Krönikor

Vår demokrati är hotad. Allt för få vill engagera sig. Vi måste satsa på Förnyare. Mängden Förvaltare har för länge sedan passerat vår smärtgräns, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson.

Konsten att döda engagemang

Vår så värnade demokrati är hotad. Delar av den ligger redan för döden, och den lilla återväxt som finns, sker i drivbänkar under kontrollerade former. Aldrig har så få velat ägna sig åt aktiv politik som nu.
All makt utgår från folket heter det ju. Så fint det låter egentligen. Det är vi, folket, som styr via personer som vi tillsammans har förtroende för. Om det hade kunnat vara så, då hade det ju varit bra. Men den tiden är snart förbi om den inte redan är det.
För inte alls länge sedan så kunde de flesta både peka ut och namnge ett antal personer i deras närhet som de hyste förtroende och respekt för. De fanns då, de personer som rakryggat förde talan.
De stod upp när det blåste och kunde behålla sitt förtroende även om deras bedömning sved en aning. Men vart tog de vägen?

Ett gäng doldisar
Idag finns det knappt någon som känner sina lokala politiker om de ens vet hur de ser ut. Enda undantaget är väl de som tagit sig ända upp till rikspolitiken.
Och den gruppen är ju begränsad till det fåtal som fått ett mediagodkännande att få uttala sig och vara med på annat än gruppbilder.
Så på det lokala och regionala planet bedrivs vår demokrati av doldisar, som oftast hellre lägger energi på att vara populär uppåt i partiet eller i just den förvaltning man är med och egentligen skall styra.
Varför har det blivit så här kan man undra? Det enkla svaret är att politik har blivit tråkigt och introvert. Istället för att ägna tid åt framtidsplanering som befolkningen förstår, så ägnar man sig åt siffersnurrerier kring förutspådd demografi och skattekraft. Jag kan garantera att just detta är föga intressant för medborgare och väljare. I detta ligger förstås själva kärnan.

Förvaltare tar över
Jag insåg redan som ung att man kan dela upp de allra flesta i två grupper. Man kan kalla dem för Förvaltare och Förnyare. Man kan också kalla dem för Försvarare eller Utmanare.
Om vi bara backar några år så var det vanligt att ett antal ”utvecklare” fanns i ledande politiska roller.   
Så är det inte längre. De förvaltande försvararna har tagit över och ju fler de blir desto mer finns att försvara.
Det är i ljuset av detta som samtliga partier tappar medlemmar och med detta allt lokalt politiskt intresse från gemene man.
Det går ju ändå inte att förändra.
Detta fenomen har blivit som ett slags vaccin för den rådande ordningen inte ska brytas. Den nyrekrytering som sker görs ofta i någon form av politiska drivbänkar. De få som nu vill engagera sig sugs upp i den politiska organisationen och kläms in i partiets alldeles egen trånga åsiktskorridor.
Den så kallade mångfalder har ersatts av farlig självgod enfald.

Språngbräda
Dessutom ser många av de som hamnar där, endast den nuvarande positionen som en språngbräda i den egna karriären. Just detta är mycket allvarligt. Vi har alltså en stor mängd politiker som egentligen inte vill göra det de är satta att göra, utan positionerar sig inför framtidens uppdrag. Och på den vägen är man också villig att offra, det som kanske är nödvändigt för det stora hela, men missgynnar karriären.
Men inför varje val så krisar det med att fylla partiets listor. Det saknas nästan överallt namn och med detta också personer. En och annan gång kommer en ny och politiskt oförstörd person in i de politiska rummen. När detta händer inträffar ofta nästa fenomen. Tystnaden. Det är förstås så att om en ny omdömesgill person kommer in i de för honom okända politiska rummen så gäller det ju att ta reda på vad denne både kan och vill.
Just detta är ju en jobbig resa som sällan blir av.

Ett namn på en stol
Som regel har ju inte den nye och oförstörde tackat ja till att bara vara ett namn på en stol i en nämnd eller styrelse. Men det är oftast det som förväntas. Att ta reda på och synkronisera åsikter är jobbigt så just detta låter man ofta bli. När så den nya kraften tar sig ton, så kommer den; Tystnaden.
Kom inte hit och stör vår ordning. Påstå inte att vi har gjort några fel tidigare. Det är så de tänker, men nästan aldrig säger. De förväntar sig att du skall in i den lokala ”torktumlaren” där alla taggar nöts av och efter ett antal år och varv så är du då till slut tillräckligt luddig för att inte skapa vare sig problem eller egna utspel. Om inte, så inträder läget Frysboxen. Tänk om de istället moget ägnat lite tid åt att lyssna, fråga och försökt förstå. Man väljer helt enkelt att inte prata om det som är svårt, utan låter det bara vara och kanske, förhoppningsvis så dör det ut eller snarare fryser inne.
Det är så det rullar på. Allt färre vill engagera sig i förvaltande och egenupplevt ofelbara organisationer. Det är nu vi måste satsa på Förnyarna. Mängden Förvaltare har för längesedan passerat vår smärtgräns i antal.
Sven-Arne Thorstensson

Allt färre
vill engagera sig
i förvaltande


Vem är kung och vem är torsk i köp och sälj? Krönikören Sven-Arne Thorstensson funderar. I samband med en polisrazzia på Östermalm är kunden alltid torsk. Men i livsmedelsaffären är det plötsligt inte kunden utan råvaruproducenten som är torsk. Bonden.

