Veckans krönika

Leta rätt på alla Bull, så får ni mer ”Pang för pengarna”, och ändå en slant över. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, där han delar in folk i litterära storheter som Spara och Slösa, och Bill och Bull. Uppmaningen riktar han till kommunala politiker, som gärna tänker som Spara och Slösa. Bill är bra på att få saker uträttade. Bull är bra på att komplicera, och låter gärna någon annan göra jobbet. Det finns inte många Bill i den kommunala byråkratin, men desto fler Bull.

Lyckoslanten räcker inte till

”Leta reda på Bull och få en slant över”

Många av oss minns de där två flickorna ”Spara & Slösa”. Dessa två motsatser skulle för den uppväxande generationen vara sedelärande i göranden. På många sätt gav detta alldeles säkert resultat i att fler tänkte till när det gällde sina tjänade och sparade slantar.
Men det var då det.
Det var på den tiden som man köpte tuggummi, sockerdricka och en och annan fotboll för pengarna. Vid enstaka tillfällen kunde man kosta på sig en biobiljett och en varmkorv med pucko om pengarna och samvetet tillät utsvävningen. Det var en sedelära som fungerade i en sakekonomi, långt innan tjänstesamhället bredde ut sig runt omkring oss.
När det gällde sakekonomin så var allt lätt att jämföra. Ett tuggummipaket jämfördes med ett annat och prisskillnader på Toy var blygsamma. Lika så var även biobiljetter, varmkorv, cyklar och bilar.

”Pang för pengarna”
Men när det kom sig till tjänstesamhällets tjänster så blev det genast svårare med just jämförelsen. Nu kom ord som bättre än och inte jämförbar in som argument, oftast av dem som tjänade mest på att göra minst.
Det är här vi behöver föra in en ytterligare dimension, nämligen ”Pang för pengarna”
Så om vi för en stund släpper Spara och Slösa och studerar deras kusiner Bill & Bull.
Bill och Bull får personifiera just hur mycket ”Pang” man får för pengarna.
Låt oss titta lite närmare på dem. Bill är den där smarta grabben, som har full koll på allt i omvärlden, och vad som påverkar honom nu och senare. Han kan konsten att planera långsiktigt. 
Han är förstås både idog och flitig, med ett stort mått av noggrannhet utan att överdriva. Han köper billigt när det fungerar, men satsar på kvalité när det ska investeras. Bill är effektiv och ogillar Lull-lull. Här ska det hända och när det behövs så händer det. Pengarna finns redan, och de både räcker och blir över.

Bull är motsatsen
Bull däremot är ju förstås motsatsen i allt. Han har dålig eller ingen koll på sin omgivning och planerar sällan, och de gånger han gör det, görs det inte särskilt väl. Han är dessutom oftast ganska lat och om det ges en möjlighet, så låter han någon annan göra jobbet för att slippa själv.
Bull får aldrig någonting att räcka mer än tron på sig själv. Pengar och andra resurser måste ständigt tillföras från annat håll om det ska ”smälla” överhuvudtaget.
Bull är en loser. Bill klarar sig alltid, och där smäller det lagom mycket även med lite krut.
Om vi nu tar både Spara och Slösa, samt också deras kusiner Bill och Bull med in i den kommunala ekonomin så förefaller det som om man endast tittar på de två flickorna Spara och Slösa, medan man helt glömt bort Bill och Bull. Alla vet att de finns där i olika antal de också.
I den här miljön syns inte Bill till så mycket. Dels för att det oftast inte finns så många Bill kvar. De flesta Bill har blivit rekryterade till näringslivet om de ens hann börja.

Många Bull i korridorerna
Det märkliga är att man inte märker så mycket av Bull heller. Men den som letar finner många Bull lite varstans i korridorerna. Det är där de gömmer sig, och de är bra på det också.
De ”Bullar” som är allra skickligast har lärt sig att komplicera allt som går att komplicera. De hävdar lagar och regler som sitt eget skydd, ty eget ansvar är Bull helt främmande för. En Bull är därmed oerhört duktig på att äta upp Sparas tillgångar och samtidigt på ett smart sätt i det dolda skylla på Slösa.
Så ni politiker som jämt gafflar om någon procent hit och dit i era budgetramar.
Var stram mot Slösa, men för guds skull leta rätt på alla Bull. Och jaga dem, så kommer det mer än 10 procent mer ”pang för pengarna” direkt, och då har ni nio över…
Sven-Arne Thorstensson

Bullar är skickliga
på att komplicera
allt som går att komplicera”

Krönika

I veckans krönika förklarar Sven-Arne Thorstensson varför vi förr skrattade åt norrmännen, medan vi numera beundrar dom, för att det bara går åt fem norrmän för att byta en glödlampa.
Sedan citerar han professor Per Bauhn: ”Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.”
Lagen om offentlig upphandling har förändrat Sverige. ”På något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker”, skriver Sven-Arne Thorstensson.

