydafrika, som hela världen fördömde?

Identitet och rasism från vänster

Ett spöke går genom den offentliga debatten – identitetspolitikens spöke. Det är en relativt ny företeelse som lägger tonvikten vid en persons ”ras”, hudfärg, folkgrupp, födelseplats e t c, alltså saker som man inte kan välja själv. Dessa fakta, säger anhängarna av identitetspolitiken, spelar en avgörande roll för en persons karriär, utveckling och välbefinnande. Om man misslyckas i karriären kan man alltså alltid skylla på rasism, islamofobi eller något annat.
Några som insett detta är 51 anställda och före detta anställda på Sveriges Radio. I ett öppet brev till ledningen för SR går de till storms mot en institution som sägs genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. Undertecknarna presenterar sig som ”underrepresenterade, rasifierade journalister, särskilt afrosvenskar”. De meddelar att situationen är ”ohållbar” och att de funderar på att lämna yrket. Det låter allvarligt. Så låt oss undersöka det hela.

Exempel på rasism
De rasifierade journalisterna rasar över att det finns försvinnande få svarta på SR, vilket möjligen kan bero på att det tills nyligen inte fanns speciellt många svarta i Sverige och att journalistyrket inte är det första man väljer när man just invandrat till ett annat land. De jämför med situationen för svarta i USA (naturligtvis!) och glömmer bort att slaveriet, inbördeskriget, den lagliga segregeringen av svarta och medborgarrättsrörelsen är fenomen som inte funnits i Sverige eftersom det tills ganska nyligen, det tål att upprepas, inte funnits många svarta i landet. De skriver att rasismen är ”väldokumenterad” i Sverige men ger inga exempel på sådana undersökningar.
Men tydligen är situationen allvarlig. De rasifierades vistelse hos SR har skapat ”trauman” där de känner sig ”ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta” enbart på grund av deras ”ras”. Ord och inga visor som synes.

”Kvoterar in vita”
Vad är det då exakt de råkat ut för som skapat sådana trauman? Ja, det är inte lite. De har inte fått ta in kontroversiella forskare eftersom det skulle bryta mot SR:s regler för opartiskhet. Hemskt!
Dessutom är opartiskhet bara en del av ”vithetsnormen”. De påstår att SR kvoterar in vita personer men ger inga exempel, de ”ser” detta och det räcker.
Det är också ”påfrestande för hälsan” att tillhöra en minoritetsgrupp och därför är de ofta sjukskrivna. De rasifierade tycks alltså vara ett sällsynt mjäkigt släkte.
I slutet av brevet finns en lista av personliga berättelser som bevis på den extrema rasismen hos SR. Här följer några axplock.

”Fruktansvärt- oerhört – skandal”
Vid en demonstration i Göteborg hade reportern bara pratat med vita människor. Fruktansvärt!
I ett inslag på Ekot hade någon bytt ut ordet rasistiskt till ”dåligt” bemötande. Oerhört!
Tre anställda på SR och en krönikör hade använt ordet ”färgad” om icke-vita personer. Skandal!
Efter en ”snabbkoll” hade en av de rasifierade upptäckt att en ”övervägande” majoritet på redaktionen INTE följer Black Lives Matters aktiviteter. Upprörande!
En svart journalist blev arg för att de vita kollegerna inte kunde förstå varför sången ”Rule Britannia” tagits bort från en engelsk musikfestival. Man kan bli indignerad för mindre!
En person hade fått frågan om hon var adopterad eftersom ”jag pratade så bra svenska”. Detta hände två gånger dessutom!

Ras merit för jobb
Jag ska inte fortsätta uppräkningen av rasistiska övergrepp. Som alla förstår så framstår apartheidtidens Sydafrika och Auschwitz som rena kurorter i jämförelse med Sveriges Radio vars ledning verkar höra hemma i Nurnbergrättegången.
Så vad bör då göras? De 51 undertecknarna har vänligt nog kommit med några förslag.
SR måste göra en ”inventering” av de anställda för att ta reda på hur många som har utomeuropeisk bakgrund (Balkan räknas dit av någon anledning) eller är svarta. Sedan har SR fem år på sig att se till att minst 25 procent av alla anställda ska ha en sådan bakgrund, särskilt måste man öka andelen svarta.
Man vill alltså att ras och hudfärg ska bli meriter vid anställning. En ”lönerevision” ska genomföras där de rasifierades löner ska ”särredovisas” och skillnader med vita ska ”rättas till”. De vill ha en löneförhöjning med andra ord.
De vill också att en rasifierad person ska rekryteras till högsta ledningen. En begäran att bli befordrad således.
Här har vi själva syftet med brevet.

