”Gruvfrun” ryter till igen

Birgit Hansson, Lästviks säteri, Dalsland. Foto: G Åhrén

Nya planer på guldgruva i Dalsland

Bolag anlitar Börje Salming som PR-ambassadör

Agnico Eagles har sålt rättigheterna att bryta guld i Solvik i norra Dalsland. ”Gruvfrun” Birgit Hansson, på Lästviks säteri, varnar nu för konsekvenserna. Hon har också reagerat på att det nya bolaget har engagerat Börje Salming som PR-ambassadör.

Hittills har den lokala opinionen i Dalsland lyckats freda landskapet från omfattande gruvbrytning. Sedan den nya minerallagen kom till har landskapet gång på gång skakats av planer på brytning av olika metaller och mineraler.
Men den lokala opinionen har varit stark. Det har varit svårt att hitta någon som var positiv till gruvbrytning. Och det gäller i stort sett samtliga politiska partier i Dalsland.
Det nya bolaget, Gold Line Resources, har därför engagerat hockeylegenden Börje Salming som PR-ambassadör. Nu hoppas de nya prospektörerna att han ska kunna vända opinionen.
Detta upprör Birgit Hansson, Lästviks säteri, som kämpat i många år för att freda Dalsland från konsekvenserna av omfattande gruvbrytning.
– Det jag reagerar mest på är ett uttalande av Gold Line Resources att de har utnämnt Börje Salming till sin PR- ambassadör i Sverige. Och de har listat upp alla hans meriter, säger Birgit Hansson.
Bolaget som tagit över prospekteringsrättigheterna är baserat i hockeytokiga staden Vancouver i Kanada. Och nu hoppas man alltså att få hjälp av Börje Salming med att övertyga opinionen om att det är en bra idé att bryta guld i Solvik, nordväst om Bengtsfors.

Mest spekulation
Birgit Hansson tror att det mest handlar om spekulation. Och att det precis som tidigare går ut på att pumpa upp aktiekursen, för att sedan sälja prospekteringsrättigheterna.
Så det är inte säkert att det blir någon gruvbrytning bara för att ett annat bolag tagit över prospekteringsrättigheterna.
– Jag hoppas vi kan freda Dalsland genom att skramla ordentligt, säger Birgit Hansson.
Grundproblemet är den svenska minerallagen. Som ger utländska bolag rätt att expropriera privat mark i Sverige och på så sätt fritt kunna exploatera våra naturresurser. Markägarnas ställning är väldigt svag.
Lagen måste därför ändras menar Birgit Hansson.
– Så länge minerallagen är kvar så kommer vi att få uppleva detta gång på gång, säger Birgit Hansson.
– Minerallagen måste bort.

Stora skador
Det finns markägare i Norrland som blivit inmutade hundra gånger på tio år, berättar hon. Och som sedan tvingas betala för att städa upp efter utländska prospekteringsbolag som egentligen bara varit ute efter ren spekulation.
– Det finns markägare som tvingats betala flera hundra tusen kronor för skador som uppstått i samband med provgrävningar, säger Birgit Hansson.
I princip inga bolag nekas tillstånd till prospektering.
– Det är minerallagen som gör detta möjligt.
Man kan fråga sig varför vi ska ge bort våra naturresurser. Regeringen har ansträngt sig för att locka hit utländska bolag. Och bland annat motiverat bolagen med de låga skatterna i Sverige och att de inte behöver betala.

Stora dagbrott
Det tragiska för lokalbefolkningen är att det oftast handlar om modern gruvbrytning i stora dagbrott. Det blir inte bara ett hål i marken. Hela landskapet förändras. Och just Solvik ligger i en del av Dalsland som anses väldigt vacker, och där turismen är en betydande näring.
Det pratas om arbetstillfällen. Och det blir en del transporter. Men annars handlar det om specialarbetskraft, så kallad ”fly-in-fly-out”, berättar Birgit Hansson.
Många motiverar gruvbrytning efter mineraler i Sverige med at vi måste bidra för att få fram de mineraler som krävs för att ställa om till ett hållbart samhälle.
Men i Solvik handlar det om guld.
– Det finns inget som helst behov att bryta mer guld som ändå bara hamnar i kassavalv. Det handlar i det här fallet bara om att tjäna snabba pengar, säger Birgit Hansson.
Göran Åhrén

”Spå länge minerallagen är kvar
kommer vi få uppleva detta
gång på gång”

Jordbruk prioriteras inte

”Det är bedrövligt att vi som enda land i Västvärlden saknar en särskild minister för jordbruksfrågor”, skriver lantbrukare Börje Berntsson i det här inlägget. Regeringen prioriterar uppenbarligen inte jordbruksfrågorna. När EU:s jordbruksministrar samlas till toppmöte, då skickar Sverige ingen minister.
Pandemin har visat att Sverige behöver öka produktionen av livsmedel. Maten räcker en vecka om gränserna stängs. Istället för stimulera ökad produktion behandlas jordbruket som ett problem för miljö och klimat. Till de redan höga skatterna, och andra pålagor läggs nu ambitiösa miljö- och klimatmål som kommer att begränsa jordbrukets konkurrensförmåga ytterligare.
”Om vi ska få en livsmedelsproduktion som är hållbar så måste vi kunna konkurrera med våra grannländer. Även ekonomiskt. Det kan vi inte idag”, skriver Börje Berntsson.

Lantbrukare Börje Berntsson, Orust

Sverige satsar inte på jordbruk

EU-toppmöte utan svensk representation

Sverige har just nu ingen jordbruksminister. Inte heller någon landsbygdsminister. Sedan flera år har vi inget jordbruksdepartement. Regeringen prioriterar uppenbarligen inte jordbruksfrågorna.
När EU:s jordbruksministrar samlas till toppmöte, då skickar den svenska regeringen inte någon minister. Man frågar sig varför.
Även i andra sammanhang visar den svenska regeringen att man inte bryr sig om jordbruket. Ofta framställs jordbruket som ett problem. För miljön, och även för klimatet.
Huvuddelen av utsläppen av koldioxid kommer från industrin och förbränningen av fossila bränslen. Ändå framställs jordbruket som ett stort problem. Detta trots att det finns forskning som visar att jordbruket är klimatneutralt, sannolikt också klimatpositivt, om man räknar med den koldioxid som lagras när grödorna växer. Genom de åtgärder som föreslås pressar jordbruket tillbaka ytterligare.
Det är lite märkligt att många av de satsningar som görs i klimatets namn leder till ökad produktion av stål och cement. Stål till elbilar och cement till vindkraftverkens fundament. Ståltillverkningen och framställningen av cement är de största enskilda källorna till utsläpp av växthusgaser i Sverige.
Efterfrågan ökar också på råvaror till batteritillverkningen. Om 20 år har vi ett berg av uttjänta batterier som vi inte vet vad vi ska göra av. En ny tickande miljöbomb.
Men medier och myndigheter jobbar för att få skolbarn att sluta äta kött.

