Veckans krönika

Vi måste bygga upp
”flockimmunitet” och ”antikroppar”
mot brott och våld igen

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Dags vända på steken

En flockimmunitet har gått förlorad

Om tillräckligt många runt omkring oss är antikroppar så skyddar vi oss själva mot hot utifrån. Eventuella skadegörare får det svårt, och vårt samhälle blir säkrare.
Nu ska inte detta alls handla om varken virus eller någon Corona, utan om civilkurage. Men det finns ju intressanta paralleller.
Om vi för en stund backar bandet några decennier, så fanns det många antikroppar runt omkring oss. Ganska många bar på dem utan att de själva visste, men när nåt hände så grep de in.
De flesta av oss hade en tydlig känsla om vad som var rätt och vad som var fel. Även om den gränsen kanske var aningen flytande, var ändå rågångarna ganska klara.
Det var ett sätt att få samhället att fungera i det lilla, i vardagen. Oavsett vad som gjordes på fel sida om rågången, så reagerade allmänhetens antikroppar genom att fördöma, agera och stå för det.
Nästan alla såg sitt ansvar och tog det.

Brott var svårare förr
Om någon dåförtiden utsattes för ett brott eller övergrepp, grep människor med dessa antikroppar in och hindrade eller hotade den som var i färd med att övertrassera sina befogenheter.  
Kanske gick det över styr ibland, men det var betydligt svårare att komma undan med att brutalisera sig på sin omgivning.
När det fanns gott om dessa antikroppar, dom fanns nästan överallt, då spred sig knappt varken gatuvåld eller personrån ohämmat, utan det stävjades direkt på ort och ställe utan fördröjning.
De flesta minns säkert hur detta fungerade i verkligheten. Blev någon påhoppad och vi såg det, så räckte det bara med en mött blick, för att två för varandra okända personer skulle bilda lag mot våldsverkaren och det funkade nästan alltid.

Något har hänt
På senare tid, låt säga de sista 10 till 20 åren, har något hänt. De gamla antikropparna har minskat i antal, om de ens finns kvar.
Så nu, när dylikt händer sänks blicken hos din granne till ett tillstånd att inte vilja vara delaktig. Lösningen finns bara hos någon annan.
Det är väl just detta. Oviljan av att se sig själv som delaktig avvärjare som nu fått vardagsbrottsligheten att sprida sig mera fritt på gator och torg.
Numera är det i stunden ganska ofarligt att råna en pensionär eller ensam tonåring. Risken att få en 90 kilo tung och kuragefylld 50-åring över sig, har minskat med 95 procent sedan 60-talet.
Men allt börjar ju någonstans och svaren finns nog i att vi överbeskyddar våra uppväxande barn.
Allt fler föräldrar vägrar se att deras egna avkommor kan vara behäftade med något som helst fel i sina göranden. Även här är det någon annan som bär ansvaret.

”Lägg dig inte i”
Vid flera tillfällen har jag själv fått på pälsen av föräldrar som känt sig kränkta när jag ringt eller knackat på. Men eftersom jag är uppväxt med sådana antikroppar kryllande runtomkring mig, så blev jag ju snabbt en själv.
Effekten har blivit att jag nästan aldrig blundar för något som är helt på tok och på väg att gå galet.
Om grannens osnutne och i mina ögon helt ouppfostrade son kör som en vettvilling med fara för omgivningen, då griper man ju självklart in.  Jag har gjort det mer än en gång. Flera faktiskt. Och den vanligaste reaktionen blir; ”Har han gjort dig något, och lägg dig inte i”.
Just detta fenomen försökte jag för en tid sedan lyfta på ett möte i hemkommunen som handlade om tryggheten i samhället. Till stor förvåning, för mig i alla fall, så tyckte varken kommunens säkerhetsansvarige eller den så kallade kommunpolisen att egeningripanden var någon god idé. Och precis som vanligt så sänkte de flesta åhörarna blicken. Församlingen visade att de för tillfället saknade antikroppar, om de ens haft några.

Dags vända på steken
Om det är så här vi ska möta framtiden, så kommer målet att stå öppet. Kvar finns bara att installera allt fler övervakningskameror, som i efterhand kan berätta vad som troligen hänt. Istället för antikroppar och folkimmunitet, som hindrar angreppet innan den verkligen hänt.
Vi har alltså blivit rädda att bilda lag för att skapa ett fungerande gemensamt skydd för oss själva, vilket i sin tur kommer skapar mer otrygghet att vara rädd i.
Nu är det dags att vända på den steken och snabbt börja bygga upp både flockimmunitet och antikroppar igen, för var och en förstår nog att den är viktig för oss alla.
Sven-Arne Thorstensson

”Kvar finns bara
att installera
övervakningskameror…”

