Preemraffs utbyggnad dilemma för regeringen

Det är ingen slump att Nordens största raffinaderi Preemraff ligger i Lysekil. Den naturliga djuphamnen i Brofjorden är ett av få ställen i landet där det är möjligt att anlöpa direkt med oceangående råoljetankers, utan att behöva lasta om till mindre fartyg först.
Sedan invigningen 1975 har raffinaderiet i Lysekil ständigt byggts ut och byggts om, för att möta nya lagkrav och marknadens behov av petrokemiska produkter. I Sverige liksom i Europa, finns det fortfarande underskott på olika raffinerade bränslen, exempelvis diesel. Dessa måste till stor del importeras.

Ägaren till Preemraff Lysekil vill bygga ut anläggningen i en gigantisk investering. För 15 miljarder kronor ska produktionen av mer miljövänliga bränslen öka kraftigt. Tanken är att omvandla tjockolja till bensin och diesel, men också att kunna använda förnybara råvaror i högre grad. Ur ett globalt perspektiv kommer utsläppen från fossila bränslen att sjunka tack vare detta, men lokalt i Sverige blir det en stor ökning av utsläppen av koldioxid.

All petrokemisk industri måste tillståndsprövas av domstol enligt Miljöbalken. Preemraffs utbyggnad har prövats av Mark- och miljödomstolen i Vänersborg, och har fått godkänt därifrån. Tillståndsprövningen enligt miljöbalken får dock inte omfatta utsläppen av koldioxid. Det beror på att stora utsläppare av koldioxid inte hanteras nationellt, utan i EU.

I EU finns ett system för handel med utsläppsrätter för koldioxid, det så kallade ETS-systemet. Det bygger på att man fastställt ett gemensamt europeiskt tak för koldioxidutsläpp, och delat ut ett begränsat antal utsläppsrätter till industrin. Vill exempelvis Preem öka sina utsläpp, så måste man köpa utsläppsrätter på marknaden. På det viset leder Preems ökade utsläpp till motsvarande minskade utsläpp någon annanstans i EU. ( https://ec.europa.eu/clima/policies/ets_en )

Naturskyddsföreningen litar uppenbarligen inte på att ETS-systemet fungerar, så de vill att hela utbyggnaden ska stoppas. Därför överklagade föreningen Preems tillstånd till Mark- och Miljööverdomstolen i början av året. Utsikterna för Naturskyddsföreningen att få rätt i en domstolsprövning är dock ganska små, så som lagen är skriven. Därför har man också aktiverat en plan B.

När Miljöbalken infördes av regeringen Persson på 1990-talet, stoppade man på sedvanligt svenskt manér in en gummiparagraf, som innebär att regeringen när som helst kan ta över en tillståndsprövning från domstolarna. Man litade helt enkelt inte på att någorlunda oberoende domstolar alltid skulle fatta ”rätt” beslut för miljön.

Naturskyddsföreningen har lobbat hårt på att regeringen ska aktivera sin möjlighet att ta över prövningen av Preems utbyggnad från Mark- och miljööverdomstolen. I detta har Naturskyddsföreningen även fått officiellt stöd från länsstyrelsen och från Naturvårdsverket. I slutet av augusti kröntes denna strävan med bifall från regeringen, politiken kommer att ta över prövningen.

I denna soppa framträder tre olika frågor som vi behöver hantera politiskt. Dels frågan om entrism i våra myndigheter, dels frågan om rättsstaten och domstolarnas oberoende, och slutligen frågan om Sveriges skyldigheter enligt EU-fördraget.
Det har länge varit känt att Naturskyddsföreningen och regeringspartiet Miljöpartiet har nära band med varandra, men att statliga myndigheter så öppet har visat att man ingår i samma nätverk har mig veterligen inte hänt tidigare. Länsstyrelsen har t ex i sitt yttrande tagit en klar politisk ställning när man menar att EU:s lagstiftning rörande koldioxidutsläpp är otillräckliga, och att regeringen därför bör avslå utbyggnaden av Preemraff. (https://www.lansstyrelsen.se/vastra-gotaland/om-lansstyrelsen-i-vastra-gotaland/nyheter-och-press/nyheter—vastra-gotaland/2019-07-11-regeringen-bor-prova-preems-utbyggnad-i-lysekil.html )

Uppenbarligen är grundlagens stadga om förvaltningsmyndigheternas opartiskhet och saklighet bara vackra skrivningar. Det saknas helt balanserande mekanismer för att hantera utfallet när myndigheter befolkas av tjänstemän med tydliga politiska agendor, det är så den svenska rättspositivistiska grundlagen helt enkelt är skapad.
Fullvärdig demokrati är mer än bara folkstyre; rättsstaten är grunden för den liberala västerländska demokratin. Tanken är att även staten är bunden av lagar och rättsprinciper som upprätthålls av oberoende domstolar, som ett skydd mot maktmissbruk. Förutom att detta är ett samhälle där medborgaren har en hög grad av värdighet, så är det även ekonomiskt gynnsamt. En företagare som riskerar att få frukterna av sina mödor och investeringar kapade av den politiska makten, kommer att dra sig för att tänka långsiktigt. En rättsstat är nödvändig för ekonomisk utveckling.