Krav på raslagar?
De vill ha högre lön, bättre möjligheter för släkten att få anställning och dessutom kan ni gärna befordra oss högre upp i näringskedjan. Det är inte så att jag missunnar dem allt detta, själv skulle jag göra samma sak om jag fötts lite mörkare i skinnet, men det är lite fräckt att låtsas att detta görs av moraliska skäl.
Som Jan Guillou påpekade i Aftonbladet nyligen så är det märkligt att dessa uppmaningar till raslagstiftning inte väckt större debatt (”…samtal med uppenbara inslag av rasmystik kunde passera utan en enda kommentar”). Påståendet att en persons kvaliteter skulle sitta i pigmentet avvisar Guillou med rätta som ”mumbo-jumbo”.
Men där är vi nu. Vad blir nästa drag?
Kräva att hela befolkningen registreras efter ras? Det vill säga precis det system, som hela världen fördömde, i Sydafrika.
Per Bolander

”Man vill att ras och hudfärg
ska bli meriter
vid anställning”

Veckans krönika

Att servera bröd och skådespel till folket för att vilseleda är inget nytt påfund. Redan för tvåtusen år sedan myntades begreppet i Rom, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Skillnaden nu är att de som inte fogar sig, slipper slitas i stycken av leijon på Colloseum. Istället slits de bildligt talat i stycken offentligt av mainstreammedia. Självbelåtenheten som ligger bakom detta, är precis som i det gamla Rom, förstadiet till förfall och haveri. ”Och när självbelåtenheten är som störst, finns inga tillräckligt stora speglar.”

Med ena foten i Colosseum

Diktaren och satirikern Decimus Juvenalis myntade för 2000 år sedan uttrycket ”bröd och skådespel till folket”. Det var en satir och en beskrivning av hur den romerske kejsarna förledde folkmassorna.
Var massorna hyfsat mätta och försedda med distraktion, i form av regisserade spektakulära skådespel, så höll de sig lugna. Det var under den tiden som Colosseum och andra liknande arenor byggdes runt om i romarriket.
Genom skådespel med planerad distraktion, fick folken något annat att tala om än det som kejsardömet mest fruktade, att något höll på att gå fel.
Imperiet höll nämligen på att gå åt fanders. Rom hade fullständigt tappat kontrollen över både sig själva och alla hot som gjorde att systemen fungerade allt sämre. Dessutom tryckte militära hot på från öster.
Känns det igen? Ja lite faktiskt. Självbelåtenhet är nämligen det akuta förstadiet till förfall och haveri. Och när självbelåtenheten är som störst, finns inga tillräckligt stora speglar.

USA-valet ett skådespel
Från allt det där gamla, kan vi dra många paralleller till idag. Runt om kring oss kan vi se mängder av mer eller mindre arrangerade skådespel.
Ta valet i USA som exempel. Varför ägnar sig största delen av vår ”informationsapparatur” åt att ensidigt och oproportionerligt lyfta just jänkarnas val av president över allt annat.
Det är gladiatorer som är distraktionen. En kanske god, den andre är Trump i form av Barabbas den onde.
Det är gladiatorerna som blivit intressanta och vilka spikklubbor de använder. Om den ene är ful och fuskar. Ja ni ser.
Samtidigt, trots spaltmil om USA-valet så vet vi knappt skillnaderna i deras politiska förslag och om hur senat och kongress fungerar.
Vi stirrar på Vita huset och förfasas medan federalisterna jobbar ostört i Bryssel. Lika ostört som Löfven kan fortsätta ducka här hemma och låta media och Sjöstedt sätta rubrikerna.
Enda skillnaden är att vi nu slipper köa för en plats på Colosseums hårda stenbänkar.
Skådespelet regisseras och streamas nu direkt rakt in i din mobil, eller via statens eget SVT. Men skådespel är det.

