Klimat

Göran Värmby uppmanar till mer realism och fakta i klimatpolitiken. I det här inlägget resonerar den förre miljöchefen om vad som är sant och inte sant, och hur politiken påverkar IPCC:s rapporter som ofta överdrivet hotbilden. ”Istället för panik bör vi ägna oss åt mer realistiska åtgärder”, skriver han. Inlägget publicerades först gången i GP.

Dags för mer realism och fakta

”Osäkert hur mycket människan påverkar klimatet”

De flesta forskare är överens om att det globala klimatet värms upp och att detta orsakas av mänsklig påverkan. Hur mycket finns det olika uppfattningar om. Frågan är mycket komplex och känslomässiga argument får många gånger för stort utrymme.

Ett foto från museet inne i berget vid glaciären Kitzsteinhorn i Österrike flimrar förbi i mitt huvud. Fotot visar att glaciären började smälta redan år 1905. Innan de riktigt stora utsläppen av koldioxid tog fart, tänker jag.

Klimatet på jorden har alltid varierat kraftigt med istider och varma perioder. Lilla istiden slutar cirka 1850. Därefter har medeltemperaturen ökat fram till 1940-talet utan några större koldioxidutsläpp.

Cirka 85 procent av koldioxiden har släppts ut efter 1940- talet och andra världskriget utan att man ser någon särskilt kraftigare temperaturhöjning än tidigare. Höjningen fortsätter sakta men säkert med i snitt cirka en tiondels grad per decennium. Havsnivån tycks inte höjas mer än tidigare, några millimeter per år.

Men alla larmrapporter? De kommer i huvudsak från FN:s klimatorgan IPCC som sammanställer forskningsresultat från hundratals forskare från hela världen för beslutsfattare och media. Flera exempel tyder på att IPCC tidvis överdriver hoten i sina sammanfattningar, som görs av andra personer än de som gjort själva forskningsrapporterna.

Några exempel är ”Hockeyklubban” 1998, ”Himalaya-skandalen” 2007 och ”Climategate” 2009. Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC. Organisationen är politiskt styrd och inte någon opartisk vetenskaplig institution. Det har tyvärr flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC.

De cirka 100 klimatmodeller man jobbar med över tid har förutsagt höga värden på jordens kommande medeltemperatur som inte visat sig stämma med senare uppmätta lägre temperaturer. Dessa modeller ligger i många fall bakom det återkommande budskapet att ”vi har tio år på oss”. Det märkliga är att inte media grävt mer i detta och ställt frågor till IPCC.

Ett annat oroväckande faktum är att det anses olämpligt att föra fram slutsatser som talar emot ”klimathotet”, enligt flera kontakter jag haft med klimatforskare i nordiska länder. Hela frågan om klimat och miljö skulle tjäna på en mer öppen debatt, mer realism och mer fakta.

Kina, Indien och Afrika kommer att installera hundratals nya kolkraftverk de kommande åren för att skapa en dräglig standard för sina befolkningar. Sveriges utsläpp märks inte på den globala utsläppskurvan. Vi har redan gjort mer än de flesta länder. Vår skog tar upp lika mycket koldioxid som vi släpper ut, vilket sällan redovisas.

Därmed inte sagt att vi inte ska ta klimatfrågan på allvar. En uppvärmning pågår. Mänsklig verksamhet påverkar, men ­ i vilken omfattning är högst osäkert enligt många forskare.

I stället för att ha panik över att världen går under, bör vi ägna oss åt mer realistiska och genomförbara åtgärder, inte minst genom att hjälpa utvecklingsländer som ”domineras av kolkraft” men som har goda förutsättningar för solenergi och andra lösningar.
Göran Värmby
 f d miljöchef Göteborgs Stad och med ett förflutet i Greenpeace.

FOTNOT:
(Westsidan publicerar detta inlägg efter tillstånd från upphovsmannen. Inlägget publicerades första gången i GP.)

– The seaice went down, the icebears went up, säger Susan Crockford. I sin bok ”The Polar Bear Catastrophe That Never Happend” förklarar hon hur. Foto: Westsidan.

Forskare får sparken

Hon avslöjade myten om isbjörnarna

OSLO (Westsidan): Susan Crockford, forskaren som avslöjade att hotet mot isbjörnarna var en bluff, sparkas av sitt universitet. Orsaken är påtryckningar från klimatlobbyn. Händelsen väcker oro för den akademiska friheten.

En av forskarna som besökte klimatkonferensen i Oslo i slutet av oktober var Susan Crockford. Hon har forskat om isbjörnar i många år och skrivit flera böcker.
I sin senaste bok avslöjar hon att påståenden att isbjörnen skulle vara en utrotningshotad art, saknar vetenskaplig grund. Tvärt emot vad klimatalarmisterna påstått, så ökat faktiskt isbjörnstammen. Isbjörnarna mår utmärkt.
Under sitt föredrag i Oslo berättar Susan Crockford om hur isbjörnen blev en symbol för klimatalarmismen, och hur miljöorganisationer överdrivit hotbilden mot isbjörnarna, och hur man vilselett media och allmänheten.
Innan hon håller sitt föredrag på konferensen i Oslo, nås hon av beskedet att hennes tjänst vid Victoria University i British Colombia har dragits in. Efter påtryckningar från klimatalarmister, väljer universitetet att sparka Susan Crockford.

