Elkrisen tvingar fram åtgärder

Regeringen ber HaV ser över normsättningen

Nu ingriper regeringen. Havs- och vattenmyndigheten, HaV, har fått i uppdrag att se över normsättningen av Sveriges vattendrag, en av grundbultarna i vattenförvaltningen. Syftet är att HaV ska se överbehovet av nya föreskrifter och vägledningar.

– Vi behöver se till att vattenkraften utnyttjas till max utan att bygga ut den, säger miljöminister Annika Strandhäll.
Tanken är att föreskrifter och vägledningar ska bli mer ska bli mer ändamålsenligt utformade.
– Vi ska värna våra svenska vattendrag och sjöar, inom uppställda ramar, samtidigt som det är viktigt att vi i den exeptionella situation Sverige och Europa befinner sig säkerställa att vi inte tappar viktig elproduktion, säger Annika Strandhäll.
I sitt pressmeddelande skriver regeringen så här:
”Syftet är att klargöra om föreskrifter och vägledningar är ändamålsenligt utformade, något som är angeläget utifrån de stora och ökande behoven Sverige har av energiproduktion. Det innebär bland annat att myndigheten ska analysera vattenmyndigheternas behov av vägledning när de tar fram miljökvalitetsnormer för vatten.”
Enligt EU:s vattendirektiv kan en vattenförekomst förklaras som kraftigt modifierad, KMV. Det innebär i så fall att kraven på åtgärder blir mildare. Riksdagen har beslutat att myndigheterna ska ta tillvara alla möjligheter till undantag och KMV som vattendirektivet medger.
Vattenmyndigheterna har inte hörsammat detta. Istället har man hänvisat till sina egna regler för KMV som i praktiken innebär att bara de största oftast statligt ägda vattenkraftverken klassas som KMV. Sverige har jämfört med andra länder en mycket låg siffra för KMV. Några få procent, medan exempelvis Schleswig-Holstein har 20 procent KMV-klassning av sin vattenkraft.
En konsekvens av detta och den snäva normsättningen har blivit omfattande krav på åtgärder från länsstyrelserna. Verksamheten blir inte längre lönsam. Många privata ägare väljer därför att lägga ner och riva ut.
Mitt i elkrisen arbetar alltså statliga myndigheter för att minska produktionen av el från småskalig vattenkraft, som till stor del är privatägd. I kölvattnet på den statliga kampanjen mot vattenkraften så köper utländska bolag med riskkapital bakom sig upp vattenkraftverk i Sverige.
Kritiken från vattenkraftsföreningarna i landet växer. Och många har försökt nå fram till politiken med budskapet att situationen nu trots besluten i riksdag och regering är akut. Det är mot den bakgrunden man kan se Annika Strandhälls utspel om vattenkraften.
Göran Åhrén

”Vi behöver se till
att vattenkraften
utnyttjas till max”

Centern bär en del av ansvaret

Centerpartiet bär en del av ansvaret för regeringskrisen. Det menar Magnus Jacobsson (KD). Det som hänt är att vänsterpartiet satt ner foten, vilket innebär att centern måste acceptera att en regering måste förhandla med antingen V eller SD.

– Regeringskrisen är egentligen startad av centerpartiet, säger Magnus Jacobsson.
Bakgrunden är att Annie Lööf ville bli statsminister och såg sig själv som den statsministerkandidat som socialdemokraterna kunde släppa igenom.
Den akuta krisen nu beror på att centerpartiet har sagt att inget av ytterlighetspartierna ska ha inflytande. Varken sverigedemokraterna eller vänsterpartiet.
– Det andra de säger är att januariöverenskommelsen gör att den socialdemokratiska regeringen driver liberal politik.
– Det intressanta med det är att man retat upp tre olika grupper. Dels har man retat upp vänstern. För alla vet att de ingår i regeringsunderlaget. Och alla vet att socialdemokraterna måste ha också vänsterpartiets stöd för att kunna regera.
– Den andra gruppen man retat upp är vänstern inom socialdemokratin med allt snack om att regeringen driver liberal politik.
– Centerns retorik retar vänstern inom socialdemokratin, som inte gillar att man avskaffat värnskatten och förändrat lagen om anställningsskydd, LAS.
– Den tredje gruppen man retat upp borgerliga väljare på landsbygden som känner att centern har svikit.
– Krisen vi har nu beror på att vänsterpartiet har satt ner foten. Vilket innebär att Annie Lööf måste erkänna att ska man ha inflytande måste man förhandla med antingen vänsterpartiet eller sverigedemokraterna.
– Centerns mantra att ytterlighetspartierna inte ska ha något inflytande har resulterat i att både sverigedemokraterna och vänsterpartiet har fått mer makt än tidigare.
Magnus Jacobsson vill inte spekulera om utgången av regeringskrisen. Men han tror att det kommer att bli någon form av uppgörelse under helgen. Centern måste acceptera att socialdemokraterna också måste kunna förhandla med vänsterpartiet.
Göran Åhrén

