Demokrati

”Underskott på stabilt ledarskap”

VästsidanLämna en kommentar

Det är för många kockar i soppan. Och nivån är för låg. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson synar i veckans krönika svensk politik inför valet. Partierna ägnar sig åt att angripa varandra hellre än att föra fram sin egen politik. Svensk politik präglas idag av käbbel och svartmålning. Debatten håller därför historiskt låga nivåer.
”Nu är det dags att släppa det”, skriver Sven-Arne Thorstensson.
”Inget svenskt parti har försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.”
Partierna blir ointressanta. Antalet medlemmar har sjunkit med 80 procent.
”Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier.”
Partierna är inget självändamål. ”Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.”
Vad vi behöver nu är stabilitet, konstaterar Sven-Arne Thorstensson, som avslutar med en ”smärtsam slutsats”. Vi lider av ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.

Många kockar i en soppa som skar sig

Troligen bevittnar vi just nu något som kommer utgöra ett betydande avsnitt i framtidens historieböcker.
Det partipolitiska spelet inför det kommande valet har nått nya bottennivåer och har med råge passerat vad som är värdigt. Allt tycks ske utan att ansvariga politiker begriper att vi synat deras kort. Vi ser deras Svarte Petter-spel, där de ivrigt försöker svartmåla den hand som de anser är fulast.
Vi ser det, och det är inte värdigt. Det är pinsamt att beskåda, likt ett dåligt kammarspel, där det smälls i dörrar som öppnas och stängs, och där skådespelarna satsar mest på att visa sin egen förträfflighet, allt på bekostnad av själva handlingen.
Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier. Inte värdigt Nobelprisets hemland. Inte värdigt en nation och ett folk som byggt upp ASEA, SKF, Atlas Copco, Bofors, Volvo, Saab-Scania, Astra och Ericsson. Stora och världsberömda bolag som satt Sverige på kartan över framgång.
Det är inte värdigt ett land som för bara några decennier sedan tillskrevs statusen ”världens bästa land att leva i ”.

Släpp det!
Nivån har alltså sjunkit till en historiskt låga nivåer, på gränsen till härdsmälta. Den tekniska och humanitära stormakten har förvandlats till en kittel fylld med många kaos. Troligen ser partierna dessa problem själva (dummare kan de väl inte vara). Men ändå fortsätter det.
Käbblet, svartmålningen och blockaderna.
Nu är det dags att släppa det.Vad är det då som skapat allt detta? Om man försöker finna en förklaring, så finns det några fenomen att titta närmare på.
Det första är den svenska präktigheten. Strävan att vara ofelbar. Att ha eller göra fel är något bland det fulaste många vet. Pinsamt tycker allt för många. Därför vågar man aldrig pröva det nya eller åtminstone inte om man själv riskerar att få ta konsekvensen. Man vågar alltså inte. Bättre att sitta still än att resa sig och riskera falla. 

Gamla och nya
Den andra är vår svenska oförmåga att släppa det gamla helt och bygga nytt. Detta handikapp har seglat upp allt mera på senare tid. Det har skett i takt med att ingenjörerna och industrin tappat sin kungliga status som välfärdsbyggare. Inom ingenjörernas värld finns ingen större nostalgi för det gamla, det hamnar på museiavdelningen som ren historia. Ingen skulle behålla en liten bit av den gamla produktionslinan om det finns en ny och mer effektiv att tillgå.
Plötsligt så ser vi ett mönster. Vi ser inte den direkta konsekvensen av förlegade synsätt som ingenjörerna gör. Vi håller krampaktigt kvar i något gammalt för vi är oroliga för det nya, fast inte om det är tillräckligt långt fram i tiden. Långa idéer om framtiden är ok men inte viljan om snabb och nödvändig förändring vid uppenbara problem.
Översätter vi detta till vårt politiska landskap så river man inte, man adderar i stället. Inget svenskt parti försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.

