Nytt hot mot jordbruket

Börje Berntsson ryter till:

Nordiska rådet hot mot svenskt jordbruk

Nordiska rådet vill att vi slutar äta kött. Arbetet med nya näringsrekommendationer pågår, och ska vara klara 2023. Det finansieras av Nordiska ministerrådet.
Svenska Livsmedelsverket ingår i den projektgrupp som arbetar fram råden. Livsmedelsverket skriver att över hundra forskare och experter i Norden arbetar med det vetenskapliga underlaget, och att ”miljömässig hållbarhet ges större utrymme”.
Exakt vad det innebär blir uppenbart när man läser om projektgruppens slutsatser.
En som orkat läsa om projektet och analyserat metoderna är Stefan Hellstrand. Han skriver att Nordiska rådet vill att vi slutar äta kött och byter till grönsaker. Rekommendationerna om de blir verklighet kommer att leda till att 80 till 100 procent av våra mjölkkor ska bort. Samma gäller både nöt, lamm och gris när det gäller kött.

Ett dråpslag
Blir rådets rekommendationer verklighet innebär det ett dråpslag mot svensk animalieproduktion. Och inte bara det, utan också mot våra möjligheter att öka vår självförsörjningsgrad. Känslan är att de som arbetat med rekommendationerna inte verkar begripa konsekvenserna av detta.
I praktiken vill man ta bort animalieproduktionen helt och hållet.
Stefan Hellstrand riktar nu kritik mot hur Nordiska rådet arbetat fram rekommendationerna. Han menar att resultatet påverkats redan av det urval man gjort när experter kända för att driva veganism knöts till projektet.
Det grundläggande problemet är att experterna bakom rekommendationerna inte räknar med fotosyntesen. Man tar inte med den kolinlagring som sker när grödorna inom jordbruket växer. Den svenske forskaren Per Frankelius har i en vetenskaplig artikel publicerad i den ansedda vetenskapliga tidskriften Agronomy Journal visat att IPCC räknat fel när man beräknat jordbrukets klimatpåverkan.

Klimatneutralt
Per Frankelius har också visat hur mycket kol som enbart Jordens samlade odling av vete lagrar. Räknar med detta blir slutsatsen att svenskt jordbruk redan är klimatneutralt, sannolikt också klimatpossitivt. Det i sin tur innebär att det inte skulle ha någon effekt alls att lägga ner svenskt jordbruk. Tvärt om.
De överdrifter som ligger till grund för idéerna om att vi kan rädda klimatet genom att sluta äta kött, vilseleder beslutsfattare att fatta beslut om åtgärder som i praktiken inte har någon effekt. Överdrifterna är väl dokumenterade.
En bieffekt av att lägga ner den svenska animalieproduktionen blir att det kommer att bli brist på gödsel. Denna brist kan bara avhjälpas genom import av konstgödsel.
När man tar en gröda från en åker, då tar man också bort den näring som grödan förbrukat under växtsäsongen. Då måste man tillföra näring innan nästa skörd kan tas.
Djuren är därför en oerhört viktig del av det ekologiska jordbruket. Djuren tillhandahåller det gödsel som behövs och som återställer näringen till jorden.
Ekologisk odling utan djur innebär därför stora problemet. Utan tillgång på gödsel från djuren så måste man öka andelen konstgödsel. (Mineralgödsel)
Det går inte att odla jorden utan att tillföra den näring som förs bort med grödan. Idén att lägga ner animalieproduktionen är därför inte särskilt klok.

Låg självförsörjningsgrad
Stora delar av Sverige lämpar sig väl för animalieproduktion. Men alla betesmarker går inte att förvandla till åker för odling av vegetabilier. Det innebär att man inte enkelt kan ersätta animaliska livsmedel med spannmål och grönsaker. Livsmedelsproduktionen kommer att minska. Och vi har redan en självförsörjningsgrad på cirka 50 procent.
Inom LRF brottas man nu med problemet hur man ska agera. Det finns anledning att ställa frågan om stödet för den svenska animalieproduktionen är tillräckligt stort. Vem ska försvara bönderna och korna om inte LRF gör det?
Rädslan för att stöta sig med mäktiga krafter eller att framstå som icke politiskt korrekt verkar hämma organisationen från att agera kraftfullt i denna politiskt framkallade kris för jordbruket, ett jordbruk som redan befann sig i kris innan.
Veganer och aktivister verkar ha haft för stort inflytande över de här frågorna. Majoriteten måste ställa sig frågan om det är rimligt att använda skattemedel på det här sättet. Risken är att myndigheter och kommunernas kostenheter tar till sig detta som en sanning, när det i själva verket bygger på en lögn. LRF måste sätta ner foten och säga ifrån.
Som förslagen ligger nu, saknar de verklighetsförankring.