”Detta var inte meningen”

Starkt stöd för småskalig vattenkraft i riksdagen

– Vi är bekymrade av att den småskaliga vattenkraften motarbetas av myndigheter, säger Camilla Brodin (KD) i riksdagsdebatten. Rickard Nordin (C) betecknade myndigheternas agerande som ”oacceptabelt”. Stora mängder el kommer att spillas bort, hävdar han. Patrik Engström (S) höll med. ”Det var inte meningen att vi skulle spilla bort energiproduktion”.

Mest debatt blev det om kärnkraften, när riksdagen på onsdagen debatterade energipolitiken. Men problemen för den småskaliga vattenkraften togs upp av både Rickard Nordin (C) och Camilla Brodin (KD). Båda var kritiska till att myndigheter inte följer de beslut som riksdag och regering fattat.
– Vi ska behålla de möjligheter vi har att producera mer vattenkraft, både storskalig och småskalig, säger Rickard Nordin.
– Att svenska myndigheter inte utnyttjar de möjligheter till undantag som direktivet medger är helt oacceptabelt.
Rickard Nordin lovade att centerpartiet kommer att agera för att svenska myndigheter ska följa de beslut som riksdag och regering har fattat.
Rickard Nordin betonade också i debatten vilken stor betydelse småskalig vattenkraft faktiskt har för energiförsörjningen. I elområde fyra, där bristen på el var som störst, stod den småskaliga vattenkraften för 17 procent.

Vattenkraften viktig
Camilla Brodin (KD) efterlyste bättre långsiktighet i energipolitiken. Hon hävdar att dagens politik är alltför kortsiktig. Kristdemokraterna vill ha ett uppdaterat energimål med sikte på fossilfrihet. I det målet spelar vattenkraften en viktig roll.
– Vi är bekymrade av att den småskaliga vattenkraften motarbetas av myndigheter, säger Camilla Brodin.
Kristdemokraterna har gjort och kommer att fortsätta göra insatser för den småskaliga vattenkraften. Partiet har bland annat lagt ett förslag till en förändrad struktur av myndigheterna som jobbar med frågan.
– Vi vill lägga ner vattenmyndigheterna och föra över besluten till jordbruksverket och naturvårdsverket, säger Camilla Brodin.
I debatten med Rickard Nordin betonade Camilla Brodin att kristdemokraterna vill utveckla vattenkraften.
– Vi vill utveckla vattenkraftens fördelar så vi kan plocka ut mer effekt.

”Delar din oro”
Småskalig vattenkraft fick också ett visst stöd av socialdemokraten Patrik Engström. I debatt med Rickard Nordin medgav han att myndigheterna inte levererat det som riksdag och regering beslutat.
Rickard Nordin påminde om energiöverenskommelsen med socialdemokraterna.
– Vi var överens om att vattenkraften skulle värnas och att effekten skulle kunna ökas. Nu kommer stora mängder el att spillas bort, säger Rickard Nordin.
– Man har gjort schablonmässiga bedömningar. Allt det här står i strid med energiöverenskommelsen.
– Vad är ni beredda att göra, undrade Rickard Nordin.
– Jag delar Rickard Nordins oro. Jag har fått samma signaler från vattenkraftsägare, svarade Patrik Engström.
Frågan kommer att följas upp.
– Relevanta myndigheter kommer att få i uppdrag att beskriva hur processen har gått till. Vi får hoppas att detta rättar till sig.
– Det var inte meningen, vare sig i riksdagsbeslutet eller i energiöverenskommelsen, att vi skulle spilla bort energiproduktion, säger Patrik Engström.
Miljöpartiets bidrag till debatten var att förneka att Sverige skulle ha brist på el. Karolina Skog talade om exporten av el, och hävdar att vi har ett nettoöverskott. Hon nämnde dock inte problemet med att mycket av elen produceras på fel ställe, i norra Sverige.Och att överföringskapaciteten är ett problem som verkar ta tid att åtgärda. I övrigt ansattes hon mest av frågor om varför regeringen inte löst kärnkraftens avfallsfråga.
Göran Åhrén

