Birgit Hansson, Lästviks säteri, Dalsland. Foto: G Åhrén
Nya planer på guldgruva i Dalsland
Bolag anlitar Börje Salming som PR-ambassadör
Agnico Eagles har sålt rättigheterna att bryta guld i Solvik i norra Dalsland. ”Gruvfrun” Birgit Hansson, på Lästviks säteri, varnar nu för konsekvenserna. Hon har också reagerat på att det nya bolaget har engagerat Börje Salming som PR-ambassadör.
Hittills har den lokala opinionen i Dalsland lyckats freda landskapet från omfattande gruvbrytning. Sedan den nya minerallagen kom till har landskapet gång på gång skakats av planer på brytning av olika metaller och mineraler. Men den lokala opinionen har varit stark. Det har varit svårt att hitta någon som var positiv till gruvbrytning. Och det gäller i stort sett samtliga politiska partier i Dalsland. Det nya bolaget, Gold Line Resources, har därför engagerat hockeylegenden Börje Salming som PR-ambassadör. Nu hoppas de nya prospektörerna att han ska kunna vända opinionen. Detta upprör Birgit Hansson, Lästviks säteri, som kämpat i många år för att freda Dalsland från konsekvenserna av omfattande gruvbrytning. – Det jag reagerar mest på är ett uttalande av Gold Line Resources att de har utnämnt Börje Salming till sin PR- ambassadör i Sverige. Och de har listat upp alla hans meriter, säger Birgit Hansson. Bolaget som tagit över prospekteringsrättigheterna är baserat i hockeytokiga staden Vancouver i Kanada. Och nu hoppas man alltså att få hjälp av Börje Salming med att övertyga opinionen om att det är en bra idé att bryta guld i Solvik, nordväst om Bengtsfors.
Mest spekulation Birgit Hansson tror att det mest handlar om spekulation. Och att det precis som tidigare går ut på att pumpa upp aktiekursen, för att sedan sälja prospekteringsrättigheterna. Så det är inte säkert att det blir någon gruvbrytning bara för att ett annat bolag tagit över prospekteringsrättigheterna. – Jag hoppas vi kan freda Dalsland genom att skramla ordentligt, säger Birgit Hansson. Grundproblemet är den svenska minerallagen. Som ger utländska bolag rätt att expropriera privat mark i Sverige och på så sätt fritt kunna exploatera våra naturresurser. Markägarnas ställning är väldigt svag. Lagen måste därför ändras menar Birgit Hansson. – Så länge minerallagen är kvar så kommer vi att få uppleva detta gång på gång, säger Birgit Hansson. – Minerallagen måste bort.
Stora skador Det finns markägare i Norrland som blivit inmutade hundra gånger på tio år, berättar hon. Och som sedan tvingas betala för att städa upp efter utländska prospekteringsbolag som egentligen bara varit ute efter ren spekulation. – Det finns markägare som tvingats betala flera hundra tusen kronor för skador som uppstått i samband med provgrävningar, säger Birgit Hansson. I princip inga bolag nekas tillstånd till prospektering. – Det är minerallagen som gör detta möjligt. Man kan fråga sig varför vi ska ge bort våra naturresurser. Regeringen har ansträngt sig för att locka hit utländska bolag. Och bland annat motiverat bolagen med de låga skatterna i Sverige och att de inte behöver betala.
