Veckans krönika

”Kejsare springer omkring helt nakna, och vi vågar inget säga”, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Det tar väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart, och alldeles för lång tid att komma till åtgärd. Om Sverige vore ett företag, skulle utsikten från huvudkontoret vara mer relevant än rapporter från fabriken.

Kejsarens och hans papegojor

Man kan backa långt bak i historien och finna många exempel på ledare som förlorat förmågan att se sina egna brister. HC Andersen skrev redan 1837 sagan om ”Kejsarens nya kläder. Det roliga är detta att just HC blev inspirerad till att skriva sin saga utifrån en berättelse från 1300-talet.
Inget är alltså nytt under solen.
Men trots att nu snart halva befolkningen tillbringat mer än femton år på skolbänken är vi inte ett dugg mer kloka nu än då. Till och med dummare skulle jag vilja säga. Eller snarare trångsynta.
Runt omkring oss finns massor av ”Kejsare” som springer omkring helt ”nakna” i sina korridorer och vi vågar inget säga.

Lakejerna förnekar
Nu för tiden tar det väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart. Och efter det tar det alldeles för lång tid att komma till åtgärd.
Hur kan vi tillåta detta tröghetsfenomen när det gäller styrningen av vårt samhälle?
De allra flesta av oss ser ju när en företeelse förvandlas till ett växande problem. Vi ser det först och under lång tid innan någon Kejsare gör det.
När väl kejsaren kanske i viss mån lyssnar, kommer hans lakejer att förneka allt.
Men till sist och flera år för sent kommer så vändningen. Det som vi redan visste blev faktiskt sant på riktigt. Det vill säga att Kejsaren och dennes lakejer inte längre förmår att blunda längre.

Kejsarens papegojarmé
Under hur många år har vi inte (vi simpla gräsrötter) sett att brottsligheten ökar.
När vi sagt det så har vi mötts av en hel flock av Kejsarens egen papegojarmé. Hans lakejer har som uppdrag att skydda Kejsaren. Det vill säga att han har rätt och du fel!
Ni har ju sett debatterna där forskare som Jerzy Sarnecki, i det närmaste hånfullt förnekat att så var fallet. Han är i det måttet en av de samhällsfarliga papegoj-lakejer som bromsat sanningens väg.
Men så till slut, börjar till och med de ivrigaste lakejerna at inse faktum. Vi kan nu se att en av de ivrigaste börjar inse det han raljerade tvärt emot för ett halvår sedan. Idag skriver Anders ”lakej-papegojan” Lindberg en ledare i Aftonbladet som han själv skulle sågat sönder till spån för ett år sedan. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/6jpeXo/vi-forlorar-kampen-mot-tungt-kriminella
Det är i sig det ultimata beviset på att ”sent ska syndaren vakna”.

Samhället som företag
Tänk tanken om ett företag fungerat som det svenska samhället gör. Det är knappt så det går att få in den tanken i skallen över huvud taget.
Tänk er en bolagsstämma som på nytt väljer om en styrelse, som inte har förmågan att spana in i framtiden.
Att den styrelsen godkänner en ledningsgrupp som inte bryr sig om att fabriken inte fungerar. En ledningsgrupp som inte pratar med varandra utan kommunicerar om hur det borde vara och inte hur det är. En VD som förnekar det som händer och sopar det mesta under mattan så länge det går. En styrelse som tycker att utsikten från huvudkontoret är mer relevant än rapporter från fabriken.
En säkerhetschef som blundar för inbrott, hot och våld på arbetsplatsen och som inte jagar ut vare sig tjuvar, våldsverkare eller sabotörer innan han hjälplöst försöker laga staketet med silvertejp.

Företaget Sverige
En HR-chef som bara läser CV och inte bryr sig ett dugg om mer än att kompetenserna hjälpligt stämmer på pappret. Och en ekonomiavdelning som ser likviditeten rinna ur systemen utan att komma med åtgärder.
Och när ändå ibland ledningsgruppen diskuterar framtidsfrågor anlitar de förstås experter som hellre säger det som vill höras, än att berätta sanningar och fakta.
Ja ni ser. Ingen av er skulle ju vilja varken äga eller jobba på det företaget, Nu är det ju så illa att just det företaget heter Sverige och ledningsgruppen är den du valt. Nu senast för nästan exakt två år sedan.
Som min gamla granne alltid sa: Söm en bäddar få en ligga, och jag fick inte ligga alls.
Sven-Arne Thorstensson

”Utsikten från huvudkontoret
är mer relevant
än rapporter från fabriken”

Veckans krönika

Leta rätt på alla Bull, så får ni mer ”Pang för pengarna”, och ändå en slant över. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, där han delar in folk i litterära storheter som Spara och Slösa, och Bill och Bull. Uppmaningen riktar han till kommunala politiker, som gärna tänker som Spara och Slösa. Bill är bra på att få saker uträttade. Bull är bra på att komplicera, och låter gärna någon annan göra jobbet. Det finns inte många Bill i den kommunala byråkratin, men desto fler Bull.

