Vad de flesta vill ha

En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.”
Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.

Hon startade återerövringen av demokratin

Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot

Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse.
Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”.
Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.

Ett strategispel
Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.
Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet.
De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.

Bubblan brast
Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra.
Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.

Tystad av toklojalister
Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.
Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet.
Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad.
Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont.
Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Sven-Arne Thorstensson

”Hon startade
återerövringen av
den riktiga demokratin”

Veckans krönika

För många kockar…Sven-Arne Thorstensson är tillbaka med veckans krönika. Den här gången skojar han med rikspolitiken och den pågående regeringskrisen. Och han får leta 40 år tillbaka i tiden för att hitta en jämförelse som är lika ”oaptitlig” som den politiska soppan. Vi landar i kompaniets fältkök på den tiden krönikören var en ung och rask fänrik. Trots ansträngningar blev maten i stort sett oätlig, för det mesta lappskojs. Ungefär som dagens politik och den pågående regeringskrisen. Med så många kockar i köket blir det ”lappskojs” av alltihop.

Det blev lappskojs i alla fall

Minnen som kommer tillbaka blir starka i sin jämförelse. För snart 40 år sedan var krönikören själv en nybakad fänrik och placerad som plutonchef i Bohusbataljon. Det var på den tiden som ett ja var ett ja och ett nej ett nej, samt att höger var höger och vänster vänster.
Dessutom var det också självklart att inrätta sig i ett system som fungerade för allas säkerhet och ordning.
Det var på många sätt ett bra sätt och en härlig tid, där starka band knöts och som varar än idag.  Många är de episoder som lagt grunden till det egna synsättet på både det ena och det andra.

Lappskojs ett bra exempel
Som plutonchef skulle man se till att truppen vårdades och mådde bra på både kort och lång sikt.
Inte för att det var lätt men man försökte ta de mått och steg man kunde. Egna initiativ togs i ämnet, men en företeelse som inte direkt kunde påverkas var koket.
Koket stod för den dagliga maten till hela kompaniet på runt 130 man. På vissa kompanier hade man duktiga grabbar som fixade krubb, som fick mannarna att jubla.
Vi hade inte den turen. 
På vårt kok serverades oftast en i det närmaste oätlig lappskojs nästan varje dag.
Det klagades och gnälldes men kocken blev kvar. Problemet i skogen var att den chef som skulle kunna omplacera kocken, sällan åt av det egna köket. Kompanichefen åt oftast på stabskompaniet, alltså bataljonsstaben. Han visste således inte hur maten vi tvingades äta smakade.
Själv fick jag vid några få tillfällen avsmaka en fältlunch från Stabskoket. Den smakade alltid bra. Troligen hade de sett till att ha en riktig kock som visste hur man skulle göra för att fixa till käk som alla gillade.

Ersätta kocken
När vi i kompaniet till slut utvärderade den sista repövningen 1988, så kom vi fram till att den främsta personalvårdande insatsen på vårt kompani var att vi nog borde skjuta kocken och ersätta honom med vilken trosstroppare som helst.
Inget kunde bli sämre, bara bättre.
Det är här parallellen blir så tydlig med den dagsaktuella politiska situationen i lilla landet Lagom.
Här serveras det dagligen lappskojs av sällan skådat mått som vi förväntas tugga i oss.
Till skillnaden mot koket i skogen, så har riksdag och regering tillgång till allt, både flera olika provkök, ett förstklassigt storkök, mängder av recept, samt tillgång till alla tänkbara råvaror.
Men det är ändå precis här som talesättet. ”Ju fler kockar ju sämre soppa” passar in som bäst.
Ty problemen tycks öka i takt med just antalet kockar som tvingar in sin egen kryddblandning i den gemensamma grytan.

Oätligt långkok
Det vi ser, är hur långkoket från januari 2019 skurit sig rejält och nu blivit oätligt.
En vanligt sunt tänkande människa och tillika väljare förstod ju detta redan från start.
Hur kunde de någonsin tro, att man kan blanda alla små rätter i en enda stor gryta och sen tro att blandningen går att svälja.
Resultatet är just nu ett enda stort, grått och oaptitligt lappskojs.
Ändå så sitter partierna belåtna kvar i sina provkök och gläds åt att de fick med lite av sin egen kryddpåse i skojset i alla fall.
Nu kanske vi inte direkt behöver skjuta kockarna på måndag. Men en förskjutning vore högst önskvärt om det ska finnas någon tilltro kvar till kommande måltider.
Sven-Arne Thorstensson
 FOTNOT: Lappskojs görs på färsk potatis, konserverat kött, lite grädde och mycket smör, och för att bli aptitligt, en lång rad kryddor och smakförbättrare.

”Resultatet är just nu
ett enda stort
och oaptitligt lappskojs”

”Klyftgrävarnas” illusioner


Vad är det för likhet mellan Marie Antoinette och dagens ”klyftgrävare”? Jo, i Versailles fanns det både bröd och biskvier, så det räckte och blev över. ”Det finns det i de flesta fina svenska korridorer också”, skriver Sven-Arne Thorstensson, som är tillbaka med veckans krönika, som handlar om förståelseklyftor, illusioner, filterbubblor och mördarstämning. Många upplever beskrivningen av omvärlden som allt mer främmande. Växande klyftor i förståelse är allvarligare än många tror. Och ”klyftgrävarna”, som skriver måldokument och utvärderar, ”skapar illusioner om något stort som inte finns”. Sven-Arne Thorstensson drar paralleller till den franska adeln på 1780-talet. När Ludvig och Marie Antoinette höll hov, och inte hade en aning om hur vanligt folk på landsbygden och i städerna hade det.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Sociala nycklar till fel lås

