Politik

För att förstå Polen måste man känna till landets blodiga historia. Få länder har drabbats så av stormakters militära ambitioner. Landet har delats, ockuperats, utsatts för folkmord och tvingats leva under kommunistisk diktatur. Historikern Per Bolander förklarar några nyckelfrågor för att förstå varför den etniska frågan är så viktig för Polen.

”Korsfäst mellan två banditer”

Historien en nyckel för att förstå Polen

Utbredningen av främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i Europa, och framför allt i Östeuropa, är oroande men Polen är ett specialfall.
I flera år har vi kunnat följa en oroande utveckling i Europa där främlingsfientlighet och rasism verkar öka. I Tyskland och Frankrike har extremnationalistiska partier fått ökat stöd. I Ungern har regeringen under Viktor Orban bestämt att judiska författare, som nobelpristagaren Imre Kertesz, ska ersättas med mer ”nationella” författare i den ungerska litteraturkanon, däribland öppet nazistiska författare.
Ett land som särskilt pekas ut i svenska medier är Polen, men detta visar på en stor okunnighet om Polens historia. Kanske inget annat land i världen har haft en så blodig och dramatisk modern historia som Polen. Försvunnet från kartan i 120 år, delat, ockuperat, utsatt för folkmord och slutligen vegeterande under kommunistiskt tyranni i ett halvsekel.  En sådan extrem erfarenhet måste sätta sina spår i den polska folksjälen.
Det finns ett antal nyckelfrågor för att förstå Polens situation:

Geografin – historisk förbannelse
Polackerna brukar skämta att Polen är som Kristus – korsfäst mellan två banditer. De två banditerna i fråga är naturligtvis Tyskland i väster, och Ryssland i öster. Vid de tillfällen då banditerna varit överens, eller en dominerat över den andre, har Polen försvunnit från kartan eller fått existera som vasallstat. Men när båda varit svaga, som efter första världskriget, då fick Polen chansen att bli ”stort, starkt och fritt”. Dessvärre varade det bara i tjugo år, sedan slöt Hitler och Stalin en vänskapspakt, och resten känner vi till. Detta har varit Polens historiska förbannelse.

Territorium – stort eller litet
En annan fråga är: Hur stort ska Polen vara? Alternativen har varit ”Hertigdömet Warszawa”, alltså ett litet Polen utan kust, ett ”Mellanpolen” eller ett ”Storpolen”. För polackerna själva är svaret uppenbart.
Hertigdömet Warszawa är otänkbart, Mellanpolen oacceptabelt, endast ett Storpolen duger. Detta insåg också kommunisterna efter det andra världskriget.
Jakub Berman, som var nummer två i Polen mellan 1945 – 1956 erkände:
”Man skulle naturligtvis ha kunnat nöja sig med Hertigdömet Warszawa, men skulle det tillfredsställa de stormaktsambitioner som ligger så djupt rotade i det polska folkets mentalitet? Det var vi kommunister som räddade Polen. Utan oss skulle Polen ha varit avklippt, stympat, en stackars centraleuropeisk småstat med ytterst begränsade utvecklingsmöjligheter”.
Vad kommunisterna gjorde var att avträda den östra halvan av landet till Sovjetunionen mot att i gengäld få en fjärdedel av Tyskland (Ostpreussen, Schlesien, Pommern, Brandenburg och Danzig).

Gränser
Polens gränser 1939 var omöjliga att försvara. I öster gick en över tusen kilometer lång gräns från Lettland till Rumänien. Mot Tyskland gick gränsen i norr, väster och söder. Dessutom klippte den polska korridoren av Ostpreussen från Riket. Efter 1945 fick Polen korta, naturliga gränser i både öster (Curzon-linjen) och väster (Oder-Neisse-linjen). Gränsfrågan måste därför betraktas som löst.