Fel på rätt sätt

I landet Sverige är vi numera väldigt skolade, utbildade och allt mer akademiska inför varje liten uppgift som skall utföras. Den gamla norgehistorien om hur många norrmän det behövs för att byta en glödlampa har blivit sann, och den har blivit svensk.
Inget är sig längre likt. Vid varje tillfälle där något ser ut att behöva göras skall det först behovsanalyseras, beslutas, kravspecifieras och beställas. När åtgärden sen är utförd skall de kvalitetsutvärderas och dokumenteras, för att sedan utgöra säkerställt statistiskt underlag för nästa kommande beslut.

Inte så konstigt tänker vissa. Nej inte alls säger jag, så har det alltid fungerat automatiskt. Ty i en sund människas själ finns något som tidigare kallades personligt engagemang och ansvar. Just den företeelsen var både snabb effektiv och innehöll kvalitéer som idag börjar bli svåra att hitta.
Efter årtionden av akademisering har det uppstått en slags stor och kostnadstung samhällsfunktion, vars hela liv går ut på att analysera, väga och mäta det mesta. Insamlade data överförs sedan och blir statistik. Siffror på hög som få verkligen kan tolka och förstå, men de kommer framgent att utgöra ett oomkullrunkeligt beslutsunderlag i nästa omgång outgrundliga beslut.

Om vi nu tar steget över till det gamla begreppet ”Fyra män och en grop”. En gräver och tre tittar på, så är vi redan där på många ställen. Det tre utvärderar arbetet, och funderar hela dagen på hur man skulle kunna gräva effektivare, utan att för en sekund ägna tanken åt sin egen del i kostnaden och sammanhanget.
Likartade fenomen hittar man lite överallt. Inom skolans värld är det snart mer personal än elever. Och när det skall sparas, så blir det skolmat, böcker pennor och gummi som suddas ut ur budgeten.
De har räknat ut det, organisationen bakom alltså.
I ett aktuellt fall i en närbelägen kommun skulle byggnadsavdelningen spara någon liten procent. Då presenterades besparingsförslag på släckta gatlampor i de små byarna, sämre snöröjning och färre gräsklippningar som det enda realistiska bland hundratals miljoner i budgeten.
Visst ser vi symptomen.
Professor Per Bauhn vid Linnéuniversitetet uttryckte det så här för några år sedan:
Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.”

LOU kostar miljarder

Det är nu som vi ska ta klivet över till LOU. Lagen om offentlig upphandling. En lag som i sin linda hade goda intentioner men vars hantering idag kostar oss skattebetalare miljarder mer i ökade kostnader orsakade av ren inkompetens.
Låt oss ta en närmare titt. I den långa kedjan från behov fram till verkställande, lägger så den behovslidande en beställning hos en så kallad upphandlingsavdelning. Denna avdelning har spetskompetens på att utföra just upphandlingen korrekt.
Det de helt saknar är kunskaper om det de handlar upp. Man är alltså kompetent i att på pappret avgöra vad som är billigare och dyrare. Inte vad som är billigt och vad som är dyrt. Det ingår liksom inte i uppgiften.
Själva behovet har preciserats av beställaren. Med detta underlag utformas nu själva upphandlingen som leverantörerna skall offerera mot.

Men redan här har en stor del av de bästa små leverantörerna fallit bort. De varken orkar eller förstår upphandlingsdokumentens, ofta 30 sidors komplexitet. Nu kvarstår de större och mera vinsthungriga leverantörerna. De som oftast tjänar mest pengar på att vara smartare än beställaren.
Jag har sett, för jag har suttit på båda sidor.
Och precis som vanligt så är det motpartens svagheter som genom din egen smarthet kommer att göra dig till vinnare. Inte den egna styrkan.
Under åren har jag kritiserat dessa LOU-förfaranden men aldrig lyckats bli hörd.
Inte ens kommunrevisorerna vill ta i det.
”Vår uppgift är att säkerställa att rutinerna följts enligt mål och styrdokument.” Jo, tack för kaffet.

