Många små kvarnar och sågverk på landsbygden, som drivs med småskalig vattenkraft, lever i ovisshet. För en del har det blivit lite lugnare. Men osäkerheten är fortfarande stor. Statens hetsjakt på småskalig vattenkraft har tagit paus i vissa län. I andra rullar det på. WESTSIDAN besökte Vänga kvarn några mil norr om Borås, där man tvingats kämpa i många år redan för att kunna fortsätta sin verksamhet.
Mjölnare Ola Johansson, framför Vänga kvarn. Foto: WESTSIDAN.
Ola mal på i Vänga kvarn
…trots statens kampanj mot småskalig vattenkraft
Wänga kvarn har hopp om framtiden. Kvarnen mal på, och bageriet bakar. Allt lokalproducerat. Men de senaste åren har varit en lång prövning. Av allt att döma, helt i onödan.
Idag samsas tre småföretagare i Vänga kvarn som har gamla anor. Så gamla att kvarnen måste betraktas som ett anrikt och värdefullt kulturminne, värt att bevara för framtiden. Det verkar också vara den lokala opinionens åsikt, eftersom många i trakten har engagerat sig för att bevara den. Kvarnen har också fått stöd av kommunen. Orsaken till prövningarna är att statliga myndigheter ifrågasatt verksamheten. Livligt påhejade av en liten men extrem minoritet, har tjänstemän på länsstyrelsen utfärdat förelägganden och krävt dyra tillståndsprocesser. När WESTSIDAN kommer på besök möts vi av mjölnaren Ola Johansson. Han har fullt med vitt damm på kläderna. Han berättar att hjärtat i verksamheten är själva kvarnen. Ola Johansson visar kvarnen och dammen, och berättar om kanalen som avleder vatten till turbinerna. Vänga kvarn drivs av ett strömkraftverk, som lånar lite vatten uppströms, och lämnar tillbaka det nedströms.
Den lilla dammen i Vänga. Foto: WESTSIDAN.
Ville renovera Huvuddelen av vattnet i ån rinner i huvudfåran förbi Vänga kvarncafé. Kvarnen och verksamheten har alltså väldigt liten inverkan på miljön. Kraftöverföringen var från början mekanisk. Först med ett vattenhjul, som sedan ersattes med två turbiner 1934. Man installerade också en generator och började producera elström. Förutom kvarnen finns det en handelsbod, ett bageri och ett café. Ola Johansson har varit mjölnare på Vänga kvarn i många år. – Jag driver ju själva kvarnen här, säger han. Turerna med länsstyrelsen har varit många. Men Vänga kvarn har nu kommit med i den nationella planen. Så nu är det lite lugnare. – Vi har gått igenom processen, och fått avslag. Sedan har det varit tyst, säger Ola Johansson. Problemen började för sex eller sju år sedan. – Det var när vi ansökte om att få renovera vår kanal. De tyckte inte vi hade tillstånd över huvud taget. Trots att vi hade ett gammalt tillstånd, en häradsdom från 1849, säger Ola Johansson.
Fick föreläggande Vänga kvarn fick ett föreläggande om att söka tillstånd. Kvarndammen var ett vandringshinder, påstod länsstyrelsen.– De påstod att det fanns flodkräftor här. Det var rena osanningar de kom med, säger Ola Johansson. Skulle dammen rivas, skulle det få omfattande konsekvenser för miljön på platsen. Nu har länsstyrelsen lugnat ner sig, och verksamheten vid Vänga kvarn rullar vidare. Såväl kraftverk som kvarn, liksom bageri och café. Själva anläggningen ägs av hembygdsföreningen. Kvarnen drivs av den elström som kraftverket producerar. Aggregatet är på 30 KW. Överskottet, cirka 40 000 till 50 000 KWh per år, säljs på nätet. Kvarnen är byggd så att kraften från turbinen kan kopplas mekaniskt till kvarnstenen. – Jag kan köra med direktöverföring om jag vill, säger Ola Johansson. Råvaran köper han från Vara lagerhus, och mjölet säljer han till kaféer, restauranger och några butiker, tre i Borås och en i Fristad. Tre småföretag är beroende av kvarnen och elproduktionen. Förutom kvarnen, ett bageri och café och en lanthandel. Ola Johansson förser bageriet med mjöl. År 2009 tog Ola Johansson över som mjölnare på Vänga kvarn. År 2011 renoverades de två tvillingturbinerna och anläggningen drivs idag till största delen med egenproducerad el. Mjölet som produceras är KRAV-märkt.
Ola Johansson inne i kvarnen, som producerar KRAV-märkt mjöl. Foto: WESTSIDAN.
Statens kampanj Länsstyrelsens föreläggande blev startskottet på en bitter strid som tog mycket tid och kraft. För verksamheterna vid kvarnen var det ett allvarligt hot om de skulle tvingas till långvariga och kostsamma processer i domstol för att kunna fortsätta. – Det är elströmmen vi slipper köpa som vi tjänar pengar på, säger Ola Johansson. Det var i december 2013 det började. Skriftväxlingen med länsstyrelsen pågick några år. Vänga kvarn kunde visa upp en häradsdom från 1849 som visade att kvarnen hade tillstånd. Länsstyrelsen påstod att häradsdomen inte gällde. Nu vaknade också motståndarna till småskalig vattenkraft. Älvräddarna påstod att Vänga kvarn var en ”husbehovskvarn” och att dess betydelse för elförsörjningen var så ringa att det inte motiverade något tillstånd. När vi står vid den lilla dammen, i ett litet vattendrag, dit havsvandrande fisk aldrig kan nå frågar jag Ola Johansson vad problemet är. – Ja, det kan man undra, svarar han.
Massivt stöd Länsstyrelsen hävdar att detta är ett vandringshinder. Men var finns den vandrande fisken? Detta är vid Säveåns källflöden. Staten ställer krav på omfattande och kostsamma miljökonsekvensbeskrivningar, bland annat. Nu har det lugnat ner sig. Vänga kvarn är med i den nationella planen, och prövningen skjuts därmed på framtiden. Men det är inte över. Avgörande kan bli bedömningen av begreppet samhällsintresse. Och om myndigheterna tar till sig riksdagsmajoritetens beslut att omprövningarna ska fokusera på miljöanpassningar, och inte på målet att ”restaurera” alla vattendrag, som några aktivister och tjänstemän vill, ett mål som för övrigt inte är demokratiskt förankrat. Ola Johansson berättar om allt stöd från den lokala opinionen. Bageriet har många kunder som vill kunna fortsätta köpa sitt bröd i Vänga. Kvarnen fick också stöd av Vänga miljögrupp. Även Borås kommun ställde upp och gav kvarnen sitt stöd. – Ja, de har stöttat oss hela tiden, säger Ola Johansson.
Prisat bageri och café. Oskar Lorentzon visar priser som caféet och bageriet har fått.
Betydande besöksmål Vänga bageri och café är ett betydande besöksmål med cirka 30 000 besökare varje år. Kvarnen ligger nära Vänga mosse som är naturreservat, som också drar till sig många besökare. Det är därför lite märkligt att småföretagarna kring kvarnen och hembygdsföreningen ska behöva kämpa mot en statlig myndighet för att kunna fortsätta sin verksamhet. Länsstyrelsen har dock blivit bättre på senare år, berättar Ola Johansson. Det är stor skillnad. Vänga bageri och café drivs idag av Oskar Lorentzon och Malin Jagetun. Företaget sysselsätter åtta säsongsanställda. Flest besökare har man på sommaren. Oskar Lorentzon har svårt att förstå varför länsstyrelsen ställer till problem för Vänga kvarn. – Det är hål i huvudet, säger han. Det skulle ju förstöra miljön om man rev hela anläggningen, och man ändrar ju förutsättningar helt och hållet. – Dammen har funnits här i över hundra år. Miljön har anpassat sig. Varför skulle man riva ut detta, säger Ola Johansson. Och på platsen har det funnits dammar och kvarnar i flera hundra år. – Hur ska vi veta hur det såg ut för 500 år sedan, undrar Ola Johansson. Kraven från motståndarna är helt enkelt orealistiska, och man tar inte hänsyn till det kulturella värdet av att bevara kvarnen och miljön omkring den. – Jag tror inte de kommer att riva. Kvarnen är för känd och för populärt. Och Vänga mosse är för välbesökt.
Malin Jagetun och Oskar Lorentzon driver Vänga Kvarncafé och bageri. Foto: WESTSIDAN.
”Kortrest mat” Oskar Lorentzon visar bageriet och berättar att de bakar allt på Ola Johanssons mjöl. – Detta är hjärtat i verksamheten. Vi bakar allt som vi säljer i caféet. Hela den här verksamheten bygger på att kvarnen är igång, säger han. Inriktningen är ekologiskt eller så lokalproducerat som möjligt. Han räknar upp en lång rad lokala producenter som levererar till bageriet. Ost köper man bland annat från Gäsene mejeri. Must från Trollhättan och ägg från olika lokala producenter i Västergötland. Och glassen är från Vänga glass. Nästan allt är från Västergötland. – I Norge pratar man mycket om ”kortrest mat”, säger Oskar Lorentzon. Framtiden får utvisa hur ”kortrest mat” står sig mot teoretiska modeller om långsimmande fisk, när den nationella planen når Vänga. Kvarnen har i varje fall stöd från den lokala opinionen, och en majoritet i Sveriges riksdag liksom en kraftfull majoritet av svenska folket. Vilket borde räcka, i alla fall i en demokrati. Göran Åhrén WESTSIDAN: 2020-03-31
Vet den ena statliga handen vad den andra gör? Vänga kvarn har fått investeringsstöd både från länsstyrelsen och från EU. För att utveckla landsbygden. Foto: WESTSIDAN.
FOTNOT: Vänga café öppnar i samband med påskhelgen. Vår och höst har man öppet på helger. Under sommarmånaderna juni till augusti är det öppet tisdag till söndag. Caféet serverar även en sopplunch. (Med reservation för ändringar p g a Corona)
”Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt.” Så skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Den senaste resan till Spanien, blev inte som han tänkt sig. Allt förändrades över en natt.
