Den brända jorden

Den interna kritiken mot partiledningen i Centerpartiet växer. Det gamla bondeförbundet, som en gång hade sitt starkaste fäste på landsbygden, hämtar idag sitt största stöd från akademiskt utbildade kvinnor i storstäderna, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson i denna krönika.
”Utspelet före valet om att ånyo stötta en Socialdemokratisk regering och det oupphörliga hatet mot SD var droppar som till slut gjort en grop i stenen”, skriver han bland annat.
När partiet ny har inlett en process för att få fram en ny partiledare, så blir det inte helt lätt. Det har varit för lågt i tak och många tänkbara kandidater har redan ”rensats ut”.
”Troligen så finns det många, även jag själv som hoppas på att Centerpartiet ska nyktra till och lämna den smalspåriga självgodhetens arena.”

Sven-Arne Thorstensson, som så många andra, konstaterar att ljuset i mörkret kommer från Norrland.
Han avslutar med att kritisera Annie Lööf för att hon fortsätter sin retorik, trots att hon aviserat sin avgång.
Annie Lööf kan helt enkelt inte sluta använda sin nedlåtande retorik, trots att det är just den som fick partiet på fall.
Hon fattar helt enkelt inte, eller vill hon inte, eller så använder hon samma taktik som Ryssland ofta använder i sin krigföring, nämligen den bränna jordens taktik.

Retoriken som blev Centerns fall

”Allt man lyckas få ut är ett förbrukat förtroende”

Efter årets riksdagsval visade det sig för andra gången att Centerpartiets strategi att vara ett landsbygdsparti föll platt. Det folkrörelseparti som en gång hade landsbygden som sitt starkaste fäste, har nu sin största väljarbas bland akademiskt utbildade kvinnor i storstäder och förflyttningen fortsätter. Just detta är ju en slags folkrörelse i sig, när både politik, politiker och väljare flyttat till stan.
Men trots detta stannar en del av retoriken kvar på landet.
Partiledningen säger sig vara landsbygdens väktare. Men de har inte fattat att partilinjen ständigt ställer fel diagnos och förskriver både verkningslös, dyr och ofta livsfarlig medicin.
Allt man nu lyckats få ut på landsbygden är ett förbrukat förtroende för det gamla bondepartiet.

Intern kritik
Vissa företrädare ute i landet har under de gångna åtta åren höjt sitt finger och intern kritik bubblat upp men tystats ner vid flera tillfällen.
Det som en gång var ett parti med ”högt i tak” har på senare tid haft en enorm ”taksänkning” och om detta vittnar allt fler och för varje dag verkar splittringen öka.
Den grupp som för några år sedan bar omkring på märken med ”Vi gillar olika” visar tydligt att man inte gör det.
Likriktning är allenarådande och alla människors ”lika värde” gäller endast inom en slags odefinierad åsiktskorridor nära partiledarens egen, och den som ställer sig utanför får se sitt värde falla platt.
Med detta i bagaget och ett historiskt dåligt valresultat ökade krismedvetenheten något och samtidigt som det proklamerades om extra valanalysprogram så aviserade Annie Lööf sin avgång.
Den starka inre trojkan kring partiledaren har nu inlett en process som ska leda fram till att en ny partiledare kan väljas.
Tråkigt nog så sållades flera guldkorn bort för bara något år sedan och till vice partiledare utsågs den nästan helt okända Linda Modig från Norrbotten.
Hur den strategin var tänkt är det nog få som vet men resultatet blev att vice partiledare Modig inte ens lyckades ta sig in i Riksdagen i september.

En svår väg grusas
Just nu är processen i gång och valberedningen jobbar med någon slags nomineringsprocess från distrikten. Men det största problemet är att det saknas bra kandidater. Flera av namnen är av karaktären ”Vem är det”. Och man märker nu tydligt att det gamla talesättet, ”att det växer aldrig något under stora träd” verkligen är träffande.
Troligen så finns det många, även jag själv som hoppas på att Centerpartiet ska nyktra till och lämna den smalspåriga självgodhetens arena.
Det finns tecken på att så kan vara fallet. Den interna kritiken som levt undertryckt i åratal börjar få luft och de som inte vågat yppa kritik innan törs nu, om än försiktigt lätta sitt hjärta kring hur det gångna samarbetet med S och MP urholkat förtroendet på landsbygden.
Utspelet före valet om att ånyo stötta en Socialdemokratisk regering och det oupphörliga hatet mot SD var droppar som till slut gjort en grop i stenen.

Helena Lindahl
Nu lanseras den karismatiska Helena Lindahl från Västerbotten som stark kandidat till partiledare. Hennes linje har varit rakt igenom borgerlig, förnuftig och förstående. Hon har det som både Annie och Rikard Nordin saknar, nämligen markkontakt. Till Helena Lindahl säger man som det är och hon svarar likadant. Lindahl är något friskt och oförstört. Nu är bara frågan om hon blir uppbackad eller rent utav smutskastad internt.
Jag hoppas innerligt att denna process behandlar Lindahl som hon förtjänar
Att Lindahls retorik mot både de forna allianskamraterna och SD inte kommer vara rättesnöret borgar för kloka samarbeten där det passar in.
Men troligen kommer varje pragmatisk förflyttning i frågor som tangerar SD, att vara som ett rött skynke för de som vägrar erkänna att de i åtta år har haft kardinalfel.

Brända jorden
Att spelet har börjat blir tydligt med dagens debattartikel i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/debatt/a/XbbV1r/c-klimatfornekarna-i-sd-styr-regeringens-politik
Här öser Lööf och hennes vapendragare Rikard Nordin galla över den borgerliga regeringen och SD förstås. Annie Lööfs kan helt enkelt inte sluta använda sin nedlåtande retorik, trots att det är just den som fick partiet på fall.
Hon fattar helt enkelt inte, eller vill hon inte, eller så använder hon samma taktik som Ryssland ofta använder i sin krigföring, nämligen den bränna jordens taktik.
Dagens debattartikel är väl ett klockrent exempel på detta, att utplåna den mylla som hennes efterträdare skall försöka odla nytt i.
Sven-Arne Thorstensson

”Allt man nu lyckats få ut på landsbygden
är ett förbrukat förtroende
för det gamla bondepartiet.”

