Månad: februari 2021

Allmänheten utestängs

VästsidanLämna en kommentar

Allmänheten utestängs från rättegången mot Karl Hedin. Det är inget snyggt sätt att fira 100 år av demokrati, skriver Rickard Axdorff, som rapporterar direkt från Västmanlands tingsrätt. ”Allmänhetens tillträde är ett signum för ett demokratiskt rättssystem.” Journalisterna som bevakar rättegången är förvisade till ett rum bredvid, med en liten skärm och ett ljud som försvinner ibland. ”När ett rättssystem motverkar öppenhet och frihet, kommer vi andra som anser att detta är storheter värda att försvara, att göra just det. Försvara friheten.”

Allmänheten utestängs från rätten

”Inget snyggt sätt att fira 100 år av demokrati”

Under en av de mest uppmärksammade rättegångarna på länge saknas det något mycket väsentligt. En möjlighet för allmänheten att delta. Detta samma år som Sverige firar 100 år av demokrati.
I det uppmärksammade fallet om jaktbrott som nu pågår där bland annat företagaren Karl Hedin är åtalad saknas nästan helt företrädare för allmänheten i rättssalen. Allmänhetens tillträde är ett signum för ett demokratiskt rättssystem. I ett rum vid sidan av rättegångssalen sitter tolv journalister vars uppgift är att ge sin bild av rättegången. De representerar olika mediehus, inte allmänheten.
Utöver journalisterna finner man längst bak i själva rättssalen några få anhöriga, samt undertecknad. Tack vare Hedin har jag, eller allmänheten om man så vill, fått en plats på de anhörigas bänk. Jag försöker därifrån via sociala medier förmedla hur jag ser på den pågående farsen. För vet ni, demokrati borde även gälla oss som bor på landsbygden.

Öppenhet är viktigt
För er som vid det här laget undrar så har jag inte betalt av någon för min närvaro i rätten. Undantaget de anhöriga är jag ensam om att inte arbeta på uppdrag av någon annan. Jag betalar min egen resa och min egen mat. Jag har tagit ledigt och min dotter, som har sportlov, är inte jätteentusiastisk över den far hon begåvats med.
Varför? Jo, för att mänskliga rättigheter ska respekteras då det är avgörande för utvecklingen av en demokratisk rättsstat. Detta särskilt i en rättsprocess där många personer har ifrågasatt bevismaterialet och åklagarens motiv. Öppenhet och yttrandefrihet är viktigt för att säkerställa att respekt för allas lika värde och den enskildes frihet och värdighet tas på allvar. Öppenhet är viktigt för att de som inte tillåts tillträde ska kunna vara säkra på att inget undanhålls dem.

Försvara friheten
Samhället i övrigt har i största möjliga mån sökt efter lösningar. Om viljan fanns hade denna förhandling kunnat sändas digitalt i annan tingsrätt för att säkra demokratiska staters fundamenta. Journalisterna som är förvisade till ett rum vid sidan om har en liten skärm att titta på och ett ljud som försvinner långa stunder. Det är inget annat än pinsamt.
När ett rättssystem direkt eller indirekt motverkar öppenhet och frihet, kommer vi andra som anser att detta är storheter värda att försvara, att göra just det. Försvara friheten. Pennan är ett viktigt vapen och idag begränsas det till en enda penna från allmänheten. Ni förstår nog alla att detta är långt ifrån sunt.
Jag lämnade dag två av rättegången tänkandes att detta är inget snyggt sätt att fira 100 år av demokrati.

Jag heter Rickard Axdorff, tack!

”Öppenhet är viktigt
för att de som inte tillåts tillträde
ska kunna vara säkra på
att inget undanhålls dem.”

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Allt färre utför det jobb de är satta att utföra. Istället är det någon annan som ska göra jobbet, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika, och citerar sin far; ”Min dräng hade också en dräng och båda voro lata.”
När detta sätts i system, exempelvis i en kommunal upphandling, kan det gå riktigt snett. Som i exemplet om ett bygge från ”en medelstor landsbygdskommun inte särskilt långt borta”, som vår krönikör uttrycker det. ”Hade inte den kommunen anlitat så många drängar så hade detta aldrig hänt, inte gått så långt, gått så illa och blivit så dyrt.” ”Frågor skyfflas runt”, och ”frågan nu är vem som bär ansvaret. ”Ingen vågar kliva fram och ta det nödvändiga ansvaret.”

Min dräng hade också en dräng

Det märks nu tydligt runt omkring oss att allt färre utför det jobb de egentligen är satta till att göra.
Min gamle far sa alltid så här, när någon försökte smita ifrån arbetsuppgifter och lägga ansvar på någon annan.
– Min dräng hade också en dräng och båda voro lata.
Ingen gång innan har detta passat in så väl som nu. Överallt finns de, de där som skyfflar iväg arbetsuppgifter till andra utan att vare sig kunna eller vilja göra det själv. Ofta tillsammans med en utförlig beskrivning om exakt hur, när och var, men inte varför.
Fenomenet finns överallt och det har skapat långa rader med stuprör där ingen längre kan sitt eget jobb utan beordrar någon annan. Systemet är genialt i det mått att den som är ansvarig överlåter detta till någon annan som i sin tur saknar det riktiga ansvaret.
Skulle det gå fel, så är till 95 procent felet en tillfällighet, en olycklig omständighet där ansvaret för en stund befann sig på transport genom kedjan.
Eftersom denna företeelse nu pågått under en längre tid så håller det på att totalt förpassa den verkliga kompetensnivån till avgrunden.

Märklig upphandling
För något år sedan tog jag del av en kommunal upphandling i en medelstor landsbygdskommun inte särskilt långt borta. Efter att ha läst igenom dokumentet förstod jag inte riktigt vad det var de ville ha och hur de hade tänkt.
Min vana trogen kontaktade jag den person som stod som kontaktperson. Det var en konsultfirma som upprättat handlingarna och var satt att vara just kontaktperson. Den första svaga punkten var att han inte var mer än ett namn med en roll som inte kunde utgöra någon direkt kontakt. Eller snarare inte fick svara. Frågor skulle ställas publikt.
– Men hur har ni tänkt att ni ska få några vettiga bud på ett underlag som inte förklarar vad som egentligen förväntas, blev ju förstås min fråga.
– Du får ställa även den frågan publikt. Jag förstod att den dörren var en total blindgång, så jag fortsatte min väg och kontaktade kommunen och fick tala med upphandlingskontorets chef.
– Vi har ingen kunskap om själva underlagen utan vi har en beställning från den tekniska förvaltningen om att göra en upphandling av detta.
– Vem har då gjort beställningsunderlaget. Det har konsultfirman som du talat med gjort.
– Så då borde väl den tekniska förvaltningen vara rätt ställe att fråga. 
– Då får du kontakta det Tekniska kontoret och dess chef mister X men han får egentligen inte svara alls eftersom upphandlingen är startad och det är vi som har ansvaret just nu.