Undervisningsmaterial till lärare från WWF, Världsnaturfonden.

Ikon för alarmismen
Den bild man får i vanliga medier är att isbjörnarnas existens hotas av klimatförändringarna. Exempelvis WWF, Världsnaturfonden, har gjort isbjörnen till symbol för global warming och climate change.
I sina kampanjer beskrivs isbjörnen som utrotningshotad. WWF brukar använda en bild på en isbjörn som klamrar sig fast vid ett minimalt smältande isflak.
– Isbjörnen har blivit en ikon för klimatalarmismen, säger Susan Crockford.
Problemet är bara att det inte finns så mycket stöd i forskningen för att påstå att isbjörnen är utrotningshotad. Inte ens om all is på Arktis skulle smälta.
Susan Crockford förklarar hur det hänger ihop.
I ”The polar bear catastrophe that never happened” beskriver hon hur isbjörnen blev kategoriserad som utrotningshotad trots att det inte fanns några fakta som visar att antalet björnar sjunker. Rödlistningen byggde helt och hållet på antagandet att en minskning av polarisen, orsakad av den globala uppvärmningen, skulle skada isbjörnarna i framtiden.

Susan Crockford vid konferensen i Oslo.Foto: Westsidan.

Mer mat
Men förutsägelserna har inte slagit in. Istället visar forskning att antalet isbjörnar nu är större än det varit på flera årtionden.
Under sitt föredrag vid klimatkonferensen i Oslo visade Susan Crockford hur isbjörnens status förändrats över tid. Från 1960-talet, fram till våra dagar. En intensiv jakt på isbjörnen gjorde att arten var utrotningshotad en tid. Men detta var innan man började rödlista arter.
Stammen var nere i cirka 7 000 individer när man förbjöd all jakt på isbjörnar i Kanada. Isbjörnen blev fridlyst 1973. Efter det började antalet björnar stiga igen.
Och 1982 klassades isbjörnen som sårbar. Detta fortsatte under 1980- och 1990-talen.
Men 1996 ansåg man att isbjörnstammen vuxit så mycket, att man flyttade den till gruppen låg risk, ”lower risk”. Stammen fortsatte efter det att växa.
Plötsligt kom det krav på att den skulle rödlistas igen. Och år 2006 rödlistades isbjörnarna, trots att stammen fortsatte växa.

Isbjörnen blev en ikon för klimatalarmismen.

Politiska krav
Susan Crockford menar att det var politiska krav som låg bakom. Beslutet byggde inte på fakta. Och anledningen var att isbjörnstammen kunde kopplas till klimathotet.
– Isbjörnarna var den första art som rödlistades på grund av framtida hot, säger Susan Crockford.
– Man gissade bara. Beslutet baserades egentligen på vad en man tyckte, fortsätter hon. Och han hade inga bevis.
Hotet byggde på vad som skulle hända i framtiden om isen smälte. Men påståenden att isen håller på att försvinna grundar sig bara på data från sommaren. Susan Crockford visar en bild från Nasa, där sommarisen på Arktis är i sitt minimala läge.
Man sa att isbjörnarna kommer att försvinna, att de är utrotningshotade, och man påstod att två tredjedelar skulle försvinna till 2050, när isen på Arktis hade försvunnit.
Men larmen om isbjörnarna byggde på fel fakta.
– Havsisen minskade, men isbjörnstammen ökade, säger Susan Crockford.
Det hon fann var att isbjörnstammen fortsatte att växa trots att isen på Arktis minskade. Det fanns alltså inget samband mellan att isen försvann och isbjörnstammens storlek.
Sedan avstannade dessutom avsmälningen. Isen stabiliserdes.

När isbjörnhonorna mår bra föder de fler ungar.

Teorin stämde inte
Förhållandena var i själva verket mycket goda för isbjörnarna. Och när förhållandena är goda, då föder isbjörnhonorna fler ungar. Susan Crockford visar bilder isbjörnhonor med tre ungar.
– Isen fortsatte inte att smälta. Den stabiliserades. Och sedan dess har isen legat kvar.
Sedan 2007 har avsmälningen av isen avstannat.
Teorin stämde alltså inte. Klimatmodellernas förutsägelser är alltså fel.
– The modells are wrong, säger Susan Crockford.
I själva verket var mindre is inte ett problem för isbjörnarna. Tvärt om.
– Det visade sig att mindre is var till fördel för isbjörnarna.
De kommer åt mer mat. Det blir fler sälar, och lättare för björnarna att jaga säl.
Det blev mer torsk i ishavet, och därmed mer mat till sälarna, och därmed fler sälar.
Modellerna stämde alltså inte.
– De la för stor vikt vid sommarjakten. Det visade sig att jakten på sommaren inte hade så stor betydelse som de trodde. Vårjakten var mycket viktigare än modellerna räknade med. De var för fokuserade på sommaren.