Regeringens hantering av Preemraff går åt helt fel håll. De flesta är överens om att utbyggnaden är i enlighet med den Miljöbalk som gäller, och vet därmed att en rent juridisk bedömning kommer att landa i att Preemraff får sitt tillstånd. Det är därför det är så viktigt för miljörörelsen att regeringen tar över, för att kunna få ett politiskt beslut som går på tvärs mot de spelregler som riksdagen har stiftat.
Beroende på hur fullgången ett lands rättsstat är, kan det sägas att skalan mellan demokrati och auktoritär regim är i viss mån glidande. När Sveriges regering genom politiska diktat och helt utan juridisk prövning kan slå undan benen på en i övrigt fullständigt legitim näringslivsinvestering, är det ett tecken på att den auktoritära klimatteokratin delvis redan är här.

EU har föresatt sig att bevaka den rättsstatliga utvecklingen i sina medlemsländer. Hittills är det huvudsakligen forna östländer som har ådragit sig kritik. Invändningarna från länder som Polen och Ungern är dock att kritiken från EU huvudsakligen är politiskt motiverad, och inte bottnar i någon objektiv kärlek till rättsstaten, eftersom andra länder kan komma undan med motsvarande saker. För det fall EU-kommissionen skulle se genom fingrarna med Sveriges hantering av Preemraff, ödeläggs stora delar av EU:s trovärdighet som väktare av rättsstaten.
Till yttermera visso blir historien än mer pikant, eftersom miljörörelsens kritik av Preem huvudsakligen bottnar i missnöje med EU:s reglering av koldioxidutsläpp, och att man därför inte vill erkänna att Sverige är bundet av ETS-direktivet och EU:s system för handel med utsläppsrätter. Det gör att hela unionens politiska integritet faktiskt står på spel i frågan.

Henrik Sundström, advokat, Uddevalla

Apropå Karl Hedin-fallet. Problemet med maktfullkomliga myndigheter ökar. Enskilda medborgare utsätts allt oftare för myndighetsmissbruk. Fallet Karl Hedin passar in i ett mönster som man ser allt oftare, skriver advokaten Henrik Sundström, som tar strandskyddet som ett annat exempel. Det är allt oftare människor som äger mark som drabbas. ”Jag upplever det som att SMP-regeringen bedriver ett lågintensivt krig mot den enskilda människans frihet”, skriver Henrik Sundström.

Ordet ”rättshaverist” anses komma från tyskans rechtshaber, dvs någon som har rätt, men det får ändå anses vara en särdeles svensk kulturell figur.
Ofta en välutbildad medelålders man, som på ett eller annat sätt oförskyllt hamnat i kläm i hanteringen hos någon myndighet. Ifrån en position som pensionär eller på annat sätt arbetsbefriad, bedrivs en enmanskampanj genom långa inlagor, gärna tryfferade med utdrag ur departementspromemorior och avgöranden från Europadomstolen i Strasbourg. Som blivande advokat skolas man i att akta sig för att åta sig ärenden för rättshaverister, på det att det må påverka ditt rykte hos kolleger, myndigheter och domstolar.

Antalet fall ökar
På senare år har jag dock från min egen horisont kunnat iaktta en trend. Antalet fall där myndigheter rent faktiskt har utsatt enskilda medborgare för det som jag uppfattar som myndighetsmissbruk ökar. Merparten av de som drabbas är långtifrån några rättshaverister, snarare är inställningen en allmän uppgivenhet inför övermakten. 
Man hade önskat att man blev förvånad när man läser om det som har hänt Karl Hedin, men tyvärr passar hans berättelse snarare in i ett mönster som man numera ser allt oftare. Den som hamnar i skottgluggen är huvudsakligen den som äger mark, och förövaren kan vara i stort sett vilken myndighet som helst, som genom olika typer av beslut kan beskära ägarens rådighet över sin egendom.
En lista över anekdoter skulle kunna bli hur lång som helst, men några av de mest flagranta exemplen står länsstyrelsen i Västra Götaland för.

Utökat strandskydd
Under mandatperioden 2010-2014 genomförde Alliansen i riksdagen en ändring av de sedan lång tid kritiserade strandskyddsbestämmelserna. Det som hade mött kritik var att landets länsstyrelser alltför lättvindigt hade beslutat om utökade strandskydd, från den generella bestämmelsen om 100 meter skyddszon från stranden upp till 300 meter. 
Riksdagen beslutade då att ändra reglerna för när länsstyrelserna får besluta om utökade strandskydd. Riksdagen upphävde samtidigt alla befintliga utökningsbeslut, så att länsstyrelserna skulle få fatta nya beslut enligt de nya och för markägarna mer generösa reglerna. Var det tänkt.
I Bohuslän läste länsstyrelsen för Västra Götaland detta nya riksdagsbeslut som om det var skrivet på tvärtomspråket. Istället för att ta bort dåligt motiverade utökade strandskydd, tog tjänstemännen fram en linjal och mätte upp ett utökat strandskydd om 300 meter i princip längs hela Bohuskusten, likt en kolonialmakt i Afrika på 1800-talet. Och vem ska hindra dem? Beslutet kan formellt överklagas till regeringen. Det vill säga till Miljöpartiets statsråd. Lycka till.