Skillnaderna i synsätt kring livets viktigheter slår tätt som oftast nya rekord. Det som var en vedertagen världsbild i går glöms bort och behoven av bekräftelser ur rätt” miljö blir ofta viktigare än både förnuft, saklighet och sans.
I takt med att allt fler jobbar i yrken som helt saknar koppling mellan värdet av leveransen, lönsamhet i hela kedjan och löneförmågan, så upplevs idag beskrivningen av omvärlden som allt mera främmande för de som lever i den vanliga världen. Den värld som består av tillgång och efterfrågan.
Men eftersom världen tydligen till stor del är på väg in i en ”känslostyrning”, har numera PR, opinionsbyggande och story-telling blivit de viktigaste instrumenten för att få bekräftelse och en biljett till fortsatt värv.
Baksidan av detta är att det nu skapas stora och farliga klyftor i förståelsen för hur kedjan egentligen fungerar och att den överensstämmer med det man i ord och bild målar upp.

Klyftor i förståelse
Förståelseklyftor förväxlas ofta med polarisering. Men inom polariseringen, så är skillnaden medveten och förstoras för att skapa motbilder och ansatser. Där är polerna helt medvetna om vad de står för och förstorar gärna skillnaderna, helt i motsats till vad de som lever på olika sidor om de allt vanligare förståelseklyftorna. Klyftor i förståelse är farligare, och mera allvarlig än de flesta tror. Den urholkar nämligen förtroenden snabbare än en häst travar.
Men likväl så finns de där överallt. De som säger sig förstå, fast de ändå inte gör det på riktigt.
I stället målas det ofta upp bilder som dåligt rimmar med verkligheten. Ibland så illa, att det verkar som om man faktiskt medvetet flyr undan. Att verkligheten inte ens kan beskrivas utan måste justeras så att den kan kommuniceras…

”De skapar illusioner”
För den som är vaken på sin omvärld, så finns dessa klyftgrävare nära oss varje dag. Lite här och lite där. De skriver måldokument och strategier. Utvärderingar och projektplaner, där värdeord i rätt ordning skapar illusioner om något stort som inte finns.
Ibland drar jag faktiskt paralleller till den franska adeln på 1780-talet. Då när Ludvig och Marie Antoinette höll hov och hade egentligen ingen aning om att folket på både landsbygden och i städerna led svält och armod.
– Varför äter de inte biskvier om brödet är slut, är en kommentar från detta hov och det kan faktiskt utgöra en kuliss för dagens klyftor i förståelser.
Självklart så fanns ju både bröd och biskvier på Versailles, både så det räckte och blev över.
Det finns det i de flesta fina svenska korridorer också.
Det viktigaste för dem då, precis som nu, var ju att få förståelse hos de egna. Ingen av dem behövde ju bekräftelse av sanning från någon annan än de närmaste.

”Mördarstämning”
Och det är ju precis så det fungerar i dag. På sociala medier, i filterbubblorna så uppstår i det närmaste mördarstämning om någon ifrågasätter Versailles-gänget i den inre kretsen och med patent på, om hur egentligen det ligger till. Om vad som är sant och vad som är fake. Om vad man kan säga och vad man får lov att tycka.
Jag tror ni känner igen det.
I sig är fenomenet långsiktigt skadligt för allt och alla.
Redan idag så sitter människor i sin egen bubbla och både bedömer och beskriver en verklighet de sällan och aldrig verkat i. Halten av verklighet sker nästan alltid på bekostnad av behovet av intern bekräftelse inom den egna bubblan. Och vad gör väl det om inte dikten stämmer med verkligheten om applåderna kommer från rätt håll ändå. Man vill ju vara rekryteringsbar, överallt och alltid….
Sven-Arne Thorstensson

”Värdeord i rätt ordning

skapar illusioner om

något stort som inte finns”

Veckans krönika

Allt färre utför det jobb de är satta att utföra. Istället är det någon annan som ska göra jobbet, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika, och citerar sin far; ”Min dräng hade också en dräng och båda voro lata.”
När detta sätts i system, exempelvis i en kommunal upphandling, kan det gå riktigt snett. Som i exemplet om ett bygge från ”en medelstor landsbygdskommun inte särskilt långt borta”, som vår krönikör uttrycker det. ”Hade inte den kommunen anlitat så många drängar så hade detta aldrig hänt, inte gått så långt, gått så illa och blivit så dyrt.” ”Frågor skyfflas runt”, och ”frågan nu är vem som bär ansvaret. ”Ingen vågar kliva fram och ta det nödvändiga ansvaret.”

Min dräng hade också en dräng

Det märks nu tydligt runt omkring oss att allt färre utför det jobb de egentligen är satta till att göra.
Min gamle far sa alltid så här, när någon försökte smita ifrån arbetsuppgifter och lägga ansvar på någon annan.
Min dräng hade också en dräng och båda voro lata.
Ingen gång innan har detta passat in så väl som nu. Överallt finns de, de där som skyfflar iväg arbetsuppgifter till andra utan att vare sig kunna eller vilja göra det själv. Ofta tillsammans med en utförlig beskrivning om exakt hur, när och var, men inte varför.
Fenomenet finns överallt och det har skapat långa rader med stuprör där ingen längre kan sitt eget jobb utan beordrar någon annan. Systemet är genialt i det mått att den som är ansvarig överlåter detta till någon annan som i sin tur saknar det riktiga ansvaret.
Skulle det gå fel, så är till 95 procent felet en tillfällighet, en olycklig omständighet där ansvaret för en stund befann sig på transport genom kedjan.
Eftersom denna företeelse nu pågått under en längre tid så håller det på att totalt förpassa den verkliga kompetensnivån till avgrunden.