Stora dagbrott Det tragiska för lokalbefolkningen är att det oftast handlar om modern gruvbrytning i stora dagbrott. Det blir inte bara ett hål i marken. Hela landskapet förändras. Och just Solvik ligger i en del av Dalsland som anses väldigt vacker, och där turismen är en betydande näring. Det pratas om arbetstillfällen. Och det blir en del transporter. Men annars handlar det om specialarbetskraft, så kallad ”fly-in-fly-out”, berättar Birgit Hansson. Många motiverar gruvbrytning efter mineraler i Sverige med at vi måste bidra för att få fram de mineraler som krävs för att ställa om till ett hållbart samhälle. Men i Solvik handlar det om guld. – Det finns inget som helst behov att bryta mer guld som ändå bara hamnar i kassavalv. Det handlar i det här fallet bara om att tjäna snabba pengar, säger Birgit Hansson. Göran Åhrén
”Spå länge minerallagen är kvar kommer vi få uppleva detta gång på gång”
”Det är bedrövligt att vi som enda land i Västvärlden saknar en särskild minister för jordbruksfrågor”, skriver lantbrukare Börje Berntsson i det här inlägget. Regeringen prioriterar uppenbarligen inte jordbruksfrågorna. När EU:s jordbruksministrar samlas till toppmöte, då skickar Sverige ingen minister. Pandemin har visat att Sverige behöver öka produktionen av livsmedel. Maten räcker en vecka om gränserna stängs. Istället för stimulera ökad produktion behandlas jordbruket som ett problem för miljö och klimat. Till de redan höga skatterna, och andra pålagor läggs nu ambitiösa miljö- och klimatmål som kommer att begränsa jordbrukets konkurrensförmåga ytterligare. ”Om vi ska få en livsmedelsproduktion som är hållbar så måste vi kunna konkurrera med våra grannländer. Även ekonomiskt. Det kan vi inte idag”, skriver Börje Berntsson.
Lantbrukare Börje Berntsson, Orust
Sverige satsar inte på jordbruk
EU-toppmöte utan svensk representation
Sverige har just nu ingen jordbruksminister. Inte heller någon landsbygdsminister. Sedan flera år har vi inget jordbruksdepartement. Regeringen prioriterar uppenbarligen inte jordbruksfrågorna. När EU:s jordbruksministrar samlas till toppmöte, då skickar den svenska regeringen inte någon minister. Man frågar sig varför. Även i andra sammanhang visar den svenska regeringen att man inte bryr sig om jordbruket. Ofta framställs jordbruket som ett problem. För miljön, och även för klimatet. Huvuddelen av utsläppen av koldioxid kommer från industrin och förbränningen av fossila bränslen. Ändå framställs jordbruket som ett stort problem. Detta trots att det finns forskning som visar att jordbruket är klimatneutralt, sannolikt också klimatpositivt, om man räknar med den koldioxid som lagras när grödorna växer. Genom de åtgärder som föreslås pressar jordbruket tillbaka ytterligare. Det är lite märkligt att många av de satsningar som görs i klimatets namn leder till ökad produktion av stål och cement. Stål till elbilar och cement till vindkraftverkens fundament. Ståltillverkningen och framställningen av cement är de största enskilda källorna till utsläpp av växthusgaser i Sverige. Efterfrågan ökar också på råvaror till batteritillverkningen. Om 20 år har vi ett berg av uttjänta batterier som vi inte vet vad vi ska göra av. En ny tickande miljöbomb. Men medier och myndigheter jobbar för att få skolbarn att sluta äta kött.
Måste öka produktionen Under pandemin har vi sett att Sverige är dåligt rustat för kriser. Vi har inte tillräcklig produktion av livsmedel inom landets gränser för att klara oss om gränserna stängs. Maten räcker max en vecka. Vi är beroende av import. För allt fler står det klart att vi måste öka vår produktion av livsmedel. Det blir svårt om vi hela tiden betraktar jordbruket som ett problem för miljö och klimat. I själva verket är jordbruket en näring som också lagrar koldioxid. Vi kan därför inte jämföra jordbruket med andra näringar. Reinfeldtregeringen förhandlade bort en del av stödet till svenskt jordbruk och bidrog därmed till att försämra vår konkurrenskraft på den internationella marknaden. Nuvarande regering fortsätter att prioritera ner det svenska jordbruket. Skatter och pålagor, miljö- och klimatmål fördyrar svensk produktion och försämrar konkurrenskraften ytterligare. Sverige har under ett antal år varit passiva i EU-förhandlingarna när det gäller att få tillbaka pengar till jordbruket. När vi gick med i EU var den svenska självförsörjningsgraden runt 80 procent. Nu är självförsörjningsgraden nere i 50 procent på vissa varor. Om vi ska få en livsmedelsproduktion som är hållbar så måste vi kunna konkurrera med våra grannländer. Även ekonomiskt. Det kan vi inte idag.
