Grållefrossa

Andreas bjöd på grållefrossa i Sollebrunn


Andreas Lustig bjöd på grållefrossa i Sollebrunn. Han renoverar gamla traktorer. Tre grållar och en BM Victor har det blivit hittills. WESTSIDAN bjöds nyligen på en förevisning.

Det var en dag i augusti som WESTSIDANs reporter åkte till Sollebrunn för att köpa en tvåskärig plog av märket Ferguson. Det blev en fantastisk eftermiddag med traktornostalgi hos Andreas Lustig, som bor på en avstyckad gård mellan Sollebrunn och Nossebro.
Andreas Lustig arbetar på Eriksons Chark i Nossebro, som är kända för sina goda korvar. Men på fritiden ägnar han sig gärna åt sina veterantraktorer. Tre grållar har det blivit. Och en Bolinder-Munktell, BM Victor. Alla klassiska traktorer som såldes i stora antal till det svenska jordbruket.
Andreas Lustig visar sin samling. Först kör han ut BM Victor. För en kustbo låter den tvåcylindriga dieseln som en gammal fiskejulle, vanlig förr bland skärgårdsfiskarna i våra fiskelägen i Bohuslän. Från början var det också en båtmotor som Bolinder-Munktell modifierade för att passa i företagets traktorer.
BM Victor introducerades 1955 och blev mycket populär. Den tillverkades i 15 905 exemplar till 1961. Andreas Lustigs exemplar är från 1960.


En brukstraktor
Sedan rullade Andreas ut den första Grållen. En Ferguson TEF från 1954. Diesel. Traktorn har störtbåge och vindruta.
– Det är mer en brukstraktor, säger Andreas.
Den andra ”grållen” är en bensinare. En Ferguson TEA från 1948.
– Den går bäst, säger Andreas.
Traktorn är helrenoverad 1996 av förre ägaren, berättar Andreas. Han har försett traktorn med ett extra säte.
– För att sambon ska kunna åka med, säger Andreas.
Slutligen startar han den verkliga dyrgripen. En Ferguson TEA från 1951, bensinare. Traktorn är omlackerad och helrenoverad. Den ser nästan ut att vara i nyskick, som om den just rullat ut från fabriken i England. Man får nästan gåshud när Andreas startar traktorn och kör ut den i solen.
Nya däck och ny ratt förstärker intrycket. Allt ser nytt och fräscht ut.

Med i Grålleklubben
Andreas Lustig berättar att han haft intresset för traktorer hela tiden. Men det är först på senare år som han har fått möjlighet att utveckla det. Andreas bor tillsammans med sin sambo på en avstyckad gård, och där finns möjlighet både att förvara och renovera traktorer.
Han tycker det är fantastiskt att de här gamla traktorerna fortfarande rullar.
– De har gått i jordbruket i ett 40-tal år, säger han.
Andreas Lustig är medlem i Grålleklubben, eller Svenska Fergusonklubben som den egentligen heter. Han är också med i Hembygdens traktorsällskap, en lokal förening för intresserade av veterantraktorer. Medlemmarna kommer bland annat från Nossebro, Främmestad och Sollebrunn.
– Vi är tre som har startat föreningen, säger Andreas Lustig.
De ordnar träffar och traktorrundor.
– Någon höstplöjning kommer det också att bli .
Annars åker han med i Grålleklubbens traktorrallyn också. Finåker gör Andreas Lustig gärna i någon av de renoverade grållarna. Ibland tar han en tur med sin sambo.

Antika traktorer är målet
Men BM Victor har också fördelar. Och ska han iväg på ett längre traktorrally, då tar han gärna den röda tvåcylindriga dieseln, som låter som en båtmotor.
Den oundvikliga frågan om varför man ska bevara gamla traktorer besvarar Andreas Lustig så här:
– Jag tycker det är kul att bevara till eftervärlden. Speciellt när de har gått länge i lantbruket.
– Victorn var i bruk tills för fem år sedan. Tidigare ägaren lastade gödsel med den på sin 80-årsdag.
– Jag har planer på att behålla mina tills de blir antika, säger Andreas och ler.
Det är i runda svängar 30-40 år kvar då. Det hinner med andra ord bli många träffar och rallyn. Men som Andreas konstaterade, de går ju bara i 20 kilometer i timmen, så man kan ta det lugnt.
Göran Åhrén

”Jag har planer

på att behålla dom

tills de blir antika”

Den glömda moroten

Det var då de uppfann himmel och helvete. För att förmå människor att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå.
I veckans krönika börjar Sven-Arne Thorstensson med en tillbakablick, för att förklara hur den tidens makthavare lyckades förmå människor att lyda.