Märklig upphandling
För något år sedan tog jag del av en kommunal upphandling i en medelstor landsbygdskommun inte särskilt långt borta. Efter att ha läst igenom dokumentet förstod jag inte riktigt vad det var de ville ha och hur de hade tänkt.
Min vana trogen kontaktade jag den person som stod som kontaktperson. Det var en konsultfirma som upprättat handlingarna och var satt att vara just kontaktperson. Den första svaga punkten var att han inte var mer än ett namn med en roll som inte kunde utgöra någon direkt kontakt. Eller snarare inte fick svara. Frågor skulle ställas publikt.
– Men hur har ni tänkt att ni ska få några vettiga bud på ett underlag som inte förklarar vad som egentligen förväntas, blev ju förstås min fråga.
– Du får ställa även den frågan publikt. Jag förstod att den dörren var en total blindgång, så jag fortsatte min väg och kontaktade kommunen och fick tala med upphandlingskontorets chef.
– Vi har ingen kunskap om själva underlagen utan vi har en beställning från den tekniska förvaltningen om att göra en upphandling av detta.
– Vem har då gjort beställningsunderlaget. Det har konsultfirman som du talat med gjort.
– Så då borde väl den tekniska förvaltningen vara rätt ställe att fråga. 
– Då får du kontakta det Tekniska kontoret och dess chef mister X men han får egentligen inte svara alls eftersom upphandlingen är startad och det är vi som har ansvaret just nu.

”Vi saknar kompetensen”
Jag försökte i alla fall.
– Mister X svarade konstigt nog i telefon vid första försöket. Inte heller han bringade något ljus i frågan utan hänsköt frågan tillbaka till upphandlingsavdelningen.
– Men det måste väl ändå vara ni på Tekniska som anlitat konsultbyrån att ta fram underlaget.
Det lät rimligt enligt mister X som bad att få återkomma med svar. Vilket han inte gjorde på en hel vecka. Sju dagar senare ringde jag igen. Han svarade då också. Men något bättre svar hade han inte.
– Vi har anlitat konsultbolaget Y för att skriva ett upphandlingsunderlag och det har de gjort eller hur.
– Jo. Men ingen lär ju begripa vad som önskas få av leverantören. Har ni läst upphandlingen själv.
– Nej. Jag har inte rätt detaljkunskaper i frågan. Vi saknar just den tekniska kompetensen på vår avdelning.
– Så då litar ni på att Y kan jobbet.
– Självklart gör vi det. De är upphandlade som tekniska konsulter här i kommunen.
– Vem är det då hos er som avgör om de gör ett bra jobb åt er.
– Det förutsätter vi förstås och jag diskuterar inte våra leverantörer med tredje man.

Det nödvändiga ansvaret
Jag förstod då att dörrarna var stängda och ingen varken ville eller kunde svara på de mest basala frågorna. Just då så trodde jag nog att det var en så kallad ”riggad” upphandling som endast var av tvång upprättad och att entreprenören redan var förutbestämd. Men så var det inte.
I pressen har man under förra hösten kunnat läsa om just detta byggprojekt med en budget sprängd med uppemot 100 procent. Nu bråkar man om vem som bär ansvaret och givetvis så går det inte att peka ut någon utan det är kedjan det är fel på.  
Så hade inte den kommunen anlitat så många drängar och kunnat lite själva så hade detta aldrig hänt, inte gått så långt, gått så illa och blivit så dyrt.
Men överallt pågår liknande förlopp. Ansvar och frågor skyfflas runt och ingen vågar kliva fram och ta just det där nödvändiga ansvaret.
Sven-Arne Thorstensson

”Ingen vågar
kliva fram och ta
det nödvändiga ansvaret”

Veckans krönika

”Kejsare springer omkring helt nakna, och vi vågar inget säga”, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Det tar väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart, och alldeles för lång tid att komma till åtgärd. Om Sverige vore ett företag, skulle utsikten från huvudkontoret vara mer relevant än rapporter från fabriken.

Kejsarens och hans papegojor

Man kan backa långt bak i historien och finna många exempel på ledare som förlorat förmågan att se sina egna brister. HC Andersen skrev redan 1837 sagan om ”Kejsarens nya kläder. Det roliga är detta att just HC blev inspirerad till att skriva sin saga utifrån en berättelse från 1300-talet.
Inget är alltså nytt under solen.
Men trots att nu snart halva befolkningen tillbringat mer än femton år på skolbänken är vi inte ett dugg mer kloka nu än då. Till och med dummare skulle jag vilja säga. Eller snarare trångsynta.
Runt omkring oss finns massor av ”Kejsare” som springer omkring helt ”nakna” i sina korridorer och vi vågar inget säga.

Lakejerna förnekar
Nu för tiden tar det väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart. Och efter det tar det alldeles för lång tid att komma till åtgärd.
Hur kan vi tillåta detta tröghetsfenomen när det gäller styrningen av vårt samhälle?
De allra flesta av oss ser ju när en företeelse förvandlas till ett växande problem. Vi ser det först och under lång tid innan någon Kejsare gör det.
När väl kejsaren kanske i viss mån lyssnar, kommer hans lakejer att förneka allt.
Men till sist och flera år för sent kommer så vändningen. Det som vi redan visste blev faktiskt sant på riktigt. Det vill säga att Kejsaren och dennes lakejer inte längre förmår att blunda längre.