Vi importerar kött Vi importerar mycket animaliska livsmedel. Framför allt kött, mjölk och grädde. Sverige har en potential att producera betydligt mer inte minst av dessa varor, men även livsmedel generellt. Med den jordbruksareal vi har skulle vi kunna producera ett överskott och exportera. Men då krävs det att näringen får förutsättningar så man kan konkurrera. Det är bedrövligt att vi som enda land i Västvärlden saknar en särskild minister för jordbruksfrågor. Istället för att utse en ny landsbygdsminister lastar man på näringsministern ytterligare en uppgift. LRF, moderaterna och centerpartiet har kritiserat regeringen för att inte ta jordbruksfrågorna på allvar. Sverige borde vara representerat på ministernivå. Genom att utebli visar regeringen att man inte prioriterar jordbruket. Att lämna ”walk over” får allvarliga konsekvenser. Det är viktigt att delta för att knyta kontakter och bygga allianser inför avgörande beslut. Vår näringsminister må vara en duktig politiker. Men att lasta på honom ytterligare arbetsuppgifter, kan knappast leda till åtgärder som får fart på svensk produktion av livsmedel. Särskilt inte som kommuner och regioner samtidigt vilseleds av miljölobbyn att skolbarn kan rädda klimatet om de slutar äta kött. Börje Berntsson
”Regeringen prioriterar uppenbarligen inte jordbruksfrågorna”
Historikern Per Bolander gör en djupdykning i det ständigt så aktuella begreppet terrorism. Han påminner om att det alls inte började med den 11 september 2001 och attacken på World Trade Center i New York. IRA, Baader-Meinhof och Röda Brigaderna härjade i Europa på 1970-talet. Baskiska ETA sprängde bomber i Spanien. Per Bolander landar dock i Algeriet. Det blodiga kriget mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN står i en klass för sig. Båda sidor gjorde sig skyldiga till oerhörda grymheter. Det ledde också till att regeringen i Paris störtades. Av militären. Och så småningom bildandet av OAS som förde terrorn tillbaka till Frankrike. Frankrike vann kriget militärt. Men FLN vann det politiskt. Algeriet fick sin självständighet. Men förlorade ändå allt. I alla fall enligt FLN-ledaren Ben Bella som tio år efteråt konstaterade att Algeriet inte hade någonting kvar, utom fattigdom, korruption och interna motsättningar som så småningom ledde till inbördeskrig. Kriget i Algeriet blev en historisk lärdom. Även för USA i Irak. Per Bolanders slutsats: Militärt överlägsna stater kan vinna slaget mot terrorismen, men för att vinna kriget måste viljan finnas.
Terrorismens moderna historia
Om att vinna slaget men förlora kriget
Vi lever i terrorns tid heter det och dagen då detta krig började anges till 11 september 2001 då islamistiska terrorister genomförde sina attacker mot New York och Washington. Dock fanns det naturligtvis terrorism långt före det. Själv minns jag hur 1970-talet kallades terrorns tid på grund av Baader-Meinhof ligans, Röda Brigadernas och – naturligtvis – IRA:s attacker. Västtyskarna och italienarna lyckades kidnappa och få död på flera höga politiker, en arbetsgivarchef och en tidigare premiärminister, men de slogs med hästlängder av baskerna (ETA) som sprängde en premiärminister i luften mitt under Francos diktatur, och de vilda irländarna som lyckades spränga halva engelska regeringen (Thatcher klarade sig som genom ett mirakel). Så nog är terrorism ett gammalt fenomen men inte desto mindre tycks terrorismen som emanerar från Arabvärlden vara i en klass för sig, vare sig den är nationalistisk eller religiös. Det kan vara nyttigt att titta på det krig som kan sägas ha lagt grunden till den moderna terrorismen och producerat den mest enastående film som gjorts om terrorism, Algeriets självständighetskrig mot Frankrike 1954 – 1962.
Algeriet kulmen Fram till andra världskriget styrde Frankrike det näst största imperiet i världen (efter Storbritannien) och den koloni som betydde mest för fransmännen, inte minst känslomässigt, var Algeriet. Efter katastrofen under världskriget, då Frankrike som bekant besegrades, var landet fast beslutet att klamra sig fast vid varenda ö, djungel, öken och kolonial klippskreva oavsett kostnaden. Medan britterna, med några undantag, intog en realistisk hållning och släppte sitt imperium utan större strider förde fransmännen det ena kolonialkriget efter det andra, Syrien, Indokina, Madagaskar, Kamerun, Tunisien och så vidare, listan kan göras lång. Dessa krig, som är ganska okända i Sverige, kostade hundratusentals människor livet. Kulmen nåddes med Algeriet.