Allt förändrades över en natt
”Nästa morgon slog hela Spanien igen”
I mitten av februari kunde vi läsa om Kina och att några influensafall drabbat Italien. Vi satt hemma, hustrun och jag. Det var dags att beställa en flygresa ner till det lilla hus vi har i ett litet spanskt samhälle en halv mil söder om Torrevieja. Ingen av oss såg någon direkt risk just då, så vi beställde biljetter. När vi närmade oss resdagen hade det hela växt i Italien och det fanns fall konstaterade även kring Madrid. Trots det beslöt vi oss att resa dit en dryg vecka. Öresundståget tog oss till Kastrup. Det var först där som påminnelser om influensan syntes i form av mängder av små skyltar om handtvätt och hängande flaskor med handsprit.
Lugnt i Alicante Sent på kvällen landade vi i Alicante och på den flygplatsen märktes ingenting. Vi hämtade ut vår egna bil och körde de fem milen ner till vårt hus, satte på vatten och gas, och sen var det läggdags efter en kall god öl som hade väntat på oss i kylen. Nästa morgon var det så dags att fylla på kylskåpet och vi körde ner till butiken som ligger närmare själva centrum. Där märktes ingenting annorlunda alls. Vi fyllde upp kassarna och kom överens om att vi skulle laga all mat hemma under hela veckan och inte gå på var sig pubar eller restauranger den här gången, för säkerhets skull. Vi parkerade bilen och stängde grinden. Nu var det dags att starta upp skrivandet igen utav vår nästa bok. Två dagar gick och vi tog någon tur ut längs gatorna på jakt efter en ny laddare till datorn. Vi hittade en på det stora köpcentret La Zenia boulevard och där märktes ingen förändring av läget. Folk betedde sig som vanligt men vi hade, kanske typiskt svenskt, valt att hålla avstånd, inte hålla i ledstänger, tvätta händerna osv.
”Över en natt” Med laddaren i bagaget åkte vi hemåt igen. Folk satt på pubarna och gaturestaurangerna. Men efter några dagar, till frukost när vi vår vana trogen tittade på svenska kanaler, hade det hänt något i världen bara över en natt. Nu var det inte längre nyheter om hamstrande svenskar som tömmer ICA-butiker på toapapper. Nu var det helt andra rubriker. Kris i Italien, och Spanien på väg. Det var fredag och vi skulle åka hem kommande onsdag. Fram mot kvällen tog vi en tur för att komplettera kylskåpet. Vi tänkte grilla fisk på kvällen så av det skälet åkte vi till en större butik som också ligger bra till. Där var det fullt av folk. Säkert tre fyra gånger fler, alla hade fullsmockade kundvagnar och hyllorna gapade tomma. Vi beslöt då att åka till vår ordinarie butik för att handla det vi behövde. Där var det också utplockat och vi köpte inte fisk. Det fick bli det som fanns kvar.
”Allt blev öde” Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt. På mindre än ett dygn slog allt igen. Restauranger och pubar stängde, butiker stängde, allt stängde, förutom livsmedelsaffärer och apotek. Allt blev öde. Man fick inte ens gå två och två. Skulle du handla skulle du gå ensam. Nu var allt helt öde och vi satt där i vår trädgård. Gatan var nästan tom och grinden låst. Vi som alltid uppskattar vår ”lugna gata”, nu var den för lugn. För en stund övervägde vi att ta bilen de 300 milen i stället för flyget hem. En par bekanta till oss hade redan tagit bilen hem och vi hade kontakt under resan. Det enda som skulle kunna hindra dem var att något land stängde gränsen. Det skedde också. Men de kom igenom. Vi insåg att det alternativet var för sent för oss. Det var en märklig känsla på hemresedagen. Vi stängde ner och låste huset utan att veta när vi kan ta oss hit igen. På väg till flygplatsen konstaterade vi att den härliga känslan som vi alltid får när vi åker åt andra hållet, den känslan var nu förbytt i ett obehag.
Inga bakfulla golfspelare Vi satt nästan tysta och körde. När vi lämnat bilen möttes vi av personal i munskydd och handskar. Vi gick in genom dörrarna till en nästan helt öde flygplats. Allt var igenbommat. Taxfree butikernas lampor var släckta. Alla små restauranger var igenbommade, några inbyggda med plywood. Istället var det massor av vakter och poliser, och plakat om att hålla mer än en meters avstånd till alla, och handsprit fanns i stort sett på var enda stolpe. Det fanns några väntande resenärer, men när vi tittade på monitorn var det bara sju åtta avgångar under dagen. Det som var mest slående var att allt var så tyst. Inga bakfulla golfspelare som festat även sista natten. Inte några snicksnackande pensionärspar i full make upp. Nu var alla lika grå och den tryckta stämningen gick nästa att ta på. Danmark hade stängt gränsen för inresande icke danskar, och vi behövde ha en giltig direktbiljett ut ur landet för att komma med. Men allt funkade och flyget gick i tid.
”De slutade tänka” Även i planet var det ovanligt tyst. Ingen servering, ingen försäljning och inga medelålders män hängandes på armbågen över ett ryggstöd, evigt flinande och med något att berätta. Inget spring i mittgången. Alla satt bänkade och väntade på landning. Men då, när bälteslampan släckts, så händer något. Jag har alltid fascinerat mig över människor som inte varken kan borda ett plan och än mindre tömma det effektivt. Ingen verkar inse att man borde se sig omkring och samverka så att man inte proppar igen. Det som vanligen är fascinerande, blev nu som en fars. Alla reste sig samtidigt och skulle ut. Man ryckte i väskor, glömde jackor och det blev kaos. Hur tänkte de där. De slutade tänka. Hur var det nu. Håll avstånd, kludda inte i onödan. Nu gjorde alla allt samtidigt. En rabiat kvinna i sjuttioårsåldern envisades med att ha sin ryggsäck på ryggen och fastnade gång på gång på väg ut. Nu blev det inte direkt panik, men det skulle kunnat bli, mitt i all irritation. Nu var vi ändå nästan på hemmaplan. Den danska passpolisen granskade alla och våra tågbiljetter blev biljetten till att komma in.
Kastrup gapade tomt Det vanligen pulserande Kastrup var än mer öde än Alicante airport. Detta gigantiska Kastrup gapade tomt. Här hade man rullat ner allt och spikat för kaféer och restauranger. Det kändes som en ny krigszon. Det gick inte ens att köpa en kopp kaffe. Det var som en spökstad med några få människor och deras resväskor. På tåget till Malmö var kanske en aning mer liv men inte mycket. Det var få passagerare men de talade med varandra i grupp i alla fall. Efter sedvanlig gränskontroll vid Hyllie var vi strax på Malmös perrong. Där hände det något. Där fanns ljuset och livet. På Malmö central höll restaurangerna öppet, folk satt och tog en öl eller kaffe. Man pratade och sorlet hade kommit tillbaka och livet. Det vi helt klart kunde konstatera var hur lätt det är att dras med i svårmodet och mörkret men också hur lätt det är att komma tillbaka. Vi får nu ta den närmaste tiden med respekt och ett gott mått av lugn och försiktighet. Vi kommer att återvända upp för den där rulltrappan, från mörkret upp i ljuset, och vi kommer göra det tillsammans. Sven-Arne Thorstensson
På vägen tillbaka genom en nedstängt Europa, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson, om den nödvändiga vägen tillbaka. Det är ingen gigantisk naturkatastrof. Allt finns kvar, när det är över. Vi har bara tryckt på pausknappen. Men det räcker inte med miljardpaket till industrin och näringslivet. Det behövs snabba och kreativa lösningar för småföretagarna. Och till sist, vi har fått med oss en lärdom. Den om behovet av en nödplan.
Vägen tillbaka
”Nu behövs tilltro till morgondagen”
Det är svårt att finna ett ämne som känns mer relevant nu än den härjande pandemin. Själv är jag väldigt trött på att läsa om alla alarmerande rapporter från när och fjärran. Stora delar av världen har gått in i en gigantisk ”shut down” på gott och ont. Men det vi alla behöver nu är en bild över framtiden, och vägen tillbaka. Men det vi nu ser i samtliga våra mediekanaler är ständiga rapporter om ett ovisst skadeläge och spekulationer om hur själva skadan kommer att bli. Expert efter expert tillåts stå i kö för att bli Corona-rockstjärna för en dag eller två. Att grotta ner sig i själva eländet löser inga problem, det skapar endast nya.
”Vägen tillbaka” Det som verkligen behövs just nu, är en bild om vägen tillbaka. Det enda i den vägen är hur många miljarder olika stater tänker pumpa in för att lindra krisen. Inte ett ljud om framtiden och ett fungerande liv när detta vänder. För allting som fanns för en vecka sedan finns ju kvar, ingenting är förstört. Jag hoppas vi kan enas om att vi just nu tryckt på en gigantiskt stor pausknapp ett slag. Det är ingen gigantisk naturkatastrof som hänt. Inget kärnvapenkrig, Ingen radioaktiv härdsmälta, eller elektronstorm som slagit ut infrastrukturen. Allt kommer starta precis som som när vi stängde igen. Datorn kommer igång, kaffemaskinen, ugnen och hårfönen. Flygplanen kommer både starta och lyfta igen och hotell och teatrar kommer fyllas på nytt. Inget är förstört. Det enda som vi nu tror är förstört i detta är bränslet. Det vill säga pengarna.
Stora miljardpaket Nu behöver näringslivet och den stora offentliga makten kroka arm och skyndsamt staka ut vägen mot ljuset i tunneln. För det är klart att det går. Man måste bara tänka lite utanför boxen. Men fram tills idag har vi endast sett den traditionella verktygslådan, nyfylld med stora fyrkantiga miljardpaket som är designade för endast de stora företagen som nödlösning. Men som bekant är inte Sverige någon stor industrination längre. Vi är som vi var för längesedan, en stor råvaruproducent av virke och malm, samt en hel del techbolag, resten är en gigantiskt stor servicesektor som nästan alltid drivs av mindre bolag eller enskilda näringsidkare. Till den sistnämnda gruppen kommer det behövas snabba och kreativa lösningar och det snabbt.