Ointressanta partier
Ingen har någonsin uttryckt behovet av att skrota något parti trots att antalet medlemmar i partierna sjunkit med mer än 80 procent. Under mitt födelseår 1962 fanns 1 346 000 medlemmar i 5 partier. Nu sextio år senare är finns åtta riksdagspartier och de samlar endast in 244 000 medlemmar tillsammans. Alltså mindre än 2 procent av hela befolkningen.
Partierna har för oss allmänheten blivit verklighetsfrånvända och därmed ointressanta. Adderar vi sedan att samtliga åtta Riksdagspartier inrymmer minst två olika falanger vardera, så finns nu 16 olika krafter som bryter och bänder i samtliga frågor som ska passera politiska beslut.
Ni förstår ju, att redan där ligger en stor del av förklaringen varför vi inte kommer framåt, utan ständigt hamnar på efterkälken.
Om vi tänker efter så är det många av våra partier som tydligt uttrycker att ”Vi tar ansvar för Sverige”.
Genom att göra vad, undrar jag.
Det viktigaste våra partier skulle behöva göra är att ifrågasätta sig själva.
Jag säger: Ni är inget självändamål. Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.

En smärtsam slutsats
På något sätt så kommer jag tänka på de intriger som flöt upp till ytan i  Svenska Akademien för några år sedan. Ju mer man rörde, ju mer skit flöt upp.
Tyvärr så drar min väldigt borgerliga hjärna en smärtsam slutsats just nu. Jag tror nämligen att även en stabil Socialdemokratisk majoritet i Riksdagen de senaste 15 åren hade gett oss ett bättre läge än det vi ser nu.
I ett sossestyrt land hade det varit betydligt kärvare att vara företagare men vi hade haft ett fungerande försvar, tillräckligt med poliser, hårdare straff och tillräckligt med platser i häkten och fängelser. Vi hade haft en modest invandring och en bättre och striktare integration. Vi hade haft kärnkraft och tillräckligt med elledningar. Att vi inte har detta beror på andra partiers särintressen och blockeringar.
Sverigedemokraternas tillväxt är gödslad med politiska tillkortakommande från dumliberalismen. Vi har helt enkelt haft ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.
Så jag sällar mig till den forne franske presidentens Charles De Gaulle summering: Hur ska man kunna styra ett land med 258 sorters ostar?
Sven-Arne Thorstensson

”Ni utgör en pinsam del av vår samtid
och om ni vill ta ansvar,
agera, fusionera, lägg ner och bygg nytt.”

Sven-Arne Thorstensson

Demokratins kris

VästsidanLämna en kommentar

Om du funderar på att engagera dig politiskt? Tänk då på att vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet. I veckans krönika ställer Sven-Arne Thorstensson diagnos på rikspolitiken. Hans slutsats är att demokratin är i kris, och att partierna måste ändra sitt beteende om vi ska kunna rädda demokratin. ”De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva”, skriver Sven-Arne Thorstensson och uppmanar alla partier till självransakan. Sluta kritisera andra. Börja lyssna på vanligt folk. ”Ta lärdom och våga ompröva. Först då finns en väg framåt”, skriver han.

Vem skulle trivas i det sällskapet

”Som att simma över hela Atlanten i motvind, med en visselpipa i munnen”

Sluta med att kritisera allt och alla. Engagera dig politiskt och var med och påverka samhället i stället.
Så brukar det låta när en vanlig ”kålsupare” som jag framför åsikter om huruvida politiken som förs är lyhörd, logisk eller rent utav kontraproduktiv.
Men handen på hjärtat. Är det ens värt att tänka tanken och försöka? Och hur skulle det gå till?
För de allra flesta känns det just nu, som att försöka simma över hela Atlanten i motvind och med liten visselpipa i full storm påkalla uppmärksamhet.
De senaste årens rikspolitiska soppa förstärker min bild. Hur är det ens möjligt att åtta partier, som verkar i samma land, torgför sitt eget oomkullrunkeliga ansvar genom att kasta skit på andra som första lösning.
Ord och blott ord trummas ut. Varje tillfälle tas till att misskreditera i stället för att finna rimliga lösningar som de flesta kan tugga i si, och bär dessa till torget istället för att blockera och skriva egna misstolkningar av konkurrenternas förslag.