”Att svenska myndigheter
inte utnyttjar de möjligheter
till undantag som direktivet
medger är helt oacceptabelt”

Regionen måste tänka om. Västra Götalandsregionens klimatbudget bygger på ett feltänk. Det är orimligt att lura skolbarn att de kan rädda Jorden genom att sluta äta kött. När det i själva verket är tvärt om.
Lantbrukare Börje Berndtsson bemöter i den här artikeln en del av regionens påståenden om den klimatbudget som miljönämnden beslutat om. Han har kartlagt hur regionens klimatbudget har kommit till, och fått bekräftat att regionen inte räknar med kolinlagringen. Man räknar bara utsläpp och kommer då till den felaktiga slutsatsen att jordbruket påverkar klimatet negativt. Olika grödor inom jordbruket lagrar så mycket kol att näringen är klimatpositiv. Börje Berndtsson uppmanar därför regionen att lyssna på forskaren Per Frankelius. Som det är nu skadar man en av de viktigaste basnäringarna i regionen, helt i onödan.

”Regionen måste tänka om”

Feltänk bakom regionens klimatbudget

Regionen har inte räknat med kolinlagringen i sin klimatbudget. Det bekräftas av källor jag talat med. Regionen uppmanar regionens medborgare att minska sin konsumtion av kött och mejeriprodukter på felaktiga grunder.
För att få reda på om regionen har fog för sin kampanj om att minska konsumtionen av kött och mejeriprodukter måste man ta reda på hur en klimatbudget räknas fram. Regionen har tidigare hänvisat till Uppsala Universitet. Modellerna för klimatbudgetar tas fram av forskningsinstitut. Klimatledarskapsnoden, knutet till Uppsala Universitet, är ett sponsrat institut som enligt egna uppgifter verkar i gränslandet mellan vetenskap, politik och näringsliv. Noden har tagit hjälp av Tyndall Centre i Manchester, som säljer klimatbudgetar och är ett tvärvetenskapligt miljöinstitut som vill vara ”en kanal mellan vetenskap och beslutsfattare”.
Arbetet med regionens klimatbudget kommer alltså ursprungligen från England, via Uppsala och har hamnat hos miljönämnden i Västra Götaland.

Räknar bara utsläpp
Forskningsinstitutet RISE har hjälpt regionen med siffror om matens klimatpåverkan. RISE bekräftar att de inte har räknat med kolinlagringen. De utgår ifrån IPCCs sätt att räkna när det gäller jordbruket, det vill säga man har bara med utsläpp.
RISE har räknat utsläpp per kilo livsmedel. Men tar inte hänsyn till näringsinnehållet, som är en viktig faktor. Livsmedel som mest innehåller vatten men inte mycket näring gynnas.
Ett märkligt uttalande från regionen är att kolinlagringen är medräknad, men som en global resurs. Vad menar regionen? Ska vi lagra kol i jord- och skogsbruket för att Kina ska kunna öka sina utsläpp? Ska skolbarnen på Orust avstå från att äta kött, bara för att kineserna ska kunna bygga fler kolkraftverk?
Man har alltså sålt ut kolinlagringen. Där gick verkligen botten ur grytan.
Om man hade velat att det skulle bli rätt på sista raden, då hade man tagit med kolinlagringen i ekvationen.

Veganpropaganda
Regionen skriver att klimatlöftet 13 i regionens budget sätter en gräns för klimatpåverkan från alla livsmedel. Eftersom kött och mejeriprodukter medför en relativt hög klimatpåverkan så anser man att mängden av dessa livsmedel behöver begränsas. Påståendet saknar vetenskaplig förankring. Det är ett rent påhitt. Veganpropaganda.
Att man kunnat påstå detta, beror är den här felräkningen, att man inte tagit med kolinlagringen. För att räkna ut ett livsmedels klimatpåverkan måste man göra en livscykelanalys. Och då måste man ta med den kolinlagring som sker när grödan växer. All animalisk produktion börjar med en gröda, odling av vall eller andra fodergrödor som vete, havre, korn och majs.
I en vanlig fodermix blandar man exempelvis gräsensilage, majsensilage och lite havre och vete. Dessa grödor lagrar stora mängder koldioxid. När regionen säger att kött och mejeriprodukter släpper ut si och så mycket, så har man inte räknat med den kol som lagras när fodergrödorna växer, inte heller den kol som lagras i det gräs som växer på betesmarken. Räknar man rätt blir jordbruket klimatneutralt eller rent av klimatpositivt. Det finns alltså ingen anledning att uppmuntra folk att minska sin konsumtion av kött.