Börje Berntsson

”Blir det verklighet

innebär det ett dråpslag

mot svenskt jordbruk”

Börje Berntsson

”Underskott på stabilt ledarskap”

Det är för många kockar i soppan. Och nivån är för låg. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson synar i veckans krönika svensk politik inför valet. Partierna ägnar sig åt att angripa varandra hellre än att föra fram sin egen politik. Svensk politik präglas idag av käbbel och svartmålning. Debatten håller därför historiskt låga nivåer.
”Nu är det dags att släppa det”, skriver Sven-Arne Thorstensson.
”Inget svenskt parti har försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.”
Partierna blir ointressanta. Antalet medlemmar har sjunkit med 80 procent.
”Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier.”

Partierna är inget självändamål. ”Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.”
Vad vi behöver nu är stabilitet, konstaterar Sven-Arne Thorstensson, som avslutar med en ”smärtsam slutsats”. Vi lider av ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.

Många kockar i en soppa som skar sig

Troligen bevittnar vi just nu något som kommer utgöra ett betydande avsnitt i framtidens historieböcker.
Det partipolitiska spelet inför det kommande valet har nått nya bottennivåer och har med råge passerat vad som är värdigt. Allt tycks ske utan att ansvariga politiker begriper att vi synat deras kort. Vi ser deras Svarte Petter-spel, där de ivrigt försöker svartmåla den hand som de anser är fulast.
Vi ser det, och det är inte värdigt. Det är pinsamt att beskåda, likt ett dåligt kammarspel, där det smälls i dörrar som öppnas och stängs, och där skådespelarna satsar mest på att visa sin egen förträfflighet, allt på bekostnad av själva handlingen.
Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier. Inte värdigt Nobelprisets hemland. Inte värdigt en nation och ett folk som byggt upp ASEA, SKF, Atlas Copco, Bofors, Volvo, Saab-Scania, Astra och Ericsson. Stora och världsberömda bolag som satt Sverige på kartan över framgång.
Det är inte värdigt ett land som för bara några decennier sedan tillskrevs statusen ”världens bästa land att leva i ”.

Släpp det!
Nivån har alltså sjunkit till en historiskt låga nivåer, på gränsen till härdsmälta. Den tekniska och humanitära stormakten har förvandlats till en kittel fylld med många kaos. Troligen ser partierna dessa problem själva (dummare kan de väl inte vara). Men ändå fortsätter det.
Käbblet, svartmålningen och blockaderna.
Nu är det dags att släppa det.Vad är det då som skapat allt detta? Om man försöker finna en förklaring, så finns det några fenomen att titta närmare på.
Det första är den svenska präktigheten. Strävan att vara ofelbar. Att ha eller göra fel är något bland det fulaste många vet. Pinsamt tycker allt för många. Därför vågar man aldrig pröva det nya eller åtminstone inte om man själv riskerar att få ta konsekvensen. Man vågar alltså inte. Bättre att sitta still än att resa sig och riskera falla. 

Gamla och nya
Den andra är vår svenska oförmåga att släppa det gamla helt och bygga nytt. Detta handikapp har seglat upp allt mera på senare tid. Det har skett i takt med att ingenjörerna och industrin tappat sin kungliga status som välfärdsbyggare. Inom ingenjörernas värld finns ingen större nostalgi för det gamla, det hamnar på museiavdelningen som ren historia. Ingen skulle behålla en liten bit av den gamla produktionslinan om det finns en ny och mer effektiv att tillgå.
Plötsligt så ser vi ett mönster. Vi ser inte den direkta konsekvensen av förlegade synsätt som ingenjörerna gör. Vi håller krampaktigt kvar i något gammalt för vi är oroliga för det nya, fast inte om det är tillräckligt långt fram i tiden. Långa idéer om framtiden är ok men inte viljan om snabb och nödvändig förändring vid uppenbara problem.
Översätter vi detta till vårt politiska landskap så river man inte, man adderar i stället. Inget svenskt parti försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.

