Veckans krönika

Vår demokrati är hotad. Allt för få vill engagera sig. Vi måste satsa på Förnyare. Mängden Förvaltare har för länge sedan passerat vår smärtgräns, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson.

Konsten att döda engagemang

Vår så värnade demokrati är hotad. Delar av den ligger redan för döden, och den lilla återväxt som finns, sker i drivbänkar under kontrollerade former. Aldrig har så få velat ägna sig åt aktiv politik som nu.
All makt utgår från folket heter det ju. Så fint det låter egentligen. Det är vi, folket, som styr via personer som vi tillsammans har förtroende för. Om det hade kunnat vara så, då hade det ju varit bra. Men den tiden är snart förbi om den inte redan är det.
För inte alls länge sedan så kunde de flesta både peka ut och namnge ett antal personer i deras närhet som de hyste förtroende och respekt för. De fanns då, de personer som rakryggat förde talan.
De stod upp när det blåste och kunde behålla sitt förtroende även om deras bedömning sved en aning. Men vart tog de vägen?

Ett gäng doldisar
Idag finns det knappt någon som känner sina lokala politiker om de ens vet hur de ser ut. Enda undantaget är väl de som tagit sig ända upp till rikspolitiken.
Och den gruppen är ju begränsad till det fåtal som fått ett mediagodkännande att få uttala sig och vara med på annat än gruppbilder.
Så på det lokala och regionala planet bedrivs vår demokrati av doldisar, som oftast hellre lägger energi på att vara populär uppåt i partiet eller i just den förvaltning man är med och egentligen skall styra.
Varför har det blivit så här kan man undra? Det enkla svaret är att politik har blivit tråkigt och introvert. Istället för att ägna tid åt framtidsplanering som befolkningen förstår, så ägnar man sig åt siffersnurrerier kring förutspådd demografi och skattekraft. Jag kan garantera att just detta är föga intressant för medborgare och väljare. I detta ligger förstås själva kärnan.

Förvaltare tar över
Jag insåg redan som ung att man kan dela upp de allra flesta i två grupper. Man kan kalla dem för Förvaltare och Förnyare. Man kan också kalla dem för Försvarare eller Utmanare.
Om vi bara backar några år så var det vanligt att ett antal ”utvecklare” fanns i ledande politiska roller.   
Så är det inte längre. De förvaltande försvararna har tagit över och ju fler de blir desto mer finns att försvara.
Det är i ljuset av detta som samtliga partier tappar medlemmar och med detta allt lokalt politiskt intresse från gemene man.
Det går ju ändå inte att förändra.
Detta fenomen har blivit som ett slags vaccin för den rådande ordningen inte ska brytas. Den nyrekrytering som sker görs ofta i någon form av politiska drivbänkar. De få som nu vill engagera sig sugs upp i den politiska organisationen och kläms in i partiets alldeles egen trånga åsiktskorridor.
Den så kallade mångfalder har ersatts av farlig självgod enfald.

Språngbräda
Dessutom ser många av de som hamnar där, endast den nuvarande positionen som en språngbräda i den egna karriären. Just detta är mycket allvarligt. Vi har alltså en stor mängd politiker som egentligen inte vill göra det de är satta att göra, utan positionerar sig inför framtidens uppdrag. Och på den vägen är man också villig att offra, det som kanske är nödvändigt för det stora hela, men missgynnar karriären.
Men inför varje val så krisar det med att fylla partiets listor. Det saknas nästan överallt namn och med detta också personer. En och annan gång kommer en ny och politiskt oförstörd person in i de politiska rummen. När detta händer inträffar ofta nästa fenomen. Tystnaden. Det är förstås så att om en ny omdömesgill person kommer in i de för honom okända politiska rummen så gäller det ju att ta reda på vad denne både kan och vill.
Just detta är ju en jobbig resa som sällan blir av.

Ett namn på en stol
Som regel har ju inte den nye och oförstörde tackat ja till att bara vara ett namn på en stol i en nämnd eller styrelse. Men det är oftast det som förväntas. Att ta reda på och synkronisera åsikter är jobbigt så just detta låter man ofta bli. När så den nya kraften tar sig ton, så kommer den; Tystnaden.
Kom inte hit och stör vår ordning. Påstå inte att vi har gjort några fel tidigare. Det är så de tänker, men nästan aldrig säger. De förväntar sig att du skall in i den lokala ”torktumlaren” där alla taggar nöts av och efter ett antal år och varv så är du då till slut tillräckligt luddig för att inte skapa vare sig problem eller egna utspel. Om inte, så inträder läget Frysboxen. Tänk om de istället moget ägnat lite tid åt att lyssna, fråga och försökt förstå. Man väljer helt enkelt att inte prata om det som är svårt, utan låter det bara vara och kanske, förhoppningsvis så dör det ut eller snarare fryser inne.
Det är så det rullar på. Allt färre vill engagera sig i förvaltande och egenupplevt ofelbara organisationer. Det är nu vi måste satsa på Förnyarna. Mängden Förvaltare har för längesedan passerat vår smärtgräns i antal.
Sven-Arne Thorstensson

