Göran Värmby efterlyser en vettig debatt om klimatet. Med avstamp i mötet i Glasgow konstaterar han att flera stora länder kommer att öka sina utsläpp, och att resultatet av mötet är tveksamt. Han kritiserar också hyckleriet att 400 privata jetplan står parkerade på Glasgow flygplats, och det politiskt färgade Nobelpriset som går till en av upphovsmännen till de misslyckade klimatmodellerna. Slutligen kritiserar han SVT för att ägna sig åt propaganda och hänga ut seriösa klimatrealister i något som framstår som en förtalskampanj. Göran Värmby avslutar med att konstatera att de miljarder kronor vi lägger ner på detta är totalt verkningslösa. Han efterlyser en mer saklig debatt, där man låter olika åsikter komma till tals.Nu är det ”förbjudet” att ha ”fel” åsikt.

Låt oss få igång en vettig debatt om klimatet

Hösten har varit rik på larmrapporter i media om klimatet. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, SVT och Sveriges Radio har haft inslag i stort sett varje dag. En bidragande orsak har varit att IPCC, FNs klimatorgan, den 9:e augusti kom ut med sin rapport AR6, och den 6:e rapporten sedan starten 1988.
I stort sett alla nyheter och rapporter du ser eller hör i media har sitt ursprung från IPCC. Jag lägger därför med en kort repetition av IPCCs sammansättning och arbetsmetodik som en not 1).
Återigen har vi fått höra att vi bara har 10 år på oss. Media har som vanligt hårdvinklat IPCCs slutsatser. SVT berättar till exempel inte ens att styrelsen för IPCC – IPCC Plenary – tonar ner katastrofscenariot jämfört med den förra rapporten. Forskarna i de olika arbetsgrupperna, som är något helt annat än IPCC Plenary, erkänner äntligen att man tidigare använt en orealistisk prognos, kallad RPC8.5, som grund för modellberäkningarna för framtida temperaturutveckling. Varför nämns inte detta kan man undra? Men fortfarande skriver det politiskt tillsatta IPCC Plenary att det är en mycket hotfull framtid med fortsatt hög uppvärmning vi har att förvänta. FN-chefen Antonio Guterres tar i ordentligt och menar att ”vi närmar oss en katastrof”.
Ytterligare en faktor som bidragit till det höga tonläget i media är klimatmötet i Glasgow 31 oktober – 12 november, COP26. Även här är det samma upprepning som inför varje klimatmöte. Mängder av ”nyheter” läcker ut i en jämn ström. Samtliga är väldigt alarmistiska och dystopiska.

Ökar sina utsläpp
En nyhet som fastnade hos mig var när media basunerade ut att det i ”läckta dokument” framgår att flera länder kommer att släppa ut mer än vad de tidigare uppgivit, bland andra Australien, Kina och Indien.
Jaha, men det visste vi väl innan? Kina invigde ett nytt kolkraftverk varje vecka under förra året.
”Halterna av växthusgaser ökar till nya rekordnivåer” är en fras som återanvänds varje år av media. Den syftar, som precis varenda nyhet om klimatet gör, till att skrämma upp oss så mycket som möjligt. Ända sedan man började mäta koldioxidhalten på berget Mauna Loa på Hawaii 1958 har halten stadigt stigit med några miljondelar av en grad Celsius per år. Det betyder att det för varje år blir ett nytt högre värde än året innan. Visst, man kan ju säga att det är ett nytt ”rekordhögt värde” varje år. Det skulle man kunna ha sagt nu i 63 år i sträck, ända sedan 1958.

Politiskt Nobelpris
Att få höra om Nobelpriset i fysik är alltid intressant. Årets pris delades mellan tre forskare; Klaus Hasselmann, Tyskland, och Syukuro Manabe, USA, samt Giorgio Parisi, Italien. Hasselmann och Manabe tilldelas priset ”för att de lagt grunden till vår förståelse om jordens klimat och hur människor bidrar till dess förändringar” medan Parisi får det för ”banbrytande bidrag till teorin om oordnade material och slumpmässiga processer”. I båda fallen handlar det om förståelse av komplexa system. När jag läser på mer om de två förstnämnda pristagarna inser jag att det är fråga om grunden för de klimatmodeller som började användas redan under 80-90-talen för att förutsäga klimatets utveckling.
Flera experter ifrågasätter det vetenskapliga värdet och det unika med detta Nobel-prisbelönta arbete. De modelleringar som gjorts har stämt dåligt med uppmätta värden, vilket har visat sig under årens lopp. Det man kan undra över är därför huruvida årets fysikpris är ett ”politiskt” pris? Som jag upplever det pågår hela tiden en oerhört intensiv och ensidig form av påverkan i klimatfrågan, från samtliga media, från etablerade politiska partier, från i stort sett samtliga beslutsfattare i Västvärlden. Kanske också Nobelkommittén är påverkad att dra sitt strå till stacken.

SVT ångar på
Nästan varje dag under hösten har SVT haft alarmerande inslag om klimatet i Rapport och Aktuellt under ledning av ”klimatkorrespondenten” Erika Bjerström. Den 14 september ägnade SVT halva Aktuellt åt att misskreditera, kränka och förtala två av våra mest meriterade klimatrealister, civilingenjör Elsa Widding och teknologie doktor Lars Bern, båda utbildade på Chalmers Tekniska Högskola. Rubriken på inslaget var ”SVT har granskat metoderna som används av klimatskeptiker”.
De framställs som ohederliga ”klimatförnekare” som medvetet sprider desinformation i klimatfrågan. Begreppet ”klimatförnekare” är ett mycket märkligt begrepp, eftersom ingen människa kan förneka att det finns ett klimat. Det används enligt min uppfattning för att man ska associera till ”förintelseförnekare”, ett av de värsta skällsord som finns. Elsa Widding pekas ut som ”spindeln i nätet”.  

Hon anklagas på osakliga grunder för att vara oseriös och klandervärd. Nu anmäler Widding inslaget till Granskningsnämnden och Medieombudsmannen för allvarligt brott mot kraven på saklighet och opartiskhet enligt SVT:s sändningstillstånd.
Reportaget är propagandistiskt och ett riktigt lågvattenmärke för SVT. Syftet är glasklart med att förminska debattörer som, till skillnad från SVT, efterlyser en opartisk och saklig debatt baserad på data och faktiska observationer i IPCC:s (FNs klimatorgan) vetenskapliga underlag.
”SVT har en alarmistisk agenda i klimatfrågan och förföljer enskilda medborgare istället för att bidra till en öppen debatt i en av våra viktigaste frågeställningar”, säger Elsa Widding. ”Deras klimatkorrespondent Erika Bjerström bedriver ingen kritisk granskning av påståenden om jordens undergång och den påstått katastrofala uppvärmningen”, fortsätter Widding. – ”Hon driver istället en alarmistisk agenda där hon flera gånger redovisat fakta som är direkt felaktiga”.

Känd för Nuon-affären
Elsa Widding blev för allmänheten känd då hon försökte stoppa Vattenfalls köp av det holländska energiföretaget Nuon. Hon arbetade då som expert i Regeringskansliet i nära relation till dåvarande näringsminister Maud Olofsson. Denna affär kom att sluta med en förlust för svenska staten på många tiotals miljarder kronor. Widding fick senare, efter en noggrann redogörelse till konstitutionsutskottet 2014, motta en utmärkelse av affärsmagasinet ”Passion for Business” för sitt mod och sin höga integritet. Widding är dessutom en välmeriterad civilingenjör från Chalmers Tekniska Högskola med tidigare ledande befattningar i stora skandinaviska energiföretag såsom Vattenfall, Statkraft och Fortum.
Det smått löjliga är att de andra som intervjuas, som har de åsikter som SVT vill ha fram, en okänd kemiingenjör som jobbat inom läkemedelsindustrin och en beryktad politiskt genus-inriktad docent/socialvetare på Chalmers, presenteras ingående och på ett mycket positivt sätt. Allt för att få tittarna att ta parti för rätt åsikter och personer. Inte alls för att sprida fakta och kunskap som kan berika en värdefull debatt.

Inga större framgångar
När jag skriver detta är det bara några dagar kvar på FNs klimatmöte COP26 i Glasgow. Några större framgångar för att minska utsläppen av växthusgaser är svåra att skönja i den flod av information som sköljer över oss varje dag från detta jippo. Bara det att mängder med höga befattningshavare och näringslivstoppar flugit dit i sina privata jetplan förstör bilden av ett seriöst arbete. Det talas om 400 privatplan som fått landningstillstånd på Glasgows flygplats (SvD, Sunday Mail). Enligt vissa uppgifter är det ca 40 000 människor som samlas på och i anslutning till konferensen (SVT). Till vilken nytta? Vad gör alla dessa människor där?
Stoppa avskogning är ett åtagande som basuneras ut. 100 länder vill (?) minska metanutsläppen med ca 30 procent till år 2030 sägs det. FN, media, politiker och många inom miljörörelsen är alltid angelägna att ge en så positiv bild som möjligt från denna typ av konferenser. Allt för att motivera sin existens och betydelse i den alltmer inflammerade klimatfrågan. Vi får se så småningom – inte i vanliga media utan i alternativa media – vad man egentligen kommit fram till.

Omöjligt ersätta allt fossilt
Att varken Putin eller XI kom har varit besvärande för arrangörerna av COP26. De har naturligtvis egna agendor, och Kina har ju redan frikort enligt Paris-avtalet att öka sina utsläpp fram till 2030. De behöver liksom många andra utvecklingsländer förbättra levnadsvillkor och välfärd för stora delar av sina befolkningar, som lider av brist på bland annat el. Och då är framförallt kol det mest realistiska alternativet.
Det som är bra är att det nu släpps fram alltfler fakta som visar hur det verkligen ser ut med utsläpp från länder som Kina, Indien, Sydafrika med flera länder. Tyvärr har klimatfrågan hittills mest varit ett spel för galleriet. Ingen vågar till exempel redovisa att det är omöjligt, till och med teoretiskt, att ersätta all fossil energi med fossilfri till år 2050. Det krävs nämligen invigning av 1,5 kärnkraftsreaktorer av typ Ringhals4 per dag i 30 år från och med nu för att uppnå det målet. Räknar vi på vind- och solenergi blir resultatet ännu mer orealistiskt.

Åtgärder utan resultat
Inte minst i Sverige saknar våra beslutsfattare och klimatalarmister en realistisk inställning. Man kan bara se på de 100-tals miljarder kronor som avsätts och satsas på så kallade klimatåtgärder, utan att på något sätt uppnå några mätbara resultat, eftersom Sveriges totala utsläpp endast utgör 1-2 promille av de globala utsläppen. Bara bortskänkning till andra länder via FN utan någon koll på användning uppgår nu till 15 -20 miljarder kronor.
Jag tycker mig märka att alltfler genomskådar den teater som pågår. Framförallt alla larm genomskådas mer och mer. Det rapporteras till exempel aldrig några data som pekar på köldrekord eller att isen ökar i Arktis, eller att det varit rekordkallt på södra halvklotet detta året med snitt-temperaturer på Antarktis på 60 minusgrader. Jag kan inte heller påminna mig att jag sett en enda klimatnyhet i SVT de senaste 5-10 åren som inte varit alarmistisk.
Detta med att i princip alla forskare (eller 97 %) är överens är en myt. Det finns flera nätverk med klimatforskare som har helt andra och mer balanserade uppfattningar. Gå in själv och kolla på t ex clintel.org, där finns det ca 700 forskare, de flesta med klimatkompetens, som har en helt annan och mer realistisk uppfattning om klimatfrågan.

”Förbjudet” ha fel åsikt
Men det kanske mest allvarliga – vid sidan om bristen på kritisk granskning från media av klimatlarm – är att det i princip är ”förbjudet” att ha fel åsikt om klimatfrågan. Någon debatt tillåts t ex inte i SVT eller Public Service, där olika åsikter får framföras och diskuteras. Skulle t ex någon företagsledare eller politiker gå ut och ifrågasätta den destruktiva alarmism som pågår – ja, då skulle denna person inom kort vara helt utraderad från den offentliga arenan och tillika bli av med sitt jobb. En deplattformering skulle troligen verkställas med omedelbar verkan, vilket är rätt kusligt.
Allt detta märkliga beteende tar bort trovärdigheten från rapporteringen om klimatfrågor, vilket jag nu tror att alltfler människor registrerar och funderar över. Ett beteende som skadar hela frågan om miljö och överlevnad. Vem kommer att tro på ytterligare miljölarm?
Jag efterlyser således en ärlig debatt om klimatfrågan i media och på speciella konferenser som bör ordnas. Vågar någon ta bollen? Inom traditionella media?

Göran Värmby

Noter:
1) Högsta beslutande organ IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), där utformning av den sammanfattande rapporten – ”Summary for Decision Makers” – avgörs, är IPCC Plenary, med representanter från FNs 195 medlemsländer, som har ett sekretariat till sin hjälp. Representanterna, som är politiskt utsedda av respektive medlemsland, är oftast olika tjänstemän/personer från olika myndigheter. Man sammanträder minst en gång per år. Även representanter från miljöorganisationer deltar och har fått ett allt större inflytande. Ordföranden och vice ordförandena i Plenary är med i flera grupper i de olika nivåerna. Nivån under Plenary utgörs av IPCC Bureau med 34 medlemmar som förbereder ärenden för Plenary gruppen, och som utses av Plenary. De ska utses med hänsyn till geografisk och vetenskaplig kunskapsfördelning. Härunder arbetar en Executive Committee som tillsammans med ovan nämnda sekretariat samordnar och organiserar hela arbetet, med framförallt kontakten med de fyra underliggande Working Groups, som arbetar med olika delfrågor, som i sin tur med hjälp av sina respektive Technical Support Units samordnar och leder det vetenskapliga arbetet i respektive Working Group. Längst ner, på en sjätte nivå, i denna stora organisation finns delrapportförfattare, deltagande forskare och granskare.