I min värld så är en upphandling ett sätt att få mer pang för pengarna.
Det är utanför vårt uppdrag sa revisorerna.
Så summan av kardemumman är att på något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker. Och vi kan framgent åka till Norge, och beundra dem för att det endast går åt fem personer, till att byta glödlampan.
Sven-Arne Thorstensson

Åsikter

Vi behöver en ny grundlag

”Förtroendet för folkvalda sjunker som en sten”

Medborgarnas förtroende för sina folkvalda ledare sjunker som en sten. Riksdagsledamöter och statsråd upplevs som verklighetsfrånvända partibroilers. Dessa styrande möter folket genom intervjuer i statsmedia, där personlighet och individuella tankemönster slipats bort genom medieträning i såpass hög grad att rösten i telefonkön framstår som ett attraktivt alternativ för lyssnaren.

Staten möter också sina medborgare genom myndigheter, som snarare verkar vara oroligt upptagna med att ge folket ”rätt bild” av de problem som landet möter, än att sakligt och metodiskt verkligen angripa det som är galet på riktigt.

Nyckeln till landets läge ligger i det politiska systemets konstruktion. Vägen till makt och inflytande idag är genom anpasslighet i hierarkiska organisationer, inte minst partierna. I en vital demokrati bör vägen snarare vara att bygga mer av makten underifrån genom att söka och få personligt förtroende hos en bredare krets av allmänheten.

Den generation av socialdemokrater som skapade 1974 års grundlag hade sina egna möjligheter att styra för ögonen. De hade inte någon utvecklad tanke på vilka effekterna skulle bli på systemets stabilitet och funktionsduglighet över tid. Till skillnad från t ex de amerikanska grundlagsfäderna, vilka ägnade decennier av tankemöda på att skapa ett politiskt system vars grundläggande drag ännu idag framstår som världens mest välfungerande efter 200 år.


Det måste finnas en balans mellan byråkrati och demokrati. De kompletterar och förbättrar varandra. Folkstyrets viktigaste funktion är meritokrati och ansvarsutkrävande, men utan balansering av opartisk byråkrati kan det landa i populism och klientelism. Byråkratins viktigaste funktion är å andra sidan sakkunskap och opartiskhet, men utan balansering av demokrati kan byråkratin förfalla, eller kapas av aktivister med en egen agenda med maktmissbruk som följd.

Den grandiosa självbilden är att Sverige som land är väldigt förskonat från korruption. Det är en sanning med modifikation. GRECO (EU:s antikorruptionsorgan) riktar tung kritik mot vänskapskorruption inom den svenska offentliga sektorn. Nepotism framför kompetens har tillåtits borra sig allt djupare in i maktens korridorer och tjänstemannasektorn. Politiker och myndighetschefer belönas allt för ofta med en ny topptjänst efter avslutad politisk karriär och myndighetschefer förflyttas till en ny tung tjänst trots att de blivit entledigade. Att statens klåfingriga händer dessutom söker sig ända in i rättsväsendet och sätter sig över domstolarnas oberoende, borde få allas varningsklockor att ringa.

Avsaknaden av ansvarsutkrävande av folkvalda och tjänstemän som begår allvarliga tjänstefel eller ägnar sig åt nepotism, eroderar inte bara förtroendet för grundbultarna i vår demokrati. Det legitimerar ytterligare vänskapskorruption i övriga samhället och sänder signalen att “alla inte är lika inför lagen”. Vanliga medborgare som begår mindre företeelser eller misstag slipper inte lika lätt undan från lagens långa arm. Medan andra kommer undan med en smäll på fingrarna och eventuellt straffas med en ny topptjänst.

Svenskar pratar med stolthet om sin demokrati, men den får aldrig tas för given. Demokratin behöver vårdas och stärkas, för vad händer med demokratin när förtroendet är förbrukat? Att bygga upp ett förtroende kan vara ett långt och mödosamt arbete, desto enklare är det att rasera det. Vad håller ihop oss som medborgare när misstankarna mot varandra växer? Reaktionen blir med stor sannolikhet att människor söker sig till starka och auktoritära ledare eller att de drar sig undan. Konsekvenserna av ett brustet samhällskontrakt kommer att bli många och förödande för oss alla.

För att stoppa den negativa utvecklingen som sprider sig som en pest i samhället så behöver vi omgående stärka de fundament som demokratin vilar på. Sverige är i stort behov av en grundlagsreform, med en ambition att återskapa det personliga ansvaret gentemot medborgarna som bärande tema. Vi behöver rulla tillbaka ett antal progressiva “reformer” som gjordes under det galna sextio- och sjuttiotalet, då bland annat tvåkammarriksdagen och ämbetsmannaansvaret kastades på skräphögen.
Det är nödvändigt att återställa förtroendet för våra folkvalda och det politiska systemet. Vi behöver därför en ny grundlag.

Alexandra Hedborg, Järfälla
Henrik Sundström, Uddevalla