Måste öka produktionen
Under pandemin har vi sett att Sverige är dåligt rustat för kriser. Vi har inte tillräcklig produktion av livsmedel inom landets gränser för att klara oss om gränserna stängs. Maten räcker max en vecka. Vi är beroende av import. För allt fler står det klart att vi måste öka vår produktion av livsmedel. Det blir svårt om vi hela tiden betraktar jordbruket som ett problem för miljö och klimat.
I själva verket är jordbruket en näring som också lagrar koldioxid. Vi kan därför inte jämföra jordbruket med andra näringar.
Reinfeldtregeringen förhandlade bort en del av stödet till svenskt jordbruk och bidrog därmed till att försämra vår konkurrenskraft på den internationella marknaden. Nuvarande regering fortsätter att prioritera ner det svenska jordbruket. Skatter och pålagor, miljö- och klimatmål fördyrar svensk produktion och försämrar konkurrenskraften ytterligare.
Sverige har under ett antal år varit passiva i EU-förhandlingarna när det gäller att få tillbaka pengar till jordbruket. När vi gick med i EU var den svenska självförsörjningsgraden runt 80 procent. Nu är självförsörjningsgraden nere i 50 procent på vissa varor.
Om vi ska få en livsmedelsproduktion som är hållbar så måste vi kunna konkurrera med våra grannländer. Även ekonomiskt. Det kan vi inte idag.

Vi importerar kött
Vi importerar mycket animaliska livsmedel. Framför allt kött, mjölk och grädde. Sverige har en potential att producera betydligt mer inte minst av dessa varor, men även livsmedel generellt. Med den jordbruksareal vi har skulle vi kunna producera ett överskott och exportera. Men då krävs det att näringen får förutsättningar så man kan konkurrera.
Det är bedrövligt att vi som enda land i Västvärlden saknar en särskild minister för jordbruksfrågor. Istället för att utse en ny landsbygdsminister lastar man på näringsministern ytterligare en uppgift. LRF, moderaterna och centerpartiet har kritiserat regeringen för att inte ta jordbruksfrågorna på allvar.
Sverige borde vara representerat på ministernivå. Genom att utebli visar regeringen att man inte prioriterar jordbruket.
Att lämna ”walk over” får allvarliga konsekvenser. Det är viktigt att delta för att knyta kontakter och bygga allianser inför avgörande beslut. Vår näringsminister må vara en duktig politiker. Men att lasta på honom ytterligare arbetsuppgifter, kan knappast leda till åtgärder som får fart på svensk produktion av livsmedel. Särskilt inte som kommuner och regioner samtidigt vilseleds av miljölobbyn att skolbarn kan rädda klimatet om de slutar äta kött.
Börje Berntsson

”Regeringen prioriterar
uppenbarligen inte
jordbruksfrågorna”

Kriget mot terrorismen

Historikern Per Bolander gör en djupdykning i det ständigt så aktuella begreppet terrorism. Han påminner om att det alls inte började med den 11 september 2001 och attacken på World Trade Center i New York. IRA, Baader-Meinhof och Röda Brigaderna härjade i Europa på 1970-talet. Baskiska ETA sprängde bomber i Spanien.
Per Bolander landar dock i Algeriet. Det blodiga kriget mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN står i en klass för sig. Båda sidor gjorde sig skyldiga till oerhörda grymheter. Det ledde också till att regeringen i Paris störtades. Av militären. Och så småningom bildandet av OAS som förde terrorn tillbaka till Frankrike.
Frankrike vann kriget militärt. Men FLN vann det politiskt. Algeriet fick sin självständighet. Men förlorade ändå allt. I alla fall enligt FLN-ledaren Ben Bella som tio år efteråt konstaterade att Algeriet inte hade någonting kvar, utom fattigdom, korruption och interna motsättningar som så småningom ledde till inbördeskrig.

Kriget i Algeriet blev en historisk lärdom. Även för USA i Irak. Per Bolanders slutsats: Militärt överlägsna stater kan vinna slaget mot terrorismen, men för att vinna kriget måste viljan finnas.

Terrorismens moderna historia

Om att vinna slaget men förlora kriget

Vi lever i terrorns tid heter det och dagen då detta krig började anges till 11 september 2001 då islamistiska terrorister genomförde sina attacker mot New York och Washington. Dock fanns det naturligtvis terrorism långt före det. Själv minns jag hur 1970-talet kallades terrorns tid på grund av Baader-Meinhof ligans, Röda Brigadernas och – naturligtvis – IRA:s attacker. Västtyskarna och italienarna lyckades kidnappa och få död på flera höga politiker, en arbetsgivarchef och en tidigare premiärminister, men de slogs med hästlängder av baskerna (ETA) som sprängde en premiärminister i luften mitt under Francos diktatur, och de vilda irländarna som lyckades spränga halva engelska regeringen (Thatcher klarade sig som genom ett mirakel).
Så nog är terrorism ett gammalt fenomen men inte desto mindre tycks terrorismen som emanerar från Arabvärlden vara i en klass för sig, vare sig den är nationalistisk eller religiös. Det kan vara nyttigt att titta på det krig som kan sägas ha lagt grunden till den moderna terrorismen och producerat den mest enastående film som gjorts om terrorism, Algeriets självständighetskrig mot Frankrike 1954 – 1962.

Algeriet kulmen
Fram till andra världskriget styrde Frankrike det näst största imperiet i världen (efter Storbritannien) och den koloni som betydde mest för fransmännen, inte minst känslomässigt, var Algeriet. Efter katastrofen under världskriget, då Frankrike som bekant besegrades, var landet fast beslutet att klamra sig fast vid varenda ö, djungel, öken och kolonial klippskreva oavsett kostnaden. Medan britterna, med några undantag, intog en realistisk hållning och släppte sitt imperium utan större strider förde fransmännen det ena kolonialkriget efter det andra, Syrien, Indokina, Madagaskar, Kamerun, Tunisien och så vidare, listan kan göras lång. Dessa krig, som är ganska okända i Sverige, kostade hundratusentals människor livet. Kulmen nåddes med Algeriet.

”Cést la France”
Algeriet var speciellt. Till skillnad från grannländerna Tunisien, som var en klassisk koloni, och Marocko, som var ett protektorat, så var Algeriet officiellt en del av Frankrike precis som Korsika och Normandie. I hamnar och flygplatser välkomnades besökarna med orden ”Ici, cést la France!”. Dessutom bodde det en miljon fransmän i landet, de så kallade ”Pied noir” (svartfötter). Problemet var bara att nästan 90 % av befolkningen var muslimer, araber och berber, och de hade inte samma rättigheter som pied noir trots alla vackra deklarationer om ”integration”, ”assimilation” och ”la mission civilisatrice”. Nästan all makt och egendom låg i händerna på pied noir. Man sa att ”10 % ägde 90 % och 90 % ägde 10 %”. Även om det är överdrivet så var skillnaderna mellan de två folkgrupperna ändå enorma.

Utbredd rasism
Till detta kom att det hade utvecklats en mycket stark rasism bland pied noir mot den muslimska befolkningen. Det fanns en mängd rasistiska ord och uttryck som användes mot ”infödingarna”, ”melon, raton, bougnoule, figuier” o s v och naturligtvis var alla algeriska kvinnor ”fatma”. Värre var kanske den omedvetna rasismen som kom till uttryck i vardagliga situationer.
En journalist från Paris som besökte en rättegång i Alger innan kriget noterade några exempel. Domaren frågade åklagaren om det fanns några fler vittnen: ”Ja, fem, två människor och tre araber”. En pied noir som skulle beskriva en person han sett på brottsplatsen sa: ”Han var arab men klädd som en person”. Och i skolorna, där språket var franska, började historieböckerna med orden ”Våra förfäder gallerna…”.

Gerilla och terror
Det är alltså inte att undra på att det till sist bildades en självständighetsrörelse, FLN, Front de Liberation Nationale, den nationella befrielsefronten. Målet var Algeriets fullständiga självständighet från Frankrike. FLN insåg redan från början att det var omöjligt att besegra den franska armén militärt, därför skulle man använda sig av både gerillakrig och terrorism.
Gerillasoldaterna skulle dra till sig så många franska soldater som möjligt och därmed försvaga försvaret av Frankrike. Terroristerna skulle provocera fransmännen till så stora repressalier att den muslimska civilbefolkningen inte hade något annat val än att ansluta sig till FLN.
Taktiken lyckades fullständigt. Efter tre års krig hade fransmännen skickat över 600 000 man till Algeriet. Det fanns inte många kvar att försvara Frankrike mot ett sovjetiskt anfall.