”Cést la France” Algeriet var speciellt. Till skillnad från grannländerna Tunisien, som var en klassisk koloni, och Marocko, som var ett protektorat, så var Algeriet officiellt en del av Frankrike precis som Korsika och Normandie. I hamnar och flygplatser välkomnades besökarna med orden ”Ici, cést la France!”. Dessutom bodde det en miljon fransmän i landet, de så kallade ”Pied noir” (svartfötter). Problemet var bara att nästan 90 % av befolkningen var muslimer, araber och berber, och de hade inte samma rättigheter som pied noir trots alla vackra deklarationer om ”integration”, ”assimilation” och ”la mission civilisatrice”. Nästan all makt och egendom låg i händerna på pied noir. Man sa att ”10 % ägde 90 % och 90 % ägde 10 %”. Även om det är överdrivet så var skillnaderna mellan de två folkgrupperna ändå enorma.
Utbredd rasism Till detta kom att det hade utvecklats en mycket stark rasism bland pied noir mot den muslimska befolkningen. Det fanns en mängd rasistiska ord och uttryck som användes mot ”infödingarna”, ”melon, raton, bougnoule, figuier” o s v och naturligtvis var alla algeriska kvinnor ”fatma”. Värre var kanske den omedvetna rasismen som kom till uttryck i vardagliga situationer. En journalist från Paris som besökte en rättegång i Alger innan kriget noterade några exempel. Domaren frågade åklagaren om det fanns några fler vittnen: ”Ja, fem, två människor och tre araber”. En pied noir som skulle beskriva en person han sett på brottsplatsen sa: ”Han var arab men klädd som en person”. Och i skolorna, där språket var franska, började historieböckerna med orden ”Våra förfäder gallerna…”.
Gerilla och terror Det är alltså inte att undra på att det till sist bildades en självständighetsrörelse, FLN, Front de Liberation Nationale, den nationella befrielsefronten. Målet var Algeriets fullständiga självständighet från Frankrike. FLN insåg redan från början att det var omöjligt att besegra den franska armén militärt, därför skulle man använda sig av både gerillakrig och terrorism. Gerillasoldaterna skulle dra till sig så många franska soldater som möjligt och därmed försvaga försvaret av Frankrike. Terroristerna skulle provocera fransmännen till så stora repressalier att den muslimska civilbefolkningen inte hade något annat val än att ansluta sig till FLN. Taktiken lyckades fullständigt. Efter tre års krig hade fransmännen skickat över 600 000 man till Algeriet. Det fanns inte många kvar att försvara Frankrike mot ett sovjetiskt anfall.
Utstuderad grymhet Ännu viktigare blev dock terrorismen. FLN:s terrorister lät med utstuderad grymhet mörda alla ”interlocuteurs valables” (de som var beredda att förhandla med fransmännen), liberala pied noir, skatteuppbördsmän och misstänkta polisspioner de kunde få tag i. I städerna placerade de ut bomber i fransmännens restauranger, dansställen och kaféer, som under det berömda slaget om Alger. Fransmännens reaktion blev den önskade. De gick fullständigt bärsärk, mördade, torterade och deporterade i hundratusental och väckte därmed civilbefolkningens hat och ledde till att FLN kunde rekrytera massor av nya soldater. Den franska repressionen var emellanåt så enorm att den faktiskt lyckades i sitt uppsåt, att skrämma befolkningen till lydnad och krossa FLN:s inflytande. Efter att 103 fransmän mördats i Setif så svarade fransmännen med att mörda omkring 17 000 algerier (enligt uppskattningar av den amerikanska underrättelsetjänsten, den verkliga siffran kan ha varit mycket högre). Det blir 170 algerier för varje fransman!