Ingen klimatbov
Det kan inte vara regionens uppgift att driva vegansk aktivism och förvandla den till regionpolitik. Regionens kostråd skadar en hel näring. Regionen har svikit sitt förtroende och felaktigt pekat ut en av regionens viktigaste näringar som klimatbov.
Om forskaren Per Frankelius har rätt, då använder regionen skattepengar för att lura medborgarna att inte äta animaliska produkter.
Kött är det livsmedel som har högst näringstäthet. Sedan kommer mejerivaror och ägg. Havremjölken består till 98 procent av vatten. 1 procent protein. Och en procent fett, baserat på rapsolja. Så när man dricker havremjölk dricker man vatten. Vanlig mjölk innehåller 3,5 procent fett och 4 procent protein.
Det måste vara fel att kolinlagringen räknas som en global resurs. Kina, Indien och Brasilien kan alltså tillgodoräkna sig den kolinlagring som köttbönderna på Orust står för. Och skolbarnen i Kina, Indien och Brasilien kan äta kött, men inte skolbarnen på Orust.

Feltänk skadar basnäring
Den svenske forskaren Per Frankelius har visat att IPCC bara räknar utsläpp, inte den kol som jordbrukets grödor lagrar när de växer.
Regionens klimatbudget bygger på uppgifter man fått från olika miljöinstitut som i sin tur bygger sina beräkningar på IPCC. Ett av dessa, RISE, har bekräftat att kolinlagringen inte är medräknad.
Jordbruket är redan klimatneutralt och med stor sannolikhet också klimatpositivt. Det innebär att det är fullständigt verkningslöst att minska konsumtionen av kött och mejeriprodukter från svenska gårdar. Det är tvärt om så att en ökad konsumtion av svenska livsmedel leder till ökad kolinlagring, och att det därför är positivt ur klimatsynpunkt om vi äter mer svenskproducerade livsmedel.
Det är ju bra att Västra Götalandsregionen är positiv till att öka kolinlagringen. Men varför vill man inte räkna med den kolinlagring som redan sker?
Vägen till en klimatpositiv framtid går inte via en begränsning av kött och mejeriprodukter. Det är ett feltänk, och ett politiskt beslut som skadar en av de viktigaste basnäringarna inom regionen. Regionen måste därför tänka om. Lyssna på forskningen, exempelvis på den svenske forskaren Per Frankelius. Hans artikel i Agronomy Journal är vetenskapligt granskad och godkänd.
Börje Berndtsson
Lantbrukare, Varekil

”Ett politiskt beslut
som skadar
en av de viktigaste näringarna
i regionen”

”Vi behöver en borgerlig regering”

I valet 2018 gick de fyra borgerliga partierna till val med löftet om att bilda en borgerlig regering. Efter valet valde Centerpartiet och Liberalerna att bryta detta löfte och i praktiken ”bilda regering” med Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Rent tekniskt sker den nya samverkan genom att S och MP bildar regering. L samt C samverkar i alla utskott i riksdagen. L har även enskilda tjänstemän placerade på regeringskansliet. Hela uppgörelsen bygger på att S och MP även har en sidouppgörelse med V. Kort och gott, nuvarande SMP-regering har stöd av CLV vilket gör att de kan regera landet trots att det idag finns en tydlig icke socialistisk majoritet i riksdagen. Att detta har väckt irritation hos borgerliga väljare är inte så förvånande.   

Under senare tid har en debatt påbörjats, framför allt inom L, avseende partiets framtid. Givetvis påverkas denna debatt av att L under en längre tid har legat mycket under fyraprocentspärren. Samtidigt finns det många inom L som aldrig har varit positiva till att göra upp med SMP, utan man kämpade för en ny Alliansregering som hade haft möjlighet att regera med hjälp av hoppande majoriteter.   

Från kristdemokratiskt håll välkomnar vi givetvis att L börjar inse att uppgörelsen med SMPV var ett misstag. Sverige behöver en ny borgerlig regering som är beredd att ta itu med de problem som vi har i Sverige. SMP-regeringen kommer inte att kunna lösa vare sig arbetslösheten, bostadsbristen, vårdköerna eller kriminaliteten. Sverige behöver en ny regering som på allvar tar tag i dessa problem.   