Veckans krönika


Om Steve Jobs hade verkat i vår politiska miljö, hade Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson.
Axel Oxenstiernas skapelse har växt ohämmat till kolosser som hindrar förändring. Det gäller även politiska partier
. För att överleva, krävs lojalitet och anpassning. Att vara lojal blir viktigare än uppdraget. Utvecklarna försvinner, och målet till slut bara att behålla makten. ”…leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Allt gammalt ruttnar inifrån

Resultat: ”Sen anpassning till omkörande verklighet”

Det är människor utifrån, som kan förändra världen. Inte de som redan finns i systemen.
För nästan 400 år sedan sa Axel Oxenstierna.  ”Min son, vet du inte med hur litet förstånd som världen styrs.
Om vi för ett ögonblick stannar till hos Rikskanslern Oxenstierna, så var det han som var arkitekten till det näst intill idag okränkbara skrået Förvaltnings och Myndighetsämbetsmän. Makten skulle utövas utifrån stabila kunskaper, och det var också en väg framåt, för att inte kungen skulle behöva fatta alla beslut själv.
Genom sekler har detta system växt ohämmat och utan egentlig utvärdering, styrning och kontroll, men har börjat fallera allt mer. Inbitna kulturer och traditioner förblindar och hindrar dessa stora kolosser att förändra sig tillräckligt snabbt.

Varför det är så svårt
Samma fenomen återfinns inom våra politiska partier. Den interna utvärderingen går allt för långsamt, och det som vi borde kunna kräva är proaktiv framtidsanpassning. Men leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.
För ett par år sedan lyssnade jag på en av Investors framstående direktörer.
Han var tydlig med, att när en organisation uppnår en viss storlek, tappar den förmågan att förändra sig själv. Det behövs alltså ett tydligt direkt hot utifrån, för att starta en egen förändring, och då sker den för sent.
Självgodheten kommer att bromsa viljan till snabb nödvändig förändring.
Förklaringen till detta är att det gamla ledarskapet har för mycket egen gammal prestige att förlora, och egna sanningar att försvara. När de väl ser att deras sanningar har ätits upp innan frukost är det för sent.
Med detta som bakgrund uppstår en tydlig bild över svaret varför det blivit så svårt att skapa en fungerande verksamhet inom den politiskt styrda samhällskroppen.

Lägg ner alla partier
All förändring innebär svårigheter, men först behöver man själv inse att den behövs.
I helgen skrev den nye politiske krönikören Viktor Barth-Kron; ”Dags att lägga ner Liberalerna!”
https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/ar-det-dags-att-lagga-ned-liberalerna/
Jag går ett steg längre. Dags att lägga ner alla gamla partier och skapa nya
Det är nämligen förändringarnas nödvändigheter som dagens politiska arena inte klarat av att hantera och det beror helt enkelt på att för många politiker inte klarar av det enklaste av det enkla. Nämligen att erkänna att man tidigare haft fel. Stora ledare klarar detta galant. Dåliga ledare gör det inte.
Tyvärr finns det i det närmaste en kulturell förvaltaranda som sveper in förnyelsearbetet i omöjligheternas återvändsgränd.

Förvaltarna vinner
För att ta ett simpelt exempel, så ägnade jag ett stort antal telefonsamtal till LRFs valberedning för ett par år sedan. De viktiga valberedarna ringdes upp och jag konfronterade dem med frågan. Var finns förnyarna i styrelsen eller era förslag?
Som en smocka fick jag tillbaka att just kontinuiteten är det viktiga. Alltså den nedärvda kunskapen om det egna tillståndets förträfflighet. Det var det som var det viktigaste, och att ledamöterna verkligen kunde förstå det, och verka därefter.
Som ni förstår så gick inte ens den dörren att öppna. Inte ens på glänt. Förvaltarna vinner, ända tills det är för sent.
Detta fenomen finns väl förankrat också i de flesta politiska partier. För att lyckas få en position inom ett parti, så måste du visa lojalitet över lång tid och överhuvudtaget inte utmana de gamla sanningarna.
För många blir bekräftelsen för att vara lojal viktigare än själva uppdraget man egentligen fått av sina väljare.
Det är just detta som vi nu på många håll ser resultatet av och dessa bevis haglar ofta ganska tätt.