2) SR 17 september 2021

3) En politisk Nobelpris også i fysikk – KLIMAREALISTENE

”I princip är det förbjudet
att ha fel åsikt
i klimatfrågan”

Dagens klimatförändringar är inte särskilt alarmerande i ett historiskt perspektiv. Det har varit både varmare och kallare tidigare, och klimatet förändras ständigt. Det är inget nytt, skriver historikern Per Bolander. Det är heller inte särskilt varmt i dag. Både Nordpolen och Sydpolen har varit isfria i miljontals år. Dinosaurier har vandrat runt på Antarktis. Vi lever i själva verket i en istid. Och koldioxid är vår vän, inte vår fiende. Utan klimatgaserna skulle det vara 18 minusgrader på Jorden.

”Vi lever i en istid”

Klimatet i ett historiskt perspektiv

Klimatet förändras ständigt. Vissa perioder är kallare, som istiderna, andra är varmare. Detta är ett faktum som inte ifrågasätts av någon seriös person. Ändå framför klimatalarmisterna påståendet att det finns ett ”normalt” klimat som vi måste återgå till. Alla avvikelser, för varmt eller för den delen för kallt, är ”onormalt” och skadligt för alla människor var vi än bor på jordklotet.
Den ideala perioden tycks, enligt aktivisterna, vara ungefär 1850–1950 eller så. Äldre aktivister minns nostalgiskt sina soliga (och lagom varma) somrar och vita jular då snön drösade ner lagom till resandet av julgranen. Såsom det var, så skall det alltid vara, ungefär. Med andra ord en tillbakablickande och reaktionär syn.

Sverige gynnas
Vad aktivisterna inte verkar ha tänkt på är att klimatförändringar inte påverkar alla människor på samma sätt. En höjning av medeltemperaturen kommer att gynna vissa och missgynna andra. Detta är inte heller något nytt.
För åtta tusen år sedan var klimatet mycket kallare i Europa än det är idag, det var ju strax efter istidens ”slut” (jag återkommer till parenteserna). Men samtidigt blomstrade Sahara med ett rikt djur- och växtliv. Hällristningar visar hur människor jagade och samlade i trakter som idag är öken. Dock fortsatte klimatet att bli varmare och resultatet blev att miljoner kvadratkilometer i Nordafrika blev öken samtidigt som miljoner kvadratkilometer i Europa, Asien och Nordamerika fick ett tempererat klimat lämpligt för jakt, fiske och odling. Den enes död, den andres bröd, med andra ord.
Om vi ser det rent egoistiskt så tillhör Sverige de länder som kommer att gynnas av global uppvärmning (utom Skåne, men lite svinn får man räkna med).

Varmare än idag
Klimatförändringar är alltså det naturliga, det normala, i jordens historia. Påståenden att medeltemperaturen är varmare idag än på x antal miljoner år (aktivisternas siffror varierar) är rent nonsens. För att bara ta ett exempel: I Sverige under yngre stenåldern och bronsåldern för 5000 – 3000 år sedan var det betydligt varmare än idag. När järnåldern följde så sjönk temperaturen kraftigt (fimbulvintern), för att sedan öka igen. Under ”Lilla istiden”, ungefär 1430 – 1850, blev det åter kallare. Forskare har skyllt detta på solaktivitet, jordaxelns lutning och Digerdöden, samt en människas aktivitet, nämligen Djingis Khan. 
Det var detta som gjorde slut på vikingarnas bosättningar på Grönland, alltså kyla, inte ilskna eskimåer. Naturligtvis förekom det lokala skillnader. På 1600-talet var det drygt en grad kallare än på 1900-talet men i Norden var det två grader kallare, vilket var oturligt för danskarna eftersom Karl X Gustav passade på att tåga över Bälten och tvinga Danmark att avträda Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän och lite annat smått och gott.

För klimatets skull
Ytterligare en faktor som inte tas med i klimathysterin är befolkningsökningen och människors strävan efter höjd levnadsstandard. Om vi, för diskussionens skull, accepterar påståendet att den globala uppvärmningen sker snabbt och till största delen beror på mänsklig aktivitet så måste vi förklara varför.
De sista sextio åren har jordens befolkning ökat med ungefär 150 procent, från cirka 3 miljarder till cirka 7,5 miljarder människor. Den stora majoriteten av dessa människomassor bor i den tredje världen, i länder som Kina, Indien och Brasilien.
Men dessa länder är inte längre fattiga bondeländer, de håller på att genomgå den industriella revolutionen. Alla kineser och indier idag vill äga en bil, bo i ett hus med tvättmaskin, diskmaskin och platt-TV och kunna äta kött några dagar i veckan. Om detta blir verklighet, och allt tyder på att det kommer bli det, så kommer den mänskliga påverkan på natur och klimat att öka dramatiskt.
Lösningen på detta problem är antingen revolutionerande tekniska uppfinningar (el-bilar etc) eller en drastisk sänkning av levnadsstandarden. Men kineserna och indierna kommer inte att gå med på något sådant, tvärtom vill de öka sitt välstånd.

Vi lever i en istid
De kan ju med viss rätt säga till oss i den rika världen: ”Ni har haft ert roliga, nu är det vår tur”, och vilka är vi är att säga emot. För övrigt, hur många svenskar (förutom Greta) är verkligen beredda att kraftigt sänka sin levnadsstandard för klimatets skull? Handen på hjärtat? Inte många, gissar jag.
Vad många tycks ha missat i värmehysterin (jorden ”kokar och brinner”) är att vi fortfarande lever i en istid. Påståendet att ”istiden” upphörde för ungefär 10 000 år sedan är ett feltänk. Grönland och Antarktis är fortfarande täckta av flera kilometer tjocka glaciärer. Detta omfattar över 10 miljoner kvadratkilometer land. Först när isen smält även i dessa områden kan vi säga att vi lämnat istiden.
Under många miljoner år var Nordpolen och Sydpolen isfria eftersom medeltemperaturen var högre än idag. Dinosaurier vandrade omkring på Antarktis. Det är också värt att komma ihåg att om isen i Arktis skulle smälta så kommer det att påverka Golfströmmen vilket leder till en istid lik den för 10 000 år sedan.

Utan CO2 inget liv
Dessutom är det så att växthusgaser som koldioxid är vår vän, inte vår fiende. Utan den skulle högre liv inte kunna existera på jorden. Vår planet ligger cirka 150 miljoner kilometer från solen. På detta avstånd finns den så kallade ekosfären, alltså där liv kan finnas. Ligger en planet för nära solen, som Venus, är det för varmt och ligger den för långt bort, som Mars, så är det för kallt.
Ekosfären är flera miljoner kilometer bred, så var finns då jorden, nära den yttre eller den inre gränsen? Svaret är vid den yttre gränsen. Medeltemperaturen på jorden är för närvarande 10 plusgrader. Utan växthusgaser skulle den vara 18 minusgrader. Jorden är alltså 28 grader varmare än den ”borde” vara i förhållande till avståndet från solen. Minskande solaktivitet det senaste årtiondet leder till ett kallare klimat som kommer att mildra den globala uppvärmningen fram till 2050.
Detta är bara några av de fakta som sällan syns i debatten. Det finns många fler.
Per Bolander
Historiker

”Under många miljoner år
var Nordpolen
och Sydpolen isfria”

Elsa Widding är civilingenjör utbildad på Chalmers i Göteborg. Hon har arbetat i energibranschen i 25 år, åt några av de största energibolagen, samt på  Näringsdepartementet, där hon blev uppmärksammad för att ha försökt stoppa Nuon-affären. Sedan 2015 driver Elsa Widding ett eget företag. År 2019 gav hon ut boken ”Klimatkarusellen” efter att ha ägnat ett helt år åt klimatfrågan. Här berättar hon varför och vilka slutsatser hon har dragit. Hon är kritisk till medierna för att de överdriver hotet, och till klimatexperterna för att de vägrar debattera frågan.

”Vi har ingen klimatkris”

Överdrifter bakom larmen om klimatet

– Det viktigaste för mig är att frågan tål att diskuteras, och att man får komma till olika slutsatser. Elsa Widdings slutsats är att vi inte står inför en klimatkris. Och det gäller oavsett om IPCC har rätt eller fel.

– Min sammanfattning av klimatfrågan är att vi inte har någon klimatkris, säger Elsa Widding.
Det första handlar om naturliga variationer i klimatet.
– Även om man säger att det inte finns någon naturlig variabilitet, vilket är ganska självklart att det finns, utan att temperaturen enbart styrs i oss människor
(som står för 3,6 procenten av total omsättning av koldioxid i atmosfären), så ser jag ändå ingen kris.
– Den naturliga variabiliteten har alltid funnits tidigare, och de som hävdar att den nu har upphört att existera, har en tung bevisbörda.
Den officiella synen är att människan orsakar hela ökningen av koldioxid i atmosfären, och att naturliga orsaker inte påverkar.
– I klimatpanelens femte stora rapport sa man att det är minst 50 procent som skulle bero på människan. Men sedan har det blivit 100 procent.
– Det andra är klimatkänsligheten. Även om vi förutsätter att det finns en mänsklig påverkan, innebär en fördubblad halt koldioxid en grads temperaturökning.
– Finns det förstärkningseffekter? Eller försvagningsmekanismer.
Klimatkänsligheten ser ut att ligga på maximalt 1,3 grader. En fördubblad halt ger 1,3 graders uppvärmning.
– Och det är logaritmiskt förhållande dessutom.
Det betyder att en ökning från 400 ppm till 800 ppm ger 1,3 graders temperaturökning. För att öka en grad ytterligare krävs en fördubbling från 800 till 1600 ppm.
– Och så vidare.
– Det är ingen fara med det. Även om klimatkänsligheten hade varit 3 så hade det tagit 118 år innan vi hade nått tvågraders-målet.
– Oavsett om de har rätt eller inte, så står vi inte inför en klimatkris. Punkt slut, säger Elsa Widding.

Ingen konsensus

Elsa Widding har skrivit boken ”Klimatkarusellen” och planerar att skriva ytterligare en bok om klimatet. Här förklarar hon varför.
– Det har blivit en så enorm polarisering. Och jag tycker att det är fruktansvärt att man inte ens får ställa frågor, och att det finns dom som tror på någon form av konsensus. Vadå konsensus?
– Nästan alla är överens om att temperaturen har stigit. Det har pågått en temperaturökning sedan 1695, om man tittar på den äldsta temperaturserien och temperaturen har ökat med cirka en grad sedan mitten av 1800-talet.
– Men hur stor den här ökningen är exakt, och vad temperaturen kommer att vara år 2100, råder det vitt skilda meningar om. Och dessutom vitt skilda uppfattningar om det finns någon anledning att försöka hejda koldioxidutsläppen.

Påståendet att forskarna skulle vara överens stämmer alltså inte.
– Jag tycker det är bedrövligt att man inte ens får ställa frågor. Och att det inte får förekomma någon debatt.
De som dominerar det offentliga samtalet om klimatfrågan tillåter ingen debatt.
– Man får inte ens ställa frågor till de självutnämnda klimatexperterna. Tacka sjutton för att man reagerar.
– Det här med barnen. Att man tutar i en hel generation att de inte har någon framtid. Och alla åtgärder som är verkningslösa. Det är bara för politiskt och för ovetenskapligt, säger Elsa Widding.
– Jag har den största respekt för att man kan komma till olika slutsatser.

Mer analyser

Elsa Widding kommer själv från en akademisk familj. Hon har forskning och vetenskap i blodet. Därför reagerar hon när någon säger att klimatfrågan skulle vara färdigdiskuterad. Det strider mot allt hon lärt sig.
Intrycket när man läser Elsa Widdings bok är att hon genomgått en process. Frågan är vad hon kommit fram till för slutsatser.
– Det här är en fråga som vi måste diskutera väldigt mycket mer. Inte bara utifrån ett politiskt perspektiv, där vi säger att den är avgjord. Vi måste diskutera den utifrån ett mer vetenskapligt perspektiv, säger Elsa Widding.
– Vi måste göra bredare analyser, och respektera att man kan komma till olika slutsatser. Bryta polariseringen.
– Det återstår enormt mycket forskning innan vi förstår allt runt klimatet.
– Exempelvis är det först sedan mitten av 1990 talet som forskarna har börjat förstå att klimatet på jorden sedan den senaste istidens slut inte alls har varit så stabilt som man tidigare har antagit. Klimatförändringar har lett till att civilisationer har gått under.
– Sedan är det också min slutsats att vi inte står inför en klimatkris. Jag tror att det finns en påverkan från de mänskliga utsläppen, men den är ganska liten. Jag tror den försvinner i bruset från allting annat, och att den inte har så stor betydelse.
– Sedan tror jag inte att det har så stor betydelse om det blir lite varmare. Varför ska den globala medeltemperaturen vara just 14 grader? Historiskt har den varierat mellan 12 och 22 grader.