Kejsarens papegojarmé
Under hur många år har vi inte (vi simpla gräsrötter) sett att brottsligheten ökar.
När vi sagt det så har vi mötts av en hel flock av Kejsarens egen papegojarmé. Hans lakejer har som uppdrag att skydda Kejsaren. Det vill säga att han har rätt och du fel!
Ni har ju sett debatterna där forskare som Jerzy Sarnecki, i det närmaste hånfullt förnekat att så var fallet. Han är i det måttet en av de samhällsfarliga papegoj-lakejer som bromsat sanningens väg.
Men så till slut, börjar till och med de ivrigaste lakejerna at inse faktum. Vi kan nu se att en av de ivrigaste börjar inse det han raljerade tvärt emot för ett halvår sedan. Idag skriver Anders ”lakej-papegojan” Lindberg en ledare i Aftonbladet som han själv skulle sågat sönder till spån för ett år sedan. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/6jpeXo/vi-forlorar-kampen-mot-tungt-kriminella
Det är i sig det ultimata beviset på att ”sent ska syndaren vakna”.

Samhället som företag
Tänk tanken om ett företag fungerat som det svenska samhället gör. Det är knappt så det går att få in den tanken i skallen över huvud taget.
Tänk er en bolagsstämma som på nytt väljer om en styrelse, som inte har förmågan att spana in i framtiden.
Att den styrelsen godkänner en ledningsgrupp som inte bryr sig om att fabriken inte fungerar. En ledningsgrupp som inte pratar med varandra utan kommunicerar om hur det borde vara och inte hur det är. En VD som förnekar det som händer och sopar det mesta under mattan så länge det går. En styrelse som tycker att utsikten från huvudkontoret är mer relevant än rapporter från fabriken.
En säkerhetschef som blundar för inbrott, hot och våld på arbetsplatsen och som inte jagar ut vare sig tjuvar, våldsverkare eller sabotörer innan han hjälplöst försöker laga staketet med silvertejp.

Företaget Sverige
En HR-chef som bara läser CV och inte bryr sig ett dugg om mer än att kompetenserna hjälpligt stämmer på pappret. Och en ekonomiavdelning som ser likviditeten rinna ur systemen utan att komma med åtgärder.
Och när ändå ibland ledningsgruppen diskuterar framtidsfrågor anlitar de förstås experter som hellre säger det som vill höras, än att berätta sanningar och fakta.
Ja ni ser. Ingen av er skulle ju vilja varken äga eller jobba på det företaget, Nu är det ju så illa att just det företaget heter Sverige och ledningsgruppen är den du valt. Nu senast för nästan exakt två år sedan.
Som min gamla granne alltid sa: Söm en bäddar få en ligga, och jag fick inte ligga alls.
Sven-Arne Thorstensson

”Utsikten från huvudkontoret
är mer relevant
än rapporter från fabriken”

Veckans krönika

Leta rätt på alla Bull, så får ni mer ”Pang för pengarna”, och ändå en slant över. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, där han delar in folk i litterära storheter som Spara och Slösa, och Bill och Bull. Uppmaningen riktar han till kommunala politiker, som gärna tänker som Spara och Slösa. Bill är bra på att få saker uträttade. Bull är bra på att komplicera, och låter gärna någon annan göra jobbet. Det finns inte många Bill i den kommunala byråkratin, men desto fler Bull.

Lyckoslanten räcker inte till

”Leta reda på Bull och få en slant över”

Många av oss minns de där två flickorna ”Spara & Slösa”. Dessa två motsatser skulle för den uppväxande generationen vara sedelärande i göranden. På många sätt gav detta alldeles säkert resultat i att fler tänkte till när det gällde sina tjänade och sparade slantar.
Men det var då det.
Det var på den tiden som man köpte tuggummi, sockerdricka och en och annan fotboll för pengarna. Vid enstaka tillfällen kunde man kosta på sig en biobiljett och en varmkorv med pucko om pengarna och samvetet tillät utsvävningen. Det var en sedelära som fungerade i en sakekonomi, långt innan tjänstesamhället bredde ut sig runt omkring oss.
När det gällde sakekonomin så var allt lätt att jämföra. Ett tuggummipaket jämfördes med ett annat och prisskillnader på Toy var blygsamma. Lika så var även biobiljetter, varmkorv, cyklar och bilar.

”Pang för pengarna”
Men när det kom sig till tjänstesamhällets tjänster så blev det genast svårare med just jämförelsen. Nu kom ord som bättre än och inte jämförbar in som argument, oftast av dem som tjänade mest på att göra minst.
Det är här vi behöver föra in en ytterligare dimension, nämligen ”Pang för pengarna”
Så om vi för en stund släpper Spara och Slösa och studerar deras kusiner Bill & Bull.
Bill och Bull får personifiera just hur mycket ”Pang” man får för pengarna.
Låt oss titta lite närmare på dem. Bill är den där smarta grabben, som har full koll på allt i omvärlden, och vad som påverkar honom nu och senare. Han kan konsten att planera långsiktigt. 
Han är förstås både idog och flitig, med ett stort mått av noggrannhet utan att överdriva. Han köper billigt när det fungerar, men satsar på kvalité när det ska investeras. Bill är effektiv och ogillar Lull-lull. Här ska det hända och när det behövs så händer det. Pengarna finns redan, och de både räcker och blir över.