Viktigast behålla makten
På sociala medier kan vi allt oftare läsa om hur man just hanterar det där med makt och anpassningen för att behålla den. Just detta har fascinerat mig länge.
Ni känner igen den där personen som ännu inte hunnit få del av maktens sötma. Han säger och vet precis vad han skulle gjort om han hade haft den.
När han väl får den. Då gör han väldigt lite med den. För fenomenet av att ha just makten, har blivit viktigare än den nyttan man tidigare utlovat.
Det är på något vis viktigare att behålla den, än att använda den.
Men så, när han väl slutat, då kommer sanningarna fram, om det de visste, inte gjorde och tyckte, när de hade den. Först då vågar de på nytt säga vad de egentligen ville men inte vågade.
Så kan vi ju inte ha det.
Och tänk om Steve Jobs hade verkat i den miljön. Då hade varje ny Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva.
Sven-Arne Thorstensson
(WESTSIDAN: 2020-04-27)

Veckans krönika

”Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden, av att alla jobbar med samhällsnyttor.” ”Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power-Points.” Det är de fina, powerpointgänget, som kommer att få det svårt, när vi omvärderar vad som är viktigt i samhället, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. De som kommer att drabbas av krisen är ”stora delar av den verklighetsfrånvända samhällsapparaten”.

En nödvändig jobbkris väntar

”Verklighetsfrånvänd samhällsapparat drabbas”

Mycket kommer att ställas på kant när den nuvarande krisen lagt sig. De flesta har nu fattat att vi under lång tid ägnat tid och pengar på ren och skär ”bullshit”.
Stora delar av det vi populärt kallar etablissemanget, kommer att behöva ompröva det mesta, och rikta in sig på att producera verklig samhällsnytta. Inte dialoger, kongresser och verklighetsfrånvända utvärderingar. Eller verksamhetsberättelser.
Nu är det kallt stål på verkstadsgolvet som gäller. Om man ska ta till ett fyrkantigt ord som kontrast.
Det är uppenbart att helt nya prioriteringar vänta, kring vad som egentligen är och kommer att vara viktigt i framtiden. Befolkningen kommer att kräva det.

Nya tider väntar
Det är nu de flesta insett att vi haft en överbefolkad organisation som egentligen, när det bränner till, bara varit nyttiga för sig själva i en gigantisk rundgång av information, möten och självupplevd verklighet.
Nu väntar nya tider. Och de börjar nu. Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power Points.
När den nuvarande krisen är över kommer vi återigen att fylla butiker och restauranger, så att de blomstrar på nytt. Våra behov gör att industri och handel åter skjuter fart, liksom resandet. Detta kommer vi att se till. För vi vill ju ha tillbaka det vi förlorat på ena eller andra sättet.
Det kommer att finnas ett uppdämt behov. Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden av att alla jobbar med samhällsnyttor.
Det är här som den riktigt stora smällen kommer inträffa. Den kommer att drabba stora delar av den  verklighetsfrånvända samhällsapparaten som vi låtit växa ohämmat under decennier.
Just nu går den gruppen helt under radarn och sitter helt ekonomiskt skadeslösa, trots att nästan ingen någonsin efterfrågat deras tjänster.

Inga varsel
I stat, regioner och kommuner tillämpas nu inte vare sig permitteringar eller varsel, trots att många idag sitter helt utan adekvata arbetsuppgifter.
Än så länge har de flesta inte hunnit inse att de faktiskt inte bidrar till samhällsnyttan alls, mer än att de själva via ett onödigt men välavlönat jobb skapar konsumtion som i sig är bra för BNP.
Men snart stundar ett hårt uppvaknande för många tiotusentals akademiker, som just nu ser sig ha viktiga jobb och tillhör på grund av detta den övre medelklassen.
Inte helt ovetande men oberört, har de genom de senaste åren vant sig se ner på alla lågavlönade och lågutbildade människor med simpla serviceyrken, eller låglöneyrken som de oftast kallas idag.
Men så kom vändningen. Många ”simpla” yrken, som levt helt i skymundan, utanför Power-Pointvärlden, är nu på väg att få en helt ny status.

”De fina behövs inte”
Nu klassas dessa yrken som samhällsviktiga och oumbärliga för samhällets basala funktioner.
De enkla människorna driver vård och samhällsnyttor, medan de andra sitter hemma och klarar sig undan själva eländet. Så de ”fina” människorna med de fina jobben behövs helt plötsligt inte, för att få apparaten att fungera.
Det är i den här gruppen som den verkliga jobbkrisen kommer att slå hårt. Efterfrågan på obskyra samhällstjänster, som ingen riktigt förstår varför de finns, kommer att rensas bort för att finansiera de hål som nuvarande kris skapat. Vi kommer att kräva maximalt nytta för pengarna.
Så när sakta men säkert kockar och servitriser återgår till sin service, så funderar jag över vad alla överblivna ska syssla med sen. För de kommer väl knappast att plocka jordgubbar eller mjölka kor.
Sven-Arne Thorstensson

Krönika

I veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson upp pandemin och Coronaviruset i ett historiskt perspektiv, och resonerar kring detta med rädsla och panik, förr och nu. Han avslutar med att konstatera att det kan vara ett problem om räddningstjänsten har en bra räddningsplan, men har sålt brandbilarna för att kunna finansiera planen, när det väl händer något.

