Bygg ut den småskaliga vattenkraften istället

Bristen på el är onödig. Politiken tar inte sitt samhällsansvar. Istället låter man olika särintressen dominera energipolitiken.
Det är nästan obegripligt att statliga myndigheter tillåts fortsätta sin kampanj mot småskalig vattenkraft samtidigt som bristen på el blir ett allt större problem i södra Sverige.
Statliga tjänstemän på Kammarkollegiet, Havs- och vattenmyndigheten och flera länsstyrelser har länge arbetat för att lägga ner små vattenkraftverk. Detta gör man trots ett starkt folkligt stöd för vattenkraften, och att en majoritet i riksdagen vill behålla den småskaliga vattenkraften.
Inte sällan skyller dessa tjänstemän på EU och hänvisar till EU:s vattendirektiv. Trots att EU klargjort att man inte vill att Sverige lägger ner och river ut småskalig vattenkraft.
Riksdagen beslutade i juni 2018 att småskalig vattenkraft ska vara kvar men förses med moderna miljötillstånd. Ändå sitter representanter för nämnda myndigheter, tillsammans med branschen och diskuterar hur mycket man ska minska elproduktionen från små vattenkraftverk. Samtidigt som det råder brist på el.
Istället borde Sverige bygga ut den småskaliga vattenkraften. Det finns många argument för det. Huvuddelen av den småskaliga vattenkraften finns söder om Dalälven. Det konsumeras också mest el. Bristen på el är delvis ett överföringsproblem.
Ju fler kraftverk som läggs ner i södra Sverige, desto större blir behovet av att ”frakta” el från de stora kraftverken i norr, till konsumenterna i söder.
Vattenkraften är den mest miljövänliga av alla energislag. Den är förnyelsebar och har i särklass lägst klimatpåverkan. Motståndet mot vattenkraften grundar sig i en överdriven förkärlek för att för nöjes skull fånga prickig fisk med hjälp av fluga. Det är en fritidsaktivitet vars lobbyister haft stora framgångar, främst genom att rida på diffusa miljömål som ”biologisk mångfald”.
Vattenkraftens dammar påstås vara vandringshinder. Helst vill flugfiskarna riva alla dammar, så fisken kan vandra fritt. En lösning kan vara att bygga fiskvandringsvägar. Nyligen besökte Vattenmyndigheten Västerhavets vattendelegation Gullspång och fick då veta att kraftbolaget där lagt ner 54 miljoner på att bygga en vandringsväg för lax.
Många forskare menar att det finns tillräckligt med lekvatten för vandrande fisk i Sverige. Men den åsikten delas inte av flugfiskarna och motståndarna till småskalig vattenkraft.
När elbristen blir ett hot mot sysselsättningen och stora företag väljer att inte investera eftersom de inte kan garanteras tillräckligt med el i södra Sverige, då är det dags för politikerna att gripa in och göra nödvändiga prioriteringar.
Staten är en dominerande aktör på elmarknaden. Genom Vattenfall, Svenska Kraftnät och Energimyndigheten har staten stora möjligheter att påverka elmarknaden. Nu har man under en längre tid drivit upp elpriserna.
Är det då inte dags att sätta stopp för statens kampanj mot småskalig vattenkraft. Och istället göra en satsning för att bygga ut och öka produktionen av el. En utbyggnad av småskalig vattenkraft skulle minska behovet av dyra överföringsledningar eftersom el från små kraftverk produceras närmare konsumenterna.
Det är således dags för riksdag och regering att ingripa och sätta stopp för att en liten minoritet tillåts förvärra situationen på elmarknaden. De enorma kostnaderna för fiskvandringsvägar står inte i rimlig proportion till nyttan. Och vi behöver elen från den småskaliga vattenkraften.

Sveriges respekt för äganderätten ifrågasatt

Ytterst handlar det om mänskliga rättigheter. Om statens respekt för de mänskliga rättigheterna. Och medborgarnas möjligheter att verka under skydd av dessa rättigheter.
Äganderätten är en av de mänskliga rättigheterna. Den är klart formulerad både i FNs deklaration och i Europakonventionen, dokument som Sverige undertecknat och förbundit sig att följa.
Länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna brukar betecknas som totalitära stater eller diktaturer, stater där människors frihet är beskuren på olika sätt. Historiskt exempel är när Josef Stalin i Sovjetunionen lät beslagta och fördriva självägande bönder.
Sverige har fällts i Europadomstolen för brott mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Det gällde framför allt några fall av expropriation, alltså fall där samhället lägger beslag på privat egendom mot ägarnas vilja.
Mellan 1967 och 1979 blev ett 70-tal fastighetsägare av med sin egendom på ett sätt som bland annat justitieombudsmannen, JO, ansåg var ”i strid med en rättsstats ideal”. Det var alltså inte frågan om en engångsföreteelse, utan satt i system.
Maktdelning är nödvändigt för att hindra maktmissbruk. Det hävdade den franske filosofen Montesquieu. Människor som får för mycket makt, har en benägenhet att missbruka den. Det var motivet till att han formulerade de principer om en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt, som skulle vara åtskilda.
På 1920-talet motionerades i riksdagen om att avskaffa äganderätten i Sverige. Förslaget kom från en socialdemokrat, som också var professor i juridik, och tillhörde den så kallade Uppsalaskolan.

Montesquieus maktdelningsprincip har blivit vägledande för flera västerländska demokratiers författningar. Bland annat Amerikas förenta stater, USA. I Sverige har dock aldrig tankarna slagit igenom i praktiken.
Istället har det i Sverige skett en maktförskjutning, när det gäller lagstiftningen, från riksdagen till regeringen, och när det verkställigheten, från regeringen till myndigheterna.
Dessutom har det i Sverige utvecklats en praxis, med ”självständiga” myndigheter, som innebär att den demokratiska förankringen har försvagats.
I teorin är det riksdagen som har den avgörande makten i Sverige. Men i praktiken så har riksdagen inte så stor makt. Ett skäl till det är att regeringen kontrollerar alla utredningsresurser. Riksdagen har nästan inga.
Myndigheterna har fått en allt större makt genom ökad delegering och principen om självständiga myndigheter. Detta har förvärrats genom systemet med ramlagar, som i praktiken flyttar en del av den lagstiftande makten från riksdagen till myndigheterna.
Den dömande makten, domstolsväsendet, ska i teorin vara självständig. Men regeringen har utnämningsrätten som gör att många jurister anpassar sig för att inte äventyra sin karriär.