Veckans krönika

”Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt.” Så skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Den senaste resan till Spanien, blev inte som han tänkt sig. Allt förändrades över en natt.

Allt förändrades över en natt

”Nästa morgon slog hela Spanien igen”

I mitten av februari kunde vi läsa om Kina och att några influensafall drabbat Italien. Vi satt hemma, hustrun och jag. Det var dags att beställa en flygresa ner till det lilla hus vi har i ett litet spanskt samhälle en halv mil söder om Torrevieja. Ingen av oss såg någon direkt risk just då, så vi beställde biljetter.
När vi närmade oss resdagen hade det hela växt i Italien och det fanns fall konstaterade även kring Madrid. Trots det beslöt vi oss att resa dit en dryg vecka. Öresundståget tog oss till Kastrup. Det var först där som påminnelser om influensan syntes i form av mängder av små skyltar om handtvätt och hängande flaskor med handsprit.

Lugnt i Alicante
Sent på kvällen landade vi i Alicante och på den flygplatsen märktes ingenting. Vi hämtade ut vår egna bil och körde de fem milen ner till vårt hus, satte på vatten och gas, och sen var det läggdags efter en kall god öl som hade väntat på oss i kylen.
Nästa morgon var det så dags att fylla på kylskåpet och vi körde ner till butiken som ligger närmare själva centrum. Där märktes ingenting annorlunda alls. Vi fyllde upp kassarna och kom överens om att vi skulle laga all mat hemma under hela veckan och inte gå på var sig pubar eller restauranger den här gången, för säkerhets skull.
Vi parkerade bilen och stängde grinden. Nu var det dags att starta upp skrivandet igen utav vår nästa bok. Två dagar gick och vi tog någon tur ut längs gatorna på jakt efter en ny laddare till datorn.
Vi hittade en på det stora köpcentret La Zenia boulevard och där märktes ingen förändring av läget. Folk betedde sig som vanligt men vi hade, kanske typiskt svenskt, valt att hålla avstånd, inte hålla i ledstänger, tvätta händerna osv.

”Över en natt”
Med laddaren i bagaget åkte vi hemåt igen. Folk satt på pubarna och gaturestaurangerna.
Men efter några dagar, till frukost när vi vår vana trogen tittade på svenska kanaler, hade det hänt något i världen bara över en natt. Nu var det inte längre nyheter om hamstrande svenskar som tömmer ICA-butiker på toapapper. Nu var det helt andra rubriker. 
Kris i Italien, och Spanien på väg.
Det var fredag och vi skulle åka hem kommande onsdag. Fram mot kvällen tog vi en tur för att komplettera kylskåpet. Vi tänkte grilla fisk på kvällen så av det skälet åkte vi till en större butik som också ligger bra till. Där var det fullt av folk.
Säkert tre fyra gånger fler, alla hade fullsmockade kundvagnar och hyllorna gapade tomma.
Vi beslöt då att åka till vår ordinarie butik för att handla det vi behövde. Där var det också utplockat och vi köpte inte fisk. Det fick bli det som fanns kvar.

”Allt blev öde”
Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt.
På mindre än ett dygn slog allt igen. Restauranger och pubar stängde, butiker stängde, allt stängde, förutom livsmedelsaffärer och apotek. Allt blev öde. Man fick inte ens gå två och två. Skulle du handla skulle du gå ensam. Nu var allt helt öde och vi satt där i vår trädgård. Gatan var nästan tom och grinden låst. Vi som alltid uppskattar vår ”lugna gata”, nu var den för lugn.
För en stund övervägde vi att ta bilen de 300 milen i stället för flyget hem. En par bekanta till oss hade redan tagit bilen hem och vi hade kontakt under resan. Det enda som skulle kunna hindra dem var att något land stängde gränsen. Det skedde också. Men de kom igenom. Vi insåg att det alternativet var för sent för oss.
Det var en märklig känsla på hemresedagen. Vi stängde ner och låste huset utan att veta när vi kan ta oss hit igen. På väg till flygplatsen konstaterade vi att den härliga känslan som vi alltid får när vi åker åt andra hållet, den känslan var nu förbytt i ett obehag.

Inga bakfulla golfspelare
Vi satt nästan tysta och körde. När vi lämnat bilen möttes vi av personal i munskydd och handskar. Vi gick in genom dörrarna till en nästan helt öde flygplats. Allt var igenbommat. Taxfree butikernas lampor var släckta. Alla små restauranger var igenbommade, några inbyggda med plywood.
Istället var det massor av vakter och poliser, och plakat om att hålla mer än en meters avstånd till alla, och handsprit fanns i stort sett på var enda stolpe.
Det fanns några väntande resenärer, men när vi tittade på monitorn var det bara sju åtta avgångar under dagen. Det som var mest slående var att allt var så tyst. Inga bakfulla golfspelare som festat även sista natten. Inte några snicksnackande pensionärspar i full make upp. Nu var alla lika grå och den tryckta stämningen gick nästa att ta på.
Danmark hade stängt gränsen för inresande icke danskar, och vi behövde ha en giltig direktbiljett ut ur landet för att komma med. Men allt funkade och flyget gick i tid.

”De slutade tänka”
Även i planet var det ovanligt tyst. Ingen servering, ingen försäljning och inga medelålders män hängandes på armbågen över ett ryggstöd, evigt flinande och med något att berätta. Inget spring i mittgången. Alla satt bänkade och väntade på landning.
Men då, när bälteslampan släckts, så händer något.
Jag har alltid fascinerat mig över människor som inte varken kan borda ett plan och än mindre tömma det effektivt. Ingen verkar inse att man borde se sig omkring och samverka så att man inte proppar igen.
Det som vanligen är fascinerande, blev nu som en fars. Alla reste sig samtidigt och skulle ut. Man ryckte i väskor, glömde jackor och det blev kaos. Hur tänkte de där. De slutade tänka.
Hur var det nu. Håll avstånd, kludda inte i onödan. Nu gjorde alla allt samtidigt. En rabiat kvinna i sjuttioårsåldern envisades med att ha sin ryggsäck på ryggen och fastnade gång på gång på väg ut. Nu blev det inte direkt panik, men det skulle kunnat bli, mitt i all irritation.
Nu var vi ändå nästan på hemmaplan. Den danska passpolisen granskade alla och våra tågbiljetter blev biljetten till att komma in.

Kastrup gapade tomt
Det vanligen pulserande Kastrup var än mer öde än Alicante airport. Detta gigantiska Kastrup gapade tomt. Här hade man rullat ner allt och spikat för kaféer och restauranger. Det kändes som en ny krigszon. Det gick inte ens att köpa en kopp kaffe. Det var som en spökstad med några få människor och deras resväskor.
På tåget till Malmö var kanske en aning mer liv men inte mycket. Det var få passagerare men de talade med varandra i grupp i alla fall.  Efter sedvanlig gränskontroll vid Hyllie var vi strax på Malmös perrong.
Där hände det något. Där fanns ljuset och livet. På Malmö central höll restaurangerna öppet, folk satt och tog en öl eller kaffe. Man pratade och sorlet hade kommit tillbaka och livet.
Det vi helt klart kunde konstatera var hur lätt det är att dras med i svårmodet och mörkret men också hur lätt det är att komma tillbaka.
Vi får nu ta den närmaste tiden med respekt och ett gott mått av lugn och försiktighet.
Vi kommer att återvända upp för den där rulltrappan, från mörkret upp i ljuset, och vi kommer göra det tillsammans.
Sven-Arne Thorstensson

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s