Bull är motsatsen
Bull däremot är ju förstås motsatsen i allt. Han har dålig eller ingen koll på sin omgivning och planerar sällan, och de gånger han gör det, görs det inte särskilt väl. Han är dessutom oftast ganska lat och om det ges en möjlighet, så låter han någon annan göra jobbet för att slippa själv.
Bull får aldrig någonting att räcka mer än tron på sig själv. Pengar och andra resurser måste ständigt tillföras från annat håll om det ska ”smälla” överhuvudtaget.
Bull är en loser. Bill klarar sig alltid, och där smäller det lagom mycket även med lite krut.
Om vi nu tar både Spara och Slösa, samt också deras kusiner Bill och Bull med in i den kommunala ekonomin så förefaller det som om man endast tittar på de två flickorna Spara och Slösa, medan man helt glömt bort Bill och Bull. Alla vet att de finns där i olika antal de också.
I den här miljön syns inte Bill till så mycket. Dels för att det oftast inte finns så många Bill kvar. De flesta Bill har blivit rekryterade till näringslivet om de ens hann börja.

Många Bull i korridorerna
Det märkliga är att man inte märker så mycket av Bull heller. Men den som letar finner många Bull lite varstans i korridorerna. Det är där de gömmer sig, och de är bra på det också.
De ”Bullar” som är allra skickligast har lärt sig att komplicera allt som går att komplicera. De hävdar lagar och regler som sitt eget skydd, ty eget ansvar är Bull helt främmande för. En Bull är därmed oerhört duktig på att äta upp Sparas tillgångar och samtidigt på ett smart sätt i det dolda skylla på Slösa.
Så ni politiker som jämt gafflar om någon procent hit och dit i era budgetramar.
Var stram mot Slösa, men för guds skull leta rätt på alla Bull. Och jaga dem, så kommer det mer än 10 procent mer ”pang för pengarna” direkt, och då har ni nio över…
Sven-Arne Thorstensson

Bullar är skickliga
på att komplicera
allt som går att komplicera”

Veckans krönika

Nutidens Farbror Melker fattar ännu mindre hur man lever på landet. Ändå är det dessa som regerar. Det är den urbana normen som gäller, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, som hyllar Helena Lindahl, Västerbotten, som ett lysande undantag.
Vi har inte råd med 300 slätkammade ja-sägare längre, vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson är tillbaka i gammal god form
. Läs hela krönikan.

Nu finns det tusentals Farbror Melker

Nutidens Farbror Melker regerar

Astrid Lindgrens briljans fångade redan 1964 förlagan av vad vi nu ser effekterna av. Farbror Melker kom från stan och fattade inte ett dugg om hur man lever på landet. I TV-serien från då, finns många paralleller med nu, fast nu har blivit mer än rart och bortkommet.
Dagens Melker har tagit kommandot och sätter nu normen, trots att han idag fattar ännu mindre än sin förlaga Melker gjorde då.
Hur kan det då ha blivit så undrar den som tänker några varv till.
Jo, tyvärr har vi ”på landet” oss själva att skylla. Vi har stilla suttit och sett det ske. Vi har helt enkelt kapitulerat för stadens bild av vad som en gång var ursprunget.

Den urbana normen
Under årtionden har vi utsett våra egna ”landsbygdspolitiker” till att föra vår talan. Trots att hela vårt valsystem på alla sätt gynnar landsbygdsregionerna när det gäller vår representativa demokrati, så når inte våra röster fram.
Vi har sölat bort det helt. Eller snarare. Vi har låtit dem göra det.
Problemet ligger ju förstås i, att vi tappat greppet om både våra politiker och politiken.
När det gäller politikerna (med mycket få undantag) så har vi alla både sett och hört dem. Inte en gång, inte tre, utan väldigt många gånger.
”Ni förstår inte komplexiteten i detta.”
Ty det är ju lite jobbigt att driva frågor och företräda något som avviker från den urbana normen.

Förvandlingen
Nu gäller det istället att smälta in i den sociala hierarkin och det sociala nätverket. Detta istället för att behålla ”handskarna på” och stå upp för och förklara vad som behövs för att hela landet ska fungera.
De som en gång lovade och förstod, har nu skaffat sig en dyrare kostym, klippt sig, vaxat håret, och ansat skägget, allt för att passa in i storstadsnormen. Och inom kort har de fullbordat sin förvandling till nutidens Farbror Melker.
Denna transformation har pågått i decennier men accelererar nu när 80 och 90-talisterna börjar forma politiken. Hos dem är särart något fult, och det blir ännu mera viktigt att smälta in.
Och behovet av att just smälta in är av någon konstig anledning mycket viktigare än att vara självständig. Den så hedrande personliga integriteten, som det talas om i de små rummen, den blir helt enkelt som bortblåst i de större.

Blytung kollegialitet
Det kollegiala i riksdagsgrupper, allianser, utskott, departement och korridorer väger blytungt mer än det uppdrag de egentligen fått i att bevaka våra regionala intressen. Helt plötsligt blir den personliga vinningen viktigare än det givna uppdraget.
Genom åren har jag sett många personer i position, som egentligen inte jobbar med att utföra det de är tillsatt för, utan istället positionerar sig för den egna karriärstegen genom att mer eller mindre öppet arbeta för att få någon annans position och jobb.
Tråkigt nog så är idag enda vägen till karriär, att inte på något vis ha stött sig med någon, någon gång. Inte ens lite.
Det är det som är så förödande med många av våra unga politiker. De har helt enkelt alldeles för mycket att förlora i framtiden om de gör det de valts för att göra. Från detta finns väldigt få undantag.