Massiv fixering

I sitt slutord i boken skriver Elsa Widding om ”den massiva fixeringen vid fossil koldioxid…”. Orsakerna till denna ”massiva fixering” är dock ett känsligt ämne. Och hon vill helst inte prata om de politiska orsakerna.
– Jag har massor av synpunkter naturligtvis, säger hon.
Det är lätt att komma in på konspirationsteorier, och det är lätt att bli anklagad för saker, om man börjar spekulera.
– Jag ser det som att det finns en dåtid, en nutid och en framtid. Men man blandar det här fullständigt. Vi vet mycket om dåtid, vi vet en del om nutid, baserat på data, men vi vet väldigt lite om framtiden, säger Elsa Widding.
– Ändå tar man politiska beslut idag baserade på de här bristfälliga kunskaperna.
– Vi struntar i det historiska.
De alarmistiska förutsägelserna verkar inte heller slå in.
– Vi ser inga konsekvenser av de här klimatteorierna. Vi ser över huvud taget inte någonting av det idag. Det finns ingenting som skiljer sig från det vi sett tidigare, säger hon.
Elsa blir upprörd när hon berättar om hur hon själv blivit anklagad för att vara klimatförnekare, när hon citerat ur IPCC:s rapporter.
– Det finns inte en journalist som själv har läst de här rapporterna, säger hon.
– De bara kokar ihop någonting, och lurar människor.
Fixeringen vid fossil koldioxid leder till att vi tappar bort andra livsavgörande frågor.
 – Vi har ett antal miljöfrågor som vi skulle kunna fokusera mer på. Miljögifter exempelvis.
Hon nämner också barnadödligheten och fattigdomen i världen.
– Det finns stora frågor. De kommer helt i skymundan.
– Man pratar inte längre om några miljöfrågor. Man pratar om plast i haven.
– Vi har ett gigantiskt avfallsproblem i vissa delar av världen.

Alltid ”worst scenario”

I boken skriver Elsa Widding om hur stor sannolikheten är för värsta tänkbara scenario. Den är väldigt liten. Ändå är det nästan bara ”worst scenario” som medierna pratar om. Media överdriver alltså hotet.
– De beskriver det som om detta kommer att hända. De förstår inte att alltihop bygger på modeller, säger Elsa Widding.– Du kan få vilka resultat du vill i modeller. Vad du kan observera ur data, det är en väldig skillnad.
När medierna väljer ”worst scenario” rapporterar de om något som ska inträffa år 2300, med en sannolikhet på fem procent. Enligt modellerna.
– Det ska alltså inträffa någonting år 2300. Det är om 280 år. Om du backar 280 år, från idag, då blir det 1740. Och det är den bilden alla kör med, 280 år framåt i tiden, säger Elsa Widding.
När detta kommer upp, exempelvis i radio, försöker klimatforskare ibland tona ner hotbilden. Men reportrar driver oftast på. De överdriver hoten.
Elsa Widding är därför kritisk till medias hantering av klimatfrågan, och att journalister ofta intar en mer radikal ståndpunkt än forskare.
– De är totalt okunniga. De saknar grundläggande kunskaper om fysik, säger hon.
Medierna beskriver en datormodellering där något ska hända om 280 år, med fem procents sannolikhet, som om det vore ett faktum.

Naturliga orsaker

En orsak till att IPCC och alarmisterna hamnar så snett är att man inte tittar på de naturliga orsakerna till att klimatet förändras. Det Elsa Widding kallar den naturliga variabiliteten.
– Det är det som är huvudproblemet. Det går inte att räkna ut hur stort bidrag människan står för. Ändå är det detta som är deras uppdrag, säger Elsa Widding.
– Det finns mycket bra i IPCC:s forskning, men det är många forskare som hoppar av.
Hon berättar om den kanadensiska undersökande journalisten Donna Laframboise som avslöjat allvarliga vetenskapliga brister i IPCC:s rapporter.
I den fjärde rapporten skriver IPCC att man fortfarande inte kan modellera moln.
– Det har inte blivit bättre, säger Elsa Widding.
– Det räcker med cirka två procent mer moln för att radera ut hela effekten av det mänskliga bidraget av koldioxid.
Det finns mycket som är bra i den femte rapporten, men sammanfattningen, som skrivs för politiker och media, stämmer inte.
– Då känner man inte igen sig längre, säger Elsa Widding.
Sammanfattningen förhandlar man fram. Det är inte vetenskapligt.
– Det är i princip politiker som är utsedda av regeringarna.
Till detta kommer att miljöorganisationer, folk med egna agendor, skaffat sig ett inflytande över IPCC.

• 

• 

Elsa Widding är också kritisk till de enorma summor som länderna ensats om att omfördela från rika till fattiga länder. 26 länder av 200 är givare, de andra är mottagare.
– Mottagarna tycker det här är jättebra. De får ännu mer pengar, säger Elsa Widding.
Sverige ska skicka totalt 600 miljarder kronor, 12-20 miljarder årligen till den här fonden under 30 år, som har sitt säte i Sydkorea.
– Där sitter 200 personer med immunitet, och tar emot det här.
Även miljöorganisationerna får pengar för att hjälpa till. Detta borde granskas, menar Elsa Widding, som är kritisk till journalisternas arbete även i den här frågan.
– Om man tror att världen kommer att gå under, då är ju det här meningslöst ändå, säger Elsa Widding.
– Ingen tror väl att utsläppen av koldioxid kommer att minska under de kommande tio  åren. Och att temperaturen skulle påverkas, av våra försök att minska enligt parisavtalet, finns nog heller ingen som tror.

Tufft debattklimat

Debattklimatet i klimatdebatten är en känslig fråga.
– Det är ingen debatt. Den enda regel som gäller är ”inga frågor”.
– Om man inte anser att vi står på randen av stupet, så är man en dålig människa. Det spelar ingen roll vad man har för argument.
– De så kallade klimatexperternas viktigaste regel är, inga frågor. Man får inte ställa några frågor till Johan Rockström eller till någon av de andra.
– Ingen vill debattera med skeptiker. Ingen vill debattera med mig. Hade det varit vetenskap hade det gått att diskutera. Det här är pseudovetenskap eftersom man inte följer den vetenskapliga principen. Det finns ingen som har de absoluta svaren.
– Finns det någon professor i fysik idag, som inte lever på forskningsanslag, som säger att vi lever i en klimatkris, säger Elsa Widding retoriskt.
– Jag vet att det finns många som lever på forskningsanslag som säger det. Man får inga forskningsanslag om man säger att det inte finns någon klimatkris.
Det är alltså politiskt styrt.
– Absolut. Det är politiskt styrt, säger Elsa Widding.
Hon vet att många är skeptiska men de flesta vågar inte säga något.
– Flera näringslivstoppar upplever att det här är överdrivet, de förstår hur orimligt det här är, men de blir väldigt snabbt påhoppade, och dom har svårt att bemöta detaljer.
Många upplever att det inte går att prata om det här.
Till det bidrar att man blandar ihop olika temperaturserier och data. Man jämför äpplen med päron. Satellitmätningar jämförs med markmätningar, där data under vissa perioder är mycket osäkra.
– Satellitmätningar mäter mot referensperioden 1981-2010, medan GISS är markmätningar med en referensperiod 1951-1980, och där data är mycket osäkra, säger Elsa Widding.
– Lägg därtill att GISS är den temperaturserie där man i störst omfattning korrigerar i historiska data. Man sänker historiska temperaturer, och ökar temperaturdata efter år 2000.

Skäms över Chalmers

– Det handlar om att försöka komma närmare sanningen, säger Elsa Widding.
Hon har själv drabbats av påhopp i media.
– Jag har blivit ifrågasatt om jag tillhör högerextrema krafter, och jag blev förbannad och tyckte det var oförskämt. Hela min drivkraft har varit att få igång ett samtal om de här viktiga frågorna. Jag har ingen egen vinning i det här, säger Elsa Widding.
– Jag känner så många inom vetenskapen som har en helt annan syn på den här frågan. Inte bara i Sverige, utan i Norge och Danmark och många andra länder.
– Det är så mycket felaktiga bilder. Det påverkar våra barn.
– Vi kan använda pengarna bättre än att skicka dom till Sydkorea.
Projektet på Chalmers där man börjat forska på sambandet mellan klimatförnekelse och högerextremism gör Elsa Widding upprörd.
– Jag skäms över Chalmers. Jag skäms över att jag gått på skolan. Jag skäms över att min pappa har jobbat som professor där. Jag skäms över att min syster gått på skolan. Jag skäms över hela Chalmers.
– Förr fanns det en stolthet över skolan. Det här svärtar ner allt annat som Chalmers gör. Det är så fruktansvärt illa. Det har ingenting med forskning att göra. Jag undrar om de blivit lurade in i detta?
– De borde istället ägna sig åt att läsa på och lära sig något. Sätta sig in i frågan.
– Om de satt sig in i data och observationer om klimatet, så hade de varit lika skeptiska som jag.
– Chalmers håller på att förstöra sitt rykte fullständigt på grund av de här personerna. Om det får fortgå kommer Chalmers rykte snabbt att urholkas.

”Rädda klimatet?”

Elsa Widding har arbetat som rådgivare i energibranschen. Sedan boken kom ut hinner hon inte med mycket annat.
– Jag har fått tacka nej till alla rådgivningsuppdrag. Jag jobbar bara med det här. 60 timmar i veckan.
– Jag håller på att bygga upp en organisation, för en bredare och mer vetenskaplig syn på klimatet. Man måste kräva en bättre analys.
– Jag hoppas att svensk näringsliv ska våga ta del av den. Helst skulle man hoppas att de skulle driva detta. Men de vågar inte ännu.
– Det blir för dyrt för företagen utan att klimatet påverkas det minsta. Många tjänar givetvis också pengar på klimatfrågan.
Vi kommer in på köttdebatten. Kan man rädda klimatet genom att sluta äta kött?
– Sverige står för en dryg promille av de mänskliga utsläppen av koldioxid. Vi kommer inte att påverka klimatet om vi så stänger ner allting.
– Våra utsläpp är bara en bråkdel av ökningen i Kina. Man måste förstå vad som är stort och smått.
Man lurar barn att tro att de kan rädda klimatet genom att sluta äta kött.
– Det är det man är rädd för, att man bara gör en massa ogenomtänkta meningslösa åtgärder.

Uppläxad av rektor

– Ingenting får ifrågasättas. Detta tål inte kritisk granskning. Vi håller på att lämna kunskapssamhället. Vad blir det då, undrar Elsa Widding retoriskt.
Hon berättar hur en förälder ringde henne och berättade om sin 12-årige son som blev intresserad av klimatfrågan och pratade om det i skolan. En lärare sa att du får ha vilken åsikt du vill, men du får inte prata om det.
När han gjorde det ändå, var det en elev som skvallrade. Pojken blev inkallad till rektorn och uppläxad för att han hade ”pratat om klimatet i alla fall”.
– Vad påminner det här om, frågar Elsa Widding.
– Det är tyskar som hört av sig till mig, äldre tyskar. De jämför med Tyskland på 1930-talet. Man hjärntvättade barn, och förde fram barn, i propagandan.
– Det är skrämmande.
– Vi har en skyldighet att få stopp på den här negativa utvecklingen.
Barnen är också målgruppen i Elsa Widdings nästa bokprojekt.
– Barn indoktrineras så kraftfullt. Och jag tycker att de behöver ta del av hur det ser ut i verkligheten. Vetenskapen bakom det här.
– Att man får en mer balanserad syn på de här klimatfrågorna. Det är bra för barnen och för deras föräldrar.
Elsa Widding skriver boken tillsammans med Staffan Mörner. Hon berättar att han är en väldigt duktig pedagog, och att det var därför hon ville ha med honom i det här bokprojektet.
Men Elsa Widding kommer att låta flera sakkunniga läsa texten innan boken går i tryck.
– Det här kommer att skickas på remiss till minst en handfull professorer, säger hon.
– Det viktigaste för mig är att frågan tål att diskuteras, och att man får komma till olika slutsatser.
Är det rimligt att ett skolbarn blir inkallad till rektorn, och uppläxad för att han har pratat om klimatet?

Myten om konsensus

Hur kan man göra 102 klimatmodeller med olika utfall, och och sedan säga att alla ska vara överens, undrar Elsa Widding.
– Man måste skilja på vad som är dåtid, nutid och framtid.
– Framtiden vet vi lite om. Och vi kan inte modellera moln och konvektion. Det är omöjligt att få det här att stämma. (Konvektion: gasernas rörelser i atmosfären)
– Två procent mer moln så är hela den här effekten borta, säger Elsa Widding.
– För 160 miljoner år sedan hade vi 2000 ppm. Sedan föll det. Vi har kravlat oss runt på de här låga nivåerna.
Hon hänvisar till forskare som visat hur koldioxidhalten gått upp och ner tidigare. Bland annat på grund av vulkanutbrott.
– Vad är det för koldioxidnivå vi vill ha, säger Elsa retoriskt.
– Hur mycket lägre koldioxid ska det bli?
– Vi har haft tio värmetoppar under holocen. Vi har haft tretusen år av fallande temperaturer.
Klimatet förändras i cykler med tusen års intervall.