Dags att utvärdera ”resebolaget”

Europa brinner. De omedvetna pyromanerna, som själva skapat problemet, försöker släcka. Men det går inte så bra.
WESTSIDANs krönikör
Sven-Arne Thorstensson använder flera bilder för att beskriva läget så här en vecka före valet. Det handlar om oförmågan att lösa problem och att man istället väljer att skylla på någon annan.
Blockaden mot Ryssland 2014 ställde till problem.
”Europa hamnade i en självkonstruerad lantbruks och industrikris, då exporten till Ryssland försvann”, skriver han bland annat.
Några år senare står man i Ryssland stärkta på den fronten. Men samtidigt har man i Naiv-Europa gjort sig helt beroende av import från samma land, både av olja, gas och kärnbränsle.
Sedan konstaterar han att vi bygger säkra cykelställ.
”Men när det gäller energitillförsel är nu det systemet lika sårbart och dåligt som om du skulle bygga din familjs inkomst på att köpa triss-lotter”, .
I en annan bild jämför han med en dålig resebyrå.
”Nästa söndag är det val och då bör var och en utvärdera resebolaget som tagit oss till vårt resmål. Vi lär få stanna här ganska länge för flighten tillbaka är för närvarande canceled (inställd)…på obestämd tid.

De omedvetna pyromanerna

Det finns ibland en koppling mellan att starta bränder och sen vara med att släcka dem. Det är ungefär samma fenomen som den som mördat, styckat och gömt. De deltar ofta engagerat och förtvivlat i sökarbetet. Vi hör om det och vi ser det sjuka i beteendet. Men som tur är så händer detta ganska sällan och skadan blir, även om den är en katastrof för de drabbade, så är den ändå inte direkt samhällsfarlig.
Men tyvärr ser vi samma fenomen i en helt annan dignitet runt omkring oss.
Några har sett den komma under lång tid, andra har avfärdat och litat på systemen. Men nu är det slut. Resultatet har slagit ner, inte bara i en bomb utan flera och samtidigt.
Hur är det ens möjligt att det kloka, välutbildade, rika och kulturellt begåvade Europa med förbundna ögon marscherat rakt in i den värsta kris vi upplevt sen andra världskriget.
Är det månne så att den liberala världen endast ser till skadebekämpning och saknar förmåga till strategiskt skydd. Själv gör jag den analysen. Det socialliberala Västeuropa älskar att diskutera cykelställ och finlir i absurdum samtidigt som de sitter på snabbtåget mot avgrunden och inte ens märka det.
Men en sak skiljer dem från brandmannen. Brandmannen är medveten om att han tuttar på branden, medan våra politiker inte förstår att de gör det. Men släcka, det vill de. Och ibland kan de.

Bränt barn skyr elden
Redan som ung lärde jag mig att om du ska be någon dra åt helvete, så måste du klara dig helt utan framtida samarbete och hjälp från den du gav färdbeskrivningen till. Men det verkar inte som om den logiken tillämpas idag. Konsekvens av handlande hanteras numera med att skylla på någon annan eller annat.
Den egna handlingen. Även om den är uppenbar förbises oftast helt. Det vill säga att man har aldrig bränt sig. Någon har kommit till undsättning och skadelidandet för själva handlingen har uteblivit helt.
Än värre är det att man inte ens gjort analyser om varför det gick åt helvete. Även här är det ju någon annan som bär ansvaret, långt bortom den egna förmågan. Allt detta är ändå helt förståeligt, eftersom de ansvariga aldrig själv drabbas, inte ens ekonomiskt av sina beslut eller icke-beslut.
Men rent logiskt kan vi ju inte förvänta oss något annat när allt styrs av en grupp som sedan länge parkerat sina arschlen på högsta steget på Maslows trappa.

Ett skapat problem
Men ändå. Trots att vi nog visste att våra system var bräckliga, så förundras vi av att det var så bräckligt. Hur kunde dom? Dom som har den oantastliga kompetensen, de som är så högt utbildade och de som har såna gigantiska och kloka nätverk. Hur kunde dom bygga korthuset så dåligt.
Om man vid ett kaffebord på landsbygden 2014 kunde göra prognosen, att den blockad som EU genomförde mot Ryssland då skulle skapa problem ”hemma” hade ju rätt, redan i det stadiet.
Europa hamnade i en självkonstruerad lantbruks och industrikris, då exporten till Ryssland försvann. Ryssen själv får incitament att bygga ut sin egen matproduktion och gör det både snabbt och skickligt med finansiering av staten. Några år senare står man i Ryssland stärkta på den fronten. Men samtidigt har man i Naiv-Europa gjort sig helt beroende av import från samma land, både av olja, gas och kärnbränsle.
Detta beteende är tämligen likt en random hustrumisshandlare. Att smeka och slå samtidigt.

Självskadebeteende
Hur var det nu med att be någon att dra åt helvete. Jo. De fattade inte det som brandmannen förstod. De hade börjat tända en brand som de inte såg förrän den är i det närmaste fullt utvecklad och utom kontroll. Och det är högst märkligt att ingen begrep att man byggde sitt välstånd på en länk som kunde brytas så lätt.
Som betraktare så har jag helt tappat tron på samhällets förmåga att bygga något robust i grunden, förutom hus och cykelställ.
När det gäller cykelställen, så ska de vara så in i norden säkra att man inte ens kan ramla och skada sig på dem. Men när det gäller energitillförsel till landet som ligger norr om den 55:e breddgraden, så är nu det systemet lika sårbart och dåligt som om du skulle bygga din familjs inkomst på att köpa triss-lotter.
I ett vidare perspektiv ger det också en bild över hur synen på styrning, ledning och effektivitet är i Sverige. Det enda vi verkar vara bra på är olika typer av självskadebeteenden.
Nästa söndag är det val och då bör var och en utvärdera resebolaget som tagit oss till vårt resmål. Vi lär få stanna här ganska länge för flighten tillbaka är för närvarande canceled (inställd)…på obestämd tid.
Sven-Arne Thorstensson