Samtidigt som vi gläds över att L har påbörjat en intern diskussion avseende en framtida borgerlig regering så är vi fortsatt förvånade över att L i Uddevalla väljer att regera tillsammans med S. Även i Uddevalla kommunfullmäktige finns en mycket tydlig ickesocialistisk majoritet. Ändå har MCL valt att låta Ingmar Samuelsson, S styra kommunen. Detta är ett svek gentemot alla borgerliga väljare. Även i Uddevalla gick de borgerliga partierna till val på löftet om att bilda en borgerlig regering men ändå väljer L tillsammans med M och C att regera med S.   

Vi hoppas givetvis att samma debatt som pågår på det nationella planet skall påbörjas i Uddevalla. Från kristdemokratiskt håll kommer vi att gå till val på att det efter valet 2022 skall bildas en borgerlig regering som tar tag i de problem som finns i Uddevalla. Vi ser hur centrum får allt svårare att överleva, vi har problem med integrationen, vi ser också hur en del ungdomar har börjat fastna i kriminalitet, vi har behov av nya industriområden och vi måste förbättra infrastrukturen. Till detta kommer att vi behöver utveckla både skolan och äldreomsorgen. Det finns således en hel del att ta tag i.   

Vi hoppas därför att L även i Uddevalla skall vara beredda att lämna samarbetet med S och påbörja ett seriöst samarbete för att både Sverige och Uddevalla skall få en borgerlig regering.   

Magnus Jacobsson, KD
Riksdagsledamot
Uddevalla

Karin Johansson, KD
Orförande KD Uddevalla

David Sahlsten, KD
Gruppledare KD Uddevalla

”S och MP kan regera
trots att det finns en tydlig
icke-socialistisk majoritet”

För att förstå Polen måste man känna till landets blodiga historia. Få länder har drabbats så av stormakters militära ambitioner. Landet har delats, ockuperats, utsatts för folkmord och tvingats leva under kommunistisk diktatur. Historikern Per Bolander förklarar några nyckelfrågor för att förstå varför den etniska frågan är så viktig för Polen.

”Korsfäst mellan två banditer”

Historien en nyckel för att förstå Polen

Utbredningen av främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i Europa, och framför allt i Östeuropa, är oroande men Polen är ett specialfall.
I flera år har vi kunnat följa en oroande utveckling i Europa där främlingsfientlighet och rasism verkar öka. I Tyskland och Frankrike har extremnationalistiska partier fått ökat stöd. I Ungern har regeringen under Viktor Orban bestämt att judiska författare, som nobelpristagaren Imre Kertesz, ska ersättas med mer ”nationella” författare i den ungerska litteraturkanon, däribland öppet nazistiska författare.
Ett land som särskilt pekas ut i svenska medier är Polen, men detta visar på en stor okunnighet om Polens historia. Kanske inget annat land i världen har haft en så blodig och dramatisk modern historia som Polen. Försvunnet från kartan i 120 år, delat, ockuperat, utsatt för folkmord och slutligen vegeterande under kommunistiskt tyranni i ett halvsekel.  En sådan extrem erfarenhet måste sätta sina spår i den polska folksjälen.
Det finns ett antal nyckelfrågor för att förstå Polens situation:

Geografin – historisk förbannelse
Polackerna brukar skämta att Polen är som Kristus – korsfäst mellan två banditer. De två banditerna i fråga är naturligtvis Tyskland i väster, och Ryssland i öster. Vid de tillfällen då banditerna varit överens, eller en dominerat över den andre, har Polen försvunnit från kartan eller fått existera som vasallstat. Men när båda varit svaga, som efter första världskriget, då fick Polen chansen att bli ”stort, starkt och fritt”. Dessvärre varade det bara i tjugo år, sedan slöt Hitler och Stalin en vänskapspakt, och resten känner vi till. Detta har varit Polens historiska förbannelse.

Territorium – stort eller litet
En annan fråga är: Hur stort ska Polen vara? Alternativen har varit ”Hertigdömet Warszawa”, alltså ett litet Polen utan kust, ett ”Mellanpolen” eller ett ”Storpolen”. För polackerna själva är svaret uppenbart.
Hertigdömet Warszawa är otänkbart, Mellanpolen oacceptabelt, endast ett Storpolen duger. Detta insåg också kommunisterna efter det andra världskriget.
Jakub Berman, som var nummer två i Polen mellan 1945 – 1956 erkände:
”Man skulle naturligtvis ha kunnat nöja sig med Hertigdömet Warszawa, men skulle det tillfredsställa de stormaktsambitioner som ligger så djupt rotade i det polska folkets mentalitet? Det var vi kommunister som räddade Polen. Utan oss skulle Polen ha varit avklippt, stympat, en stackars centraleuropeisk småstat med ytterst begränsade utvecklingsmöjligheter”.
Vad kommunisterna gjorde var att avträda den östra halvan av landet till Sovjetunionen mot att i gengäld få en fjärdedel av Tyskland (Ostpreussen, Schlesien, Pommern, Brandenburg och Danzig).