”Vi saknar kompetensen”
Jag försökte i alla fall.
– Mister X svarade konstigt nog i telefon vid första försöket. Inte heller han bringade något ljus i frågan utan hänsköt frågan tillbaka till upphandlingsavdelningen.
– Men det måste väl ändå vara ni på Tekniska som anlitat konsultbyrån att ta fram underlaget.
Det lät rimligt enligt mister X som bad att få återkomma med svar. Vilket han inte gjorde på en hel vecka. Sju dagar senare ringde jag igen. Han svarade då också. Men något bättre svar hade han inte.
– Vi har anlitat konsultbolaget Y för att skriva ett upphandlingsunderlag och det har de gjort eller hur.
– Jo. Men ingen lär ju begripa vad som önskas få av leverantören. Har ni läst upphandlingen själv.
– Nej. Jag har inte rätt detaljkunskaper i frågan. Vi saknar just den tekniska kompetensen på vår avdelning.
– Så då litar ni på att Y kan jobbet.
– Självklart gör vi det. De är upphandlade som tekniska konsulter här i kommunen.
– Vem är det då hos er som avgör om de gör ett bra jobb åt er.
– Det förutsätter vi förstås och jag diskuterar inte våra leverantörer med tredje man.

Det nödvändiga ansvaret
Jag förstod då att dörrarna var stängda och ingen varken ville eller kunde svara på de mest basala frågorna. Just då så trodde jag nog att det var en så kallad ”riggad” upphandling som endast var av tvång upprättad och att entreprenören redan var förutbestämd. Men så var det inte.
I pressen har man under förra hösten kunnat läsa om just detta byggprojekt med en budget sprängd med uppemot 100 procent. Nu bråkar man om vem som bär ansvaret och givetvis så går det inte att peka ut någon utan det är kedjan det är fel på.  
Så hade inte den kommunen anlitat så många drängar och kunnat lite själva så hade detta aldrig hänt, inte gått så långt, gått så illa och blivit så dyrt.
Men överallt pågår liknande förlopp. Ansvar och frågor skyfflas runt och ingen vågar kliva fram och ta just det där nödvändiga ansvaret.
Sven-Arne Thorstensson

”Ingen vågar
kliva fram och ta
det nödvändiga ansvaret”

Feltänkt klimatbudget

Västsidan2 kommentarer

Regionen måste tänka om. Västra Götalandsregionens klimatbudget bygger på ett feltänk. Det är orimligt att lura skolbarn att de kan rädda Jorden genom att sluta äta kött. När det i själva verket är tvärt om.
Lantbrukare Börje Berndtsson bemöter i den här artikeln en del av regionens påståenden om den klimatbudget som miljönämnden beslutat om. Han har kartlagt hur regionens klimatbudget har kommit till, och fått bekräftat att regionen inte räknar med kolinlagringen. Man räknar bara utsläpp och kommer då till den felaktiga slutsatsen att jordbruket påverkar klimatet negativt. Olika grödor inom jordbruket lagrar så mycket kol att näringen är klimatpositiv. Börje Berndtsson uppmanar därför regionen att lyssna på forskaren Per Frankelius. Som det är nu skadar man en av de viktigaste basnäringarna i regionen, helt i onödan.

”Regionen måste tänka om”

Feltänk bakom regionens klimatbudget

Regionen har inte räknat med kolinlagringen i sin klimatbudget. Det bekräftas av källor jag talat med. Regionen uppmanar regionens medborgare att minska sin konsumtion av kött och mejeriprodukter på felaktiga grunder.
För att få reda på om regionen har fog för sin kampanj om att minska konsumtionen av kött och mejeriprodukter måste man ta reda på hur en klimatbudget räknas fram. Regionen har tidigare hänvisat till Uppsala Universitet. Modellerna för klimatbudgetar tas fram av forskningsinstitut. Klimatledarskapsnoden, knutet till Uppsala Universitet, är ett sponsrat institut som enligt egna uppgifter verkar i gränslandet mellan vetenskap, politik och näringsliv. Noden har tagit hjälp av Tyndall Centre i Manchester, som säljer klimatbudgetar och är ett tvärvetenskapligt miljöinstitut som vill vara ”en kanal mellan vetenskap och beslutsfattare”.
Arbetet med regionens klimatbudget kommer alltså ursprungligen från England, via Uppsala och har hamnat hos miljönämnden i Västra Götaland.

Räknar bara utsläpp
Forskningsinstitutet RISE har hjälpt regionen med siffror om matens klimatpåverkan. RISE bekräftar att de inte har räknat med kolinlagringen. De utgår ifrån IPCCs sätt att räkna när det gäller jordbruket, det vill säga man har bara med utsläpp.
RISE har räknat utsläpp per kilo livsmedel. Men tar inte hänsyn till näringsinnehållet, som är en viktig faktor. Livsmedel som mest innehåller vatten men inte mycket näring gynnas.
Ett märkligt uttalande från regionen är att kolinlagringen är medräknad, men som en global resurs. Vad menar regionen? Ska vi lagra kol i jord- och skogsbruket för att Kina ska kunna öka sina utsläpp? Ska skolbarnen på Orust avstå från att äta kött, bara för att kineserna ska kunna bygga fler kolkraftverk?
Man har alltså sålt ut kolinlagringen. Där gick verkligen botten ur grytan.
Om man hade velat att det skulle bli rätt på sista raden, då hade man tagit med kolinlagringen i ekvationen.

Veganpropaganda
Regionen skriver att klimatlöftet 13 i regionens budget sätter en gräns för klimatpåverkan från alla livsmedel. Eftersom kött och mejeriprodukter medför en relativt hög klimatpåverkan så anser man att mängden av dessa livsmedel behöver begränsas. Påståendet saknar vetenskaplig förankring. Det är ett rent påhitt. Veganpropaganda.
Att man kunnat påstå detta, beror är den här felräkningen, att man inte tagit med kolinlagringen. För att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan måste man göra en livscykelanalys. Och då måste man ta med den kolinlagring som sker när grödan växer. All animalisk produktion börjar med en gröda, odling av vall eller andra fodergrödor som vete, havre, korn och majs.
I en vanlig fodermix blandar man exempelvis gräsensilage, majsensilage och lite havre och vete. Dessa grödor lagrar stora mängder koldioxid. När regionen säger att kött och mejeriprodukter släpper ut si och så mycket, så har man inte räknat med den kol som lagras när fodergrödorna växer, inte heller den kol som lagras i det gräs som växer på betesmarken. Räknar man rätt blir jordbruket klimatneutralt eller rent av klimatpositivt. Det finns alltså ingen anledning att uppmuntra folk att minska sin konsumtion av kött.

