Demokratin i kris

En spik i kistan för demokratin

Småskalig vattenkraft: ”En nationell plan…för utrivning”

Demokratin är i kris. En djupare kris än många verkar förstå. På område efter område visar det sig att regeringen struntar i beslut som riksdagen fattat.
Exemplen är många. Strategier, som livsmedelsstrategin, som inte leder till konkreta åtgärder. Tjänstemäns ansvar för sina beslut, där en majoritet i riksdagen har röstat för ett skärpt tjänstemannaansvar. Regeringen väljer att strunta i riksdagsmajoriteten.
Inom vattenförvaltningen sitter Miljöpartiet i miljödepartementet och blockerar en förändring av regelverket som skulle innebära lättnader för ägare till enskilda avlopp. En förändring som statliga myndigheter faktiskt ställt sig bakom.

Nationell plan
Det senaste exemplet på regeringens och Miljöpartiets förakt för demokratin är beslutet om den nationella planen för den småskaliga vattenkraften. Där slår man fast att det är miljökvalitetsnormerna som kommer att bli styrande för omprövningen av tillstånden för den småskaliga vattenkraften. Alla som är insatta i frågan vet vad det innebär.
I händerna på aktivistiska tjänsemän riskerar den nationella planen att bli en nationell plan för utrivning.
Riksdagen har flera gånger fattat beslut om att miljöprövningar av vattenkraften inte får leda till omfattande utrivningar. EU-kommissionen har flera gånger klargjort att man inte kräver att Sverige river ut dammar och kraftverk för att nå upp till miljökvalitetsnormerna. SOM-institutets undersökningar visar att vattenkraften har ett massivt stöd i den svenska folkopinionen. Och Europadomstolen har slagit fast att även lokala nyttor från småskalig vattenkraft kan betraktas som samhällsintresse.

Driver utrivning
Alla dessa argument som för vanligt folk förefaller självklara, verkar inte tränga in på de statliga myndigheterna som driver frågan.
De pilotprojekt som Havs- och vattenmyndigheten genomfört i samverkan med länsstyrelser och representanter för kraftverksägarna visar att berörda statliga myndigheter inte ändrat sin ambition att riva ut dammar och kraftverk.
Regeringen är väl medveten om problemen med aktivistiska tjänstemän på vattenmyndigheter, länsstyrelser och Havs- och vattenmyndigheten, och att de fortsätter driva sin egen agenda. Men regeringen väljer att inte göra något åt problemet.
Istället låter man myndigheterna styra. Det är svårt att tolka regeringens beslut i veckan på annat sätt.
Den enda förändring regeringen har gjort av den nationella planen är ett tillägg med lydelsen att återkallelse av tillstånd med efterföljande krav på utrivning ”bör röra sig om undantagsfall”.
I övrigt nöjer sig regeringen med en brasklapp om att det går ”att ändra och anpassa planen så att den får önskad effekt”.

Tvingas fortsätta
Inget av detta är naturligtvis tillräckligt för att lugna oroliga ägare till små vattenkraftverk. Bedömningen är snarare att små privata energiproducenter kommer att få fortsätta kämpa för sin existens.
Med de beslut som riksdagen fattat i frågan borde hetsjakten på småskalig vattenkraft vara över. Att problemen för kraftverksägarna av allt att döma nu kommer att fortsätta, visar att den svenska demokratin inte fungerar.
Bakom hetsjakten på små privata vattenkraftverk ligger åratal av lobbyverksamhet från sportfiskarna som med frikostigt ekonomiskt stöd av producenter och återförsäljare av sportfiskeutrustning har utnyttjat miljöbalken och vattendirektivet för sina syften. De vill förvandla kulturbygder till ”vildmark” med forsande vatten för att öka möjligheterna till flugfiske efter havsvandrande öring och lax.