”Subversiva element”
Syftet med ett utökat strandskydd har inget med allmänhetens tillgång till stranden eller biotopskydd att göra. Det löses alldeles utmärkt med det grundläggande 100-metersskyddet. En allmän utökning till 300 meter handlar helt och hållet om att kunna kollektivisera så mycket värdefull privat egendom som möjligt. Man vill helt enkelt undvika att det byggs värdefull strandnära bebyggelse.
Jag upplever det som att SMP-regeringen bedriver ett lågintensivt krig mot den enskilda människans frihet. Två av de huvudsakliga vapnen är brist på respekt för äganderätten, samt aktivistiska myndigheter med lyhördhet mot departementets statssekreterare. Medborgare med egendom, som försörjer sig själva utan att vara anställda, anses som subversiva element som måste tas ner på mattan. En god undersåte är tacksam, anställd och med i facket. Till nöds duger det möjligen att gå på bidrag.
Henrik Sundström, advokat, Uddevalla 

”Fria och oberoende domstolar som inte tar order från staten i enskilda fall, det vill säga en rättsstat, är den yttersta garanten för att skydda och upprätthålla människans rättigheter från andras förtryck, inklusive statens.” Så skriver Henrik Sundström i veckans ÅSIKTER.

Den som är någorlunda bekant med marxistisk rättsfilosofi vet att ett av dess huvudsakliga mål är att avlägsna den liberala rättsstaten, det som kallas ”rule of law” på engelska. Ett samhälle som bygger på lagstyre och individuella mänskliga rättigheter står nämligen i vägen för den sociala omvandling av samhället som marxister menar är nödvändig. För marxister är också lagen inget annat än en funktion av den politiska makten och de givna produktionsförhållandena, så den liberala rättsstaten måste per definition vara ett verktyg för den borgerliga elitens förtryck.

För marxisterna är detta inte något ideologiskt ställningstagande i första hand, utan snarare ett utflöde av marxismens nödvändighet. Det var helt enkelt vetenskapligt att anta att det är så här historien ska utveckla sig, på samma sätt som tidigare övergångar hade skett genom historien.

Idag torde marxismen vara avförd som vetenskap, men dess filosofiska arvtagare är i allra högsta grad verksamma vid våra universitet och högskolor. Den postmoderna filosofin, influerad av franska filosofer som Derrida, Lyotard och Foucault, har efter den sedvanliga omvägen om USA givit upphov till en flora av nyare studieområden. Genus, intersektionalitet, kritiska vithetsstudier, postkoloniala studier, och så vidare. Genom generösa riktade statsbidrag har dessa fält kunnat tillägna sig talrik följarskara.

Den postmoderna filosofin bygger vidare på marxismens strukturella syn på samhället som en hierarkisk kamp mellan grupper, men marxismens klassbegrepp har istället ersatts av andra typer av grupper, på biologisk snarare än social grund. Mänskligheten delas in i grupper efter kön, ras, hudfärg och religiös tillhörighet, som alla uppges befinna sig i en ständig underordning och ständig kamp mot den vita medelålders mannen.

I en liberal rättsstat är varje enskild medborgare bärare av sina egna rättigheter. Dessa rättigheter är naturliga rättigheter som tillkommer varje människa just i sin kraft av människa – rätten till liv, rätten till frihet och rätten till icke-diskriminering. Fria och oberoende domstolar som inte tar order från staten i enskilda fall, det vill säga en rättsstat, är den yttersta garanten för att skydda och upprätthålla människans rättigheter från andras förtryck, inklusive statens.

Det här blir dock ett problem för den som bygger sitt rättighetstänkande på postmodern grund. Det är nämligen omöjligt att behandla människor som kollektiv utan att samtidigt bryta mot de individuella rättigheterna. Låt mig ge ett exempel: säg att kvinnor är underrepresenterade på en viss typ av utbildning. Om man då skulle ge förtur till kvinnliga sökande, så skulle vissa män väljas bort trots att de skulle ha högre meriter. Med andra ord skulle dessa enskilda män diskrimineras på grund av sitt kön, vilket strider mot rättsstatens grunder.

För de postmoderna akademikerna är valet lätt mellan fortsatt rättsstat och individuella mänskliga rättigheter å ena sidan, eller en mer totalitär marxistisk rättsfilosofi å den andra. Eva-Maria Svensson, professor i rättsfilosofi och genus, pratar i en skrift beställd av Högskoleverket om mänskliga rättigheter som ”avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter”.