Sjuk isbjörn
Men alarmister fortsätter trots det att sprida felaktig information. Susan Crockford visar en bild på en sjuk isbjörn tagen av en fotograf. Bilden användes i klimatpropagandan. Man påstod att det var klimatförändringarna som orsakade isbjörnens lidande.
– Men isbjörnen var sjuk, säger Susan Crockford.
Djur blir också sjuka. Och den här isbjörnens sjukdom hade ingenting med klimatet att göra. Men bilderna passade klimataktivismens syften. Incidenten är typisk för hur aktivismen och medierna fungerar, förklarar Susan Crockford.
Och när sanningen blev känd fick tidningen publicera en rättelse.
Kärnfrågan är trots allt hur många isbjörnar det finns, och om de är hotade. Frågan om hur många isbjörnar det finns är inte lätt att svara på, förklarar Susan Crockford. En orsak till det är att Ryssland, som har en stor del av kusten närmast Arktis, inte har räknat på många år.
Men av det forskarna vet, så har populationen vuxit kraftigt på senare år. Och om antalet isbjörnar fortsätter att växa i samma takt, beräknar Susan Crockford att det kommer att finnas mellan 26 000 och 58 000 individer.

Akademisk frihet?
Till skillnad från rapporter om isbjörnar som lagts tillrätta och anpassats för sina syften, så har Susan Crockford byggt sin forskning på insamlade data från flera forskare som jobbar direkt med isbjörnarna.
– Jag skrev en vetenskaplig artikel om detta, säger Susan Crockford.
Den publicerades i mars 2017. Hon blev då kontaktad av redaktören som tyckte hon skulle kontakta en av de forskare som låg bakom teorin om isbjörnarna.
Alarmistiska forskare publicerade sedan en attack på Susan Crockford. Och efter påtryckningar, gav universitetet efter och hon blev alltså av med sin tjänst.
– Detta var en attack på min akademiska frihet, säger Susan Crockford.
Hon avslutar sitt föredrag i Oslo med att konstatera:
– Det är ingen klimatnödläge för isbjörnarna.
– Och om det inte är något klimatnödläge för isbjörnarna, då är det inget klimatnödläge. ”Period.”
WESTSIDAN. (2019-11)

Debatt om vetenskaplig metod

”Peer-review” kontra empirisk forskning

OSLO: Vetenskaplig forskning bör grundas på empiriska bevis, inte på hur många kollegor som skriver positiva recensioner. Det är en slutsats av konferensen i Oslo. Om detta lär det komma mer.

Susan Crockfords har arbetat i 15 år som biträdande professor vid University of Victoria i British Colombia. När hon skulle förnya sitt kontrakt med universitetet blev hon trots sina kunskaper och dokumenterade forskningsresultat avvisad, utan förklaring.
Susan Crockford själv anklagar universitetet för att ge efter för påtryckningar utifrån, och att detta hänger samman med att hennes forskning visar att isbjörnstammen är stabil och till och med ökar, istället för att minska som ett resultat av krympande arktisk is, och därmed motsäger påståenden från klimataktivisterna.
Susan Crockfords situation väcker funderingar och oro runt om i världen över konsekvenserna för den akademiska friheten, och en växande kultur av att dra in anslag till forskare som utmanar klimatalarmismen.
Susan Crockford själv säger i en kommentar att universitetet gav efter för påtryckningarna och offrade henne, istället för att försvara hennes akademiska frihet.
Den vetenskapliga debatten som kan bli en konsekvens av detta blir inte mindre intressant av det faktum att Susan Crockford grundar sin forskning på insamlade data, medan hennes opponenters slutsatser byggde på observationer och artiklar som bedömts enligt ”Peer-Review”-metoden, alltså genom referentgranskning. En metod som kritiserats flitigt eftersom den enligt många har sina brister.Den australiensiska forskaren Peter Ridd höll ett föredrag om ”Peer-Review”-metoden under konferensen i Oslo. Vi hoppas kunna återkomma med en artikel om detta senare.
WESTSIDAN.

Susan Crockfords öde blev en snackis på sociala medier. Här beskrivs det som en akademisk lynchning (”hänging without trial”).
Rapport från en klimatkonferens i Oslo:
Göran Värmby hävdar att det återstår många frågetecken i klimatfrågan. Allt fler forskare är skeptiska, och frågan måste därför få diskuteras. Foto: Westsidan.

