Westsidan

”Fria och oberoende domstolar som inte tar order från staten i enskilda fall, det vill säga en rättsstat, är den yttersta garanten för att skydda och upprätthålla människans rättigheter från andras förtryck, inklusive statens.” Så skriver Henrik Sundström i veckans ÅSIKTER.

Den som är någorlunda bekant med marxistisk rättsfilosofi vet att ett av dess huvudsakliga mål är att avlägsna den liberala rättsstaten, det som kallas ”rule of law” på engelska. Ett samhälle som bygger på lagstyre och individuella mänskliga rättigheter står nämligen i vägen för den sociala omvandling av samhället som marxister menar är nödvändig. För marxister är också lagen inget annat än en funktion av den politiska makten och de givna produktionsförhållandena, så den liberala rättsstaten måste per definition vara ett verktyg för den borgerliga elitens förtryck.

För marxisterna är detta inte något ideologiskt ställningstagande i första hand, utan snarare ett utflöde av marxismens nödvändighet. Det var helt enkelt vetenskapligt att anta att det är så här historien ska utveckla sig, på samma sätt som tidigare övergångar hade skett genom historien.

Idag torde marxismen vara avförd som vetenskap, men dess filosofiska arvtagare är i allra högsta grad verksamma vid våra universitet och högskolor. Den postmoderna filosofin, influerad av franska filosofer som Derrida, Lyotard och Foucault, har efter den sedvanliga omvägen om USA givit upphov till en flora av nyare studieområden. Genus, intersektionalitet, kritiska vithetsstudier, postkoloniala studier, och så vidare. Genom generösa riktade statsbidrag har dessa fält kunnat tillägna sig talrik följarskara.

Den postmoderna filosofin bygger vidare på marxismens strukturella syn på samhället som en hierarkisk kamp mellan grupper, men marxismens klassbegrepp har istället ersatts av andra typer av grupper, på biologisk snarare än social grund. Mänskligheten delas in i grupper efter kön, ras, hudfärg och religiös tillhörighet, som alla uppges befinna sig i en ständig underordning och ständig kamp mot den vita medelålders mannen.

I en liberal rättsstat är varje enskild medborgare bärare av sina egna rättigheter. Dessa rättigheter är naturliga rättigheter som tillkommer varje människa just i sin kraft av människa – rätten till liv, rätten till frihet och rätten till icke-diskriminering. Fria och oberoende domstolar som inte tar order från staten i enskilda fall, det vill säga en rättsstat, är den yttersta garanten för att skydda och upprätthålla människans rättigheter från andras förtryck, inklusive statens.

Det här blir dock ett problem för den som bygger sitt rättighetstänkande på postmodern grund. Det är nämligen omöjligt att behandla människor som kollektiv utan att samtidigt bryta mot de individuella rättigheterna. Låt mig ge ett exempel: säg att kvinnor är underrepresenterade på en viss typ av utbildning. Om man då skulle ge förtur till kvinnliga sökande, så skulle vissa män väljas bort trots att de skulle ha högre meriter. Med andra ord skulle dessa enskilda män diskrimineras på grund av sitt kön, vilket strider mot rättsstatens grunder.

För de postmoderna akademikerna är valet lätt mellan fortsatt rättsstat och individuella mänskliga rättigheter å ena sidan, eller en mer totalitär marxistisk rättsfilosofi å den andra. Eva-Maria Svensson, professor i rättsfilosofi och genus, pratar i en skrift beställd av Högskoleverket om mänskliga rättigheter som ”avvägningsnormer och inte som individuella fri och rättigheter”.

Det är det här perspektivet vi måste ha med oss när den postmoderna professorn Irene Molina vill skicka SÄPO på Scanias före detta chef Leif Östling, för att denne dristat sig att öppet tala om sina erfarenheter av utrikes födda på dagens arbetsmarknad. Det är dock snarare Molina och hennes gelikar som har något att bevisa när det kommer till demokratisk och rättsstatlig trovärdighet.

Henrik Sundström, advokat, Uddevalla