Det är det här perspektivet vi måste ha med oss när den postmoderna professorn Irene Molina vill skicka SÄPO på Scanias före detta chef Leif Östling, för att denne dristat sig att öppet tala om sina erfarenheter av utrikes födda på dagens arbetsmarknad. Det är dock snarare Molina och hennes gelikar som har något att bevisa när det kommer till demokratisk och rättsstatlig trovärdighet.

Henrik Sundström, advokat, Uddevalla

I fem år har Kina varit världens största ekonomi. Jättenationen expanderar utomlands och fokuserar på råvaror men också på jordbruksmark, skriver Kinakännaren och historikern Per Bolander. Något som kan liknas vid en nykolonisering pågår i Afrika. Kinas strävan och långsiktiga mål, kommer att få konsekvenser för USA och Västeuropa. Frågan är hur vi väljer att hantera detta. 

Kina expanderar

Fokuserar på råvaror och jordbruk

Den 29 september 2014 meddelade Världsbanken att Kinas ekonomi denna dag (exakt!) blivit världens största, mätt i köpkraft. Det betydde att USA fick stiga ner från första platsen efter 142 år i ledningen (1872 gick USA om Storbritannien som världens största ekonomi). 
Så, varför blev det då inte mer kvack i den internationella ankdammen? Nja, det var något lurt med siffrorna. Kina var störst i köpkraft, per capita ligger landet i själva verket någon stans i mitten bland världens länder. Den kinesiska produktiviteten är ungefär en fjärdedel av den amerikanska, det finansiella systemet är stort men underutvecklat, vilket också gäller teknologin. Dessutom är den kinesiska ekonomin extremt resurskrävande. Det lär alltså dröja innan Kinas 1400 miljoner invånare når samma levnadsstandard som den i USA, Japan och Västeuropa.

 40 år lång marsch
Inte desto mindre visar siffrorna att något radikalt nytt hänt i världen. Ett tidigare u-land har inlett en marsch som, om inte något drastiskt inträffar, bara kan sluta på ett sätt: att Kina ersätter Västerlandet som den dominerande kraften i världen och gör slut på 500 år av västlig dominans. 
Denna marsch inleddes 1978 då Deng Xiaoping kom till makten efter en turbulent tid som följde på Maos död. Vid kommunistpartiets kongress detta år bestämdes att Kina skulle genomföra ”De fyra moderniseringarna” som omfattade jordbruket, industrin, försvaret och vetenskapen. En femte modernisering, en politisk med större demokrati, var det inte tal om. Inte då, inte nu. 
Sovjet blev känt för sina femårsplaner, kineserna tänker mycket mer långsiktigt. Deng och hans anhängare insåg att deras program skulle ta generationer att genomföra. Efter 40 år har de kommit halvvägs.

Kamp om resurser
Över hela planeten pågår en jakt efter jordens resurser, järn, kol, olja, koppar, tenn, bauxit, sötvatten, bördig jord. Den främste ”jägaren” är Kina. Ingen råvarumarknad någonstans förblir opåverkad. Ju större andel av en viss bransch som Kina dominerar, desto större blir dess hunger efter en viss råvara. Ta till exempel aluminium (bauxit). År 2005 svarade Kina för en femtedel av världsproduktionen, tio år sedan hade andelen ökat till 46 procent. Under tiden har traditionellt stora företag som Alcoa och Rio Tinto tvingats stänga smältverk. 
Kinas drivs alltså av en oerhörd resurshunger och kommer inte tveka att göra allt som krävs för att säkra tillgången. När Kina blev medlem av WTO (Världshandelsorganisationen) så ökade dess tillträde till världens marknader. Globaliseringen har gynnat Kina som kanske inget annat land. Det har lett till att Kina nu har blivit världens största handelsnation med världens snabbast växande ekonomi. Under tio år, 2003 – 2013, nästan tredubblades Kinas BNP. Under samma tid fördubblades Indiens BNP, medan I-världens ekonomier bara växte med knappt 20 %. 

Afrikas nya kolonisering
Under 1960-talet blev de flesta europeiska kolonierna i Afrika självständiga. De nya staterna ville inte bara kasta av sig det politiska oket utan också det ekonomiska, alltså det ekonomiska beroendet av de gamla kolonialmakterna (och USA). Flera olika modeller prövades (planekonomi, kapitalism) med blandat resultat.
Nu har en ny ”kolonialmakt” dykt upp, Kina. Efter det stora sino-afrikanska toppmötet i Beijing 2006 (FOCAC), då 48 afrikanska länder deltog (inklusive inte färre än 42 stats- och regeringschefer), har handelsutbytet ökat med blixtens hastighet. Bara tre år senare blev Kina Afrikas enskilt viktigaste handelspartner och gick om USA. På tretton år har värdet av handeln ökat mer än 20 gånger om. 
Kinas stora intresse i Afrika är råvaror. Detta inkluderar tillgång till bördig jord, så kallad ”agro business”, alltså att stora arealer uppodlas med grödor kineserna vill ha, som sojabönor och hirs. Men kinesiska företags framfart i Afrika har väckt stark kritik. Nigerias centralbankschef har i en intervju anklagat Kina för att bidra till Afrikas avindustrialisering och att göra sig skyldig till samma typ av utsugning som västvärlden. 
Det är inte bara kinesiska företag som kommer för att ta för sig av Angolas olja, Kongos koppar och Namibias zink. Även kinesiska nybyggare, kolonisatörer, har kommit. Över en miljon kineser har slagit sig ner i Afrika som företagare, tekniker och jordägare. De gamla brittiska godsägarfamiljerna i Zambia, Zimbabwe och Sydafrika håller på att ersättas av kineser. En gammal brittisk dam som sålt sin plantage i Zambia till kineser sa förvånat i en intervju: ”Jag trodde alltid att afrikanerna förr eller senare skulle ta över min farm, jag kunde aldrig föreställa mig att den skulle tas över av en kinesisk familj”. 