Gränser
Polens gränser 1939 var omöjliga att försvara. I öster gick en över tusen kilometer lång gräns från Lettland till Rumänien. Mot Tyskland gick gränsen i norr, väster och söder. Dessutom klippte den polska korridoren av Ostpreussen från Riket. Efter 1945 fick Polen korta, naturliga gränser i både öster (Curzon-linjen) och väster (Oder-Neisse-linjen). Gränsfrågan måste därför betraktas som löst.

Demografi
Det största problemet var dock det demografiska, alltså befolkningens sammansättning. Ett litet Polen skulle visserligen vara etniskt polskt men stora delar av det polska folket skulle hamna utanför. Ett Storpolen skulle bli hem för de flesta polacker men skulle också innehålla stora etniska minoriteter. 1939 utgjorde minoriteterna en tredjedel av befolkningen, däribland miljoner ukrainare som inte ville tillhöra Polen.Efter 1945 löste kommunisterna detta problem på ett hänsynslöst men permanent sätt: Etnisk rensning. Hela den tyska befolkningen, elva till tolv miljoner människor, fördrevs i den största etniska rensningen i världshistorien.  Deras land övertogs av fyra miljoner polacker som fördrivits av ryssarna från östra Polen.
Även efter dessa gigantiska förändringar återstod en del minoriteter, så 1948 inledde den polska regeringen ”Operation Wisla”, fördrivningen av två miljoner ukrainare som blivit kvar. Sedan de överlevande judarna utvandrat (de flesta till Israel) så var 99 procent av befolkningen etniskt polsk.

Etniska frågan huvudfråga
I en intervju på 1980-talet sa en av de gamla kommunistledarna stolt: ”Vi polska kommunister löste vår historiska uppgift, att skapa ett etniskt rent Storpolen med korta naturliga gränser. Därmed åstadkom vi något som ingen polsk regering gjort under Polens tusenåriga historia”.Detta är centralt för polackerna idag. Hur mycket de flesta än må hata kommunisterna, så erkänner de dock att dessa faktiskt löste Polens ”tusenåriga problem”.
Harry Schein, som ägnade frågan ett visst intresse, skrev 1986:
”Det var genom att samarbeta med Sovjetunionen som Polen slapp bli reducerat till ´Hertigdömet Warszawa`. Det var genom detta samarbete som Polen säkerställde för sig själv ett territorium i nivå med dess nationella ambitioner. Och det var genom detta samarbete man genomförde en gigantisk folkomflyttning, grym medan den pågick, men i ett längre perspektiv, förutsättningen för Polens eventuella framtida storhet.”Han tillägger: ”Det kan tänkas att man i ett framtida fritt och demokratiskt Polen, omgiven av fria och demokratiska grannar, kommer som förmildrande omständighet framhålla att det är dessa stalinister som skapade grunden för den polska statens existens”. Här fick han rätt. Idag är den etniska frågan helt avgörande för polackerna.

Invandring och mångkultur
I Sverige idag anses invandring som något ekonomiskt och humanitärt nödvändigt, och mångkultur som något positivt som bara inskränkta chauvinister (läs SD:are) kan vara emot. I Polen ser situationen helt annorlunda ut.
Mångkultur ses där som något historiskt ont, som bevisligen ledde till Polens undergång.  Monokultur ses som något positivt som folket kämpat i århundraden för att uppnå.
Efter kriget genomfördes en process för att ”polonisera” alla som på minsta sätt kunde misstänkas för att inte vara 100 procent polska. När Olga Tocarczuk fick nobelpriset i litteratur förra året, väckte det ingen entusiasm i Polen, eftersom hon betraktas som en poloniserad ukrainska.
Under sådana omständigheter är det naturligtvis inte tal om hemspråksundervisning för invandrare. Tvärtom, de ska bli polska så fort som möjligt. Det är detta som vi i Sverige missuppfattar som rasism och främlingsfientlighet. Vi dömer, utan att känna till den historiska bakgrunden.
Per Bolander
Historiker

• WordPress
• Facebook

Sverige är Europas mest mångkulturella land. Staten försöker främja mångkultur, och samtidigt arbeta för integration. Per Bolander resonerar om hur detta går, och hur det påverkar bilden av Sverige.
Kulturrelativismen gör att målen blir omöjliga att uppnå. ”…med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA”, skriver han. Slutsatsen blir att landet ”lagom” blivit extremt? Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats. ”Och motsättningarna har ökat.”

