Westsidan

Varför ska man lära sig räkna med bokstäver, undrar WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Algebra är bästa sättet att ta ifrån en 12-åring lusten att lära, och bara ett fåtal har någon nytta av det. I vår skola gäller numera bara det mätbara. Och det är alltför lätt att bli dömd av det fina förtrycket. Det är ”det fina laget”, de lättkränkta, som sätter gränserna.

Det fina förtrycket – Akademismen

”Då hade det ju blivit något av dig.” ”Du kunde ju blivit vad som helst…”
Känner du igen de där orden. Jag gör det och många med mig. Att bli något.
Du känner också säkert några som fått en diagnos med tillhörande bokstavskombination.
Tyvärr så är allt detta ett resultat av ett gigantiskt standardiseringsprojekt där det mesta och de flesta skall placeras på en slags värdeskala. En värdeskala som slår undan benen för vissa och ger hybris åt andra. Så kan vi ju inte ha det.
Men det är precis så det fungerar, nästan överallt. Allt ska mätas, värderas och valideras, som det numera heter. Vi har blivit det mätande folket.

Kränkta människor
Vän av och med sunt förnuft undrar förstås hur det kunnat bil så här. Den frågan är nu mer befogad än någonsin.
Nu tar vi och tänker hela varvet runt. Normen idag är på pappret allas lika värde. Men det gäller bara för vissa områden och bland vissa grupper. I andra ändan saknas det helt och där är förtrycket enormt.
Låt oss ta ett exempel.
Runt omkring oss så springer det omkring människor och känner sig kränkta för vissa saker. Minsta lilla, så kan de uppfatta det som en kränkning, en stigmatisering eller något annat.
Genus är en sådan fråga. Manligt och kvinnligt är numera så fult att dessa ord snart inte ens känns igen i Microsofts autocorrect.
Du måste alltid tänka på vad du säger. Mottagaren har sedan en tid inget som helst ansvar för att värdera meningen eller uppsåtet i det du säger. Sagt är alltså sagt, oåterkalleligt och oförlåtligt, även om avsändaren just då formulerade sig lite illa.

En tydlig gräns
Än så länge så kan du berätta för dina vänner, att det faktiskt går att dricka rödvinet Gato Negro. Men där går gränsen. Skulle du en enda gång råka beställa en N-boll på konditoriet så är du rökt.
Ett ord och du är dömd. Resultatet blir att allt fler håller käften och de som inget har att säga pratar på. Hänger ni med?
Det har numera uppstått en ganska tydlig gräns mellan fint och fult. Just det kanske inte är så allvarligt men problemet är att det endast är de som tillhör det fina laget som sätter den gränsen. De fula har inte ens yttranderätt i ämnet.
Just därför ska jag nu ta steget in i skolans värld. I den värld som en stor del av grunden läggs och som är så oerhört viktig för allas framtid.
Jaja. Nu glömde han föräldraansvaret tycker ni. Nä. Det gjorde jag inte. Föräldraansvaret är en produkt och ett resultat av skolans värld för cirka 35 år sedan.
Det är normerna där som skapar föräldraansvar idag. Bevisa motsatsen den som kan.

Det mätbara
Det är nu jag tänker trampa på många ömma tår. Något förenklat ställer jag frågan. Vad är egentligen skolans syfte? Är det att forma starka unga individer som tror på sin egen förmåga, kan fungera i grupp, uppträda och visa respekt för sin omgivning, känna nyfikenhet och sin egen förmåga att forma sin framtid.
Eller gäller det mest mätbara. Provresultat, glosor, algebra, arbeta och söka information självständigt, bygga en träbåt i slöjden och hoppa 3,15 i längdhopp. Ja, ni vet ju redan svaret på vad som prioriteras idag.
I min världsbild så görs de största misstagen redan här. Det som inte går att mäta lägger man mindre vikt vid är min slutsats.
Sen finns det en sak till som är så märkligt med detta. Du kan ha åsikter om det mesta här i livet, men ha aldrig en åsikt över hur skolan fungerar, ty då får du i stort sett hela lärarkåren på dig. Just detta tycker jag är så märkligt och det präglar ju deras syn på sitt eget yrke. Något på gränsen till det magiska.

Räkna med bokstäver
Det finns nog ingen annan yrkeskår som agerar likadant. Inom alla andra yrken så väger erfarenhet och lämplighet tungt. Kunskap är där en sammanfattning av dessa båda. Inom läraryrket gäller en fullgången och godkänd akademisk utbildning. Den som inte har det betraktas i det närmaste som kvacksalvare, trots att lämpligheten ofta vida överstiger en nykläckt gröngöling från högskolan.
Själv brukar jag roa mig med att provocera lärare, för att de just är så lättprovocerade.
Som exempel brukar jag ta Algebra. Algebra måste vara väldens bästa recept på att beröva en något mindre motiverad 12 åring sin lust till studier. Varför i hela världen ska man lära en 12 åring att räkna med bokstäver.
Jag vill påstå att det endast är kanske max 5 procent av alla elever som någonsin kommer behöva räkna med bokstäver någon enda gång i livet. Vi andra slipper. Ändå ska alla mätas hur bra de just kan räkna med bokstäver och siffror i helt onödiga ekvationer. Det man gör är att ta bort lusten från dem som tycker det är svårt.

Det fina förtrycket
Tänk om man i stället motiverat med varför du ska kunna… Nej, det kan de ju inte för det behövs ju för väldigt få.
Och jag kan vittna om att de som verkligen behöver räkna algebra i sitt vidare liv, kommer att göra det på en kvart eller två när de förstår varför de ska kunna det.
Så här kan man fortsätta att sammanfatta den svenska skolan.
Kan man räkna algebra är du bra. Kan du inte är du dömd. Har du sen en diagnos som någon givit dig så är du ursäktad men dömd ändå av det fina förtrycket.
Men kom ihåg att väldigt många nuvarande entreprenörer, företagsledare och arbetsgivare kunde inte algebra, flera hade halva alfabetet i bokstavskombinationer. Fördelen för dem var att ingen la huvudet på sned och berättade det för dem.
Då såg man det som en egenskap. Numera finns inga egenskaper bara mätbara parametrar i ett syntetiskt system.
Tack för kaffet och bollen.
Sven-Arne Thorstensson