Klimatbov nummer ett
Kinas enorma tillväxt har medfört en mängd negativa faktorer. En av de viktigaste är miljöförstörelsen och påverkan på klimatet. Anledningen är att den kinesiska ekonomin fortfarande är i huvudsak koldriven. Att Kina är det land som enskilt har störst klimatpåverkan är de flesta experter överens om. Frågan är hur stor. Siffrorna skiftar, beroende på vilken undersökning man tittar på. 
Kina anses stå för omkring 30 procent av de globala koldioxidutsläppen vilket innebär att de ligger ungefär 50 procent över det globala genomsnittet. Andra undersökningar talar om att Kinas totala påverkan på den globala uppvärmningen uppgår till 18 procent. 
Vilka siffror som än är korrekta så råder det ingen tvekan om att ingen lösning på den globala miljö- och klimatkrisen är möjlig utan Kina. Men här står vi i västvärlden inför ett dilemma. Orsaken till Kinas miljöförstöring är att deras folk vill ha samma levnadsstandard som människorna i väst. Frågan är om det är möjligt utan en stor konflikt. Om en och en halv miljard kineser ska ha en egen bil, var ska då oljan komma ifrån? Var ska alla metallerna som krävs för att bygga bilarna komma ifrån? Om alla kineser ska kunna äta kött tre gånger i veckan, var ska boskapen komma ifrån? Om miljarder kineser vill kunna åka på semester till Paris, Rom, Kanarieöarna och Grand Canyon, var ska vi i väst ta vägen? Och om alla dessa kineser ska ta flyget, hur går det då med miljön? Och klimatet?
Kort sagt, om Kina lyckas med sin jakt på naturresurser för att uppnå detta mål, blir det då kvar något till oss i väst? Och hur kommer vi att reagera inför möjligheten av en ny dominerande supermakt som kanske tvingar oss att sänka vår levnadsstandard? Trump talar om ”America first”. Kommer vi att välja ”The West first”, kanske med militära medel?

Elefanten i rummet
Politiker och opinionsbildare pratar om hoten vi står inför: miljön, klimatet, flyktingarna, kriminaliteten. De hojtar dramatiskt om terrorismen, hotet från islam, IS.
Men nästan ingen pratar om den stora elefanten i rummet, som vi alla kan se (om vi vill) men inte vill låtsas om. Kina. Glöm krigen i Irak och Syrien och Jemen, konflikten i Israel, muslimska terrorister och flyktingströmmar. Allt detta är i grunden inget annat än en ”sideshow”, små vågrörelser som verkar dramatiska på kort sikt men bara har marginell betydelse i jämförelse med den kinesiska flodvåg som långsamt närmar sig. Vi i väst står inför en korsväg där vi måste välja. Antingen börjar vi anpassa oss till en utveckling som i längden är oundviklig eller så väljer vi konfrontationen. Men en konflikt kan leda till ett nytt världskrig som ingen kommer att vinna i någon vettig mening och som skulle leda till något mycket värre än en kinesisk dominans. 
Per Bolander
Kinakännare och historiker

Politiserad forskning ett samhällsproblem

November 2018. Länsstyrelsen i Stockholm presenterar en forskningsrapport, beställd från Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism vid Uppsala Universitet. Enligt rapporten har afrosvenskar det väldigt svårt på den svenska arbetsmarknaden. Skälet till detta är att de ”diskrimineras på ett väldigt anmärkningsvärt sätt”. 
En afrosvensk definieras som någon med ursprung från Afrika söder om Sahara.
(https://www.svt.se/nyheter/inrikes/rapport-afrosvenskar-diskrimineras-pa-svenska-arbetsmarknaden)
Exempelvis anger man i medierapporteringen att afrosvenskar med en treårig eftergymnasial utbildning har betydligt lägre lön än den övriga befolkningen med samma utbildningsnivå. För afrosvenskar födda i Sverige är inkomsten nästan 50 procent lägre än för den övriga befolkningen.
Ansiktet utåt hos Länsstyrelsen när rapporten presenterades var Kitimbwa Sabuni, utvecklingsledare och ansvarig för EU-projektet Vidga Normen i praktiken, som med drygt 14 miljoner kronor i ryggen ska göra arbetsmarknaden i Stockholmsregionen mer inkluderande med avseende på hudfärg.