Behovet av en nödplan Om vi nu blir kreativa så ordnas det med både frikostiga betalningsanstånd, nödfinansiering och förlustteckning, för att inte mängder av alla dessa tusentals små företag ska gå i putten. För om de gör det skapar just detta en ännu större konsekvens på ett annat ställe i den ekonomiska kedjan. Så nu behövs tilltro till morgondagen och att få starta upp maskinerna igen. På vägen dit kommer vi ha lärt oss mer av dessa vårmånader, än vad våra politiska system och företrädare lyckats med, under de senaste 30 åren. Nämligen att ha reserver, reservkapacitet och en nödplan, som i bästa fall aldrig kommer behövas. Nu hade det varit bra om den fanns, och låg högst upp i lådan. Själv har jag betalt brandförsäkring, och använt bilbältet varje dag, i mer än trettiofem år. Och jag kommer göra det i morgon också. Trots att jag aldrig har behövt dem. Sven-Arne Thorstensson
Aktivistiska tjänstemän och självständiga myndigheter går inte ihop. På område efter område blir problemen uppenbara. Detta drabbar landsbygden särskilt hårt. Nu verkar det finnas en politisk majoritet för att ta itu med problemet. Riksdagsledamoten Kristina Yngwe (C): ”Inom alltför många områden så agerar myndigheter på tvärs emot den politiska viljan. Med den förvaltningsstruktur som Sverige har, med fristående myndigheter, så är detta en stor skuta att vända men för svensk demokrati är detta ett arbete som måste göras.”
Demokratin behöver stärkas
Allt fler myndigheter ”på tvärs emot den politiska viljan”
En grundproblem för landsbygden är aktivistiska tjänstemän i kombination med självständiga myndigheter. Det senare förutsätter att vi har tjänstemän som agerar efter den etik och de ideal som en gång gällde inom förvaltningen. Det man brukade kalla oväld. Det vill säga sakliga, opartiska och objektiva. Så ser det inte ut idag. På område efter område tar politiserade eller aktivistiska tjänstemän över och driver självständigt frågor som har svag eller ingen demokratisk förankring. Rovdjursförvaltningen är ett exempel. Andra är kampanjerna mot enskilda avlopp och småskalig vattenkraft. Inom skogen tvingas markägare till kostsamma domstolsprocesser för att värna sina grundlagsskyddade rättigheter mot statliga myndigheter och tjänstemän som tänjer på såväl direktiv som lagar och grundlagar.
Aktivism ett problem Vi måste alltså ställa oss frågan om vi kan ha kvar ett system med självständiga myndigheter. I så fall måste vi åtgärda problemet med aktivistiska tjänstemän. Alternativet är att stärka den demokratiska kontrollen över våra myndigheter. Problemet med aktivistiska tjänstemän kan åtgärdas. Vanligtvis brukar kravet vara att återinföra tjänstemannaansvaret, vilket riksdagen också har gjort, men regeringen förhalar verkställigheten. Detta räcker förmodligen inte. Det behövs sannolikt skärpta regler för vem som får bli statlig tjänsteman och skärpta krav på opartiskhet med mera. Det skulle kunna vara ett rimligt krav att man exempelvis inte får handlägga frågor som rör småskalig vattenkraft, om man privat är medlem eller aktiv i föreningar som är motståndare till småskalig vattenkraft, som älvräddare och sportfiskare. För att ta ett tydligt exempel.
Majoritet för förändring Att stärka den demokratiska kontrollen över våra myndigheter borde inte vara så svårt att ordna. Många riksdagsledamöter är medvetna om problemen, och har också en politisk vilja att förändra. Men så länge myndigheter väljer att strunta i demokratiska beslut, och regeringen låter tjänstemännen hållas, så urholkas demokratin. Det gäller exempelvis småskalig vattenkraft där vattenförvaltningen struntar i riksdagens beslut, eller gör tolkningar som innebär att tjänstemännen kan fortsätta driva sin egen agenda. Det gäller också inom rovdjursförvaltningen, där en statlig myndighet fattar egna beslut som saknar demokratisk förankring. Det blir allt tydligare att det nu råder parlamentarisk majoritet för en annan rovdjurspolitik. Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna vill att förvaltningen följer riksdagens beslut om en nedre gräns för vargstammen på 170 individer. Centerpartiets Kristina Yngwe, som är ordförande i miljö- och jordbruksutskottet, var tydlig i ett svar till tidningen Jaktjournalen på en fråga från jägaren och landsbygdsbon Anders Lindell: ”Det leder oss in på Anders Lindells andra fråga – vad Centerpartiet gör för att ansvariga myndigheter ska följa riksdagens beslut. Jag delar den frustration som Lindell ger uttryck för. Inom alltför många områden så agerar myndigheter på tvärs emot den politiska viljan. Med den förvaltningsstruktur som Sverige har, med fristående myndigheter, så är detta en stor skuta att vända men för svensk demokrati är detta ett arbete som måste göras.”
Politiskt problem Politiseringen av ämbetsmannakåren är ett stort problem. Det problemet blir inte mindre med ökad aktivism. Just nu drabbas landsbygden väldigt hårt av detta. Det är ett i grunden ett politiskt problem som därför måste lösas politiskt. Riksdagen behöver återta makten i landet. Annars blir det meningslöst att gå och rösta. Idag använder regeringen myndigheterna som en politisk sköld. Ett bekvämt sätt att slippa ta ansvar. Riksdagen har nästan ingenting att säga till om. Den maktförskjutning som skett, från riksdag till regering, och från regeringen till våra myndigheter, blir med politiserade och aktivistiska tjänstemän ett verkligt hot mot demokratin. De verkliga makthavarna går inte att avsätta. De är utom räckhåll för väljarna. Detta måste vi ändra på. Det är dags att skärpa kraven på vilka som får bli statliga tjänstemän, och hur de ska agera. Alternativet är att avskaffa systemet med självständiga myndigheter. Westsidan (2020-03-16)
I veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson upp pandemin och Coronaviruset i ett historiskt perspektiv, och resonerar kring detta med rädsla och panik, förr och nu. Han avslutar med att konstatera att det kan vara ett problem om räddningstjänsten har en bra räddningsplan, men har sålt brandbilarna för att kunna finansiera planen, när det väl händer något.
”Vi har en plan…
…men någon har sålt brandbilarna”
Idag ett något mer lågmält inlägg, men dock med viss sarkasm mot vårt svenska samhälle. Det gäller Corona. Just nu vet ju ingen vart hän det brakar och vad som komma skall. Själv har jag ingen egen uppfattning i ens vad jag tror, det får liksom ge sig. Att gilla läget kanske passar bra just här. Ta en dag i taget, se vad som händer och inte göra allt för dumma saker. Vara lite mer försiktig helt enkelt. Men drabbas inte av panik och hysteri.
De flesta överlever Om jag gör en liten tillbakablick kring det jag upplevt och uppfattat själv genom livet så ser inte detta ut att vara så enormt allvarligt ändå, sett i perspektiv på annat som skulle kunna hända. Den stora skillnaden idag är att vi kräver att det finns fullfjädrad hjälp till alla överallt. Det kanske det inte kommer att göra. Men dödligheten i Corona är ju inte så hög ändå. De allra, allra flesta kommer överleva detta också. Det finns två perspektiv i detta. De ena är att blicka bakåt och se hur vi hanterat liknande situationer förr. De fanns då med, men de gav inte de krigsrubriker vi ser i dag. Man jobbade på i eländet, bet ihop och anpassade sig tills det blåst över för de flesta.
Spanska sjukan Om vi blickar tillbaka nästan precis 100 år så insjuknade min mormor i Spanska sjukan, mitt ute på landsbygden i Hedekas. Hon blev rejält dålig och vårdades en längre tid på sanatorium innan hon återvände till livet. Då fanns ingen antibiotika att efterbehandla med. Runt omkring i världen dog 50-100 miljoner människor i epidemin, ingen vet säkert. Drygt femtio år senare 1957 drabbades både hon och morfar av Asiaten. Den var uschlig sa min morfar. Just ordet uschlig kommer jag ihåg. Han var då ungefär lika gammal som jag är nu. Men jag minns inget om att nån vi kände dog i Asiaten. Ändå dog mer än 5 miljoner runt om i världen.
Hong Kong För att övergå till det jag upplevt själv, så kom Hong Kong på besök till oss i Hedekas 1970-71. Man hade hört om den på håll, men så en dag så blev vi också drabbade, hela familjen ganska samtidigt. Den var också uschlig. Min pappa som var en arbetsam man släpade sig upp och skottade foder till djuren och morsan plockade säkert ihop några hundra ägg i hönshuset varje dag. För övrigt låg vi pall i en vecka eller så. Men vi piggnade till allihopa, även min morfar som då var runt 80. I skolan gapade bänkarna tomma, men någon panik eller oro uppfattade jag aldrig. Man sa; Jaha, nu har ”Johanssons i svängen” också åkt på det. Mer var det inte, och alla repade sig. Inte en enda jag kände dog. Ändå tog Hong Kong mer än en miljon människors liv.
Mässlingen För min egen del dröjde det ytterligare något år, så var det dags för ett nytt virus, Mässlingen. Alla fick den. Lika tomt i skolan då som under Hong Kong. Ingen var rädd, ingen panik. Vissa mammor åkte runt på ”mässlingbesök” för att få sina barn smittade medan de var riktigt unga. Då var det inte tal om om, utan om när man fick mässlingen. Jaha. Så nu går mässlingen igen, tur att vi haft den, tänkte man när den kom på nytt året efter. Runt om i världen dog drygt 2,5 miljoner människor av mässlingen varje år. Men jag kan inte uppbringa ett enda minne om att någon var rädd. Jag vet inte vad som idag är rätt eller fel, men panik och rädsla har aldrig löst några problem. Det har däremot, lugn, balans och tillförsikt gjort.
