I fem år har Kina varit världens största ekonomi. Jättenationen expanderar utomlands och fokuserar på råvaror men också på jordbruksmark, skriver Kinakännaren och historikern Per Bolander. Något som kan liknas vid en nykolonisering pågår i Afrika. Kinas strävan och långsiktiga mål, kommer att få konsekvenser för USA och Västeuropa. Frågan är hur vi väljer att hantera detta. 

Kina expanderar

Fokuserar på råvaror och jordbruk

Den 29 september 2014 meddelade Världsbanken att Kinas ekonomi denna dag (exakt!) blivit världens största, mätt i köpkraft. Det betydde att USA fick stiga ner från första platsen efter 142 år i ledningen (1872 gick USA om Storbritannien som världens största ekonomi). 
Så, varför blev det då inte mer kvack i den internationella ankdammen? Nja, det var något lurt med siffrorna. Kina var störst i köpkraft, per capita ligger landet i själva verket någon stans i mitten bland världens länder. Den kinesiska produktiviteten är ungefär en fjärdedel av den amerikanska, det finansiella systemet är stort men underutvecklat, vilket också gäller teknologin. Dessutom är den kinesiska ekonomin extremt resurskrävande. Det lär alltså dröja innan Kinas 1400 miljoner invånare når samma levnadsstandard som den i USA, Japan och Västeuropa.

 40 år lång marsch
Inte desto mindre visar siffrorna att något radikalt nytt hänt i världen. Ett tidigare u-land har inlett en marsch som, om inte något drastiskt inträffar, bara kan sluta på ett sätt: att Kina ersätter Västerlandet som den dominerande kraften i världen och gör slut på 500 år av västlig dominans. 
Denna marsch inleddes 1978 då Deng Xiaoping kom till makten efter en turbulent tid som följde på Maos död. Vid kommunistpartiets kongress detta år bestämdes att Kina skulle genomföra ”De fyra moderniseringarna” som omfattade jordbruket, industrin, försvaret och vetenskapen. En femte modernisering, en politisk med större demokrati, var det inte tal om. Inte då, inte nu. 
Sovjet blev känt för sina femårsplaner, kineserna tänker mycket mer långsiktigt. Deng och hans anhängare insåg att deras program skulle ta generationer att genomföra. Efter 40 år har de kommit halvvägs.

Kamp om resurser
Över hela planeten pågår en jakt efter jordens resurser, järn, kol, olja, koppar, tenn, bauxit, sötvatten, bördig jord. Den främste ”jägaren” är Kina. Ingen råvarumarknad någonstans förblir opåverkad. Ju större andel av en viss bransch som Kina dominerar, desto större blir dess hunger efter en viss råvara. Ta till exempel aluminium (bauxit). År 2005 svarade Kina för en femtedel av världsproduktionen, tio år sedan hade andelen ökat till 46 procent. Under tiden har traditionellt stora företag som Alcoa och Rio Tinto tvingats stänga smältverk. 
Kinas drivs alltså av en oerhörd resurshunger och kommer inte tveka att göra allt som krävs för att säkra tillgången. När Kina blev medlem av WTO (Världshandelsorganisationen) så ökade dess tillträde till världens marknader. Globaliseringen har gynnat Kina som kanske inget annat land. Det har lett till att Kina nu har blivit världens största handelsnation med världens snabbast växande ekonomi. Under tio år, 2003 – 2013, nästan tredubblades Kinas BNP. Under samma tid fördubblades Indiens BNP, medan I-världens ekonomier bara växte med knappt 20 %. 