En liten minoritet
Sportfiskarna har lierat sig med aktivistiska tjänstemän på statliga myndigheter som Havs- och vattenmyndigheten, för övrigt gamla fiskeriverket, och vattenmyndigheterna, kammarkollegiet och ett antal mer eller mindre aktivistiskt dominerade länsstyrelser.
Dessa representerar en minoritet på några få procent av befolkningen, enligt SOM-institutet. Ändå dominerar de frågan. Sannolikt eftersom ett antal stora statliga oligopol på energimarknaden ser en fördel med att begränsa konkurrensen från många små privata producenter.
Riksdagen beslutade en gång att stimulera alternativ energiproduktion genom elcertifikaten. Det var ett demokratiskt beslut.
Om regeringen nu ger oligopolen och aktivistiska myndigheter fria händer att begränsa den privata småskaliga vattenkraften, så grundar det sig inte på ett demokratiskt beslut. Tvär om. Få frågor är så manipulerade som denna.

En spik i kistan
Det är skamligt att regeringen fortsätter att skylla på EU när alla som är insatta vet att allt bygger på påhitt från aktivistiska myndigheter, med stöd av en liten grupp radikala miljöjurister.
Förutsättningarna för det som händer nu grundar sig i en överimplementering av EU:s vattendirektiv, den svenska tolkningen av miljökvalitetsnormer, systemet med ramlagar och den för Sverige unika ordningen med självständiga myndigheter.
Detta skapar förutsättningar för att dribbla bort demokratiska beslut. Problemen förvärras av en passiv regering, och inte minst av att Miljöpartiet sitter i miljödepartementet och kan fortsätta driva sin politik trots ett allt mindre folkligt stöd.
Det finns inget demokratiskt stöd för att riva ut delar av den småskaliga vattenkraften.
Regeringens beslut om den nationella planen är därför ytterligare en spik i kistan på den svenska demokratin.
Göran Åhrén

”Med de beslut
riksdagen fattat
borde hetsjakten
på småskalig vattenkraft
vara över”

Midsommarkrönika

”Obehag har etsat sig fast”

”Det blir aldrig så illa som man befarar”

Som sommarbetraktelse vore det trevligt att ge sans åt den gångna tidens olika paniker.
Likt en oändlig tsunami har vi översköljts med det ena efter det andra larmet, och en stor del obehag har etsat sig fast i sinnet.
Media som ni vet, älskar att skapa upprörda känslor, och lever gott på det.
Under mitt liv som bonde kunde jag nästan alltid konstatera; att det blir aldrig riktig så bra som man önskat och inte så illa som man befarat. Det brukar bli rätt OK och ordna sig trots allt.
Därför har jag midsommaraftonen till ära våldfört mig på Evert Taubes gamla klassiker.
Skål på Er alla och glad midsommar, även 2020. 😊

Stoppa Jämmerdalsvalsen


Mel: Det går en dans på Sunnanö

Vi har distans i sommarkö
Vi lyssnat på Tegnell
Två meter är vart enda streck
Vi har ju inget val
Och genom media strömmar in
En jäkla massa kval..
Texter om virus och morfin
En enda jämmerdal
Texter om virus och morfin
En enda jämmerdal

Men nu så lyser solen rund
Och blå är våran sky
Å röda gubbar – sill i mun
Och snapsen den är ny..
Herr Jämmerdal det är ju ni
Som gett oss dessa kval
Bland alla mänskor jorden runt
Det har jag hört..bla..bla
Bland alla mänskor jorden runt
Det har jag hört..bla..bla

Att deppa, är ej vår musik
Nej vänner vi ska le
Vi sjunger högt, men utan skrik
Och vänner – får jag be…

Vi kickar nu herr Jämmerdal
och ut med dennes stol…
Ja den och kanske något mer
Hör där nu göken gol…
Ja den och kanske något mer
Snart är det som i fjol………….

Ja detta, å nåt mer vi tål
Vi höjer nu upp till SKÅL……..