Ointressanta partier
Ingen har någonsin uttryckt behovet av att skrota något parti trots att antalet medlemmar i partierna sjunkit med mer än 80 procent. Under mitt födelseår 1962 fanns 1 346 000 medlemmar i 5 partier. Nu sextio år senare är finns åtta riksdagspartier och de samlar endast in 244 000 medlemmar tillsammans. Alltså mindre än 2 procent av hela befolkningen.
Partierna har för oss allmänheten blivit verklighetsfrånvända och därmed ointressanta. Adderar vi sedan att samtliga åtta Riksdagspartier inrymmer minst två olika falanger vardera, så finns nu 16 olika krafter som bryter och bänder i samtliga frågor som ska passera politiska beslut.
Ni förstår ju, att redan där ligger en stor del av förklaringen varför vi inte kommer framåt, utan ständigt hamnar på efterkälken.
Om vi tänker efter så är det många av våra partier som tydligt uttrycker att ”Vi tar ansvar för Sverige”.
Genom att göra vad, undrar jag.
Det viktigaste våra partier skulle behöva göra är att ifrågasätta sig själva.
Jag säger: Ni är inget självändamål. Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.

En smärtsam slutsats
På något sätt så kommer jag tänka på de intriger som flöt upp till ytan i  Svenska Akademien för några år sedan. Ju mer man rörde, ju mer skit flöt upp.
Tyvärr så drar min väldigt borgerliga hjärna en smärtsam slutsats just nu. Jag tror nämligen att även en stabil Socialdemokratisk majoritet i Riksdagen de senaste 15 åren hade gett oss ett bättre läge än det vi ser nu.
I ett sossestyrt land hade det varit betydligt kärvare att vara företagare men vi hade haft ett fungerande försvar, tillräckligt med poliser, hårdare straff och tillräckligt med platser i häkten och fängelser. Vi hade haft en modest invandring och en bättre och striktare integration. Vi hade haft kärnkraft och tillräckligt med elledningar. Att vi inte har detta beror på andra partiers särintressen och blockeringar.
Sverigedemokraternas tillväxt är gödslad med politiska tillkortakommande från dumliberalismen. Vi har helt enkelt haft ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.
Så jag sällar mig till den forne franske presidentens Charles De Gaulle summering: Hur ska man kunna styra ett land med 258 sorters ostar?
Sven-Arne Thorstensson

”Ni utgör en pinsam del av vår samtid
och om ni vill ta ansvar,
agera, fusionera, lägg ner och bygg nytt.”

Sven-Arne Thorstensson

Vill öka vattenkraften…

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_3418.jpg

”Alla borde klassas som KMV”

Åtgärder bättre än juridiska processer


Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som KMV. Fonden borde istället användas till åtgärder – där det behövs. Det säger riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD) efter ett besök i Dalsland med vattenförvaltning och små kraftverk på agendan. Nu går stora summor pengar till juridiska processer istället för till åtgärder.

Vi är bara i inledningen av omprövningarna. Men redan står det klart att krisen är akut. Många kraftverksägare är uppgivna. Länsstyrelser ställer orimliga krav och många orkar inte längre. De lägger ner verksamheten och ansöker om utrivning.
Det var precis det här en majoritet i riksdagen ville undvika när man fattade beslut om den nya lagen.
– Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som KMV. Fonden borde istället användas för åtgärder – där det behövs, säger Magnus Jacobsson.
Magnus Jacobsson besökte i veckan fårbonden i Färgelanda, Christer Jansson, LRFs vattenexpert. Han berättade vad LRF kommit fram till när man jämfört hur den tyska delstaten Schleswig-Holstein arbete med vattendirektivet med hur vi arbetar i Sverige. Det är stora skillnader.
Och det handlar inte bara om vattenkraften, utan även om jordbruket och andra verksamheter som är beroende av vatten.