Skogen gynnas

Skogsbruket gynnas av högre koldioxidhalter. Tillväxten ökar, förklarar Elsa Widding.
– Om nu skogsproduktionen har ökat så mycket , hur hotad är skogen av en lägre koldioxidhalt, undrar Elsa Widding.
Vad blir konsekvensen om vi pressar ner koldioxidhalten.
– Vad är det för koldioxidhalt man vill nå. Är det 280 ppm?
En högre koldioxidhalt gynnar skogsproduktionen. Om vi pressar ner koldioxidhalten vad händer då med tillväxten i skogen.
– Näringsupptaget blir sämre, kommer de att säga, säger Elsa Widding.
Elsa tror inte på det.
– Varför var dinosaurierna så stora då, invänder hon.
– Hur mycket mindre skog får det bli? Hur mycket lägre koldioxidhalt får det bli, och hur påverkar det i så fall tillväxten i skogen?
Elsa Widding berättar att hon är medlem i KD, Kristdemokraterna. Hon vill gärna ha med det. Men samtidigt betonar hon att hon inte har några politiska ingångar i det här. Och inga egna intressen heller.
Hennes ingång i klimatfrågan är helt och hållet vetenskaplig. Och hon har skaffat sig ett närverk av professorer som hon samarbetar med.
Och så kommer hennes slutord:
– Vi ska inte göra verkningslösa åtgärder. Det har till och med riksrevisionen påpekat nu. Att allt vi gör är i princip verkningslöst för klimatet.

Barnen viktigast

Det viktigaste är hur detta påverkar barnen, summerar Elsa Widding, och så gör hon en prioritering:
1. Barnen – är det rätt att skrämma barnen att att världen håller på att gå under när så inte är fallet?
2. Yttrandefriheten – är det rätt att man inte får tänka och yttra sig fritt längre?
3. Pengarna – är det rätt att satsa enorma summor skattepengar på verkningslösa åtgärder?
Slutligen kommenterar hon den australiensiske forskaren Peter Ridds öde. Elsa Widding träffade honom i Oslo under en klimatkonferens.
Peter Ridd försvarade bönderna i Queensland. Miljölarm och krav på åtgärder hotade en hel näring, men det mesta var baserat på överdrifter. Bara en procent av korallerna öster om Queensland påverkades av sediment från floderna i inlandet.
Peter Ridd, som forskat på korallrevet i många år, bevisade motsatsen. Han fick sparken för att han gick ut i media och hävdade att Stora Barriärrevet mådde bra.
– Varför ska han inte kunna ha den åsikten när han har jobbat på Stora Barriärrevet i 30 år, frågar sig Elsa Widding.
– Det blir ett väldigt förljuget samhälle.
Göran Åhrén

FOTNOT:
Elsa Widdings bok kan beställas på https://www.klimatkarusellen.se/
Elsa Widdings You Tube-kanal: https://www.youtube.com/watch?v=YP-VeYBhhME

Människan bidrar –
men oklart hur mycket

Människan påverkar givetvis klimatet på flera sätt. Genom att förändra naturen och markytan, ändras mängden solinstrålning som når jordytan, och till exempel städer får sitt eget varmare klimat. Förbränningsmotorer i fordon, fabriker, vägar, tunnlar etc. släpper ifrån sig värme.

Även genom fossilförbränning bidrar människan till en ökad andel växthusgaser i atmosfären vilket också kan bidra till globala klimatförändringar. Det är dock oklart med hur mycket.
Sedan slutet av den lilla istiden (slutet av 1800-talet) har klimatet ur ett historiskt perspektiv varit stabilt med en långsam uppvärmning på cirka en grad Celsius. Ur data och observationer faller den moderna uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet helt inom ramen för naturlig variabilitet.

Det finns heller ingenting som pekar på att dagens uppvärmning skulle kunna få så negativa konsekvenser som medierna och politiker försöker göra gällande. Under historien har det ofta varit förändringar i nederbörden än i förändringar i temperaturen som inneburit problem för människor. Torka har varit den största boven i dramat.
Klimatet är ofta oförutsägbart under en övergångsperiod från ett klimat till ett annat. Det gör det väldigt svårt för människor att planera hur de ska hantera klimatförändringar eftersom klimatet växlar fram och tillbaka i tvära kast.
Elsa Widding

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Historikern Per Bolander har läst på om gräsbränder i Australien. Gigantiska bränder drabbar Australien med viss regelbundenhet. Och bränderna har många orsaker. 1851 brann fem miljoner hektar exempelvis. ”Svarta fredagen” 1939 är en av de värsta katastroferna i Australiens historia. I ett historiskt perspektiv kan inte ”global warming” vara den enda orsaken till att det brinner i Australien. Det kan vara bra att ta reda på fakta innan man skriker ”Världen brinner upp”, skriver Per Bolander.

Lögn, förbannad lögn och gräsbränder

Fakta ger en annan bild av bränderna i Australien

För den som följt de senaste månadernas rapporter från bränderna i Australien måste det se ut som om hela landet brunnit upp, koalorna dött ut och bara någon enstaka känguru klarat sig. Och det beror naturligtvis på klimatkrisen, den globala uppvärmningen. Som i sin tur naturligtvis beror på människans aktiviteter. Som i sin tur leder till temperaturer högre än någonsin och bränder värre än någonsin. Eller hur?
Nja, låt oss undersöka FAKTA (jag vet, det är inte populärt bland vissa aktivister) innan vi kastar oss i famnen på Greta.

Lite lögn

På Nya Zeeland kunde man för ett tag sedan se en fantastisk syn på himlen. Röken från enorma bränder i Australien, över 2000 kilometer bort, skapade blodröda solnedgångar och aska som föll på Sydöns glaciärer.
Som framgår av bilden var det ganska vackert att titta på. Så när togs då bilden i fråga?

Det måste väl ha varit förra året 2019 då media upphetsat skrev att nyzeeländarna för ”första gången” kunde se skenet från bränderna på himlen? Men nej, svaret är att fotot togs 1966, för mer än ett halvsekel sedan.
Och det var inte någon ovanlig syn, tvärtom. Med jämna mellanrum kan ”the kiwis” njuta av vackra solnedgångar som reflekterar någon miljon hektar buskar och träd som går upp i rök.

Lite historia

Det började fredag den trettonde, oroväckande nog. Mitt i januari, den australiska sommaren. De årliga gräsbränderna spred sig med blixtens hastighet och täckte snart en yta på mer än två miljoner hektar. Värst drabbat var delstaten Victoria i sydöstra delen av landet.
En statlig kommission skrev senare att det verkade ”som om hela delstaten stod i lågor fredag den 13 januari”. Aska från bränderna föll ner på Nya Zeelands glaciärer och gav som vanligt nyzeeländarna vackra solnedgångar.
Även delstaten New South Wales drabbades hårt och miljonstaden Sydney omringades av lågorna där flera förstäder antändes. Bränderna spred sig därefter glatt vidare till South Australia och huvudstaden Canberra.
En beskrivning från 2019? Nej, den ”svarta fredagen” inträffade 13 januari 1939! För åttio år sedan.
Innan det andra världskrigets utbrott. Faktum är att skadorna från japanernas bombningar av norra Australien under kriget var småsaker om man jämför med svarta fredagen.

Lite mer historia

Värmen var fruktansvärd. Senare sa folk att det kändes som att befinna sig i en ugn. Temperaturer på över plus 47 grader uppmättes. Den extrema torkan, i kombination med höga temperaturer och kraftiga vindar, fungerade som en stubintråd. Bränderna omfattade till slut över fem miljoner hektar, nästan Belgiens och Hollands sammanlagda yta.
På nytt var det delstaten Victoria som drabbades värst.
Ett vittne skrev: ”På något obegripligt sätt svepte bränderna in hela landet i ett lakan av eld – våldsamt, ohyggligt och oemotståndligt”.
Denna dag, den ”svarta torsdagen” 6 februari, var i sanning ohygglig.
Men vilket år skedde det? År 1851.
Så varför fick världen i övrigt inte veta mycket om detta? Svaret är naturligtvis för att det inte fanns någon satellit-TV 1851 och ännu mindre några sociala medier. 1851 fanns det bara ett industriland i hela världen, Storbritannien. Följaktligen var utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser minimalt i jämförelse med idag. Ändå denna klimatkatastrof. Inget nytt under solen, skulle man kunna säga.

Enkel förklaring

Om gigantiska bränder drabbat Australien i hundratals år, kan förklaringen uppenbarligen inte vara den globala uppvärmningen. Så varför skedde och sker det?
Många av de växtarter som växer i Australien, som akacia och eukalyptus, är extremt lättantändliga och brinner oerhört kraftigt och snabbt. Landets klimat är bland det torraste och varmaste i världen, och i kombination med starka vindar från återkommande orkaner, kan förhållandena för jättebränder knappast bli bättre.
Till detta kommer den europeiska kolonisationen. Aboriginerna, ursprungsbefolkningen, hade lärt sig att göra upp eld efter att först ha skapat en liten brandgata, och ha ständig brandvakt. De brittiska nybyggarna förstod inte detta utan lät fotogenljus brinna okontrollerat, slängde cigarrettfimpar o s v med förödande konsekvenser.
Det kan vara bra att ta reda på fakta innan man skriker ”världen brinner upp”!
Per Bolander

• WordPress
• Facebook

När miljöprofilen Göran Värmby publicerade en krönika om klimatet i GP och på Westsidan i mitten på februari, där han kräver mer realism i klimatfrågan, blev reaktionerna mycket starka. För att bemöta kritiken har han nu skrivit ett förtydligande och en fördjupning av sin kritik av bland annat IPCC och hur klimatfrågan hanteras.

”Varför så upprörda?”

Göran Värmby: Mitt svar på kritiken

Min krönika, som publicerades i GP den 7 februari, uppmanar jag till mer realism i klimatfrågan. (Publicerades på Westsidan någon dag senare)
Det blev mer reaktioner än på någon annan av de sex krönikor jag skrivit tidigare, både positiva och negativa, vilket är bra och förhoppningsvis stimulerar till debatt.
Dock blev jag något överraskad av hur känslig denna fråga är för många. Den aggressiva tonen i många inlägg var anmärkningsvärd. Många inlägg på Twitter, men även på GP:s kommentarsfält, krävde att GP censurerar denna typ av inlägg som behandlar mycket komplexa frågor.
Vilka fler frågor är inte komplexa?
Flera kräver en förhandsgranskning (av vem kan man undra). Jag anklagas för att sprida desinformation, lögner, falska och lösa rykten, konspiration, osaklig gammal skåpmat med mera. Mitt inlägg är på samma nivå som ”att jorden är platt”, att ”månlandningen ej ägt rum”, och ”att rökning ej orsakar cancer” enligt flera tweets.

245 kommentarer
Jag uppmanas att svara på flera inlägg och kommentarer. När jag kollar på nätet en vecka efteråt ser jag att det är 245 kommentarer. En av dom skriver: ”Annars en bra diskussion – har GP någonsin fått en sådan respons på en ledarartikel? ”
Det jag skriver är inte någon ledare, som många tycks tro. GP har inget egentligt ansvar för en krönika, jag väljer själv vad jag vill skriva om.
Jag försöker i detta inlägg ge svar och kommentarer till den kritik jag fick på sociala medier, inklusive GP:s kommentarsfält för att visa att jag tar frågan och kritiken mot min krönika och mot min inställning på allvar. Hörde bland annat från gamla ”miljövänner”: ”Vad har hänt med Göran?”
Nästan så att jag får lite dåligt samvete – jag som jobbat för miljöskydd i hela mitt liv. Ska jag motarbeta åtgärder mot klimathotet?

Problem negligeras
Svaret är att jag definitivt inte motarbetar åtgärder för skydd av miljön och en mer ”hållbar utveckling”. Snarare anser jag att vi måste öka insatser mot miljögifter, luft-, vatten- och avfallsföroreningar – som tyvärr döljs av klimatfrågan.
Som är ett glasklart ”bevis” på hur Västvärldens ”outsourcing” av miljöfarlig produktion till fattiga utvecklingsländer negligeras av media, näringsliv och politiker. Satsningar och debatt idag handlar nästan enbart om klimat och har en helt orimlig slagsida som jag ser det – när vi jämför med vad vi försummar inom andra områden. Man struntar nästan fullkomligt i den pågående miljöförstöringen av hälsa, flora, fauna, mark, vatten och luft – om vi jämför med den enorma fokuseringen på klimatfrågan. Se bara på EU:s budget.
Kort kan man sammanfatta det jag skriver i krönikan så här:
Vi har en uppvärmning och mänsklig påverkan – frågan är hur mycket?
Det finns anledning till kritik mot FN:s klimatorgan IPCC.
Media granskar inte t ex klimatmodellernas felaktiga ”prognoser”.
Det behövs en öppen debatt, mer realism, mer fakta.
Sverige har redan gjort mycket.
Vi bör arbeta mer realistiskt, inte minst i utvecklingsländer.

Varför så upprörda?
Min kritik mot IPCC får mest kritik. Speciellt att jag nämner de tre exemplen som av många betraktas som skandaler: Hockeyklubban, Himalaya och Climategate.
De är ”gammal skåpmat”, kritiken är oberättigad och min kritik mot IPCC anses överhuvudtaget ”utan substans”.
Även min kritik mot klimatmodellerna sågas. I övrigt ser jag inte många invändningar i sak. Tycker därför det är märkligt att så många är så oerhört upprörda.
De kräver nästan mitt och GP:s ledarredaktions huvuden på ett fat. Jag får en känsla av att kravet för att överhuvudtaget få yttra sig i denna fråga är att man ska instämma i ”alarmisternas” uppfattning.
Mitt svar på all denna kritik är följande:
Då min krönika inte preciserar detaljer om IPCC-kritiken när det gäller de tre olika fallen jag nämner – Hockeyklubban, Himalaya och Climategate – kan jag hålla med om en viss oklarhet, för den som inte är insatt. Det beror dock på det synnerligen minimala utrymmet i en krönika med endast 3000 tecken.
Eftersom kritiken mot just IPCC verkar vara en så känslig fråga börjar jag med en mer allmän genomgång av deras upplägg och organisation.
Någon påstår att jag påstår att ”allt fler lämnar” IPCC. Så här skrev jag: ”Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC.” Viss skillnad eller hur?
I och för sig är det rätt många som lämnar eller kritiserar IPCC, jag kan räkna upp 39 tunga professorer och klimatforskare som arbetat med IPCC och som är mycket kritiska mot arbetsmetoder och slutsatser. Vet dock inte om de lämnat IPCC i förtid, eller slutat på ett normalt sätt, då uppdraget varit utfört.