Utstuderad grymhet
Ännu viktigare blev dock terrorismen. FLN:s terrorister lät med utstuderad grymhet mörda alla ”interlocuteurs valables” (de som var beredda att förhandla med fransmännen), liberala pied noir, skatteuppbördsmän och misstänkta polisspioner de kunde få tag i. I städerna placerade de ut bomber i fransmännens restauranger, dansställen och kaféer, som under det berömda slaget om Alger.
Fransmännens reaktion blev den önskade. De gick fullständigt bärsärk, mördade, torterade och deporterade i hundratusental och väckte därmed civilbefolkningens hat och ledde till att FLN kunde rekrytera massor av nya soldater. Den franska repressionen var emellanåt så enorm att den faktiskt lyckades i sitt uppsåt, att skrämma befolkningen till lydnad och krossa FLN:s inflytande.
Efter att 103 fransmän mördats i Setif så svarade fransmännen med att mörda omkring 17 000 algerier (enligt uppskattningar av den amerikanska underrättelsetjänsten, den verkliga siffran kan ha varit mycket högre). Det blir 170 algerier för varje fransman!

Militären tog makten
Detta kunde naturligtvis inte fortgå utan att omvärlden började förstå vad som hände. När uppgifter om tortyr och massakrer började sippra ut så reagerade många fransmän och protesterade. Berömda intellektuella som Jean-Paul Sartre och Albert Camus (som själv var pied noir) ledde kampanjer mot kriget. Det ledde också till att ”le monde entier” (omvärlden) upprördes och tog ställning mot Frankrike.
Allt detta gjorde generalerna i Algeriet ursinniga och i maj 1958 gjorde de revolt och störtade regeringen i Paris och hela den fjärde republiken. General de Gaulle, hjälten från världskriget, kom till makten och grundade den femte republiken med all makt koncentrerad till presidenten, inklusive rätten till temporär diktatur!

de Gaulle och OAS
Dessvärre för generalerna insåg de Gaulle att Frankrike inte längre hade råd att betala det ekonomiska och politiska priset för att behålla Algeriet. Istället inledde han förhandlingar med FLN vilket ledde till att generalerna gjorde uppror på nytt i april 1961 men de Gaulle gjorde sig till diktator och krossade revolten. Ett antal av de generaler och överstar som hjälpt honom till makten dömdes till döden. Så kan det gå i politiken.
Nu var det pied noir och missnöjda militärer som bildade en egen terroristorganisation, OAS, den hemliga arméns organisation. Under sin drygt ett år långa existens lyckades de slå FLN i grymhet och blodtörst. Det är svårt att se något vettigt syfte med deras massmord (på slutet nästan 100 mördade om dagen) och närmast teatraliska sadism. Terrorismen spred sig till det egentliga Frankrike där både FLN och OAS sprängde bomber i Paris medan polis och demonstranter slogs på gatorna med många döda som följd. Frankrike stod på randen till inbördeskrig och de Gaulle lät i juli 1962 Algeriet bli självständigt. OAS många försök att mörda honom misslyckades till all lycka för Frankrike.

Politisk seger
Så vad kan vi lära av allt detta? För det första att Frankrike faktiskt vann kriget rent militärt. Slaget om Alger slutade med att FLN fullständigt krossades i huvudstaden. När general Challe utfärdade sin segerproklamation 1960 så hade FLN förlorat över 150 000 man bara i stupade, då räknar vi inte in sårade, saknade och tillfångatagna. Organisationen höll på att förblöda, deserteringarna ökade och moralen sjönk. Den franska armén kontrollerade större delen av landet.
Däremot vann FLN kriget politiskt. Metoderna för att vinna kriget (tortyren etc) väckte sådant motstånd att det franska folket inte längre var berett att godta detta. Även omvärlden vände sig mot Frankrike. Landet fördömdes i FN och av många utländska ledare. I januari 1961 fick FLN en ny mäktig vän när president Kennedy flyttade in i Vita Huset. Kennedy hade redan 1957 hållit ett tal i den amerikanska senaten där han fördömde fransmännens krig och stödde Algeriets självständighet.

En humanitär katastrof
Det har sagts att ”Frankrike vann kriget i Algeriet men förlorade det i Paris och New York”. I slutändan var det en kamp mellan två viljor och i en sådan kamp vinner alltid den starkare viljan. FLN:s vilja att uppnå självständighet för Algeriet var starkare än Frankrikes vilja att behålla Algeriet franskt.
Vad blev resultatet av Algeriets frigörelse? Det är svårt att se det som något annat än en gigantisk humanitär katastrof, nästan unik i modern historia. Det var det blodigaste avkoloniseringskriget i historien. Över en miljon människor dödades, inom loppet av några månader efter självständigheten hade 1,5 miljoner flytt. I slutet av 1962 hade landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning! Den materiella förstörelsen var enorm, tusentals byar hade förintats, närmare två miljoner människor hade deporterats. Det hade skapat ett fruktansvärt hat, inte bara mellan fransmän och algerier utan också inom det algeriska folket. Enligt vissa beräkningar mördades närmare 150 000 algerier av FLN efter självständigheten! Detta i ett land med samma befolkning som Sverige har idag.

Förlorade allt
Vad lämnade självständigheten i arv? På tjugoårsdagen av självständigheten, 1982, gjorde FLN:s främste ledare Achmed Ben Bella, landets förste president, följande sammanfattning. Nettoresultatet var ”helt och hållet negativt”. Algeriet var ”en ruin”, jordbruket hade ”mördats”. Han tillade: ”Vi har ingenting. Ingen industri – bara järnskrot”.
Allt i Algeriet var ”korrumperat uppifrån och ned”. Det var detta som ett årtionde senare ledde till ett inbördeskrig mellan FLN och islamisterna. Ett krig som FLN vann eftersom de var beredda att fortsätta hur länge som helst till vilken kostnad som helst för att vinna. Kort sagt, det som fransmännen inte hade varit beredda att göra.

”Slaget om Alger”
Några år efter självständigheten gjorde den italienske regissören Gillo Pontecorvo sin enastående film ”Slaget om Alger”. Det är en närmast dokumentär skildring av terrorismen under kriget. Trots att Pontecorvo alldeles uppenbart sympatiserar med algerierna, så är filmen objektiv i sin skildring av båda parter.
Den franske översten som krossar upproret med hjälp av tortyr framställs nästan som en hjälte. År 2003, när USA:s krig i Irak började se ut som det skulle fortsätta utan något slut i sikte, skickade Pentagon ut en inbjudan till en samling höga militära och civila ledare till en filmvisning. Filmen var ”Slaget om Alger”. Undertiteln löd: ”Hur man kan vinna slaget mot terrorismen men förlora kriget”.
I kampen mellan västvärlden å ena sidan och den islamistiska terrorismen å den andra, så är väst mycket starkare militärt, ekonomiskt, teknologiskt etc men detta saknar betydelse om viljan saknas.
Per Bolander
Historiker och författare

”Hur man kan vinna
slaget mot terrorismen
men förlora kriget”

Om att sila mygg

Om att sila mygg och svälja kameler. Regionen fortsätter sin kampanj mot kött. Påverkade av skickliga lobbyorganisationer. Den stora frågan är varför samhället lägger så mycket resurser på små källor av utsläpp, medan man låter industrin som släpper ut de stora mängderna fortsätta som förut. Lantbrukare Börje Berntsson skriver om konsekvenserna av regionens krav på att varje portion i skolmaten bara får släppa ut 0,9 koldioxidekvivalenter per portion. Följer kommunerna detta kan skolorna inte servera kött. Det tragiska är att allt bygger på en felräkning. Forskning visar att jordbrukets klimatpåverkan överdrivs.
Samtidigt kan SSAB importera 1,8 miljoner ton kol som förbränns i företagets masugnar i Sverige. SSAB är befriade från skatt och har en generös tilldelning av utsläppsrätter från EU. De får tillgodoräkna sig en kolbindning som redan sker, men bönderna får inte räkna den kolinlagring som sker när deras grödor växer, skriver Börje Berntsson. Hur är detta möjligt?