Glad midsommar
önskar
Sven-Arne Thorstensson

”Likt en oändlig tsunami
har vi översköljts med
det ena efter det andra larmet”

Veckans krönika

Varför ska man lära sig räkna med bokstäver, undrar WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Algebra är bästa sättet att ta ifrån en 12-åring lusten att lära, och bara ett fåtal har någon nytta av det. I vår skola gäller numera bara det mätbara. Och det är alltför lätt att bli dömd av det fina förtrycket. Det är ”det fina laget”, de lättkränkta, som sätter gränserna.

Det fina förtrycket – Akademismen

”Då hade det ju blivit något av dig.” ”Du kunde ju blivit vad som helst…”
Känner du igen de där orden. Jag gör det och många med mig. Att bli något.
Du känner också säkert några som fått en diagnos med tillhörande bokstavskombination.
Tyvärr så är allt detta ett resultat av ett gigantiskt standardiseringsprojekt där det mesta och de flesta skall placeras på en slags värdeskala. En värdeskala som slår undan benen för vissa och ger hybris åt andra. Så kan vi ju inte ha det.
Men det är precis så det fungerar, nästan överallt. Allt ska mätas, värderas och valideras, som det numera heter. Vi har blivit det mätande folket.

Kränkta människor
Vän av och med sunt förnuft undrar förstås hur det kunnat bil så här. Den frågan är nu mer befogad än någonsin.
Nu tar vi och tänker hela varvet runt. Normen idag är på pappret allas lika värde. Men det gäller bara för vissa områden och bland vissa grupper. I andra ändan saknas det helt och där är förtrycket enormt.
Låt oss ta ett exempel.
Runt omkring oss så springer det omkring människor och känner sig kränkta för vissa saker. Minsta lilla, så kan de uppfatta det som en kränkning, en stigmatisering eller något annat.
Genus är en sådan fråga. Manligt och kvinnligt är numera så fult att dessa ord snart inte ens känns igen i Microsofts autocorrect.
Du måste alltid tänka på vad du säger. Mottagaren har sedan en tid inget som helst ansvar för att värdera meningen eller uppsåtet i det du säger. Sagt är alltså sagt, oåterkalleligt och oförlåtligt, även om avsändaren just då formulerade sig lite illa.

En tydlig gräns
Än så länge så kan du berätta för dina vänner, att det faktiskt går att dricka rödvinet Gato Negro. Men där går gränsen. Skulle du en enda gång råka beställa en N-boll på konditoriet så är du rökt.
Ett ord och du är dömd. Resultatet blir att allt fler håller käften och de som inget har att säga pratar på. Hänger ni med?
Det har numera uppstått en ganska tydlig gräns mellan fint och fult. Just det kanske inte är så allvarligt men problemet är att det endast är de som tillhör det fina laget som sätter den gränsen. De fula har inte ens yttranderätt i ämnet.
Just därför ska jag nu ta steget in i skolans värld. I den värld som en stor del av grunden läggs och som är så oerhört viktig för allas framtid.
Jaja. Nu glömde han föräldraansvaret tycker ni. Nä. Det gjorde jag inte. Föräldraansvaret är en produkt och ett resultat av skolans värld för cirka 35 år sedan.
Det är normerna där som skapar föräldraansvar idag. Bevisa motsatsen den som kan.

Det mätbara
Det är nu jag tänker trampa på många ömma tår. Något förenklat ställer jag frågan. Vad är egentligen skolans syfte? Är det att forma starka unga individer som tror på sin egen förmåga, kan fungera i grupp, uppträda och visa respekt för sin omgivning, känna nyfikenhet och sin egen förmåga att forma sin framtid.
Eller gäller det mest mätbara. Provresultat, glosor, algebra, arbeta och söka information självständigt, bygga en träbåt i slöjden och hoppa 3,15 i längdhopp. Ja, ni vet ju redan svaret på vad som prioriteras idag.
I min världsbild så görs de största misstagen redan här. Det som inte går att mäta lägger man mindre vikt vid är min slutsats.
Sen finns det en sak till som är så märkligt med detta. Du kan ha åsikter om det mesta här i livet, men ha aldrig en åsikt över hur skolan fungerar, ty då får du i stort sett hela lärarkåren på dig. Just detta tycker jag är så märkligt och det präglar ju deras syn på sitt eget yrke. Något på gränsen till det magiska.