Lyckoslanten räcker inte till

”Leta reda på Bull och få en slant över”

Många av oss minns de där två flickorna ”Spara & Slösa”. Dessa två motsatser skulle för den uppväxande generationen vara sedelärande i göranden. På många sätt gav detta alldeles säkert resultat i att fler tänkte till när det gällde sina tjänade och sparade slantar.
Men det var då det.
Det var på den tiden som man köpte tuggummi, sockerdricka och en och annan fotboll för pengarna. Vid enstaka tillfällen kunde man kosta på sig en biobiljett och en varmkorv med pucko om pengarna och samvetet tillät utsvävningen. Det var en sedelära som fungerade i en sakekonomi, långt innan tjänstesamhället bredde ut sig runt omkring oss.
När det gällde sakekonomin så var allt lätt att jämföra. Ett tuggummipaket jämfördes med ett annat och prisskillnader på Toy var blygsamma. Lika så var även biobiljetter, varmkorv, cyklar och bilar.

”Pang för pengarna”
Men när det kom sig till tjänstesamhällets tjänster så blev det genast svårare med just jämförelsen. Nu kom ord som bättre än och inte jämförbar in som argument, oftast av dem som tjänade mest på att göra minst.
Det är här vi behöver föra in en ytterligare dimension, nämligen ”Pang för pengarna”
Så om vi för en stund släpper Spara och Slösa och studerar deras kusiner Bill & Bull.
Bill och Bull får personifiera just hur mycket ”Pang” man får för pengarna.
Låt oss titta lite närmare på dem. Bill är den där smarta grabben, som har full koll på allt i omvärlden, och vad som påverkar honom nu och senare. Han kan konsten att planera långsiktigt. 
Han är förstås både idog och flitig, med ett stort mått av noggrannhet utan att överdriva. Han köper billigt när det fungerar, men satsar på kvalité när det ska investeras. Bill är effektiv och ogillar Lull-lull. Här ska det hända och när det behövs så händer det. Pengarna finns redan, och de både räcker och blir över.

Bull är motsatsen
Bull däremot är ju förstås motsatsen i allt. Han har dålig eller ingen koll på sin omgivning och planerar sällan, och de gånger han gör det, görs det inte särskilt väl. Han är dessutom oftast ganska lat och om det ges en möjlighet, så låter han någon annan göra jobbet för att slippa själv.
Bull får aldrig någonting att räcka mer än tron på sig själv. Pengar och andra resurser måste ständigt tillföras från annat håll om det ska ”smälla” överhuvudtaget.
Bull är en loser. Bill klarar sig alltid, och där smäller det lagom mycket även med lite krut.
Om vi nu tar både Spara och Slösa, samt också deras kusiner Bill och Bull med in i den kommunala ekonomin så förefaller det som om man endast tittar på de två flickorna Spara och Slösa, medan man helt glömt bort Bill och Bull. Alla vet att de finns där i olika antal de också.
I den här miljön syns inte Bill till så mycket. Dels för att det oftast inte finns så många Bill kvar. De flesta Bill har blivit rekryterade till näringslivet om de ens hann börja.

Många Bull i korridorerna
Det märkliga är att man inte märker så mycket av Bull heller. Men den som letar finner många Bull lite varstans i korridorerna. Det är där de gömmer sig, och de är bra på det också.
De ”Bullar” som är allra skickligast har lärt sig att komplicera allt som går att komplicera. De hävdar lagar och regler som sitt eget skydd, ty eget ansvar är Bull helt främmande för. En Bull är därmed oerhört duktig på att äta upp Sparas tillgångar och samtidigt på ett smart sätt i det dolda skylla på Slösa.
Så ni politiker som jämt gafflar om någon procent hit och dit i era budgetramar.
Var stram mot Slösa, men för guds skull leta rätt på alla Bull. Och jaga dem, så kommer det mer än 10 procent mer ”pang för pengarna” direkt, och då har ni nio över…
Sven-Arne Thorstensson

Bullar är skickliga
på att komplicera
allt som går att komplicera”

Veckans krönika

Nutidens Farbror Melker fattar ännu mindre hur man lever på landet. Ändå är det dessa som regerar. Det är den urbana normen som gäller, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, som hyllar Helena Lindahl, Västerbotten, som ett lysande undantag.
Vi har inte råd med 300 slätkammade ja-sägare längre, vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson är tillbaka i gammal god form
. Läs hela krönikan.

Nu finns det tusentals Farbror Melker

Nutidens Farbror Melker regerar

Astrid Lindgrens briljans fångade redan 1964 förlagan av vad vi nu ser effekterna av. Farbror Melker kom från stan och fattade inte ett dugg om hur man lever på landet. I TV-serien från då, finns många paralleller med nu, fast nu har blivit mer än rart och bortkommet.
Dagens Melker har tagit kommandot och sätter nu normen, trots att han idag fattar ännu mindre än sin förlaga Melker gjorde då.
Hur kan det då ha blivit så undrar den som tänker några varv till.
Jo, tyvärr har vi ”på landet” oss själva att skylla. Vi har stilla suttit och sett det ske. Vi har helt enkelt kapitulerat för stadens bild av vad som en gång var ursprunget.

Den urbana normen
Under årtionden har vi utsett våra egna ”landsbygdspolitiker” till att föra vår talan. Trots att hela vårt valsystem på alla sätt gynnar landsbygdsregionerna när det gäller vår representativa demokrati, så når inte våra röster fram.
Vi har sölat bort det helt. Eller snarare. Vi har låtit dem göra det.
Problemet ligger ju förstås i, att vi tappat greppet om både våra politiker och politiken.
När det gäller politikerna (med mycket få undantag) så har vi alla både sett och hört dem. Inte en gång, inte tre, utan väldigt många gånger.
”Ni förstår inte komplexiteten i detta.”
Ty det är ju lite jobbigt att driva frågor och företräda något som avviker från den urbana normen.