Många frågetecken återstår

”Media måste tillåta att fakta diskuteras”

En dryg vecka efter min resa till Norge och Oslo i mitten av oktober sitter jag och pratar med en kvinna i Sverige ute på landet långt utanför tätorternas larm och trängsel. Hon är 86 år och mycket pigg och intresserad av allt som händer i samhället.
Hon är skeptisk till Greta-hypen, hur kan man utnyttja en ung människa på detta vis, och hon är skeptisk till klimatlarmen i media. Jag har ännu inte sagt något om vad jag tycker och tror.
Kvinnan menar att naturen, klimatet och djuren hela tiden varierar. För många år sedan, under 1930 och 1940-talen, var det svinkallt här i Värmland berättar hon. Fastän det var en massa utsläpp som kom igång just då. Vad tror och tänker äldre människor med lång erfarenhet i allmänhet om alla larm om klimatkris och kommande undergångsprofetior, funderar jag.
Efter en stund då vi läppjat på kaffet och smakat på de för henne obligatoriska sju sorterna kakor och bullar som hon dukat fram, börjar jag berätta för henne om klimatkonferensen i Oslo som jag deltog i tillsammans med cirka 170 andra personer för en dryg vecka sedan. Forskare, experter och intresserade människor från 12 länder var där och fick lyssna till 11 forskare inom klimat, oceanografi, biologi och historia.

”Ensidig information”
Varför jag var där? Jag har jobbat inom miljöskydd, energi och samhällsplanering i hela mitt liv och började för några år sedan bli intresserad att fördjupa mig i klimatfrågan, som jag ”bara hängt med i”. Av naturen vetgirig, och samtidigt lite misstänksam när det blir för många som tycker samma sak, bokade jag in mig på denna konferens för att äntligen få lite mer kött på benen.
Jag har fått en klar känsla av att informationen via media om klimatfrågan blivit rätt ensidig och alarmistisk. Inga åsikter eller forskningsresultat som talar emot klimathotet tycks redovisas. Inte många i alla fall. Vilket är rätt märkligt.
Ytterligare en sak som irriterat mig, och faktiskt gjort under många år, är den våta filt som klimatfrågan lägger över hela miljöfrågan, som ju är mycket större. Mängder av gamla klassiska miljöfrågor hamnar i medieskugga. Politiker säger numera att de pratar om miljöfrågan, men nämner och diskuterar bara klimatet.

Ronan Conolly, forskare från Irland, förklarar den stora skillnaden mellan uppmätta data och klimatmodellernas förutsägelser. Han betonar också att mätningarna började vid slutet av en period med kallare klimat. Foto: Westsidan.

Data viktigast
Nåväl, vad kom fram under den två dagar långa konferensen? Det jag fäste mig mest vid var nog den samstämmiga inställningen från föredragshållarna att iakttagelser i form av mätningar och systematiserade observationer är det viktigaste inom alla forskningsområden.
Att göra datorsimuleringar och modellbearbetningar av en mängd data är naturligtvis intressant men föga säkert ifråga om avgörande slutsatser. Och det märkliga – märker jag – är att det är just det som förefaller vara IPCC:s huvudspår.
IPCC är alltså FN:s politiskt tillskapade organ för att enbart studera sambandet mellan mänsklig aktivitet och klimatförändringar.
Det vill säga man mäter och studerar inte några andra samband, till exempel solens, planeternas, den kosmiska strålningens, den naturliga molnbildningens, jordrotationens, jordmagnetismens inverkan, med mera. Vilket är just det som de flesta forskarna och föredragshållarna vid denna konferens sysslar med.

Inget klart samband
Jag lär mig att det faktiskt inte finns något klart samband mellan allt högre koldioxid-halt i atmosfären, och människans utsläpp av koldioxid från förbränningen av gas, olja och kol.
Alla vet och är överens om att den globala medeltemperaturen stigit ungefär en grad sedan Lilla Istiden tog slut omkring 1850. Vilket förefaller naturligt då vi för närvarande ligger flera grader under tidigare perioder med varmare klimat. Och vilket är egentligen det normala klimatet? Det finns naturligtvis inte, eftersom det normala är just att temperaturen på jorden alltid gått upp och ner. Med istider vart 100 000 år. Är det fattbart? Nej, egentligen inte.
OK, temperaturen stiger i en något hackig kurva, från 1850 till 2019. Men kurvan följer ju inte utsläppen från de fossila bränslena, som går kraftigt uppåt först efter andra världskriget, i en exponentiell och faktiskt oroande kurva.

Ronan Conolly, oberoende och faktainriktad, förklarar hur kallare perioder avlöser varmare perioder i Arktis, och att detta följer naturliga cykler. Han menar att IPCC bara tittar på faktorer som orsakas av människan. Foto: Westsidan.

Farliga ämnen oroar mer
Min oro grundar sig mer i att det släpps ut en mängd hälsofarliga ämnen, som kvicksilver, tungmetaller och cancerogena små partiklar som allvarligt kan skada levande organismer inklusive människan.
Det blir helt plötsligt kallare och nedåtgående temperaturkurva under krigsvintrarna och under 70-talet. Samtidigt som förbränningen av olja, kol och gas ökar kraftigt just då efter 40-talet och andra världskriget, när all normal verksamhet och industriell utveckling går igång igen och börjar växa kraftigt. Och därmed också utsläppen av koldioxid.
Temperaturen ökar i 100 år från ca 1850 fram till 1940-50-talen utan några mätbara utsläpp. Därefter går temperaturen trots ännu mer utsläpp lite upp och ner. Hur förklarar man det? Det finns således ingen korrelation mellan temperaturkurvan och de globala utsläppen av koldioxid.

