Det var då de uppfann himmel och helvete. För att förmå människor att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå.
I veckans krönika börjar Sven-Arne Thorstensson med en tillbakablick, för att förklara hur den tidens makthavare lyckades förmå människor att lyda.
Under en period lyckades makthavarna blanda både morot och piska. Nu är det inte lika lätt längre.
”Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel.”
Det enda man nu förmår är ord om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”.
”För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta. Att just överlevnaden är både målbild och resmål. Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt.”
”Inget är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och IPCC-rapporter”, avslutar Sven-Arne Thorstensson.

”Det behövs en morot – och det snabbt”

Vi kan nog konstatera att PR-konsulterna var betydligt skickligare för 3000 år sedan om man jämför med de vi ser idag. Ända sedan jägarfolken lade pilbågen på hyllan och blev bönder, har kontrollen över människor och land varit viktiga frågor. Det var då, på den tiden som man på riktigt började märka ut sina gränser, som man skapade regler och så småningom lagar.
Då, för tusentals år sedan, var det förstås viktigt att alla följde reglerna och att man visste vad som hände när man inte gjorde det. Felaktiga handlingar tillrättavisades med omedelbara bestraffningar och där förvisning från gemenskapen var en av dem.
De som utformade reglerna och kunde ändra dem var tydliga med vem dom var och de var få till antalet. Ibland bara en hövding, äldste eller någon som erövrat positionen. Den dagliga handlingen styrdes alltså av någon som både fanns och kunde.

Piska och morot
Så de dagliga reglerna klarade man fint. Värre var det med de större. Hur man skulle kunna få sina undersåtar att göra det de borde. Hur skulle de förmås att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå?
Det var nog någon gång då, alltså för tusentals år sedan som dåtidens ledare förstod, att man inte enbart kunde hota med bestraffningar och piska fram lydnad, för att nå det som nuvarande människor kallar måluppfyllelse.
Vid sidan av piskan uppfann man således moroten, som en oemotståndlig belöning. Moroten var ingen världslig dusör utan en som kommer sen, i nästa liv, eller åtminstone efter döden.
Som motpol till moroten, uppfanns det eviga straffet, för de som inte uppfyllde förväntningarna. Det var då som himmel och helvete, tron på det bättre och fruktan för motsatsen, blev en makalöst smart maktapparat som fått miljontals människor genom tiderna, att göra sådant de inte förstår och låta bli sånt de egentligen själva vill.
Det var alltså då, utan dyra PR-byråer de första maktutövarna skapade ett nytt management, och det har än idag inte överträffats i sin effektivitet.

Morot i närtid
Fast i takt med att handeln ökade och välståndet steg in i stugorna så minskade hoppet om att det kunde vara så mycket bättre efter än före. De som tidigare var hövdingar och landsherrar ersattes allt eftersom med något som kom att kallas politiker. Idén om demokrati var ett nytt försök att bringa ordning om en tro att just du var viktig i den stora gruppen. ”Vi hör dig och din röst räknas”.
Under en period på kanske tvåhundra år klarade man blanda dessa managementsystem och i takt med att den gamla tron minskade, så klev det som skulle uppfattas som demokrati fram.
Det de flesta förstod var att moroten fanns nu inom närtid och den måste bli större och godare redan i nära framtid. Man behövde alltså se den nya moroten och man behövde också se hur man skulle komma åt den och sen en ny.
Men nu, under de senaste femtio åren har just linjen av saftiga framtida morötter blivit mera otydlig i samma takt som missnöjet med demokrati och politiskt managementet ökat.

Demokratin – en chimär
Nu inser de gamla ledarna att demokratin för många blott är en chimär. Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel.
Men de som en gång haft kontrollen och mist den kommer att kämpa länge för att få den tillbaka.
På vissa håll i världen kämpar fortsatt de gamla ledarna med sina morötter och hotet om helvetet, medan västvärldens förlorande ledare numera inte ens klarar av att beskriva hur framtidens morötter ser ut.
Det enda man nu gemensamt förmår är ord om överlevnad om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”.
För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta.
Att just överlevnaden är både målbild och resmål.
Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt.
Ty ingenting är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och några IPCC-rapporter.
Sven-Arne Thorstensson

”Ingenting är så farligt
som människor
som tappat hoppet”