Förvandlingen
Nu gäller det istället att smälta in i den sociala hierarkin och det sociala nätverket. Detta istället för att behålla ”handskarna på” och stå upp för och förklara vad som behövs för att hela landet ska fungera.
De som en gång lovade och förstod, har nu skaffat sig en dyrare kostym, klippt sig, vaxat håret, och ansat skägget, allt för att passa in i storstadsnormen. Och inom kort har de fullbordat sin förvandling till nutidens Farbror Melker.
Denna transformation har pågått i decennier men accelererar nu när 80 och 90-talisterna börjar forma politiken. Hos dem är särart något fult, och det blir ännu mera viktigt att smälta in.
Och behovet av att just smälta in är av någon konstig anledning mycket viktigare än att vara självständig. Den så hedrande personliga integriteten, som det talas om i de små rummen, den blir helt enkelt som bortblåst i de större.

Blytung kollegialitet
Det kollegiala i riksdagsgrupper, allianser, utskott, departement och korridorer väger blytungt mer än det uppdrag de egentligen fått i att bevaka våra regionala intressen. Helt plötsligt blir den personliga vinningen viktigare än det givna uppdraget.
Genom åren har jag sett många personer i position, som egentligen inte jobbar med att utföra det de är tillsatt för, utan istället positionerar sig för den egna karriärstegen genom att mer eller mindre öppet arbeta för att få någon annans position och jobb.
Tråkigt nog så är idag enda vägen till karriär, att inte på något vis ha stött sig med någon, någon gång. Inte ens lite.
Det är det som är så förödande med många av våra unga politiker. De har helt enkelt alldeles för mycket att förlora i framtiden om de gör det de valts för att göra. Från detta finns väldigt få undantag.

Sådana vi behöver
Ett undantag är den modiga och relativt unga riksdagskvinnan Helena Lindahl från Västerbotten.
Hon talar klarspråk. Konkretiserar problem. Pekar finger åt korkade myndigheter. Och hon står på sig.
Men vad jag förstått så är hon inte särskilt populär, djupt internt inom sitt parti, och det är högst troligt att hon aldrig kommer att nå en högre position än den hon har idag inom sitt parti. Toppstyrda Centern skulle aldrig våga utse en sådan frispråkig kvinna till t.ex. minister. Fast det är precis sådana vi behöver.
Sverige har helt enkelt inte råd att hålla sig med över trehundra slätkammade ja-sägare längre. Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. Och politik uppstår genom att diskutera och bryta åsikter. Finns inga åsikter, finns inget nytt land att bryta.
Så nästa gång du ser en farbror Melker, säg åt honom att ”Du har inte rätta knycken”.
Sven-Arne Thorstensson

”Vi behöver frisinnade
och tydliga personer i Riksdagen
som driver politik”

Veckans krönika

Det har hänt en del, från människans jakt på en kanin, till mänsklighetens jakt på information. Skillnaden är oändlig. Westsidans krönikör, Sven-Arne Thorstensson, skissar med lätt hand en bild av vårt förflutna, från tiden då vi var jägare och samlare, via den neolitiska revolutionen och framväxten av jordbruket i Mesopotamien, till industrialismen och informationssamhället.

Ett varv i karusellen

Från jakten på en kanin till informationssamhället

Stoppa världen – jag vill kliva av är nyckelmeningen i en brittisk musikal från 60-talet och den får utgöra själva inledningen på denna betraktelse, och om vi idag är så uppsnurrade att vi snart är tillbaka där gungorna en gång började gunga.
För att ta det hela från början, alltså riktigt från början, så trampade vi tillsammans runt här på jorden i tusentals år letande föda för att överleva. Man åt det som fanns och fångade det som man visste gick att äta. Då var det insikten och skickligheten som avgjorde vem som var mätt och vem som inte blev det.
Men att vara jägare och fiskare blev förstås jobbigare när allt fler blev bra på att just jaga.
Redan då, på den tiden uppstod bråk om vem som skulle få jaga och var man fick jaga och så var karusellen igång.

Planterade ett frö
Under tiden, långt nere i Mesopotamien, alltså öster om medelhavet, kom man så på att man kanske kunde jaga hemmavid och lade där grunden för det som vi idag kallar jordbrukssamhället. Den ordningen byggde alltså på, att man letade inte frö i skogen. Man planterade frö hemma och plockade dem hemma. Samma blev det med djuren. Man födde upp djuren och jagade dem i den egna hagen. På detta vis började alltså själva överlevnaden att bygga på hur mycket du hade av allt. Det handlade om att äga och kontrollera egna territorier. Nu hade man skapat något som medgav att det gick att planera längre och mer, än den allra närmaste tiden framåt.
Med tiden utvecklades fenomenet och arméer skapades för att skydda det egna och kanske ta ett och annat utanför det egna staketet. Nu gav resurserna man samlat en betydande makt, både innanför och utanför eget hank och stör. Ju mer man hade och ju mer man gjorde desto mer makt samlade man.

Kokande vatten
När man efter några tusen år i den ordningen kände att man ville ha mer och snabbare så började de med mest resurser att fundera på om allt gick att göra bättre, större och fortare.
Hjulet, vattenkanalerna och armborsten var i och för sig redan uppfunna men det borde gå att göra mer. Mycket mer.
I takt med att man kunde ersätta mänsklig kraft som krävde mycket havregröt så räckte det nu med att elda ved och av det kokande vattnet hade man skapat ångmaskinen. Med den i ryggen startade nästa epok Industrisamhället.
Inom loppet av några årtionden byggdes det fabriker och järnvägar kors och tvärs över världen.
Nu var det inte längre svart arbetskraft, siden och kryddor man i jakt åkte runt efter. Nu var det nya råvaror. Överallt hittade man nya saker att mecka ihop till ännu nyare saker.
Det var här som Bra-att-ha-samhället startade. Nu dög det inte längre med att vara mätt och i viss mån en fungerande del av samhällsmaskinen. Nu började man vilja ha utan att behöva.

