Staten sa upp arrendet

Peder Fries ville producera mer el

Staten köpte Järle kvarn för att bevara den. Kvarnen rustades upp, och arrenderades ut till Peder Fries, som började producera el. Plötsligt ändrade sig staten, sa upp arrendet, och nu vill man riva dammen.

Det var 1980 som staten rustade upp Järle kvarn och damm med medel ifrån AMS. Sedan arrenderade man ut kvarnen.
Den senaste arrendatorn, Peder Fries, berättar hur det gick till när han tog över kvarnen.
– Det var en tillfällighet. Jag har alltid varit intresserad av småskalig vattenkraft, säger han.
Driven av ett teknik- och kulturhistoriskt intresse, som till stor del råkade sammanfalla med hans yrke, kunde Peder Fries inte motstå frestelsen. Under en utflykt till Järle, råkade han hamna vid kvarnen, och gick in på krukmakeriet och lånade en nyckel.
Järle kvarn var i gott skick. Peder Fries blev intresserad och kontaktade länsstyrelsen.
– Jag sammanträffade med tjänstemän på länsstyrelsen. Jag sa att jag var intresserad av att ta kvarnen i drift igen.
Länsstyrelsen var positiv. Det löste ett problem för myndigheten, som nu slapp arbetet med att öppna och stänga dammluckorna. Peder Fries fick ett arrendekontrakt. Det var för 15 år sedan, och sportfiskarna hade ännu inte dragit igång sin kampanj på allvar.
– Även naturvårdsavdelningen var positiv, säger Peder Fries.

Ville utöka
Staten köpte ju in kvarnen för att bevara den. Naturvårdsverket som inrättade ett naturreservat i dalen, står som ägare. Men det är länsstyrelsen som har förvaltat kvarnen och dammen.
Peder Fries är utbildad elingenjör. Och han arbetade som lärare på en skola i närheten. Han reparerade kvarnen och fick den att fungera och började producera el. Produktionen uppgick till mellan 80 000 och 90 000 kilowattimmar per år.
– Jag blev jätteglad när jag fick igång den första turbinen. Och jag försåg byn med el.

Järle blev ett populärt besöksmål. Många ville komma in och se kvarnen. Och Peder Fries utvecklade andra verksamheter. Lokala konstnärer hade utställningar, och han funderade också på att börja mala i kvarnen igen.
Detta höll på i fem eller sex år.
Peder Fries började planera för att utöka elproduktionen. Han åkte till Småland och köpte en ny turbin och lite utrustning. Länsstyrelsen hade investerat 100 000 kronor i en ny kabel.
Avsikten var att köra igång den nya turbinen och producera cirka 200 000 kWh om året. Men plötsligt fick han ett brev att han var uppsagd. Naturvårdsverket sa upp arrendeavtalet.

Ingen vettig förklaring
Peder Fries tycker inte att han fick en vettig förklaring. I beslutet hänvisade myndigheterna till EUs vattendirektiv. (EU har förnekat att man vill att Sverige river dammar och kraftverk)
– Tillsammans med ett resonemang om att Naturvårdsverket inte ska syssla med vattenkraft.
Peder Fries försökte köpa kvarnen. Men det fick han inte. Man hänvisade till att det var ett naturreservat. Innan han hann avveckla verksamheten blev han nominerad till ett pris av stiftelsen Örebro läns tekniska museum. Och han tilldelades den så kallade Wenströmsplaketten.
– Jag har ju undervisat i teknikhistoria, säger Peder Fries.

Han fick alltså kulturhistoriskt och teknikhistoriskt pris för sitt arbete med kvarnen. Och samtidigt blir han uppsagd av staten.
Det var en uppsägningstid på tre år. Han avvecklade verksamheten under 2017. Frågan är vad det var som fick länsstyrelsen att ändra inställning. Peder Fries tror att en av orsakerna till att han blev uppsagd var att de som hjälpte honom i början hade slutat på länsstyrelsen. Det kom in nytt folk med en annan inställning. De nya ville prioritera fiskvandring. Det var viktigare att fisken kunde ta sig fram.
Men något sportfiske ska det ändå inte bli vid Järle kvarn.
– Det är ett naturreservat, så det är fiskeförbud.

300 000 kWh fullt möjligt
Om staten skulle ändra sig igen, så skulle det inte vara några problem att återuppta elproduktionen.
– Jag det vill jag mena. Man skulle kunna producera närmare 300 000 kWh per år om man fick tillstånd, säger Peder Fries, som dock inte är intresserad av att dra igång igen för egen del. Men om andra är intresserade ställer han gärna upp.
– Jag kan ju bistå med goda råd.
Förutsatt att man inte river dammen då förståss. De som bor i Järle vill ju ha kvar kvarndammen. Och det finns andra lösningar.
Peder Fries förstår inte varför de måste riva dammen.
– Jag begriper inte riktigt det. Om man nu tycker det är viktigt med fisk och musslor, då kan man lösa det enkelt. Det finns massor av vatten över. Och de finns en sidofåra. Så det är lätt att bygga en fiskväg.
För cirka 40 år sedan byggdes en fisktrappa. Men staten var aldrig intresserad.
Det är man märkligt nog inte nu heller. De som företräder kulturhistoriska intressen vill lösa problemet med fiskvandring på det sättet.
– De på muséet vill nog det, men de har inga pengar.
Om man tillåtit elproduktion, kunde verksamheten vara självbärande. Det hade inte kostat skattebetalarna ett öre. Anläggningen hade kunnat producera el, och fisken och musslorna hade kunnat komma fram ändå. Ändå säger Naturvårdsverket nej till den lösningen. Man frågar sig varför.
– Jag hävdar att allt det här är möjligt.

Fördelar med många små
Peder Fries förklarar fördelarna med många små vattenkraftverk som producerar elström lokalt. Överföringsförlusterna minskar. De små kraftverken producerar trots allt el som motsvarar en procent av elförsörjningen.
– Vilken nytta står sportfisket för, undrar Peder Fries.
Det låter som en retorisk fråga.
– Vad är nyttan med det här sportfisket? De fångar några fiskar, som de inte ens äter upp. Det vore ju bättre att försöka få fart på den andra turbinen här.
En stiftelse skulle kunna rädda och öka elproduktionen vid Järle kvarn.
– Om man startar en stiftelse, eller en ekonomisk förening och samlar in en miljon,…och försöker köpa kvarnen, säger Peder Fries.
Stödet för att bevara kvarnen och dammen är massivt i bygden. Hembygdsföreningen har engagerat sig och det har bildats en Facebook-grupp med tusentals medlemmar.
FOTNOT: Den 18 mars kommer domen i Mark- och miljödomstolen.
Göran Åhrén

”Vad är det för nytta med sportfisket?
De fångar några fiskar,
som de inte ens äter upp.”