Ingen klimatbov
Det kan inte vara regionens uppgift att driva vegansk aktivism och förvandla den till regionpolitik. Regionens kostråd skadar en hel näring. Regionen har svikit sitt förtroende och felaktigt pekat ut en av regionens viktigaste näringar som klimatbov.
Om forskaren Per Frankelius har rätt, då använder regionen skattepengar för att lura medborgarna att inte äta animaliska produkter.
Kött är det livsmedel som har högst näringstäthet. Sedan kommer mejerivaror och ägg. Havremjölken består till 98 procent av vatten. 1 procent protein. Och en procent fett, baserat på rapsolja. Så när man dricker havremjölk dricker man vatten. Vanlig mjölk innehåller 3,5 procent fett och 4 procent protein.
Det måste vara fel att kolinlagringen räknas som en global resurs. Kina, Indien och Brasilien kan alltså tillgodoräkna sig den kolinlagring som köttbönderna på Orust står för. Och skolbarnen i Kina, Indien och Brasilien kan äta kött, men inte skolbarnen på Orust.

Feltänk skadar basnäring
Den svenske forskaren Per Frankelius har visat att IPCC bara räknar utsläpp, inte den kol som jordbrukets grödor lagrar när de växer.
Regionens klimatbudget bygger på uppgifter man fått från olika miljöinstitut som i sin tur bygger sina beräkningar på IPCC. Ett av dessa, RISE, har bekräftat att kolinlagringen inte är medräknad.
Jordbruket är redan klimatneutralt och med stor sannolikhet också klimatpositivt. Det innebär att det är fullständigt verkningslöst att minska konsumtionen av kött och mejeriprodukter från svenska gårdar. Det är tvärt om så att en ökad konsumtion av svenska livsmedel leder till ökad kolinlagring, och att det därför är positivt ur klimatsynpunkt om vi äter mer svenskproducerade livsmedel.
Det är ju bra att Västra Götalandsregionen är positiv till att öka kolinlagringen. Men varför vill man inte räkna med den kolinlagring som redan sker?
Vägen till en klimatpositiv framtid går inte via en begränsning av kött och mejeriprodukter. Det är ett feltänk, och ett politiskt beslut som skadar en av de viktigaste basnäringarna inom regionen. Regionen måste därför tänka om. Lyssna på forskningen, exempelvis på den svenske forskaren Per Frankelius. Hans artikel i Agronomy Journal är vetenskapligt granskad och godkänd.
Börje Berndtsson
Lantbrukare, Varekil

”Ett politiskt beslut
som skadar
en av de viktigaste näringarna
i regionen”

Inga fler orimliga krav

VästsidanLämna en kommentar

Så vill han ändra lagen

Måste påvisa skada för att få förbjuda avlopp

Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD), välkomnar domen från Mark- och miljödomstolen i Växjö. I en motion till riksdagen har han själv föreslagit att lagen skärps för att hindra kommuner att döma ut avlopp på schablonmässiga grunder.

– Det är väldigt glädjande att vi äntligen har en dom som tar hänsyn till det lagstiftningen säger. Det måste finnas en skada innan man kräver en åtgärd, säger Magnus Jacobsson i en kommentar.
– Jag har motionerat om det riksdagen därför att jag uppfattade att det fanns tjänstemän som gick utanför lagen i sina tolkningar.
– Och då ville jag att lagen skulle förtydligas så att det ännu tydligare framgår att det måste finnas en skada innan man kan kräva en åtgärd, säger Magnus Jacobsson.
– Den här domen är positiv men jag kommer ändå att fortsätta följa frågan i riksdagen.
Magnus Jacobsson har lagt flera förslag i riksdagen som rör enskilda avlopp. I höstas föreslog han en översyn av miljöbalken samt VA-lagen, i en motion där han också vill att lagen ska ställa krav om en påvisbar miljönytta innan kommunerna tvingar en enskild att byta sin avloppsanläggning.
I samma motion föreslår han också att det ställs högre krav på rening av offentliga anläggningar. Magnus Jacobsson motiverar det med att det är orimligt att ställa högre krav på enskilda avlopp, än man gör på kommunens egna avlopp. (Motion 2020/21:762)
Hösten 2019 la Magnus Jacobsson ett förslag i riksdagen om att stärka proportionalitetsprincipen, att myndigheter inte får ställa mer långtgående krav än att det står i proportion till nyttan, och att myndigheter måste påvisa en skada innan man tvingar någon att vidta långtgående och kostsamma åtgärder.
”Tyvärr ser vi flera exempel på hur kommuner och länsstyrelser går fram med hårda krav gentemot privata va-anläggningar utan att man ens har genomfört någon mätning som visar om den gamla anläggningen inte längre fungerar”, skriver Magnus Jacobsson i sin motion. (Motion 2019/20:534)
Göran Åhrén

Kommunen får bakläxa

VästsidanLämna en kommentar
En kommun kan inte döma ut ett enskilt avlopp enbart på grund av ålder. Det slår Växjö tingsrätt, MMD fast i en dom. Foto: G Åhrén

MMD gav kommunen bakläxa

Måste påvisa skada för att få döma ut enskilt avlopp

VÄXJÖ: En kommun måste påvisa skada för att få besluta om förbud. Och kommunen måste göra en individuell bedömning. Att döma ut ett enskilt avlopp med hänvisning till ålder är inte lagligt. Det slår Mark- och miljödomstolen i Växjö fast i en dom som kan få prejudicerande betydelse.

Mark- och miljödomstolen i Växjö slår i en dom fast att en kommun som dömer ut ett avlopp måste ange en orsak. Kommunen måste peka på en konkret skada, det räcker inte att döma ut ett enskilt avlopp på schablonmässiga grunder som hög ålder.
Domen kan få stor betydelse för ägare till enskilda avlopp, menar Roland Ekstrand, ombud till fastighetsägarna i det aktuella fallet.
– Man måste som myndighet kunna peka på en konkret skada för att kunna meddela förbud, säger Roland Ekstrand.
Hög ålder duger alltså inte som argument för att döma ut en anläggning.
– Här slår man ju fast att man måste kunna visa att det föreligger en skada eller en olägenhet.
Lagen talar om ”skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”. Och Nybro kommun har i det aktuella fallet intepåvisat vare sig det ena eller andra.

Omvänd bevisbörda
Nybro kommun är inte ensam om att ha dömt ut avlopp på schablonmässiga grunder.
– Vad kommunerna har gjort är att de säger att det är omvänd bevisbörda. Du måste bevisa att din anläggning fungerar. Men hur kan man göra det?
Ägarna hamnar i ett så kallat moment 22. Det blir en omöjlighet.
Roland Ekstrand är kritisk till att samma myndighet som underkänt en anläggning sedan ska godkänna den.
– Det borde vara länsstyrelsen som godkänner anläggningar, inte kommunerna.
I många fall har kommunerna intressen som kolliderar med ägare till enskilda avlopp. Det gäller exempelvis i de fall när kommunerna vill tvångsansluta fastighetsägare till kommunalt vatten och avlopp.
Roland Ekstrand har själv varit aktiv i kommunpolitiken i Värmdö kommun, där han var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden. På den tiden arbetade kommunerna på ett helt annat sätt.
Nu hjälper Roland Ekstrand fastighetsägare som drabbas av kommunernas jakt på enskilda avlopp. Han har en gedigen kunskap om förvaltningslagen och det är inte många miljöinspektörer som klarar att argumentera emot.