”Antisvart rasism”
Rapportens officiella titel är ”Antisvart rasism och diskriminering på arbetsmarknaden”. Författare är Sima Wolgast, Irene Molina och Mattias Gardell, och rapporten bygger på statistik från SCB.
Resultaten visar att afrosvenskar har mellan 10 och 40 procent lägre lön än övriga invånare, oavsett om personerna är födda i Sverige eller inte. Även när forskarna kontrollerar för faktorer som formell utbildningsnivå, anställningssektor och ålder finns en betydande löneskillnad kvar. Vidare visar studien att afrosvenskar är underrepresenterade i högstatusyrken och på chefspositioner.
https://www.lansstyrelsen.se/download/18.4e0415ee166afb5932417f0d/1542191137748/Rapport%202018-21%20Antisvart%20rasism%20och%20diskriminering.pdf

Chockerande bild
Det är onekligen en chockerande bild av det svenska samhället som förmedlas. Av siffrorna följer att det tycks vara svårare för afrosvenskar att få en chefsposition, och att gapet mellan afrosvenskar och övriga befolkningen faktiskt ökar, ju högre formell utbildningsgrad som afrosvenskarna besitter. 
Den enda förklaring som är möjlig enligt rapporten, är att den svenska arbetsmarknaden präglas av antisvart rasism och diskriminering. Åtgärdsförslagen är delvis justeringar i diskrimineringslagen, men huvudsakligen fortsatta forskningsinsatser.
Sverige anses som ett av världens absolut mest toleranta och icke-rasistiska länder. I den globala undersökningen World Values Survey sticker Sverige regelmässigt ut med mycket mer progressiva värderingar än alla andra länder i världen. Hur kan detta samexistera med en renodlat rasistisk arbetsmarknad? Vi behöver gräva vidare i detta.
Den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD gör globala studier över bland annat skolresultaten i världen, det som kallas PISA. Härutöver gör OECD också motsvarande undersökningar bland vuxna, som kallas för PIAAC. I denna undersökning mäter man färdigheter som är viktiga på arbetsmarknaden, närmare läsfärdighet, räknefärdighet och problemlösningsförmåga.

Låga läsfärdigheter
I PIAAC-studien för Sverige finner man att den svenska arbetskraften
generellt ligger över medel i världen när det gäller de färdigheter som är viktiga på arbetsmarknaden. 
( http://www.oecd.org/skills/piaac/Country%20note%20-%20Sweden.pdf )  
Vi halkar efter en aning när det gäller matematik bland de yngre, men inget direkt alarmerande.
Vad som dock är alarmerande, är att utrikes födda i Sverige har väldigt låga läsfärdigheter. Skillnaden mot inrikes födda är enorm, Sverige har de största skillnaderna i världen mellan inrikes och utrikes födda i värden när det gäller läskunnighet. 
Även utrikes födda med formellt hög utbildning visar sig ha verkliga färdigheter som ligger långt under de inrikes födda med motsvarande examina. Av PIAAC-studien kan man också se direkta samband mellan uppmätt färdighet i läsning och räkning, och arbetslöshet och löner.

Diskriminering en myt
Regeringens långtidsutredning, som görs av tjänstemännen på Finansdepartementet, SOU 2015:104, har studerat PIAAC-siffrorna vidare. (https://www.regeringen.se/contentassets/86d73b72a97345feb2a8cbc8b6700fa7/sou-2015104-langtidsutredningen-2015-huvudbetankande ) 
Det visar sig att om man justerar arbetsmarknadsdata för färdighetsnivåerna i PIAAC, så försvinner hela skillnaden i arbetslöshet och lön mellan inrikes och utrikes födda. Det är t.o.m. en något högre andel utrikes födda (54 procent) än inrikes födda (49 procent) som har ett arbete som kräver högskoleutbildning.
När grupper inte får arbete eller hög lön beror det helt enkelt på att de inte kan läsa eller räkna tillräckligt bra. Det beror inte på deras hudfärg. Det finns inte heller några skillnader om man har ursprung från ett annat västland, något arabland eller något land från Afrika söder om Sahara.

Politiska syften
Den rapport som Molina och Gardell gjorde, har inte justerat för afrosvenskarnas faktiska färdigheter i läsning och räkning, vilket är den verkliga förklaringen till att denna grupp hamnar efter på arbetsmarknaden, snarare än att det skulle finnas utbredd rasism. Tveklöst finns det enskilda fall av diskriminering även i Sverige, men påståendet att arbetsmarknaden som helhet, skulle präglas av diskriminering och ”glastak” för afrosvenskar, är helt enkelt motbevisad.
PIAAC-siffrorna och regeringens långtidsutredning är inget okänt material, särskilt inte för professorer med diskriminering på arbetsmarknaden som specialitet. När Irene Molina och Mattias Gardell således väljer bort dessa data är det ett medvetet val för att nå ett syfte. Och detta syfte kan inte vara annat än att få det att framstå som att det finns en utbredd rasism i Sverige.