Flighten tillbaka
är inställd…
…på obestämd tid

”Underskott på stabilt ledarskap”

Det är för många kockar i soppan. Och nivån är för låg. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson synar i veckans krönika svensk politik inför valet. Partierna ägnar sig åt att angripa varandra hellre än att föra fram sin egen politik. Svensk politik präglas idag av käbbel och svartmålning. Debatten håller därför historiskt låga nivåer.
”Nu är det dags att släppa det”, skriver Sven-Arne Thorstensson.
”Inget svenskt parti har försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.”
Partierna blir ointressanta. Antalet medlemmar har sjunkit med 80 procent.
”Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier.”

Partierna är inget självändamål. ”Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.”
Vad vi behöver nu är stabilitet, konstaterar Sven-Arne Thorstensson, som avslutar med en ”smärtsam slutsats”. Vi lider av ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.

Många kockar i en soppa som skar sig

Troligen bevittnar vi just nu något som kommer utgöra ett betydande avsnitt i framtidens historieböcker.
Det partipolitiska spelet inför det kommande valet har nått nya bottennivåer och har med råge passerat vad som är värdigt. Allt tycks ske utan att ansvariga politiker begriper att vi synat deras kort. Vi ser deras Svarte Petter-spel, där de ivrigt försöker svartmåla den hand som de anser är fulast.
Vi ser det, och det är inte värdigt. Det är pinsamt att beskåda, likt ett dåligt kammarspel, där det smälls i dörrar som öppnas och stängs, och där skådespelarna satsar mest på att visa sin egen förträfflighet, allt på bekostnad av själva handlingen.
Vi har fått nog nu. Spelet vi ser är inte värdigt ett land som under de senaste hundra åren burit en av världens mest välfungerande och stabila demokratier. Inte värdigt Nobelprisets hemland. Inte värdigt en nation och ett folk som byggt upp ASEA, SKF, Atlas Copco, Bofors, Volvo, Saab-Scania, Astra och Ericsson. Stora och världsberömda bolag som satt Sverige på kartan över framgång.
Det är inte värdigt ett land som för bara några decennier sedan tillskrevs statusen ”världens bästa land att leva i ”.

Släpp det!
Nivån har alltså sjunkit till en historiskt låga nivåer, på gränsen till härdsmälta. Den tekniska och humanitära stormakten har förvandlats till en kittel fylld med många kaos. Troligen ser partierna dessa problem själva (dummare kan de väl inte vara). Men ändå fortsätter det.
Käbblet, svartmålningen och blockaderna.
Nu är det dags att släppa det.Vad är det då som skapat allt detta? Om man försöker finna en förklaring, så finns det några fenomen att titta närmare på.
Det första är den svenska präktigheten. Strävan att vara ofelbar. Att ha eller göra fel är något bland det fulaste många vet. Pinsamt tycker allt för många. Därför vågar man aldrig pröva det nya eller åtminstone inte om man själv riskerar att få ta konsekvensen. Man vågar alltså inte. Bättre att sitta still än att resa sig och riskera falla. 

Gamla och nya
Den andra är vår svenska oförmåga att släppa det gamla helt och bygga nytt. Detta handikapp har seglat upp allt mera på senare tid. Det har skett i takt med att ingenjörerna och industrin tappat sin kungliga status som välfärdsbyggare. Inom ingenjörernas värld finns ingen större nostalgi för det gamla, det hamnar på museiavdelningen som ren historia. Ingen skulle behålla en liten bit av den gamla produktionslinan om det finns en ny och mer effektiv att tillgå.
Plötsligt så ser vi ett mönster. Vi ser inte den direkta konsekvensen av förlegade synsätt som ingenjörerna gör. Vi håller krampaktigt kvar i något gammalt för vi är oroliga för det nya, fast inte om det är tillräckligt långt fram i tiden. Långa idéer om framtiden är ok men inte viljan om snabb och nödvändig förändring vid uppenbara problem.
Översätter vi detta till vårt politiska landskap så river man inte, man adderar i stället. Inget svenskt parti försvunnit från kartan i Sverige under hela min livstid. Däremot har det dykt upp tre nya.

Ointressanta partier
Ingen har någonsin uttryckt behovet av att skrota något parti trots att antalet medlemmar i partierna sjunkit med mer än 80 procent. Under mitt födelseår 1962 fanns 1 346 000 medlemmar i 5 partier. Nu sextio år senare är finns åtta riksdagspartier och de samlar endast in 244 000 medlemmar tillsammans. Alltså mindre än 2 procent av hela befolkningen.
Partierna har för oss allmänheten blivit verklighetsfrånvända och därmed ointressanta. Adderar vi sedan att samtliga åtta Riksdagspartier inrymmer minst två olika falanger vardera, så finns nu 16 olika krafter som bryter och bänder i samtliga frågor som ska passera politiska beslut.
Ni förstår ju, att redan där ligger en stor del av förklaringen varför vi inte kommer framåt, utan ständigt hamnar på efterkälken.
Om vi tänker efter så är det många av våra partier som tydligt uttrycker att ”Vi tar ansvar för Sverige”.
Genom att göra vad, undrar jag.
Det viktigaste våra partier skulle behöva göra är att ifrågasätta sig själva.
Jag säger: Ni är inget självändamål. Ni utgör just nu en pinsam del av vår samtid och om ni vill ta ansvar, agera, fusionera lägg ner, bygg nytt.

