Nya hot. Men inga möjligheter. Den nya tidens hot ger oss inget hopp. De gamla lockade i alla fall med himmelen. När WESTSIDANs krönikör, tog avsked av en vän, väckte prästen nya tankar. Hon, prästen alltså, talade om de gamla prästerna, de som skrämde folket med helvetet och elden. Sorg och fruktan är inte livet, sa prästen under vännens begravning. Glädjen är själva livet, fortsatte hon. I veckans krönika skriver Sven-Arne Thorstensson: ”Om vi ser oss omkring, så beskrivs hoten ingående men möjligheterna till en bättre framtid lyser med sin frånvaro”. Hans slutsats är klar och tydlig. I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare än de som predikar om undergång idag. De hade ju i alla fall himlen att locka med.
Ibland blir det så tydligt
Om gamla och nya hot – och en modern präst som väcker tankar
Under veckan som gick deltog jag på en gammal väns begravning. En vän som ryckts bort allt för tidigt och en sådan där stund som man helst skulle vilja slippa helt. Avsked är något som är så oåterkalleligt och smärtsamt. Men denna akt gav vid sidan om sorgen en glasklar inblick och en koppling som nog många borde göra. Det var den väldigt närvarande prästen som fick mig och flera i rummet att till och med gemensamt dra på smilbanden mitt i allt. Det var den allra första gången jag varit med om just detta. Mitt i en avskedsceremoni lyckas alltså prästen på ett väldigt mjukt oh sinnrikt sätt, låta oss förstå att glädjen är själva livet. Sorg och fruktan är det inte.
Skrämde folket Och det är ju precis så. Om du fruktar så hatar du och det kommer göra dig till en sämre människa som i sin tur börjar hata och frukta ännu mer. Vad sa då prästen egentligen. Jo hon gjorde i ord en betraktelse över livet och att man faktiskt är felbar. – Vem har inte flippat ur, varit full och gjort dumma saker, sagt dumma saker och det är mänskligt. – Tänk, sa hon. Tänk på forna tiders gudsfruktan. De gamla prästerna skrämde folket med helvetet, elden och det brinnande svavlet. Skötte du dig inte fläckfritt så föll du ner i det brinnande gehenna och det var rättvisan. Det var det som livet gällde. – Tänk sa hon. Tror ni Gud skulle gillat de där svarta prästerna som varje dag hotade med döden, pinan och straffet. Tror ni han själv skulle vilja ha dem där uppe? Jag tror inte det.
Precis som nu Det var då det lågmälda skrattet spred sig i bänkarna. Med enkla ord beskrev hon precis det som livet handlar om. Det var lite som om orden kanske kommit från vår vän själv, som låg där och inte kunde vara med. Om hon hört hade även hon dragit på smilbanden, precis som vi. Hon var starkt emot orättvisor, hat och förtryck. Precis där som jag satt kom en tanke flygande, kanske från kyrktaket, kanske från vännen där framme. Kom gjorde den. Jag tänkte. Det är ju precis så som det blivit nu igen. Vi har åkt hundratals år tillbaka i tiden. Skrämselpropagandan håller på att ta över. Den beskär våra liv. Ständigt matas vi av olika hot. Vi ska verkligen frukta. Vi ska skämmas. Vi ska underkasta oss. Först de ena sen det andra. I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare. De hade ju i alla fall en himmel att locka med om du klarade nålsögat och inte i det minsta visade trots. Idag ser vi inga himlar. Det närmaste himlen och paradiset de kan presentera är en ny dag, en ny lott. Att det blir i bästa fall som förr. Ingen bild av något bättre. Sven-Arne Thorstensson
Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) åkte till Ukraina för att skapa sig en egen uppfattning om läget. Han rapporterar om ryska övergrepp på civila och ukrainarnas kamp för att trots kriget försöka leva ett vardagligt liv. I en krönika från kriget skriver han hur svårt det är att förstå. ”Det är svårt att förstå att så vackert land, som inte hotar någon, utsätts för ett brutalt övergrepp, bara för att en politisk ledare i Kreml, inte kan acceptera att det ukrainska folket vill vara en del av Västeuropa. Och inte en del av den ryska hegemonin”, skriver Magnus Jacobsson. Det går inte att ta miste på Magnus Jacobssons engagemang för Ukraina. Detta var hans tredje besök till Ukraina bara i år.