Fajten tar allt ljus
Covid-19 är ett annat. Aldrig någonsin tidigare har en virussjukdom blivit till ett så stort skådespel. Intresset har under våren och sommaren riktats, troligen medvetet, mot obegriplig statistik, ojämförbara procenttal och vem som vet bäst eller är värst.
Knappt någon har ifrågasatt polariseringen, eller utrett läget på ett mer grundläggande och seriöst sätt. Syftet är inte att trygga befolkning och fakta. Skådespelet går ut på konflikten och rädslan av att ha valt fel sida.
Vi har sett corona-gladiatorerna som sänts ut på arenan, på den ena sidan. Mot en hel räcka med publicitetstörstande doldisforskare som gladeligen kastar sig ut i syfte att tycka helt olika utan att ens tänka på att just ingen vet. Men de tror att de kanske, rent matematiskt skulle kunna få rätt, senare. Under tiden som de hugger varandra slipper andra tänka på det som verkligen är viktigt. Nu är det fajten som tar allt ljus.

Diktatur i praktiken
Den här listan på vilseledande fokus kan göras hur lång som helst och den bygger hela tiden på att någon riktar strålkastarna medvetet på en sak i taget.
Lyser det tillräckligt starkt, ser du inget annat just då, och det är just det som den som styr lampan vill.
Det var det som hände i Rom för 2000 år sedan och det är samma som sker idag. I praktiken så var det diktatur i Romarriket och idag har vi det som kallas demokrati.
Men likväl så upprepas samma sak. I Rom fanns ingen fri press. Det fria ordet bars av några filosofer och satiriker. De sistnämnda fick hållas om de inte gjorde allt för stora övertramp. Om de gjorde det kastades de helt sonika framför lejonen som ett förspel i Colosseum. Kejsaren bestämde vem och när.

”Vi måste foga oss”
Precis samma sak gäller i idag. Men nu är det inte längre Kejsaren som anbefaller att ”kättaren” skall dö. Nu är det vår egen självgoda mainstreammedia som påkallar lejonen och fördömer den som anses utmanande, till att slitas sönder i spalter och nyhets-flash.
Ty idag måste du och jag foga oss att vara mainstream, väldigt mainstream om någon med gunst hos kejsarna skall ens lyssna på dig. Alla skall finnas i samma fålla på väg mot samma fälla.
Det är här jag dristar mig till jämförelsen med Covid-19. När det inte finns ett framtaget fungerande vaccin att använda, då låser man in folket och vilseleder det med skådespel.
När det gäller utmanandet av det som nu håller på att bli en diktatorisk vänstergrön-socialliberalt-mainstreamat kalejdoskop, så finns, som tur är för dem, ett fungerande universalpreparat som behandlingsmetod.
Deras medicin är nämligen begreppen ”alternativ media” och ”fake-news”. När dessa sätts in så dör allt som ens försökt bryta igenom dagens kejsardömen och ”Lakej-mainstream-media”
Jag ser bilden tydligt. Gör du?
Sven-Arne Thorstensson

”Självbelåtenhet
är förstadiet
till förfall och haveri”

Den nya jägarkulturen

I Veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson ett varv till i karusellen och konstaterar att jägarsamhället numera finns mitt ibland oss. Och det är du och jag som är bytet i den nya jägarkulturen.
Precis som gamla tiders jägare försvarar de nya jägarna sina revir. Men
”jaktmetoderna har blivit allt mer våldsamma, och ingen drar sig tydligen längre för att döda andra jägare för att få jaga i sitt revir.” Och vi har förlorat vår förmåga att skydda oss mot den nya växande jägarkulturen.