En smärtsam slutsats
På något sätt så kommer jag tänka på de intriger som flöt upp till ytan i  Svenska Akademien för några år sedan. Ju mer man rörde, ju mer skit flöt upp.
Tyvärr så drar min väldigt borgerliga hjärna en smärtsam slutsats just nu. Jag tror nämligen att även en stabil Socialdemokratisk majoritet i Riksdagen de senaste 15 åren hade gett oss ett bättre läge än det vi ser nu.
I ett sossestyrt land hade det varit betydligt kärvare att vara företagare men vi hade haft ett fungerande försvar, tillräckligt med poliser, hårdare straff och tillräckligt med platser i häkten och fängelser. Vi hade haft en modest invandring och en bättre och striktare integration. Vi hade haft kärnkraft och tillräckligt med elledningar. Att vi inte har detta beror på andra partiers särintressen och blockeringar.
Sverigedemokraternas tillväxt är gödslad med politiska tillkortakommande från dumliberalismen. Vi har helt enkelt haft ett gigantiskt underskott på stabilt ledarskap.
Så jag sällar mig till den forne franske presidentens Charles De Gaulle summering: Hur ska man kunna styra ett land med 258 sorters ostar?
Sven-Arne Thorstensson

”Ni utgör en pinsam del av vår samtid
och om ni vill ta ansvar,
agera, fusionera, lägg ner och bygg nytt.”

Sven-Arne Thorstensson

Nya hot utan himmel

Nya hot. Men inga möjligheter. Den nya tidens hot ger oss inget hopp. De gamla lockade i alla fall med himmelen.
När WESTSIDANs krönikör, tog avsked av en vän, väckte prästen nya tankar. Hon, prästen alltså, talade om de gamla prästerna, de som skrämde folket med helvetet och elden.
Sorg och fruktan är inte livet, sa prästen under vännens begravning. Glädjen är själva livet, fortsatte hon.
I veckans krönika skriver Sven-Arne Thorstensson: ”Om vi ser oss omkring, så beskrivs hoten ingående men möjligheterna till en bättre framtid lyser med sin frånvaro”. Hans slutsats är klar och tydlig.
I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare än de som predikar om undergång idag. De hade ju i alla fall himlen att locka med.

Ibland blir det så tydligt

Om gamla och nya hot – och en modern präst som väcker tankar

Under veckan som gick deltog jag på en gammal väns begravning. En vän som ryckts bort allt för tidigt och en sådan där stund som man helst skulle vilja slippa helt.
Avsked är något som är så oåterkalleligt och smärtsamt.
Men denna akt gav vid sidan om sorgen en glasklar inblick och en koppling som nog många borde göra.
Det var den väldigt närvarande prästen som fick mig och flera i rummet att till och med gemensamt dra på smilbanden mitt i allt.
Det var den allra första gången jag varit med om just detta. Mitt i en avskedsceremoni lyckas alltså prästen på ett väldigt mjukt oh sinnrikt sätt, låta oss förstå att glädjen är själva livet. Sorg och fruktan är det inte.

Skrämde folket
Och det är ju precis så. Om du fruktar så hatar du och det kommer göra dig till en sämre människa som i sin tur börjar hata och frukta ännu mer.
Vad sa då prästen egentligen. Jo hon gjorde i ord en betraktelse över livet och att man faktiskt är felbar.
– Vem har inte flippat ur, varit full och gjort dumma saker, sagt dumma saker och det är mänskligt.
– Tänk, sa hon. Tänk på forna tiders gudsfruktan. De gamla prästerna skrämde folket med helvetet, elden och det brinnande svavlet. Skötte du dig inte fläckfritt så föll du ner i det brinnande gehenna och det var rättvisan. Det var det som livet gällde.
– Tänk sa hon. Tror ni Gud skulle gillat de där svarta prästerna som varje dag hotade med döden, pinan och straffet. Tror ni han själv skulle vilja ha dem där uppe? Jag tror inte det.

Precis som nu
Det var då det lågmälda skrattet spred sig i bänkarna. Med enkla ord beskrev hon precis det som livet handlar om. Det var lite som om orden kanske kommit från vår vän själv, som låg där och inte kunde vara med.
Om hon hört hade även hon dragit på smilbanden, precis som vi. Hon var starkt emot orättvisor, hat och förtryck.
Precis där som jag satt kom en tanke flygande, kanske från kyrktaket, kanske från vännen där framme. Kom gjorde den.
Jag tänkte.
Det är ju precis så som det blivit nu igen. Vi har åkt hundratals år tillbaka i tiden. Skrämselpropagandan håller på att ta över. Den beskär våra liv. Ständigt matas vi av olika hot. Vi ska verkligen frukta. Vi ska skämmas. Vi ska underkasta oss. Först de ena sen det andra.
I vissa fall var ju faktiskt de svarta prästerna smartare. De hade ju i alla fall en himmel att locka med om du klarade nålsögat och inte i det minsta visade trots.
Idag ser vi inga himlar. Det närmaste himlen och paradiset de kan presentera är en ny dag, en ny lott.
Att det blir i bästa fall som förr. Ingen bild av något bättre.
Sven-Arne Thorstensson

”Möjligheterna

till en bättre framtid

lyser med sin frånvaro”

Demokratins kris

Om du funderar på att engagera dig politiskt? Tänk då på att vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet. I veckans krönika ställer Sven-Arne Thorstensson diagnos på rikspolitiken. Hans slutsats är att demokratin är i kris, och att partierna måste ändra sitt beteende om vi ska kunna rädda demokratin. ”De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva”, skriver Sven-Arne Thorstensson och uppmanar alla partier till självransakan. Sluta kritisera andra. Börja lyssna på vanligt folk. ”Ta lärdom och våga ompröva. Först då finns en väg framåt, skriver han.