Planer för ditten och datten Men ur det andra perspektivet, så kan man undra vad vårt samhälle presterat under åren som gått. Jag vet att det överallt har upprättats krishanteringsplaner och stabsfunktioner. Man har författat hållbarhetsplaner. Planer om jämställdhet och säkerhet, psykosociala handlingsplaner och planer för både ditten och datten. Ja, man har planer för allt, och de lagras i arkiv och skrivbordslådor. Problemet med många av dem är att de just är pappersprodukter som är fyllda av själ och goda viljor, men när de väl ska sjösättas så fattas ledarskapet, förmågorna och resurserna. Det är lite som brandchefen som skulle upprätta en omfattande kommunal räddningsplan. Den blev stor, den blev dyr och den fick beröm, men när den väl skulle prövas, så hade någon sålt brandbilarna för att pröjsa själva planen. Till syvende och sist så är det var och ens ansvar att agera som du hade hoppats att du skulle gjort om inte om hade varit. Så coola ner. Det löser sig. Sven-Arne Thorstensson
Politikern Henrik Sundström, trea på moderaternas EU-lista, är kritisk till hur regeringen agerar när det gäller coronaviruset. Det är uppenbart att man bestämt sig för en taktik som går ut på att så många som möjligt ska bli immuna. Samtidigt innebär det att man gett upp bekämpningen av smittspridningen. Den stora frågan är om vi har vårdresurser för en sådan taktik. En annan fråga är vad grannländerna tycker.
”Vårdkatastrof väntar”
Regeringen borde vara mer ärlig med sin taktik
– Det är lättare att reparera ekonomin än att återuppväcka döda, säger Henrik Sundström (M) i en kommentar till den svenska regeringens politik när det gäller coronaviruset.
Coronaviruset stänger ner stora delar av Europa. Italien och Spanien är värst drabbade. Båda har infört omfattande restriktioner för att försöka begränsa smittspridningen. Danmark och Norge stänger sina gränser. Liksom Polen, Tjeckien, Ryssland och Slovakien. Sverige utmärker sig genom att inte vidta lika drastiska åtgärder. Vilket gör att flera andra länder ser Sverige som ett problem. Antalet inrapporterade fall stiger stadigt. Ökningen av antalet smittade ligger på cirka 33 procent per dag. Politikern Henrik Sundström (M), Uddevalla, är kritisk till regeringen. Han tror att den verkliga siffran på antalet smittade är mycket högre än den officiella. – Vi har inte begränsat smittspridningen över huvud taget, säger Henrik Sundström.
Siktar på immunitet Den svenska regeringen har istället valt en taktik som går ut på att så många som möjligt ska bli smittade, för att så många som möjligt på sikt ska uppnå immunitet. Henrik Sundström jämför den svenska taktiken med ”ett gigantiskt vattkoppkalas”. – Vi har ett stort coronakalas, säger han. Regeringen bestämde sig tidigt, menar Henrik Sundström. – Tanken är inte att begränsa epidemin. Utan att låta smittan löpa för att ge folket immunitet mot nästa våg av virus. Men också för att kunna hålla igång näringslivet. – Ju fler i befolkningen som har immunitet, desto mer skyddar du dom som inte är immuna. Om vi har mellan 70 och 90 procent immuna, då har viruset svårt att nå riskgrupperna. Tanken är därför att försöka hålla de sjuka och gamla isolerade i det inledande skedet.
Begränsar smittan Kina har valt den motsatta taktiken. Man isolerar hela städer, sätter folk i karantän och arbetar med smittspårning. Och Kina har lyckats bromsa pandemin och fått ner antalet nyaregistrerade fall per dag. Kina kritiserar Sverige för att agera oansvarigt. Man menar att Sverige inte anstränger sig för att begränsa pandemin. – Det är nog fler länder som kommer att tycka att Sverige är osolidariska, säger Henrik Sundström. Danmark har stängt gränsen mot Sverige. För att skydda den danska befolkningen. – Sverige kommer att vara en stor exportör av fall, säger Henrik Sundström. Det finns dock fler länder som valt ungefär samma taktik som Sverige. England, Tyskland, Frankrike och Holland bland annat. Danmark och Italien väljer att försöka begränsa pandemin. Liksom Norge.
Testar inte alla I ett avseende sticker dock Sverige ut. – Det är bara Sverige som inte testar folk med symptom, om de inte måste hanteras av vården. Det sägs bero på att vi inte har testkapacitet, säger Henrik Sundström, som är försiktigt kritisk till hur regeringen skött den här frågan. – Jag fick uppfattningen att man väldigt tidigt lyssnade på näringslivet, säger han. I England har regeringen varit tydligare med varför man fattat de beslut man gjort. – Jag tycker att folk kunde förtjäna att vi har en politisk ledning som är ärlig och säger som det är. Det blir istället symbolhandlingar. Man låtsas att man försöker begränsa viruset. Men utan provtagningar så har man ingen kontroll. En prioritering som Henrik Sundström tycker är lite märklig. – Det är lättare att reparera ekonomin. Än att återuppväcka döda, säger han.
Sviker andra länder Dessutom sviker Sverige andra länder som försöker begränsa spridningen. – Det är väldigt osolidariskt. Mot andra länder. En slutsats blir att regeringen anser att det är viktigare att skydda ekonomin och samhället, än individerna. – Ambitionen är nog att man ska skydda de äldre och svaga ändå, genom att skapa den här flockimmuniteten, säger Henrik Sundström. Men i realiteten blir det de äldre och friska som måste isolera sig från samhället med den här taktiken. Kritiker menar också att det är en aning syniskt att offra två eller tre procent av befolkningen, plus alla de som drabbas av att sjukvården inte kommer att fungera. Den vanliga sjukvården kommer inte att kunna fungera som vanligt under pandemin. – Det är nog bäst om man kan undvika att råka ut för en trafikolycka, eller en stroke, de närmaste månader.
Brist på skydd Ett av regeringens misstag är att man inte heller har säkrat tillgången på skyddsutrustning. Man borde ha säkrat att det fanns en svensk produktion. – Det skulle man gjort för sex veckor sedan. Vi har läkare som inte har tillgång till skyddsutrustning. Läkarna kommer att bli smittade själva, de kommer inte att kunna träffa sina familjer, säger Henrik Sundström. Han har också reagerat på logiska luckor i regeringens resonemang. Man väljer att inte stänga skolorna. – Det är ingen fara, säger man, barnen smittar inte. Samtidigt säger man att kommunerna inte får stänga skolorna för att mor och farföräldrar, som i många fall utgör riskgrupper, istället får passa barnen. – Då smittar dom, säger Henrik Sundström. Barnen smittar alltså inte om de är i skolan, men om de är hemma med sina mor- och farföräldrar. Lite märkligt kan man tycka.
”En politisk sköld” – Regeringen har gjort sitt val. Det är så här det kommer att bli. Vi får se i efterhand vad som var rätt eller fel. – Jag kan tycka att en högre grad av transparens hade varit bättre, och jag kan tycka att man borde ha agerat tidigare. – Jag kan känna sorg över att så många människor ska behöva dö, och sorg över att så många människor ska behöva lida. – Det är uppenbart att man satte de här testkriterierna för snävt från början. Folkhälsomyndigheten sa att det bara var folk som kom från en viss region i Italien som fick testas. En del bokade om sina hemresor för att det inte skulle se ut som de kom från Italien. – Jag är övertygad om att man redan tidigt kom fram till att åtgärder skulle vara symboliska. Allt är inte taktik, en del är inkompetens, säger Henrik Sundström. Han är också kritisk till att regeringen inte verkar vilja ta fullt ansvar för frågan. Man använder myndigheterna som en politisk sköld. När de får den signalen som de vill ha, från myndigheterna, då behöver de inte ta ansvar för sitt beslut längre.
Lagar och avtal Begränsningen av mötesfriheten är ett annat exempel. Där gick ansvarig minister ut och sa att regeringen inte får begränsa mötesfriheten. Det är dock inte sant, hävdar Henrik Sundström. Det finns undantag i grundlagen, ordningslagen och europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. – I fallet Preem gör man precis tvärt om. Man frångår praxis och struntar i vad lagen säger. Man lyfter bort en domstolsprövning och avgör ärendet i regeringen istället. – Nu är det en fråga om praktisk hantering. Att hjälpa läkare och vårdpersonal. Men vården kommer inte att räcka till för alla, spår Henrik Sundström. Vi har inte tillräckligt med vårdplatser och utrustning för att klara en pandemi av den här sorten. – Det kommer inte att finnas någon vård att få. Sverige tillverkar stora mängder andningsskydd. Men det mesta exporteras. Samtidigt är skyddsutrustningen i Stockholm redan slut. – De enda som har mandat att gå in och föra en dialog med det svenska näringslivet om tillverkning av skyddsutrustning för den svenska marknaden är regeringen, säger Henrik Sundström.
Munskydd exporteras Regeringen har haft flera veckor på sig att göra något. Man borde exempelvis försäkra sig om att Mölnlycke producerade andningsskydd även för den svenska marknaden, istället för att exportera det mesta. – Självfallet. Men man kan också ta initiativ till att ställa om produktionen på andra industrier, säger Henrik Sundström. En myndighet har skyllt på upphandlingsreglerna. Arbetsmiljöverket har sagt nej till räddningstjänsten som vill använda en viss skyddsmask som är vanlig i Sverige för att den inte är CE-märkt. Men den stora frågan är hur väl sjukvården är rustad för anstormningen. Sjukvården i Wuhan bröt samman när en halv procent av befolkningen var smittad. Vi räknar med att 70 procent av svenskarna kommer att bli smittade. Det är en av orsakerna till att Kina, Japan och Sydkorea har valt att försöka stoppat smittspridningen. I Kinas fall ser man ut att lyckas. I staden Wuhan där allt började har myndigheterna nu börjat lätta på restriktionerna.
Vårdkatastrof Frågan är hur den svenska regeringen kommer att handskas med vårdsituationen när pandemin når sin kulmen i Sverige. Henrik Sundström varnar för att det kan bli en total katastrof. Akutsjukvården hade redan innan stora problem. Värst är bristen på utrustning och vårdplatser. Men också bristen på skyddsutrustning är ett stort problem. Regeringen vill skjuta över skulden för vårdens dåliga beredskap på regionpolitikerna. – Man har inte tagit det här på allvar. Man har inte insett att detta innebär stora problem för vården, säger Henrik Sundström. Även kommunernas skyddsutrustning är bristfällig. – Det saknas handsprit, gummihandskar, förkläden, rockar, visir och andningsskydd. Allt saknas. Det är slut. Sverige står inför en vårdkatastrof. – Många i vårdpersonalen kommer att bli smittade. De kommer inte att kunna åka hem. Några kommer att dö. Alla som är över 60 år borde hålla sig hemma, förklarar Henrik Sundström. Han berättar om läget i Lombardiet i norra Italien. Och hänvisar till en rapport från en läkare. Sjukhusen kör på 200 procents kapacitet. Alla akutavdelningar är omvandlade till intensivvårdsavdelningar. Patienter över 65 år blir inte ens undersökta, man låter dem dö. Göran Åhrén (Westsidan: 2020-03-14)
Lantbrukare Börje Berndtsson har reagerat på debatten om den kampanj som Klimatklubben med stöd av ABF initierat, och som går ut på att få fler människor att bli veganer. Vegonormen sprider sig som om det vore en självklarhet. Problemet är bara att vi inte kan rädda klimatet genom att sluta äta kött. Köttdebatten i Sverige har spårat ur, menar Börje Berndtsson, som anser att LRF borde göra mer för att försvara det svenska jordbruket.