Varmt på Grönland
En av forskarna berättar om hur varmt det var på Grönland för flera tusen år sedan. Vilket skapade en trivsam miljö med välmående människor som kunde odla växter, spannmål och leva under betydligt skönare förhållanden än tidigare. Island likadant.
I Norge var det upp till 5 grader varmare för 5000-9000 år sedan. Och 4 grader varmare i havet utanför Lofoten.
Befolkningen på Island var uppe i 77 500 personer år 1095, för att sedan minska till 38 000 år 1780, under Lilla Istiden. Romartiden, medeltiden likadant, ett par grader högre temperatur än idag. Inga utsläpp från fossila bränslen. Hur förklarar man  dessa ”uppvärmningar”?
All klimatforskning visar att klimatet alltid hållit på att variera. Istider har uppträtt med cirka 100 000 års mellanrum fyra gånger eller mer.

710 forskare skeptiska
Jag får reda på att det är mängder med forskare som inte instämmer i det apokalyptiska och mycket negativa budskap som FN:s organ IPCC för fram varje gång de avlägger sin återkommande rapport och sammanfattning inför de viktiga politikermöten som hålls med jämna mellanrum. Varför berättar inte Rapport, Aktuellt eller Svenska Dagbladet någonting om dessa forskare funderar jag.
Ett föredrag handlar just om detta. 710 forskare och experter har skrivit ett brev till IPCC i form av ett upprop och hävdar att det inte finns något klimatnödläge. De har sex punkter. De avfärdar inte mänsklig påverkan men menar att det finns en rad andra naturliga orsaker också att ta hänsyn till. Under konferensen är det också flera forskare som är mer oroliga för att det ska bli kallare, att vi kommer att gå mot en ny istid inom ett antal 100 år, eftersom vi nu befinner oss i slutet av en ”mellan-istids-period”. Vilket skulle vara en ”riktig katastrof” för våra komplicerade samhällen med utbyggd infrastruktur och en mycket stor och sårbar folkmängd jämfört med tidigare. Det är alltså 710 rätt kunniga personer från Europa, Australien, Nya Zeeland, Nordamerika, Sydamerika, Asien och Afrika som skrivit under uppropet. Kan man bara avfärda och strunta i alla dessa funderar jag.

Solen påverkas när de stora planeterna, Jupiter och Saturnus, ligger i linje: Foto: Westsidan.

Solen flyttar sig
En synnerligen intressant kunskap förmedlas av en seniorforskare. Gissningsvis är detta känt av mindre än 0,001 procent av befolkningen, som motsvarar cirka 100 personer.
Med ett gökurs regelbundenhet, för att citera Olof Palme, flyttar sig solen i vårt solsystem ett antal 100 eller 1000 mil. Varför då? Jo, med vissa beräkningsbara mellanrum i tiden ligger de största jätteplaneterna, Jupiter och Saturnus, i rak linje med solen, vilket skapar enorma samverkande gravitationskrafter.
Detta skapar en avvikelse i solens läge. Solen flyttar sig tillfälligt helt enkelt. Vilket i sin tur påverkar en mängd variabler, bland annat nämndes små förändringar i jordens rotation och rotationsaxel.
Jordrotationens förändringar tycks vara en mycket viktig faktor. Allt detta påverkar såväl Golfströmmen som andra havsströmmar, vilket kan avläsas i olika mätningar. Vi får också reda på att havsnivån endast stiger någon eller några millimeter per år. Några alarmerande resultat finns inte enligt Nils-Axel Mörner, en veteran och erkänd forskare inom havsforskning och kvartär geologi.
Detta föredrag var klar överkurs och kräver ett noggrant studium för att förstå. Jag är inte expert att kunna avgöra relevansen i det hela, men nog var det mycket intressant och intresseväckande. Och dessa s k ”beat” – från solen och jätteplaneterna – kan avläsas i olika mätningar som utförs, temperaturmätningar, strömmätningar, havsnivåmätningar m m. Var det med 60 års mellanrum dessa krafter uppträder? Kanske var det längre?

Susan Crockford, forskare från Kanada som skrivit flera böcker om isbjörnar, deltog i konferensen. Hon förklarade att antalet isbjörnar ökat och att stammen inte är hotad.

Bara mänsklig påverkan
 Inga nämnvärda forskningsmedel satsas på denna typ av kunskap. Observera samtidigt att EU satsar cirka 1800 miljarder kronor på klimatforskning under en treårsperiod. Men det är begränsat till kopplingen med mänsklig påverkan, och åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser. Ingenting satsas på forskning om naturliga orsaker och förklaringar. I den nya budgeten är det ännu mer.
Ett mycket intressant inslag i konferensen är när ”världskändisen” Susan Crockford berättar om forskningen om isbjörnar i Arktis. Hon har arbetat inom zoologi i 35 år, varav 15 år med isbjörnar vid Victoria University i Kanada. Hon är en av världens främsta experter på isbjörnar och har under senare år varit adjungerad professor vid universitetet.
För några år sedan gick en forskare från US Geological Survey ut med ett budskap om att isbjörnarna i stort sett kommer att vara utrotade år 2050.