Snäva klimatkrav på varje portion

Skicklig lobby bakom regionens anti-kött-kampanj

Regionen fortsätter sin kampanj mot kött i skolorna. Genom snäva klimatkrav på varje portion gör man det omöjligt för kommunerna att servera kött till barnen. Politiken vägrar ta till sig ny forskning som visar att allt bygger på en felräkning.

Västra Götalandsregionen har inte ändrat sin klimatstrategi trots allvarliga invändningar om att den bygger på felaktiga beräkningar. Fortfarande har man med ett krav om att skolmaten inte får släppa ut mer än 0,9 koldioxidekvivalenter per portion. Följer man detta innebär det att skolorna inte kan servera kött en enda dag i veckan.
Uträkningen bygger dock på en felräkning. Per Frankelius forskning har visat att köttet inte har den negativa påverkan på klimatet som de institut som regionen bygger sina klimatbudgetar på påstår.
Det allvarliga är att barn som växer och utvecklas behöver animaliska proteiner. Regionen borde därför inte kunna ha kostråd som innebär att skolbarnens mentala och fysiska hälsa riskerar att ta skada.

Bygger på fel data
Ett antal lobbyister förklädda till forskare påverkar inte bara allmänheten, utan även politiken. Ett antal myndigheter jobbar just nu för att ta fram näringsrekommendationer för Skandinavien. De motiverar sitt arbete genom att hänvisa till forskare på Chalmers, och artiklar publicerade i den brittiska tidskriften The Lancet.
Budskapet är att vi drastiskt måste ändra vårt konsumtionsmönster. Allt för att rädda klimatet.
Det är bara ett litet problem. Alltihop bygger på felaktiga data. ”Forskarna” har överdrivit jordbrukets klimatpåverkan, genom att inte ta med fotosyntesen, den kolinlagring som sker när grödor växer. Per Frankelius forskning visar att jordbruket av allt att döma är klimatneutralt, sannolikt också klimatpositivt. Resultatet av hans forskning har presenterats i en artikel som granskats och publicerats i den vetenskapliga tidskriften Agronomy Journal.

Mer sårbara
Sverige kan producera mat så det räcker om vi kan använda betande djur som ger oss mjölk- och köttprodukter. Lägger vi ner den produktionen blir vi ännu mer beroende av import, och mer sårbara vid kriser och konflikter.
Västra Götalandsregionen har försvarat sin kampanj med att; ”Vi grundar våra ställningstaganden på vetenskap.” Men är det vetenskap? De har hämtat sina klimatbudgetar från ett institut som i grunden ägnar sig åt lobbyverksamhet, och som i sin tur har köpt in modellen av ett liknande institut i England. Det handlar inte om oberoende vetenskap, eller grundforskning.
Flera av ”forskarna” blandar dessutom ihop forskning med propaganda och ekonomiskt vinstdrivande verksamhet. Många artiklar är färgade av forskarnas egen uppfattning om djurhållning eller vad man ska äta. Det finns ekonomiska intressen inblandade.
Eftersom de inte har räknat med fotosyntesen kan det aldrig bli rätt på sista raden.
Det allvarliga är hur dessa krafter, som i grunden är politiska, påverkar politiken.

Sila mygg
Miljönämnden i Västra Götalandsregionen lyssnar inte på vetenskapen. Istället lyssnar man på institut som enligt egen utsago arbetar i gränslandet mellan forskning, politik och näringsliv. Det vill säga rena lobbyorganisationer.
Dessa bygger sina klimatbudgetar på de siffror som Per Frankelius visat enbart räknar utsläpp. Kon ingår i ett kretslopp. Den tillför inte ny koldioxid till atmosfären. Det gör däremot förbränning av fossila bränslen som kol och olja.
När man väger olika utsläppskällor mot varandra så kanske man bör ta med de stora utsläppskällorna. Jordbruket är en av de minsta. Ändå hackar alla på jordbruket.
Den största enskilda källan till utsläpp är SSAB. Därefter kommer Cementa på Slite. Och oljeindustrierna.
Vad är viktigast? Stridsvagnar eller mat till våra skolbarn?
Debatten påverkas av att många av miljöaktivisterna också är veganer och djurrättsaktivister. Kötthatet får allt större utrymme i våra medier.

SSAB är värst
SSAB importerade 1,8 miljoner ton kol, bland annat från Australien, som förbränns i företagets masugnar i Sverige. De borde betala en energiskatt bara för kolet på en miljard kronor. Men stålindustrin har undantag och betalar därför ingenting.
SSAB släpper ut 4,9 miljoner ton växthusgaser, och skulle ha betalat en koldioxidskatt på 5,6 miljarder kronor. Men SSAB köper utsläppsrätter av EU, och har ett överskott av utsläppsrätter. Företaget betalar mellan 10 och 20 kronor per ton, samtidigt som en villaägare betalar 1 600 kronor per ton i skatt.
Bolaget kan alltså fortsätta släppa ut koldioxid. Enligt SSAB bygger dessa skattelättnader på ”en politisk önskan om att värna en konkurrenskraftig industri.” (Källa: SVT)
Statliga SSAB kommer alltså billigt undan. Men var finns den politiska önskan att värna konkurrenskraften i det svenska jordbruket?
Man säljer en rätt till industrin att tillgodoräkna sig en kolbindning som redan sker. Men man vägrar låta bönder tillgodoräkna sig den kolinlagring som sker när deras grödor växer.

Köp av utsläppsrätt
Det är inte bara ståltillverkningen som kan fortsätta släppa ut koldioxid. Andra branscher som släpper ut stora mängder är cement och olja. Tillsammans står dessa för huvuddelen av de svenska utsläppen. Men de kan alltså fortsätta genom att köpa sig utsläppsrätter.
Miljöaktivister och medier framställer istället kon och jordbruket som den stora klimatboven. Trots att flera forskare visat att detta bygger på felräkningar. Och som en konsekvens av detta, ska skolbarnen på Orust sluta äta kött i skolan. Det är i alla fall vad regionen vill.
En undersökning som livsmedelsverket gjort visar att en klar majoritet av skolbarnen vill att skolan också serverar kött. Frågan är vad som skulle hända om skolbarnen på Orust också kunde köpa sig utsläppsrätter, för att få en allsidig kost och kunna utveckla sin hjärna.
Börje Berntsson
Lantbrukare, Varekil

”Vad skulle hända

om skolbarnen på Orust

också kunde köpa utsläppsrätter”

Vad de flesta vill ha

En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.”
Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.

Hon startade återerövringen av demokratin

Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot

Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse.
Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”.
Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.

Ett strategispel
Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.
Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet.
De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.

Bubblan brast
Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra.
Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.

