”Underskott på stabilt ledarskap”

Det är för många kockar i soppan. Och nivån är för låg. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson synar i veckans krönika svensk politik inför valet. Partierna ägnar sig åt att angripa varandra hellre än att föra fram sin egen politik. Svensk politik präglas idag av käbbel och svartmålning. Debatten håller därför historiskt låga nivåer.
”Nu är det dags att släppa det”, skriver Sven-Arne Thorstensson.
”Inget svenskt parti har försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.”
Partierna blir ointressanta. Antalet medlemmar har sjunkit med 80 procent.
”Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier.”

Partierna är inget självändamål. ”Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.”
Vad vi behöver nu är stabilitet, konstaterar Sven-Arne Thorstensson, som avslutar med en ”smärtsam slutsats”. Vi lider av ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.

Många kockar i en soppa som skar sig

Troligen bevittnar vi just nu något som kommer utgöra ett betydande avsnitt i framtidens historieböcker.
Det partipolitiska spelet inför det kommande valet har nått nya bottennivåer och har med råge passerat vad som är värdigt. Allt tycks ske utan att ansvariga politiker begriper att vi synat deras kort. Vi ser deras Svarte Petter-spel, där de ivrigt försöker svartmåla den hand som de anser är fulast.
Vi ser det, och det är inte värdigt. Det är pinsamt att beskåda, likt ett dåligt kammarspel, där det smälls i dörrar som öppnas och stängs, och där skådespelarna satsar mest på att visa sin egen förträfflighet, allt på bekostnad av själva handlingen.
Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier. Inte värdigt Nobelprisets hemland. Inte värdigt en nation och ett folk som byggt upp ASEA, SKF, Atlas Copco, Bofors, Volvo, Saab-Scania, Astra och Ericsson. Stora och världsberömda bolag som satt Sverige på kartan över framgång.
Det är inte värdigt ett land som för bara några decennier sedan tillskrevs statusen ”världens bästa land att leva i ”.

Släpp det!
Nivån har alltså sjunkit till en historiskt låga nivåer, på gränsen till härdsmälta. Den tekniska och humanitära stormakten har förvandlats till en kittel fylld med många kaos. Troligen ser partierna dessa problem själva (dummare kan de väl inte vara). Men ändå fortsätter det.
Käbblet, svartmålningen och blockaderna.
Nu är det dags att släppa det.Vad är det då som skapat allt detta? Om man försöker finna en förklaring, så finns det några fenomen att titta närmare på.
Det första är den svenska präktigheten. Strävan att vara ofelbar. Att ha eller göra fel är något bland det fulaste många vet. Pinsamt tycker allt för många. Därför vågar man aldrig pröva det nya eller åtminstone inte om man själv riskerar att få ta konsekvensen. Man vågar alltså inte. Bättre att sitta still än att resa sig och riskera falla. 

Gamla och nya
Den andra är vår svenska oförmåga att släppa det gamla helt och bygga nytt. Detta handikapp har seglat upp allt mera på senare tid. Det har skett i takt med att ingenjörerna och industrin tappat sin kungliga status som välfärdsbyggare. Inom ingenjörernas värld finns ingen större nostalgi för det gamla, det hamnar på museiavdelningen som ren historia. Ingen skulle behålla en liten bit av den gamla produktionslinan om det finns en ny och mer effektiv att tillgå.
Plötsligt så ser vi ett mönster. Vi ser inte den direkta konsekvensen av förlegade synsätt som ingenjörerna gör. Vi håller krampaktigt kvar i något gammalt för vi är oroliga för det nya, fast inte om det är tillräckligt långt fram i tiden. Långa idéer om framtiden är ok men inte viljan om snabb och nödvändig förändring vid uppenbara problem.
Översätter vi detta till vårt politiska landskap så river man inte, man adderar i stället. Inget svenskt parti försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.

Ointressanta partier
Ingen har någonsin uttryckt behovet av att skrota något parti trots att antalet medlemmar i partierna sjunkit med mer än 80 procent. Under mitt födelseår 1962 fanns 1 346 000 medlemmar i 5 partier. Nu sextio år senare är finns åtta riksdagspartier och de samlar endast in 244 000 medlemmar tillsammans. Alltså mindre än 2 procent av hela befolkningen.
Partierna har för oss allmänheten blivit verklighetsfrånvända och därmed ointressanta. Adderar vi sedan att samtliga åtta Riksdagspartier inrymmer minst två olika falanger vardera, så finns nu 16 olika krafter som bryter och bänder i samtliga frågor som ska passera politiska beslut.
Ni förstår ju, att redan där ligger en stor del av förklaringen varför vi inte kommer framåt, utan ständigt hamnar på efterkälken.
Om vi tänker efter så är det många av våra partier som tydligt uttrycker att ”Vi tar ansvar för Sverige”.
Genom att göra vad, undrar jag.
Det viktigaste våra partier skulle behöva göra är att ifrågasätta sig själva.
Jag säger: Ni är inget självändamål. Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.

En smärtsam slutsats
På något sätt så kommer jag tänka på de intriger som flöt upp till ytan i  Svenska Akademien för några år sedan. Ju mer man rörde, ju mer skit flöt upp.
Tyvärr så drar min väldigt borgerliga hjärna en smärtsam slutsats just nu. Jag tror nämligen att även en stabil Socialdemokratisk majoritet i Riksdagen de senaste 15 åren hade gett oss ett bättre läge än det vi ser nu.
I ett sossestyrt land hade det varit betydligt kärvare att vara företagare men vi hade haft ett fungerande försvar, tillräckligt med poliser, hårdare straff och tillräckligt med platser i häkten och fängelser. Vi hade haft en modest invandring och en bättre och striktare integration. Vi hade haft kärnkraft och tillräckligt med elledningar. Att vi inte har detta beror på andra partiers särintressen och blockeringar.
Sverigedemokraternas tillväxt är gödslad med politiska tillkortakommande från dumliberalismen. Vi har helt enkelt haft ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.
Så jag sällar mig till den forne franske presidentens Charles De Gaulle summering: Hur ska man kunna styra ett land med 258 sorters ostar?
Sven-Arne Thorstensson

”Ni utgör en pinsam del av vår samtid
och om ni vill ta ansvar,
agera, fusionera, lägg ner och bygg nytt.”

Sven-Arne Thorstensson

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s