Otaktiskt debacle
Med detta i minne kan vi nu se tillbaka på den senaste veckas Riksdagsdebacle, med justitieminister Morgan Johansson i focus. Fanns det något mera otaktiskt än att försöka brännmärka en minister, så här i slutet av mandatperioden, om man inte var mer än hundra procent säker på att lyckas.
Nej givetvis inte. Vad som drev SD-M-L-KD dit vet jag inte, men det var urbota dumt.
Troligen ville de ”tvåla till” Regeringen och visa sin förträfflighet framför den misslyckade-Johansson.
Men de spände bågen och den brast (igen).
Det de borde gjort istället, var att sitta kvar på läktaren, ätit popcorn, noterat och kommenterat än fler tillkortakommanden som Misslyckade-Johansson inte klarat av.
Samtidigt kunde de torgfört att C-MP-V ändå kommer rädda honom och då trotsat KU’s massiva kritik.
Det hade varit bättre. Mycket bättre för dem.
Men som om det finns en slags oskriven lag, så koncentrerar man sig ständigt på fel saker i politiken och angreppen på varandras beteenden blir mer och mer tröttsamt att bevittna.

Självanalys
De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva. I fonden av detta, så borde alla partier sätta sig ner och analysera sig själva. Men de egna kotterierna sätter förstås stopp för denna naturliga åtgärd.
I grund och botten så tror jag att de vet om, att gamla och stora organisationer riskerar att förlora sin egen förmåga till självanalys med tiden. Inom företagsvärlden så vet man det. Blir den egna affärsidén utmanad av någon annan, då startar de flesta företag (om de inte är för självgoda och döende) upp en självanalys om hot och egen förmåga.
Inte för en sekund startar de upp en process, som sablar ner konkurrentens idé.
Alla vet att företag aldrig blir framgångsrika om man svartmålar konkurrenten.
Men i rikspolitiken har det nu tydligen blivit det koncept man bygger egen identitet på.

Godhetsknark
Tyvärr så verkar det som om historien upprepar sig. Under andra halvan av 1700-talet så fjärmade sig den franska adeln allt mera från de bekymmer som de flesta led av vid den tiden i Frankrike. Fattigdomen och eländet hölls på säkert armlängds avstånd från Versailles. Ludvigs rådgivare målade upp just den bilden som Ludvig ville höra.
Samma sak händer nu i Ryssland och ger konsekvenser om man inte är lojal mot överheten. Putin vill se en vacker bild av sitt land och lyssnar bara på de experter som vittnar om exakt det vackra som Putin vill höra.
En felaktig sanning, vid fel tillfälle får konsekvenser. I Ryssland, precis som då i Versailles, och i Sverige nu. Det som förenar Ludvig, Vladimir och de svenska rikspolitikerna, är den egna oöverträffade förträffligheten. Det är som om man helt tappat förmågan att se vad man själv håller på med, och lever i något slags pågående rus av egenframställt godhetsknark.

Självgodhet
I veckan publicerade BBC en lång intervju med den tidigare förbundskanslern Angela Merkel. Frågorna gick ut på vad hon själv ansåg, om den hållning som Tyskland har haft till Putin och Ryssland. Inte en stavelse om att hon gjort några som helst felbedömningar under de 16 år som hon styrt Europas ledande industrination.
Ett citat slog mig mitt i ansiktet ”Att diplomatin inte fungerat, betyder inte att den varit fel.”
Hon menar att vi gjorde rätt men verkligheten blev fel. Detta är i god jämförelse med kirurgens ord. ”Operationen var lyckad men patienten avled”.
Merkels uttalande kommer bli min sinnebild av självgodhet för resten av det här året.

”Prata med vanligt folk”
Det är nu dags för alla riksdagspartier att överge denna självgodhet och uppmana sina organisationer till riktig självrannsakan. Att fundera över vad som blev fel. Vilka som är vilseledare i egna syften. Varför göms det sura bort, som om det inte fanns?
Öppna upp era sinnen, ifrågasätt om er sanning verkligen är sanning. Lägg örat mot marken. Prata med vanligt folk och uppmana dem att vara kritiska. Bejaka kritiker och låt dem konkretisera i ställer för att slå dövörat till. 
Ta lärdom och våga ompröva. Var tydlig med vad som ni gjort rätt och än viktigare, vad som blev fel.
Först då finns en väg fram. Skiter ni i det och kör på som innan, då kommer vår demokrati att förbli döende och helt avlida inom en generation.