Tystad av toklojalister
Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.
Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet.
Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad.
Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont.
Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Sven-Arne Thorstensson

”Hon startade
återerövringen av
den riktiga demokratin”

KD kräver skärpning

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är img_0148-e1624403764234.jpg

”Stor risk att det blir värre”

KD-rapport om integrationen i Uddevalla

– Vi ser hur det ser ut. Om vi inte gör något är risken stor att Uddevalla får samma problem som en del storstäder, säger Magnus Jacobsson (KD). Rapporten visar att problemen, med bl. a hög arbetslöshet, är koncentrerade till tre stadsdelar.

I veckan presenterade kristdemokraterna i Uddevalla en rapport om integration och utanförskap. Med rapporten vill partiet visa hur allvarlig situationen är. Men den innehåller också förslag till åtgärder.
– Vi ser hur det ser ut. Om vi inte gör något finns det stor risk att Uddevalla får samma problem som en del storstäder, säger riksdagsledamoten Magnus Jacobsson, som är huvudförfattare till rapporten.
– Därför har vi släppt den här rapporten.
I rapporten kritiserar KD åtgärder som majoriteten i kommunen vidtagit efter valet 2014. Allianspartierna genomförde en rad åtgärder för att förbättra integrationen i Uddevalla åren 2007 till 2015.
”Tyvärr kan vi konstatera att en hel del av dessa åtgärder har avvecklats efter att Alliansen förlorade makten i Uddevalla vid valet 2014”, skriver KD.

Ökad otrygghet
Första delen i rapporten är en beskrivning av de problem med integration som Uddevalla har. I korthet handlar det om hög arbetslöshet, många elever som inte klarar skolan och ökad otrygghet bland de boende.
– Klarar vi inte detta kommer problemen bara att växa, säger Magnus Jacobsson.
Med hjälp av statistik, bland annat från kommunen, polisen och BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har kristdemokraterna i Uddevalla ställt samman relevanta fakta för att få en bild av problemets omfattning. Dessa fakta har kompletterats med anonyma intervjuer med personal inom kommun, polis, ordningsvakter och civilsamhället. Slutsatserna presenteras nu.
– Rapporten visar hög arbetslöshet främst bland boende på Dalaberg, Hovhult och Tureborg, säger Magnus Jacobsson.
– Många elever har stora problem att klara skolan.
– Löser vi inte detta kommer problemen att bli värre.

Ökning i tre stadsdelar
Befolkningen i Uddevalla har ökat de senaste åren. Ökningen beror dock på att vi tagit emot ett stort antal flyktingar och andra invandrargrupper.
Antalet utrikes födda har ökat kraftigt de senaste 20 åren.
Sedan 2014 har ökningstakten accelererat. År 2002 var 12 procent av Uddevallas befolkning utrikes födda. År 2020 har det ökat till 23 procent. Antalet utrikes födda i kommunen uppgick 2020 till 9 914.
Men det är inte ökningen i sig som är problemet, hävdar kristdemokraterna. Problemet är att detta har skett i tre stadsdelar.
– Det är inte bara att det har ökat, det har ökat enbart i tre stadsdelar.
Tre stadsdelar sticker ut. Dalaberg, Tureborg och Hovhult. Det är stadsdelar med hög andel hyresrätter eller så kallade miljonprogramsområden. Där är andelen utrikes födda över 60 procent.
Och detta har skett utan att det byggts några nya bostäder.
– Det innebär att dessa stadsdelar blir mer trångbodda.

Hög arbetslöshet
Bland de utrikes födda är arbetslösheten hög. För hela kommunen är andelen förvärvsarbetande utrikes födda över 61 procent. Men för de tre stadsdelarna Dalaberg, Hovhult och Tureborg är andelen bara runt 50 procent.
Värst är det i Tureborg där bara 48 procent av de utrikes födda förvärvsarbetar.
Det innebär att en mycket hög andel av alla vuxna man möter i de här stadsdelarna är arbetslösa.
Utbildningsnivån skiljer sig också markant. Andelen som har minst gymnasieutbildning är betydligt lägre i de tre stadsdelarna. Snittet för kommunen i befolkningen mellan 20 och 64 år ligger på 86 procent. För Dalaberg och Hovhult är andelen bara 67 procent.
Andelen med gymnasieutbildning sjunker i dessa områden, skriver kristdemokraterna.

Klarar inte skolan
En genomgång av hur många elever som klarar skolan i olika områden visar att situationen har försämrats. Värst är det på Ramnerödskolan.
– Vi misslyckas. 63 procent av eleverna går ut utan att klara skolan, säger Magnus Jacobsson.
– Det är ett jättemisslyckande.
Det är gymnasiet som får ta smällen, hävdar Magnus Jacobsson. Dit kommer numera ett stort antal elever utan de grundläggande kunskaper de behöver. (26 procent av alla pojkar som går på gymnasiet)
– Vi producerar just nu nästa segregationsproblem i Uddevalla.

Brotten ökar
Rapporten innehåller också en analys av utvecklingen av kriminalitet och droger. 15 procent av alla gymnasieelever har prövat narkotika. Samma siffra för årskurs nio i grundskolan är sju procent.
Det är färre som grips för narkotikabrott. Sålunda har antalet anmälda brott minskat.
Det är dock inget säkert mått på utvecklingen, utan beror mer på hur mycket resurser polisen lägger på just narkotikabrott.
Personbrotten ökar i Uddevalla. Det är mer än en fördubbling åren 2010 till 2020.
Sexualbrotten har ökat, men en del av ökningen kan bero på att lagarna har ändrats.
Brotten ökar alltså men det kan vara svårt att dra några säkra slutsatser. KD menar ändå att intervjuer med väktare och polis ändå ger en annan bild än statistiken ifrån Brottsförebyggande rådet, BRÅ.
– Det är ingen katastrofal utveckling, säger Magnus Jacobsson.

Förslag till åtgärder
För att förbättra integrationen vill KD stärka vuxenutbildningen med fokus på grundläggande behörighet och yrkesutbildningar som möjliggör att man får jobb.
Partiet vill också satsa på beredskapsjobb och praktikplatser i kommunen, samt underlätta för ungdomar som vill starta egna företag.
KD vill också ”idéupphandla” Ramnerödskolan för att låta friskolor lägga förslag på hur man vill utveckla Ramnerödskolan, för att sedan kunna teckna ett långsiktigt driftavtal med den friskola man bedömer har bäst förutsättningar att vända utvecklingen.
KD vill också se över försörjningsstödet för de som inte delar i arbetsmarknadsutbildningar.
I förslagen ingår också en bostadsstrategi. KD vill aktivera Uddevallahem och förmå det kommunala bostadsbolaget att sälja fastigheter till borätter och investera pengarna i nya bostäder. Man vill också bygga nya bostäder på Dalaberg och Hovhult med ägarlägenheter och bostadsrätter.