”Vi har förlorat
vår förmåga
att skydda oss”

I våras skrev jag en text med rubriken ”Ett varv till i karusellen”. Den handlade om den omdaning som vårt samhälle genomgått under historien.
Den tog ansats hos jägarna och fiskarna över jordbrukssamhället, industrisamhället och landade i informationssamhället.
Så långt känner vi igen oss. De flesta av oss tror att vi lämnat det gamla bakom oss, men allt finns kvar, fast på en annan mindre synlig plats.
Bönderna finns kvar. De odlar och föder upp det vi äter. Det är bara det att det knappt syns längre.
De allra flesta märker inte av vad som sker på landsbygden.
Industrisamhället då? Det där tunga, monotona och fula. Det finns kvar det också. Men det är flyttat till helt andra kontinenter. Miljoner asiater syr våra kläder och sportskor. De spottar ut prylar och delar i en allt högre fart. Det är bara det att det inte syns hos oss. Prylarna finns ju där på nätet, bara ett knapptryck bort. Och vips har vi dem hemma i ett paket utan att ens tänka på hur tusan de nu gjorde för att skicka en juicepress 2000 mil och bara för 299 kronor. Alltså mindre än en lunch på McDonalds för en barnfamilj. Men funkar gör det.

Dessa nya jägare
Men hur gick det med jägar och fiskarsamhället då? Försvann det helt?
Nej inte alls. Det fortlever i högsta välmåga mitt ibland oss, fast vi ser fel saker.
När vi talar om jägare, tänker du förstås på de där vanliga jägarna och de vanliga fiskarna som vi är vana vid att se. De där som jagar och fiskar som förr. De som jagar i naturen och bär hem sina villebråd för att ätas. Dessa jägare kan vi bortse ifrån. De är inte nutidens stora jägare.
Det är helt andra som tagit den rollen och deras jaktmarker är inte de samma som innan. Dessa nya jägare jagar mitt i samhället, varje dag. Denna nya variant av jägarsamhället var för inte alls längesedan nästan både bortglömt och omodernt. Nu har det ökat lavinartat. Troligen beror det på att markerna erbjuder lättfångade byten, eller så beror det på att deras jaktmetoder blivit mer utstuderade och brutala.
Hur som helst använder de precis samma uråldriga metoder som de gjorde för tusentals år sedan.
De väljer ut ett jaktområde, jagar sina byten och skyddar sina revir.
Jaktmetoderna har blivit allt mer våldsamma och ingen drar sig tydligen längre för att döda andra jägare för att få jaga i sitt revir.

Du och jag är bytet
Den enda skillnaden nu, mot då, är att för 2000 år sedan så tog de sina byten från naturen och åt sig mätta.
Idag tar de sina byten från någon annan och blir feta.
Medan de förr levde i ett ekosystem och inte jagade mer än vad naturen gav, bryr de sig nu inte längre. Det är du och jag och samhället som blivit både bytet och jaktmarken.
Fram tills för något decennium sedan, var denna ”jaktkultur” nästan utdöd och de spillror som fanns kvar tämligen kontrollerade. Då hade vi en rimlig chans att stävja olaglig och otillbörliga jakt. Så är det inte längre.
Nu har vi förlorat vår förmåga att skydda oss mot denna nya växande jägarkultur.
Denna nya ”jägarkultur” skadar oss alla varje dag i både stort och smått.
Så kan vi inte ha det längre.
Sven-Arne Thorstensson

”Det är du och jag och samhället
som blivit både bytet
och jaktmarken”

”Vi behöver mer kor”

Kon är motorn i den biologiska mångfalden, skriver lantbrukare Börje Berndtsson. Industrijordbruket med monokulturer utarmar jorden. Vi bör återgå till ett växelbruk med både djurhållning och växtodling. Och vi behöver mer kor som går på bete. De vegetariska monokulturerna är rent skadliga både för miljön och klimatet, avslutar Börje Berndtsson.

Kon motorn i biologisk mångfald

Att äta vegetariskt är inte lösningen på Jordens klimatproblem. Inte heller lösningen på människans näringsbehov. En orsak till det är att kon är motorn i den biologiska mångfalden.
Det är istället det storindustriella jordbruket med monokulturer som är problemet. Världens livsmedelsproducenter av vegetabilier jagar pengar och effektivitet. Kvar blir utarmade jordar och jorderosion.
Om 50 till 60 år är dessa odlingsjordar döda. Det som blir kvar är en jord fri från humus, som ingenting växer i. En utarmad steril materia som mer påminner om damm.
Hela världen behöver ställa om till plöjningsfri odling. Odling av flerårig vall och bete i växelbruk. Då återför man näringen till jorden, matjordslagret blir tjockare och man fångar koldioxid.
Om man gör en förgröning, det vill säga en bottenvegetation till vete och spannmål, så finns den kvar och fortsätter att ta upp koldioxid. Man ska alltså så flerårig vall och spannmål samtidigt, ha grässvålen kvar, och odla spannmålen i grässvålen.