Bland dessa märks John Christy som vittnat i amerikanska senaten flera gånger. Han har varit statsklimatolog i Alabama och givit ut mer än 100 ”peer-reviewed” publikationer. Christy har också varit huvudförfattare för ett kapitel i IPCC:s tredje rapport 2001.
En annan ”kändis” är Dr Richard Lindzen, professor i meteorologi vid institutionen för Atmosfärfysik vid Massachusetts Institute of Technology och tidigare ”expert reviewer” för IPCC.
Förutom dessa 39 forskare finns det ytterligare 60-70 forskare, varav de flesta är klimatforskare eller har koppling till klimatforskning, som är mycket kritiska till IPCC´s arbete. T ex en av världens främsta forskare Dr Freeman J. Dyson, 96 år gammal, kollega till Einstein, Emeritus Professor of Physics, Institute for Advanced Studies, Princeton, N.J.
Dessutom 3 nobelpristagare (som dock inte är klimatforskare): Dr. Ivar Giaever, Physics, Stanford University Physicist Dr. Robert B. Laughlin, Dr. Gary S. Becker, University Professor of Economics and Sociology at the University of Chicago.
Hur många nobelpristagare eller framstående klimatforskare finns det som anser att människan till allra största delen orsakar pågående uppvärmning och att det innebär en kommande katastrof?

Politiskt styrd
Att IPCC är en politiskt styrd organisation förnekas av flera. Märklig inställning, det är bara att kolla på deras hemsida. IPCC betyder Intergovernmental Panel on Climate Change” och styrs av de 195 regeringar och deras representanter som är medlemmar i FN. Och att det inte är någon opartisk vetenskaplig institution borde alla vara rätt överens om. Den etablerades av World Meteorological Organisation (WMO) och United Nations Environment Panel (UNEP) 1988.
Så långt jag kunnat utröna är IPCC:s uppgift redan från start att enbart studera och rapportera sambandet mellan klimatförändringar och mänsklig aktivitet. Dvs aktiv forskning av naturlig påverkan från solen, kosmisk strålning, planeters inverkan m m ingår inte i uppdraget vad jag kan förstå. Har någon sökt medel för sådan forskning och fått dem beviljade? Vågar någon söka sådana medel idag då risken för att stigmatiseras som ”klimatförnekare” är uppenbar? Ge mig en enda exempel t ex här i Sverige, där någon bedrivit sådan forskning på något av våra universitet.

Två forskare sparkas
Det finns två världskända forskare – från Kanada respektive Australien – som jag träffat som båda fått sparken från sina respektive universitet då de forskat och kommit fram till slutsatser som går emot att klimatförändringarna ligger bakom vissa befarade allvarliga effekter. En av dom har refererats här på Westsidan. Det märkliga är att detta inte har rapporterats i traditionella media.
Högsta beslutande organ, där utformning av sammanfattande rapportering avgörs, är IPCC Plenary, med representanter från 195 olika länder, som har ett sekretariat till sin hjälp. Man sammanträder minst en gång per år. Även representanter från miljöorganisationer deltar. Ordföranden och vice ordförandena i Plenary är med i flera grupper i de olika nivåerna. Nivån under Plenary utgörs av IPCC Bureau med 34 medlemmar som förbereder ärenden för Plenary gruppen, och som utses av Plenary. De ska utses med hänsyn till geografisk och vetenskaplig kunskapsfördelning. Härunder arbetar en Executive Committee som tillsammans med ovan nämnda sekretariat samordnar och organiserar hela arbetet, med framförallt kontakten med de fyra underliggande Working Groups, som arbetar med olika delfrågor, som i sin tur med hjälp av sina respektive Technical Support Units samordnar och leder det vetenskapliga arbetet i respektive Working Group. Längst ner, på en sjätte nivå, i denna stora organisation finns delrapportförfattare, deltagande forskare och granskare.
Ovanstående har jag hämtat från IPCC:s hemsida och är en mycket översiktlig beskrivning.

Trovärdigheten skadad
Detta politiska upplägg, där man egentligen ”röstar om” vad som ska sägas till beslutsfattare och media, har flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC och hela miljöfrågan, där klimathotet är en av flera viktiga frågor. Det kan handla om både att lyfta respektive tona ner vissa resultat och slutsatser. Obs! Jag är medveten om problematiken när ”tjänstemannaväldet” styr politiken, kanske i många fall det största problemet.
Det kanske allra märkligaste är att IPCC inte granskats av en enda kritisk journalist i Sverige. I alla fall inte vad jag känner till, och definitivt inte av någon journalist från något av våra stora etablerade media. Ett sådant behov borde alla hålla med om med tanke på den betydelse IPCC´s arbete har, såväl miljömässigt som ekonomiskt.
Följande har jag hämtat ur den enda kritiska granskning som jag känner till: Journalisten Donna Laframboises bok ”The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert”.

Miljöaktivister i IPCC
Många deltagare i klimatpanelen (Plenary med flera grupper) är tillsatta för att skapa regional och global representativitet, inte för att ”toppa laget” med bästa experter. Intressant notering är att många aktivister från miljöorganisationer har stort inflytande, även på högsta nivå.
Hur ser det ut med vetenskapligt granskade och publicerade artiklar? Granska innebär ”peer-reviewed”, vilket betyder att ett visst antal andra forskare inom det aktuella kunskapsområdet granskar den aktuella rapporten och dess slutsatser. Av 18 531 referenser i rapporten 2007 var 5 587 inte ”peer-reviewed”. I 21 av 44 kapitel (48%) var färre än 60% av referenserna granskade vetenskapliga artiklar. En del av dessa är legitima referenser till exempelvis statliga utredningar och liknande, men i många fall handlar det om rapporter som måste betraktas som partsinlagor från miljöorganisationer som WWF World Wildlife Fund och Greenpeace.
Enligt den australiske klimatdata-analytikern Dr John McLean är det få forskare som är aktivt inblandade i processen med avgörande bedömningar. Ta t ex IPCC:s och klimatpanelens centrala slutsats, d v s att människan högst sannolikt är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950. IPCC vilseleder oss till att tro att denna slutsats stöds av en majoritet av granskare/experter.
Sanningen är att av 23 oberoende granskare/experter var det bara 4 som stödde denna inställning i samband med en rapportering (vilken har jag inte lyckats få fram).
Jag ska inte trötta ut er läsare med mer detaljer om IPCC:s arbete. Läs gärna istället boken av Donna Laframboise.
Till skillnad från många av de som är klimataktivister har jag under mina ca 50 yrkesverksamma år en omfattande erfarenhet av myndigheter, näringsliv, miljörörelse och politik. En av mina vassaste journalist-kamrater (från den gamla goda tiden då media granskade beslutsfattare med knivskarp skärpa – förnamnet börjar på A) brukade alltid säga: ”myndigheterna ljuger alltid – då det är känsliga frågor”. Jag tyckte han var lite väl negativ, på den tiden jobbade jag på länsstyrelsen i O län.

Hockeyklubban
Hockeyklubban är ett diagram över temperaturen på jorden de senaste 2000 åren framtaget 1998-99 av en av de ledande forskarna för IPCC, Michael Mann.
Kurvan/diagrammet/grafen fick sitt namn genom att den liknar en liggande hockeyklubba med ”bladet” representerande den kraftiga temperaturhöjningen i slutet av perioden. Den fick ett oerhört genomslag i media och bland beslutsfattare, chockade många och gav verkligen intryck av att det enbart är människans påverkan som driver temperaturhöjningen. Den fick dock omfattande kritik på grund av att tidigare kurvors värmeperioder – t ex Medeltidens – suddades bort och ersattes av lägre temperaturer genom att använda vissa träds årsringar som bevis bakåt i tiden för temperaturnivåer.
Flera av mina kritiker menar dock att den numera är OK igen, att den fått en återupprättelse och att det nu finns ett 30-tal ”hockeyklubbor” som visar att nuvarande uppvärmning är exceptionell.
Kort svar: Hockeyklubban publicerades första gången 1998, togs med i IPCC:s tredje rapport 2001. Därefter togs den bort i den fjärde rapporten 2007 på grund av den massiva kritiken – enligt uppgift jag fått. Någon påstår att den är med där.

Ingen hockeyklubba
När jag kollar i en av IPCC:s delrapporter – från en av de fyra (!) Working Groups (WG) – som ingår i AR5, dvs IPCC:s femte rapport (AR betyder Assessment Report) år 2013 – som är på 1552 sidor (!) finner jag ett diagram/graf som representerar temperaturutvecklingen de senaste 2000 åren. Där ser man inget av någon ”liggande hockeyklubba”. Se själva diagrammet nedan.

Ett mycket stort problem för oss vanliga ”dödliga” som inte själva är forskare är den enorma mängden data, t ex om temperaturens utveckling över längre tidsperioder. Ta bara ovan nämnda delrapport på 1552 sidor. Det är en omänsklig uppgift att sätta sig in i alla dessa data.
Vad ska man tro på? Hur ska man tolka ? Att vi enbart ska acceptera och tro på IPCC´s redovisningar är väl ingen särskilt sund vetenskaplig inställning med tanke på hur komplex frågan är. Och med tanke på all den kritik som kommit fram.

Justerade data
Ta bara alla dessa ”justeringar” av gamla eller nya temperaturvärden. Ser några exempel på en hemsida http://www.klimathotet.com. Gå in själva och kolla. I de flesta grafer jag kollar är det omöjligt att skönja några trender. Varför görs alla dessa justeringar? Självfallet finns det någon anledning. Men har någon kritiskt granskat alla dessa justeringar?
En kurva från NASA som sällan visas är den över USA´s medeltemperatur sedan 1895, där man kompenserat för stora städers ”uppvärmning” . Här syns ingen speciell temperaturhöjning. Och USA representerar ett område som ungefär motsvarar hela Europa. Det är nästan så att jag blir lite skeptisk till denna NASA-kurva med tanke på att det trots allt är bevisat att jordens medeltemperatur har ökat med ca en grad sedan Lilla Istidens slut i mitten av 1800-talet.

Himalayaskandalen
Här erkänner många att ett fel begicks när IPCC rapporterade om en kraftig kommande nedsmältning av bergkedjans glaciärer. Men menar att det var en liten sak, möjligen ”pinsam”.
Det är i själva verket inte alls någon liten sak. Via media förstorades denna nyhet upp och blev ”förstasidesstoff” i de flesta media, såväl i Sverige som i andra länder. Och här har vi ett stort problem: medias enligt min mening mycket ensidiga rapportering som i stort sett enbart för fram alarmistiska nyheter. Det räcker med att någon rapporterar en temperatur på + 18 grader på Antarktis (för några dagar sedan) så blir det en stor nyhet via Guardian, TT, Expressen med flera stora media. Utan att berätta var, när, hur.
Att temperaturen mättes på ön Seymour Island som i och för sig är en del av Antarktis, och ligger ca 150 mil från själva fastlandet nämns inte. Motsvarar Umeå under sommartid eftersom det är sommar nere vid Sydpolen och Antarktis. Inte ens i SVT/Rapport nämns några detaljer. Ingenting nämns heller om att temperaturen är ca minus 30 grader över större delen av kontinenten. Vid Sydpolen var det minus 41 grader.
Detta är ett mycket tydligt exempel på varför jag börjat bli skeptisk till de larm som kommer hela tiden i media, många gånger via IPCC inför en klimatkonferens.
Här borde många som är seriöst engagerade i klimatfrågan fundera. När man på de s k alternativa media läser om köldrekord eller låga temperaturer i olika länder eller regioner rapporteras i stort sett ingenting. Är det då konstigt om folk börjar undra vad som egentligen händer?
Jag kan ge fler avskräckande exempel… …

Climategate
Flera menar att Climategate handlar om stulna mejl och att flera kommittéer utrett det hela och inte hittat något forskningsfusk. Visst, det stämmer nog att det inte var något direkt forskningsfusk. Det allvarliga var inte heller stölden av mejl, utan snarare innehållet i de läckta mejlen.
Märklig att en del börjar tala om ”stöld”. Undrar om samma personer anser att även Snowdens och Wikileaks avslöjande av mängder av mejl bland Västvärldens beslutsfattare också var ”stöld”? Handlar det inte istället om avslöjanden ? Genom s k ”hacking”.
Läs: The Climategate Emails, edited and annotated by John Costella, The Lavoisier Group March 2010 (https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf)
Några kommentarer: Det första i Climategate som hände var att ca 1000 e-mejl hackades och läcktes ut till allmän beskådan strax före Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Nästa läckage var 2011 då 5000 e-mejl visades upp, i anslutning till Klimatmötet i Durban i Sydafrika.
Huvudpersonerna var Michael Mann – mannen bakom Hockeyklubban.
Direktör och chef för the Earth Science Research Unit at Pennsylvania State University i USA och direktören Phil Jones Chef för Research vid UK organisation, Climatic Research Unit (CRU) at the University of East Anglia.