Toronto ett exempel
Målet är att påverka befolkningssammansättningen och på sikt även elevsammansättningen på våra skolor.
Magnus Jacobsson tar Toronto i Kanada som ett lyckat exempel på hur man lyckats bryta utanförskap genom en aktiv bostadspolitik. Det är något liknande han vill genomföra i Uddevalla.
Magnus Jacobsson kommer också in på hur man ska kunna utveckla polisarbetet. Frågan om att återkommunalisera polisen dyker ofta upp, men en annan variant kan vara att anställa fler väktare och ge dessa ökade befogenheter att exempelvis ingripa mer aktivt vid brott och gripa misstänkta personer.
I slutorden av rapporten sammanfattar KD läget: ”Vi måste våga se det vi ser om vi ska kunna vara med och förändra framtiden. Idag har vi ett stort utanförskap i framför allt i Dalaberg, Hovhult och Tureborg, och om vi fortsätter att arbeta utifrån samma metoder kommer vi att få samma eller värre resultat i framtiden”, skriver kristdemokraterna.
Göran Åhrén

”Löser vi inte detta
kommer problemen
att bli värre”

Veckans krönika

För många kockar…Sven-Arne Thorstensson är tillbaka med veckans krönika. Den här gången skojar han med rikspolitiken och den pågående regeringskrisen. Och han får leta 40 år tillbaka i tiden för att hitta en jämförelse som är lika ”oaptitlig” som den politiska soppan. Vi landar i kompaniets fältkök på den tiden krönikören var en ung och rask fänrik. Trots ansträngningar blev maten i stort sett oätlig, för det mesta lappskojs. Ungefär som dagens politik och den pågående regeringskrisen. Med så många kockar i köket blir det ”lappskojs” av alltihop.

Det blev lappskojs i alla fall

Minnen som kommer tillbaka blir starka i sin jämförelse. För snart 40 år sedan var krönikören själv en nybakad fänrik och placerad som plutonchef i Bohusbataljon. Det var på den tiden som ett ja var ett ja och ett nej ett nej, samt att höger var höger och vänster vänster.
Dessutom var det också självklart att inrätta sig i ett system som fungerade för allas säkerhet och ordning.
Det var på många sätt ett bra sätt och en härlig tid, där starka band knöts och som varar än idag.  Många är de episoder som lagt grunden till det egna synsättet på både det ena och det andra.

Lappskojs ett bra exempel
Som plutonchef skulle man se till att truppen vårdades och mådde bra på både kort och lång sikt.
Inte för att det var lätt men man försökte ta de mått och steg man kunde. Egna initiativ togs i ämnet, men en företeelse som inte direkt kunde påverkas var koket.
Koket stod för den dagliga maten till hela kompaniet på runt 130 man. På vissa kompanier hade man duktiga grabbar som fixade krubb, som fick mannarna att jubla.
Vi hade inte den turen. 
På vårt kok serverades oftast en i det närmaste oätlig lappskojs nästan varje dag.
Det klagades och gnälldes men kocken blev kvar. Problemet i skogen var att den chef som skulle kunna omplacera kocken, sällan åt av det egna köket. Kompanichefen åt oftast på stabskompaniet, alltså bataljonsstaben. Han visste således inte hur maten vi tvingades äta smakade.
Själv fick jag vid några få tillfällen avsmaka en fältlunch från Stabskoket. Den smakade alltid bra. Troligen hade de sett till att ha en riktig kock som visste hur man skulle göra för att fixa till käk som alla gillade.

Ersätta kocken
När vi i kompaniet till slut utvärderade den sista repövningen 1988, så kom vi fram till att den främsta personalvårdande insatsen på vårt kompani var att vi nog borde skjuta kocken och ersätta honom med vilken trosstroppare som helst.
Inget kunde bli sämre, bara bättre.
Det är här parallellen blir så tydlig med den dagsaktuella politiska situationen i lilla landet Lagom.
Här serveras det dagligen lappskojs av sällan skådat mått som vi förväntas tugga i oss.
Till skillnaden mot koket i skogen, så har riksdag och regering tillgång till allt, både flera olika provkök, ett förstklassigt storkök, mängder av recept, samt tillgång till alla tänkbara råvaror.
Men det är ändå precis här som talesättet. ”Ju fler kockar ju sämre soppa” passar in som bäst.
Ty problemen tycks öka i takt med just antalet kockar som tvingar in sin egen kryddblandning i den gemensamma grytan.

Oätligt långkok
Det vi ser, är hur långkoket från januari 2019 skurit sig rejält och nu blivit oätligt.
En vanligt sunt tänkande människa och tillika väljare förstod ju detta redan från start.
Hur kunde de någonsin tro, att man kan blanda alla små rätter i en enda stor gryta och sen tro att blandningen går att svälja.
Resultatet är just nu ett enda stort, grått och oaptitligt lappskojs.
Ändå så sitter partierna belåtna kvar i sina provkök och gläds åt att de fick med lite av sin egen kryddpåse i skojset i alla fall.
Nu kanske vi inte direkt behöver skjuta kockarna på måndag. Men en förskjutning vore högst önskvärt om det ska finnas någon tilltro kvar till kommande måltider.
Sven-Arne Thorstensson
 FOTNOT: Lappskojs görs på färsk potatis, konserverat kött, lite grädde och mycket smör, och för att bli aptitligt, en lång rad kryddor och smakförbättrare.

”Resultatet är just nu
ett enda stort
och oaptitligt lappskojs”

Regeringskrisen

Centern bär en del av ansvaret

Måste acceptera att regeringen förhandlar med V

Centerpartiet bär en del av ansvaret för regeringskrisen. Det menar Magnus Jacobsson (KD). Det som hänt är att vänsterpartiet satt ner foten, vilket innebär att centern måste acceptera att en regering måste förhandla med antingen V eller SD.

– Regeringskrisen är egentligen startad av centerpartiet, säger Magnus Jacobsson.
Bakgrunden är att Annie Lööf ville bli statsminister och såg sig själv som den statsministerkandidat som socialdemokraterna kunde släppa igenom.
Den akuta krisen nu beror på att centerpartiet har sagt att inget av ytterlighetspartierna ska ha inflytande. Varken sverigedemokraterna eller vänsterpartiet.
– Det andra de säger är att januariöverenskommelsen gör att den socialdemokratiska regeringen driver liberal politik.
– Det intressanta med det är att man retat upp tre olika grupper. Dels har man retat upp vänstern. För alla vet att de ingår i regeringsunderlaget. Och alla vet att socialdemokraterna måste ha också vänsterpartiets stöd för att kunna regera.
– Den andra gruppen man retat upp är vänstern inom socialdemokratin med allt snack om att regeringen driver liberal politik.
– Centerns retorik retar vänstern inom socialdemokratin, som inte gillar att man avskaffat värnskatten och förändrat lagen om anställningsskydd, LAS.
– Den tredje gruppen man retat upp borgerliga väljare på landsbygden som känner att centern har svikit.
– Krisen vi har nu beror på att vänsterpartiet har satt ner foten. Vilket innebär att Annie Lööf måste erkänna att ska man ha inflytande måste man förhandla med antingen vänsterpartiet eller sverigedemokraterna.
– Centerns mantra att ytterlighetspartierna inte ska ha något inflytande har resulterat i att både sverigedemokraterna och vänsterpartiet har fått mer makt än tidigare.
Magnus Jacobsson vill inte spekulera om utgången av regeringskrisen. Men han tror att det kommer att bli någon form av uppgörelse under helgen. Centern måste acceptera att socialdemokraterna också måste kunna förhandla med vänsterpartiet.
Göran Åhrén

Dags ta itu med verkliga problem

Fokus på närsalter och övergödning är överdriven. Det är allt för stor uppmärksamhet på dessa utsläpp. Haven återhämtar sig snabbt vilket inte är fallet med utsläpp av farliga kemikalier som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och horminstörande ämnen, skriver Göran Värmby. Jakten på hushållsavlopp har fortfarande högsta prioritet medan utsläpp av kemikalier och miljögifter får mindre uppmärksamhet.
”Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.”

Ryaverken släpper ut 3,3 miljoner kubikmeter orenat avloppsvatten per år.
”När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.”
Istället jagar kommunerna enskilda avlopp, konstaterar Göran Värmby, och tar ett avskräckande exempel från petrokemins hemstad Stenungsund, där kommunen i 12 år försökt knäcka en pensionär för några hekto fosfor.
”Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt”, avslutar Göran Värmby.