Vegonormen en bluff
Vegonormen är en bluff. Korna har ingen eller väldigt liten påverkan på klimatet. Vi förbättrar därför inte klimatet genom att sluta äta kött. Inte ens om alla i Sverige skulle sluta äta kött påverkar det klimatet. Det råder alltså utbredda missuppfattningar när det gäller kött och klimat. Det spelar faktiskt ingen roll vad vi gör i Sverige. Inte så länge ökningen av utsläppen av koldioxid i Kina är större än de totala utsläppen här. Det är alltså bara frågan om symbolhandlingar. Men det är symbolhandlingar som får konsekvenser. Världens vanligaste bristsjukdom är brist på vitamin B 12. Det leder till livslånga och allvarliga nervskador. Värst är detta för det det uppväxande släktet, som inte får i sig tillräckligt med vitamin B12 om de bara äter vegetarisk kost.
Beroende av import Men vegonormen får också konsekvenser för den svenska livsmedelsförsörjningen. Det svenska jordbruket drabbas hårt av en minskad efterfrågan på kött. Det påverkar i sin tur vår självförsörjningsgrad. Vi var självförsörjande till 85 procent när vi gick med i EU. Sedan har kriserna avlöst varandra. Vi har haft griskris och mjölkkris. Och nu har vi en köttkris, som är politiskt skapad. Självförsörjningsgraden är nu under 50 procent. Vi är alltså helt beroende av import av livsmedel. Den svenska livsmedelsproduktionen fortsätter att sjunka. Om vi inte har tillräcklig produktion av livsmedel, då hamnar vi i en allvarlig situation i kristider. Och det helt i onödan. I själva verket bygger köttdebatten i Sverige på överdrivna uppgifter från ”chalmersforskare” som i en serie artiklar påstod att korna stod för en stor del av utsläppen av klimatgaser. Det är inte sant.
Skillnad på kolcykel Man har inte tagit hänsyn till den korta och långa kolcykeln. Den svarta och den gröna. Det är inte farligt i sig att omsätta kol, om man rör sig i den gröna, den korta kolcykeln. Det är den svarta kolcykeln, den som tillför ny fossilbaserad koldioxid till atmosfären, som är farlig. Koldioxidhalten i atmosfären är 0,04 procent. Av det står människan för tre procent. Av de tre procenten som människan står för, kommer en promille från källor i Sverige. Av den promillen står köttet för fem procent. Inte 15 procent som påståtts i debatten. Finns det någon som på fullt allvar tror att vi kan påverka klimatet genom att köpa en vegoburgare? Oavsett vem som har rätt i debatten, så har det ingen effekt på klimatet om så alla svenskar slutar äta kött. Det kan vem som helst räkna ut.
En björntjänst Vi gör oss själva en björntjänst. En riktigt allvarlig björntjänst, om man slutar äta något som är nyttigt, därför att man tror att det har en klimateffekt. Istället får det en negativ effekt på vårt intellekt. Vi blir helt enkelt dummare av den här klimatdebatten. Ändå håller flera statliga myndigheter på att införa vegonorm i sin verksamhet. Vegonorm innebär att det är vegetarisk mat som är det normala. Länsstyrelsen i Västra Götaland har bestämt sig för vegonorm. Skolverket är inne på samma linje. Även inom flera kommuner diskuteras samma sak. Stockholms stad är ett exempel. Om svenska myndigheter anser att djur skadar miljön och klimatet, då blir ju hela den svenska livsmedelsproduktionen lidande. Det kan få allvarliga konsekvenser för den svenska livsmedelsproduktionen och vår självförsörjningsgrad. Och vår situation blir ännu mer utsatt Det är ett betydligt allvarligare problem att produktionen av livsmedel och självförsörjningsgraden minskar.
Överdrifter Köttdebatten bygger på överdrifter. Idislarnas inverkan på klimatet är noll. Metan är inget stort problem. Metanet är flyktigt, och omvandlas ganska snabbt till koldioxid och vatten. Den största delen av metanet kommer från naturliga källor, även från icke-organiska källor. Jordskorpan liksom havsbotten läcker metan. Av den tillförsel av metan som mänsklig aktivitet står för är exempelvis risodling ett större problem än nötkreatur. Den delen av metanet som kommer från kor tillhör dessutom den korta kolcykeln. Och därför inget problem ur klimatsynpunkt. Metanet kan vara ett problem, men det är i så fall det fossila metanet, som innebär ett tillskott. Det sker exempelvis vid förbränning av naturgas. Slutsatsen av detta är att de så kallade ”chalmersforskarna” överdriver kornas påverkan på klimatet och har inte tagit med alla aspekter när det gäller metanet.
Veganer blir dummare Lägg till detta att korna äter gräs, en gröda som människan inte kan tillägna sig. Vi har gott om marker där det inte går att odla växter, men där det går att ha djur på bete. För att öka självförsörjningsgraden behöver vi använda den marken till produktion av livsmedel. Vid djuruppfödning är det framför allt vid insamlingen av fodret som det krävs fossila bränslen. I Sverige har vi djuren uppstallade åtta månader om året. Kött och mjölk är beroende av en fleråriga gröna gräsgrödor. Man plöjer inte varje år. Till skillnad från en spannmålsbaserad produktion. Det går alltså åt mer diesel vid växtodling än vid produktion av nötkött och mjölk. Vegonormen är en aningslös trend som kan leda till allvarliga bristsjukdomar. Frågan är om det är värt att riskera våra barns hälsa, när vi samtidigt vet att åtgärden att minska köttkonsumtionen i realiteten inte har någon som helst effekt på klimatet. Även om så varenda svensk skulle bli vegan, så har det ingen påverkan. Det enda vi uppnår är att människor blir dummare. Börje Berndtsson
I veckans krönika förklarar Sven-Arne Thorstensson varför vi förr skrattade åt norrmännen, medan vi numera beundrar dom, för att det bara går åt fem norrmän för att byta en glödlampa. Sedan citerar han professor Per Bauhn: ”Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.” Lagen om offentlig upphandling har förändrat Sverige. ”På något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker”, skriver Sven-Arne Thorstensson.
Fel på rätt sätt
I landet Sverige är vi numera väldigt skolade, utbildade och allt mer akademiska inför varje liten uppgift som skall utföras. Den gamla norgehistorien om hur många norrmän det behövs för att byta en glödlampa har blivit sann, och den har blivit svensk. Inget är sig längre likt. Vid varje tillfälle där något ser ut att behöva göras skall det först behovsanalyseras, beslutas, kravspecifieras och beställas. När åtgärden sen är utförd skall de kvalitetsutvärderas och dokumenteras, för att sedan utgöra säkerställt statistiskt underlag för nästa kommande beslut.
Inte så konstigt tänker vissa. Nej inte alls säger jag, så har det alltid fungerat automatiskt. Ty i en sund människas själ finns något som tidigare kallades personligt engagemang och ansvar. Just den företeelsen var både snabb effektiv och innehöll kvalitéer som idag börjar bli svåra att hitta. Efter årtionden av akademisering har det uppstått en slags stor och kostnadstung samhällsfunktion, vars hela liv går ut på att analysera, väga och mäta det mesta. Insamlade data överförs sedan och blir statistik. Siffror på hög som få verkligen kan tolka och förstå, men de kommer framgent att utgöra ett oomkullrunkeligt beslutsunderlag i nästa omgång outgrundliga beslut.
Om vi nu tar steget över till det gamla begreppet ”Fyra män och en grop”. En gräver och tre tittar på, så är vi redan där på många ställen. Det tre utvärderar arbetet, och funderar hela dagen på hur man skulle kunna gräva effektivare, utan att för en sekund ägna tanken åt sin egen del i kostnaden och sammanhanget. Likartade fenomen hittar man lite överallt. Inom skolans värld är det snart mer personal än elever. Och när det skall sparas, så blir det skolmat, böcker pennor och gummi som suddas ut ur budgeten. De har räknat ut det, organisationen bakom alltså. I ett aktuellt fall i en närbelägen kommun skulle byggnadsavdelningen spara någon liten procent. Då presenterades besparingsförslag på släckta gatlampor i de små byarna, sämre snöröjning och färre gräsklippningar som det enda realistiska bland hundratals miljoner i budgeten. Visst ser vi symptomen. Professor Per Bauhn vid Linnéuniversitetet uttryckte det så här för några år sedan: ”Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.”
LOU kostar miljarder
Det är nu som vi ska ta klivet över till LOU. Lagen om offentlig upphandling. En lag som i sin linda hade goda intentioner men vars hantering idag kostar oss skattebetalare miljarder mer i ökade kostnader orsakade av ren inkompetens. Låt oss ta en närmare titt. I den långa kedjan från behov fram till verkställande, lägger så den behovslidande en beställning hos en så kallad upphandlingsavdelning. Denna avdelning har spetskompetens på att utföra just upphandlingen korrekt. Det de helt saknar är kunskaper om det de handlar upp. Man är alltså kompetent i att på pappret avgöra vad som är billigare och dyrare. Inte vad som är billigt och vad som är dyrt. Det ingår liksom inte i uppgiften. Själva behovet har preciserats av beställaren. Med detta underlag utformas nu själva upphandlingen som leverantörerna skall offerera mot.