Räkna med bokstäver
Det finns nog ingen annan yrkeskår som agerar likadant. Inom alla andra yrken så väger erfarenhet och lämplighet tungt. Kunskap är där en sammanfattning av dessa båda. Inom läraryrket gäller en fullgången och godkänd akademisk utbildning. Den som inte har det betraktas i det närmaste som kvacksalvare, trots att lämpligheten ofta vida överstiger en nykläckt gröngöling från högskolan.
Själv brukar jag roa mig med att provocera lärare, för att de just är så lättprovocerade.
Som exempel brukar jag ta Algebra. Algebra måste vara väldens bästa recept på att beröva en något mindre motiverad 12 åring sin lust till studier. Varför i hela världen ska man lära en 12 åring att räkna med bokstäver.
Jag vill påstå att det endast är kanske max 5 procent av alla elever som någonsin kommer behöva räkna med bokstäver någon enda gång i livet. Vi andra slipper. Ändå ska alla mätas hur bra de just kan räkna med bokstäver och siffror i helt onödiga ekvationer. Det man gör är att ta bort lusten från dem som tycker det är svårt.

Det fina förtrycket
Tänk om man i stället motiverat med varför du ska kunna… Nej, det kan de ju inte för det behövs ju för väldigt få.
Och jag kan vittna om att de som verkligen behöver räkna algebra i sitt vidare liv, kommer att göra det på en kvart eller två när de förstår varför de ska kunna det.
Så här kan man fortsätta att sammanfatta den svenska skolan.
Kan man räkna algebra är du bra. Kan du inte är du dömd. Har du sen en diagnos som någon givit dig så är du ursäktad men dömd ändå av det fina förtrycket.
Men kom ihåg att väldigt många nuvarande entreprenörer, företagsledare och arbetsgivare kunde inte algebra, flera hade halva alfabetet i bokstavskombinationer. Fördelen för dem var att ingen la huvudet på sned och berättade det för dem.
Då såg man det som en egenskap. Numera finns inga egenskaper bara mätbara parametrar i ett syntetiskt system.
Tack för kaffet och bollen.
Sven-Arne Thorstensson

”Numera finns inga egenskaper,
bara mätbara parametrar
i ett syntetiskt system.”

Ekonomi som motiv till dödshjälp

Sveriges höga dödstal i Covid-19 upprör. Fokus riktas mot äldrevården och socialstyrelsens prioriteringar. Gamla i äldrevården får inte alltid grundläggande sjukvård som dropp, syrgas och antibiotika, utan behandlas istället med morfin. Detta har liknats vid dödshjälp. Historikern Per Bolander kallar Sverige extremt, och jämför i den här artikeln med det tyska dödshjälpsprogrammet, och konstaterar att motiven var desamma. Han varnar för konsekvenserna av att devalvera människovärdet.

Ekonomi som motiv till dödshjälp

Sverige extremare än Bolsonaro och Trump

Det är i sanning märkliga tider vi lever i. Den första stora pandemin på hundra år (sedan spanska sjukan) har visat hur extremt Sverige är. Myten om ”Landet lagom” där inget är för mycket eller för litet, för varmt eller kallt utan bara – lagom, har visat sig vara just en myt.
Sverige har haft den högsta dödligheten i världen proportionellt sett. Anledningen till detta sensationella förhållande har varit den linje som Folkhälsomyndigheten följt och som skiljt sig från hela den övriga världen. Där har det varit en självklarhet att medborgarnas liv och hälsa kommer före ekonomin.

