Sveriges respekt för äganderätten ifrågasatt
Ytterst handlar det om mänskliga rättigheter. Om statens respekt för de mänskliga rättigheterna. Och medborgarnas möjligheter att verka under skydd av dessa rättigheter.
Äganderätten är en av de mänskliga rättigheterna. Den är klart formulerad både i FNs deklaration och i Europakonventionen, dokument som Sverige undertecknat och förbundit sig att följa.
Länder som inte respekterar de mänskliga rättigheterna brukar betecknas som totalitära stater eller diktaturer, stater där människors frihet är beskuren på olika sätt. Historiskt exempel är när Josef Stalin i Sovjetunionen lät beslagta och fördriva självägande bönder.
Sverige har fällts i Europadomstolen för brott mot Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna. Det gällde framför allt några fall av expropriation, alltså fall där samhället lägger beslag på privat egendom mot ägarnas vilja.
Mellan 1967 och 1979 blev ett 70-tal fastighetsägare av med sin egendom på ett sätt som bland annat justitieombudsmannen, JO, ansåg var ”i strid med en rättsstats ideal”. Det var alltså inte frågan om en engångsföreteelse, utan satt i system.
Maktdelning är nödvändigt för att hindra maktmissbruk. Det hävdade den franske filosofen Montesquieu. Människor som får för mycket makt, har en benägenhet att missbruka den. Det var motivet till att han formulerade de principer om en lagstiftande, en verkställande och en dömande makt, som skulle vara åtskilda.
På 1920-talet motionerades i riksdagen om att avskaffa äganderätten i Sverige. Förslaget kom från en socialdemokrat, som också var professor i juridik, och tillhörde den så kallade Uppsalaskolan.
Montesquieus maktdelningsprincip har blivit vägledande för flera västerländska demokratiers författningar. Bland annat Amerikas förenta stater, USA. I Sverige har dock aldrig tankarna slagit igenom i praktiken.
Istället har det i Sverige skett en maktförskjutning, när det gäller lagstiftningen, från riksdagen till regeringen, och när det verkställigheten, från regeringen till myndigheterna.
Dessutom har det i Sverige utvecklats en praxis, med ”självständiga” myndigheter, som innebär att den demokratiska förankringen har försvagats.
I teorin är det riksdagen som har den avgörande makten i Sverige. Men i praktiken så har riksdagen inte så stor makt. Ett skäl till det är att regeringen kontrollerar alla utredningsresurser. Riksdagen har nästan inga.
Myndigheterna har fått en allt större makt genom ökad delegering och principen om självständiga myndigheter. Detta har förvärrats genom systemet med ramlagar, som i praktiken flyttar en del av den lagstiftande makten från riksdagen till myndigheterna.
Den dömande makten, domstolsväsendet, ska i teorin vara självständig. Men regeringen har utnämningsrätten som gör att många jurister anpassar sig för att inte äventyra sin karriär.
Westsidan 