Men redan här har en stor del av de bästa små leverantörerna fallit bort. De varken orkar eller förstår upphandlingsdokumentens, ofta 30 sidors komplexitet. Nu kvarstår de större och mera vinsthungriga leverantörerna. De som oftast tjänar mest pengar på att vara smartare än beställaren. Jag har sett, för jag har suttit på båda sidor. Och precis som vanligt så är det motpartens svagheter som genom din egen smarthet kommer att göra dig till vinnare. Inte den egna styrkan. Under åren har jag kritiserat dessa LOU-förfaranden men aldrig lyckats bli hörd. Inte ens kommunrevisorerna vill ta i det. ”Vår uppgift är att säkerställa att rutinerna följts enligt mål och styrdokument.” Jo, tack för kaffet.
I min värld så är en upphandling ett sätt att få mer pang för pengarna. Det är utanför vårt uppdrag sa revisorerna. Så summan av kardemumman är att på något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker. Och vi kan framgent åka till Norge, och beundra dem för att det endast går åt fem personer, till att byta glödlampan. Sven-Arne Thorstensson
Elsa Widding är civilingenjör utbildad på Chalmers i Göteborg. Hon har arbetat i energibranschen i 25 år, åt några av de största energibolagen, samt på Näringsdepartementet, där hon blev uppmärksammad för att ha försökt stoppa Nuon-affären. Sedan 2015 driver Elsa Widding ett eget företag. År 2019 gav hon ut boken ”Klimatkarusellen” efter att ha ägnat ett helt år åt klimatfrågan. Här berättar hon varför och vilka slutsatser hon har dragit. Hon är kritisk till medierna för att de överdriver hotet, och till klimatexperterna för att de vägrar debattera frågan.
”Vi har ingen klimatkris”
Överdrifter bakom larmen om klimatet
– Det viktigaste för mig är att frågan tål att diskuteras, och att man får komma till olika slutsatser. Elsa Widdings slutsats är att vi inte står inför en klimatkris. Och det gäller oavsett om IPCC har rätt eller fel.
– Min sammanfattning av klimatfrågan är att vi inte har någon klimatkris, säger Elsa Widding. Det första handlar om naturliga variationer i klimatet. – Även om man säger att det inte finns någon naturlig variabilitet, vilket är ganska självklart att det finns, utan att temperaturen enbart styrs i oss människor (som står för 3,6 procenten av total omsättning av koldioxid i atmosfären), så ser jag ändå ingen kris. – Den naturliga variabiliteten har alltid funnits tidigare, och de som hävdar att den nu har upphört att existera, har en tung bevisbörda. Den officiella synen är att människan orsakar hela ökningen av koldioxid i atmosfären, och att naturliga orsaker inte påverkar. – I klimatpanelens femte stora rapport sa man att det är minst 50 procent som skulle bero på människan. Men sedan har det blivit 100 procent. – Det andra är klimatkänsligheten. Även om vi förutsätter att det finns en mänsklig påverkan, innebär en fördubblad halt koldioxid en grads temperaturökning. – Finns det förstärkningseffekter? Eller försvagningsmekanismer. Klimatkänsligheten ser ut att ligga på maximalt 1,3 grader. En fördubblad halt ger 1,3 graders uppvärmning. – Och det är logaritmiskt förhållande dessutom. Det betyder att en ökning från 400 ppm till 800 ppm ger 1,3 graders temperaturökning. För att öka en grad ytterligare krävs en fördubbling från 800 till 1600 ppm. – Och så vidare. – Det är ingen fara med det. Även om klimatkänsligheten hade varit 3 så hade det tagit 118 år innan vi hade nått tvågraders-målet. – Oavsett om de har rätt eller inte, så står vi inte inför en klimatkris. Punkt slut, säger Elsa Widding.
Ingen konsensus
Elsa Widding har skrivit boken ”Klimatkarusellen” och planerar att skriva ytterligare en bok om klimatet. Här förklarar hon varför. – Det har blivit en så enorm polarisering. Och jag tycker att det är fruktansvärt att man inte ens får ställa frågor, och att det finns dom som tror på någon form av konsensus. Vadå konsensus? – Nästan alla är överens om att temperaturen har stigit. Det har pågått en temperaturökning sedan 1695, om man tittar på den äldsta temperaturserien och temperaturen har ökat med cirka en grad sedan mitten av 1800-talet. – Men hur stor den här ökningen är exakt, och vad temperaturen kommer att vara år 2100, råder det vitt skilda meningar om. Och dessutom vitt skilda uppfattningar om det finns någon anledning att försöka hejda koldioxidutsläppen.
Påståendet att forskarna skulle vara överens stämmer alltså inte. – Jag tycker det är bedrövligt att man inte ens får ställa frågor. Och att det inte får förekomma någon debatt. De som dominerar det offentliga samtalet om klimatfrågan tillåter ingen debatt. – Man får inte ens ställa frågor till de självutnämnda klimatexperterna. Tacka sjutton för att man reagerar. – Det här med barnen. Att man tutar i en hel generation att de inte har någon framtid. Och alla åtgärder som är verkningslösa. Det är bara för politiskt och för ovetenskapligt, säger Elsa Widding. – Jag har den största respekt för att man kan komma till olika slutsatser.
Mer analyser
Elsa Widding kommer själv från en akademisk familj. Hon har forskning och vetenskap i blodet. Därför reagerar hon när någon säger att klimatfrågan skulle vara färdigdiskuterad. Det strider mot allt hon lärt sig. Intrycket när man läser Elsa Widdings bok är att hon genomgått en process. Frågan är vad hon kommit fram till för slutsatser. – Det här är en fråga som vi måste diskutera väldigt mycket mer. Inte bara utifrån ett politiskt perspektiv, där vi säger att den är avgjord. Vi måste diskutera den utifrån ett mer vetenskapligt perspektiv, säger Elsa Widding. – Vi måste göra bredare analyser, och respektera att man kan komma till olika slutsatser. Bryta polariseringen. – Det återstår enormt mycket forskning innan vi förstår allt runt klimatet. – Exempelvis är det först sedan mitten av 1990 talet som forskarna har börjat förstå att klimatet på jorden sedan den senaste istidens slut inte alls har varit så stabilt som man tidigare har antagit. Klimatförändringar har lett till att civilisationer har gått under. – Sedan är det också min slutsats att vi inte står inför en klimatkris. Jag tror att det finns en påverkan från de mänskliga utsläppen, men den är ganska liten. Jag tror den försvinner i bruset från allting annat, och att den inte har så stor betydelse. – Sedan tror jag inte att det har så stor betydelse om det blir lite varmare. Varför ska den globala medeltemperaturen vara just 14 grader? Historiskt har den varierat mellan 12 och 22 grader.
Massiv fixering
I sitt slutord i boken skriver Elsa Widding om ”den massiva fixeringen vid fossil koldioxid…”. Orsakerna till denna ”massiva fixering” är dock ett känsligt ämne. Och hon vill helst inte prata om de politiska orsakerna. – Jag har massor av synpunkter naturligtvis, säger hon. Det är lätt att komma in på konspirationsteorier, och det är lätt att bli anklagad för saker, om man börjar spekulera. – Jag ser det som att det finns en dåtid, en nutid och en framtid. Men man blandar det här fullständigt. Vi vet mycket om dåtid, vi vet en del om nutid, baserat på data, men vi vet väldigt lite om framtiden, säger Elsa Widding. – Ändå tar man politiska beslut idag baserade på de här bristfälliga kunskaperna. – Vi struntar i det historiska. De alarmistiska förutsägelserna verkar inte heller slå in. – Vi ser inga konsekvenser av de här klimatteorierna. Vi ser över huvud taget inte någonting av det idag. Det finns ingenting som skiljer sig från det vi sett tidigare, säger hon. Elsa blir upprörd när hon berättar om hur hon själv blivit anklagad för att vara klimatförnekare, när hon citerat ur IPCC:s rapporter. – Det finns inte en journalist som själv har läst de här rapporterna, säger hon. – De bara kokar ihop någonting, och lurar människor. Fixeringen vid fossil koldioxid leder till att vi tappar bort andra livsavgörande frågor. – Vi har ett antal miljöfrågor som vi skulle kunna fokusera mer på. Miljögifter exempelvis. Hon nämner också barnadödligheten och fattigdomen i världen. – Det finns stora frågor. De kommer helt i skymundan. – Man pratar inte längre om några miljöfrågor. Man pratar om plast i haven. – Vi har ett gigantiskt avfallsproblem i vissa delar av världen.
Alltid ”worst scenario”
I boken skriver Elsa Widding om hur stor sannolikheten är för värsta tänkbara scenario. Den är väldigt liten. Ändå är det nästan bara ”worst scenario” som medierna pratar om. Media överdriver alltså hotet. – De beskriver det som om detta kommer att hända. De förstår inte att alltihop bygger på modeller, säger Elsa Widding. – Du kan få vilka resultat du vill i modeller. Vad du kan observera ur data, det är en väldig skillnad. När medierna väljer ”worst scenario” rapporterar de om något som ska inträffa år 2300, med en sannolikhet på fem procent. Enligt modellerna. – Det ska alltså inträffa någonting år 2300. Det är om 280 år. Om du backar 280 år, från idag, då blir det 1740. Och det är den bilden alla kör med, 280 år framåt i tiden, säger Elsa Widding. När detta kommer upp, exempelvis i radio, försöker klimatforskare ibland tona ner hotbilden. Men reportrar driver oftast på. De överdriver hoten. Elsa Widding är därför kritisk till medias hantering av klimatfrågan, och att journalister ofta intar en mer radikal ståndpunkt än forskare. – De är totalt okunniga. De saknar grundläggande kunskaper om fysik, säger hon. Medierna beskriver en datormodellering där något ska hända om 280 år, med fem procents sannolikhet, som om det vore ett faktum.