Ekologisk obalans
Djur och växtodling måste finnas på samma gård. Det fungerar inte att man skiljer växtodling från djurproduktion.
Idag skiljer man på växtodlingsgårdar och nötproducenter. Det blir ett överskott av växtnäring på djurgårdar, och ett underskott på växtodlingsgårdar. Det blir en obalans i det ekologiska systemet, som ersätts med mineralgödsel.
Industrins krav har lett till den ökade specialiseringen som i sin tur leder till problemen för den biologiska mångfalden.
Den biologiska mångfalden gynnas av jordbruket. Men det gäller inte om man specialiserar sig på en växtodling med monokulturer, där man sprutar veteåkern med växtskyddsmedel och insektsbekämpning.
Man sprutar jorden med gifter som man vet är giftiga även för människan. Det leder till en massa allergier och det finns teorier om att det också kan orsaka beteendestörningar som ADHD med mera. Man dödar sig själv till slut.

Friska jordar
Förutsättningen för det mänskliga livet är att man har en odlingsjord som är levande och frisk. Om man använder gifter, år ut och år in, så dödar man också markens liv.
Man talar om jordhälsa. En jord som innehåller miljarder och miljoner mikroorganismer, maskar och småkryp, är förutsättningen för fåglar och många andra djur. Det i sin tur är en förutsättning för odlingen, och därmed för mänskligt liv.
Det är storskaligheten som är problemet. Men också specialiseringen. Att man skiljer på spannmålsgårdar och djurgårdar. Man odlar samma grödor på samma åker i 50 år.
Om man odlar bönor mer än vart sjunde år då blir det sjukdomar på rotsystemet som gör att det inte blir några skördar. Sedan tar det flera år innan jorden blir frisk igen.

Mer kor
En ko som går ute och betar, hon lyfter på svansen två till tre gånger i timmen, och den komockan som hamnar på backen, den föder ett stort antal äggläggande insekter som i sin tur förökar sig och lägger fler ägg och blir till mat till fåglar och andra arter.
När vi hade kor här kunde vi inte ha öppet fönstret i fem minuter utan att det kom in tio femton flugor. Nu kan vi vädra i timmar utan att få in en fluga. Det kommer inte in några flugor längre. Det finns inga.
Vi hade stora flockar med starar här. Dom är borta nu. Kon är alltså motorn i den biologiska mångfalden.
Vi behöver en förgröning av världens odlingsarealer. Vi behöver mer kor, som går på bete, och helst i någon form av växelbruk. De vegetariska monokulturerna är rent skadliga både för miljön och klimatet.
Det stora problemet är trots allt veganernas vansinniga utpekande av våra tamdjur som orsak till en apokalyptisk katastrof.
Börje Berndtsson
Lantbrukare, Varekil

”Vi behöver mer kor

som går på bete,

och helst i någon form

av växelbruk”

Brott i centrum

Är narkotikahandel och kriminalitet ett problem i Uddevalla centrum? Och är det i så fall något vi kan ha en öppen debatt om? Skapar förnekelse ännu större problem? Åsikterna går uppenbarligen isär.
Henrik Sundström ger sin syn på hur media, stat och kommun reagerar. Otryggheten i Uddevalla stad är ett problem, skriver han. Frågan är hur det påverkar folk om de upplever att media, politiker och ordningsmakten förnekar problemen.
”Jag tror att folk blir mest oroliga om de upplever att media, myndigheter och politiker har som policy att inte erkänna de problem som medborgarna ser själva.