Vem skulle trivas i det sällskapet

Som att simma över hela Atlanten i motvind, med en visselpipa i munnen”

Sluta med att kritisera allt och alla. Engagera dig politiskt och var med och påverka samhället i stället.
Så brukar det låta när en vanlig ”kålsupare” som jag framför åsikter om huruvida politiken som förs är lyhörd, logisk eller rent utav kontraproduktiv.
Men handen på hjärtat. Är det ens värt att tänka tanken och försöka? Och hur skulle det gå till?
För de allra flesta känns det just nu, som att försöka simma över hela Atlanten i motvind och med liten visselpipa i full storm påkalla uppmärksamhet.
De senaste årens rikspolitiska soppa förstärker min bild. Hur är det ens möjligt att åtta partier, som verkar i samma land, torgför sitt eget oomkullrunkeliga ansvar genom att kasta skit på andra som första lösning.
Ord och blott ord trummas ut. Varje tillfälle tas till att misskreditera i stället för att finna rimliga lösningar som de flesta kan tugga i si, och bär dessa till torget istället för att blockera och skriva egna misstolkningar av konkurrenternas förslag.

Otaktiskt debacle
Med detta i minne kan vi nu se tillbaka på den senaste veckas Riksdagsdebacle, med justitieminister Morgan Johansson i focus. Fanns det något mera otaktiskt än att försöka brännmärka en minister, så här i slutet av mandatperioden, om man inte var mer än hundra procent säker på att lyckas.
Nej givetvis inte. Vad som drev SD-M-L-KD dit vet jag inte, men det var urbota dumt.
Troligen ville de ”tvåla till” Regeringen och visa sin förträfflighet framför den misslyckade-Johansson.
Men de spände bågen och den brast (igen).
Det de borde gjort istället, var att sitta kvar på läktaren, ätit popcorn, noterat och kommenterat än fler tillkortakommanden som Misslyckade-Johansson inte klarat av.
Samtidigt kunde de torgfört att C-MP-V ändå kommer rädda honom och då trotsat KU’s massiva kritik.
Det hade varit bättre. Mycket bättre för dem.
Men som om det finns en slags oskriven lag, så koncentrerar man sig ständigt på fel saker i politiken och angreppen på varandras beteenden blir mer och mer tröttsamt att bevittna.

Självanalys
De bränner upp Demokratin framför våra ögon utan att förstå det själva. I fonden av detta, så borde alla partier sätta sig ner och analysera sig själva. Men de egna kotterierna sätter förstås stopp för denna naturliga åtgärd.
I grund och botten så tror jag att de vet om, att gamla och stora organisationer riskerar att förlora sin egen förmåga till självanalys med tiden. Inom företagsvärlden så vet man det. Blir den egna affärsidén utmanad av någon annan, då startar de flesta företag (om de inte är för självgoda och döende) upp en självanalys om hot och egen förmåga.
Inte för en sekund startar de upp en process, som sablar ner konkurrentens idé.
Alla vet att företag aldrig blir framgångsrika om man svartmålar konkurrenten.
Men i rikspolitiken har det nu tydligen blivit det koncept man bygger egen identitet på.

Godhetsknark
Tyvärr så verkar det som om historien upprepar sig. Under andra halvan av 1700-talet så fjärmade sig den franska adeln allt mera från de bekymmer som de flesta led av vid den tiden i Frankrike. Fattigdomen och eländet hölls på säkert armlängds avstånd från Versailles. Ludvigs rådgivare målade upp just den bilden som Ludvig ville höra.
Samma sak händer nu i Ryssland och ger konsekvenser om man inte är lojal mot överheten. Putin vill se en vacker bild av sitt land och lyssnar bara på de experter som vittnar om exakt det vackra som Putin vill höra.
En felaktig sanning, vid fel tillfälle får konsekvenser. I Ryssland, precis som då i Versailles, och i Sverige nu. Det som förenar Ludvig, Vladimir och de svenska rikspolitikerna, är den egna oöverträffade förträffligheten. Det är som om man helt tappat förmågan att se vad man själv håller på med, och lever i något slags pågående rus av egenframställt godhetsknark.

Självgodhet
I veckan publicerade BBC en lång intervju med den tidigare förbundskanslern Angela Merkel. Frågorna gick ut på vad hon själv ansåg, om den hållning som Tyskland har haft till Putin och Ryssland. Inte en stavelse om att hon gjort några som helst felbedömningar under de 16 år som hon styrt Europas ledande industrination.
Ett citat slog mig mitt i ansiktet ”Att diplomatin inte fungerat, betyder inte att den varit fel.”
Hon menar att vi gjorde rätt men verkligheten blev fel. Detta är i god jämförelse med kirurgens ord. ”Operationen var lyckad men patienten avled”.
Merkels uttalande kommer bli min sinnebild av självgodhet för resten av det här året.

”Prata med vanligt folk”
Det är nu dags för alla riksdagspartier att överge denna självgodhet och uppmana sina organisationer till riktig självrannsakan. Att fundera över vad som blev fel. Vilka som är vilseledare i egna syften. Varför göms det sura bort, som om det inte fanns?
Öppna upp era sinnen, ifrågasätt om er sanning verkligen är sanning. Lägg örat mot marken. Prata med vanligt folk och uppmana dem att vara kritiska. Bejaka kritiker och låt dem konkretisera i ställer för att slå dövörat till. 
Ta lärdom och våga ompröva. Var tydlig med vad som ni gjort rätt och än viktigare, vad som blev fel.
Först då finns en väg fram. Skiter ni i det och kör på som innan, då kommer vår demokrati att förbli döende och helt avlida inom en generation.

En lönsam lögn
Och precis när jag skulle sätta punkt för denna krönika, kom så nyheten om den uppburne sossen Jörgen Hellman. Socialdemokraternas Riksdagsman, tillika ordförande i skatteutskottet och ledamot av riksrevisionens parlamentariska råd.
Denne politruk, som för landets medborgare skall lotsa skatternas medel till rätt ställe. Han om någon är mantalsskriven och säger sig bo i en sunkig rivningskåk på Dalboslätten, utan toalett och rinnande vatten. Denne i förtroende valde (S)Hellman har för denna lögn tillskansat sig 700 000 kronor av dina och mina pengar, genom att ljuga oss rakt i ansiktet.
Och dessutom försöker han komma undan och svära sig fri. En fullgod politisk jämbördig med Polisens Kapten-klänning alltså.
Så om du funderar på att engagera dig politiskt. Vägen uppåt är lång och smutsig, och om du mot förmodan orkar fram, kommer du idag inte att trivas i sällskapet.
Sven-Arne Thorstensson