En lönsam lögn
Och precis när jag skulle sätta punkt för denna krönika, kom så nyheten om den uppburne sossen Jörgen Hellman. Socialdemokraternas Riksdagsman, tillika ordförande i skatteutskottet och ledamot av riksrevisionens parlamentariska råd.
Denne politruk, som för landets medborgare skall lotsa skatternas medel till rätt ställe. Han om någon är mantalsskriven och säger sig bo i en sunkig rivningskåk på Dalboslätten, utan toalett och rinnande vatten. Denne i förtroende valde (S)Hellman har för denna lögn tillskansat sig 700 000 kronor av dina och mina pengar, genom att ljuga oss rakt i ansiktet.
Och dessutom försöker han komma undan och svära sig fri. En fullgod politisk jämbördig med Polisens Kapten-klänning alltså.
Så om du funderar på att engagera dig politiskt. Vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet.
Sven-Arne Thorstensson

”Vägen uppåt är lång och smutsig,
och om du mot förmodan orkar fram,
kommer du idag inte att trivas i sällskapet”

Vad de flesta vill ha

VästsidanLämna en kommentar

En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.”
Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.

Hon startade återerövringen av demokratin

Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot

Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse.
Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”.
Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.

Ett strategispel
Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.
Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet.
De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.

Bubblan brast
Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra.
Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.

Tystad av toklojalister
Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.
Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet.
Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad.
Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont.
Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Sven-Arne Thorstensson

”Hon startade
återerövringen av
den riktiga demokratin”

MP hot mot demokratin

VästsidanLämna en kommentar

Objektiva principer genomsyrar Västvärlden och det vi kallar liberal demokrati. ”I grunden betyder det att den enskilda människan är fri, och statens huvudsakliga jobb är att skydda individens rätt”, skriver Henrik Sundström. ”Demokrati är således mer än bara folkstyre, utan också regler för hur staten får hantera medborgaren inom folkstyrets ram.”
”Miljöpartiet har gång efter annan visat att man i praktiken skiter högaktningsfullt i demokratins värden”, fortsätter Henrik Sundström. ”De är så upptagna av tanken att allt de föreslår är Gott, att de inte ens förstår att deras förslag innebär allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och demokratins principer. Så länge som MP sitter kvar i regeringen befinner vi oss på ett sluttande plan mot ett mer totalitärt samhälle. De måste bort från regeringsmakten och helst ut ur riksdagen.”

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är henrik-sundstrocc88m.jpg

Miljöpartiet ett hot mot demokratin

MP-förslag kränker mänskliga rättigheter

Miljöpartister är de sista som ska tala om för M och KD vilka ”värderingar” de har.

Borgerligheten talar inte om ”värderingar”, vi talar om värden. En värdering är något subjektivt, i grunden ett rent tyckande. Ett värde är en objektiv princip. Borgerligheten menar att staten ska ordnas med dessa objektiva principer som grund. ”We hold these truths to be self-evident, that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights, that among these are life, liberty and the pursuit of happiness”.
Dessa objektiva principer, ursprungligen från upplysningen och den anglosaxiska statsrättsliga traditionen, genomsyrar idag hela västvärlden – det som populärt brukar kallas för ”liberal demokrati”. I grunden betyder det att den enskilda människan är fri, och statens huvudsakliga jobb är att skydda individens rätt.
Rätten till liv, frihet, icke-diskriminering, ägande, yttrandefrihet och ansvarsutkrävande i fria och hemliga val är okränkbara värden som inte ens en lagstiftande majoritet har rätt att tafsa på. Om så ändå skulle ske, så är det självständiga domstolar som ska vara  medborgarens yttersta värn mot regeringens makt. Demokrati är således mer än bara folkstyre, utan också regler för hur staten får hantera medborgaren inom folkstyrets ram.