Demografi
Det största problemet var dock det demografiska, alltså befolkningens sammansättning. Ett litet Polen skulle visserligen vara etniskt polskt men stora delar av det polska folket skulle hamna utanför. Ett Storpolen skulle bli hem för de flesta polacker men skulle också innehålla stora etniska minoriteter. 1939 utgjorde minoriteterna en tredjedel av befolkningen, däribland miljoner ukrainare som inte ville tillhöra Polen.Efter 1945 löste kommunisterna detta problem på ett hänsynslöst men permanent sätt: Etnisk rensning. Hela den tyska befolkningen, elva till tolv miljoner människor, fördrevs i den största etniska rensningen i världshistorien.  Deras land övertogs av fyra miljoner polacker som fördrivits av ryssarna från östra Polen.
Även efter dessa gigantiska förändringar återstod en del minoriteter, så 1948 inledde den polska regeringen ”Operation Wisla”, fördrivningen av två miljoner ukrainare som blivit kvar. Sedan de överlevande judarna utvandrat (de flesta till Israel) så var 99 procent av befolkningen etniskt polsk.

Etniska frågan huvudfråga
I en intervju på 1980-talet sa en av de gamla kommunistledarna stolt: ”Vi polska kommunister löste vår historiska uppgift, att skapa ett etniskt rent Storpolen med korta naturliga gränser. Därmed åstadkom vi något som ingen polsk regering gjort under Polens tusenåriga historia”.Detta är centralt för polackerna idag. Hur mycket de flesta än må hata kommunisterna, så erkänner de dock att dessa faktiskt löste Polens ”tusenåriga problem”.
Harry Schein, som ägnade frågan ett visst intresse, skrev 1986:
”Det var genom att samarbeta med Sovjetunionen som Polen slapp bli reducerat till ´Hertigdömet Warszawa`. Det var genom detta samarbete som Polen säkerställde för sig själv ett territorium i nivå med dess nationella ambitioner. Och det var genom detta samarbete man genomförde en gigantisk folkomflyttning, grym medan den pågick, men i ett längre perspektiv, förutsättningen för Polens eventuella framtida storhet.”Han tillägger: ”Det kan tänkas att man i ett framtida fritt och demokratiskt Polen, omgiven av fria och demokratiska grannar, kommer som förmildrande omständighet framhålla att det är dessa stalinister som skapade grunden för den polska statens existens”. Här fick han rätt. Idag är den etniska frågan helt avgörande för polackerna.

Invandring och mångkultur
I Sverige idag anses invandring som något ekonomiskt och humanitärt nödvändigt, och mångkultur som något positivt som bara inskränkta chauvinister (läs SD:are) kan vara emot. I Polen ser situationen helt annorlunda ut.
Mångkultur ses där som något historiskt ont, som bevisligen ledde till Polens undergång.  Monokultur ses som något positivt som folket kämpat i århundraden för att uppnå.
Efter kriget genomfördes en process för att ”polonisera” alla som på minsta sätt kunde misstänkas för att inte vara 100 procent polska. När Olga Tocarczuk fick nobelpriset i litteratur förra året, väckte det ingen entusiasm i Polen, eftersom hon betraktas som en poloniserad ukrainska.
Under sådana omständigheter är det naturligtvis inte tal om hemspråksundervisning för invandrare. Tvärtom, de ska bli polska så fort som möjligt. Det är detta som vi i Sverige missuppfattar som rasism och främlingsfientlighet. Vi dömer, utan att känna till den historiska bakgrunden.
Per Bolander
Historiker

Sverige är Europas mest mångkulturella land. Staten försöker främja mångkultur, och samtidigt arbeta för integration. Per Bolander resonerar om hur detta går, och hur det påverkar bilden av Sverige.
Kulturrelativismen gör att målen blir omöjliga att uppnå. ”…med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA”, skriver han. Slutsatsen blir att landet ”lagom” blivit extremt? Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats. ”Och motsättningarna har ökat.”

Har Sverige blivit extremt?

Kuturrelativism oförenlig med integration

Är Sverige exceptionellt eller bara extremt? Strävan efter mångkultur och kulturrelativism är oförenliga. Integrationen har därför misslyckats, och motsättningarna har ökat.