Prejudicerande dom
Fallet i Nybro tror Roland Ekstrand kan få prejudicerande effekt.
– Ja, det tror jag.
Det viktiga med domen i Mark- och miljödomstolen i Växjö är att man slagit fast att kommunen har bevisbördan. Kommunen är skyldig att tala om på vilket sätt en anläggning inte fungerar. Man måste peka på en konkret brist.
Det blir därför svårare för kommunerna att döma ut enskilda avlopp på schablonmässiga grunder.
Roland Ekstrand betonar också att ett beslut måste vara proportionerligt. Myndigheten får inte fatta beslut om förelägganden och viten som är uppenbart orimliga i proportion till nyttan. Eller som lagen uttrycker det…”mer tvingande åtgärder än nödvändigt”.
– Att lägga ut viten på 150 000 kronor, det är inte lagligt. Det är förbjudet att besluta om mer tvingande åtgärder än nödvändigt, säger Roland Ekstrand.
– Det är tusentals människor som får de här vitena, och tvingas bygga om sina anläggningar. De flesta vet inte vad de ska göra.
Roland Ekstrand tror det är viktigt att så många som möjligt hjälper till att sprida kunskap om domen. Den kan få stor betydelse om många känner till den.

Orimligt höga viten
Fastighetsägaren i det aktuella målet hotades med vite. Men länsstyrelsen menar alltså att det var orimligt. Nybro kommun har inte kunnat visa vad det var för fel på anläggningen.
– Man tror saker och ting. Det är det som är så farligt för rättssäkerheten.
Och allt för ofta tror domstolen att kommunen har rätt. Roland Ekstrand tar ett exempel.
”Troligtvis så fungerar den inte tillräckligt bra för moderna krav”, är en vanlig formulering.
– Det är bara bullshit alltihop.
Nu har en domstol slagit fast att en kommun måste visa att det är något fel på avloppet för att kunna fatta beslut om förbud och viten.
Det grundläggande problemet när det gäller staten och kommunernas hetsjakt på enskilda avlopp är att man överdrivit belastningen från enskilda avlopp, enligt forskare cirka fem gånger. Bl and annat genom att inte räkna med markretentionen.
Vetenskapliga utredningar, som visar annat än myndigheternas uppfattning, har helt enkelt sopats under matten, ”för den goda sakens skull”.
– Den mängd fosfor som kommer från ett enskilt avlopp är generellt sätt inte något problem, säger Roland Ekstrand.
Göran Åhrén

Ett helt uppslag i tidningen Land ger Roland Ekstrand råd till ägare till enskilda avlopp vad de ska göra när brevet från kommunen kommer. Roland Ekstrand har gjort det till en mission att hjälpa fastighetsägare som hamnat i trubbel med myndigheterna.

Domstolen upphäver nämndens beslut

Kommunen uppmanas följa lagen

Det är olagligt att döma ut enskilda avlopp på schablonmässiga grunder. Kommunen måste påvisa skada. Det konstaterar Mark- och miljödomstolen i Växjö i en dom som rör Nybro kommuns tillsyn av avlopp. Domstolen upphäver därför kommunens beslut.

Nybro kommun förbjöd i juli 2020 en fastighetsägaren att använda sitt enskilda avlopp med motiveringen att den var bristfällig. Fastighetsägaren fick knappt ett år på sig att åtgärda avloppet.
Fastighetsägaren överklagade till länsstyrelsen i Kalmar, som beslutade att upphäva kommunens beslut. Kommunen överklagade till Mark- och miljödomstolen i Växjö.
Det framgår av handlingarna att Nybro kommun anser att avloppsanläggningen är för gammal. Avloppsanläggningar byggda före 1987 uppfyller inte kraven på funktion i Naturvårdsverkets allmänna råd, och det finns risk för att infiltrationen efter 47 års användning ”är mättad” eller renar sämre än då den var ny, hävdar kommunen.
I domen skriver Mark- och miljödomstolen:
”Mer ingripande åtgärder än vad som behövs får inte tillgripas. För att ett föreläggande eller ett förbud enligt denna paragraf ska kunna ges krävs att en skada eller olägenhet har konstaterats. Föreläggandet ska också grundas på en individuell bedömning.”
(Domstolen hänvisar till Bengtsson m fl, Miljöbalken (14 maj 20220, JUNO), kommentaren till 26 kap. 9 §.)
I domstolens bedömning skriver man:
”Även om anläggningen – som byggdes 1973 – uppnått en hög ålder så har nämnden inte pekat på några konkreta omständigheter som tyder på att reningsgraden i densamma skulle vara otillräcklig.”
Domstolen konstaterar också ”att tillsynsmyndigheten inte kan avstå från kravet att göra en individuell bedömning i varje enskilt fall.”
Slutligen konstaterar domstolen:
”Av den utredning som legat till grund för nämndens beslut att förbjuda utsläpp till den befintliga avloppsanläggningen finns inget, utöver hög ålder, som tyder på att anläggningen är bristfällig på ett sådant sätt att den förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”
Domstolen konstaterar att Nybro kommun inte hade skäl att förbjuda utsläpp av avloppsvatten till anläggningen, och instämmer därför i länsstyrelsens bedömning. Man avslår därför kommunens överklagande.
Nybro kommun har valt att inte överklaga domen, som således har vunnit laga kraft.
Göran Åhrén

”För ett förbud krävs
att skada eller olägenhet
har konstaterats”

Stoppa hetsjakten

VästsidanLämna en kommentar

Stoppa hetsjakten på den småskaliga vattenkraften. Det råder elbrist i södra Sverige, och ändå fortsätter statliga myndigheter att driva processer för att lägga ner och riva ut småskalig vattenkraft. Detta trots att en majoritet i riksdagen har beslutat att vi ska ha de små vattenkraftverken kvar. Nu måste någon inom den verkställande makten ta ansvar för de beslut riksdag och regering fattat, och sätta press på de aktivistiska tjänstemän som fortsätter driva sin egen agenda. I det här inlägget beskriver WESTSIDANs Göran Åhrén bakgrunden till dagens absurda situation där vi lägger ner den renaste kraftkällan, samtidigt som människor uppmans att inte dammsuga. ”Statliga myndigheter fortsätter lägga ner och riva ut små vattenkraftverk. Regeringen måste sätta ner foten nu och agerar kraftfullt”, skriver Göran Åhrén.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_0336-e1595769714113.jpg