MP skiter i demokratin

Medan borgerligheten har den liberala demokratin i sitt DNA, så har Miljöpartiet gång efter annan visat att man i praktiken skiter högaktningsfullt i demokratins värden. Ett axplock av exempel:
– EU-parlamentarikern Pär Holmgren, tidigare mest känd från SVT, har vid flera tillfällen och under lång tid uttryckt att folkstyret borde avskaffas till förmån för en ”klimatdiktatur”
Pär Holmgren hyser en misstro mot demokratin (expressen.se)
– Språkrören Märta Stenevi och Per Bolund menar att markägare inte äger sin mark, utan bara ”förvaltar” den. För statens räkning, får man kanske anta.
Stenevi och Bolund (MP): Skydda dubbelt så mycket skog – DN.SE 
– Kvotering till privata bolagsstyrelser, d v s lagstiftning om systematisk diskriminering av män på grund av sitt kön, är inskrivet i partiets program. Således respekteras varken äganderätten eller principen om icke-diskriminering
programfordjupning_jamstalldhet.pdf (mp.se)
– Partiet hyser inga som helst betänkligheter att ingripa i pågående rättsprocesser i oberoende domstolar, om utslaget enligt gällande lag kan riskera att bli ”fel”
Miljöpartiet säger nej till Preems utbyggnad (expressen.se)
– Statsrådet Bah Kuhnke tillsatte en utredning för att kunna ge presstöd bara till maktlojal press
Nya presstödet öppnar för kontroll av journalister | Dagens Samhälle (dagenssamhalle.se) 
– Flera ledande MP-företrädare, som statsråden Lindhagen och Lind, vill begränsa yttrandefriheten så att makthavarna ”ska våga delta i debatten”
Vi ser hur rasismen tillåts ta plats och normaliseras (expressen.se) 

Miljöpartisterna är så upptagna av tanken att allt de föreslår är Gott, att de inte ens förstår att deras förslag innebär allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna och demokratins principer. Så länge som MP sitter kvar i regeringen befinner vi oss på ett sluttande plan mot ett mer totalitärt samhälle. De måste bort från regeringsmakten och helst ut ur riksdagen.

Henrik Sundström

”Så länge MP sitter kvar i regeringen

befinner vi oss på ett sluttande plan

mot ett mer totalitärt samhälle”

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Vår demokrati är hotad. Allt för få vill engagera sig. Vi måste satsa på Förnyare. Mängden Förvaltare har för länge sedan passerat vår smärtgräns, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson.

Konsten att döda engagemang

Vår så värnade demokrati är hotad. Delar av den ligger redan för döden, och den lilla återväxt som finns, sker i drivbänkar under kontrollerade former. Aldrig har så få velat ägna sig åt aktiv politik som nu.
All makt utgår från folket heter det ju. Så fint det låter egentligen. Det är vi, folket, som styr via personer som vi tillsammans har förtroende för. Om det hade kunnat vara så, då hade det ju varit bra. Men den tiden är snart förbi om den inte redan är det.
För inte alls länge sedan så kunde de flesta både peka ut och namnge ett antal personer i deras närhet som de hyste förtroende och respekt för. De fanns då, de personer som rakryggat förde talan.
De stod upp när det blåste och kunde behålla sitt förtroende även om deras bedömning sved en aning. Men vart tog de vägen?

Ett gäng doldisar
Idag finns det knappt någon som känner sina lokala politiker om de ens vet hur de ser ut. Enda undantaget är väl de som tagit sig ända upp till rikspolitiken.
Och den gruppen är ju begränsad till det fåtal som fått ett mediagodkännande att få uttala sig och vara med på annat än gruppbilder.
Så på det lokala och regionala planet bedrivs vår demokrati av doldisar, som oftast hellre lägger energi på att vara populär uppåt i partiet eller i just den förvaltning man är med och egentligen skall styra.
Varför har det blivit så här kan man undra? Det enkla svaret är att politik har blivit tråkigt och introvert. Istället för att ägna tid åt framtidsplanering som befolkningen förstår, så ägnar man sig åt siffersnurrerier kring förutspådd demografi och skattekraft. Jag kan garantera att just detta är föga intressant för medborgare och väljare. I detta ligger förstås själva kärnan.