Sådana vi behöver
Ett undantag är den modiga och relativt unga riksdagskvinnan Helena Lindahl från Västerbotten.
Hon talar klarspråk. Konkretiserar problem. Pekar finger åt korkade myndigheter. Och hon står på sig.
Men vad jag förstått så är hon inte särskilt populär, djupt internt inom sitt parti, och det är högst troligt att hon aldrig kommer att nå en högre position än den hon har idag inom sitt parti. Toppstyrda Centern skulle aldrig våga utse en sådan frispråkig kvinna till t.ex. minister. Fast det är precis sådana vi behöver.
Sverige har helt enkelt inte råd att hålla sig med över trehundra slätkammade ja-sägare längre. Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. Och politik uppstår genom att diskutera och bryta åsikter. Finns inga åsikter, finns inget nytt land att bryta.
Så nästa gång du ser en farbror Melker, säg åt honom att ”Du har inte rätta knycken”.
Sven-Arne Thorstensson

”Vi behöver frisinnade
och tydliga personer i Riksdagen
som driver politik”

Veckans krönika

Det har hänt en del, från människans jakt på en kanin, till mänsklighetens jakt på information. Skillnaden är oändlig. Westsidans krönikör, Sven-Arne Thorstensson, skissar med lätt hand en bild av vårt förflutna, från tiden då vi var jägare och samlare, via den neolitiska revolutionen och framväxten av jordbruket i Mesopotamien, till industrialismen och informationssamhället.

Ett varv i karusellen

Från jakten på en kanin till informationssamhället

Stoppa världen – jag vill kliva av är nyckelmeningen i en brittisk musikal från 60-talet och den får utgöra själva inledningen på denna betraktelse, och om vi idag är så uppsnurrade att vi snart är tillbaka där gungorna en gång började gunga.
För att ta det hela från början, alltså riktigt från början, så trampade vi tillsammans runt här på jorden i tusentals år letande föda för att överleva. Man åt det som fanns och fångade det som man visste gick att äta. Då var det insikten och skickligheten som avgjorde vem som var mätt och vem som inte blev det.
Men att vara jägare och fiskare blev förstås jobbigare när allt fler blev bra på att just jaga.
Redan då, på den tiden uppstod bråk om vem som skulle få jaga och var man fick jaga och så var karusellen igång.

Planterade ett frö
Under tiden, långt nere i Mesopotamien, alltså öster om medelhavet, kom man så på att man kanske kunde jaga hemmavid och lade där grunden för det som vi idag kallar jordbrukssamhället. Den ordningen byggde alltså på, att man letade inte frö i skogen. Man planterade frö hemma och plockade dem hemma. Samma blev det med djuren. Man födde upp djuren och jagade dem i den egna hagen. På detta vis började alltså själva överlevnaden att bygga på hur mycket du hade av allt. Det handlade om att äga och kontrollera egna territorier. Nu hade man skapat något som medgav att det gick att planera längre och mer, än den allra närmaste tiden framåt.
Med tiden utvecklades fenomenet och arméer skapades för att skydda det egna och kanske ta ett och annat utanför det egna staketet. Nu gav resurserna man samlat en betydande makt, både innanför och utanför eget hank och stör. Ju mer man hade och ju mer man gjorde desto mer makt samlade man.

Kokande vatten
När man efter några tusen år i den ordningen kände att man ville ha mer och snabbare så började de med mest resurser att fundera på om allt gick att göra bättre, större och fortare.
Hjulet, vattenkanalerna och armborsten var i och för sig redan uppfunna men det borde gå att göra mer. Mycket mer.
I takt med att man kunde ersätta mänsklig kraft som krävde mycket havregröt så räckte det nu med att elda ved och av det kokande vattnet hade man skapat ångmaskinen. Med den i ryggen startade nästa epok Industrisamhället.
Inom loppet av några årtionden byggdes det fabriker och järnvägar kors och tvärs över världen.
Nu var det inte längre svart arbetskraft, siden och kryddor man i jakt åkte runt efter. Nu var det nya råvaror. Överallt hittade man nya saker att mecka ihop till ännu nyare saker.
Det var här som Bra-att-ha-samhället startade. Nu dög det inte längre med att vara mätt och i viss mån en fungerande del av samhällsmaskinen. Nu började man vilja ha utan att behöva.

Att göra tusen till
Jaja, säger den kritiske nu. Så har det ju alltid varit. Det är nog sant. Den stora skillnaden i ha-begärets tid är att man inte längre tar det man vill ha från någon. Man gör helt enkelt en till, eller snarare tusen till. Så nu, sådär 250 år efter Spinning Jenny så sprutar produkterna ut ur fabriker runt om i världen varje dag.
För sisådär 30 år sedan deltog jag vid några roliga seminarier om framtiden. 
Man listade upp precis den linjen ni nyss läst. Jägare, check, Jordbrukssamhälle check, Industri.. check.!
Allt det där kommer vi att lämna bakom oss, sas det då rund 1990. Nu är vi på väg in i Informationssamhället och så blev det ju som vi nu vet.
Det är här som den här karusellen börjar bli intressant. Ty när jägaren gick ut och samlade så tog han bara det som behövdes med sig hem, allt annat var ju bara dumt. Döda kaniner kunde ju inte lagras.

Sjunkande kvalitét
Sen när bonden sådde, födde upp så kunde han hålla sig med ett lager som i storlek kändes tryggt för den närmaste tiden men sällan mer än så. Det kostade för mycket och risken för inkurans (värdeminskning) var stor.
Men när industrialismen fått ordentlig fart och fört oss vidare till Bra-att-ha-samhället så blev många nya gränser passerade på kort tid. När produkterna skaffades i överflöd sjönk samtidigt med kvalitén i jakten på ännu mer prylar för mindre motprestation.
Kanske var det i just det gränslandet som en ännu billigare produkt sattes på marknaden, nämligen information om mycket, vi inte ens behöver men inbakad i ett avancerat framkallat behov.
Själva industrisamhället lever kvar lågt borta någonstans där vi slipper se det.
Nu skapas nya så kallade värden genom all sorts information som kopieras i mängder.