Ofelbara myndigheter
Ledare som Trump och Bolsonaro, som sneglat på det svenska exemplet och velat öppna upp samhället medan pandemin rasar, har anklagats för fascism och att offra människoliv på profitens altare.
Kritik mot Tegnell och den förda linjen har dock mötts av upprörda rop och facebook-grupper som proklamerar sitt stöd till myndigheterna. Det verkar nästa som ett ifrågasättande av FHM är förräderi mot fosterlandet. Svenska myndigheter är ju som bekant, i likhet med påven, ofelbara.
Om Sverige gör på ett sätt, och hela den övriga världen på ett annat, så måste Sverige ha rätt och världen ha fel. Det är på många sätt lustigt men det finns en mörkare sida till det hela som gör att skrattet fastnar i halsen.

Hänsyn till ekonomin
På frågan varför Sverige för sin unika linje har Tegnell mer än antytt att man måste ta hänsyn till ekonomin. Och eftersom samhällets resurser är begränsade, och alla människor förr eller senare kommer att dö, måste man göra en kalkyl: Vad är bäst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?
Covid-19 drabbar främst äldre människor, sådana som redan gjort sitt för samhället och nu för en tärande tillvaro (det brukar ibland kallas pension). Detta är människor vars död förbättrar statens finanser, om man uttrycker det cyniskt.
Äldre människor som drabbas av Covid-19, eller visar symtom på corona, eller drabbas av någon annan sjukdom och därmed tar upp plats i den redan överfulla vården, utgör en förlustpost i den samhällsekonomiska balansen. Men det finns en lösning på detta som kallas palliativ vård. Det innebär officiellt ”vård av en patient med icke botbar sjukdom med förväntad dödlig utgång”, det vill säga i realiteten alla över åttio med snuva eller värre.

Eutanasi inget nytt
Den palliativa vården finns i tre former: förlänga livstiden, lindra symtomen och vård i livets slutskede. Den sistnämnda ”vården” innebär att patienten matas med morfin tills önskat resultat uppnås, det vill säga i realiteten eutanasi. ”Barmhärtighetsdöd” som det så vackert kallas.
En läkare avgör när patienten har nått de olika skedena i vården, men läkaren kan ibland fälla sin dom utan att över huvud taget träffa patienten. Han eller hon tittar i pappren, ser åldern och tänker förmodligen ”gubben är 90+, dags att stänga av så vi kan använda resurserna till något bättre”.
Påminner inte detta om något i historien?
I ett annat högt utvecklat land bestämde regeringen att personer som led av mentalsjukdomar, Downs syndrom, könssjukdomar, hjärnhinneinflammation eller började visa tecken på demens skulle avlivas på ett ”humant” sätt, till exempel genom en överdos av morfin.

Ekonomiska motiv
Läkarna, som i många fall aldrig träffade patienterna utan bara tittade i en dossier, gjorde upp listor med namn och satte en av tre beteckningar framför varje namn: a+ (betydde död), a- (betydde liv) och a? (betydde att beslut ännu inte tagits).
Motiven var i huvudsak ekonomiska. Om det enbart hade varit rashygeniska skäl, hade det räckt att sterilisera dom, som man gjorde i Sverige. Statens magra resurser kunde inte gå till att låta ”liv ovärdigt att leva” få fortsätta existera.
Hela programmet kallades ”Aktion T4” och genomfördes i Tyskland på order av statschefen, en misslyckad konstnär från Österrike. När det var över hade 275 000 till 300 000 människor mördats.
Dödshjälpsprogrammet pågick tills katolska kyrkan reagerade. Biskopen i Münster gick ut offentligt och kritiserade programmet 1941. Efter det fortsatte eutanasiprogrammet men i hemlighet. Och man flyttade morden utomlands. Men de upphörde inte helt förrän efter kapitulationen 1945, då amerikanerna satt stopp för det.