Vansinne riva dammar och kraftverk

Vi behöver all el – även från vattenkraften

Stoppa hetsjakten på den småskaliga vattenkraften. Det är vansinne att statliga myndigheter fortsätter sin kampanj för att lägga ner små privata vattenkraftverk på landsbygden, samtidigt som industrier tvingas stänga ner produktionen och vanligt folk uppmanas att inte dammsuga.
Stora delar av södra Sverige brottas med elbrist. Vi behöver därför all el vi kan producera. Statliga myndigheter måste tvingas göra de avvägningar mellan olika intressen som är nödvändiga och som de också är skyldiga att göra.
Ett antal länsstyrelser driver något som närmast kan beskrivas som ett korståg mot småskalig vattenkraft. De är vandringshinder, hävdar man, och måste därför rivas ut för att främja biologisk mångfald. I själva verket vill man bygga om gamla kulturbygder till vildmark och sportfiskeanläggningar.
Kampanjen visar att alltför stor makt i en enskild fråga har hamnat i fel händer. Länsstyrelser har ett tvärsektoriellt ansvar, men det är något som exempelvis länsstyrelserna i Skåne, Karlstad och Örebro helt verkar bortse ifrån.

Stor potential i vattenkraften
Produktionen från de små vattenkraftverken motsvarar idag ett kärnkraftverk. Genom att investera och effektivisera den småskaliga vattenkraften kan den produktionen i varje fall fördubblas. Sannolikt skulle vi kunna öka produktionen till motsvarande tre kärnkraftverk om myndigheterna tillät att äldre anläggningar tas i bruk igen.
Vattenkraften är den i särklass mest klimatvänliga kraftkällan, i en livscykelanalys räknat på gram koldioxid per producerad kilowattimme. Vindkraften orsakar tre gånger så stora utsläpp av koldioxid. Och kärnkraften fyra gånger så stora.
Men framför allt så producerar vattenkraften fortfarande el när vindkraften står stilla. Och det gör den, hör och häpna, när det inte blåser. Och just nu blåser det inte särskilt mycket.
Många små vattenkraftverk finns dessutom i södra Sverige där problemen med elbrist är som störst.
För mycket satsning på vindkraft gör elförsörjningen osäker. Vi behöver därför satsa på att bygga ut vattenkraften. Det kan göras på ett sätt som också tar hänsyn till fiskens vandringsbehov och behovet av musslor i våra vattendrag. Det visar exempelvis ombyggnaden av Vattenfalls kraftverk i Dals Långed. Ny teknik finns dessutom där fisk kan simma rakt igenom en anläggning.

En kampanj växer fram
1950 hade vi över 4 000 små vattenkraftverk i Sverige. Som små räknas kraftverk på 10 MW eller mindre. Utbyggnaden av den storskaliga vattenkraften minskade behovet av små och antalet sjönk till mindre än hälften på 1980-talet. Därefter har antalet små kraftverk ökat något igen, delvis på grund av stimulansåtgärder. Staten och EU var då fortfarande positiv till småskalig vattenkraft.
Men plötsligt hände något. Sportfiskeintressen såg en chans att utnyttja EUs vattendirektiv i kombination med Agenda 21 och började driva statliga myndigheter framför sig i en kampanj för att ”öka tillsynen”. Man fick stöd av den nybildade Havs- och vattenmyndigheten, gamla fiskeriverket. Och plötsligt hamnade all fokus i tillsynsarbetet på fisk, trots att vattendirektivet främst handlar om kontroll av kemikalier och miljögifter.
Man tog hjälp av frivilliga krafter i jakten på små kraftverk som man påstod inte hade tillstånd. Det krävdes några juridiska kullerbyttor för att göra hetsjakten på små vattenkraftverk laglig. Sportfiskeintresserade jurister och tjänstemän på Kammarkollegiet hjälpte till med detta.

Orimliga krav på nyprövning
De som först förstod vad som höll på att hända var enskilda kraftverksägare som plötsligt fick förelägganden med krav på att söka tillstånd. Nyprövning dessutom, istället för omprövning, med krav på miljökvalitetsbeskrivningar och andra dyra utredningar. Dessa tillståndsprocesser gjordes så kostsamma som möjligt i avsikt att knäcka ägarna ekonomiskt, så att de själva skulle välja att lägga ner och ansöka om utrivning. Detta var ju egentligen fullständigt orimligt.
När det blev allmänt känt reagerade politiken. Ett antal beslut i riksdagen har syftat till att bevara den småskaliga vattenkraften, minska aktivistiska myndigheters möjlighet att knäcka små privatägda kraftverk ekonomiskt och tvinga fram en mer realistisk tolkning av vattendirektivet.
Nu obstruerar ett antal myndigheter och vägrar genomföra det riksdagen har beslutat. Flera länsstyrelser fortsätter hetsjakten på småskalig vattenkraft, som om ingenting hänt. Vattenmyndigheterna vägrar ändra sin syn på KMV, kraftigt modifierade vattendrag, som är ett sätt att lindra kraven på åtgärder som utnyttjas av de flesta länder i Europa, men där Sverige är sämst i klassen.

Stoppa vansinnet nu
Det som saknas i Sverige är att någon inom den verkställande makten, med både makt och överblick, sätter ner foten och säger att nu får det vara nog. Delegeringen har gått för långt. Aktivistiska tjänstemän gör som de vill. Kombinationen självständiga myndigheter och avsaknaden av tjänstemannaansvar är mycket olycklig. Snacket om ministerstyre gör inte saken bättre.
Vi har byggt upp ett system där ingen behöver ta ansvar. Handläggande tjänsteman har oändlig makt, och stora möjligheter att skylla på någon annan. Vanligtvis på EU, egna föreskrifter eller till en egen tolkning av lagen. Och kommer för det mesta undan med det.
Uppfinningsrikedomen när det gäller att runda lagen är stor.
Problemen är väl kända. Riksdagen har sagt sitt, regeringen och verksledningar måste leverera.
När det värsta är över behöver vi utreda hur maktfördelningen fungerar i praktiken i Sverige. Tilltron till demokratin står på spel. Vi behöver också utreda hur Århuskonventionen tillämpas i Sverige. Människor som påstår sig företräda allmänheten, håller på att förvandla våra domstolsprövningar till spektakel, samtidigt som lokala opinioner som verkligen företräder allmänheten körs över.
Det blåser inte nu. Industrier står stilla, och vi uppmanas att inte dammsuga. Statliga myndigheter fortsätter lägga ner och riva ut små vattenkraftverk. Regeringen måste sätta ner foten nu och agerar kraftfullt. Det räcker att följa de beslut som riksdagen redan har fattat. Det är dags att stoppa detta vansinne nu.
Göran Åhrén

”Stoppa hetsjakten
på den småskaliga
vattenkraften”

El eller fisk…

VästsidanLämna en kommentar
Järle kvarn kunde ha producerat elström. Men staten sa upp arrendet och har för säkerhets skull spärrat av. Nu står turbiner och generatorer stilla. Foto: Moa Rudebert

Staten sa upp arrendet

Peder Fries ville producera mer el

Staten köpte Järle kvarn för att bevara den. Kvarnen rustades upp, och arrenderades ut till Peder Fries, som började producera el. Plötsligt ändrade sig staten, sa upp arrendet, och nu vill man riva dammen.