”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev en gång författaren Carl Jonas Love Almquist.
Sverige brukar betraktas som ”landet lagom”, ”mellanmjölkens land”, där inget är för varmt eller kallt, politiken varken för långt till höger eller för långt till vänster, utan just,…lagom. Ett ord som påstås bara finnas i det svenska språket.
Men stämmer detta verkligen?
En jämförelse med andra länder visar tvärtom att Sverige måste betraktas som ett extremt land. Den vänstersinnade journalisten Fredrik Virtanen har skrivit att ”Sverige är extremist-pk. Bara någon som aldrig varit utomlands, skulle neka till det”.
Låt oss ta några exempel.

Kulturrelativismen. De som bekänner sig till denna ideologi (och de är många) menar att det inte finns någon universell sanning utan att alla kulturer har ett värde som inte kan jämföras med andra. Det går inte att säga att en kultur är högre eller lägre, bättre eller sämre än en annan och att göra det vore arrogant, rasistiskt och imperialistiskt.
Man kan till exempel inte kritisera kulturer i Mellanöstern eftersom det vore ett utslag av ”islamofobi” (ett modeord så nytt att min dator strukit under det med ett tjockt rött streck). Det innebär att det går att kritisera saker som barnaga, sexism och kvinnoförtryck inom den ”egna” kulturen, men inte när det gäller en annan. Det vore lika hemskt som rasism eller, rättare sagt, kulturalism (ännu ett modeord).
Problemet är förstås att med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA (det är ju deras ”kultur” och vilka är vi att döma andra).

Mångkultur. Detta begrepp har blivit ett ideal bland alla politiska partier (utom SD) men vad det egentligen betyder är långt ifrån klart. Om ett land understödjer minoriteters och invandrargruppers möjligheter att bevara sin kultur och identitet så får man utan tvekan mångkultur, men om målet är att människor ska integreras i samhället så blir resultatet det motsatta.
Svenska myndigheter ska både främja mångkultur och mångfald å ena sidan och å den andra underlätta för människor att integreras. Detta är en logisk omöjlighet. Mångkultur och integration står i motsättning till varandra.
Enligt ”Multiculturalism Policy Index” (MPI) är Sverige Europas mest mångkulturella land, något som aktivt understöds av staten (hemspråksundervisning, främjande av ”etnisk spridning” inom media, accepterande av dubbla medborgarskap etc). Samtidigt ökar segregationen, motsättningarna mellan majoritetssamhället och minoriteterna och så kallade utanförskapsområden där kriminalitet och social isolering breder ut sig.
Grattis kan man säga. Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats, och motsättningarna har ökat.
Per Bolander

Det viktiga var inte fred. Det viktiga var att skapa en tredje världsmakt, som kunde konkurrera med USA och Sovjetunionen. Och för det krävdes Frankrikes politiska och militära makt, i kombination med tysk industri och ekonomi. Nya imperiedrömmar, efter misslyckandet i Algeriet, låg bakom EU-projektet. Det skriver historikern Per Bolander i detta inlägg.

EU misslyckat imperium

Påståenden om fredsprojekt är en myt

Brexit närmar sig och den här gången lär inget stoppa den. Det engelska folket har gett klart besked, först vid folkomröstningen och nu vid valet där Boris Johnson vann en jordskredsseger. Detta har förvånat svenska journalister och politiska förståsigpåare. Efter folkomröstningen hördes kommentarer som, ”naturligtvis kommer inte Storbritannien lämna EU, det går ju inte”, vilket säger en del om deras syn på demokrati. I Sverige är ju folkomröstningar bara rådgivande, om folket röstar ”fel” så behöver inte politikerna följa deras vilja.
EU:s bakgrund, har vi fått lära oss, är ett ädelt fredsprojekt. Genom att få de gamla fienderna, Frankrike och Tyskland, att samarbeta ekonomiskt skulle ett nytt krig förhindras. Ju fler länder som anslöt sig, desto mindre risk för krig. Men, är detta sant eller fanns det fler orsaker.