”Samma sätt att tänka”
Läkarna ställdes efteråt inför rätta anklagade för mord. De försvarade sig med att de bara tänkt på statens (och därmed de flesta medborgares) bästa. Ekonomin blev bättre och patienterna skulle ju ändå dö förr eller senare.
Domstolen var inte imponerad och dömde läkarna till döden genom hängning (många av dem föredrog att begå självmord i sina celler).
Läkare som lyckades komma undan, men upptäcktes under efterkrigstiden, dömdes senare i individuella rättegångar till livstids fängelse (i Västtyskland), och till döden (i DDR).
En överdriven jämförelse? Kanske. Men att avgöra om en människas liv är värt att leva, som läkare gör nu även i Sverige, ibland utan att ens träffa patienten ifråga, var vad tyska läkare också gjorde.
Då är vi på väg mot samma sätt att tänka, och därför måste vi stoppa det, innan det normaliseras.
Per Bolander
Historiker

”Vi är på väg mot samma sätt att tänka,
därför måste vi stoppa det
innan det normaliseras”

Sveriges strategi i Coronakrisen har misslyckats. Höga dödstal på äldreboenden upprör. Historikern Per Bolander drar historiska paralleller i den här artikeln om eutanasi som i grunden har ekonomiska orsaker. Då som nu.

Ingrep mot skadegörelse

Magnus Jacobsson (KD) överraskade två aktivister och avbröt en skadegörelse av kungliga slottet i Stockholm. Foto: Magnus Jacobsson.

Avbröt skadegörelse av slottet

Riksdagsledamot från Västsverige ingrep mot aktivister

Magnus Jacobsson (KD), riksdagsledamot från Uddevalla, ingrep på onsdagen och avbröt en pågående skadegörelse av kungliga slottet. Händelsen inträffade i efterdyningarna av kravallerna i Stockholm. En formell polisanmälan har gjorts.

På onsdagen utbröt kravaller i Stockholm i samband med demonstrationer mot polisbrutalitet i USA. En del av kravallerna utspelade sig i närheten av riksdagen och kungliga slottet.
När riksdagsledamoten från Västsverige Magnus Jacobsson (KD), i godan ro tog sin kvällspromenad runt Gamla stan, hamnade han i efterdyningarna till kravallerna vid slottet. När Magnus Jacobsson passerade Logården, öster om slottet fick han syn på en aktivist som höll på att spraya slagord på slottet. Han ingrep då och avbröt skadegörelsen.
WESTSIDAN fick en intervju med lagstiftaren som för en stund gav den verkställande makten en hjälpande hand.

”Slottet har högt skyddsvärde”, säger riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD), som ingrep och avbröt en pågående skadegörelse. Foto: WESTSIDAN