Vinnista. Foto: Magnus Jacobsson.
Krigets vardag är svår att förstå
Magnus Jacobsson (KD) rapporterar från Ukraina om ryska övergrepp på civila
Varför skall du till Ukraina, frågar flera av mina oroliga vänner. Jag har funderat rätt mycket på det. Varför åker man till en plats där det pågår krig? Det är svårt att svara på både för mig själv och till andra. Vad är det som driver? Vad är det som gör att man har en känsla som säger att man måste agera? För egen del tror jag att uppväxten inom frikyrkan i kombination med att jag i min ungdom var aktiv i KDU har resulterat i ett engagemang för Östeuropa. Redan i slutet av 90-talet började jag åka i öst och föreläsa om svensk demokrati. 2004 under början av den orangea revolutionen besökte jag en ungdomskonferens i Karpaterna i Ukraina. Där lärde jag känna Vladyslav (Vlad). Han var aktiv i en av alla de ungdomsorganisationer som vad med. Vlad blev utbytes ungdom då KDU skickade ner en ung person till Ukraina under tre månader och Vlad var gäst hos KDU Sverige i tre månader. Under denna period kom vi att bli goda vänner. Nästa gång jag besökte Ukraina var under Maidan-demonstrationerna 2014. Jag var kommunpolitiker i Uddevalla när Vlad ringde och berättade om vad som höll på att hända. Jag bokade bort alla möten och åkte ner till Ukraina och dokumenterade demonstrationerna. Det var en otroligt spännande tid. Jag utgick ifrån Petro Prochenkos kontor och besökte olika delar av Kiev. Den sista söndagen innan jag åkte hem var jag med på en demonstration som Ukrainska myndigheter hävdade besöktes av en miljon demonstranter.
Ryssland ockuperar Krim Om siffran är korrekt kan man alltid fundera över. Men jag stod uppe på en höjd och har aldrig i hela mitt liv sett så många människor samlade på en och samma plats. Resultatet av demonstrationerna var att den ryssvänliga presidenten lämnade landet och efter extraval valdes Petro Prochenko till Ukrainas nya president 2014. Som konsekvens av detta gick Ryssland in i Ukraina och ockuperade Krim samt delar av Donbas samt Luhansk. Under hösten 2021 börjar Ryssland att samla stora militära styrkor runt Ukrainas gränser. Formellt för att genomföra militärövningar tillsammans med Bellarus. Men de flesta som förstod vad det var som hände, insåg att det var en uppladdning inför en större militär operation. För egen del valde jag att som riksdagsledamot resa ner till Ukraina. Vlad hade planerat möten med politiker, företagare, veteraner från östfronten, hemvärnsförband, media m.m. Denna resa gav mig en god insikt i hur läget var. Cirka 10 dagar efter jag kom hem ifrån Kiev, den 24 februari 2022, går Ryssland till anfall med målet att ockupera hela Ukraina. Hårda strider sker framför allt kring Kiev. I södra Urkaina lyckas Ryssland rycka fram, men vid Mariopol tar det stopp och en långvarig belägring av staden inleds.