Att göra tusen till
Jaja, säger den kritiske nu. Så har det ju alltid varit. Det är nog sant. Den stora skillnaden i ha-begärets tid är att man inte längre tar det man vill ha från någon. Man gör helt enkelt en till, eller snarare tusen till. Så nu, sådär 250 år efter Spinning Jenny så sprutar produkterna ut ur fabriker runt om i världen varje dag.
För sisådär 30 år sedan deltog jag vid några roliga seminarier om framtiden. 
Man listade upp precis den linjen ni nyss läst. Jägare, check, Jordbrukssamhälle check, Industri.. check.!
Allt det där kommer vi att lämna bakom oss, sas det då rund 1990. Nu är vi på väg in i Informationssamhället och så blev det ju som vi nu vet.
Det är här som den här karusellen börjar bli intressant. Ty när jägaren gick ut och samlade så tog han bara det som behövdes med sig hem, allt annat var ju bara dumt. Döda kaniner kunde ju inte lagras.

Sjunkande kvalitét
Sen när bonden sådde, födde upp så kunde han hålla sig med ett lager som i storlek kändes tryggt för den närmaste tiden men sällan mer än så. Det kostade för mycket och risken för inkurans (värdeminskning) var stor.
Men när industrialismen fått ordentlig fart och fört oss vidare till Bra-att-ha-samhället så blev många nya gränser passerade på kort tid. När produkterna skaffades i överflöd sjönk samtidigt med kvalitén i jakten på ännu mer prylar för mindre motprestation.
Kanske var det i just det gränslandet som en ännu billigare produkt sattes på marknaden, nämligen information om mycket, vi inte ens behöver men inbakad i ett avancerat framkallat behov.
Själva industrisamhället lever kvar lågt borta någonstans där vi slipper se det.
Nu skapas nya så kallade värden genom all sorts information som kopieras i mängder.

Onödig information
Troligen är mer än 95 procent av den information vi översköljs med helt totalt onödig för vettig funktion eller att du ska känna dig som en trygg och fungerande människa och del av samhället.
Men jakten på information skiljer sig oändligt från jakten på en kanin.
När jägaren äntligen fått sin kanin på pilen så slutade han drömma om en till som kanske fanns bakom nästa trär. Han nöjde sig, åt upp den och blev mätt och nöjd.
Samtidigt scrollar du och jag vidare i jakt på ny information, som vi inte ens vet om den är sann eller falsk. Och än värre så vet vi inte ens vad vi ska ha den till.
Det enda vi vet, men inte erkänner, är att det mesta vi läser kommer vara helt onödig spillande av tid….
Så kanske även detta…
Sven-Arne Thorstensson

”Jakten på information
skiljer sig oändligt
från jakten på en kanin”

Veckans krönika

Vår demokrati är hotad. Allt för få vill engagera sig. Vi måste satsa på Förnyare. Mängden Förvaltare har för länge sedan passerat vår smärtgräns, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson.

Konsten att döda engagemang

Vår så värnade demokrati är hotad. Delar av den ligger redan för döden, och den lilla återväxt som finns, sker i drivbänkar under kontrollerade former. Aldrig har så få velat ägna sig åt aktiv politik som nu.
All makt utgår från folket heter det ju. Så fint det låter egentligen. Det är vi, folket, som styr via personer som vi tillsammans har förtroende för. Om det hade kunnat vara så, då hade det ju varit bra. Men den tiden är snart förbi om den inte redan är det.
För inte alls länge sedan så kunde de flesta både peka ut och namnge ett antal personer i deras närhet som de hyste förtroende och respekt för. De fanns då, de personer som rakryggat förde talan.
De stod upp när det blåste och kunde behålla sitt förtroende även om deras bedömning sved en aning. Men vart tog de vägen?

Ett gäng doldisar
Idag finns det knappt någon som känner sina lokala politiker om de ens vet hur de ser ut. Enda undantaget är väl de som tagit sig ända upp till rikspolitiken.
Och den gruppen är ju begränsad till det fåtal som fått ett mediagodkännande att få uttala sig och vara med på annat än gruppbilder.
Så på det lokala och regionala planet bedrivs vår demokrati av doldisar, som oftast hellre lägger energi på att vara populär uppåt i partiet eller i just den förvaltning man är med och egentligen skall styra.
Varför har det blivit så här kan man undra? Det enkla svaret är att politik har blivit tråkigt och introvert. Istället för att ägna tid åt framtidsplanering som befolkningen förstår, så ägnar man sig åt siffersnurrerier kring förutspådd demografi och skattekraft. Jag kan garantera att just detta är föga intressant för medborgare och väljare. I detta ligger förstås själva kärnan.