Otrygghet i Uddevalla centrum

Att inte erkänna problem skapar mer oro

Det började – som så ofta – med en tweet. Det bästa sättet för att få media att vakna är att säga eller göra något som journalister tror att de kan ”sätta dit” en politiker på. Tonen, ni vet.
Jag har sedan något decennium talat om risken för att Uddevalla stad ska detroitifieras. Det innebär att själva stadens centrum överges av medelklassen. Förslummas, om man så vill.
Jag delade en insändare på twitter som handlade om brottsligheten i staden. Om den öppna narkotikahandeln och andra småbrott som kan iakttas till vardags i stadskärnan. Jag skrev att den utveckling jag länge varnat för nu är här. Uddevalla liknar Baltimore och Detroit.
Det fick en journalist på tidningen Bohusläningen att reagera, så hon ringde upp mig. ”Du kan ju inte jämföra Uddevalla med Baltimore och Detroit. Det är ju inte alls lika många mord här.” sa hon. Det kunde jag visst det, hävdade jag, och förklarade vad jag menade.

Kommunen reagerade
Tidningen publicerade således ett reportage med faktarutor om hur många mord det är i Baltimore, inte för att jag eller någon annan någonsin hävdat att Uddevalla har samma mordfrekvens, men det var den vinkeln som reportern uppenbarligen fann mest spektakulär.
Det satte viss fart. Någon tjänsteman på kommunen skrev något mail (inte till mig) om hur dumt det var att tala om hur det egentligen ligger till med kriminaliteten i centrum. Då skulle ju ännu färre vanliga människor våga sig dit, var poängen.
Ett par lokalpolischefer tände på alla cylindrar. Man fick minsann inte ostraffat tala om för dem att de inte gör sitt jobb. En skrev en insändare som berättade att statistiken visade att utvecklingen när det gäller grova brott i staden går åt rätt håll. Så enligt statistiken blev du inte alls rånad igår.

”Otryggheten ett problem”
En annan polischef, Lars Eckerdal, ringde radion och ville ha en debatt. Radiodebatter är bland det roligaste jag vet, särskilt om det är direktsänt. Den här var tyvärr bandad, men det mesta gick ändå igenom.
Polischefens linje var att enligt statistiken så minskar antalet grova brott i stadskärnan, och att ska man vara orolig för brott så ska man huvudsakligen vara orolig för sådan brottslighet som händer inom hemmets fyra väggar.
Jag vet inte hur övriga lyssnare reagerade, men själv blev jag inte direkt mer övertygad om att det är säkrare för min 14-åriga dotter att åka buss via Kampenhof än att stanna hemma.
Sveriges Radios reporter ville på sedvanligt vis även hon delta i debatten, och undrade om inte jag som politiker hade ett särskilt ansvar för att inte uttrycka mig på ett sätt som gjorde folk oroliga. Jag svarade att jag tror att folk blir som mest oroliga om de upplever att media, myndigheter och politiker har som policy att inte erkänna de problem som medborgarna ser själva.
Otryggheten i Uddevalla stad är ett problem. Ett stort problem. Steg ett är att öka polisens närvaro där. Det kommer jag aldrig att vika från.
Henrik Sundström

”Otryggheten
i Uddevalla stad
är ett problem”

Invasionen

Vi hade ett fungerande system. Med samsyn och gemensamt ansvar. Men för sisådär 25 till 30 år sedan började ”gruppen längst från verkligheten” att ifrågasätta. Staten började tveka, skriver Sven-Arne Thorstensson.
Var man inte tillåtande mot nya inslag? Har vi en allt för hård reglering? Borde vi vara mer liberala? Nya populationer växte. Problemen ökade. Liksom polariseringen. Men ingen lyssnade och problemen bagatelliserades.
Under nästan 30 år har samhället blundat inför en okontrollerad tillväxt. Men skador för 13 miljarder kronor öppnade till slut ögonen.

Invasionen

De såg dem inte komma

Genom flera århundraden har vi kämpat i landet för att trygga kontroll, ordning och reda. Vi skapade tillsammans ett system som de flesta av oss accepterade och strävade för.
Genom ett stort gemensamt ansvar tryggades det som var viktigast och vi hade ett fungerade system där stora lokala avvikelser ibland fick ”man ur huse” för att åter bringa ordning.
Orsaken till den gemensamma synen kring detta var, dels en nära koppling till den allmänna verkligheten. Men också insikten att allt har sitt pris.
Man kan nog säga att under en period på närmare ett hundra år rådde en, i det närmaste total samsyn kring hur detta skulle gå till. De som satte sig emot var ytterst få, och det dessa hade gemensamt var att de tillhörde grupper som var allra längst bort från själva problemen.