Förvaltare tar över
Jag insåg redan som ung att man kan dela upp de allra flesta i två grupper. Man kan kalla dem för Förvaltare och Förnyare. Man kan också kalla dem för Försvarare eller Utmanare.
Om vi bara backar några år så var det vanligt att ett antal ”utvecklare” fanns i ledande politiska roller.   
Så är det inte längre. De förvaltande försvararna har tagit över och ju fler de blir desto mer finns att försvara.
Det är i ljuset av detta som samtliga partier tappar medlemmar och med detta allt lokalt politiskt intresse från gemene man.
Det går ju ändå inte att förändra.
Detta fenomen har blivit som ett slags vaccin för den rådande ordningen inte ska brytas. Den nyrekrytering som sker görs ofta i någon form av politiska drivbänkar. De få som nu vill engagera sig sugs upp i den politiska organisationen och kläms in i partiets alldeles egen trånga åsiktskorridor.
Den så kallade mångfalder har ersatts av farlig självgod enfald.

Språngbräda
Dessutom ser många av de som hamnar där, endast den nuvarande positionen som en språngbräda i den egna karriären. Just detta är mycket allvarligt. Vi har alltså en stor mängd politiker som egentligen inte vill göra det de är satta att göra, utan positionerar sig inför framtidens uppdrag. Och på den vägen är man också villig att offra, det som kanske är nödvändigt för det stora hela, men missgynnar karriären.
Men inför varje val så krisar det med att fylla partiets listor. Det saknas nästan överallt namn och med detta också personer. En och annan gång kommer en ny och politiskt oförstörd person in i de politiska rummen. När detta händer inträffar ofta nästa fenomen. Tystnaden. Det är förstås så att om en ny omdömesgill person kommer in i de för honom okända politiska rummen så gäller det ju att ta reda på vad denne både kan och vill.
Just detta är ju en jobbig resa som sällan blir av.

Ett namn på en stol
Som regel har ju inte den nye och oförstörde tackat ja till att bara vara ett namn på en stol i en nämnd eller styrelse. Men det är oftast det som förväntas. Att ta reda på och synkronisera åsikter är jobbigt så just detta låter man ofta bli. När så den nya kraften tar sig ton, så kommer den; Tystnaden.
Kom inte hit och stör vår ordning. Påstå inte att vi har gjort några fel tidigare. Det är så de tänker, men nästan aldrig säger. De förväntar sig att du skall in i den lokala ”torktumlaren” där alla taggar nöts av och efter ett antal år och varv så är du då till slut tillräckligt luddig för att inte skapa vare sig problem eller egna utspel. Om inte, så inträder läget Frysboxen. Tänk om de istället moget ägnat lite tid åt att lyssna, fråga och försökt förstå. Man väljer helt enkelt att inte prata om det som är svårt, utan låter det bara vara och kanske, förhoppningsvis så dör det ut eller snarare fryser inne.
Det är så det rullar på. Allt färre vill engagera sig i förvaltande och egenupplevt ofelbara organisationer. Det är nu vi måste satsa på Förnyarna. Mängden Förvaltare har för längesedan passerat vår smärtgräns i antal.
Sven-Arne Thorstensson

Allt färre
vill engagera sig
i förvaltande

Åsikter

VästsidanLämna en kommentar

Vi behöver en ny grundlag

”Förtroendet för folkvalda sjunker som en sten”

Medborgarnas förtroende för sina folkvalda ledare sjunker som en sten. Riksdagsledamöter och statsråd upplevs som verklighetsfrånvända partibroilers. Dessa styrande möter folket genom intervjuer i statsmedia, där personlighet och individuella tankemönster slipats bort genom medieträning i såpass hög grad att rösten i telefonkön framstår som ett attraktivt alternativ för lyssnaren.

Staten möter också sina medborgare genom myndigheter, som snarare verkar vara oroligt upptagna med att ge folket ”rätt bild” av de problem som landet möter, än att sakligt och metodiskt verkligen angripa det som är galet på riktigt.