Förvaltare tar över
Jag insåg redan som ung att man kan dela upp de allra flesta i två grupper. Man kan kalla dem för Förvaltare och Förnyare. Man kan också kalla dem för Försvarare eller Utmanare.
Om vi bara backar några år så var det vanligt att ett antal ”utvecklare” fanns i ledande politiska roller.   
Så är det inte längre. De förvaltande försvararna har tagit över och ju fler de blir desto mer finns att försvara.
Det är i ljuset av detta som samtliga partier tappar medlemmar och med detta allt lokalt politiskt intresse från gemene man.
Det går ju ändå inte att förändra.
Detta fenomen har blivit som ett slags vaccin för den rådande ordningen inte ska brytas. Den nyrekrytering som sker görs ofta i någon form av politiska drivbänkar. De få som nu vill engagera sig sugs upp i den politiska organisationen och kläms in i partiets alldeles egen trånga åsiktskorridor.
Den så kallade mångfalder har ersatts av farlig självgod enfald.

Språngbräda
Dessutom ser många av de som hamnar där, endast den nuvarande positionen som en språngbräda i den egna karriären. Just detta är mycket allvarligt. Vi har alltså en stor mängd politiker som egentligen inte vill göra det de är satta att göra, utan positionerar sig inför framtidens uppdrag. Och på den vägen är man också villig att offra, det som kanske är nödvändigt för det stora hela, men missgynnar karriären.
Men inför varje val så krisar det med att fylla partiets listor. Det saknas nästan överallt namn och med detta också personer. En och annan gång kommer en ny och politiskt oförstörd person in i de politiska rummen. När detta händer inträffar ofta nästa fenomen. Tystnaden. Det är förstås så att om en ny omdömesgill person kommer in i de för honom okända politiska rummen så gäller det ju att ta reda på vad denne både kan och vill.
Just detta är ju en jobbig resa som sällan blir av.

Ett namn på en stol
Som regel har ju inte den nye och oförstörde tackat ja till att bara vara ett namn på en stol i en nämnd eller styrelse. Men det är oftast det som förväntas. Att ta reda på och synkronisera åsikter är jobbigt så just detta låter man ofta bli. När så den nya kraften tar sig ton, så kommer den; Tystnaden.
Kom inte hit och stör vår ordning. Påstå inte att vi har gjort några fel tidigare. Det är så de tänker, men nästan aldrig säger. De förväntar sig att du skall in i den lokala ”torktumlaren” där alla taggar nöts av och efter ett antal år och varv så är du då till slut tillräckligt luddig för att inte skapa vare sig problem eller egna utspel. Om inte, så inträder läget Frysboxen. Tänk om de istället moget ägnat lite tid åt att lyssna, fråga och försökt förstå. Man väljer helt enkelt att inte prata om det som är svårt, utan låter det bara vara och kanske, förhoppningsvis så dör det ut eller snarare fryser inne.
Det är så det rullar på. Allt färre vill engagera sig i förvaltande och egenupplevt ofelbara organisationer. Det är nu vi måste satsa på Förnyarna. Mängden Förvaltare har för längesedan passerat vår smärtgräns i antal.
Sven-Arne Thorstensson

Allt färre
vill engagera sig
i förvaltande

Veckans krönika

Vi måste bygga upp
”flockimmunitet” och ”antikroppar”
mot brott och våld igen

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Dags vända på steken

En flockimmunitet har gått förlorad

Om tillräckligt många runt omkring oss är antikroppar så skyddar vi oss själva mot hot utifrån. Eventuella skadegörare får det svårt, och vårt samhälle blir säkrare.
Nu ska inte detta alls handla om varken virus eller någon Corona, utan om civilkurage. Men det finns ju intressanta paralleller.
Om vi för en stund backar bandet några decennier, så fanns det många antikroppar runt omkring oss. Ganska många bar på dem utan att de själva visste, men när nåt hände så grep de in.
De flesta av oss hade en tydlig känsla om vad som var rätt och vad som var fel. Även om den gränsen kanske var aningen flytande, var ändå rågångarna ganska klara.
Det var ett sätt att få samhället att fungera i det lilla, i vardagen. Oavsett vad som gjordes på fel sida om rågången, så reagerade allmänhetens antikroppar genom att fördöma, agera och stå för det.
Nästan alla såg sitt ansvar och tog det.

Brott var svårare förr
Om någon dåförtiden utsattes för ett brott eller övergrepp, grep människor med dessa antikroppar in och hindrade eller hotade den som var i färd med att övertrassera sina befogenheter.  
Kanske gick det över styr ibland, men det var betydligt svårare att komma undan med att brutalisera sig på sin omgivning.
När det fanns gott om dessa antikroppar, dom fanns nästan överallt, då spred sig knappt varken gatuvåld eller personrån ohämmat, utan det stävjades direkt på ort och ställe utan fördröjning.
De flesta minns säkert hur detta fungerade i verkligheten. Blev någon påhoppad och vi såg det, så räckte det bara med en mött blick, för att två för varandra okända personer skulle bilda lag mot våldsverkaren och det funkade nästan alltid.

Något har hänt
På senare tid, låt säga de sista 10 till 20 åren, har något hänt. De gamla antikropparna har minskat i antal, om de ens finns kvar.
Så nu, när dylikt händer sänks blicken hos din granne till ett tillstånd att inte vilja vara delaktig. Lösningen finns bara hos någon annan.
Det är väl just detta. Oviljan av att se sig själv som delaktig avvärjare som nu fått vardagsbrottsligheten att sprida sig mera fritt på gator och torg.
Numera är det i stunden ganska ofarligt att råna en pensionär eller ensam tonåring. Risken att få en 90 kilo tung och kuragefylld 50-åring över sig, har minskat med 95 procent sedan 60-talet.
Men allt börjar ju någonstans och svaren finns nog i att vi överbeskyddar våra uppväxande barn.
Allt fler föräldrar vägrar se att deras egna avkommor kan vara behäftade med något som helst fel i sina göranden. Även här är det någon annan som bär ansvaret.