Falskt larm om isbjörnar
Susan – som jag intervjuade under en kaffepaus – gjorde för några år sedan undersökningar som visade att isbjörnslarmet var byggt på felaktiga ingångsvärden och saknade relevanta observationer i fält. Det var helt enkelt en prognos med hjälp av en datamodell, precis som de flesta av IPCC:s larm, utan granskning och falsifiering. Dessutom började Susan undervisa barn på skolor i Kanada om att isbjörnarna mår ganska bra. Vad hände? Susan fick sparken från sitt forskningsarbete, via mejl berättade hon för mig. Ingen förklaring, det hela hände bara några dagar innan hon reste till konferensen i Oslo.
Susan har beräknat att det finns ca 40 000 isbjörnar i Arktis, fler än under de senaste 60 åren. Den officiella siffran är 26 000. 1961 beräknades antalet till cirka 5 000. Men inga forskare – det är givetvis ett ganska begränsat antal – vill gå ut och försöka mäta eller observera hur stor populationen är, enligt Susan. Man kan undra varför. Isbjörnen har även tagits bort som symbol för en rad organisationer och kampanjer efter Susans avslöjande. Al Gores nya film nämner inte heller isbjörnar längre.

”Barriärrevet mår bra”
Peter Ridd, ytterligare en världskändis, forskar om Stora Barriärrevet – Great Barrier Reef – utanför Australiens nordöstra kust sedan 30 år. Även han har fått sparken, i detta fall från James Cook University i Australien. Detta på grund av att han visat att det saknas samband mellan klimatförändringar och skador eller blekning av korallreven. Jag undrar nästan om det är sant.
Peter visade bland annat hur liknande skador uppträtt tidigare, av olika naturliga orsaker. Korallreven återhämtar sig. Det finns 3000 korallrev längs Australiska kusten och de är i huvudsak i god kondition.
Han gav en skrämmande bild av hur den politiska korrektheten fungerar på universiteten i Australien. Jag bestämmer mig för att be honom skicka mig en bra sammanfattning. Folk borde få ta del av hans forskning här i Sverige. Även här funderar jag på varför inte svenska media berättat om hans resultat. För övrigt fick han rätt i en domstol nyligen att han behandlats på ett felaktigt sätt av universitetet. Inte heller detta har rapporterats i svenska medier.

Problem med media
I efterdyningarna av konferensen ser jag på olika hemsidor att man har samma problem i Norge som i Sverige med media. I detta fall är det statliga NRK som enbart skriver negativt och nedsättande om konferensen och dess deltagare. Man försöker svärta ner såväl deltagare som föredragshållare med de vanliga nedsättande benämningarna som klimatförnekare, haverister, äldre män etc. Inte ett ljud om vad som redovisades, inga bemötanden i sakfrågor.
Det är som om detta med klimatfrågan är en totalt pestsmittad fråga där endast ett ställningstagande som överensstämmer med rådande uppfattning inom etablissemanget är tillåten. Själv är jag i första hand vetgirig, intresserad, nyfiken och alltmer misstänksam, just på grund av att det verkar förbjudet att ha en avvikande åsikt. Det jag här berättat om för mina läsare och min 86-åriga kamrat vid kaffebordet är det som jag uppfattade som viktigast, mest relevant och trovärdigt.
Mitt sammanlagda intryck efter denna två dagars konferens är i vilket fall klart: klimatfrågan är definitivt inte oklanderligt, neutralt eller vetenskapligt redovisad. Det finns helt klart en lång rad frågetecken och annorlunda slutsatser som inte är besvarade. Och allt fler forskare verkar bli skeptiska. Fakta måste tillåtas att föras fram och diskuteras.
Göran Värmby
 f d miljöchef Göteborgs Stad, kampanjledare och styrelseledamot i Greenpeace, huvudsekreterare i Miljöprojekt Göteborg på uppdrag av regerinigen, företagsrådgivare och egen företagare m m

De 710 forskarnas brev till FN:s generalsekreterare presenterades vid klimatkonferensen i Oslo den gångna helgen. Foto: Westsidan.

”Det finns ingen klimatkris”

710 forskare uppmanar FN att lyssna på forskningen

Det finns ingen klimatkris. Det hävdar 710 forskare från hela världen i ett brev till FN:s generalsekreterare António Guterres. Forskarna föreslår ett toppmöte, där forskare från båda sidor får komma till tals.