Varför ingrep du?
– Jag var ute och gick och helt plötsligt ser jag två tjejer som sprayade ner slottet, ”taggade” som det heter, berättar Magnus Jacobsson.
– Jag har ju mina 18 år som väktare, så jag reagerade reflexmässigt, och avbröt ett samtal jag hade med en kompis, och ingrep.
Det var alltså en pågående skadegörelse av kungliga slottet?
– Ja, det är en pågående skadegörelse av slottet. Och slottet har ett högt skyddsvärde.
– Jag avbröt en pågående skadegörelse.
– I det här fallet är det svenska folkets egendom.
Händelsen inträffade relativt sent på kvällen när de hetaste känslorna vid Mynttorget hade lagt sig. Magnus Jacobsson har deltagit i debatter i riksdagen den här veckan och var därför på plats i Stockholm.
– Jag bor ju i Gamla stan, säger Magnus Jacobsson.
– Jag var ute på min kvällsrunda.
Tidigare på kvällen hölls en demonstration vid Sergels torg till stöd för svarta i USA som utsätts för polisbrutalitet. Bakgrunden är protesterna mot det polisingripande i Minnesota som ledde till afroamerikanen George Floyds död.
Arrangören av demonstrationen hade fått tillstånd för för max 50 personer mellan klockan 18.00 och 20.00. Men väl på plats stod det klart att det rörde sig om betydligt fler personer och polisen beslutade då att skingra folkmassan.
Sedan polisen lyckats skingra demonstrationen på onsdagskvällen drog tusentals personer runt i centrala Stockholm. Polisen satte in kravallpolis mot demonstranter vid slottet och T-Centralen. Flera personer greps misstänkta för anstiftan till våldsamt upplopp.
Det var efterdyningarna till dessa händelser som Magnus Jacobsson råkade promenera rakt in i när han ingrep mot aktivisterna vid slottet. Aktivisterna var i full färd med att spraya på slottet. Av allt att döma ville de att det skulle stå ”Black lives matters” – samma slagord som demonstrationen tidigare hade som paroll.
Det var två kvinnliga aktivister som utförde själva skadegörelsen, men de hade understöd av andra som skyndade till och ifrågasatte varför Magnus Jacobsson la sig i. Han backade dock inte utan stod på sig och dokumenterade händelsen med sin smartphone.
– Tjejerna lämnade platsen och och sprang därifrån, säger Magnus Jacobsson.
Efter händelsen gick Magnus Jacobsson vidare och nådde platsen för kravallerna framför slottet. Där var situationen lugnare men det fanns polis kvar på platsen.
– Min upplevelse var att det var förhållandevis lugnt förutom de här två tjejerna.
Han passerade Lejonbacken, och nästan framme vid riksdagshuset, stötte han på en MC-polis.
– Jag gjorde en formell polisanmälan om skadegörelse på slottet, säger Magnus Jacobsson, som är glad att han inte hamnade mitt i tumultet.
– Jag har ju förstått via media att det varit turbulent i olika delar av Stockholm.
WESTSIDAN (2020-06-04)

Demonstrationen vid Sergels torg i Stockholm som polisen skingrade, innan kravallerna utbröt runt om i staden.

Veckans krönika

Det har hänt en del, från människans jakt på en kanin, till mänsklighetens jakt på information. Skillnaden är oändlig. Westsidans krönikör, Sven-Arne Thorstensson, skissar med lätt hand en bild av vårt förflutna, från tiden då vi var jägare och samlare, via den neolitiska revolutionen och framväxten av jordbruket i Mesopotamien, till industrialismen och informationssamhället.

Ett varv i karusellen

Från jakten på en kanin till informationssamhället

Stoppa världen – jag vill kliva av är nyckelmeningen i en brittisk musikal från 60-talet och den får utgöra själva inledningen på denna betraktelse, och om vi idag är så uppsnurrade att vi snart är tillbaka där gungorna en gång började gunga.
För att ta det hela från början, alltså riktigt från början, så trampade vi tillsammans runt här på jorden i tusentals år letande föda för att överleva. Man åt det som fanns och fångade det som man visste gick att äta. Då var det insikten och skickligheten som avgjorde vem som var mätt och vem som inte blev det.
Men att vara jägare och fiskare blev förstås jobbigare när allt fler blev bra på att just jaga.
Redan då, på den tiden uppstod bråk om vem som skulle få jaga och var man fick jaga och så var karusellen igång.

Planterade ett frö
Under tiden, långt nere i Mesopotamien, alltså öster om medelhavet, kom man så på att man kanske kunde jaga hemmavid och lade där grunden för det som vi idag kallar jordbrukssamhället. Den ordningen byggde alltså på, att man letade inte frö i skogen. Man planterade frö hemma och plockade dem hemma. Samma blev det med djuren. Man födde upp djuren och jagade dem i den egna hagen. På detta vis började alltså själva överlevnaden att bygga på hur mycket du hade av allt. Det handlade om att äga och kontrollera egna territorier. Nu hade man skapat något som medgav att det gick att planera längre och mer, än den allra närmaste tiden framåt.
Med tiden utvecklades fenomenet och arméer skapades för att skydda det egna och kanske ta ett och annat utanför det egna staketet. Nu gav resurserna man samlat en betydande makt, både innanför och utanför eget hank och stör. Ju mer man hade och ju mer man gjorde desto mer makt samlade man.