”Lägg dig inte i”
Vid flera tillfällen har jag själv fått på pälsen av föräldrar som känt sig kränkta när jag ringt eller knackat på. Men eftersom jag är uppväxt med sådana antikroppar kryllande runtomkring mig, så blev jag ju snabbt en själv.
Effekten har blivit att jag nästan aldrig blundar för något som är helt på tok och på väg att gå galet.
Om grannens osnutne och i mina ögon helt ouppfostrade son kör som en vettvilling med fara för omgivningen, då griper man ju självklart in.  Jag har gjort det mer än en gång. Flera faktiskt. Och den vanligaste reaktionen blir; ”Har han gjort dig något, och lägg dig inte i”.
Just detta fenomen försökte jag för en tid sedan lyfta på ett möte i hemkommunen som handlade om tryggheten i samhället. Till stor förvåning, för mig i alla fall, så tyckte varken kommunens säkerhetsansvarige eller den så kallade kommunpolisen att egeningripanden var någon god idé. Och precis som vanligt så sänkte de flesta åhörarna blicken. Församlingen visade att de för tillfället saknade antikroppar, om de ens haft några.

Dags vända på steken
Om det är så här vi ska möta framtiden, så kommer målet att stå öppet. Kvar finns bara att installera allt fler övervakningskameror, som i efterhand kan berätta vad som troligen hänt. Istället för antikroppar och folkimmunitet, som hindrar angreppet innan den verkligen hänt.
Vi har alltså blivit rädda att bilda lag för att skapa ett fungerande gemensamt skydd för oss själva, vilket i sin tur kommer skapar mer otrygghet att vara rädd i.
Nu är det dags att vända på den steken och snabbt börja bygga upp både flockimmunitet och antikroppar igen, för var och en förstår nog att den är viktig för oss alla.
Sven-Arne Thorstensson

”Kvar finns bara
att installera
övervakningskameror…”

Veckans krönika


Om Steve Jobs hade verkat i vår politiska miljö, hade Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson.
Axel Oxenstiernas skapelse har växt ohämmat till kolosser som hindrar förändring. Det gäller även politiska partier
. För att överleva, krävs lojalitet och anpassning. Att vara lojal blir viktigare än uppdraget. Utvecklarna försvinner, och målet till slut bara att behålla makten. ”…leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Allt gammalt ruttnar inifrån

Resultat: ”Sen anpassning till omkörande verklighet”

Det är människor utifrån, som kan förändra världen. Inte de som redan finns i systemen.
För nästan 400 år sedan sa Axel Oxenstierna.  ”Min son, vet du inte med hur litet förstånd som världen styrs.
Om vi för ett ögonblick stannar till hos Rikskanslern Oxenstierna, så var det han som var arkitekten till det näst intill idag okränkbara skrået Förvaltnings och Myndighetsämbetsmän. Makten skulle utövas utifrån stabila kunskaper, och det var också en väg framåt, för att inte kungen skulle behöva fatta alla beslut själv.
Genom sekler har detta system växt ohämmat och utan egentlig utvärdering, styrning och kontroll, men har börjat fallera allt mer. Inbitna kulturer och traditioner förblindar och hindrar dessa stora kolosser att förändra sig tillräckligt snabbt.

Varför det är så svårt
Samma fenomen återfinns inom våra politiska partier. Den interna utvärderingen går allt för långsamt, och det som vi borde kunna kräva är proaktiv framtidsanpassning. Men leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.
För ett par år sedan lyssnade jag på en av Investors framstående direktörer.
Han var tydlig med, att när en organisation uppnår en viss storlek, tappar den förmågan att förändra sig själv. Det behövs alltså ett tydligt direkt hot utifrån, för att starta en egen förändring, och då sker den för sent.
Självgodheten kommer att bromsa viljan till snabb nödvändig förändring.
Förklaringen till detta är att det gamla ledarskapet har för mycket egen gammal prestige att förlora, och egna sanningar att försvara. När de väl ser att deras sanningar har ätits upp innan frukost är det för sent.
Med detta som bakgrund uppstår en tydlig bild över svaret varför det blivit så svårt att skapa en fungerande verksamhet inom den politiskt styrda samhällskroppen.

Lägg ner alla partier
All förändring innebär svårigheter, men först behöver man själv inse att den behövs.
I helgen skrev den nye politiske krönikören Viktor Barth-Kron; ”Dags att lägga ner Liberalerna!”
https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/ar-det-dags-att-lagga-ned-liberalerna/
Jag går ett steg längre. Dags att lägga ner alla gamla partier och skapa nya
Det är nämligen förändringarnas nödvändigheter som dagens politiska arena inte klarat av att hantera och det beror helt enkelt på att för många politiker inte klarar av det enklaste av det enkla. Nämligen att erkänna att man tidigare haft fel. Stora ledare klarar detta galant. Dåliga ledare gör det inte.
Tyvärr finns det i det närmaste en kulturell förvaltaranda som sveper in förnyelsearbetet i omöjligheternas återvändsgränd.