Onödig information
Troligen är mer än 95 procent av den information vi översköljs med helt totalt onödig för vettig funktion eller att du ska känna dig som en trygg och fungerande människa och del av samhället.
Men jakten på information skiljer sig oändligt från jakten på en kanin.
När jägaren äntligen fått sin kanin på pilen så slutade han drömma om en till som kanske fanns bakom nästa trär. Han nöjde sig, åt upp den och blev mätt och nöjd.
Samtidigt scrollar du och jag vidare i jakt på ny information, som vi inte ens vet om den är sann eller falsk. Och än värre så vet vi inte ens vad vi ska ha den till.
Det enda vi vet, men inte erkänner, är att det mesta vi läser kommer vara helt onödig spillande av tid….
Så kanske även detta…
Sven-Arne Thorstensson

”Jakten på information
skiljer sig oändligt
från jakten på en kanin”

Veckans krönika

Vår demokrati är hotad. Allt för få vill engagera sig. Vi måste satsa på Förnyare. Mängden Förvaltare har för länge sedan passerat vår smärtgräns, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson.

Konsten att döda engagemang

Vår så värnade demokrati är hotad. Delar av den ligger redan för döden, och den lilla återväxt som finns, sker i drivbänkar under kontrollerade former. Aldrig har så få velat ägna sig åt aktiv politik som nu.
All makt utgår från folket heter det ju. Så fint det låter egentligen. Det är vi, folket, som styr via personer som vi tillsammans har förtroende för. Om det hade kunnat vara så, då hade det ju varit bra. Men den tiden är snart förbi om den inte redan är det.
För inte alls länge sedan så kunde de flesta både peka ut och namnge ett antal personer i deras närhet som de hyste förtroende och respekt för. De fanns då, de personer som rakryggat förde talan.
De stod upp när det blåste och kunde behålla sitt förtroende även om deras bedömning sved en aning. Men vart tog de vägen?

Ett gäng doldisar
Idag finns det knappt någon som känner sina lokala politiker om de ens vet hur de ser ut. Enda undantaget är väl de som tagit sig ända upp till rikspolitiken.
Och den gruppen är ju begränsad till det fåtal som fått ett mediagodkännande att få uttala sig och vara med på annat än gruppbilder.
Så på det lokala och regionala planet bedrivs vår demokrati av doldisar, som oftast hellre lägger energi på att vara populär uppåt i partiet eller i just den förvaltning man är med och egentligen skall styra.
Varför har det blivit så här kan man undra? Det enkla svaret är att politik har blivit tråkigt och introvert. Istället för att ägna tid åt framtidsplanering som befolkningen förstår, så ägnar man sig åt siffersnurrerier kring förutspådd demografi och skattekraft. Jag kan garantera att just detta är föga intressant för medborgare och väljare. I detta ligger förstås själva kärnan.

Förvaltare tar över
Jag insåg redan som ung att man kan dela upp de allra flesta i två grupper. Man kan kalla dem för Förvaltare och Förnyare. Man kan också kalla dem för Försvarare eller Utmanare.
Om vi bara backar några år så var det vanligt att ett antal ”utvecklare” fanns i ledande politiska roller.   
Så är det inte längre. De förvaltande försvararna har tagit över och ju fler de blir desto mer finns att försvara.
Det är i ljuset av detta som samtliga partier tappar medlemmar och med detta allt lokalt politiskt intresse från gemene man.
Det går ju ändå inte att förändra.
Detta fenomen har blivit som ett slags vaccin för den rådande ordningen inte ska brytas. Den nyrekrytering som sker görs ofta i någon form av politiska drivbänkar. De få som nu vill engagera sig sugs upp i den politiska organisationen och kläms in i partiets alldeles egen trånga åsiktskorridor.
Den så kallade mångfalder har ersatts av farlig självgod enfald.

Språngbräda
Dessutom ser många av de som hamnar där, endast den nuvarande positionen som en språngbräda i den egna karriären. Just detta är mycket allvarligt. Vi har alltså en stor mängd politiker som egentligen inte vill göra det de är satta att göra, utan positionerar sig inför framtidens uppdrag. Och på den vägen är man också villig att offra, det som kanske är nödvändigt för det stora hela, men missgynnar karriären.
Men inför varje val så krisar det med att fylla partiets listor. Det saknas nästan överallt namn och med detta också personer. En och annan gång kommer en ny och politiskt oförstörd person in i de politiska rummen. När detta händer inträffar ofta nästa fenomen. Tystnaden. Det är förstås så att om en ny omdömesgill person kommer in i de för honom okända politiska rummen så gäller det ju att ta reda på vad denne både kan och vill.
Just detta är ju en jobbig resa som sällan blir av.