Objektiviteten ifrågasätts
Ett utdrag ur en sammanfattning från Graham Pinn får avsluta denna diskussion, så får ni själva skapa er en uppfattning: October2019 på lavoisier.com’s hemsida: http://www.lavoisier.com.au/articles/climate-policy/science-and-policy/Graham-Pinn-Climategate-Ten-Years-On-November-2019.pdf
“Reviewing the emails, which date back to 1999, reveals an increasing ideological approach which appears to overtake scientific objectivity. There are abundant examples discussed in emails of data being used selectively to fit the authors’ theories, whilst ignoring contradictory information. The peer review process was undermined to block publication of scientists who had different views, even suggesting removal of journal editors who did not toe the line. Attempts were made to present a unified consensus when none in fact existed. Involvement of the media meant embellishment of risk and certainty of outcome were increasingly used. Scientists became increasingly involved in political and financial decision making, as far back as 2001 suggesting cessation of unsustainable energy generation. Refusal to release data for independent assessment created suspicion about its manipulation, as did deletion of emails when many thousand were retained.”

Myten om konsensus
Att det skulle råda konsensus bland alla forskare är en myt. En granskning av det vetenskapliga stödet för detta visar att slutsatsen inte håller.
Det påstås att 97 procent av alla forskar är eniga om klimathotet. Detta är oerhört dåligt kontrollerat.
NASA gjorde en undersökning om forskarnas inställning 2013.
I en av de viktigaste undersökningarna – av fyra stycken – (av Cook et al) visas att denna ”sanning’ bygger på en analys av 11 944 artiklar. I själva verket har hela 66,73 procent av artiklarna ”ingen åsikt” (”no position”), och räknas inte med i slutresultatet.
Med andra ord så visar denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54%, som uttryckligen höll med om att människan är den huvudsakliga orsaken till klimatförändringarna.

Efterlyser saklig debatt
Summering i tre punkter som de flesta borde ställa upp på:
– Bra om vi kan fortsätta en saklig lite lugnare debatt.
– Det finns många miljöproblem som vi måste åtgärda – stor risk att klimatfrågan döljer andra värre problem
– Vi bidrar med ett onaturligt tillskott av koldioxid till atmosfären och gör stora uttag av ändliga resurser – alltså måste vi minska utsläppen av koldioxid (på ett effektivt sätt)
Ja, jag är mycket oroad över framtiden på denna fantastiska unika planet – men inte av klimatet i första hand, utan av andra miljöproblem som kemisk kontaminering, utrotning av arter, fel mat, fel livsstil, inklusive överbefolkning, ekonomiska orättvisor mm. Dessutom: varför skulle det bli enbart katastrofer och extremväder m m om det blir lite varmare? Jämför med Medeltiden och Romartiden……
Och: det har blivit grönare på jorden, öknarna har minskat senare decennier.
Göran Värmby
18 februari 2020

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Göran Värmby uppmanar till mer realism och fakta i klimatpolitiken. I det här inlägget resonerar den förre miljöchefen om vad som är sant och inte sant, och hur politiken påverkar IPCC:s rapporter som ofta överdrivet hotbilden. ”Istället för panik bör vi ägna oss åt mer realistiska åtgärder”, skriver han. Inlägget publicerades först gången i GP.

Dags för mer realism och fakta

”Osäkert hur mycket människan påverkar klimatet”

De flesta forskare är överens om att det globala klimatet värms upp och att detta orsakas av mänsklig påverkan. Hur mycket finns det olika uppfattningar om. Frågan är mycket komplex och känslomässiga argument får många gånger för stort utrymme.

Ett foto från museet inne i berget vid glaciären Kitzsteinhorn i Österrike flimrar förbi i mitt huvud. Fotot visar att glaciären började smälta redan år 1905. Innan de riktigt stora utsläppen av koldioxid tog fart, tänker jag.

Klimatet på jorden har alltid varierat kraftigt med istider och varma perioder. Lilla istiden slutar cirka 1850. Därefter har medeltemperaturen ökat fram till 1940-talet utan några större koldioxidutsläpp.

Cirka 85 procent av koldioxiden har släppts ut efter 1940- talet och andra världskriget utan att man ser någon särskilt kraftigare temperaturhöjning än tidigare. Höjningen fortsätter sakta men säkert med i snitt cirka en tiondels grad per decennium. Havsnivån tycks inte höjas mer än tidigare, några millimeter per år.

Men alla larmrapporter? De kommer i huvudsak från FN:s klimatorgan IPCC som sammanställer forskningsresultat från hundratals forskare från hela världen för beslutsfattare och media. Flera exempel tyder på att IPCC tidvis överdriver hoten i sina sammanfattningar, som görs av andra personer än de som gjort själva forskningsrapporterna.

• 

• 

Några exempel är ”Hockeyklubban” 1998, ”Himalaya-skandalen” 2007 och ”Climategate” 2009. Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC. Organisationen är politiskt styrd och inte någon opartisk vetenskaplig institution. Det har tyvärr flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC.

De cirka 100 klimatmodeller man jobbar med över tid har förutsagt höga värden på jordens kommande medeltemperatur som inte visat sig stämma med senare uppmätta lägre temperaturer. Dessa modeller ligger i många fall bakom det återkommande budskapet att ”vi har tio år på oss”. Det märkliga är att inte media grävt mer i detta och ställt frågor till IPCC.

Ett annat oroväckande faktum är att det anses olämpligt att föra fram slutsatser som talar emot ”klimathotet”, enligt flera kontakter jag haft med klimatforskare i nordiska länder. Hela frågan om klimat och miljö skulle tjäna på en mer öppen debatt, mer realism och mer fakta.

Kina, Indien och Afrika kommer att installera hundratals nya kolkraftverk de kommande åren för att skapa en dräglig standard för sina befolkningar. Sveriges utsläpp märks inte på den globala utsläppskurvan. Vi har redan gjort mer än de flesta länder. Vår skog tar upp lika mycket koldioxid som vi släpper ut, vilket sällan redovisas.

Därmed inte sagt att vi inte ska ta klimatfrågan på allvar. En uppvärmning pågår. Mänsklig verksamhet påverkar, men ­ i vilken omfattning är högst osäkert enligt många forskare.

I stället för att ha panik över att världen går under, bör vi ägna oss åt mer realistiska och genomförbara åtgärder, inte minst genom att hjälpa utvecklingsländer som ”domineras av kolkraft” men som har goda förutsättningar för solenergi och andra lösningar.
Göran Värmby
 f d miljöchef Göteborgs Stad och med ett förflutet i Greenpeace.

FOTNOT:
(Westsidan publicerar detta inlägg efter tillstånd från upphovsmannen. Inlägget publicerades första gången i GP.)

• WordPress
• Facebook
• Twitter

Forskare får sparken

Hon avslöjade myten om isbjörnarna

OSLO (Westsidan): Susan Crockford, forskaren som avslöjade att hotet mot isbjörnarna var en bluff, sparkas av sitt universitet. Orsaken är påtryckningar från klimatlobbyn. Händelsen väcker oro för den akademiska friheten.

En av forskarna som besökte klimatkonferensen i Oslo i slutet av oktober var Susan Crockford. Hon har forskat om isbjörnar i många år och skrivit flera böcker.
I sin senaste bok avslöjar hon att påståenden att isbjörnen skulle vara en utrotningshotad art, saknar vetenskaplig grund. Tvärt emot vad klimatalarmisterna påstått, så ökat faktiskt isbjörnstammen. Isbjörnarna mår utmärkt.
Under sitt föredrag i Oslo berättar Susan Crockford om hur isbjörnen blev en symbol för klimatalarmismen, och hur miljöorganisationer överdrivit hotbilden mot isbjörnarna, och hur man vilselett media och allmänheten.
Innan hon håller sitt föredrag på konferensen i Oslo, nås hon av beskedet att hennes tjänst vid Victoria University i British Colombia har dragits in. Efter påtryckningar från klimatalarmister, väljer universitetet att sparka Susan Crockford.

Ikon för alarmismen
Den bild man får i vanliga medier är att isbjörnarnas existens hotas av klimatförändringarna. Exempelvis WWF, Världsnaturfonden, har gjort isbjörnen till symbol för global warming och climate change.
I sina kampanjer beskrivs isbjörnen som utrotningshotad. WWF brukar använda en bild på en isbjörn som klamrar sig fast vid ett minimalt smältande isflak.
– Isbjörnen har blivit en ikon för klimatalarmismen, säger Susan Crockford.
Problemet är bara att det inte finns så mycket stöd i forskningen för att påstå att isbjörnen är utrotningshotad. Inte ens om all is på Arktis skulle smälta.
Susan Crockford förklarar hur det hänger ihop.
I ”The polar bear catastrophe that never happened” beskriver hon hur isbjörnen blev kategoriserad som utrotningshotad trots att det inte fanns några fakta som visar att antalet björnar sjunker. Rödlistningen byggde helt och hållet på antagandet att en minskning av polarisen, orsakad av den globala uppvärmningen, skulle skada isbjörnarna i framtiden.

Mer mat
Men förutsägelserna har inte slagit in. Istället visar forskning att antalet isbjörnar nu är större än det varit på flera årtionden.
Under sitt föredrag vid klimatkonferensen i Oslo visade Susan Crockford hur isbjörnens status förändrats över tid. Från 1960-talet, fram till våra dagar. En intensiv jakt på isbjörnen gjorde att arten var utrotningshotad en tid. Men detta var innan man började rödlista arter.
Stammen var nere i cirka 7 000 individer när man förbjöd all jakt på isbjörnar i Kanada. Isbjörnen blev fridlyst 1973. Efter det började antalet björnar stiga igen.
Och 1982 klassades isbjörnen som sårbar. Detta fortsatte under 1980- och 1990-talen.
Men 1996 ansåg man att isbjörnstammen vuxit så mycket, att man flyttade den till gruppen låg risk, ”lower risk”. Stammen fortsatte efter det att växa.
Plötsligt kom det krav på att den skulle rödlistas igen. Och år 2006 rödlistades isbjörnarna, trots att stammen fortsatte växa.

Politiska krav
Susan Crockford menar att det var politiska krav som låg bakom. Beslutet byggde inte på fakta. Och anledningen var att isbjörnstammen kunde kopplas till klimathotet.
– Isbjörnarna var den första art som rödlistades på grund av framtida hot, säger Susan Crockford.
– Man gissade bara. Beslutet baserades egentligen på vad en man tyckte, fortsätter hon. Och han hade inga bevis.
Hotet byggde på vad som skulle hända i framtiden om isen smälte. Men påståenden att isen håller på att försvinna grundar sig bara på data från sommaren. Susan Crockford visar en bild från Nasa, där sommarisen på Arktis är i sitt minimala läge.
Man sa att isbjörnarna kommer att försvinna, att de är utrotningshotade, och man påstod att två tredjedelar skulle försvinna till 2050, när isen på Arktis hade försvunnit.
Men larmen om isbjörnarna byggde på fel fakta.
– Havsisen minskade, men isbjörnstammen ökade, säger Susan Crockford.
Det hon fann var att isbjörnstammen fortsatte att växa trots att isen på Arktis minskade. Det fanns alltså inget samband mellan att isen försvann och isbjörnstammens storlek.
Sedan avstannade dessutom avsmälningen. Isen stabiliserdes.

Teorin stämde inte
Förhållandena var i själva verket mycket goda för isbjörnarna. Och när förhållandena är goda, då föder isbjörnhonorna fler ungar. Susan Crockford visar bilder isbjörnhonor med tre ungar.
– Isen fortsatte inte att smälta. Den stabiliserades. Och sedan dess har isen legat kvar.
Sedan 2007 har avsmälningen av isen avstannat.
Teorin stämde alltså inte. Klimatmodellernas förutsägelser är alltså fel.
– The modells are wrong, säger Susan Crockford.
I själva verket var mindre is inte ett problem för isbjörnarna. Tvärt om.
– Det visade sig att mindre is var till fördel för isbjörnarna.
De kommer åt mer mat. Det blir fler sälar, och lättare för björnarna att jaga säl.
Det blev mer torsk i ishavet, och därmed mer mat till sälarna, och därmed fler sälar.
Modellerna stämde alltså inte.
– De la för stor vikt vid sommarjakten. Det visade sig att jakten på sommaren inte hade så stor betydelse som de trodde. Vårjakten var mycket viktigare än modellerna räknade med. De var för fokuserade på sommaren.

Sjuk isbjörn
Men alarmister fortsätter trots det att sprida felaktig information. Susan Crockford visar en bild på en sjuk isbjörn tagen av en fotograf. Bilden användes i klimatpropagandan. Man påstod att det var klimatförändringarna som orsakade isbjörnens lidande.
– Men isbjörnen var sjuk, säger Susan Crockford.
Djur blir också sjuka. Och den här isbjörnens sjukdom hade ingenting med klimatet att göra. Men bilderna passade klimataktivismens syften. Incidenten är typisk för hur aktivismen och medierna fungerar, förklarar Susan Crockford.
Och när sanningen blev känd fick tidningen publicera en rättelse.
Kärnfrågan är trots allt hur många isbjörnar det finns, och om de är hotade. Frågan om hur många isbjörnar det finns är inte lätt att svara på, förklarar Susan Crockford. En orsak till det är att Ryssland, som har en stor del av kusten närmast Arktis, inte har räknat på många år.
Men av det forskarna vet, så har populationen vuxit kraftigt på senare år. Och om antalet isbjörnar fortsätter att växa i samma takt, beräknar Susan Crockford att det kommer att finnas mellan 26 000 och 58 000 individer.