Det var 1980 som staten rustade upp Järle kvarn och damm med medel ifrån AMS. Sedan arrenderade man ut kvarnen.
Den senaste arrendatorn, Peder Fries, berättar hur det gick till när han tog över kvarnen.
– Det var en tillfällighet. Jag har alltid varit intresserad av småskalig vattenkraft, säger han.
Driven av ett teknik- och kulturhistoriskt intresse, som till stor del råkade sammanfalla med hans yrke, kunde Peder Fries inte motstå frestelsen. Under en utflykt till Järle, råkade han hamna vid kvarnen, och gick in på krukmakeriet och lånade en nyckel.
Järle kvarn var i gott skick. Peder Fries blev intresserad och kontaktade länsstyrelsen.
– Jag sammanträffade med tjänstemän på länsstyrelsen. Jag sa att jag var intresserad av att ta kvarnen i drift igen.
Länsstyrelsen var positiv. Det löste ett problem för myndigheten, som nu slapp arbetet med att öppna och stänga dammluckorna. Peder Fries fick ett arrendekontrakt. Det var för 15 år sedan, och sportfiskarna hade ännu inte dragit igång sin kampanj på allvar.
– Även naturvårdsavdelningen var positiv, säger Peder Fries.

Ville utöka
Staten köpte ju in kvarnen för att bevara den. Naturvårdsverket som inrättade ett naturreservat i dalen, står som ägare. Men det är länsstyrelsen som har förvaltat kvarnen och dammen.
Peder Fries är utbildad elingenjör. Och han arbetade som lärare på en skola i närheten. Han reparerade kvarnen och fick den att fungera och började producera el. Produktionen uppgick till mellan 80 000 och 90 000 kilowattimmar per år.
– Jag blev jätteglad när jag fick igång den första turbinen. Och jag försåg byn med el.

Järle blev ett populärt besöksmål. Många ville komma in och se kvarnen. Och Peder Fries utvecklade andra verksamheter. Lokala konstnärer hade utställningar, och han funderade också på att börja mala i kvarnen igen.
Detta höll på i fem eller sex år.
Peder Fries började planera för att utöka elproduktionen. Han åkte till Småland och köpte en ny turbin och lite utrustning. Länsstyrelsen hade investerat 100 000 kronor i en ny kabel.
Avsikten var att köra igång den nya turbinen och producera cirka 200 000 kWh om året. Men plötsligt fick han ett brev att han var uppsagd. Naturvårdsverket sa upp arrendeavtalet.

Ingen vettig förklaring
Peder Fries tycker inte att han fick en vettig förklaring. I beslutet hänvisade myndigheterna till EUs vattendirektiv. (EU har förnekat att man vill att Sverige river dammar och kraftverk)
– Tillsammans med ett resonemang om att Naturvårdsverket inte ska syssla med vattenkraft.
Peder Fries försökte köpa kvarnen. Men det fick han inte. Man hänvisade till att det var ett naturreservat. Innan han hann avveckla verksamheten blev han nominerad till ett pris av stiftelsen Örebro läns tekniska museum. Och han tilldelades den så kallade Wenströmsplaketten.
– Jag har ju undervisat i teknikhistoria, säger Peder Fries.

Han fick alltså kulturhistoriskt och teknikhistoriskt pris för sitt arbete med kvarnen. Och samtidigt blir han uppsagd av staten.
Det var en uppsägningstid på tre år. Han avvecklade verksamheten under 2017. Frågan är vad det var som fick länsstyrelsen att ändra inställning. Peder Fries tror att en av orsakerna till att han blev uppsagd var att de som hjälpte honom i början hade slutat på länsstyrelsen. Det kom in nytt folk med en annan inställning. De nya ville prioritera fiskvandring. Det var viktigare att fisken kunde ta sig fram.
Men något sportfiske ska det ändå inte bli vid Järle kvarn.
– Det är ett naturreservat, så det är fiskeförbud.

300 000 kWh fullt möjligt
Om staten skulle ändra sig igen, så skulle det inte vara några problem att återuppta elproduktionen.
– Jag det vill jag mena. Man skulle kunna producera närmare 300 000 kWh per år om man fick tillstånd, säger Peder Fries, som dock inte är intresserad av att dra igång igen för egen del. Men om andra är intresserade ställer han gärna upp.
– Jag kan ju bistå med goda råd.
Förutsatt att man inte river dammen då förståss. De som bor i Järle vill ju ha kvar kvarndammen. Och det finns andra lösningar.
Peder Fries förstår inte varför de måste riva dammen.
– Jag begriper inte riktigt det. Om man nu tycker det är viktigt med fisk och musslor, då kan man lösa det enkelt. Det finns massor av vatten över. Och de finns en sidofåra. Så det är lätt att bygga en fiskväg.
För cirka 40 år sedan byggdes en fisktrappa. Men staten var aldrig intresserad.
Det är man märkligt nog inte nu heller. De som företräder kulturhistoriska intressen vill lösa problemet med fiskvandring på det sättet.
– De på muséet vill nog det, men de har inga pengar.
Om man tillåtit elproduktion, kunde verksamheten vara självbärande. Det hade inte kostat skattebetalarna ett öre. Anläggningen hade kunnat producera el, och fisken och musslorna hade kunnat komma fram ändå. Ändå säger Naturvårdsverket nej till den lösningen. Man frågar sig varför.
– Jag hävdar att allt det här är möjligt.

Fördelar med många små
Peder Fries förklarar fördelarna med många små vattenkraftverk som producerar elström lokalt. Överföringsförlusterna minskar. De små kraftverken producerar trots allt el som motsvarar en procent av elförsörjningen.
– Vilken nytta står sportfisket för, undrar Peder Fries.
Det låter som en retorisk fråga.
– Vad är nyttan med det här sportfisket? De fångar några fiskar, som de inte ens äter upp. Det vore ju bättre att försöka få fart på den andra turbinen här.
En stiftelse skulle kunna rädda och öka elproduktionen vid Järle kvarn.
– Om man startar en stiftelse, eller en ekonomisk förening och samlar in en miljon,…och försöker köpa kvarnen, säger Peder Fries.
Stödet för att bevara kvarnen och dammen är massivt i bygden. Hembygdsföreningen har engagerat sig och det har bildats en Facebook-grupp med tusentals medlemmar.
FOTNOT: Den 18 mars kommer domen i Mark- och miljödomstolen.
Göran Åhrén

”Vad är det för nytta med sportfisket?
De fångar några fiskar,
som de inte ens äter upp.”