Koloniala ambitioner

Nya studier visar att även om fredstanken förvisso fanns där så var det andra faktorer som dominerade diskussionerna kring Romfördraget 1957. Vad många glömmer är att vid denna tid så var stora delar av de europeiska kolonialimperierna nästan intakta, i alla fall i Afrika. Framför allt fransmännen hade ett stort problem. De kontrollerade en tredjedel av Afrika men hade varken de ekonomiska eller industriella resurserna att kunna utveckla och exploatera detta enorma område. Men tänk om man kunde få med sig tyskarna (det tyska ”undret” var i full sving)? Tyska investeringar i Afrika men fortfarande under fransk politisk kontroll. Se där en lockande formel. Projektet kallades ”Eurafrika”.

Eurafrika

Efter två förödande världskrig hade Europa försvagats och makten i världen delades nu mellan USA och Sovjetunionen. EU-projektet sågs som ett sätt att åter göra Europa stort igen, med hjälp av sitt koloniala imperium. Då fransmännen hittade olja i Algeriet, som officiellt var en del av Frankrike och inte en koloni, så blev jublet stort. Drömmen om att bli ett oljeland (ett ”stort Kuwait”) hägrade. Tyskar, holländare och andra kunde ställa upp med investeringar och tekniskt know-how och få en del av vinsten. Det lilla kruxet att det pågick ett extremt blodigt uppror i Algeriet (upp mot en miljon döda) spelade mindre roll.
Inför förhandlingarna om Romfördraget 1957 nämndes det koloniala projektet över allt. ”Mot Eurafrika” löd en förstasidesrubrik i Le Monde 21 februari 1957. Några dagar senare sa den franske premiärministern Guy Mollet vid ett besök i Washington att det inte bara var Europa som skulle enas utan att ”en ännu större enhet, Eurafrika, var på väg att födas”. Många såg projektet som ”Europas sista chans”.
EEC som det hette vid den här tiden omfattade alltså inte bara de sex grundarländerna utan också deras koloniala imperier. Dock med vissa inskränkningar, det var inte tal om fri rörlighet för afrikaner att komma till Europa att arbeta. Den rätten gällde endast européer.

Bra för infödingar

Naturligtvis framhöll man hur bra det skulle bli för afrikanerna. Efter undertecknandet av Romfördraget skrev Business Week att det innebar en ”New Deal för den mörka kontinenten”. Lika naturligt så var afrikanerna själva inte tillfrågade om vad de tyckte om det hela. Man förutsatte helt enkelt att ingen kunde vara emot EEC:s utvecklande av Afrika.
Fast några var ärliga. Den franske socialistledaren och senare presidenten, Francois Mitterand, gjorde tidigt klart vad som gällde.
”Från Kongo till Rhen kommer den tredje kontinentala nationen att finna sin jämvikt runt vårt moderland. Europa självt kan inte göra något utan Frankrike. Södern (alltså Afrika) öppnar sig generöst för dess folk, dess maskiner, dess råvaror och dess kapital, men alla vägar dit går genom oss. Än en gång är det Frankrikes färdplan som bestämmer Europas.”
Ord och inga visor som synes. Och ingenting om fred utan en imperialistisk deklaration som heter duga, av en socialist dessutom.

Myten om EU

Eurafrika kom inte att realiseras. Bara några år senare började avkoloniseringen och i mitten av 1960-talet var de flesta afrikanska kolonier självständiga. Men drömmen om ett nytt imperium, en tredje supermakt vid sidan av USA och Sovjet levde kvar. Denna dröm fick nytt liv efter Sovjetunionens fall och de östeuropeiska ländernas anslutning. Nu var det konkurrensen med USA och Kina som gällde.
Detta visar att myten om det ädla fredsprojektet bara är en del av sanningen. En viktig orsak till EU:s grundande var en imperialistisk ambition att dominera stora delar av världen. Frågan är om detta är något vi i Sverige vill vara med om. Vill vi fortsätta att foga oss i diktat från Bryssel? Vill vi att svenska soldater ska slåss och kanske dö i krig i Nordafrika och Mellanöstern? Krig som inte har något med oss att göra och som dessutom skulle göra oss till mål för diverse terroristorganisationer.
Är det kanske dags för ett Svexit?
Per Bolander
Historiker