Ett namn på en stol
Som regel har ju inte den nye och oförstörde tackat ja till att bara vara ett namn på en stol i en nämnd eller styrelse. Men det är oftast det som förväntas. Att ta reda på och synkronisera åsikter är jobbigt så just detta låter man ofta bli. När så den nya kraften tar sig ton, så kommer den; Tystnaden.
Kom inte hit och stör vår ordning. Påstå inte att vi har gjort några fel tidigare. Det är så de tänker, men nästan aldrig säger. De förväntar sig att du skall in i den lokala ”torktumlaren” där alla taggar nöts av och efter ett antal år och varv så är du då till slut tillräckligt luddig för att inte skapa vare sig problem eller egna utspel. Om inte, så inträder läget Frysboxen. Tänk om de istället moget ägnat lite tid åt att lyssna, fråga och försökt förstå. Man väljer helt enkelt att inte prata om det som är svårt, utan låter det bara vara och kanske, förhoppningsvis så dör det ut eller snarare fryser inne.
Det är så det rullar på. Allt färre vill engagera sig i förvaltande och egenupplevt ofelbara organisationer. Det är nu vi måste satsa på Förnyarna. Mängden Förvaltare har för längesedan passerat vår smärtgräns i antal.
Sven-Arne Thorstensson

Allt färre
vill engagera sig
i förvaltande

Veckans krönika

Vi måste bygga upp
”flockimmunitet” och ”antikroppar”
mot brott och våld igen

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Dags vända på steken

En flockimmunitet har gått förlorad

Om tillräckligt många runt omkring oss är antikroppar så skyddar vi oss själva mot hot utifrån. Eventuella skadegörare får det svårt, och vårt samhälle blir säkrare.
Nu ska inte detta alls handla om varken virus eller någon Corona, utan om civilkurage. Men det finns ju intressanta paralleller.
Om vi för en stund backar bandet några decennier, så fanns det många antikroppar runt omkring oss. Ganska många bar på dem utan att de själva visste, men när nåt hände så grep de in.
De flesta av oss hade en tydlig känsla om vad som var rätt och vad som var fel. Även om den gränsen kanske var aningen flytande, var ändå rågångarna ganska klara.
Det var ett sätt att få samhället att fungera i det lilla, i vardagen. Oavsett vad som gjordes på fel sida om rågången, så reagerade allmänhetens antikroppar genom att fördöma, agera och stå för det.
Nästan alla såg sitt ansvar och tog det.

Brott var svårare förr
Om någon dåförtiden utsattes för ett brott eller övergrepp, grep människor med dessa antikroppar in och hindrade eller hotade den som var i färd med att övertrassera sina befogenheter.  
Kanske gick det över styr ibland, men det var betydligt svårare att komma undan med att brutalisera sig på sin omgivning.
När det fanns gott om dessa antikroppar, dom fanns nästan överallt, då spred sig knappt varken gatuvåld eller personrån ohämmat, utan det stävjades direkt på ort och ställe utan fördröjning.
De flesta minns säkert hur detta fungerade i verkligheten. Blev någon påhoppad och vi såg det, så räckte det bara med en mött blick, för att två för varandra okända personer skulle bilda lag mot våldsverkaren och det funkade nästan alltid.

Något har hänt
På senare tid, låt säga de sista 10 till 20 åren, har något hänt. De gamla antikropparna har minskat i antal, om de ens finns kvar.
Så nu, när dylikt händer sänks blicken hos din granne till ett tillstånd att inte vilja vara delaktig. Lösningen finns bara hos någon annan.
Det är väl just detta. Oviljan av att se sig själv som delaktig avvärjare som nu fått vardagsbrottsligheten att sprida sig mera fritt på gator och torg.
Numera är det i stunden ganska ofarligt att råna en pensionär eller ensam tonåring. Risken att få en 90 kilo tung och kuragefylld 50-åring över sig, har minskat med 95 procent sedan 60-talet.
Men allt börjar ju någonstans och svaren finns nog i att vi överbeskyddar våra uppväxande barn.
Allt fler föräldrar vägrar se att deras egna avkommor kan vara behäftade med något som helst fel i sina göranden. Även här är det någon annan som bär ansvaret.

”Lägg dig inte i”
Vid flera tillfällen har jag själv fått på pälsen av föräldrar som känt sig kränkta när jag ringt eller knackat på. Men eftersom jag är uppväxt med sådana antikroppar kryllande runtomkring mig, så blev jag ju snabbt en själv.
Effekten har blivit att jag nästan aldrig blundar för något som är helt på tok och på väg att gå galet.
Om grannens osnutne och i mina ögon helt ouppfostrade son kör som en vettvilling med fara för omgivningen, då griper man ju självklart in.  Jag har gjort det mer än en gång. Flera faktiskt. Och den vanligaste reaktionen blir; ”Har han gjort dig något, och lägg dig inte i”.
Just detta fenomen försökte jag för en tid sedan lyfta på ett möte i hemkommunen som handlade om tryggheten i samhället. Till stor förvåning, för mig i alla fall, så tyckte varken kommunens säkerhetsansvarige eller den så kallade kommunpolisen att egeningripanden var någon god idé. Och precis som vanligt så sänkte de flesta åhörarna blicken. Församlingen visade att de för tillfället saknade antikroppar, om de ens haft några.

Dags vända på steken
Om det är så här vi ska möta framtiden, så kommer målet att stå öppet. Kvar finns bara att installera allt fler övervakningskameror, som i efterhand kan berätta vad som troligen hänt. Istället för antikroppar och folkimmunitet, som hindrar angreppet innan den verkligen hänt.
Vi har alltså blivit rädda att bilda lag för att skapa ett fungerande gemensamt skydd för oss själva, vilket i sin tur kommer skapar mer otrygghet att vara rädd i.
Nu är det dags att vända på den steken och snabbt börja bygga upp både flockimmunitet och antikroppar igen, för var och en förstår nog att den är viktig för oss alla.
Sven-Arne Thorstensson

”Kvar finns bara
att installera
övervakningskameror…”