”Rasism som affärsidé”
Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt kallade nyligen M, KD och SD för partier ”med rasismen som affärsidé”. Snarare torde det omvända vara fallet – det finns en klass med akademiker och politiker som har rasismen som affärsidé. Men eftersom rasismen är en bristvara så måste den trollas fram ur tomma luften. Annars blir man arbetslös.
De som trollar, gör det säkert av eget intresse, affärsintresse om du så vill, men förmodligen också för att uppnå politiska mål. Om det västerländska samhället faktiskt fungerar, så finns ingen marknad för politiska idéer som står för dess nedbrytning.
Förutom att politisera forskningen, är detta ett slöseri med skattemedel. Och så leder det fel. Beslutsfattarna får ett felaktigt underlag, och fattar då felaktiga beslut.
Det är nästan så att man tror att det är ett självändamål att ha en etnifierad underklass, med bristfälliga arbetsmarknadsfärdigheter. Men så cynisk kan väl ingen vara. Eller?
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

Tiggeriförbud har brett folkligt stöd. Det visar SOM-institutet i en undersökning av svenska folkets åsikter om aktuella politiska förslag. Och det är fullt lagligt för kommuner som vill, att förbjuda tiggeri på allmän plats. Advokaten Henrik Sundström förklarar hur det hänger ihop, sedan Uddevalla kommunfullmäktige röstat nej till ett förslag om förbud i dagarna.

Men fullmäktige i Uddevalla sa nej

Frågan om tiggeriförbud var uppe på kommunfullmäktige i Uddevalla i onsdags. Det är ett förslag som har brett stöd i befolkningslagren. Göteborgs universitet mäter regelbundet hur svenskarna ställer sig till olika politiska förslag, och i den senaste mätningen som kom bara häromdagen, är det 61 procent som stödjer ett sådant. Bara 21 procent av befolkningen vill tillåta tiggeri, medan 18 procent saknar åsikt i frågan. Det är alltså tre gånger fler som vill ha ett tiggeriförbud än som vill tillåta tiggeri.
Bland Uddevallas partier är dock ordningen helt omvänd, där är det bara M och SD som ställer sig bakom ett tiggeriförbud, vilket motsvarar en tredjedel av ledamöterna. Det är uppenbart att partierna snarare representerar en liten progressiv minoritet än medborgarnas verkliga preferenser.

OK med förbud
I debatten låter det på många tiggeriförespråkare som att tiggeri alltid har varit oreglerat i Sverige. Det stämmer dock inte, snarare har gatutiggeri alltid varit reglerat, men på senare år har regleringen slutat att fungera på grund av ren myndighetsaktivism.
Ordningslagen är den som sätter ramarna för vad en kommun får reglera på offentlig plats i sina lokala ordningsföreskrifter. Den senaste revideringen av ordningslagen gjordes av regeringen Bildt i proposition 1992/93:210. Enligt ordningslagen har kommunerna en tydlig rätt att reglera gatutiggeri, även om det i lagen kallas för ”penninginsamling”. Det absoluta flertalet av landets kommuner har valt att använda en modell som innebär att det krävs tillstånd från polisen för att få tigga på offentlig plats.
Eftersom Sverige under lång tid inte hade något gatutiggeri att tala om, så föll bestämmelserna i ordningslagen i glömska. När så tiggeriet tilltog i samband med den fria rörligheten, så uppförde sig många något yrvaket.

Dom i Södertälje
En kommun, Sala i Västmanland, ville införa ett fullständigt förbud mot tiggeri i hela den geografiska kommunen. När så länsstyrelsen år 2011 prövade Salas nya ordningsföreskrifter, fann man (helt riktigt) att dessa stred mot de gränser som sätts upp av ordningslagen. Det är bara offentlig plats som kan regleras.
Men länsstyrelsen nöjde sig inte med detta, man gick också vidare utöver det som frågan gällde, och fastslog i en helt egen tolkning av ordningslagen att kommuner överhuvudtaget inte skulle ha någon laglig rätt att reglera gatutiggeri. Ren myndighetsaktivism, således.
År 2014 åtalades så tre personer vid Södertälje tingsrätt för brott mot ordningslagen, eftersom de hade tiggt på gatan utan föreskrivet polistillstånd. De friades dock, varvid tingsrätten hänvisade till uttalandet från länsstyrelsen i Västmanland. Domen överklagades inte. Polismyndigheten bestämde sig för att detta var det nya rättsläget, och slutade helt att ingripa mot gatutiggeri.