”Vägen uppåt är lång och smutsig,
och om du mot förmodan orkar fram,
kommer du idag inte att trivas i sällskapet”

Avgörande val för C

Vad blir kvar av centern om partiet fortsätter samarbeta med S och MP. Den frågan ställer Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Kommer Annie Lööf att bli bjuden på kalkonmiddag av Per Bolund? Och kommer hon att tacka ja? Det är den stora frågan som kan bli avgörande för hur det går för centern på landsbygden. Risken är att partiet fortsätter krympa och till slut bara består av de arvoderade.
”Problemet är att fasaderna håller på att rämna. En öppning för att ingå i en koalitionsregering med MP och S vore den slutliga spiken i kistan för C att få riksdagsröster från fler än de som är kommun och regionpolitiskt aktiva själva.”
”Men om C är så maktkåta att de än en gång låter sig luras av S och MP. Då är nog partiet endast vigt för de som med arvoden går till valurnorna i september. Opus Dei.”

Varning för KALKONKOCKEN
Snart återstår bara ”Opus Dei”

Allt sedan 2014 har några backat upp miljöpartiet, MP, med bland annat Per Bolund i spetsen. Några stödde MP i Riksdagen. Några gjorde gemensam sak. Några lät sig luras av Bolund.
Klart som korvspad att MP vill bilda lag i höst.
Igår ställde en ledande centerpartist sig frågande inför varför så många raljerar över Annie Lööf och centern i stort. Det torde saknas en hel del omvärldsbild och kontakt med personer utanför den egna kretsen, för att inte fatta det.
Jag är en av dem. Min kritik går ut på att det är det enda parti som egentligen har ”rötter” till att ha insikt om landsbygden och företagande där. Men så är det inte längre.
”Mellan skål och vägg” håller många med, men inför den egna partiledningen bär inte modet. Självklart är det så, att det är enklast att hålla god ton uppåt. Det blir liksom varmare i stugan då.
Utanför är det kallt och kyligt och inte minst jobbigt, då många gamla vänner raderar i sin kontaktbok.

Spiken i kistan
Problemet är att fasaderna håller på att rämna. En öppning för att ingå i en koalitionsregering med MP och S vore den slutliga spiken i kistan för C att få riksdagsröster från fler än de som är kommun och regionpolitiskt aktiva själva.
Varför vaknar C då så sent?
Gunnar Hedlund sa en gång. ”Vi centerpartister vill, och har alltid velat.”
Ja, det kan ja hålla med om till viss del. Men det som präglat min bild av Centerpartiet genom alla de +40 år som jag följt politiken noga, så är det den fullkomliga oförmågan att försöka se världen som den är, inte som man beskriver den, i svulstiga programförklaringar.
Min bedömning är att marken nu börjar rämna runt Annie Lööf och hennes entourage. Allt för många väljare har nu börjat syna korten.
Vi som bor på Landsbygden har förstått att Annie själv kommer offra allt fram till den sista kon på Landsbygden, bara för att få behålla hatet och kunna beskriva hotet SD.

Bara ”Opus Dei” kvar
Det är nog i det närmaste vetenskapligt bevisat att hatet mot SD minskat C-Riksdagsrösterna enormt i väldigt många landsbygdskommuner. Inte för att man gillar SD i sig, utan för att de bjuder förmågan att peka på problem som storstadspartierna, varken begriper eller vill begripa.
Nu har C i över 10 år verkat som SD’s bästa reklampelare på landet. Annie Lööf har med sin breda präktighet nonchalerat allt, dessutom ofta med ren arrogans. Vi som vet lite om ledarskap, vi förstår att en bra ledare verkar på verkstadsgolvet och inte bara gör besök där i samtal med verkmästare och lagbasar.
Så var står nu Annie och partiet när det gäller MP och S? När det gäller V, så kommer S troligen att komma med ett nytt ”servett-avtal”, för en V-minister blir troligen för mycket för S. Men om C är så maktkåta att de än en gång låter sig luras av S och MP. Då är nog partiet endast vigt för de som med arvoden går till valurnorna i september. Opus Dei.

Sven-Arne Thorstensson

”Då är nog partiet vigt
för de som med arvoden
går till valurnorna i september”

Den glömda moroten

Det var då de uppfann himmel och helvete. För att förmå människor att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå.
I veckans krönika börjar Sven-Arne Thorstensson med en tillbakablick, för att förklara hur den tidens makthavare lyckades förmå människor att lyda.

Under en period lyckades makthavarna blanda både morot och piska. Nu är det inte lika lätt längre.
”Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel.”
Det enda man nu förmår är ord om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”.
”För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta. Att just överlevnaden är både målbild och resmål. Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt.”

”Inget är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och IPCC-rapporter”, avslutar Sven-Arne Thorstensson.

Det behövs en morot – och det snabbt

Vi kan nog konstatera att PR-konsulterna var betydligt skickligare för 3000 år sedan om man jämför med de vi ser idag. Ända sedan jägarfolken lade pilbågen på hyllan och blev bönder, har kontrollen över människor och land varit viktiga frågor. Det var då, på den tiden som man på riktigt började märka ut sina gränser, som man skapade regler och så småningom lagar.
Då, för tusentals år sedan, var det förstås viktigt att alla följde reglerna och att man visste vad som hände när man inte gjorde det. Felaktiga handlingar tillrättavisades med omedelbara bestraffningar och där förvisning från gemenskapen var en av dem.
De som utformade reglerna och kunde ändra dem var tydliga med vem dom var och de var få till antalet. Ibland bara en hövding, äldste eller någon som erövrat positionen. Den dagliga handlingen styrdes alltså av någon som både fanns och kunde.