Fokus på övergödning är överdriven

När jag jobbade på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på 70-talet såg jag hur vi och andra miljömyndigheter jagade utsläpp av närsalter i form av fosfor och kväve, två växtnärings-ämnen som utgör en förutsättning för allt levande grönt.

Min kollega Jan och jag, som ansvarade för tillsynen av petrokemin i Stenungsund och raffinaderierna på Västkusten, var hela tiden förvånade över hur enormt mycket resurser som redan då satsades på att minska dessa utsläpp. Vi såg ju samtidigt hur väldigt stora de naturliga utsläppen av fosfor och kväve var via Göta Älv och andra vattendrag. När vi jämförde med tänkbara ej reparerbara skador av alla de konstgjorda kemiska substanser som släpptes ut via petrokemin och raffen och de rätt harmlösa utsläppen av fosfor och kväve blev vi förvånade över Naturvårdsverkets och övriga myndigheters prioriteringar.

En förvåning som kan förklaras av att jakten och forskningen kring fosfor och kväve var och fortfarande är mycket enkel och bekväm för myndigheter och politiker jämfört med det vi jobbade med. Motståndet är lågt från enskilda avlopps-utsläppare, forskning och mätmetoder är enkla och ger lätt positiva poäng. Kommuner kan relativt enkelt vidta åtgärder genom en väl definierad utbyggnad av reningsverk. Vi såg att Naturvårdsverkets, myndigheternas och politikernas uppmärksamhet inför dessa utsläpp delvis var ett sätt att visa styrka och handlingskraft.

Det kan hända att jag har fel men när jag nu cirka 40 år senare kollar hur debatten och utvecklingen ser ut beträffande fosfor och kväve tycker jag det verkar som vi hade rätt. Dvs att fokuset på närsalter och enskilda avlopp är överdrivet och i många fall ett misstag.

Visst, utsläpp av för mycket närsalter i form av fosfor och kväve göder vattendrag, sjöar och hav, men är ofarligt på längre sikt. I näringsfattiga sjöar och vattendrag behövs dessutom närsalter för att få en bra tillväxt och utveckling av fisk och andra organismer. Vattnen och haven kan återhämta sig efter en period av övergödning. Vilket inte är fallet om man släpper ut giftiga svårnedbrytbara och cellskadande ämnen som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och hormonstörande ämnen. Självklart måste vi rena och begränsa utsläppen av fosfor och kväve, men sett till helheten är det alltför stor uppmärksamhet på just dessa utsläpp.

När Jan och jag jobbade på länsstyrelsen under 70- och 80-talen märkte vi att det var lätt och relativt enkelt att få forskningsmedel för just problem kring fosfor och kväve, och att problematiken var mycket enkel rent naturvetenskapligt, inte minst i jämförelse med de miljöproblem vi brottades med inom petrokemin och oljeindustrin. Därför flockades väldigt många forskare kring just detta ämne.

När jag nu ca 45 år senare börjar kolla läget ifråga om utsläpp från hushållsavloppsvatten och tillhörande frågor blir jag något chockerad. Jakten på fosfor, kväve och hushållsavlopp tycks fortfarande ha högsta prioritet – och går på ett negativt sätt ut över utsläpp av kemikalier och miljögifter, som får mindre uppmärksamhet.

Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.

En annan notering jag gör är att kommunerna släpper ut väldigt stora mängder föroreningar i samband med regnväder, inte minst längs Västkusten. Det beror på att man i äldre områden byggda före 70-talet installerade så kallade kombinerade ledningssystem, dvs regn/dagvatten leddes ner i samma avloppsrör som det smutsiga spillvattnet. Eftersom reningsverken via sina avloppsrör bara kan ta emot en viss given mängd avlopp måste man alltså släppa ut det överskott som ledningarna inte kan svälja. Det kallas ”bräddning” och innebär att man släpper ut såväl regnvatten som orenat avlopp från anslutna bostäder och industrier. Märkligt nog ser jag inga reportage i media om detta, inte heller arga insändare från miljöorganisationer.

Ryaverket som tar emot avlopp från hela Göteborgsregionen”bräddar” och släpper till exempel ut ca 3,3 miljjoner m3 per år av sitt inkommande orenade avloppsvatten inklusive dagvatten till diken, åar och hav – när det regnar rejält. Det motsvarar i vattenmängd ca 13 300 hushåll med 2 personer. Ett avlopp som är långt värre för miljön än ett från en sommarstuga ute på till exempel Tjörn eller Orust. Lägg till detta motsvarande utsläpp från övriga kustkommuner längs Västkusten och jämför med de resurser som läggs på jakten på enskilda avlopp från sommarstugeägare och andra ”små-skuttare”.

När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.

Ett klart faktum i Göteborg är att vi har 139 olika ”lokaler”/vattendrag där gränsvärden för miljögifter överskrids på grund av just dessa så kallade ”bräddningar”. När jag frågade Chefen på Miljöförvaltningen förra året om orsaken till dessa chock-siffror fick jag ett svar typ god dag yxskaft. Dvs en massa snack om vilka arbetsgrupper som måste bildas och vilka förutsättningar som måste gälla för kommande utredningar. Hon hade inga resonemang om kopplingen ”bräddning” – och mer miljögifter.

Vad som behövs är en jättesatsning i hela landet på att skilja på skit/smuts-vattenavlopp och regnvatten. Ett ombyggnadsprojekt som kräver stora resurser, som innebär att vi måste pausa andra projekt, inte minst inom klimatområdet och dyra höghastighetståg-projekt där svenska kostsamma nationella insatser ej märks i ett globalt perspektiv. Några positiva konkreta resultat kan ej uppmätas i vårt land av denna typ av åtgärder, till skillnad mot de typer av problem som jag nämner.

Regnvatten måste skiljas från vanligt smutsigt spillvatten. Det innebär stora investeringar. Varenda samhälle, varenda stad måste grävas upp och nya rör behöver läggas. Det finns redan ett pågående arbete om detta men det måste förstärkas. Till denna satsning måste vi påminna även om behovet av att samtidigt renovera och förnya dricksvatten-ledningarna – som ju läcker uppemot 20 procent av det dyrbart renade vattnet. Satsningar som är nödvändiga för vårt samhälle och som jag tycker går före mängder av olika kostsamma projekt och åtgärder.

Därefter behövs renings-åtgärder sättas in för det avskilja regnvattnet som tyvärr innehåller mängder med mikroplast och miljögifter. Det kan handla om olika former av filter, uppsamlingsdammar för att utjämna och lufta avloppet, infiltrationsbäddar med mera. Det viktiga är att något görs som minskar föroreningarna av grund- och ytvatten.

Det sedan lite mer koncentrerade smutsiga spillvatten-avloppet måste därefter renas med ett femte reningssteg – för att avskilja läkemedelsrester och organiska svårnedbrytbara ämnen typ PFAS, hormonstörande ämnen, flamskyddsmedel mm. Tillgänglig och accepterad teknik är ozonbehandling och aktivt kolfilter. Som tyvärr än så länge verkar vara de enda kommersiellt tillgängliga teknikerna på grund av en mycket eftersatt forskning inom vattenreningsteknik. Att Schweiz redan har denna rening i ca 20 städer är någonting för våra svenska journalister att berätta om.

Det finns betydligt mer avancerade reningssteg med molekylsikts-filter och omvänd osmos med mera men de är utvecklade för industriella ändamål, bland annat inom elektronikindustrin. De borde kunna utvecklas även för kommunala avlopp.