Nyckeln till landets läge ligger i det politiska systemets konstruktion. Vägen till makt och inflytande idag är genom anpasslighet i hierarkiska organisationer, inte minst partierna. I en vital demokrati bör vägen snarare vara att bygga mer av makten underifrån genom att söka och få personligt förtroende hos en bredare krets av allmänheten.

Den generation av socialdemokrater som skapade 1974 års grundlag hade sina egna möjligheter att styra för ögonen. De hade inte någon utvecklad tanke på vilka effekterna skulle bli på systemets stabilitet och funktionsduglighet över tid. Till skillnad från t ex de amerikanska grundlagsfäderna, vilka ägnade decennier av tankemöda på att skapa ett politiskt system vars grundläggande drag ännu idag framstår som världens mest välfungerande efter 200 år.

Alexandra Hedborg, Järfälla, och Henrik Sundström, Uddevalla, vill ha en ny grundlag. Foto: Ingemar Walldén och Westsidan.


Det måste finnas en balans mellan byråkrati och demokrati. De kompletterar och förbättrar varandra. Folkstyrets viktigaste funktion är meritokrati och ansvarsutkrävande, men utan balansering av opartisk byråkrati kan det landa i populism och klientelism. Byråkratins viktigaste funktion är å andra sidan sakkunskap och opartiskhet, men utan balansering av demokrati kan byråkratin förfalla, eller kapas av aktivister med en egen agenda med maktmissbruk som följd.

Den grandiosa självbilden är att Sverige som land är väldigt förskonat från korruption. Det är en sanning med modifikation. GRECO (EU:s antikorruptionsorgan) riktar tung kritik mot vänskapskorruption inom den svenska offentliga sektorn. Nepotism framför kompetens har tillåtits borra sig allt djupare in i maktens korridorer och tjänstemannasektorn. Politiker och myndighetschefer belönas allt för ofta med en ny topptjänst efter avslutad politisk karriär och myndighetschefer förflyttas till en ny tung tjänst trots att de blivit entledigade. Att statens klåfingriga händer dessutom söker sig ända in i rättsväsendet och sätter sig över domstolarnas oberoende, borde få allas varningsklockor att ringa.

Avsaknaden av ansvarsutkrävande av folkvalda och tjänstemän som begår allvarliga tjänstefel eller ägnar sig åt nepotism, eroderar inte bara förtroendet för grundbultarna i vår demokrati. Det legitimerar ytterligare vänskapskorruption i övriga samhället och sänder signalen att “alla inte är lika inför lagen”. Vanliga medborgare som begår mindre företeelser eller misstag slipper inte lika lätt undan från lagens långa arm. Medan andra kommer undan med en smäll på fingrarna och eventuellt straffas med en ny topptjänst.

Svenskar pratar med stolthet om sin demokrati, men den får aldrig tas för given. Demokratin behöver vårdas och stärkas, för vad händer med demokratin när förtroendet är förbrukat? Att bygga upp ett förtroende kan vara ett långt och mödosamt arbete, desto enklare är det att rasera det. Vad håller ihop oss som medborgare när misstankarna mot varandra växer? Reaktionen blir med stor sannolikhet att människor söker sig till starka och auktoritära ledare eller att de drar sig undan. Konsekvenserna av ett brustet samhällskontrakt kommer att bli många och förödande för oss alla.

För att stoppa den negativa utvecklingen som sprider sig som en pest i samhället så behöver vi omgående stärka de fundament som demokratin vilar på. Sverige är i stort behov av en grundlagsreform, med en ambition att återskapa det personliga ansvaret gentemot medborgarna som bärande tema. Vi behöver rulla tillbaka ett antal progressiva “reformer” som gjordes under det galna sextio- och sjuttiotalet, då bland annat tvåkammarriksdagen och ämbetsmannaansvaret kastades på skräphögen.
Det är nödvändigt att återställa förtroendet för våra folkvalda och det politiska systemet. Vi behöver därför en ny grundlag.