Tre ambulanser Under april månad åker jag tillsammans med Ambulans Ukraina Donation ner till Lviv och överlämnar tre ambulanser till Vlad, som nu är aktiv i en frivillig försvarsstyrka. Att överlämnandet av ambulanserna skede i Lviv och inte i Kiev, berodde på att vi bedömde säkerhetsläget allt för farligt runt huvudstaden, då de ryska förbanden vid denna tid försökte omringa Kiev genom att skära av alla större vägar. Totalt har Ambulans Ukraina Donation överlämnat fem ambulanser som idag betjänar olika kommuner. Det ukrainska försvaret av huvudstaden var väldigt framgångsrikt och efter ett par månader så ger Ryssland upp och retirerar ut ifrån den delen av Ukraina. Striderna flyttas över till östfronten. Samtidigt visar det sig att ryska förband begått fruktansvärda övergrepp på civila som inte hann fly angreppet på Kiev.
Vinnitsa. Foto: Magnus Jacobsson.
När jag nu reste ner till Kiev var det i syftet att försöka få en egen bild av vad de ryska förbanden har gjort. Jag träffade också politiker, soldater och en företagare, allt för att få en egen bild av läget.
Missiler och vardagsliv Att befinna sig i ett land som är i krig är väldigt annorlunda. Samtidigt som invånarna hela tiden får information om ryska kryssningsmissiler som avfyras mot landet så pågår ett vardagsliv. Men vardagen präglas hela tiden av kriget. Olika former av varningar kommer i telefonerna, flyglarmet går med jämna mellanrum, på nätterna patrullerar ukrainska flygvapnet luften ovanför de större städerna, butiker stängs när larmet går för att öppnas igen när larmet upphör. Mitt i detta försöker folk leva ett vardagsliv. Ungdomar går i sommarsolen och håller varandra i händerna, människor åker till jobbet, barnfamiljer är vid stranden och badar. Kriget pågår men alla försöker att skapa så mycket vardag som möjligt. Det är otroligt svårt att sätta ord på denna upplevelse då den blir så surrealistisk. Oron att vakna och höra en helikopter, innan man hinner konstatera att den är ukrainsk, och att den flyger österut. Samtidigt med detta en vacker sommar. Solrosfälten glimmar gula i solen. Allt hade kunnat varit en idyll om det inte varit för kriget. Samtidigt som jag besöker de förorter som angreps av ryssarna under slaget om Kiev får vi information om inkommande kryssningsmissiler. När vi lite senare besöker två ukrainska parlamentariker får vi beskedet att fem missiler har avfyrats mot Vinnytsia. Två lyckas Ukraina skjuta ner, men tre träffar civila mål, mitt i stadens centrum. (De tre missiler som kom igenom de ukrainska försvaret slog ner på ett torg och i en teater).
Svårt att beskriva Dagen efter åker jag och Vlad till Vinnytsia. Vi får komma in innanför polisens avspärrning och fotografera. Det är otroligt svårt att beskriva doften av uppvärmd asfalt och utbrända fastigheter. Vi besöker platsen under ett par timmar. Av det jag såg finns det inget som tyder på att det existerade något militärt mål. Vår slutsats var att det var ett målmedvetet anfall mot civila. När jag lämnade Ukraina efter cirka fem dygn i landet, var det med en väldigt stor känsla av ödmjukhet men också av sorg. Det är svårt att förstå att så vackert land, som inte hotar någon, utsätts för ett brutalt övergrepp, bara för att en politisk ledare i Kreml, inte kan acceptera att det ukrainska folket vill vara en del av Västeuropa. Och inte en del av den ryska hegemonin. Vi måste alla göra allt vi kan för att hjälpa Ukraina att försvara sig, och ge dem möjlighet att utifrån egna intressen bestämma sin egen framtid.
Magnus Jacobsson Riksdagsledamot KD Uddevalla
Vinnitsa. Foto Magnus JacobssonMagnus Jacobsson samtalar med drabbade i Kiev. Kvinnan i vitt är en överlevare vars dotter skadades. Hon guidade Magnus i Kiev.
”Det är svårt att förstå att ett så vackert land, som inte hotar någon, utsätts för ett så brutalt övergrepp”
Westsidan 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.