Militären tog makten Detta kunde naturligtvis inte fortgå utan att omvärlden började förstå vad som hände. När uppgifter om tortyr och massakrer började sippra ut så reagerade många fransmän och protesterade. Berömda intellektuella som Jean-Paul Sartre och Albert Camus (som själv var pied noir) ledde kampanjer mot kriget. Det ledde också till att ”le monde entier” (omvärlden) upprördes och tog ställning mot Frankrike. Allt detta gjorde generalerna i Algeriet ursinniga och i maj 1958 gjorde de revolt och störtade regeringen i Paris och hela den fjärde republiken. General de Gaulle, hjälten från världskriget, kom till makten och grundade den femte republiken med all makt koncentrerad till presidenten, inklusive rätten till temporär diktatur!
de Gaulle och OAS Dessvärre för generalerna insåg de Gaulle att Frankrike inte längre hade råd att betala det ekonomiska och politiska priset för att behålla Algeriet. Istället inledde han förhandlingar med FLN vilket ledde till att generalerna gjorde uppror på nytt i april 1961 men de Gaulle gjorde sig till diktator och krossade revolten. Ett antal av de generaler och överstar som hjälpt honom till makten dömdes till döden. Så kan det gå i politiken. Nu var det pied noir och missnöjda militärer som bildade en egen terroristorganisation, OAS, den hemliga arméns organisation. Under sin drygt ett år långa existens lyckades de slå FLN i grymhet och blodtörst. Det är svårt att se något vettigt syfte med deras massmord (på slutet nästan 100 mördade om dagen) och närmast teatraliska sadism. Terrorismen spred sig till det egentliga Frankrike där både FLN och OAS sprängde bomber i Paris medan polis och demonstranter slogs på gatorna med många döda som följd. Frankrike stod på randen till inbördeskrig och de Gaulle lät i juli 1962 Algeriet bli självständigt. OAS många försök att mörda honom misslyckades till all lycka för Frankrike.
Politisk seger Så vad kan vi lära av allt detta? För det första att Frankrike faktiskt vann kriget rent militärt. Slaget om Alger slutade med att FLN fullständigt krossades i huvudstaden. När general Challe utfärdade sin segerproklamation 1960 så hade FLN förlorat över 150 000 man bara i stupade, då räknar vi inte in sårade, saknade och tillfångatagna. Organisationen höll på att förblöda, deserteringarna ökade och moralen sjönk. Den franska armén kontrollerade större delen av landet. Däremot vann FLN kriget politiskt. Metoderna för att vinna kriget (tortyren etc) väckte sådant motstånd att det franska folket inte längre var berett att godta detta. Även omvärlden vände sig mot Frankrike. Landet fördömdes i FN och av många utländska ledare. I januari 1961 fick FLN en ny mäktig vän när president Kennedy flyttade in i Vita Huset. Kennedy hade redan 1957 hållit ett tal i den amerikanska senaten där han fördömde fransmännens krig och stödde Algeriets självständighet.
En humanitär katastrof Det har sagts att ”Frankrike vann kriget i Algeriet men förlorade det i Paris och New York”. I slutändan var det en kamp mellan två viljor och i en sådan kamp vinner alltid den starkare viljan. FLN:s vilja att uppnå självständighet för Algeriet var starkare än Frankrikes vilja att behålla Algeriet franskt. Vad blev resultatet av Algeriets frigörelse? Det är svårt att se det som något annat än en gigantisk humanitär katastrof, nästan unik i modern historia. Det var det blodigaste avkoloniseringskriget i historien. Över en miljon människor dödades, inom loppet av några månader efter självständigheten hade 1,5 miljoner flytt. I slutet av 1962 hade landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning! Den materiella förstörelsen var enorm, tusentals byar hade förintats, närmare två miljoner människor hade deporterats. Det hade skapat ett fruktansvärt hat, inte bara mellan fransmän och algerier utan också inom det algeriska folket. Enligt vissa beräkningar mördades närmare 150 000 algerier av FLN efter självständigheten! Detta i ett land med samma befolkning som Sverige har idag.
Förlorade allt Vad lämnade självständigheten i arv? På tjugoårsdagen av självständigheten, 1982, gjorde FLN:s främste ledare Achmed Ben Bella, landets förste president, följande sammanfattning. Nettoresultatet var ”helt och hållet negativt”. Algeriet var ”en ruin”, jordbruket hade ”mördats”. Han tillade: ”Vi har ingenting. Ingen industri – bara järnskrot”. Allt i Algeriet var ”korrumperat uppifrån och ned”. Det var detta som ett årtionde senare ledde till ett inbördeskrig mellan FLN och islamisterna. Ett krig som FLN vann eftersom de var beredda att fortsätta hur länge som helst till vilken kostnad som helst för att vinna. Kort sagt, det som fransmännen inte hade varit beredda att göra.