Allt färre
vill engagera sig
i förvaltande

Åsikter

Vi behöver en ny grundlag

”Förtroendet för folkvalda sjunker som en sten”

Medborgarnas förtroende för sina folkvalda ledare sjunker som en sten. Riksdagsledamöter och statsråd upplevs som verklighetsfrånvända partibroilers. Dessa styrande möter folket genom intervjuer i statsmedia, där personlighet och individuella tankemönster slipats bort genom medieträning i såpass hög grad att rösten i telefonkön framstår som ett attraktivt alternativ för lyssnaren.

Staten möter också sina medborgare genom myndigheter, som snarare verkar vara oroligt upptagna med att ge folket ”rätt bild” av de problem som landet möter, än att sakligt och metodiskt verkligen angripa det som är galet på riktigt.

Nyckeln till landets läge ligger i det politiska systemets konstruktion. Vägen till makt och inflytande idag är genom anpasslighet i hierarkiska organisationer, inte minst partierna. I en vital demokrati bör vägen snarare vara att bygga mer av makten underifrån genom att söka och få personligt förtroende hos en bredare krets av allmänheten.

Den generation av socialdemokrater som skapade 1974 års grundlag hade sina egna möjligheter att styra för ögonen. De hade inte någon utvecklad tanke på vilka effekterna skulle bli på systemets stabilitet och funktionsduglighet över tid. Till skillnad från t ex de amerikanska grundlagsfäderna, vilka ägnade decennier av tankemöda på att skapa ett politiskt system vars grundläggande drag ännu idag framstår som världens mest välfungerande efter 200 år.


Det måste finnas en balans mellan byråkrati och demokrati. De kompletterar och förbättrar varandra. Folkstyrets viktigaste funktion är meritokrati och ansvarsutkrävande, men utan balansering av opartisk byråkrati kan det landa i populism och klientelism. Byråkratins viktigaste funktion är å andra sidan sakkunskap och opartiskhet, men utan balansering av demokrati kan byråkratin förfalla, eller kapas av aktivister med en egen agenda med maktmissbruk som följd.

Den grandiosa självbilden är att Sverige som land är väldigt förskonat från korruption. Det är en sanning med modifikation. GRECO (EU:s antikorruptionsorgan) riktar tung kritik mot vänskapskorruption inom den svenska offentliga sektorn. Nepotism framför kompetens har tillåtits borra sig allt djupare in i maktens korridorer och tjänstemannasektorn. Politiker och myndighetschefer belönas allt för ofta med en ny topptjänst efter avslutad politisk karriär och myndighetschefer förflyttas till en ny tung tjänst trots att de blivit entledigade. Att statens klåfingriga händer dessutom söker sig ända in i rättsväsendet och sätter sig över domstolarnas oberoende, borde få allas varningsklockor att ringa.

Avsaknaden av ansvarsutkrävande av folkvalda och tjänstemän som begår allvarliga tjänstefel eller ägnar sig åt nepotism, eroderar inte bara förtroendet för grundbultarna i vår demokrati. Det legitimerar ytterligare vänskapskorruption i övriga samhället och sänder signalen att “alla inte är lika inför lagen”. Vanliga medborgare som begår mindre företeelser eller misstag slipper inte lika lätt undan från lagens långa arm. Medan andra kommer undan med en smäll på fingrarna och eventuellt straffas med en ny topptjänst.

Svenskar pratar med stolthet om sin demokrati, men den får aldrig tas för given. Demokratin behöver vårdas och stärkas, för vad händer med demokratin när förtroendet är förbrukat? Att bygga upp ett förtroende kan vara ett långt och mödosamt arbete, desto enklare är det att rasera det. Vad håller ihop oss som medborgare när misstankarna mot varandra växer? Reaktionen blir med stor sannolikhet att människor söker sig till starka och auktoritära ledare eller att de drar sig undan. Konsekvenserna av ett brustet samhällskontrakt kommer att bli många och förödande för oss alla.