Har Sverige blivit extremt?

Kuturrelativism oförenlig med integration

Är Sverige exceptionellt eller bara extremt? Strävan efter mångkultur och kulturrelativism är oförenliga. Integrationen har därför misslyckats, och motsättningarna har ökat.

”Blott Sverige svenska krusbär har”, skrev en gång författaren Carl Jonas Love Almquist.
Sverige brukar betraktas som ”landet lagom”, ”mellanmjölkens land”, där inget är för varmt eller kallt, politiken varken för långt till höger eller för långt till vänster, utan just,…lagom. Ett ord som påstås bara finnas i det svenska språket.
Men stämmer detta verkligen?
En jämförelse med andra länder visar tvärtom att Sverige måste betraktas som ett extremt land. Den vänstersinnade journalisten Fredrik Virtanen har skrivit att ”Sverige är extremist-pk. Bara någon som aldrig varit utomlands, skulle neka till det”.
Låt oss ta några exempel.

Kulturrelativismen. De som bekänner sig till denna ideologi (och de är många) menar att det inte finns någon universell sanning utan att alla kulturer har ett värde som inte kan jämföras med andra. Det går inte att säga att en kultur är högre eller lägre, bättre eller sämre än en annan och att göra det vore arrogant, rasistiskt och imperialistiskt.
Man kan till exempel inte kritisera kulturer i Mellanöstern eftersom det vore ett utslag av ”islamofobi” (ett modeord så nytt att min dator strukit under det med ett tjockt rött streck). Det innebär att det går att kritisera saker som barnaga, sexism och kvinnoförtryck inom den ”egna” kulturen, men inte när det gäller en annan. Det vore lika hemskt som rasism eller, rättare sagt, kulturalism (ännu ett modeord).
Problemet är förstås att med den inställningen hade det varit omöjligt att kritisera apartheidsystemet i Sydafrika eller segregationen i USA (det är ju deras ”kultur” och vilka är vi att döma andra).

Mångkultur. Detta begrepp har blivit ett ideal bland alla politiska partier (utom SD) men vad det egentligen betyder är långt ifrån klart. Om ett land understödjer minoriteters och invandrargruppers möjligheter att bevara sin kultur och identitet så får man utan tvekan mångkultur, men om målet är att människor ska integreras i samhället så blir resultatet det motsatta.
Svenska myndigheter ska både främja mångkultur och mångfald å ena sidan och å den andra underlätta för människor att integreras. Detta är en logisk omöjlighet. Mångkultur och integration står i motsättning till varandra.
Enligt ”Multiculturalism Policy Index” (MPI) är Sverige Europas mest mångkulturella land, något som aktivt understöds av staten (hemspråksundervisning, främjande av ”etnisk spridning” inom media, accepterande av dubbla medborgarskap etc). Samtidigt ökar segregationen, motsättningarna mellan majoritetssamhället och minoriteterna och så kallade utanförskapsområden där kriminalitet och social isolering breder ut sig.
Grattis kan man säga. Mångkulturella har vi blivit, men integrationen har fullständigt misslyckats, och motsättningarna har ökat.
Per Bolander

• WordPress

Det viktiga var inte fred. Det viktiga var att skapa en tredje världsmakt, som kunde konkurrera med USA och Sovjetunionen. Och för det krävdes Frankrikes politiska och militära makt, i kombination med tysk industri och ekonomi. Nya imperiedrömmar, efter misslyckandet i Algeriet, låg bakom EU-projektet. Det skriver historikern Per Bolander i detta inlägg.

EU misslyckat imperium

Påståenden om fredsprojekt är en myt

Brexit närmar sig och den här gången lär inget stoppa den. Det engelska folket har gett klart besked, först vid folkomröstningen och nu vid valet där Boris Johnson vann en jordskredsseger. Detta har förvånat svenska journalister och politiska förståsigpåare. Efter folkomröstningen hördes kommentarer som, ”naturligtvis kommer inte Storbritannien lämna EU, det går ju inte”, vilket säger en del om deras syn på demokrati. I Sverige är ju folkomröstningar bara rådgivande, om folket röstar ”fel” så behöver inte politikerna följa deras vilja.
EU:s bakgrund, har vi fått lära oss, är ett ädelt fredsprojekt. Genom att få de gamla fienderna, Frankrike och Tyskland, att samarbeta ekonomiskt skulle ett nytt krig förhindras. Ju fler länder som anslöt sig, desto mindre risk för krig. Men, är detta sant eller fanns det fler orsaker.