”Slaget om Alger” Några år efter självständigheten gjorde den italienske regissören Gillo Pontecorvo sin enastående film ”Slaget om Alger”. Det är en närmast dokumentär skildring av terrorismen under kriget. Trots att Pontecorvo alldeles uppenbart sympatiserar med algerierna, så är filmen objektiv i sin skildring av båda parter. Den franske översten som krossar upproret med hjälp av tortyr framställs nästan som en hjälte. År 2003, när USA:s krig i Irak började se ut som det skulle fortsätta utan något slut i sikte, skickade Pentagon ut en inbjudan till en samling höga militära och civila ledare till en filmvisning. Filmen var ”Slaget om Alger”. Undertiteln löd: ”Hur man kan vinna slaget mot terrorismen men förlora kriget”. I kampen mellan västvärlden å ena sidan och den islamistiska terrorismen å den andra, så är väst mycket starkare militärt, ekonomiskt, teknologiskt etc men detta saknar betydelse om viljan saknas. Per Bolander Historiker och författare
”Hur man kan vinna slaget mot terrorismen men förlora kriget”
Om att sila mygg och svälja kameler. Regionen fortsätter sin kampanj mot kött. Påverkade av skickliga lobbyorganisationer. Den stora frågan är varför samhället lägger så mycket resurser på små källor av utsläpp, medan man låter industrin som släpper ut de stora mängderna fortsätta som förut. Lantbrukare Börje Berntsson skriver om konsekvenserna av regionens krav på att varje portion i skolmaten bara får släppa ut 0,9 koldioxidekvivalenter per portion. Följer kommunerna detta kan skolorna inte servera kött. Det tragiska är att allt bygger på en felräkning. Forskning visar att jordbrukets klimatpåverkan överdrivs. Samtidigt kan SSAB importera 1,8 miljoner ton kol som förbränns i företagets masugnar i Sverige. SSAB är befriade från skatt och har en generös tilldelning av utsläppsrätter från EU. De får tillgodoräkna sig en kolbindning som redan sker, men bönderna får inte räkna den kolinlagring som sker när deras grödor växer, skriver Börje Berntsson. Hur är detta möjligt?
Snäva klimatkrav på varje portion
Skicklig lobby bakom regionens anti-kött-kampanj
Regionen fortsätter sin kampanj mot kött i skolorna. Genom snäva klimatkrav på varje portion gör man det omöjligt för kommunerna att servera kött till barnen. Politiken vägrar ta till sig ny forskning som visar att allt bygger på en felräkning.
Västra Götalandsregionen har inte ändrat sin klimatstrategi trots allvarliga invändningar om att den bygger på felaktiga beräkningar. Fortfarande har man med ett krav om att skolmaten inte får släppa ut mer än 0,9 koldioxidekvivalenter per portion. Följer man detta innebär det att skolorna inte kan servera kött en enda dag i veckan. Uträkningen bygger dock på en felräkning. Per Frankelius forskning har visat att köttet inte har den negativa påverkan på klimatet som de institut som regionen bygger sina klimatbudgetar på påstår. Det allvarliga är att barn som växer och utvecklas behöver animaliska proteiner. Regionen borde därför inte kunna ha kostråd som innebär att skolbarnens mentala och fysiska hälsa riskerar att ta skada.
Bygger på fel data Ett antal lobbyister förklädda till forskare påverkar inte bara allmänheten, utan även politiken. Ett antal myndigheter jobbar just nu för att ta fram näringsrekommendationer för Skandinavien. De motiverar sitt arbete genom att hänvisa till forskare på Chalmers, och artiklar publicerade i den brittiska tidskriften The Lancet. Budskapet är att vi drastiskt måste ändra vårt konsumtionsmönster. Allt för att rädda klimatet. Det är bara ett litet problem. Alltihop bygger på felaktiga data. ”Forskarna” har överdrivit jordbrukets klimatpåverkan, genom att inte ta med fotosyntesen, den kolinlagring som sker när grödor växer. Per Frankelius forskning visar att jordbruket av allt att döma är klimatneutralt, sannolikt också klimatpositivt. Resultatet av hans forskning har presenterats i en artikel som granskats och publicerats i den vetenskapliga tidskriften Agronomy Journal.