I brevet uppmanar forskarna FN att avpolitisera klimatforskningen, och arbeta för att den förda politiken mer grundar sig på beprövad vetenskaplig forskning och mindre på överdrifter och osäkra klimatmodeller.
Påståenden om en annalkande klimatkatastrof är överdrivna, menar forskarna.
Bakgrunden är att uppmätta data visar att klimatmodellerna överdriver ökningen av medeltemperaturen cirka tre gånger.
Forskarna uppmanar också FN att ta initiativ till en konstruktiv diskussion med världsledande klimatforskare från båda sidor i början av 2020.
I stora drag går forskarnas kritik ut på att klimatforskningen borde vara mindre politisk, medan klimatpolitiken borde grundas mer på beprövad vetenskap.
”Forskare bör öppet ta itu med osäkerheterna och överdrifterna i sina förutsägelser om global uppvärmning”, skriver de 710 forskarna bland annat.
De uppmanar politikerna att bli mer objektiva, och ta med både fördelar och nackdelar med beslutade åtgärder, samt väga in de verkliga kostnaderna. Kostnaderna bör ställas mot de fördelar man hoppas på, av föreslagna åtgärder för att mildra klimatförändringarna.
”Vårt råd till politiska ledare är att vetenskapen ska sträva efter en betydligt bättre förståelse av klimatsystemet, medan politik bör fokusera på att minimera potentiella klimatskador genom att prioritera anpassningsstrategier baserade på beprövade och prisvärda tekniker”, avslutar forskarna sitt brev. Bland de som skrivit under brevet finns flera välkända klimatforskare. Varav några tidigare arbetat för FN:s klimatpanel.
Forskarnas aktion presenterades samtidigt för det italienska parlamentet, och vid en klimatkonferens i Oslo den gångna helgen. Det var ursprungligen italienska forskare som tog initiativ till ett gemensamt brev.
Idén spred sig och forskare från fler länder tänkte göra samma sak. Det slutade med att man kom överens om att göra en gemensam europeiskt deklaration. Och den har nu blivit global.

De sex punkter som forskarna enats om i sin deklaration som de presenterades i Oslo.

Bland de som skrivit under brevet till FN kan nämnas Richard Lindzen, professor i fysik vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, med atmosfären och meteorologi som specialitet. Han har skrivit över 200 vetenskapliga arbeten och är känd för sin forskning om atmosfären.
Richard Lindzen har gått ut öppet i debatten och kritiserat IPCC:s klimatmodeller.
Lindzens kritik handlar bland annat om att klimatfrågan har övergått till en politisk ideologi där det egentligen handlar om att man vill ändra det ekonomiska systemet. Han har också uttryckt förundran över tron att man kan beskriva det kaos som klimatet utgör i datormodeller. Och han har ställt den öppna frågan om hur någon kan inbilla sig att mänskligheten genom att ändra på en enda variabel, atmosfärens koldioxidhalt, skulle kunna påverka och till och med styra klimatet.
Bland undertecknarna finns också norska, danska och svenska forskare. Nämnas kan en av världens främsta experter på havsnivåer, den svenske forskaren Nils Axel Mörner, som också deltog vid konferensen i Oslo. Mörner var chef för institutionen för paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet fram till sin pensionering 2005.
En av undertecknarna är den norske biologen Morten Jödal som är öppet kritisk till klimatalarmismen, och som är en av arrangörerna till konferensen i Oslo.
– Vi vill ge en god vetenskap. Det är vårt syfte. Den här konferensen är baserad på vetenskap, säger Morten Jödal, som stod i direktkontakt med Rom i samband med att brevet offentliggjordes också i Oslo.
I brevet framförs en inbjudan att organisera ett konstruktivt toppmöte där ledande forskare från hela världen, som representerar båda sidor i debatten, får komma till tals.
FAKTA
Forskarna som skrivit under kommer från en lång rad länder.
Europa, 447
Nordamerika, 120
Australien och Nya Zeeland, 117
(Westsidan: 2019-10-22)

Den norske biologen och forskaren Morten Jödal är kritisk till många miljölarm, och särskilt påståendet att vi står inför ett massutdöende. Det är helt enkelt inte sant, hävdar han.

”Mångfalden arter ökar”

Norsk forskare kritisk till larm om massutdöende

Den biologiska mångfalden ökar. Det blir fler arter, inte färre. Påståendet att vi står inför ett massutdöende, är betydligt överdrivet. Det hävdar den norske forskaren och biologen Mårten Jödal.

Han har arbetat på Oslo universitet, åt norska regeringen och en tid också åt WWF, Världsnaturfonden. Mårten Jödal är forskare och biolog.
På senare år har han gått ut öppet och utifrån fakta kritiserat miljörörelsens larm och påståenden om kommande katastrofer. Han har bland annat skrivit boken Miljömytene – står vi framfor verdens undergang?
Vi träffar Mårten Jödal i Göteborg i samband med en konferens.
Han tar isbjörnarna som ett exempel på miljörörelsens överdrifter. Isbjörnarna är inte utrotningshotade. I själva verket växer stammen. Och det beror bland annat på att de har bättre tillgång till mat.

Överdrifter
Över huvud taget överdriver miljörörelsen ofta larm av olika slag, menar Mårten Jödal. Men det är sällan detta ifrågasätts i medierna.
Han har själv gått ut öppet i debatten och ifrågasatt flera av de påståenden från miljöorganisationer som fått stor spridning i medierna. Bland annat att vi skulle stå inför det sjätte massutdöendet i Jordens historia.
– Det är kolossala överdrifter, säger Morten Jödal.
– Verkligheten är den motsatta.
Han berättar om larm som ständigt återkommer om att si och så många arter har eller håller på att dö ut. Det har talats om att 40 000 arter per år skulle dö ut.
– Det finns ingen vetenskaplig grund för det påståendet.
– Vi hör det hela tiden. Alla mina biologkollegor vet att det inte är sant.