Staten börjar tveka
Men för sisådär 25-30 år sedan började något hända. Gruppen längst bort från verkligheten började ifrågasätta, om det verkligen var rätt att använda, som de ansåg grymma metoder för att upprätthålla balans och säkerhet. Det vi i hundra år skapat tillsammans.
Ifrågasättandet skapade inom kort en polarisering mellan vad som var rätt och vad som var fel. Under den tiden började så både statsmakt och viktiga intresseorganisationer att tveka.
Var man inte tillåtande mot nya inslag? Har vi en allt för hård reglering? Borde vi vara mer liberala?
Under de kommande åren ökar trycket väsentligt. Nya populationer växer och i vissa områden uppstår lokala problem som till och med föranleder personliga konflikter. Polariseringen ökar ännu mera.
Vittnesuppgifter om både konflikter, skadegörelse och blodiga attacker sopas under mattan.
Samhällsbärarna manar till tolerans som går ut över enskilda som nu upplever en allt större frustration över något de utsätts för och ingen lyssnar.

Polariseringen ökar
De stora viktiga organisationerna som för allt smör i Småland vill behålla sin ”fina” status i etablissemanget viker undan och antar en farlig loj inställning till det som allt fler upplever som ett eskalerande problem.
Under en period för ett par år sedan så eskalerade motsättningarna. Vissa politiska partier väljer populismens väg och lämnar de drabbade än mer i sticket. Och eftersom Svea rike sedan länge saknar politisk stabilitet blir frågan undanskuffad och problem bagatelliseras och om de nån gång diskuteras, så är det den tillåtande sidan som sitter på trumfkortet. Den hårda sidan ska tystas.
Men även de kommersiella krafterna har spelat en viktig roll. Det är nämligen så att vissa grupper tjänar pengar på detta. Kanske inte konflikten i sig, men på en enormt stor och ny skadlig population, vars alla negativa effekter de slipper att ta ansvar för.

Skador för 13 miljarder
Men så en dag, för inte alls längesedan så börjar man sakta men säkert få upp ögonen. Det börjar bli ett stort problem. Det kan hålla på att närma sig försent.
Trycket från i det närmaste exploderande nya populationer ställer till skador för 13 miljarder kronor per år. Alltså 1300 kronor per innevånare.
Och nu finns inte resurser att hantera problemet.
Som om inte detta vore nog så är detta inte en kollektiv skada och ingen kollektiv kostnad.
Den bärs vad de drabbade själva. Och de som drabbas hårdast, tillhör inte heller någon grupp höginkomsttagare.
De som betalar priset befinner sig nästan uteslutande inom de värst utsatta områdena själva.

Okontrollerad tillväxt
Så under en period av nästan 30 år har samhället blundat inför en okontrollerad tillväxt av både vildsvin, hjort och varg.
Vildsvinens tillväxt är oroande stor och deras skador på grödor och landskap betydande.
De värst drabbade ser sina investeringar skövlas gång på gång och vissa är så uppgivna att de slutar och lägger ner sin verksamhet. Det makabra i kråksången är att mitt ibland de drabbade sitter andra som njuter och tjänar pengar på själva vildsvinsexplosionen. Ty de är inte få som lyckas tälja guld ur andras olyckor, även här.
Samma problembild finns tydligt gällande dov och kronhjort. Vissa drabbas hårt andra gynnas, men ingen kan rymma från faktum att skadorna uppgår till 13 miljarder kronor.

Urbaniserad varg
För att avrunda historien å måste även vargen plockas in. Vargen, den urnordiska ulven, som alltid funnits i storskogarnas Sverige.
Från att ha varit en överlevnadsjägare har nu vargen till vissa delar omvandlats till en annan. Kanske har även vargen urbaniserats, eftersom den allt mera ägnar sig år ren nöjesjakt i får och i kalvhagar.
Här svarar samhället lika dant varje gång. Vargen är helig, den skall intet drabbas.
Men till syvende och sist. Om vi inte ser nyktert på vår omvärld så spelar inte några heligheter någon roll. Vi måste få ordning på torpet. Vargen måste skjutas bort från södra Sverige. Tillsammans med vildsvinen och de stora hjortstammarna.
Sans och balans – Lagom är alltid bäst.
Sven-Arne Thorstensson

”Skador för
13 miljarder kronor
öppnade till slut ögonen”

Gränshandeln

Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) ger sig in i debatten om gränshandeln.
Foto: WESTSIDAN

Ekonomi bakom stängd gräns?