”Vi har en plan…

…men någon har sålt brandbilarna”

Idag ett något mer lågmält inlägg, men dock med viss sarkasm mot vårt svenska samhälle. Det gäller Corona.
Just nu vet ju ingen vart hän det brakar och vad som komma skall. Själv har jag ingen egen uppfattning i ens vad jag tror, det får liksom ge sig. Att gilla läget kanske passar bra just här.
Ta en dag i taget, se vad som händer och inte göra allt för dumma saker. Vara lite mer försiktig helt enkelt.
Men drabbas inte av panik och hysteri.

De flesta överlever
Om jag gör en liten tillbakablick kring det jag upplevt och uppfattat själv genom livet så ser inte detta ut att vara så enormt allvarligt ändå, sett i perspektiv på annat som skulle kunna hända.
Den stora skillnaden idag är att vi kräver att det finns fullfjädrad hjälp till alla överallt. Det kanske det inte kommer att göra. Men dödligheten i Corona är ju inte så hög ändå. De allra, allra flesta kommer överleva detta också.
Det finns två perspektiv i detta. De ena är att blicka bakåt och se hur vi hanterat liknande situationer förr.
De fanns då med, men de gav inte de krigsrubriker vi ser i dag. Man jobbade på i eländet, bet ihop och anpassade sig tills det blåst över för de flesta.

Spanska sjukan
Om vi blickar tillbaka nästan precis 100 år så insjuknade min mormor i Spanska sjukan, mitt ute på landsbygden i Hedekas.
Hon blev rejält dålig och vårdades en längre tid på sanatorium innan hon återvände till livet. Då fanns ingen antibiotika att efterbehandla med. Runt omkring i världen dog 50-100 miljoner människor i epidemin, ingen vet säkert.
Drygt femtio år senare 1957 drabbades både hon och morfar av Asiaten.
Den var uschlig sa min morfar. Just ordet uschlig kommer jag ihåg.
Han var då ungefär lika gammal som jag är nu. Men jag minns inget om att nån vi kände dog i Asiaten. Ändå dog mer än 5 miljoner runt om i världen.

Hong Kong
För att övergå till det jag upplevt själv, så kom Hong Kong på besök till oss i Hedekas 1970-71.
Man hade hört om den på håll, men så en dag så blev vi också drabbade, hela familjen ganska samtidigt. Den var också uschlig.
 Min pappa som var en arbetsam man släpade sig upp och skottade foder till djuren och morsan plockade säkert ihop några hundra ägg i hönshuset varje dag. För övrigt låg vi pall i en vecka eller så. Men vi piggnade till allihopa, även min morfar som då var runt 80.
I skolan gapade bänkarna tomma, men någon panik eller oro uppfattade jag aldrig. Man sa; Jaha, nu har ”Johanssons i svängen” också åkt på det. Mer var det inte, och alla repade sig. Inte en enda jag kände dog. Ändå tog Hong Kong mer än en miljon människors liv.

Mässlingen
För min egen del dröjde det ytterligare något år, så var det dags för ett nytt virus, Mässlingen. Alla fick den. Lika tomt i skolan då som under Hong Kong. Ingen var rädd, ingen panik. Vissa mammor åkte runt på ”mässlingbesök” för att få sina barn smittade medan de var riktigt unga. Då var det inte tal om om, utan om när man fick mässlingen.
Jaha. Så nu går mässlingen igen, tur att vi haft den, tänkte man när den kom på nytt året efter.
Runt om i världen dog drygt 2,5 miljoner människor av mässlingen varje år. Men jag kan inte uppbringa ett enda minne om att någon var rädd.
Jag vet inte vad som idag är rätt eller fel, men panik och rädsla har aldrig löst några problem. Det har däremot, lugn, balans och tillförsikt gjort.

Planer för ditten och datten
Men ur det andra perspektivet, så kan man undra vad vårt samhälle presterat under åren som gått.
Jag vet att det överallt har upprättats krishanteringsplaner och stabsfunktioner. Man har författat hållbarhetsplaner. Planer om jämställdhet och säkerhet, psykosociala handlingsplaner och planer för både ditten och datten. Ja, man har planer för allt, och de lagras i arkiv och skrivbordslådor.
Problemet med många av dem är att de just är pappersprodukter som är fyllda av själ och goda viljor, men när de väl ska sjösättas så fattas ledarskapet, förmågorna och resurserna.
Det är lite som brandchefen som skulle upprätta en omfattande kommunal räddningsplan. Den blev stor, den blev dyr och den fick beröm, men när den väl skulle prövas, så hade någon sålt brandbilarna för att pröjsa själva planen.
Till syvende och sist så är det var och ens ansvar att agera som du hade hoppats att du skulle gjort om inte om hade varit. Så coola ner. Det löser sig.
Sven-Arne Thorstensson