Akademisk frihet?
Till skillnad från rapporter om isbjörnar som lagts tillrätta och anpassats för sina syften, så har Susan Crockford byggt sin forskning på insamlade data från flera forskare som jobbar direkt med isbjörnarna.
– Jag skrev en vetenskaplig artikel om detta, säger Susan Crockford.
Den publicerades i mars 2017. Hon blev då kontaktad av redaktören som tyckte hon skulle kontakta en av de forskare som låg bakom teorin om isbjörnarna.
Alarmistiska forskare publicerade sedan en attack på Susan Crockford. Och efter påtryckningar, gav universitetet efter och hon blev alltså av med sin tjänst.
– Detta var en attack på min akademiska frihet, säger Susan Crockford.
Hon avslutar sitt föredrag i Oslo med att konstatera:
– Det är ingen klimatnödläge för isbjörnarna.
– Och om det inte är något klimatnödläge för isbjörnarna, då är det inget klimatnödläge. ”Period.”
WESTSIDAN. (2019-11)

Debatt om vetenskaplig metod

”Peer-review” kontra empirisk forskning

OSLO: Vetenskaplig forskning bör grundas på empiriska bevis, inte på hur många kollegor som skriver positiva recensioner. Det är en slutsats av konferensen i Oslo. Om detta lär det komma mer.

Susan Crockfords har arbetat i 15 år som biträdande professor vid University of Victoria i British Colombia. När hon skulle förnya sitt kontrakt med universitetet blev hon trots sina kunskaper och dokumenterade forskningsresultat avvisad, utan förklaring.
Susan Crockford själv anklagar universitetet för att ge efter för påtryckningar utifrån, och att detta hänger samman med att hennes forskning visar att isbjörnstammen är stabil och till och med ökar, istället för att minska som ett resultat av krympande arktisk is, och därmed motsäger påståenden från klimataktivisterna.
Susan Crockfords situation väcker funderingar och oro runt om i världen över konsekvenserna för den akademiska friheten, och en växande kultur av att dra in anslag till forskare som utmanar klimatalarmismen.
Susan Crockford själv säger i en kommentar att universitetet gav efter för påtryckningarna och offrade henne, istället för att försvara hennes akademiska frihet.
Den vetenskapliga debatten som kan bli en konsekvens av detta blir inte mindre intressant av det faktum att Susan Crockford grundar sin forskning på insamlade data, medan hennes opponenters slutsatser byggde på observationer och artiklar som bedömts enligt ”Peer-Review”-metoden, alltså genom referentgranskning. En metod som kritiserats flitigt eftersom den enligt många har sina brister.Den australiensiska forskaren Peter Ridd höll ett föredrag om ”Peer-Review”-metoden under konferensen i Oslo. Vi hoppas kunna återkomma med en artikel om detta senare.
WESTSIDAN.

Rapport från en klimatkonferens i Oslo:

Många frågetecken återstår

”Media måste tillåta att fakta diskuteras”

En dryg vecka efter min resa till Norge och Oslo i mitten av oktober sitter jag och pratar med en kvinna i Sverige ute på landet långt utanför tätorternas larm och trängsel. Hon är 86 år och mycket pigg och intresserad av allt som händer i samhället.
Hon är skeptisk till Greta-hypen, hur kan man utnyttja en ung människa på detta vis, och hon är skeptisk till klimatlarmen i media. Jag har ännu inte sagt något om vad jag tycker och tror.
Kvinnan menar att naturen, klimatet och djuren hela tiden varierar. För många år sedan, under 1930 och 1940-talen, var det svinkallt här i Värmland berättar hon. Fastän det var en massa utsläpp som kom igång just då. Vad tror och tänker äldre människor med lång erfarenhet i allmänhet om alla larm om klimatkris och kommande undergångsprofetior, funderar jag.
Efter en stund då vi läppjat på kaffet och smakat på de för henne obligatoriska sju sorterna kakor och bullar som hon dukat fram, börjar jag berätta för henne om klimatkonferensen i Oslo som jag deltog i tillsammans med cirka 170 andra personer för en dryg vecka sedan. Forskare, experter och intresserade människor från 12 länder var där och fick lyssna till 11 forskare inom klimat, oceanografi, biologi och historia.

”Ensidig information”
Varför jag var där? Jag har jobbat inom miljöskydd, energi och samhällsplanering i hela mitt liv och började för några år sedan bli intresserad att fördjupa mig i klimatfrågan, som jag ”bara hängt med i”. Av naturen vetgirig, och samtidigt lite misstänksam när det blir för många som tycker samma sak, bokade jag in mig på denna konferens för att äntligen få lite mer kött på benen.
Jag har fått en klar känsla av att informationen via media om klimatfrågan blivit rätt ensidig och alarmistisk. Inga åsikter eller forskningsresultat som talar emot klimathotet tycks redovisas. Inte många i alla fall. Vilket är rätt märkligt.
Ytterligare en sak som irriterat mig, och faktiskt gjort under många år, är den våta filt som klimatfrågan lägger över hela miljöfrågan, som ju är mycket större. Mängder av gamla klassiska miljöfrågor hamnar i medieskugga. Politiker säger numera att de pratar om miljöfrågan, men nämner och diskuterar bara klimatet.

Data viktigast
Nåväl, vad kom fram under den två dagar långa konferensen? Det jag fäste mig mest vid var nog den samstämmiga inställningen från föredragshållarna att iakttagelser i form av mätningar och systematiserade observationer är det viktigaste inom alla forskningsområden.
Att göra datorsimuleringar och modellbearbetningar av en mängd data är naturligtvis intressant men föga säkert ifråga om avgörande slutsatser. Och det märkliga – märker jag – är att det är just det som förefaller vara IPCC:s huvudspår.
IPCC är alltså FN:s politiskt tillskapade organ för att enbart studera sambandet mellan mänsklig aktivitet och klimatförändringar.
Det vill säga man mäter och studerar inte några andra samband, till exempel solens, planeternas, den kosmiska strålningens, den naturliga molnbildningens, jordrotationens, jordmagnetismens inverkan, med mera. Vilket är just det som de flesta forskarna och föredragshållarna vid denna konferens sysslar med.

Inget klart samband
Jag lär mig att det faktiskt inte finns något klart samband mellan allt högre koldioxid-halt i atmosfären, och människans utsläpp av koldioxid från förbränningen av gas, olja och kol.
Alla vet och är överens om att den globala medeltemperaturen stigit ungefär en grad sedan Lilla Istiden tog slut omkring 1850. Vilket förefaller naturligt då vi för närvarande ligger flera grader under tidigare perioder med varmare klimat. Och vilket är egentligen det normala klimatet? Det finns naturligtvis inte, eftersom det normala är just att temperaturen på jorden alltid gått upp och ner. Med istider vart 100 000 år. Är det fattbart? Nej, egentligen inte.
OK, temperaturen stiger i en något hackig kurva, från 1850 till 2019. Men kurvan följer ju inte utsläppen från de fossila bränslena, som går kraftigt uppåt först efter andra världskriget, i en exponentiell och faktiskt oroande kurva.

Farliga ämnen oroar mer
Min oro grundar sig mer i att det släpps ut en mängd hälsofarliga ämnen, som kvicksilver, tungmetaller och cancerogena små partiklar som allvarligt kan skada levande organismer inklusive människan.
Det blir helt plötsligt kallare och nedåtgående temperaturkurva under krigsvintrarna och under 70-talet. Samtidigt som förbränningen av olja, kol och gas ökar kraftigt just då efter 40-talet och andra världskriget, när all normal verksamhet och industriell utveckling går igång igen och börjar växa kraftigt. Och därmed också utsläppen av koldioxid.
Temperaturen ökar i 100 år från ca 1850 fram till 1940-50-talen utan några mätbara utsläpp. Därefter går temperaturen trots ännu mer utsläpp lite upp och ner. Hur förklarar man det? Det finns således ingen korrelation mellan temperaturkurvan och de globala utsläppen av koldioxid.

Varmt på Grönland
En av forskarna berättar om hur varmt det var på Grönland för flera tusen år sedan. Vilket skapade en trivsam miljö med välmående människor som kunde odla växter, spannmål och leva under betydligt skönare förhållanden än tidigare. Island likadant.
I Norge var det upp till 5 grader varmare för 5000-9000 år sedan. Och 4 grader varmare i havet utanför Lofoten.
Befolkningen på Island var uppe i 77 500 personer år 1095, för att sedan minska till 38 000 år 1780, under Lilla Istiden. Romartiden, medeltiden likadant, ett par grader högre temperatur än idag. Inga utsläpp från fossila bränslen. Hur förklarar man  dessa ”uppvärmningar”?
All klimatforskning visar att klimatet alltid hållit på att variera. Istider har uppträtt med cirka 100 000 års mellanrum fyra gånger eller mer.

710 forskare skeptiska
Jag får reda på att det är mängder med forskare som inte instämmer i det apokalyptiska och mycket negativa budskap som FN:s organ IPCC för fram varje gång de avlägger sin återkommande rapport och sammanfattning inför de viktiga politikermöten som hålls med jämna mellanrum. Varför berättar inte Rapport, Aktuellt eller Svenska Dagbladet någonting om dessa forskare funderar jag.
Ett föredrag handlar just om detta. 710 forskare och experter har skrivit ett brev till IPCC i form av ett upprop och hävdar att det inte finns något klimatnödläge. De har sex punkter. De avfärdar inte mänsklig påverkan men menar att det finns en rad andra naturliga orsaker också att ta hänsyn till. Under konferensen är det också flera forskare som är mer oroliga för att det ska bli kallare, att vi kommer att gå mot en ny istid inom ett antal 100 år, eftersom vi nu befinner oss i slutet av en ”mellan-istids-period”. Vilket skulle vara en ”riktig katastrof” för våra komplicerade samhällen med utbyggd infrastruktur och en mycket stor och sårbar folkmängd jämfört med tidigare. Det är alltså 710 rätt kunniga personer från Europa, Australien, Nya Zeeland, Nordamerika, Sydamerika, Asien och Afrika som skrivit under uppropet. Kan man bara avfärda och strunta i alla dessa funderar jag.

Solen flyttar sig
En synnerligen intressant kunskap förmedlas av en seniorforskare. Gissningsvis är detta känt av mindre än 0,001 procent av befolkningen, som motsvarar cirka 100 personer.
Med ett gökurs regelbundenhet, för att citera Olof Palme, flyttar sig solen i vårt solsystem ett antal 100 eller 1000 mil. Varför då? Jo, med vissa beräkningsbara mellanrum i tiden ligger de största jätteplaneterna, Jupiter och Saturnus, i rak linje med solen, vilket skapar enorma samverkande gravitationskrafter.
Detta skapar en avvikelse i solens läge. Solen flyttar sig tillfälligt helt enkelt. Vilket i sin tur påverkar en mängd variabler, bland annat nämndes små förändringar i jordens rotation och rotationsaxel.
Jordrotationens förändringar tycks vara en mycket viktig faktor. Allt detta påverkar såväl Golfströmmen som andra havsströmmar, vilket kan avläsas i olika mätningar. Vi får också reda på att havsnivån endast stiger någon eller några millimeter per år. Några alarmerande resultat finns inte enligt Nils-Axel Mörner, en veteran och erkänd forskare inom havsforskning och kvartär geologi.
Detta föredrag var klar överkurs och kräver ett noggrant studium för att förstå. Jag är inte expert att kunna avgöra relevansen i det hela, men nog var det mycket intressant och intresseväckande. Och dessa s k ”beat” – från solen och jätteplaneterna – kan avläsas i olika mätningar som utförs, temperaturmätningar, strömmätningar, havsnivåmätningar m m. Var det med 60 års mellanrum dessa krafter uppträder? Kanske var det längre?

Bara mänsklig påverkan
 Inga nämnvärda forskningsmedel satsas på denna typ av kunskap. Observera samtidigt att EU satsar cirka 1800 miljarder kronor på klimatforskning under en treårsperiod. Men det är begränsat till kopplingen med mänsklig påverkan, och åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser. Ingenting satsas på forskning om naturliga orsaker och förklaringar. I den nya budgeten är det ännu mer.
Ett mycket intressant inslag i konferensen är när ”världskändisen” Susan Crockford berättar om forskningen om isbjörnar i Arktis. Hon har arbetat inom zoologi i 35 år, varav 15 år med isbjörnar vid Victoria University i Kanada. Hon är en av världens främsta experter på isbjörnar och har under senare år varit adjungerad professor vid universitetet.
För några år sedan gick en forskare från US Geological Survey ut med ett budskap om att isbjörnarna i stort sett kommer att vara utrotade år 2050.

Falskt larm om isbjörnar
Susan – som jag intervjuade under en kaffepaus – gjorde för några år sedan undersökningar som visade att isbjörnslarmet var byggt på felaktiga ingångsvärden och saknade relevanta observationer i fält. Det var helt enkelt en prognos med hjälp av en datamodell, precis som de flesta av IPCC:s larm, utan granskning och falsifiering. Dessutom började Susan undervisa barn på skolor i Kanada om att isbjörnarna mår ganska bra. Vad hände? Susan fick sparken från sitt forskningsarbete, via mejl berättade hon för mig. Ingen förklaring, det hela hände bara några dagar innan hon reste till konferensen i Oslo.
Susan har beräknat att det finns ca 40 000 isbjörnar i Arktis, fler än under de senaste 60 åren. Den officiella siffran är 26 000. 1961 beräknades antalet till cirka 5 000. Men inga forskare – det är givetvis ett ganska begränsat antal – vill gå ut och försöka mäta eller observera hur stor populationen är, enligt Susan. Man kan undra varför. Isbjörnen har även tagits bort som symbol för en rad organisationer och kampanjer efter Susans avslöjande. Al Gores nya film nämner inte heller isbjörnar längre.