Mer sårbara Sverige kan producera mat så det räcker om vi kan använda betande djur som ger oss mjölk- och köttprodukter. Lägger vi ner den produktionen blir vi ännu mer beroende av import, och mer sårbara vid kriser och konflikter. Västra Götalandsregionen har försvarat sin kampanj med att; ”Vi grundar våra ställningstaganden på vetenskap.” Men är det vetenskap? De har hämtat sina klimatbudgetar från ett institut som i grunden ägnar sig åt lobbyverksamhet, och som i sin tur har köpt in modellen av ett liknande institut i England. Det handlar inte om oberoende vetenskap, eller grundforskning. Flera av ”forskarna” blandar dessutom ihop forskning med propaganda och ekonomiskt vinstdrivande verksamhet. Många artiklar är färgade av forskarnas egen uppfattning om djurhållning eller vad man ska äta. Det finns ekonomiska intressen inblandade. Eftersom de inte har räknat med fotosyntesen kan det aldrig bli rätt på sista raden. Det allvarliga är hur dessa krafter, som i grunden är politiska, påverkar politiken.
Sila mygg Miljönämnden i Västra Götalandsregionen lyssnar inte på vetenskapen. Istället lyssnar man på institut som enligt egen utsago arbetar i gränslandet mellan forskning, politik och näringsliv. Det vill säga rena lobbyorganisationer. Dessa bygger sina klimatbudgetar på de siffror som Per Frankelius visat enbart räknar utsläpp. Kon ingår i ett kretslopp. Den tillför inte ny koldioxid till atmosfären. Det gör däremot förbränning av fossila bränslen som kol och olja. När man väger olika utsläppskällor mot varandra så kanske man bör ta med de stora utsläppskällorna. Jordbruket är en av de minsta. Ändå hackar alla på jordbruket. Den största enskilda källan till utsläpp är SSAB. Därefter kommer Cementa på Slite. Och oljeindustrierna. Vad är viktigast? Stridsvagnar eller mat till våra skolbarn? Debatten påverkas av att många av miljöaktivisterna också är veganer och djurrättsaktivister. Kötthatet får allt större utrymme i våra medier.
SSAB är värst SSAB importerade 1,8 miljoner ton kol, bland annat från Australien, som förbränns i företagets masugnar i Sverige. De borde betala en energiskatt bara för kolet på en miljard kronor. Men stålindustrin har undantag och betalar därför ingenting. SSAB släpper ut 4,9 miljoner ton växthusgaser, och skulle ha betalat en koldioxidskatt på 5,6 miljarder kronor. Men SSAB köper utsläppsrätter av EU, och har ett överskott av utsläppsrätter. Företaget betalar mellan 10 och 20 kronor per ton, samtidigt som en villaägare betalar 1 600 kronor per ton i skatt. Bolaget kan alltså fortsätta släppa ut koldioxid. Enligt SSAB bygger dessa skattelättnader på ”en politisk önskan om att värna en konkurrenskraftig industri.” (Källa: SVT) Statliga SSAB kommer alltså billigt undan. Men var finns den politiska önskan att värna konkurrenskraften i det svenska jordbruket? Man säljer en rätt till industrin att tillgodoräkna sig en kolbindning som redan sker. Men man vägrar låta bönder tillgodoräkna sig den kolinlagring som sker när deras grödor växer.