Förvaltarna vinner
För att ta ett simpelt exempel, så ägnade jag ett stort antal telefonsamtal till LRFs valberedning för ett par år sedan. De viktiga valberedarna ringdes upp och jag konfronterade dem med frågan. Var finns förnyarna i styrelsen eller era förslag?
Som en smocka fick jag tillbaka att just kontinuiteten är det viktiga. Alltså den nedärvda kunskapen om det egna tillståndets förträfflighet. Det var det som var det viktigaste, och att ledamöterna verkligen kunde förstå det, och verka därefter.
Som ni förstår så gick inte ens den dörren att öppna. Inte ens på glänt. Förvaltarna vinner, ända tills det är för sent.
Detta fenomen finns väl förankrat också i de flesta politiska partier. För att lyckas få en position inom ett parti, så måste du visa lojalitet över lång tid och överhuvudtaget inte utmana de gamla sanningarna.
För många blir bekräftelsen för att vara lojal viktigare än själva uppdraget man egentligen fått av sina väljare.
Det är just detta som vi nu på många håll ser resultatet av och dessa bevis haglar ofta ganska tätt.

Viktigast behålla makten
På sociala medier kan vi allt oftare läsa om hur man just hanterar det där med makt och anpassningen för att behålla den. Just detta har fascinerat mig länge.
Ni känner igen den där personen som ännu inte hunnit få del av maktens sötma. Han säger och vet precis vad han skulle gjort om han hade haft den.
När han väl får den. Då gör han väldigt lite med den. För fenomenet av att ha just makten, har blivit viktigare än den nyttan man tidigare utlovat.
Det är på något vis viktigare att behålla den, än att använda den.
Men så, när han väl slutat, då kommer sanningarna fram, om det de visste, inte gjorde och tyckte, när de hade den. Först då vågar de på nytt säga vad de egentligen ville men inte vågade.
Så kan vi ju inte ha det.
Och tänk om Steve Jobs hade verkat i den miljön. Då hade varje ny Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva.
Sven-Arne Thorstensson
(WESTSIDAN: 2020-04-27)

Veckans krönika

”Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden, av att alla jobbar med samhällsnyttor.” ”Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power-Points.” Det är de fina, powerpointgänget, som kommer att få det svårt, när vi omvärderar vad som är viktigt i samhället, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. De som kommer att drabbas av krisen är ”stora delar av den verklighetsfrånvända samhällsapparaten”.

En nödvändig jobbkris väntar

”Verklighetsfrånvänd samhällsapparat drabbas”

Mycket kommer att ställas på kant när den nuvarande krisen lagt sig. De flesta har nu fattat att vi under lång tid ägnat tid och pengar på ren och skär ”bullshit”.
Stora delar av det vi populärt kallar etablissemanget, kommer att behöva ompröva det mesta, och rikta in sig på att producera verklig samhällsnytta. Inte dialoger, kongresser och verklighetsfrånvända utvärderingar. Eller verksamhetsberättelser.
Nu är det kallt stål på verkstadsgolvet som gäller. Om man ska ta till ett fyrkantigt ord som kontrast.
Det är uppenbart att helt nya prioriteringar vänta, kring vad som egentligen är och kommer att vara viktigt i framtiden. Befolkningen kommer att kräva det.

Nya tider väntar
Det är nu de flesta insett att vi haft en överbefolkad organisation som egentligen, när det bränner till, bara varit nyttiga för sig själva i en gigantisk rundgång av information, möten och självupplevd verklighet.
Nu väntar nya tider. Och de börjar nu. Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power Points.
När den nuvarande krisen är över kommer vi återigen att fylla butiker och restauranger, så att de blomstrar på nytt. Våra behov gör att industri och handel åter skjuter fart, liksom resandet. Detta kommer vi att se till. För vi vill ju ha tillbaka det vi förlorat på ena eller andra sättet.
Det kommer att finnas ett uppdämt behov. Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden av att alla jobbar med samhällsnyttor.
Det är här som den riktigt stora smällen kommer inträffa. Den kommer att drabba stora delar av den  verklighetsfrånvända samhällsapparaten som vi låtit växa ohämmat under decennier.
Just nu går den gruppen helt under radarn och sitter helt ekonomiskt skadeslösa, trots att nästan ingen någonsin efterfrågat deras tjänster.

Inga varsel
I stat, regioner och kommuner tillämpas nu inte vare sig permitteringar eller varsel, trots att många idag sitter helt utan adekvata arbetsuppgifter.
Än så länge har de flesta inte hunnit inse att de faktiskt inte bidrar till samhällsnyttan alls, mer än att de själva via ett onödigt men välavlönat jobb skapar konsumtion som i sig är bra för BNP.
Men snart stundar ett hårt uppvaknande för många tiotusentals akademiker, som just nu ser sig ha viktiga jobb och tillhör på grund av detta den övre medelklassen.
Inte helt ovetande men oberört, har de genom de senaste åren vant sig se ner på alla lågavlönade och lågutbildade människor med simpla serviceyrken, eller låglöneyrken som de oftast kallas idag.
Men så kom vändningen. Många ”simpla” yrken, som levt helt i skymundan, utanför Power-Pointvärlden, är nu på väg att få en helt ny status.