Naturliga orsaker
En orsak till att IPCC och alarmisterna hamnar så snett är att man inte tittar på de naturliga orsakerna till att klimatet förändras. Det Elsa Widding kallar den naturliga variabiliteten. – Det är det som är huvudproblemet. Det går inte att räkna ut hur stort bidrag människan står för. Ändå är det detta som är deras uppdrag, säger Elsa Widding. – Det finns mycket bra i IPCC:s forskning, men det är många forskare som hoppar av. Hon berättar om den kanadensiska undersökande journalisten Donna Laframboise som avslöjat allvarliga vetenskapliga brister i IPCC:s rapporter. I den fjärde rapporten skriver IPCC att man fortfarande inte kan modellera moln. – Det har inte blivit bättre, säger Elsa Widding. – Det räcker med cirka två procent mer moln för att radera ut hela effekten av det mänskliga bidraget av koldioxid. Det finns mycket som är bra i den femte rapporten, men sammanfattningen, som skrivs för politiker och media, stämmer inte. – Då känner man inte igen sig längre, säger Elsa Widding. Sammanfattningen förhandlar man fram. Det är inte vetenskapligt. – Det är i princip politiker som är utsedda av regeringarna. Till detta kommer att miljöorganisationer, folk med egna agendor, skaffat sig ett inflytande över IPCC.
Den kanadensiska journalisten Donna Laframboise har granskat IPCC.
Elsa Widding är också kritisk till de enorma summor som länderna ensats om att omfördela från rika till fattiga länder. 26 länder av 200 är givare, de andra är mottagare. – Mottagarna tycker det här är jättebra. De får ännu mer pengar, säger Elsa Widding. Sverige ska skicka totalt 600 miljarder kronor, 12-20 miljarder årligen till den här fonden under 30 år, som har sitt säte i Sydkorea. – Där sitter 200 personer med immunitet, och tar emot det här. Även miljöorganisationerna får pengar för att hjälpa till. Detta borde granskas, menar Elsa Widding, som är kritisk till journalisternas arbete även i den här frågan. – Om man tror att världen kommer att gå under, då är ju det här meningslöst ändå, säger Elsa Widding. – Ingen tror väl att utsläppen av koldioxid kommer att minska under de kommande tio åren. Och att temperaturen skulle påverkas, av våra försök att minska enligt parisavtalet, finns nog heller ingen som tror.
Tufft debattklimat
Debattklimatet i klimatdebatten är en känslig fråga. – Det är ingen debatt. Den enda regel som gäller är ”inga frågor”. – Om man inte anser att vi står på randen av stupet, så är man en dålig människa. Det spelar ingen roll vad man har för argument. – De så kallade klimatexperternas viktigaste regel är, inga frågor. Man får inte ställa några frågor till Johan Rockström eller till någon av de andra. – Ingen vill debattera med skeptiker. Ingen vill debattera med mig. Hade det varit vetenskap hade det gått att diskutera. Det här är pseudovetenskap eftersom man inte följer den vetenskapliga principen. Det finns ingen som har de absoluta svaren. – Finns det någon professor i fysik idag, som inte lever på forskningsanslag, som säger att vi lever i en klimatkris, säger Elsa Widding retoriskt. – Jag vet att det finns många som lever på forskningsanslag som säger det. Man får inga forskningsanslag om man säger att det inte finns någon klimatkris. Det är alltså politiskt styrt. – Absolut. Det är politiskt styrt, säger Elsa Widding. Hon vet att många är skeptiska men de flesta vågar inte säga något. – Flera näringslivstoppar upplever att det här är överdrivet, de förstår hur orimligt det här är, men de blir väldigt snabbt påhoppade, och dom har svårt att bemöta detaljer. Många upplever att det inte går att prata om det här. Till det bidrar att man blandar ihop olika temperaturserier och data. Man jämför äpplen med päron. Satellitmätningar jämförs med markmätningar, där data under vissa perioder är mycket osäkra. – Satellitmätningar mäter mot referensperioden 1981-2010, medan GISS är markmätningar med en referensperiod 1951-1980, och där data är mycket osäkra, säger Elsa Widding. – Lägg därtill att GISS är den temperaturserie där man i störst omfattning korrigerar i historiska data. Man sänker historiska temperaturer, och ökar temperaturdata efter år 2000.
Skäms över Chalmers
– Det handlar om att försöka komma närmare sanningen, säger Elsa Widding. Hon har själv drabbats av påhopp i media. – Jag har blivit ifrågasatt om jag tillhör högerextrema krafter, och jag blev förbannad och tyckte det var oförskämt. Hela min drivkraft har varit att få igång ett samtal om de här viktiga frågorna. Jag har ingen egen vinning i det här, säger Elsa Widding. – Jag känner så många inom vetenskapen som har en helt annan syn på den här frågan. Inte bara i Sverige, utan i Norge och Danmark och många andra länder. – Det är så mycket felaktiga bilder. Det påverkar våra barn. – Vi kan använda pengarna bättre än att skicka dom till Sydkorea. Projektet på Chalmers där man börjat forska på sambandet mellan klimatförnekelse och högerextremism gör Elsa Widding upprörd. – Jag skäms över Chalmers. Jag skäms över att jag gått på skolan. Jag skäms över att min pappa har jobbat som professor där. Jag skäms över att min syster gått på skolan. Jag skäms över hela Chalmers. – Förr fanns det en stolthet över skolan. Det här svärtar ner allt annat som Chalmers gör. Det är så fruktansvärt illa. Det har ingenting med forskning att göra. Jag undrar om de blivit lurade in i detta? – De borde istället ägna sig åt att läsa på och lära sig något. Sätta sig in i frågan. – Om de satt sig in i data och observationer om klimatet, så hade de varit lika skeptiska som jag. – Chalmers håller på att förstöra sitt rykte fullständigt på grund av de här personerna. Om det får fortgå kommer Chalmers rykte snabbt att urholkas.
”Rädda klimatet?”
Elsa Widding har arbetat som rådgivare i energibranschen. Sedan boken kom ut hinner hon inte med mycket annat. – Jag har fått tacka nej till alla rådgivningsuppdrag. Jag jobbar bara med det här. 60 timmar i veckan. – Jag håller på att bygga upp en organisation, för en bredare och mer vetenskaplig syn på klimatet. Man måste kräva en bättre analys. – Jag hoppas att svensk näringsliv ska våga ta del av den. Helst skulle man hoppas att de skulle driva detta. Men de vågar inte ännu. – Det blir för dyrt för företagen utan att klimatet påverkas det minsta. Många tjänar givetvis också pengar på klimatfrågan. Vi kommer in på köttdebatten. Kan man rädda klimatet genom att sluta äta kött? – Sverige står för en dryg promille av de mänskliga utsläppen av koldioxid. Vi kommer inte att påverka klimatet om vi så stänger ner allting. – Våra utsläpp är bara en bråkdel av ökningen i Kina. Man måste förstå vad som är stort och smått. Man lurar barn att tro att de kan rädda klimatet genom att sluta äta kött. – Det är det man är rädd för, att man bara gör en massa ogenomtänkta meningslösa åtgärder.
Uppläxad av rektor
– Ingenting får ifrågasättas. Detta tål inte kritisk granskning. Vi håller på att lämna kunskapssamhället. Vad blir det då, undrar Elsa Widding retoriskt. Hon berättar hur en förälder ringde henne och berättade om sin 12-årige son som blev intresserad av klimatfrågan och pratade om det i skolan. En lärare sa att du får ha vilken åsikt du vill, men du får inte prata om det. När han gjorde det ändå, var det en elev som skvallrade. Pojken blev inkallad till rektorn och uppläxad för att han hade ”pratat om klimatet i alla fall”. – Vad påminner det här om, frågar Elsa Widding. – Det är tyskar som hört av sig till mig, äldre tyskar. De jämför med Tyskland på 1930-talet. Man hjärntvättade barn, och förde fram barn, i propagandan. – Det är skrämmande. – Vi har en skyldighet att få stopp på den här negativa utvecklingen. Barnen är också målgruppen i Elsa Widdings nästa bokprojekt. – Barn indoktrineras så kraftfullt. Och jag tycker att de behöver ta del av hur det ser ut i verkligheten. Vetenskapen bakom det här. – Att man får en mer balanserad syn på de här klimatfrågorna. Det är bra för barnen och för deras föräldrar. Elsa Widding skriver boken tillsammans med Staffan Mörner. Hon berättar att han är en väldigt duktig pedagog, och att det var därför hon ville ha med honom i det här bokprojektet. Men Elsa Widding kommer att låta flera sakkunniga läsa texten innan boken går i tryck. – Det här kommer att skickas på remiss till minst en handfull professorer, säger hon. – Det viktigaste för mig är att frågan tål att diskuteras, och att man får komma till olika slutsatser. Är det rimligt att ett skolbarn blir inkallad till rektorn, och uppläxad för att han har pratat om klimatet?
Myten om konsensus
Hur kan man göra 102 klimatmodeller med olika utfall, och och sedan säga att alla ska vara överens, undrar Elsa Widding. – Man måste skilja på vad som är dåtid, nutid och framtid. – Framtiden vet vi lite om. Och vi kan inte modellera moln och konvektion. Det är omöjligt att få det här att stämma. (Konvektion: gasernas rörelser i atmosfären) – Två procent mer moln så är hela den här effekten borta, säger Elsa Widding. – För 160 miljoner år sedan hade vi 2000 ppm. Sedan föll det. Vi har kravlat oss runt på de här låga nivåerna. Hon hänvisar till forskare som visat hur koldioxidhalten gått upp och ner tidigare. Bland annat på grund av vulkanutbrott. – Vad är det för koldioxidnivå vi vill ha, säger Elsa retoriskt. – Hur mycket lägre koldioxid ska det bli? – Vi har haft tio värmetoppar under holocen. Vi har haft tretusen år av fallande temperaturer. Klimatet förändras i cykler med tusen års intervall.
Skogen gynnas
Skogsbruket gynnas av högre koldioxidhalter. Tillväxten ökar, förklarar Elsa Widding. – Om nu skogsproduktionen har ökat så mycket , hur hotad är skogen av en lägre koldioxidhalt, undrar Elsa Widding. Vad blir konsekvensen om vi pressar ner koldioxidhalten. – Vad är det för koldioxidhalt man vill nå. Är det 280 ppm? En högre koldioxidhalt gynnar skogsproduktionen. Om vi pressar ner koldioxidhalten vad händer då med tillväxten i skogen. – Näringsupptaget blir sämre, kommer de att säga, säger Elsa Widding. Elsa tror inte på det. – Varför var dinosaurierna så stora då, invänder hon. – Hur mycket mindre skog får det bli? Hur mycket lägre koldioxidhalt får det bli, och hur påverkar det i så fall tillväxten i skogen? Elsa Widding berättar att hon är medlem i KD, Kristdemokraterna. Hon vill gärna ha med det. Men samtidigt betonar hon att hon inte har några politiska ingångar i det här. Och inga egna intressen heller. Hennes ingång i klimatfrågan är helt och hållet vetenskaplig. Och hon har skaffat sig ett närverk av professorer som hon samarbetar med. Och så kommer hennes slutord: – Vi ska inte göra verkningslösa åtgärder. Det har till och med riksrevisionen påpekat nu. Att allt vi gör är i princip verkningslöst för klimatet.