Köp av utsläppsrätt Det är inte bara ståltillverkningen som kan fortsätta släppa ut koldioxid. Andra branscher som släpper ut stora mängder är cement och olja. Tillsammans står dessa för huvuddelen av de svenska utsläppen. Men de kan alltså fortsätta genom att köpa sig utsläppsrätter. Miljöaktivister och medier framställer istället kon och jordbruket som den stora klimatboven. Trots att flera forskare visat att detta bygger på felräkningar. Och som en konsekvens av detta, ska skolbarnen på Orust sluta äta kött i skolan. Det är i alla fall vad regionen vill. En undersökning som livsmedelsverket gjort visar att en klar majoritet av skolbarnen vill att skolan också serverar kött. Frågan är vad som skulle hända om skolbarnen på Orust också kunde köpa sig utsläppsrätter, för att få en allsidig kost och kunna utveckla sin hjärna. Börje Berntsson Lantbrukare, Varekil
En enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika som handlar om regeringskrisen och centerns Helena Lindahl. ”Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en rak och tydlig politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne”, skriver Sven-Arne Thorstensson, och analyserar orsakerna till den politiska situationen. ”De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar.” Priset för frisinne och tydlighet blir högt. ”De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel.” Politiken har under lång tid sopat problem under mattan. Men till slut sprack bubblan. ”Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen.” Helena Lindahl blev den här gången effektivt tystad av ”toklojalister”. ”Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin.
Hon startade återerövringen av demokratin
Helena Lindahl vår tids viktigaste riksdagsledamot
Under en enorm press deklarerade Centerns näst mest kryssade riksdagsledamot att hon motvilligt valt att följa partilinjen mot hennes egen övertygelse. Hon är precis vad de flesta väljare vill ha, nämligen en tydlig och rakt politiker som delar med sig av sin egen övertygelse och jobbar därefter. Den här gången föll hon för det interna trycket och jag förstår henne. Om du sviker blir du hatad och utfryst. Dina gamla vänner vänder dig ryggen och du är över en natt en total ”icke-person”. Det är ett högt spel att ge sig in i politiken och du förväntas av den innersta kärnan att varje dag och varje minut vara idiotlojal.
Ett strategispel Dagens politiska klimat gör att priset för frisinne och tydlighet blir högt. Allt för högt. Vilket i sin tur gör att inga nya frisinnade och ambitiösa människor lockas av politiska uppdrag längre. De som nu blir kvar är människor som föds in i den politiska kulturen och de som ser politik som ett strategispel. Helt ofattbart är att idag 2021, så kan man nog med fog säga att vissa riksdagsstolar ärvs från tidigare generations politiska gärning eller ogärning, ofta på grund av viljan till absolut lojalitet. De flesta partier drivs idag som en PR-byrå istället för att verka som en medlemsorganisation. I en sådan organisation tillåts ingen att bära fram egna åsikter eller tolkningar. Nu gäller toppmatad mainstream.
Bubblan brast Hur kunde då detta ske? Under tider av tillväxt och en växande välbärgad medelklass har politiken inte betytt så mycket för de som ständigt får det bättre. De som fått det sämre har varit så pass få, att summan fattiga blir konstant eftersom en hel del tidigare ”fattiga” blivit rikare med åren. Således har balansen lutat över till att allt fler blir både liberala och konservativa. Vem som egentligen är vad har inte spelat någon roll. Det har funkat hjälpligt i alla fall. Folk har klarat sig och klarat sig bra. Av olika anledningar har politiken, utan att vi reagerat gjort enorma resursförflyttningar. Under de senaste 25 åren, har utan att vi ens reagerat, försvaret, mat och energiförsörjningen, satts åt sidan i en övertro på en global värld. Under samma tid har man sopat uppkomna problem under mattan, i sådan grad att bubblan till slut brast.
Tystad av toklojalister Det är i ljuset av allt detta som en enda riksdagsledamot kan göra skillnad. Våga säga som det är och peka på lösningen. Helena Lindahl blev unik i sin tid med att bli nämnd vid namn i nästan samtliga riksmedia och hennes tvivel på hur landet ska ledas. Den här gången blev hon effektivt tystad av toklojalister som inget hellre vill än att bli kramad av partiledaren på nästa partistämma. Det räcker för dem, och de gjorde jobbet. Att Lindahl vek sig den här gången kan bli symboliskt mera viktigt än om hon inte gjort det. Om hon hade gått sin egen väg hade hon blivit både hatad och hotad. Istället blev hon en politisk martyr och kommer bli ihågkommen för det på både gott och ont. Men troligen, och fler än jag pekar på det, så var det Helena Lindahl som startade återerövringen av den riktiga demokratin. Sven-Arne Thorstensson
”Hon startade återerövringen av den riktiga demokratin”
Westsidan 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.