Under en period lyckades makthavarna blanda både morot och piska. Nu är det inte lika lätt längre.
”Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel.”
Det enda man nu förmår är ord om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”.
”För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta. Att just överlevnaden är både målbild och resmål. Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt.”

”Inget är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och IPCC-rapporter”, avslutar Sven-Arne Thorstensson.

Det behövs en morot – och det snabbt

Vi kan nog konstatera att PR-konsulterna var betydligt skickligare för 3000 år sedan om man jämför med de vi ser idag. Ända sedan jägarfolken lade pilbågen på hyllan och blev bönder, har kontrollen över människor och land varit viktiga frågor. Det var då, på den tiden som man på riktigt började märka ut sina gränser, som man skapade regler och så småningom lagar.
Då, för tusentals år sedan, var det förstås viktigt att alla följde reglerna och att man visste vad som hände när man inte gjorde det. Felaktiga handlingar tillrättavisades med omedelbara bestraffningar och där förvisning från gemenskapen var en av dem.
De som utformade reglerna och kunde ändra dem var tydliga med vem dom var och de var få till antalet. Ibland bara en hövding, äldste eller någon som erövrat positionen. Den dagliga handlingen styrdes alltså av någon som både fanns och kunde.

Piska och morot
Så de dagliga reglerna klarade man fint. Värre var det med de större. Hur man skulle kunna få sina undersåtar att göra det de borde. Hur skulle de förmås att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå?
Det var nog någon gång då, alltså för tusentals år sedan som dåtidens ledare förstod, att man inte enbart kunde hota med bestraffningar och piska fram lydnad, för att nå det som nuvarande människor kallar måluppfyllelse.
Vid sidan av piskan uppfann man således moroten, som en oemotståndlig belöning. Moroten var ingen världslig dusör utan en som kommer sen, i nästa liv, eller åtminstone efter döden.
Som motpol till moroten, uppfanns det eviga straffet, för de som inte uppfyllde förväntningarna. Det var då som himmel och helvete, tron på det bättre och fruktan för motsatsen, blev en makalöst smart maktapparat som fått miljontals människor genom tiderna, att göra sådant de inte förstår och låta bli sånt de egentligen själva vill.
Det var alltså då, utan dyra PR-byråer de första maktutövarna skapade ett nytt management, och det har än idag inte överträffats i sin effektivitet.

Morot i närtid
Fast i takt med att handeln ökade och välståndet steg in i stugorna så minskade hoppet om att det kunde vara så mycket bättre efter än före. De som tidigare var hövdingar och landsherrar ersattes allt eftersom med något som kom att kallas politiker. Idén om demokrati var ett nytt försök att bringa ordning om en tro att just du var viktig i den stora gruppen. ”Vi hör dig och din röst räknas”.
Under en period på kanske tvåhundra år klarade man blanda dessa managementsystem och i takt med att den gamla tron minskade, så klev det som skulle uppfattas som demokrati fram.
Det de flesta förstod var att moroten fanns nu inom närtid och den måste bli större och godare redan i nära framtid. Man behövde alltså se den nya moroten och man behövde också se hur man skulle komma åt den och sen en ny.
Men nu, under de senaste femtio åren har just linjen av saftiga framtida morötter blivit mera otydlig i samma takt som missnöjet med demokrati och politiskt managementet ökat.

Demokratin – en chimär
Nu inser de gamla ledarna att demokratin för många blott är en chimär. Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel.
Men de som en gång haft kontrollen och mist den kommer att kämpa länge för att få den tillbaka.
På vissa håll i världen kämpar fortsatt de gamla ledarna med sina morötter och hotet om helvetet, medan västvärldens förlorande ledare numera inte ens klarar av att beskriva hur framtidens morötter ser ut.
Det enda man nu gemensamt förmår är ord om överlevnad om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”.
För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta.
Att just överlevnaden är både målbild och resmål.
Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt.
Ty ingenting är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och några IPCC-rapporter.
Sven-Arne Thorstensson

”Ingenting är så farligt
som människor
som tappat hoppet”