Kokande vatten
När man efter några tusen år i den ordningen kände att man ville ha mer och snabbare så började de med mest resurser att fundera på om allt gick att göra bättre, större och fortare.
Hjulet, vattenkanalerna och armborsten var i och för sig redan uppfunna men det borde gå att göra mer. Mycket mer.
I takt med att man kunde ersätta mänsklig kraft som krävde mycket havregröt så räckte det nu med att elda ved och av det kokande vattnet hade man skapat ångmaskinen. Med den i ryggen startade nästa epok Industrisamhället.
Inom loppet av några årtionden byggdes det fabriker och järnvägar kors och tvärs över världen.
Nu var det inte längre svart arbetskraft, siden och kryddor man i jakt åkte runt efter. Nu var det nya råvaror. Överallt hittade man nya saker att mecka ihop till ännu nyare saker.
Det var här som Bra-att-ha-samhället startade. Nu dög det inte längre med att vara mätt och i viss mån en fungerande del av samhällsmaskinen. Nu började man vilja ha utan att behöva.

Att göra tusen till
Jaja, säger den kritiske nu. Så har det ju alltid varit. Det är nog sant. Den stora skillnaden i ha-begärets tid är att man inte längre tar det man vill ha från någon. Man gör helt enkelt en till, eller snarare tusen till. Så nu, sådär 250 år efter Spinning Jenny så sprutar produkterna ut ur fabriker runt om i världen varje dag.
För sisådär 30 år sedan deltog jag vid några roliga seminarier om framtiden. 
Man listade upp precis den linjen ni nyss läst. Jägare, check, Jordbrukssamhälle check, Industri.. check.!
Allt det där kommer vi att lämna bakom oss, sas det då rund 1990. Nu är vi på väg in i Informationssamhället och så blev det ju som vi nu vet.
Det är här som den här karusellen börjar bli intressant. Ty när jägaren gick ut och samlade så tog han bara det som behövdes med sig hem, allt annat var ju bara dumt. Döda kaniner kunde ju inte lagras.

Sjunkande kvalitét
Sen när bonden sådde, födde upp så kunde han hålla sig med ett lager som i storlek kändes tryggt för den närmaste tiden men sällan mer än så. Det kostade för mycket och risken för inkurans (värdeminskning) var stor.
Men när industrialismen fått ordentlig fart och fört oss vidare till Bra-att-ha-samhället så blev många nya gränser passerade på kort tid. När produkterna skaffades i överflöd sjönk samtidigt med kvalitén i jakten på ännu mer prylar för mindre motprestation.
Kanske var det i just det gränslandet som en ännu billigare produkt sattes på marknaden, nämligen information om mycket, vi inte ens behöver men inbakad i ett avancerat framkallat behov.
Själva industrisamhället lever kvar lågt borta någonstans där vi slipper se det.
Nu skapas nya så kallade värden genom all sorts information som kopieras i mängder.

Onödig information
Troligen är mer än 95 procent av den information vi översköljs med helt totalt onödig för vettig funktion eller att du ska känna dig som en trygg och fungerande människa och del av samhället.
Men jakten på information skiljer sig oändligt från jakten på en kanin.
När jägaren äntligen fått sin kanin på pilen så slutade han drömma om en till som kanske fanns bakom nästa trär. Han nöjde sig, åt upp den och blev mätt och nöjd.
Samtidigt scrollar du och jag vidare i jakt på ny information, som vi inte ens vet om den är sann eller falsk. Och än värre så vet vi inte ens vad vi ska ha den till.
Det enda vi vet, men inte erkänner, är att det mesta vi läser kommer vara helt onödig spillande av tid….
Så kanske även detta…
Sven-Arne Thorstensson

”Jakten på information
skiljer sig oändligt
från jakten på en kanin”