Koloniala ambitioner

Nya studier visar att även om fredstanken förvisso fanns där så var det andra faktorer som dominerade diskussionerna kring Romfördraget 1957. Vad många glömmer är att vid denna tid så var stora delar av de europeiska kolonialimperierna nästan intakta, i alla fall i Afrika. Framför allt fransmännen hade ett stort problem. De kontrollerade en tredjedel av Afrika men hade varken de ekonomiska eller industriella resurserna att kunna utveckla och exploatera detta enorma område. Men tänk om man kunde få med sig tyskarna (det tyska ”undret” var i full sving)? Tyska investeringar i Afrika men fortfarande under fransk politisk kontroll. Se där en lockande formel. Projektet kallades ”Eurafrika”.

Eurafrika

Efter två förödande världskrig hade Europa försvagats och makten i världen delades nu mellan USA och Sovjetunionen. EU-projektet sågs som ett sätt att åter göra Europa stort igen, med hjälp av sitt koloniala imperium. Då fransmännen hittade olja i Algeriet, som officiellt var en del av Frankrike och inte en koloni, så blev jublet stort. Drömmen om att bli ett oljeland (ett ”stort Kuwait”) hägrade. Tyskar, holländare och andra kunde ställa upp med investeringar och tekniskt know-how och få en del av vinsten. Det lilla kruxet att det pågick ett extremt blodigt uppror i Algeriet (upp mot en miljon döda) spelade mindre roll.
Inför förhandlingarna om Romfördraget 1957 nämndes det koloniala projektet över allt. ”Mot Eurafrika” löd en förstasidesrubrik i Le Monde 21 februari 1957. Några dagar senare sa den franske premiärministern Guy Mollet vid ett besök i Washington att det inte bara var Europa som skulle enas utan att ”en ännu större enhet, Eurafrika, var på väg att födas”. Många såg projektet som ”Europas sista chans”.
EEC som det hette vid den här tiden omfattade alltså inte bara de sex grundarländerna utan också deras koloniala imperier. Dock med vissa inskränkningar, det var inte tal om fri rörlighet för afrikaner att komma till Europa att arbeta. Den rätten gällde endast européer.

Bra för infödingar

Naturligtvis framhöll man hur bra det skulle bli för afrikanerna. Efter undertecknandet av Romfördraget skrev Business Week att det innebar en ”New Deal för den mörka kontinenten”. Lika naturligt så var afrikanerna själva inte tillfrågade om vad de tyckte om det hela. Man förutsatte helt enkelt att ingen kunde vara emot EEC:s utvecklande av Afrika.
Fast några var ärliga. Den franske socialistledaren och senare presidenten, Francois Mitterand, gjorde tidigt klart vad som gällde.
”Från Kongo till Rhen kommer den tredje kontinentala nationen att finna sin jämvikt runt vårt moderland. Europa självt kan inte göra något utan Frankrike. Södern (alltså Afrika) öppnar sig generöst för dess folk, dess maskiner, dess råvaror och dess kapital, men alla vägar dit går genom oss. Än en gång är det Frankrikes färdplan som bestämmer Europas.”
Ord och inga visor som synes. Och ingenting om fred utan en imperialistisk deklaration som heter duga, av en socialist dessutom.

Myten om EU

Eurafrika kom inte att realiseras. Bara några år senare började avkoloniseringen och i mitten av 1960-talet var de flesta afrikanska kolonier självständiga. Men drömmen om ett nytt imperium, en tredje supermakt vid sidan av USA och Sovjet levde kvar. Denna dröm fick nytt liv efter Sovjetunionens fall och de östeuropeiska ländernas anslutning. Nu var det konkurrensen med USA och Kina som gällde.
Detta visar att myten om det ädla fredsprojektet bara är en del av sanningen. En viktig orsak till EU:s grundande var en imperialistisk ambition att dominera stora delar av världen. Frågan är om detta är något vi i Sverige vill vara med om. Vill vi fortsätta att foga oss i diktat från Bryssel? Vill vi att svenska soldater ska slåss och kanske dö i krig i Nordafrika och Mellanöstern? Krig som inte har något med oss att göra och som dessutom skulle göra oss till mål för diverse terroristorganisationer.
Är det kanske dags för ett Svexit?
Per Bolander
Historiker