Afrikas nya kolonisering
Under 1960-talet blev de flesta europeiska kolonierna i Afrika självständiga. De nya staterna ville inte bara kasta av sig det politiska oket utan också det ekonomiska, alltså det ekonomiska beroendet av de gamla kolonialmakterna (och USA). Flera olika modeller prövades (planekonomi, kapitalism) med blandat resultat.
Nu har en ny ”kolonialmakt” dykt upp, Kina. Efter det stora sino-afrikanska toppmötet i Beijing 2006 (FOCAC), då 48 afrikanska länder deltog (inklusive inte färre än 42 stats- och regeringschefer), har handelsutbytet ökat med blixtens hastighet. Bara tre år senare blev Kina Afrikas enskilt viktigaste handelspartner och gick om USA. På tretton år har värdet av handeln ökat mer än 20 gånger om. 
Kinas stora intresse i Afrika är råvaror. Detta inkluderar tillgång till bördig jord, så kallad ”agro business”, alltså att stora arealer uppodlas med grödor kineserna vill ha, som sojabönor och hirs. Men kinesiska företags framfart i Afrika har väckt stark kritik. Nigerias centralbankschef har i en intervju anklagat Kina för att bidra till Afrikas avindustrialisering och att göra sig skyldig till samma typ av utsugning som västvärlden. 
Det är inte bara kinesiska företag som kommer för att ta för sig av Angolas olja, Kongos koppar och Namibias zink. Även kinesiska nybyggare, kolonisatörer, har kommit. Över en miljon kineser har slagit sig ner i Afrika som företagare, tekniker och jordägare. De gamla brittiska godsägarfamiljerna i Zambia, Zimbabwe och Sydafrika håller på att ersättas av kineser. En gammal brittisk dam som sålt sin plantage i Zambia till kineser sa förvånat i en intervju: ”Jag trodde alltid att afrikanerna förr eller senare skulle ta över min farm, jag kunde aldrig föreställa mig att den skulle tas över av en kinesisk familj”. 

Klimatbov nummer ett
Kinas enorma tillväxt har medfört en mängd negativa faktorer. En av de viktigaste är miljöförstörelsen och påverkan på klimatet. Anledningen är att den kinesiska ekonomin fortfarande är i huvudsak koldriven. Att Kina är det land som enskilt har störst klimatpåverkan är de flesta experter överens om. Frågan är hur stor. Siffrorna skiftar, beroende på vilken undersökning man tittar på. 
Kina anses stå för omkring 30 procent av de globala koldioxidutsläppen vilket innebär att de ligger ungefär 50 procent över det globala genomsnittet. Andra undersökningar talar om att Kinas totala påverkan på den globala uppvärmningen uppgår till 18 procent. 
Vilka siffror som än är korrekta så råder det ingen tvekan om att ingen lösning på den globala miljö- och klimatkrisen är möjlig utan Kina. Men här står vi i västvärlden inför ett dilemma. Orsaken till Kinas miljöförstöring är att deras folk vill ha samma levnadsstandard som människorna i väst. Frågan är om det är möjligt utan en stor konflikt. Om en och en halv miljard kineser ska ha en egen bil, var ska då oljan komma ifrån? Var ska alla metallerna som krävs för att bygga bilarna komma ifrån? Om alla kineser ska kunna äta kött tre gånger i veckan, var ska boskapen komma ifrån? Om miljarder kineser vill kunna åka på semester till Paris, Rom, Kanarieöarna och Grand Canyon, var ska vi i väst ta vägen? Och om alla dessa kineser ska ta flyget, hur går det då med miljön? Och klimatet?
Kort sagt, om Kina lyckas med sin jakt på naturresurser för att uppnå detta mål, blir det då kvar något till oss i väst? Och hur kommer vi att reagera inför möjligheten av en ny dominerande supermakt som kanske tvingar oss att sänka vår levnadsstandard? Trump talar om ”America first”. Kommer vi att välja ”The West first”, kanske med militära medel?

Elefanten i rummet
Politiker och opinionsbildare pratar om hoten vi står inför: miljön, klimatet, flyktingarna, kriminaliteten. De hojtar dramatiskt om terrorismen, hotet från islam, IS.
Men nästan ingen pratar om den stora elefanten i rummet, som vi alla kan se (om vi vill) men inte vill låtsas om. Kina. Glöm krigen i Irak och Syrien och Jemen, konflikten i Israel, muslimska terrorister och flyktingströmmar. Allt detta är i grunden inget annat än en ”sideshow”, små vågrörelser som verkar dramatiska på kort sikt men bara har marginell betydelse i jämförelse med den kinesiska flodvåg som långsamt närmar sig. Vi i väst står inför en korsväg där vi måste välja. Antingen börjar vi anpassa oss till en utveckling som i längden är oundviklig eller så väljer vi konfrontationen. Men en konflikt kan leda till ett nytt världskrig som ingen kommer att vinna i någon vettig mening och som skulle leda till något mycket värre än en kinesisk dominans. 
Per Bolander
Kinakännare och historiker