Massivt stöd för Järle

VästsidanLämna en kommentar

Lokal opinion vill rädda Järle kvarn

”Befintliga biotoper hotas om dammen rivs ut”

JÄRLE: Staten vill riva dammen. Järleborna köper inte Naturvårdsverkets argument om fria vattenvägar för fisk. De vill bevara den. Opinionen mot en utrivning har nu vuxit till ett massivt motstånd. Och Järleborna får stöd av en rad institutioner, inklusive Nora kommun.

Moa Rudebert bor vid kvarnen i Järle. Där driver hon ett krukmakeri och ett kafé. Hon är en av de Järlebor som försöker rädda kvarndammen som staten vill riva.
Moa Rudbert är inte ensam. Det har vuxit fram en lokal opinion som vill bevara kulturmiljön. De får stöd bland annat av Örebro museum, Hembygdsföreningen och Nora kommun. Även Nora biologiska förening, har tagit ställning för att bevara dammen.
– Det är ett massivt motstånd mot Naturvårdsverkets planer, säger Moa Rudebert.
Problemet är att staten äger Järle kvarn. Naturvårdsverket köpte kvarnen och området omkring i avsikt att bevara miljön. Men något har fått myndigheten att ändra sig. Nu vill man istället riva dammen och bygga om vattendraget till en fors.

Damm i Järle i 500 år
Länsstyrelsen i Örebro, som en gång var positiv till att kvarnen togs i bruk igen, har också ändrat sig. Nu driver man på för en utrivning.
Myndigheterna stöder sig på en utredning som gjorts av konsultföretaget Norkonsult, som hävdar att det skulle vara fördelar för öring och musslor om dammen revs.
Moa Rudebert köper inte de argumenten. Det kan inte vara dammen som är problemet, menar hon.
– Dammen har funnits i 500 år. Och det har funnits musslor och öring förut.
Moa Rudebert tror att det är andra miljöproblem som orsakat en minskning av flodpärlmusslan. Och fiskens behov av att vandra överdrivs, anser hon. Istället är de statliga rivningsplanerna ett hot mot de arter som finns i kvarndammen idag.
– Det har visat sig att den här öringstammen som finns här är stationär. Öppnar man upp kommer den att försvinna, säger hon.

Negativa konsekvenser
En utrivning av dammen i Järle skulle alltså kunna få negativa konsekvenser för befintliga biotoper. Och det gäller även musselarter. Biologen Eva Nilsson har varnat för konsekvenserna av en utrivning. Hon blir inte imponerad av statens argument om biologisk mångfald och flodpärlmusslor. Hon menar att det snarare rör sig om biologisk enfald.
En titt på Naturvårdsverkets hemsida, där projektet presenteras med fina bilder, väcker misstankar om att det i själva verket handlar om sportfiskeintressen. Nuvarande vattendrag ska byggas om totalt. Stora stenar, grus och sand ska tillföras för att skapa optimala lekförhållanden. Och mellan stenarna ska vattnet strömma fritt.
Ärendet ligger för avgörande i Mark- och miljödomstolen, men hur det än går kommer domen av allt att döma att överklagas.
Nora kommun vill inte att dammen rivs. Så de statliga myndigheterna är rätt ensamma. Staten har dock stöd av organisationer som sponsras av företag som säljer sportfiskeutrustning.
Moa Rudebert vill att det görs en oberoende undersökning om konsekvenserna av en utrivning. Hur de biotoper som finns i dammen kommer att påverkas.
– Det vore i alla fall anständigt att undersöka de här faktorerna.

Byggde fisktrappa
Staten skapade ett naturreservat i Järle i mitten på 1970-talet. Då gjorde man ett fantastiskt jobb för att bevara både natur- och kulturmiljön vid Järle kvarn. Tanken var att den gamla kulturhistoriska miljön skulle bevaras. Och man byggde en fisktrappa.
– Som vi inte vet om den fungerade, säger Moa Rudebert.
Det går naturligtvis att bygga vandringsvägar för fisk igen. Liksom flyktvägar genom dammen.
Motståndet mot en utrivning är i vilket fall massivt.
– Alla som bor häromkring. Det är en massiv opinion. Facebook-gruppen har 2 500 medlemmar, och det är folk från närområdet. Lindesberg, Nora och Örebro, men även längre bort.
Man vill bevara miljö kring kvarnen som den är.
– Det är ett populärt rekreationsområde. Och det finns en liten badplats nere vid kvarnen.
– Jag driver näringsverksamhet här. Jag är keramiker och driver ett litet kafé.
De som vill riva menar att det blir bra när ombyggnaden av vattendraget är klar.
– Kvarnen kommer att finnas kvar. Men man förstör hela upplevelsen av vattenkraften, kontrasten mellan det stilla vattnet i dammen, och vattnet i fallet som regleras av dammluckorna.

Ville öka produktionen
Kvarnen är inte aktiv. En arrendator producerade el, och hade planer på att utvidga verksamheten och börja mala igen. Han ville öka produktionen av elström med en turbin till. Men 2018 sa staten upp arrendatorn som blev tvungen att lägga ner.
Staten skyller på EU. Länsstyrelsen och Naturvårdsverket och konsulten säger att de måste göra det här på grund av EU.
– Det var huvudargumentet när man började.
– För tio år sedan gjordes en utredning om vad man skulle göra med den här dammen. Förslaget då var att det skulle göras modifieringar, men det var inget förslag om utrivning. Tanken var fortfarande att anläggningen skulle bevaras helt och hållet.
Den senaste konsultutredningen kom till andra slutsatser.
– Det känns som ett beställningsarbete. Det går mycket väl att hitta lösningar på fiskvandringen.
– Vi tror inte att behovet av fiskvandring är särskilt stort. Det finns dessutom dämmen både uppströms och nedströms.

Stopp för elproduktion
Så frågan blir då varför de till varje pris ska riva dammen. Känslan är att de gör det för att förhindra att någon i framtiden producerar elström i kvarnen.
– Ja, det känns så. I och med att man hade en arrendator som producerade elström, och man sa upp honom och slängde ut honom, säger Moa Rudebert.
Hon tycker att man kunde invänta den nationella planen. Då ska ju hela vattendraget omprövas.
Missnöjet med myndigheternas agerande är också stort när det gäller samråd.
– Folk har varit förbannade. Blir man inbjuden till ett samråd då tror man att det är någon som ska lyssna, säger Moa Rudebert.
– Naturvårdsverket säger att de har haft samråd med lokalboende.
Men i praktiken har man inte haft några samråd. Det är snarare informationsmöten.
– Man hade ett möte i bygdegården här (Hammarby bygdegård). När folk började protestera och ville framföra sina synpunkter, då blev tjänstemännen förvånade och lite chockade.
De försökte dela upp folk i smågrupper och ”brainstorma” om små detaljer som att sätta upp skyltar. Tre förslag presenterades. Och de sa att detta är det som har minst påverkan på kulturmiljön, så det har vi valt. (De hade alltså redan valt alternativ innan samrådet.) Det blev inget mer samråd.