Nya arter hittas
Hur ser då verkligheten ut, enligt Mårten Jödal. Jo, det händer att arter dör ut. Men det är sällsynt. Och det har alltid varit så. Däremot hittar biologerna hela tiden nya arter.  Så mångfalden ökar hela tiden.
Och antalet arter som dör ut har faktiskt minskat, berättar Mårten Jödal.
– Talen är på väg ner. Vi förlorar en eller två arter per år.
Var kommer då larmen ifrån? Det är en sammanblandning, menar Mårten Jödal. Man laborerar med arters utbredning och reduktionen av antalet individer. Antalet individer kan exempelvis minska om man tar nya arealer i bruk för att odla en gröda.
– Men det betyder inte att arten är utrotad. En del av förklaringen ligger i myten om att allt hänger ihop som odlades under 1960- och 1970-talen, förklarar Mårten Jödal. Mycket av tankarna som låg till grund för Bruntland-rapporten. Verkligheten är mer kaotisk.

Politiken ljuger
Det finns ingen som kan hålla koll på exakt hur många arter det finns. Men enligt Mårten Jödal så har 860 arter försvunnit sedan 1500-talet.
– Men politiker hävdar att det är 40 000 arter om året.
Han kommer också in på klimatfrågan. Det hänger delvis ihop. Faktum är att vi fått en grönare planet tack vare att halten koldioxid ökat, förklarar Mårten Jödal. Växter behöver vatten och koldioxid och solenergi.
Han tar exemplet med växthus där man pumpar in koldioxid för att öka tillväxten.
– Det är bra med koldioxid, säger han.
Ökad koldioxid ger oss fler plantor som i sin tur ger oss mer djur.
– Vi känner inte till några arter som utplånats av klimatförändringarna, säger Mårten Jödal. Man påstår ofta det. Men det stämmer inte.
Många av de arter som faktiskt utrotats har funnits på isolerade öar i Stilla havet. När människan tagit in djur så har de försvunnit. Ett exempel är en flugart som inte kunde flyga.

Skogen växer
Debatten om skogen är också överdriven, menar Mårten Jödal.
– Vi hör alltid att man hugger ner skog men aldrig att man planterar ny skog.
Den globala avskogningen är också en myt.
– Den tempererade skogen minskar inte längre. Och minskningen av den tropiska skogen avtar kraftigt.
– Vi behöver egentligen inte mer än fem procent av tillväxten.
– Det som huggs ner idag är för att ge plats för odling.
Men avskogningen är mellan 0,1 och 0,2 procent.
– Det intryck vi får av medierna är att Amazonas håller på att försvinna.
Många av de arter vi har omkring oss är införda utifrån.
– Hälften av alla plantor i Norge och Sverige är införda av människor.
Dessa ger upphov till nya arter. Genom genetiska förändringar. Det skapas nya ekologiska nischer.
– Artutvecklingen sker ganska fort, säger Mårten Jödal och tar några exempel.
Invasiva arter är ett annat problem.
– Mårdhund vill vi inte ha i Norge. Vildsvin vill vi inte heller ha, säger Mårten Jödal.
– Därför skjuter vi dem så fort de kommer in.
Han kommer sedan in på mediernas överdrifter. Och tar ett exempel på en rubrik i Aftenposten; ”Är det mulig å redde verdens natur?”
Påståenden av det slaget är vanliga i medierna. Men det har ingen saklig grund, menar han.
Mårten Jödal berättar hur arter som aldrig funnits i landet tas upp på rödlistan. Ett exempel är en enstaka fluga som förirrat sig över haven och plötsligt dök upp utanför Oslo. Den hamnade på rödlistan och en miljöskribent hävdar att den blev utrotad på grund av mänsklig aktivitet.
– Arter som aldrig varit här förut upptas som utrotade.

Att isbjörnen skulle vara utrotningshotad är helt enkelt inte sant, menar Morten Jödal. Isbjören har blivit en symbol för miljörörelsen. (Bild: En WWF-kampanj)

Och de flesta tror att isbjörnen är utrotningshotad. Det är helt enkelt inte sant, hävdar Mårten Jödal.
– Isbjörnen har blivit en symbol.
Ändå håller miljöorganisationerna på att sprida propaganda med hjälp av bilder på en ensam isbjörn på ett smältande isflak.
– De säger att det blir mindre is, och att det därför blir mindre isbjörnar.
Mårten Jödal hävdar att antalet isbjörnar nu närmar sig 40 000 individer. Isbjörnen är alltså inte utrotningshotad.
– Isbjörnen äter nästan bara ringsäl.
Det har blivit mindre is. Men samtidigt har det blivit mer polartorsk och därmed mer säl. Och därmed mer mat till isbjörnarna.
– Isbjörnarna har fått det bättre Det är sanningen. Men det är aldrig någon journalist som skriver det. (Vilket härmed motbevisas.)
(Westsidan: 2019 10 09)