Ordningslagen gäller
Frågan har emellertid aldrig varit i någon högre domstol förrän 2018, när Högsta förvaltningsdomstolen i ett mål som rörde Vellinge fastslog att ordningslagen inte är ändrad, och att kommuner naturligtvis fortfarande har rätt att reglera gatutiggeri på offentlig plats, på samma sätt som man har möjlighet att reglera juldekorationer och alkoholförtäring. https://lagen.nu/dom/hfd/2018:75
På flera håll i landet pågår nu ett arbete med att återreglera gatutiggeriet på offentlig plats i enlighet med lagstiftningens intentioner. När folkviljan rörande tiggeriförbud får utslag även i Uddevalla kommun återstår dock att se.
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

Krisen beror på att allt färre arbetar

Kommunerna befinner sig i kris. Uddevalla saknar 200 miljoner, Kramfors 50. Det ser likadant ut överallt. Enligt SKL:s chefsekonom Annika Wallenskog står kommunerna inför ett stålbad som kommer att bli värre än 90-talskrisen. ( https://www.dagenssamhalle.se/nyhet/underskotten-vaxer-i-valfarden-20720 ) Olika sidor i den politiska debatten ägnar sig åt att välja ut favoritanledningen till krisen. De vänsterliberala partierna och medierna talar om den åldrande befolkningen, medan de renodlat invandringskritiska talar mer om kommunernas ökande kostnader för socialbidrag. Sanningen är att båda saker är ingående komponenter, men de ger långt ifrån hela bilden. ( https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/allt-fler-aldre-blir-problem-for-goteborgs-ekonomi )

Färre betalar

Den största anledningen till kommunernas kris är vikande skatteintäkter per invånare. Detta beror i sin tur på flera saker, men den viktigaste är att vi har fått väldigt många fler invånare varav de flesta står mycket långt från arbetsmarknaden. Bara under åren 2015-2018 fick landet 578 000 nya invånare. Dessa människor innebär per person minst samma kostnader i den kommunala ekonomin, men med en långt lägre sysselsättningsgrad och produktivitet än genomsnittet i den befintliga befolkningen. Befintliga skatteintäkter späds på så sätt ut över fler individer som ska ha vård, skola och omsorg. I oktober 2015 redovisade kommunförbundet SKL i sin Ekonomirapport vilka effekter på kommunernas intäkter som skulle bli följden, givet att det årets SCB-prognos över framtida invandring skulle slå in. Beräkningen visade en brist i kommunernas ekonomi om netto 10 miljarder kronor år 2019, motsvarande en höjning av kommunalskatten med 40 öre.

Underskottet jämnas ut

Med facit i hand kom SCB:s befolkningsprognos från 2015 att stämma ganska väl. När nu 2019 har kommit visar också i stort sett samtliga kommuner rejält röda siffror. På grund av hur det kommunala skattesystemet är utformat jämnas effekten av utspädningen av skatteintäkterna ut över landets alla kommuner, oavsett om de har tagit emot många eller bara ett fåtal nya invånare. För varje år framöver, med en fortsatt invandring om över 100 000 personer framförallt från länder i Mellanöstern och Afrika, så kommer kommunernas ekonomi att urholkas ytterligare. ( https://webbutik.skl.se/bilder/artiklar/pdf/7585-077-1.pdf?issuusl=ignore ) Vad som däremot skiljer sig från kommun till kommun är de direkta merkostnaderna för den utrikes födda befolkningen, som t ex högre utgifter för försörjningsstöd, individ- och familjeomsorg, samt kostnader på grund av överrepresentation i brottslighet, men även här tar det kommunala utjämningssystemet hand om större delen av skillnaderna.

Fler pensionärer

Det strukturella hålet i kommunernas finansiering beror dock inte enbart på invandringen, en viss andel beror också på att pensionärernas andel av befolkningen ökar, vilket också leder till lägre skatteintäkter per person. De riktigt stora effekterna av denna demografiska utveckling ligger dock fortfarande framför oss. En del talar om flyktinginvandring som ”nödvändig” för att kunna hantera denna situation, vilket mest framstår som ett önsketänkande i den högre skolan. Det hjälper ju inte att en stor del av de utrikes födda är i arbetsför ålder, om de ändå inte arbetar. En förutsättning för att invandringen ska bli ekonomiskt lönsam för samhället, är att de som kommer har en möjlighet att vara en tillgång på arbetsmarknaden. Men tyvärr är nivån på kunskaper och färdigheter hos dem som kommer hit i normalfallet alltför låg för att de ska efterfrågas på den svenska arbetsmarknaden.

Öka kompetensen

Det svenska skolsystemet må förtjäna en del kritik, men det är så att den som har en formellt hög utbildning i Mellanöstern eller Afrika söder om Sahara, ändå i genomsnitt har signifikant lägre färdigheter i läsning och räkning än lågutbildade som är födda här. Den svenska arbetsmarknaden präglas inte av någon strukturell diskriminering, tvärtom, utan hög arbetslöshet i vissa grupper beror helt enkelt på en lägre färdighetsnivå i dessa grupper. (https://www.regeringen.se/4ae55e/contentassets/86d73b72a97345feb2a8cbc8b6700fa7/sou- 2015104-langtidsutredningen-2015-huvudbetankande )* Ska vi klara av den offentliga ekonomin framöver, blir det nödvändigt att vi kraftigt minskar invandringen av personer som står långt från arbetsmarknaden, samt riktar en avsevärd andel av BNP till att lyfta kunskapsnivån hos den utrikes födda befolkningen till åtminstone svensk grundskolenivå. Annars brinner snart en hel granplantering.

Henrik Sundström Advokat, Uddevalla