Lokalt inflytande
Beslut om miljökvalitetsnormen tas i den tyska delstaten av lokala grupper, inte av statliga tjänstemän eller experter. Lokalbefolkningen kan alltså vara med och påverka.
– Det är en modell som bättre överensstämmer med direktiven, säger Christer Jansson.
Vattenråden har ett tydligt uppdrag att klassa vattendragen. De får en hel del pengar av EU för detta. I Tyskland arbetar man alltså aktivt med att öka det lokala engagemanget. Så är det inte i Sverige. Många vattenråd fungerar dåligt.
I Sverige är miljökvalitetsnormen en ren tjänstemannaprodukt. Den är dessutom juridiskt bindande.
En annan stor skillnad är att Schleswig-Holstein klassat nästan 60 procent av vattendragen som KMV. Det gäller även jordbruket. Och man river inte ut några vattenkraftverk.
– Nej, det är klassat som kraftigt modifierat, säger Christer Jansson.
– De säger att har det en negativ effekt på verksamheten, då blir det KMV.

Minskad produktion
Tyskland respekterar alltså äganderätten. Har en åtgärd en negativ inverkan på äganderätten, då ska vattendraget klassas som KMV, kraftigt modifierat vatten.
I Sverige är statliga myndigheter beredda att lägga ner och avveckla jordbruket motsvarande mellan 5 000 och 12 000 hektar. Statliga myndigheter planerar alltså för att avveckla jordbruk i en situation när vi har kritiskt låg självförsörjningsgrad. Det visar att berörda myndigheter inte klarar att väga olika intressen mot varandra.
När det gäller den småskaliga vattenkraften så har myndigheterna ingen aning om hur många megawatt som tas ur produktion.
– Vi har noll koll på hur mycket produktion som försvinner.
Den nationella fonden har beräknat att förlusten motsvarar mellan 30 och 40 procent.

Politiken måste vara med
Vilka är då problemen i Sverige. Och vad kan man göra åt det.
Eftersom myndigheterna inte respekterar gränsen för bortfall av elproduktion på 1,5 TWh så borde man kanske slopa den, resonerar Magnus Jacobsson.
– Vi kanske ska sätta noll som gräns istället.
Det skulle naturligtvis sätta en helt annan press på utrivningsivriga myndigheter.
En statlig myndighet har föreslagit att riksdag och regering ser över vattenförvaltningen och bland annat lägger ner de fem vattenmyndigheterna. Det kunde vara en början. Christer Jansson betonar dock att politiken måste komma in i processen. Inte minst för att berörda myndigheter har visat sig ha väldigt svårt för att väga olika intressen mot varandra.
Det behövs också en bättre lokal förankring.

Massiv kritik
Kritiken mot vattenmyndigheternas förslag till åtgärdsprogram har varit massiv. Inte bara från LRF. Ett 40-tal kommuner har begärt överprövning. Men också HaV har riktat kritik mot vattenmyndigheterna.
– Så det finns en stark opinion, säger Christer Jansson.
Vi talar om olika lokala opinioner som växer fram mot utgivningarna runt om i landet. Bland annat i Värmland.
Politiken måste sätta upp mer konkreta mål. Mål som gör det omöjligt för aktivistiska tjänstemän att utnyttja kryphål i regelverket för att avveckla landsbygdsbornas verksamheter och bygga om vattendragen till sportfiskeanläggningar.
Man kanske borde driva frågan att vattenkraften ska rustas upp och producera mer el istället, funderar Magnus Jacobsson.

Många har gett upp
Senare på eftermiddagen besökte Magnus Jacobsson ett småskaligt vattenkraftverk i Dalsland och pratade med ägarna. De bekräftar i stort bilden av att många kraftverksägare gett upp. Kapitalstarka utländska bolag passar på att köpa upp småskalig vattenkraft. Det är en klar utvecklingstrend i branschen. Även Naturvårdsverket har börjat köpa upp kraftverk. Men för att lägga ner och riva ut.
I ambitionen att riva respekterar man inte så kallade naturliga vandringshinder längre. Det ska byggas fiskvandringsvägar överallt, även där havsvandrande fisk aldrig lyckats ta sig fram förut.
Det innebär att man inte nöjer sig med att ”restaurera” vattendrag. Det handlar istället om att bygga om vattendrag till sportfiskeanläggningar i en så stor omfattning som möjligt.
– Alla småskaliga vattenkraftverk borde klassas som kraftigt modifierade vatten, säger Magnus Jacobsson.
Och fonden borde istället användas till åtgärder, istället för juridiska processer.
Göran Åhrén

”Alla små vattenkraftverk
borde klassas som
kraftigt modifierade vatten”

Magnus Jacobsson (KD)