För att stoppa den negativa utvecklingen som sprider sig som en pest i samhället så behöver vi omgående stärka de fundament som demokratin vilar på. Sverige är i stort behov av en grundlagsreform, med en ambition att återskapa det personliga ansvaret gentemot medborgarna som bärande tema. Vi behöver rulla tillbaka ett antal progressiva “reformer” som gjordes under det galna sextio- och sjuttiotalet, då bland annat tvåkammarriksdagen och ämbetsmannaansvaret kastades på skräphögen.
Det är nödvändigt att återställa förtroendet för våra folkvalda och det politiska systemet. Vi behöver därför en ny grundlag.

Alexandra Hedborg, Järfälla
Henrik Sundström, Uddevalla

Veckans krönika

Konsensus-sjukans likstelhet

”Allt filtreras ner till könlöst snömos”

Allt fler avstår från att engagera sig som politiker och vi bör förstås ställa frågan varför. Trenden i sig håller effektivt på att undergräva tilltron till demokratin. Vi ser det ske, men gör ingenting åt det.
Det mentala avståndet ökar nu mellan väljare och politiker. Det tragiska är, att om du ska lyckas att få en position inom ett parti eller intresseorganisation, så behöver du anpassa dig ”in absurdum”. Numera så accepteras inte att någon sticker ut från den snäva gemensamma plattformen.
För att försäkra sig om den totala likformigheten, använder man sig av en välplanerad och strikt kommunikationsstrategi som alla beordras följa.
Du som enskild politiker av låg rang, får snart inte säga någonting alls. Det har till och med blivit så att om du inte tillhör den absoluta partitoppens inre krets, har du snart inte ens rätten att ha en åsikt över någonting överhuvudtaget, i alla fall inte så att det på något vis kan nå offentlighetens ljus.

”Könlöst snömos”
Allt som skall offentligt kommuniceras filtreras ner till ett könlöst snömos som egentligen inte säger någonting alls. Det är det som är själva strategin, och det är därför vi ser så få intressanta utspel idag. Det händer nästan aldrig.
Resultatet blir förstås att viljestarka personer avstår helt från att ansluta sig till de tysta kollektiven, de som vissa kallar röstboskapen. Det har helt plötsligt blivit fult att vilja något och ännu fulare att göra fel.
Vid den punkten kan vi stanna upp och reflektera en stund.
Världen omkring oss i samhället är väldigt heterogen. Vi alla styrs av olika värderingar som människor.
Alla bör ha rätt att vara den man vill, med undantaget att det inte skadar andra.

Korridoren förödande smal
Med detta i minnet, ser vi de personer vi valt för att föra vår talan, nu sitta bakbundna av stark central styrning.
Vi börjar se igenom detta nu. Den politiska fåran, eller den så kallade åsiktskorridoren, har blivit förödande smal, och bara de som trivs i att själva bli styrda stannar där.
Hur kan det ha blivit så här? Troligen är det så att samhällsnormen nu blivit storföretags-management, anpassad till storstadsmiljö. I den miljön är alla utbytbara. Ord som formell kompetens väger nu blytungt tyngre än personliga egenskaper och talang.
De allra flesta av oss har nog svårt att känna sig hemma där, och anpassa oss till en sådan likriktad och känslobefriad miljö. När vi själva känner den känslan, ökar samtidigt avståndet till dem som trivs i den.
Vi behöver möta människor före funktioner. Vi behöver helt enkelt känna oss viktiga i vardagen.

Att göra rätt
Själv tror jag att de allra flesta människor gillar modiga och frisinnade vänner och ledare. Personer som vågar säga vad de tycker och stå för det de säger, och framförallt personer som kan erkänna att de gjort fel. Känner man så, så ogillar man samtidigt motsatsen.
Det vi ser nu är att våra företrädare hellre ägnar sig åt att göra saker rätt, än att göra – rätt saker. Tryggheten i detta är att de känner sig säkrare att gå omkring med någon annans åsikt än sin egen.
Det handlar om den borttynande viljan. En titt på vad olika personer delar på sociala medier, visar en grupp som fotograferar den mat som de just lagat, och som nu ligger på tallriken. Dessa personer blir ibland förminskade av andra som triviala.
Här vill jag påstå att dessa är väldigt konkreta i sitt budskap. ”Se här”, den här maten har jag lagat och den skall jag strax bjuda mina vänner på.
När en bekräftelsetörstig politiker delar bilder så är det ofta någon annans Power-Point man fotograferat, och vilka viktiga vänner man träffat under dagen. Och inte ett ord om vad man tänker göra sen.
Hur detta utvecklas vet man ju inte. Antingen börjar matfotograferna att plåta andras kokböcker, eller så kommer ”viktigavännerfotograferna” att börja plåta det färdiga resultatet. Klart att serveras.
Sven-Arne Thorstensson