Alexandra Hedborg, Järfälla
Henrik Sundström, Uddevalla

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Konsensus-sjukans likstelhet

”Allt filtreras ner till könlöst snömos”

Allt fler avstår från att engagera sig som politiker och vi bör förstås ställa frågan varför. Trenden i sig håller effektivt på att undergräva tilltron till demokratin. Vi ser det ske, men gör ingenting åt det.
Det mentala avståndet ökar nu mellan väljare och politiker. Det tragiska är, att om du ska lyckas att få en position inom ett parti eller intresseorganisation, så behöver du anpassa dig ”in absurdum”. Numera så accepteras inte att någon sticker ut från den snäva gemensamma plattformen.
För att försäkra sig om den totala likformigheten, använder man sig av en välplanerad och strikt kommunikationsstrategi som alla beordras följa.
Du som enskild politiker av låg rang, får snart inte säga någonting alls. Det har till och med blivit så att om du inte tillhör den absoluta partitoppens inre krets, har du snart inte ens rätten att ha en åsikt över någonting överhuvudtaget, i alla fall inte så att det på något vis kan nå offentlighetens ljus.

”Könlöst snömos”
Allt som skall offentligt kommuniceras filtreras ner till ett könlöst snömos som egentligen inte säger någonting alls. Det är det som är själva strategin, och det är därför vi ser så få intressanta utspel idag. Det händer nästan aldrig.
Resultatet blir förstås att viljestarka personer avstår helt från att ansluta sig till de tysta kollektiven, de som vissa kallar röstboskapen. Det har helt plötsligt blivit fult att vilja något och ännu fulare att göra fel.
Vid den punkten kan vi stanna upp och reflektera en stund.
Världen omkring oss i samhället är väldigt heterogen. Vi alla styrs av olika värderingar som människor.
Alla bör ha rätt att vara den man vill, med undantaget att det inte skadar andra.

Korridoren förödande smal
Med detta i minnet, ser vi de personer vi valt för att föra vår talan, nu sitta bakbundna av stark central styrning.
Vi börjar se igenom detta nu. Den politiska fåran, eller den så kallade åsiktskorridoren, har blivit förödande smal, och bara de som trivs i att själva bli styrda stannar där.
Hur kan det ha blivit så här? Troligen är det så att samhällsnormen nu blivit storföretags-management, anpassad till storstadsmiljö. I den miljön är alla utbytbara. Ord som formell kompetens väger nu blytungt tyngre än personliga egenskaper och talang.
De allra flesta av oss har nog svårt att känna sig hemma där, och anpassa oss till en sådan likriktad och känslobefriad miljö. När vi själva känner den känslan, ökar samtidigt avståndet till dem som trivs i den.
Vi behöver möta människor före funktioner. Vi behöver helt enkelt känna oss viktiga i vardagen.

Att göra rätt
Själv tror jag att de allra flesta människor gillar modiga och frisinnade vänner och ledare. Personer som vågar säga vad de tycker och stå för det de säger, och framförallt personer som kan erkänna att de gjort fel. Känner man så, så ogillar man samtidigt motsatsen.
Det vi ser nu är att våra företrädare hellre ägnar sig åt att göra saker rätt, än att göra – rätt saker. Tryggheten i detta är att de känner sig säkrare att gå omkring med någon annans åsikt än sin egen.
Det handlar om den borttynande viljan. En titt på vad olika personer delar på sociala medier, visar en grupp som fotograferar den mat som de just lagat, och som nu ligger på tallriken. Dessa personer blir ibland förminskade av andra som triviala.
Här vill jag påstå att dessa är väldigt konkreta i sitt budskap. ”Se här”, den här maten har jag lagat och den skall jag strax bjuda mina vänner på.
När en bekräftelsetörstig politiker delar bilder så är det ofta någon annans Power-Point man fotograferat, och vilka viktiga vänner man träffat under dagen. Och inte ett ord om vad man tänker göra sen.
Hur detta utvecklas vet man ju inte. Antingen börjar matfotograferna att plåta andras kokböcker, eller så kommer ”viktigavännerfotograferna” att börja plåta det färdiga resultatet. Klart att serveras.
Sven-Arne Thorstensson