Barnen viktigast
Det viktigaste är hur detta påverkar barnen, summerar Elsa Widding, och så gör hon en prioritering: 1. Barnen – är det rätt att skrämma barnen att att världen håller på att gå under när så inte är fallet? 2. Yttrandefriheten – är det rätt att man inte får tänka och yttra sig fritt längre? 3. Pengarna – är det rätt att satsa enorma summor skattepengar på verkningslösa åtgärder? Slutligen kommenterar hon den australiensiske forskaren Peter Ridds öde. Elsa Widding träffade honom i Oslo under en klimatkonferens. Peter Ridd försvarade bönderna i Queensland. Miljölarm och krav på åtgärder hotade en hel näring, men det mesta var baserat på överdrifter. Bara en procent av korallerna öster om Queensland påverkades av sediment från floderna i inlandet. Peter Ridd, som forskat på korallrevet i många år, bevisade motsatsen. Han fick sparken för att han gick ut i media och hävdade att Stora Barriärrevet mådde bra. – Varför ska han inte kunna ha den åsikten när han har jobbat på Stora Barriärrevet i 30 år, frågar sig Elsa Widding. – Det blir ett väldigt förljuget samhälle. Göran Åhrén
Människan påverkar givetvis klimatet på flera sätt. Genom att förändra naturen och markytan, ändras mängden solinstrålning som når jordytan, och till exempel städer får sitt eget varmare klimat. Förbränningsmotorer i fordon, fabriker, vägar, tunnlar etc. släpper ifrån sig värme.
Även genom fossilförbränning bidrar människan till en ökad andel växthusgaser i atmosfären vilket också kan bidra till globala klimatförändringar. Det är dock oklart med hur mycket. Sedan slutet av den lilla istiden (slutet av 1800-talet) har klimatet ur ett historiskt perspektiv varit stabilt med en långsam uppvärmning på cirka en grad Celsius. Ur data och observationer faller den moderna uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet helt inom ramen för naturlig variabilitet.
Det finns heller ingenting som pekar på att dagens uppvärmning skulle kunna få så negativa konsekvenser som medierna och politiker försöker göra gällande. Under historien har det ofta varit förändringar i nederbörden än i förändringar i temperaturen som inneburit problem för människor. Torka har varit den största boven i dramat. Klimatet är ofta oförutsägbart under en övergångsperiod från ett klimat till ett annat. Det gör det väldigt svårt för människor att planera hur de ska hantera klimatförändringar eftersom klimatet växlar fram och tillbaka i tvära kast. Elsa Widding
För att förstå Polen måste man känna till landets blodiga historia. Få länder har drabbats så av stormakters militära ambitioner. Landet har delats, ockuperats, utsatts för folkmord och tvingats leva under kommunistisk diktatur. Historikern Per Bolander förklarar några nyckelfrågor för att förstå varför den etniska frågan är så viktig för Polen.
”Korsfäst mellan två banditer”
Historien en nyckel för att förstå Polen
Utbredningen av främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i Europa, och framför allt i Östeuropa, är oroande men Polen är ett specialfall. I flera år har vi kunnat följa en oroande utveckling i Europa där främlingsfientlighet och rasism verkar öka. I Tyskland och Frankrike har extremnationalistiska partier fått ökat stöd. I Ungern har regeringen under Viktor Orban bestämt att judiska författare, som nobelpristagaren Imre Kertesz, ska ersättas med mer ”nationella” författare i den ungerska litteraturkanon, däribland öppet nazistiska författare. Ett land som särskilt pekas ut i svenska medier är Polen, men detta visar på en stor okunnighet om Polens historia. Kanske inget annat land i världen har haft en så blodig och dramatisk modern historia som Polen. Försvunnet från kartan i 120 år, delat, ockuperat, utsatt för folkmord och slutligen vegeterande under kommunistiskt tyranni i ett halvsekel. En sådan extrem erfarenhet måste sätta sina spår i den polska folksjälen. Det finns ett antal nyckelfrågor för att förstå Polens situation.
Geografin – historisk förbannelse Polackerna brukar skämta att Polen är som Kristus – korsfäst mellan två banditer. De två banditerna i fråga är naturligtvis Tyskland i väster, och Ryssland i öster. Vid de tillfällen då banditerna varit överens, eller en dominerat över den andre, har Polen försvunnit från kartan eller fått existera som vasallstat. Men när båda varit svaga, som efter första världskriget, då fick Polen chansen att bli ”stort, starkt och fritt”. Dessvärre varade det bara i tjugo år, sedan slöt Hitler och Stalin en vänskapspakt, och resten känner vi till. Detta har varit Polens historiska förbannelse.
Territorium – stort eller litet En annan fråga är: Hur stort ska Polen vara? Alternativen har varit ”Hertigdömet Warszawa”, alltså ett litet Polen utan kust, ett ”Mellanpolen” eller ett ”Storpolen”. För polackerna själva är svaret uppenbart. Hertigdömet Warszawa är otänkbart, Mellanpolen oacceptabelt, endast ett Storpolen duger. Detta insåg också kommunisterna efter det andra världskriget. Jakub Berman, som var nummer två i Polen mellan 1945 – 1956 erkände: ”Man skulle naturligtvis ha kunnat nöja sig med Hertigdömet Warszawa, men skulle det tillfredsställa de stormaktsambitioner som ligger så djupt rotade i det polska folkets mentalitet? Det var vi kommunister som räddade Polen. Utan oss skulle Polen ha varit avklippt, stympat, en stackars centraleuropeisk småstat, med ytterst begränsade utvecklingsmöjligheter”. Vad kommunisterna gjorde var att avträda den östra halvan av landet till Sovjetunionen mot att i gengäld få en fjärdedel av Tyskland (Ostpreussen, Schlesien, Pommern, Brandenburg och Danzig).
Gränser Polens gränser 1939 var omöjliga att försvara. I öster gick en över tusen kilometer lång gräns från Lettland till Rumänien. Mot Tyskland gick gränsen i norr, väster och söder. Dessutom klippte den polska korridoren av Ostpreussen från Riket. Efter 1945 fick Polen korta, naturliga gränser i både öster (Curzon-linjen) och väster (Oder-Neisse-linjen). Gränsfrågan måste därför betraktas som löst.
Demografi Det största problemet var dock det demografiska, alltså befolkningens sammansättning. Ett litet Polen skulle visserligen vara etniskt polskt men stora delar av det polska folket skulle hamna utanför. Ett Storpolen skulle bli hem för de flesta polacker, men skulle också innehålla stora etniska minoriteter. 1939 utgjorde minoriteterna en tredjedel av befolkningen, däribland miljoner ukrainare som inte ville tillhöra Polen. Efter 1945 löste kommunisterna detta problem på ett hänsynslöst men permanent sätt: Etnisk rensning. Hela den tyska befolkningen, elva till tolv miljoner människor, fördrevs i den största etniska rensningen i världshistorien. Deras land övertogs av fyra miljoner polacker som fördrivits av ryssarna från östra Polen. Även efter dessa gigantiska förändringar återstod en del minoriteter, så 1948 inledde den polska regeringen ”Operation Wisla”, fördrivningen av två miljoner ukrainare som blivit kvar. Sedan de överlevande judarna utvandrat (de flesta till Israel) så var 99 procent av befolkningen etniskt polsk.
Etniska frågan huvudfråga I en intervju på 1980-talet sa en av de gamla kommunistledarna stolt: ”Vi polska kommunister löste vår historiska uppgift, att skapa ett etniskt rent Storpolen med korta naturliga gränser. Därmed åstadkom vi något som ingen polsk regering gjort under Polens tusenåriga historia”. Detta är centralt för polackerna idag. Hur mycket de flesta än må hata kommunisterna, så erkänner de dock att dessa faktiskt löste Polens ”tusenåriga problem”. Harry Schein, som ägnade frågan ett visst intresse, skrev 1986: ”Det var genom att samarbeta med Sovjetunionen som Polen slapp bli reducerat till ´Hertigdömet Warszawa`. Det var genom detta samarbete som Polen säkerställde för sig själv ett territorium i nivå med dess nationella ambitioner. Och det var genom detta samarbete man genomförde en gigantisk folkomflyttning, grym medan den pågick, men i ett längre perspektiv, förutsättningen för Polens eventuella framtida storhet.” Han tillägger: ”Det kan tänkas att man i ett framtida fritt och demokratiskt Polen, omgiven av fria och demokratiska grannar, kommer som förmildrande omständighet framhålla att det är dessa stalinister som skapade grunden för den polska statens existens”. Här fick han rätt. Idag är den etniska frågan helt avgörande för polackerna.
Invandring och mångkultur I Sverige idag anses invandring som något ekonomiskt och humanitärt nödvändigt, och mångkultur som något positivt som bara inskränkta chauvinister (läs SD:are) kan vara emot. I Polen ser situationen helt annorlunda ut. Mångkultur ses där som något historiskt ont, som bevisligen ledde till Polens undergång. Monokultur ses som något positivt som folket kämpat i århundraden för att uppnå. Efter kriget genomfördes en process för att ”polonisera” alla som på minsta sätt kunde misstänkas för att inte vara 100 procent polska. När Olga Tocarczuk fick nobelpriset i litteratur förra året, väckte det ingen entusiasm i Polen, eftersom hon betraktas som en poloniserad ukrainska. Under sådana omständigheter är det naturligtvis inte tal om hemspråksundervisning för invandrare. Tvärtom, de ska bli polska så fort som möjligt. Det är detta som vi i Sverige missuppfattar som rasism och främlingsfientlighet. Vi dömer, utan att känna till den historiska bakgrunden. Per Bolander Historiker
Westsidan 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.