”De fina behövs inte”
Nu klassas dessa yrken som samhällsviktiga och oumbärliga för samhällets basala funktioner.
De enkla människorna driver vård och samhällsnyttor, medan de andra sitter hemma och klarar sig undan själva eländet. Så de ”fina” människorna med de fina jobben behövs helt plötsligt inte, för att få apparaten att fungera.
Det är i den här gruppen som den verkliga jobbkrisen kommer att slå hårt. Efterfrågan på obskyra samhällstjänster, som ingen riktigt förstår varför de finns, kommer att rensas bort för att finansiera de hål som nuvarande kris skapat. Vi kommer att kräva maximalt nytta för pengarna.
Så när sakta men säkert kockar och servitriser återgår till sin service, så funderar jag över vad alla överblivna ska syssla med sen. För de kommer väl knappast att plocka jordgubbar eller mjölka kor.
Sven-Arne Thorstensson

Krönika

I veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson upp pandemin och Coronaviruset i ett historiskt perspektiv, och resonerar kring detta med rädsla och panik, förr och nu. Han avslutar med att konstatera att det kan vara ett problem om räddningstjänsten har en bra räddningsplan, men har sålt brandbilarna för att kunna finansiera planen, när det väl händer något.

”Vi har en plan…

…men någon har sålt brandbilarna”

Idag ett något mer lågmält inlägg, men dock med viss sarkasm mot vårt svenska samhälle. Det gäller Corona.
Just nu vet ju ingen vart hän det brakar och vad som komma skall. Själv har jag ingen egen uppfattning i ens vad jag tror, det får liksom ge sig. Att gilla läget kanske passar bra just här.
Ta en dag i taget, se vad som händer och inte göra allt för dumma saker. Vara lite mer försiktig helt enkelt.
Men drabbas inte av panik och hysteri.

De flesta överlever
Om jag gör en liten tillbakablick kring det jag upplevt och uppfattat själv genom livet så ser inte detta ut att vara så enormt allvarligt ändå, sett i perspektiv på annat som skulle kunna hända.
Den stora skillnaden idag är att vi kräver att det finns fullfjädrad hjälp till alla överallt. Det kanske det inte kommer att göra. Men dödligheten i Corona är ju inte så hög ändå. De allra, allra flesta kommer överleva detta också.
Det finns två perspektiv i detta. De ena är att blicka bakåt och se hur vi hanterat liknande situationer förr.
De fanns då med, men de gav inte de krigsrubriker vi ser i dag. Man jobbade på i eländet, bet ihop och anpassade sig tills det blåst över för de flesta.

Spanska sjukan
Om vi blickar tillbaka nästan precis 100 år så insjuknade min mormor i Spanska sjukan, mitt ute på landsbygden i Hedekas.
Hon blev rejält dålig och vårdades en längre tid på sanatorium innan hon återvände till livet. Då fanns ingen antibiotika att efterbehandla med. Runt omkring i världen dog 50-100 miljoner människor i epidemin, ingen vet säkert.
Drygt femtio år senare 1957 drabbades både hon och morfar av Asiaten.
Den var uschlig sa min morfar. Just ordet uschlig kommer jag ihåg.
Han var då ungefär lika gammal som jag är nu. Men jag minns inget om att nån vi kände dog i Asiaten. Ändå dog mer än 5 miljoner runt om i världen.

Hong Kong
För att övergå till det jag upplevt själv, så kom Hong Kong på besök till oss i Hedekas 1970-71.
Man hade hört om den på håll, men så en dag så blev vi också drabbade, hela familjen ganska samtidigt. Den var också uschlig.
 Min pappa som var en arbetsam man släpade sig upp och skottade foder till djuren och morsan plockade säkert ihop några hundra ägg i hönshuset varje dag. För övrigt låg vi pall i en vecka eller så. Men vi piggnade till allihopa, även min morfar som då var runt 80.
I skolan gapade bänkarna tomma, men någon panik eller oro uppfattade jag aldrig. Man sa; Jaha, nu har ”Johanssons i svängen” också åkt på det. Mer var det inte, och alla repade sig. Inte en enda jag kände dog. Ändå tog Hong Kong mer än en miljon människors liv.

Mässlingen
För min egen del dröjde det ytterligare något år, så var det dags för ett nytt virus, Mässlingen. Alla fick den. Lika tomt i skolan då som under Hong Kong. Ingen var rädd, ingen panik. Vissa mammor åkte runt på ”mässlingbesök” för att få sina barn smittade medan de var riktigt unga. Då var det inte tal om om, utan om när man fick mässlingen.
Jaha. Så nu går mässlingen igen, tur att vi haft den, tänkte man när den kom på nytt året efter.
Runt om i världen dog drygt 2,5 miljoner människor av mässlingen varje år. Men jag kan inte uppbringa ett enda minne om att någon var rädd.
Jag vet inte vad som idag är rätt eller fel, men panik och rädsla har aldrig löst några problem. Det har däremot, lugn, balans och tillförsikt gjort.

Planer för ditten och datten
Men ur det andra perspektivet, så kan man undra vad vårt samhälle presterat under åren som gått.
Jag vet att det överallt har upprättats krishanteringsplaner och stabsfunktioner. Man har författat hållbarhetsplaner. Planer om jämställdhet och säkerhet, psykosociala handlingsplaner och planer för både ditten och datten. Ja, man har planer för allt, och de lagras i arkiv och skrivbordslådor.
Problemet med många av dem är att de just är pappersprodukter som är fyllda av själ och goda viljor, men när de väl ska sjösättas så fattas ledarskapet, förmågorna och resurserna.
Det är lite som brandchefen som skulle upprätta en omfattande kommunal räddningsplan. Den blev stor, den blev dyr och den fick beröm, men när den väl skulle prövas, så hade någon sålt brandbilarna för att pröjsa själva planen.
Till syvende och sist så är det var och ens ansvar att agera som du hade hoppats att du skulle gjort om inte om hade varit. Så coola ner. Det löser sig.
Sven-Arne Thorstensson