Protesterna växer
När protesterna växte och folk protesterade med att sätta upp färgband på räcket på bron, då reagerade länsstyrelsen.
– När vi började sätta upp band på bron då hade de resurser att skicka fyra man från länsstyrelsen för att ta bort banden.
Färgbanden togs bort. Men lokalbefolkningen satte upp dem igen.
– Inte på räcker. Men nära bron, precis utanför reservatsgränsen.
Det finns inte någon i bygden som vill att dammen ska rivas, förklarar Moa Rudebert. Man överväger att söka talerätt i domstol om Mark- och miljödomstolen beslutar enligt statens förslag. Med stöd av Århuskonventionen kan lokala miljöopinioner söka talerätt.
– Går det här emot oss så kommer vi att ansöka om prövningstillstånd.
FOTNOT: Den 18 mars kommer domen i Mark- och miljödomstolen.
Göran Åhrén

”En utrivning skulle kunna
få negativa konsekvenser
för befintliga biotoper”

En misslyckad sufflé

VästsidanLämna en kommentar

Är det etiskt av Uppdrag Granskning att använda samma omdiskuterade metoder mot bönder som saknar mediavana, som man använder för att avslöja makthavare? Det ifrågasätter journalisterna Kerstin Davidson och Göran Åhrén, som är kritiska till den dåliga faktakollen och överdrifterna i en serie program om jordbruk och djurhållning. Programmen håller inte tillräckligt hög kvalitet. Den största skandalen är att redaktionen jämställer anmälan eller föreläggande med fullbordat brott.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_1994.jpg
Svensk djurhållning är mycket god i ett internationellt perspektiv. Problemen är inte särskilt stora. Man kan därför ifrågasätta Uppdrag Gransknings prioritering när de gör fyra program om problem inom djurhållningen.

UG bjuder på misslyckad sufflé

Kampanjen mot svenskt jordbruk håller inte

Uppdrag Granskning, UG, uppvaktas ständigt av olika intressen. Det finns flera exempel på missförhållanden som UG aldrig tar upp, trots ett stort allmänintresse. Det är därför förvånande att UG gjort så många program om djurhållningen inom jordbruket.
Under ett års tid har UG granskat svensk djurhållning i fyra program, på ett sätt som kan få allmänheten att tro att detta är ett mycket stort och omfattande problem. Det är det inte.
UG har inte heller beaktat nya fakta som delvis ger ena annan bild av de enskilda gårdar som pekas ut i programmen. I programmet Arlagården, sänt i januari 2020, visas bilder som tagits av djurrättsaktivister som olovligt tagit sig in i stallet på en mjölkgård i Hälsingland. Bilderna visar kor som vadar i gödsel. Det som hade hänt var att utgödslingen gått sönder, vilket inte framgår av inslaget. Den uppmärksamma tittaren kan dock se att korna var rena, de hade alltså inte legat i sörjan på golvet. Men trots att UG:s reporter efteråt upplysts om detta, visas samma bilder i ytterligare tre program utan att UG förklarar vad bilderna visar.

Friad bonde hängs ut
När UG den 13 januari i år granskar Krav visas en bild på en sugga som konstaterades ha ett benbrott efter ankomst till slakteriet. För detta åtalades lantbrukaren för djurplågeri.  I tidningen Land Lantbruk träder lantbrukaren fram och ger sin version. Såväl lantbrukaren som chauffören av slakteribilen intygade vid rättegången att suggan inte varit halt före ankomsten till slakteriet och domstolen friade lantbrukaren på alla punkter.
I UG redovisas bara ett vittnesmål från veterinären som anmälde, men inte domskälen. Varför lantbrukaren friades av domstolen, tycks inte vara relevant för UG: s redaktion. På Land Lantbruks fråga svarar Ali Fegan: ”Vi ville belysa att djur kan fara illa.”
Det är en allmän rättsprincip att man har rätt att betraktas som oskyldig tills motsatsen är bevisad. Här dömer UG bonden som skyldig, trots att han friats i domstol. Det är ett allvarligt misstag.
Flera av de andra exemplen i programmet om Krav är tveksamma. Några lantbrukare hade Krav redan stängt av, en hade överlåtit gården.

Kampanj mot jordbruket
Detta ger oss som har en viss insyn i branschen ett intryck av att UG för en kampanj mot svenskt jordbruk och i synnerhet animalieproduktionen. Sverige har i en internationell jämförelse en bra djurhållning och mycket strängare djurskyddsregler än i många av våra konkurrentländer. Problem uppstår naturligtvis ändå, precis som i alla branscher. Det är oundvikligt. Det handlar om människor som i många fall själva ska se till sina djur 365 dagar om året. Och människor kan bli sjuka eller hamna i personliga kriser.
Problemets omfattning står knappast i proportion till uppmärksamheten. Men framför allt kan man ifrågasätta UGs arbetsmetoder i de reportage som publicerats om jordbruket. UG har under årens lopp utvecklat metoder för att få makthavare att prata, alternativt på olika sätt ändå komma åt ”sanningen” när makthavare vägrar att ställa upp. Dessa metoder har ibland utsatts för kritik. Det gäller exempelvis smygfilmning.
Man har försvarat sina metoder med att man granskar makthavare, som inte vill ställa upp eller försöker hindra journalisterna i sitt arbete. Nu använder UG samma metoder för att ”granska” bönder som saknar mediavana. Och de är inte heller är att betrakta som makthavare. Det uppfattar vi som djupt oetiskt. Journalistikens yrkesregel nummer sju säger att journalisten måste visa särskild hänsyn mot ovana intervjupersoner.

En misslyckad sufflé
Det är vår uppfattning att UGs så kallade granskning av jordbruket inte håller den journalistiska kvalitét som vi tidigare varit vana vid. Det är också vår uppfattning att man har blåst upp ett problem som i verkligheten inte är särskilt stort. Skulle alla fakta redovisas skulle troligen hela programidén sjunka ihop som en misslyckad sufflé.
Det finns ett gammalt talesätt bland journalister som lyder ”kolla inte en bra story, då kan den spricka”. Det tycks vara ett motto som vägleder Uppdrag Gransknings redaktion. Men det är framför allt vår uppfattning att UGs redaktion brister när det gäller den journalistiska etiken. Det är oetiskt att använda samma metoder som man ibland måste ta till för att granska makten, mot människor som saknar mediavana.
När redaktionen själv inte förstår allvaret i att hänga ut bönder som friats från anklagelserna i domstol, och trots den friande domen framställa dessa som skyldiga, då har Uppdrag Granskning definitivt gått för långt. En ursäkt från redaktionen till utpekade bönder skulle vara på sin plats.
Kerstin Davidsson
Göran Åhrén

”Man har blåst upp ett problem

som i verkligheten

inte är särskilt stort”