Piska och morot
Så de dagliga reglerna klarade man fint. Värre var det med de större. Hur man skulle kunna få sina undersåtar att göra det de borde. Hur skulle de förmås att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå?
Det var nog någon gång då, alltså för tusentals år sedan som dåtidens ledare förstod, att man inte enbart kunde hota med bestraffningar och piska fram lydnad, för att nå det som nuvarande människor kallar måluppfyllelse.
Vid sidan av piskan uppfann man således moroten, som en oemotståndlig belöning. Moroten var ingen världslig dusör utan en som kommer sen, i nästa liv, eller åtminstone efter döden.
Som motpol till moroten, uppfanns det eviga straffet, för de som inte uppfyllde förväntningarna. Det var då som himmel och helvete, tron på det bättre och fruktan för motsatsen, blev en makalöst smart maktapparat som fått miljontals människor genom tiderna, att göra sådant de inte förstår och låta bli sånt de egentligen själva vill.
Det var alltså då, utan dyra PR-byråer de första maktutövarna skapade ett nytt management, och det har än idag inte överträffats i sin effektivitet.

Morot i närtid
Fast i takt med att handeln ökade och välståndet steg in i stugorna så minskade hoppet om att det kunde vara så mycket bättre efter än före. De som tidigare var hövdingar och landsherrar ersattes allt eftersom med något som kom att kallas politiker. Idén om demokrati var ett nytt försök att bringa ordning om en tro att just du var viktig i den stora gruppen. ”Vi hör dig och din röst räknas”.
Under en period på kanske tvåhundra år klarade man blanda dessa managementsystem och i takt med att den gamla tron minskade, så klev det som skulle uppfattas som demokrati fram.
Det de flesta förstod var att moroten fanns nu inom närtid och den måste bli större och godare redan i nära framtid. Man behövde alltså se den nya moroten och man behövde också se hur man skulle komma åt den och sen en ny.
Men nu, under de senaste femtio åren har just linjen av saftiga framtida morötter blivit mera otydlig i samma takt som missnöjet med demokrati och politiskt managementet ökat.

Demokratin – en chimär
Nu inser de gamla ledarna att demokratin för många blott är en chimär. Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel.
Men de som en gång haft kontrollen och mist den kommer att kämpa länge för att få den tillbaka.
På vissa håll i världen kämpar fortsatt de gamla ledarna med sina morötter och hotet om helvetet, medan västvärldens förlorande ledare numera inte ens klarar av att beskriva hur framtidens morötter ser ut.
Det enda man nu gemensamt förmår är ord om överlevnad om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”.
För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta.
Att just överlevnaden är både målbild och resmål.
Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt.
Ty ingenting är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och några IPCC-rapporter.
Sven-Arne Thorstensson

”Ingenting är så farligt
som människor
som tappat hoppet”

Vad de flesta vill ha

En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.”
Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.

Hon startade återerövringen av demokratin

Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot

Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse.
Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”.
Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.

Ett strategispel
Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.
Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet.
De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.

Bubblan brast
Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra.
Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.

Tystad av toklojalister
Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.
Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet.
Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad.
Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont.
Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Sven-Arne Thorstensson

”Hon startade
återerövringen av
den riktiga demokratin”

Veckans krönika

För många kockar…Sven-Arne Thorstensson är tillbaka med veckans krönika. Den här gången skojar han med rikspolitiken och den pågående regeringskrisen. Och han får leta 40 år tillbaka i tiden för att hitta en jämförelse som är lika ”oaptitlig” som den politiska soppan. Vi landar i kompaniets fältkök på den tiden krönikören var en ung och rask fänrik. Trots ansträngningar blev maten i stort sett oätlig, för det mesta lappskojs. Ungefär som dagens politik och den pågående regeringskrisen. Med så många kockar i köket blir det ”lappskojs” av alltihop.

Det blev lappskojs i alla fall

Minnen som kommer tillbaka blir starka i sin jämförelse. För snart 40 år sedan var krönikören själv en nybakad fänrik och placerad som plutonchef i Bohusbataljon. Det var på den tiden som ett ja var ett ja och ett nej ett nej, samt att höger var höger och vänster vänster.
Dessutom var det också självklart att inrätta sig i ett system som fungerade för allas säkerhet och ordning.
Det var på många sätt ett bra sätt och en härlig tid, där starka band knöts och som varar än idag.  Många är de episoder som lagt grunden till det egna synsättet på både det ena och det andra.

Lappskojs ett bra exempel
Som plutonchef skulle man se till att truppen vårdades och mådde bra på både kort och lång sikt.
Inte för att det var lätt men man försökte ta de mått och steg man kunde. Egna initiativ togs i ämnet, men en företeelse som inte direkt kunde påverkas var koket.
Koket stod för den dagliga maten till hela kompaniet på runt 130 man. På vissa kompanier hade man duktiga grabbar som fixade krubb, som fick mannarna att jubla.
Vi hade inte den turen. 
På vårt kok serverades oftast en i det närmaste oätlig lappskojs nästan varje dag.
Det klagades och gnälldes men kocken blev kvar. Problemet i skogen var att den chef som skulle kunna omplacera kocken, sällan åt av det egna köket. Kompanichefen åt oftast på stabskompaniet, alltså bataljonsstaben. Han visste således inte hur maten vi tvingades äta smakade.
Själv fick jag vid några få tillfällen avsmaka en fältlunch från Stabskoket. Den smakade alltid bra. Troligen hade de sett till att ha en riktig kock som visste hur man skulle göra för att fixa till käk som alla gillade.

Ersätta kocken
När vi i kompaniet till slut utvärderade den sista repövningen 1988, så kom vi fram till att den främsta personalvårdande insatsen på vårt kompani var att vi nog borde skjuta kocken och ersätta honom med vilken trosstroppare som helst.
Inget kunde bli sämre, bara bättre.
Det är här parallellen blir så tydlig med den dagsaktuella politiska situationen i lilla landet Lagom.
Här serveras det dagligen lappskojs av sällan skådat mått som vi förväntas tugga i oss.
Till skillnaden mot koket i skogen, så har riksdag och regering tillgång till allt, både flera olika provkök, ett förstklassigt storkök, mängder av recept, samt tillgång till alla tänkbara råvaror.
Men det är ändå precis här som talesättet. ”Ju fler kockar ju sämre soppa” passar in som bäst.
Ty problemen tycks öka i takt med just antalet kockar som tvingar in sin egen kryddblandning i den gemensamma grytan.