”Barriärrevet mår bra”
Peter Ridd, ytterligare en världskändis, forskar om Stora Barriärrevet – Great Barrier Reef – utanför Australiens nordöstra kust sedan 30 år. Även han har fått sparken, i detta fall från James Cook University i Australien. Detta på grund av att han visat att det saknas samband mellan klimatförändringar och skador eller blekning av korallreven. Jag undrar nästan om det är sant.
Peter visade bland annat hur liknande skador uppträtt tidigare, av olika naturliga orsaker. Korallreven återhämtar sig. Det finns 3000 korallrev längs Australiska kusten och de är i huvudsak i god kondition.
Han gav en skrämmande bild av hur den politiska korrektheten fungerar på universiteten i Australien. Jag bestämmer mig för att be honom skicka mig en bra sammanfattning. Folk borde få ta del av hans forskning här i Sverige. Även här funderar jag på varför inte svenska media berättat om hans resultat. För övrigt fick han rätt i en domstol nyligen att han behandlats på ett felaktigt sätt av universitetet. Inte heller detta har rapporterats i svenska medier.

Problem med media
I efterdyningarna av konferensen ser jag på olika hemsidor att man har samma problem i Norge som i Sverige med media. I detta fall är det statliga NRK som enbart skriver negativt och nedsättande om konferensen och dess deltagare. Man försöker svärta ner såväl deltagare som föredragshållare med de vanliga nedsättande benämningarna som klimatförnekare, haverister, äldre män etc. Inte ett ljud om vad som redovisades, inga bemötanden i sakfrågor.
Det är som om detta med klimatfrågan är en totalt pestsmittad fråga där endast ett ställningstagande som överensstämmer med rådande uppfattning inom etablissemanget är tillåten. Själv är jag i första hand vetgirig, intresserad, nyfiken och alltmer misstänksam, just på grund av att det verkar förbjudet att ha en avvikande åsikt. Det jag här berättat om för mina läsare och min 86-åriga kamrat vid kaffebordet är det som jag uppfattade som viktigast, mest relevant och trovärdigt.
Mitt sammanlagda intryck efter denna två dagars konferens är i vilket fall klart: klimatfrågan är definitivt inte oklanderligt, neutralt eller vetenskapligt redovisad. Det finns helt klart en lång rad frågetecken och annorlunda slutsatser som inte är besvarade. Och allt fler forskare verkar bli skeptiska. Fakta måste tillåtas att föras fram och diskuteras.
Göran Värmby
 f d miljöchef Göteborgs Stad, kampanjledare och styrelseledamot i Greenpeace, huvudsekreterare i Miljöprojekt Göteborg på uppdrag av regerinigen, företagsrådgivare och egen företagare m m

”Det finns ingen klimatkris”

710 forskare uppmanar FN att lyssna på forskningen

Det finns ingen klimatkris. Det hävdar 710 forskare från hela världen i ett brev till FN:s generalsekreterare António Guterres. Forskarna föreslår ett toppmöte, där forskare från båda sidor får komma till tals.

I brevet uppmanar forskarna FN att avpolitisera klimatforskningen, och arbeta för att den förda politiken mer grundar sig på beprövad vetenskaplig forskning och mindre på överdrifter och osäkra klimatmodeller.
Påståenden om en annalkande klimatkatastrof är överdrivna, menar forskarna.
Bakgrunden är att uppmätta data visar att klimatmodellerna överdriver ökningen av medeltemperaturen cirka tre gånger.
Forskarna uppmanar också FN att ta initiativ till en konstruktiv diskussion med världsledande klimatforskare från båda sidor i början av 2020.
I stora drag går forskarnas kritik ut på att klimatforskningen borde vara mindre politisk, medan klimatpolitiken borde grundas mer på beprövad vetenskap.
”Forskare bör öppet ta itu med osäkerheterna och överdrifterna i sina förutsägelser om global uppvärmning”, skriver de 710 forskarna bland annat.
De uppmanar politikerna att bli mer objektiva, och ta med både fördelar och nackdelar med beslutade åtgärder, samt väga in de verkliga kostnaderna. Kostnaderna bör ställas mot de fördelar man hoppas på, av föreslagna åtgärder för att mildra klimatförändringarna.
”Vårt råd till politiska ledare är att vetenskapen ska sträva efter en betydligt bättre förståelse av klimatsystemet, medan politik bör fokusera på att minimera potentiella klimatskador genom att prioritera anpassningsstrategier baserade på beprövade och prisvärda tekniker”, avslutar forskarna sitt brev. Bland de som skrivit under brevet finns flera välkända klimatforskare. Varav några tidigare arbetat för FN:s klimatpanel.
Forskarnas aktion presenterades samtidigt för det italienska parlamentet, och vid en klimatkonferens i Oslo den gångna helgen. Det var ursprungligen italienska forskare som tog initiativ till ett gemensamt brev.
Idén spred sig och forskare från fler länder tänkte göra samma sak. Det slutade med att man kom överens om att göra en gemensam europeiskt deklaration. Och den har nu blivit global.

Bland de som skrivit under brevet till FN kan nämnas Richard Lindzen, professor i fysik vid MIT, Massachusetts Institute of Technology, med atmosfären och meteorologi som specialitet. Han har skrivit över 200 vetenskapliga arbeten och är känd för sin forskning om atmosfären.
Richard Lindzen har gått ut öppet i debatten och kritiserat IPCC:s klimatmodeller.
Lindzens kritik handlar bland annat om att klimatfrågan har övergått till en politisk ideologi där det egentligen handlar om att man vill ändra det ekonomiska systemet. Han har också uttryckt förundran över tron att man kan beskriva det kaos som klimatet utgör i datormodeller. Och han har ställt den öppna frågan om hur någon kan inbilla sig att mänskligheten genom att ändra på en enda variabel, atmosfärens koldioxidhalt, skulle kunna påverka och till och med styra klimatet.
Bland undertecknarna finns också norska, danska och svenska forskare. Nämnas kan en av världens främsta experter på havsnivåer, den svenske forskaren Nils Axel Mörner, som också deltog vid konferensen i Oslo. Mörner var chef för institutionen för paleogeofysik och geodynamik vid Stockholms universitet fram till sin pensionering 2005.
En av undertecknarna är den norske biologen Morten Jödal som är öppet kritisk till klimatalarmismen, och som är en av arrangörerna till konferensen i Oslo.
– Vi vill ge en god vetenskap. Det är vårt syfte. Den här konferensen är baserad på vetenskap, säger Morten Jödal, som stod i direktkontakt med Rom i samband med att brevet offentliggjordes också i Oslo.
I brevet framförs en inbjudan att organisera ett konstruktivt toppmöte där ledande forskare från hela världen, som representerar båda sidor i debatten, får komma till tals.
FAKTA
Forskarna som skrivit under kommer från en lång rad länder.
Europa, 447
Nordamerika, 120
Australien och Nya Zeeland, 117
(Westsidan: 2019-10-22)

”Mångfalden arter ökar”

Norsk forskare kritisk till larm om massutdöende

Den biologiska mångfalden ökar. Det blir fler arter, inte färre. Påståendet att vi står inför ett massutdöende, är betydligt överdrivet. Det hävdar den norske forskaren och biologen Mårten Jödal.

Han har arbetat på Oslo universitet, åt norska regeringen och en tid också åt WWF, Världsnaturfonden. Mårten Jödal är forskare och biolog.
På senare år har han gått ut öppet och utifrån fakta kritiserat miljörörelsens larm och påståenden om kommande katastrofer. Han har bland annat skrivit boken Miljömytene – står vi framfor verdens undergang?
Vi träffar Mårten Jödal i Göteborg i samband med en konferens.
Han tar isbjörnarna som ett exempel på miljörörelsens överdrifter. Isbjörnarna är inte utrotningshotade. I själva verket växer stammen. Och det beror bland annat på att de har bättre tillgång till mat.

Överdrifter
Över huvud taget överdriver miljörörelsen ofta larm av olika slag, menar Mårten Jödal. Men det är sällan detta ifrågasätts i medierna.
Han har själv gått ut öppet i debatten och ifrågasatt flera av de påståenden från miljöorganisationer som fått stor spridning i medierna. Bland annat att vi skulle stå inför det sjätte massutdöendet i Jordens historia.
– Det är kolossala överdrifter, säger Morten Jödal.
– Verkligheten är den motsatta.
Han berättar om larm som ständigt återkommer om att si och så många arter har eller håller på att dö ut. Det har talats om att 40 000 arter per år skulle dö ut.
– Det finns ingen vetenskaplig grund för det påståendet.
– Vi hör det hela tiden. Alla mina biologkollegor vet att det inte är sant.

Nya arter hittas
Hur ser då verkligheten ut, enligt Mårten Jödal. Jo, det händer att arter dör ut. Men det är sällsynt. Och det har alltid varit så. Däremot hittar biologerna hela tiden nya arter.  Så mångfalden ökar hela tiden.
Och antalet arter som dör ut har faktiskt minskat, berättar Mårten Jödal.
– Talen är på väg ner. Vi förlorar en eller två arter per år.
Var kommer då larmen ifrån? Det är en sammanblandning, menar Mårten Jödal. Man laborerar med arters utbredning och reduktionen av antalet individer. Antalet individer kan exempelvis minska om man tar nya arealer i bruk för att odla en gröda.
– Men det betyder inte att arten är utrotad. En del av förklaringen ligger i myten om att allt hänger ihop som odlades under 1960- och 1970-talen, förklarar Mårten Jödal. Mycket av tankarna som låg till grund för Bruntland-rapporten. Verkligheten är mer kaotisk.

Politiken ljuger
Det finns ingen som kan hålla koll på exakt hur många arter det finns. Men enligt Mårten Jödal så har 860 arter försvunnit sedan 1500-talet.
– Men politiker hävdar att det är 40 000 arter om året.
Han kommer också in på klimatfrågan. Det hänger delvis ihop. Faktum är att vi fått en grönare planet tack vare att halten koldioxid ökat, förklarar Mårten Jödal. Växter behöver vatten och koldioxid och solenergi.
Han tar exemplet med växthus där man pumpar in koldioxid för att öka tillväxten.
– Det är bra med koldioxid, säger han.
Ökad koldioxid ger oss fler plantor som i sin tur ger oss mer djur.
– Vi känner inte till några arter som utplånats av klimatförändringarna, säger Mårten Jödal. Man påstår ofta det. Men det stämmer inte.
Många av de arter som faktiskt utrotats har funnits på isolerade öar i Stilla havet. När människan tagit in djur så har de försvunnit. Ett exempel är en flugart som inte kunde flyga.

Skogen växer
Debatten om skogen är också överdriven, menar Mårten Jödal.
– Vi hör alltid att man hugger ner skog men aldrig att man planterar ny skog.
Den globala avskogningen är också en myt.
– Den tempererade skogen minskar inte längre. Och minskningen av den tropiska skogen avtar kraftigt.
– Vi behöver egentligen inte mer än fem procent av tillväxten.
– Det som huggs ner idag är för att ge plats för odling.
Men avskogningen är mellan 0,1 och 0,2 procent.
– Det intryck vi får av medierna är att Amazonas håller på att försvinna.
Många av de arter vi har omkring oss är införda utifrån.
– Hälften av alla plantor i Norge och Sverige är införda av människor.
Dessa ger upphov till nya arter. Genom genetiska förändringar. Det skapas nya ekologiska nischer.
– Artutvecklingen sker ganska fort, säger Mårten Jödal och tar några exempel.
Invasiva arter är ett annat problem.
– Mårdhund vill vi inte ha i Norge. Vildsvin vill vi inte heller ha, säger Mårten Jödal.
– Därför skjuter vi dem så fort de kommer in.
Han kommer sedan in på mediernas överdrifter. Och tar ett exempel på en rubrik i Aftenposten; ”Är det mulig å redde verdens natur?”
Påståenden av det slaget är vanliga i medierna. Men det har ingen saklig grund, menar han.
Mårten Jödal berättar hur arter som aldrig funnits i landet tas upp på rödlistan. Ett exempel är en enstaka fluga som förirrat sig över haven och plötsligt dök upp utanför Oslo. Den hamnade på rödlistan och en miljöskribent hävdar att den blev utrotad på grund av mänsklig aktivitet.
– Arter som aldrig varit här förut upptas som utrotade.

Och de flesta tror att isbjörnen är utrotningshotad. Det är helt enkelt inte sant, hävdar Mårten Jödal.
– Isbjörnen har blivit en symbol.
Ändå håller miljöorganisationerna på att sprida propaganda med hjälp av bilder på en ensam isbjörn på ett smältande isflak.
– De säger att det blir mindre is, och att det därför blir mindre isbjörnar.
Mårten Jödal hävdar att antalet isbjörnar nu närmar sig 40 000 individer. Isbjörnen är alltså inte utrotningshotad.
– Isbjörnen äter nästan bara ringsäl.
Det har blivit mindre is. Men samtidigt har det blivit mer polartorsk och därmed mer säl. Och därmed mer mat till isbjörnarna.
– Isbjörnarna har fått det bättre Det är sanningen. Men det är aldrig någon journalist som skriver det. (Vilket härmed motbevisas.)
(Westsidan: 2019 10 09)