Låt oss avsluta detta inlägg med ett avskräckande exempel på hur myndigheter just fokuserar på ett pseudoproblem, med ett exempel på felprioritering från Stenungsund, där kommunen sedan 12 år tillbaka försöker knäcka en stackars enskild pensionär i Ödsmål med ett tvåfaldigt vite – där kommnunen andra gången kräver 150 000 kr i vite, efter ett tidigare vite på samma belopp. Trots att pensionären ifråga installerat en bra rening med en helt ny markbädd. Kommunen med en miljöinspektör i spetsen vill inte godkänna de prover som pensionären har låtit analysera. Det tidigare vitet på 150 000 kronor kunde pensionären inte betala. Kronofogden gjorde en utmätning och tog hans bil och beslutade dessutom om ”införsel på pensionen”. Intressant och skrämmande hur en kommun behandlar en av sina invånare.

Samtidigt är det beklämmande hur återhållsamma kommunen är mot den långt mer miljöskadande petrokemiska industrin i kommunen. Dom ligger visserligen långt framme internationellt men tål och bör ha en långt tuffare tillsyn av sina många olika utsläpp.

Nu har den drabbade mannen nästan återhämtat sig, då kommer kommunen, vars uppgift är att hjälpa och skydda sina kommuninvånare, med ett nytt vite – på 150 000 kronor. Det här är inte klokt. Vi pratar om utsläpp av några hektogram fosfor per år.

Jämför med de 10-11 000 kilogram fosfor och även en massa andra mycket skadliga ämnen som Göteborgs avloppsreningsverk Ryaverket släppte ut 2019 via så kallad bräddning – dvs då det regnar så mycket att man måste avleda ett överskott av orenat avlopp till omgivande åar, vattendrag och hav, ett överskott som inte ledningarna orkar svälja.

Inte ett ord, inte ett enda reportage i media om dessa kommunala utsläpp. Och detta om miljöfrågor som i högsta grad påverkar oss här i Västsverige och Sverige. Kan inte några av alla de väldigt aktiva klimat-korrespondenterna i våra stora media, i GP, i GT/Expressen, i Bohusläningen, i Borås Tidning – fortbilda sig lite och ta itu mer med lokala, regionala och verkliga miljöproblem? De borde åtminstone kunna skriva om både klimat och lokala/regionala miljöproblem!

Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt när det gäller enskilda avlopp ute på landet contra de stora utsläppen från kommunernas bräddning av helt orenat avlopp. Samt ge högsta prioritet för att minska de ej reparerbara utsläppen av miljögifter från kommunala avlopp. Vad väntar de på?

Göran Värmby

Åtgärder överprövas

Centern vill att regeringen överprövar

Vattenmyndigheternas åtgärdsprogram bör ses över

Centerpartiet vill att regeringen överprövar beslutet om nytt åtgärdsprogram. Regler för undantag ska göras tydligare, och man vill säkerställa att kraven på åtgärder inte leder till omfattande utrivningar av småskalig vattenkraft, eller drabbar landets möjligheter att nå målen i livsmedelsstrategin. En majoritet i riksdagen står bakom förslaget.

Mycket talar för att regeringen kommer att överpröva de förslag till åtgärder som de fem vattenmyndigheterna lagt fram, och som varit ute på remiss. Centerpartiets Rickard Nordin har lagt ett förslag i riksdagen som en majoritet ställer sig bakom.
Syftet med förslaget är att säkerställa en god balans mellan samhällsekonomisk kostnad och miljömässig nytta, som ligger i linje med riksdagens beslut om ”Vattenmiljö och vattenkraft”, samt livsmedelsstrategins mål.
Rickard Nordin vill att regeringen ska tydliggöra hur Vattenförvaltningsförordningens kapitel 4, paragraf 10, ska tillämpas. Det är den förordningen som reglerar mindre stränga krav och när undantag kan tillämpas. Det har blivit den springande punkten i den akuta konflikten mellan vattenmyndigheterna och de intressen som påverkas av vattenmyndigheternas åtgärdsprogram.
Kritikerna menar att vattenmyndigheterna går så långt i sina krav att man i realiteten inte följer de beslut som riksdag och regering fattat. Lagar och förordningar har inte varit tillräckligt tydliga, gett utrymme för tolkningar och det ska regeringen nu rätta till.
Vidare vill Rickard Nordin säkerställa att de värden som vattenmyndigheterna räknat fram för varje vattendrag, de så kallade HARO-värdena, ligger i linje med den förstudie som gjordes, och att den tolkning vattenmyndigheterna gjort inte leder till att vattenkraftverk rivs ut av ekonomiska skäl.

En majoritet bakom
Han vill också säkerställa att de miljöanpassningar som sker inte går ut över möjligheten att öka effekten i befintlig vattenkraft.
Ytterligare en punkt som han vill att regeringen tittar på är att rätt bedömningar görs och att myndigheterna tar hänsyn även till lokala nyttor och vilka konsekvenser de åtgärder man föreslår får. Det arbetet ska ske, precis som vattendirektivet och lagen föreskriver, i samråd med de som berörs.
Rickard Nordin säger till WESTSIDAN att han har en majoritet med sig.
– Inriktningen finns en majoritet bakom. Men den exakta utformningen är inte klar, säger Rickard Nordin, som menar att regeringen måste agera i frågan.
– Uppdraget till regeringen är tydligt. Jag förväntar mig att regeringen följer det.
Att centerpartiet kan agera fritt i den här frågan i förhållande till regeringen beror på att detta inte omfattas av januariavtalet, samtidigt som man kan stödja sig på energiöverenskommelsen.
Den fråga mänga ändå ställer sig är hur många gånger riksdagen ska behöva besluta att småskalig vattenkraft ska få vara kvar innan våra myndigheter lyder.
– Tills regeringen och våra myndigheter förstår, säger Rickard Nordin.
– För mig är det här en större fråga en enbart småskalig vattenkraft. Det är Sveriges energiförsörjning det handlar om.

Massiv kritik
Ett beslut att överpröva går därmed i linje med den kritik som framförts av Havs- och vattenmyndigheten, LRF, vattenkraftsägarnas organisationer och en lång rad andra remissinstanser. Samt flera riksdagsledamöter.
– Det är väl troligt att det ändå blir en överprövning. Med tanke på all den massiva kritik som har framförts, säger Christer Jansson.
– Det hade varit ännu konstigare om de inte hade överprövat, säger Christer Jansson, LRF, en av de organisationer som kritiserat förslaget.
Möjligtvis kan det gå fortare om riksdagen tar initiativet. Förra gången, 2015, dröjde det ända till hösten innan regeringen fattade beslutet. Slutliga beslutet kom i oktober 2016.
– Det är bra att de överprövar men sedan får man se vad det leder till. Förhoppningsvis leder det till att man följer de vägledningar som tagits fram och att man ska använda undantagen och att man måste göra avvägningar mot andra samhällsintressen.
– Man kan ju inte sätta mål som inte går att nå. Det ställer orimliga krav på enskilda och det är en dålig användning av skattemedel, säger Christer Jansson.
Centerpartiets förslag har redan varit uppe i miljö- och jordbruksutskottet. Riksdagen kan väntas ta ett beslut i frågan i början på sommaren.
FOTNOT: Mindre stränga krav och undantag regleras i 4 kapitlet 10 paragrafen vattenförvaltningsförordningen. En tillämpning kan innebära förlängd tidsfrist eller mindre stränga krav.
Göran Åhrén

”…att säkerställa en god balans

mellan samhällsekonomisk kostnad

och miljömässig nytta

som ligger i linje

med riksdagens beslut”