Risk för protektionism i pandemins spår

Norge anklagas av företagare för att hålla gränsen stängd för att skydda sin ekonomi. Nu får företagarna visst stöd av riksdagsledamoten Magnus Jacobsson(KD).

Är det ekonomiska motiv bakom stängningen av gränsen mellan Norge och Sverige? Det hävdar många företagare som drabbats. Man antyder alltså att det skulle röra sig om någon form av norsk protektionism.
Debatten är igång och nu får de svenska företagarna visst stöd bland annat av riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD). Han menar att det är en utbredd uppfattning bland företagare han träffar att det finns ekonomiska motiv bakom norska regeringens beslut.
– Folk har den uppfattningen när jag är ute och träffar företagare. Att det handlar om norsk ekonomi och inte om corona, säger Magnus Jacobsson till WESTSIDAN.
– Jag kan inte som politiker säga att det är så. Men jag kan säga att de företagare jag träffar säger att det är så.

Hårt ansatt av media
Magnus Jacobsson har varit hårt ansatt av media de senaste dygnen. Ända sedan han blev uppringd av USAs president Donald Trump, som tackade för att Magnus Jacobsson nominerat honom till Nobels fredspris för arbetet med fred på Balkan, har telefonen ringt. Ett 20-tal intervjuer med svenska och utländska medier har det blivit.
Mitt i mediabruset kring det överraskande telefonsamtalet från Vita Huset blir Magnus Jacobsson dock intervjuad av NRK, den statliga norska TV-kanalen. Och nu handlar det varken om Balkan eller Mellanöstern, utan om gänshandeln mellan Norge och Sverige istället.
Norska NRK har uppmärksammat debatten och gjort en intervju med Magnus Jacobsson. Han säger bland annat att det är bättre för samarbetet i Norden om vi återgår till det normala och fortsätter att handla med varandra.

Inte bara pandemin
Magnus Jacobsson fick bland annat frågan av det norska TV-bolaget om han tror att norska regeringen varit snabbare att öppna gränsen om norska företag och därmed den norsk ekonomi hade drabbats hårdare.
– Ja, så är det. Jag tror inte att det här bara handlar om sjukdom. Det finns en ekonomisk sida av saken, säger han till NRK.
Stängningen av gränsen mellan Norge och Sverige har satt igång en debatt i Norge om en ökad protektionism och riskerna med detta. Den norska regeringen förnekar dock att det skulle finnas ekonomiska motiv bakom gränsstängningen.
Det är ingen som tjänar på stängda gränser säger en talesperson för den norska regeringen.

Höga kostnader
Men fakta talar för att Norge och norska företag trots allt kan tjäna på att gränsen till Sverige hålls stängd.
Magnus Jacobsson pekar bland annat på de höga kostnader som norsk handel har, som gör att norska företag har svårt att konkurrera med företag på den svenska sidan.
– Norge har högre beskattning på många varor. De har sockerskatt och alkoholskatt, bland annat, säger han.
Magnus Jacobsson får visst stöd av sin riksdagskollega Anna-Carin Sätherberg (S), från Jämtland, ett landskap som precis som Bohuslän och Värmland också drabbas av den uteblivna gränshandeln. Även hon varnar för att ökad protektionism kan vara en fara i pandemin. Men hon hoppas att den norska regeringen inte har ekonomiska motiv för sina åtgärder.
(WESTSIDAN: 2020 09 24)
FOTNOT: Siffror för pandemin för Norge är i dagsläget 270 döda och totalt 13 210 fall. 778 fall rapporterade sista veckan och 24 är inlagda på sjukhus.
Sverige noterade 5 878 dödsfall och 90 289 fall.

”Jag tror inte
att det här bara
handlar om sjukdom”