Oätligt långkok
Det vi ser, är hur långkoket från januari 2019 skurit sig rejält och nu blivit oätligt.
En vanligt sunt tänkande människa och tillika väljare förstod ju detta redan från start.
Hur kunde de någonsin tro, att man kan blanda alla små rätter i en enda stor gryta och sen tro att blandningen går att svälja.
Resultatet är just nu ett enda stort, grått och oaptitligt lappskojs.
Ändå så sitter partierna belåtna kvar i sina provkök och gläds åt att de fick med lite av sin egen kryddpåse i skojset i alla fall.
Nu kanske vi inte direkt behöver skjuta kockarna på måndag. Men en förskjutning vore högst önskvärt om det ska finnas någon tilltro kvar till kommande måltider.
Sven-Arne Thorstensson
 FOTNOT: Lappskojs görs på färsk potatis, konserverat kött, lite grädde och mycket smör, och för att bli aptitligt, en lång rad kryddor och smakförbättrare.

”Resultatet är just nu
ett enda stort
och oaptitligt lappskojs”

”Klyftgrävarnas” illusioner


Vad är det för likhet mellan Marie Antoinette och dagens ”klyftgrävare”? Jo, i Versailles fanns det både bröd och biskvier, så det räckte och blev över. ”Det finns det i de flesta fina svenska korridorer också”, skriver Sven-Arne Thorstensson, som är tillbaka med veckans krönika, som handlar om förståelseklyftor, illusioner, filterbubblor och mördarstämning. Många upplever beskrivningen av omvärlden som allt mer främmande. Växande klyftor i förståelse är allvarligare än många tror. Och ”klyftgrävarna”, som skriver måldokument och utvärderar, ”skapar illusioner om något stort som inte finns”. Sven-Arne Thorstensson drar paralleller till den franska adeln på 1780-talet. När Ludvig och Marie Antoinette höll hov, och inte hade en aning om hur vanligt folk på landsbygden och i städerna hade det.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Sociala nycklar till fel lås

Skillnaderna i synsätt kring livets viktigheter slår tätt som oftast nya rekord. Det som var en vedertagen världsbild i går glöms bort och behoven av bekräftelser ur rätt” miljö blir ofta viktigare än både förnuft, saklighet och sans.
I takt med att allt fler jobbar i yrken som helt saknar koppling mellan värdet av leveransen, lönsamhet i hela kedjan och löneförmågan, så upplevs idag beskrivningen av omvärlden som allt mera främmande för de som lever i den vanliga världen. Den värld som består av tillgång och efterfrågan.
Men eftersom världen tydligen till stor del är på väg in i en ”känslostyrning”, har numera PR, opinionsbyggande och story-telling blivit de viktigaste instrumenten för att få bekräftelse och en biljett till fortsatt värv.
Baksidan av detta är att det nu skapas stora och farliga klyftor i förståelsen för hur kedjan egentligen fungerar och att den överensstämmer med det man i ord och bild målar upp.

Klyftor i förståelse
Förståelseklyftor förväxlas ofta med polarisering. Men inom polariseringen, så är skillnaden medveten och förstoras för att skapa motbilder och ansatser. Där är polerna helt medvetna om vad de står för och förstorar gärna skillnaderna, helt i motsats till vad de som lever på olika sidor om de allt vanligare förståelseklyftorna. Klyftor i förståelse är farligare, och mera allvarlig än de flesta tror. Den urholkar nämligen förtroenden snabbare än en häst travar.
Men likväl så finns de där överallt. De som säger sig förstå, fast de ändå inte gör det på riktigt.
I stället målas det ofta upp bilder som dåligt rimmar med verkligheten. Ibland så illa, att det verkar som om man faktiskt medvetet flyr undan. Att verkligheten inte ens kan beskrivas utan måste justeras så att den kan kommuniceras…

”De skapar illusioner”
För den som är vaken på sin omvärld, så finns dessa klyftgrävare nära oss varje dag. Lite här och lite där. De skriver måldokument och strategier. Utvärderingar och projektplaner, där värdeord i rätt ordning skapar illusioner om något stort som inte finns.
Ibland drar jag faktiskt paralleller till den franska adeln på 1780-talet. Då när Ludvig och Marie Antoinette höll hov och hade egentligen ingen aning om att folket på både landsbygden och i städerna led svält och armod.
– Varför äter de inte biskvier om brödet är slut, är en kommentar från detta hov och det kan faktiskt utgöra en kuliss för dagens klyftor i förståelser.
Självklart så fanns ju både bröd och biskvier på Versailles, både så det räckte och blev över.
Det finns det i de flesta fina svenska korridorer också.
Det viktigaste för dem då, precis som nu, var ju att få förståelse hos de egna. Ingen av dem behövde ju bekräftelse av sanning från någon annan än de närmaste.

”Mördarstämning”
Och det är ju precis så det fungerar i dag. På sociala medier, i filterbubblorna så uppstår i det närmaste mördarstämning om någon ifrågasätter Versailles-gänget i den inre kretsen och med patent på, om hur egentligen det ligger till. Om vad som är sant och vad som är fake. Om vad man kan säga och vad man får lov att tycka.
Jag tror ni känner igen det.
I sig är fenomenet långsiktigt skadligt för allt och alla.
Redan idag så sitter människor i sin egen bubbla och både bedömer och beskriver en verklighet de sällan och aldrig verkat i. Halten av verklighet sker nästan alltid på bekostnad av behovet av intern bekräftelse inom den egna bubblan. Och vad gör väl det om inte dikten stämmer med verkligheten om applåderna kommer från rätt håll ändå. Man vill ju vara rekryteringsbar, överallt och alltid….
Sven-Arne Thorstensson

”Värdeord i rätt ordning

skapar illusioner om

något stort som inte finns”