Vad de flesta vill ha

En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.”
Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.

Hon startade återerövringen av demokratin

Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot

Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse.
Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”.
Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.

Ett strategispel
Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.
Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet.
De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.

Bubblan brast
Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra.
Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.

Tystad av toklojalister
Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.
Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet.
Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad.
Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont.
Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Sven-Arne Thorstensson

”Hon startade
återerövringen av
den riktiga demokratin”

Veckans krönika

Nutidens Farbror Melker fattar ännu mindre hur man lever på landet. Ändå är det dessa som regerar. Det är den urbana normen som gäller, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, som hyllar Helena Lindahl, Västerbotten, som ett lysande undantag.
Vi har inte råd med 300 slätkammade ja-sägare längre, vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson är tillbaka i gammal god form
. Läs hela krönikan.

Nu finns det tusentals Farbror Melker

Nutidens Farbror Melker regerar

Astrid Lindgrens briljans fångade redan 1964 förlagan av vad vi nu ser effekterna av. Farbror Melker kom från stan och fattade inte ett dugg om hur man lever på landet. I TV-serien från då, finns många paralleller med nu, fast nu har blivit mer än rart och bortkommet.
Dagens Melker har tagit kommandot och sätter nu normen, trots att han idag fattar ännu mindre än sin förlaga Melker gjorde då.
Hur kan det då ha blivit så undrar den som tänker några varv till.
Jo, tyvärr har vi ”på landet” oss själva att skylla. Vi har stilla suttit och sett det ske. Vi har helt enkelt kapitulerat för stadens bild av vad som en gång var ursprunget.

Den urbana normen
Under årtionden har vi utsett våra egna ”landsbygdspolitiker” till att föra vår talan. Trots att hela vårt valsystem på alla sätt gynnar landsbygdsregionerna när det gäller vår representativa demokrati, så når inte våra röster fram.
Vi har sölat bort det helt. Eller snarare. Vi har låtit dem göra det.
Problemet ligger ju förstås i, att vi tappat greppet om både våra politiker och politiken.
När det gäller politikerna (med mycket få undantag) så har vi alla både sett och hört dem. Inte en gång, inte tre, utan väldigt många gånger.
”Ni förstår inte komplexiteten i detta.”
Ty det är ju lite jobbigt att driva frågor och företräda något som avviker från den urbana normen.

Förvandlingen
Nu gäller det istället att smälta in i den sociala hierarkin och det sociala nätverket. Detta istället för att behålla ”handskarna på” och stå upp för och förklara vad som behövs för att hela landet ska fungera.
De som en gång lovade och förstod, har nu skaffat sig en dyrare kostym, klippt sig, vaxat håret, och ansat skägget, allt för att passa in i storstadsnormen. Och inom kort har de fullbordat sin förvandling till nutidens Farbror Melker.
Denna transformation har pågått i decennier men accelererar nu när 80 och 90-talisterna börjar forma politiken. Hos dem är särart något fult, och det blir ännu mera viktigt att smälta in.
Och behovet av att just smälta in är av någon konstig anledning mycket viktigare än att vara självständig. Den så hedrande personliga integriteten, som det talas om i de små rummen, den blir helt enkelt som bortblåst i de större.

Blytung kollegialitet
Det kollegiala i riksdagsgrupper, allianser, utskott, departement och korridorer väger blytungt mer än det uppdrag de egentligen fått i att bevaka våra regionala intressen. Helt plötsligt blir den personliga vinningen viktigare än det givna uppdraget.
Genom åren har jag sett många personer i position, som egentligen inte jobbar med att utföra det de är tillsatt för, utan istället positionerar sig för den egna karriärstegen genom att mer eller mindre öppet arbeta för att få någon annans position och jobb.
Tråkigt nog så är idag enda vägen till karriär, att inte på något vis ha stött sig med någon, någon gång. Inte ens lite.
Det är det som är så förödande med många av våra unga politiker. De har helt enkelt alldeles för mycket att förlora i framtiden om de gör det de valts för att göra. Från detta finns väldigt få undantag.

Sådana vi behöver
Ett undantag är den modiga och relativt unga riksdagskvinnan Helena Lindahl från Västerbotten.
Hon talar klarspråk. Konkretiserar problem. Pekar finger åt korkade myndigheter. Och hon står på sig.
Men vad jag förstått så är hon inte särskilt populär, djupt internt inom sitt parti, och det är högst troligt att hon aldrig kommer att nå en högre position än den hon har idag inom sitt parti. Toppstyrda Centern skulle aldrig våga utse en sådan frispråkig kvinna till t.ex. minister. Fast det är precis sådana vi behöver.
Sverige har helt enkelt inte råd att hålla sig med över trehundra slätkammade ja-sägare längre. Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. Och politik uppstår genom att diskutera och bryta åsikter. Finns inga åsikter, finns inget nytt land att bryta.
Så nästa gång du ser en farbror Melker, säg åt honom att ”Du har inte rätta knycken”.
Sven-Arne Thorstensson

”Vi behöver frisinnade
och tydliga personer i Riksdagen
som driver politik”