Grossistbordellen

Vid en djupare söndagsfundering, fastnade tanken vid våra tänkesätt om att köpa och sälja. Om vem som har ansvar. Och om vad som är rätt och fel.
I detta lilla inspel positioneras den mindre tänkande kunden. Han som antingen av ingivelsen, eller som en del av medveten planering, tar vägen förbi butiken, för att för en mindre summa få ta del av det han inte förmår eller orkar ordna själv.
I dagarna förfasas vi medborgare över vad som hände där på Östermalm, vid en större polisrazzia. En känd person blev riks-torsk över en natt.
Denne riks-torsk gav själv sin förklaring efter att han ertappats med, vad som vissa kallar fingrarna i syltburken. Han hade helt sonika inte tänkt som han skulle, och tagit genvägen och betalt för det han tyckte han behövde.
Nu backar han och tycker han varit i viss mån dum.

Kunden alltid torsk
Att dessa drifter alltid funnits vet vi ju, och vägarna till att bejaka dem har varit olika. Pengar har alltid varit det avgörande smörjmedlet genom historien, och företeelsen fortsätter.
Men om vi för ett kort tag stannar till vid den traditionella prostitutionen, är det alltid kunden som är torsk.
En penningstinn homo erektus blir aldrig annat än torsk. Han torskar dit. Alla tycker han är torsk. Skulden och domen ligger som en välförtjänt lerig smäck över hans person, och epitetet kommer följa honom en bra tid framöver.
Allt i sin ordning tycker de allra, allra flesta. Man utnyttjar inte andras svagheter genom vare sig sin ställning eller de resurser som tillfälligt finns i börsen för att kortsiktigt, cyniskt och billigt få det man just nu vill ha.

Kunden aldrig torsk
Ganska ofta utnyttjar pengar och makt svagheten och sårbarheten. Men så…
Plötsligt så mäter vi något annat på ett helt motsatt sätt i vår omvärld. Där är inte längre den oansvarige kunden torsk. Det är någon annan.
Här är kunden den som är vilseledd och besviken, förbannad och utnyttjad. Vi har nu klivit in i livsmedels-branschen. Här blandas begreppen snabbare än en hästlasagne travar.
Det finns nog ingen som egentligen kan bortse från det ansvar som både den ätande livsmedelskunden, och den penningstinne dagligvaruhandlaren, har i denna bordellhärva.
Om andra gör det, kan ju också jag…!
Det är tydligen så man tänker. Ty varan finns till salu i din egen ICA eller Coop-butik. Det är någon annan som bär ansvaret för att den ligger där. Och ligger den där, då är det ju okey att köpa.

Bonden är torsk
Men skillnaden blir så tydlig. Ty när ”Torsken” blir ertappad med korven i handen på Östermalm, då finns inga förmildrande omständigheter, trots att ”varan” i sig inte är olaglig.
Men när samme man går på ICA och fingrar på billiga importerade innanlår, ja då är han kung. Och får lägga hela ansvaret för eventuell vandel på någon helt annan.
Så helt plötsligt är det säljaren som är torsken.
Om han blir ifrågasatt, skyller han ju förstås i första hand på ICA. Men eftersom han vet att just det, inte är någon större idé, så hamnar skulden längre bak i kedjan. Oftast ända längst bak, till bonden som råvaruproducent. Där ska det granskas och utvärderas, lagstiftas, kontrolleras och fördömas.

Omvänd skuld
ICA och Coop har strategier för hur man glider undan och känner sig också invant förda bakom ljuset trots att det just är dom som sett till att sälja just den varan.
Skuldbeläggningen är alltså nu den helt omvända. Den som bär det fulla ansvaret är ju förstås Grossisterna, ICA, Axfood, Coop, Netto, Lidl med flera. Det är just dessa, som ser till att otillfredsställda kunder ska kunna handla precis det de vill ha när de vill ha det.
Detta kan, om man spetsar till det, jämföras med ett slags koppleri. Och frågan bör ställas. Skiter de fullständigt i var ”innanlåret” kommit ifrån, eller hur det funkat på väg till hyllan, om de tjänar bra på marginalen. Trots denna cynism klarar sig dessa ”kopplare” varje gång, om och om igen.
Ty i denna kedja är Kunden kung, och råvaruproducenten torsk. Så likt Paolo, så bär även du ansvar för vilken dörr du öppnar, vilken vara du åtrår och vad du väljer att köpa.
Det är ditt val och du väljer..
Sven-Arne Thorstensson

”I denna kedja är Kunden kung,
och råvaruproducenten torsk.”

Vi måste bygga upp
”flockimmunitet” och ”antikroppar”
mot brott och våld igen

Dags vända på steken

En flockimmunitet har gått förlorad

Om tillräckligt många runt omkring oss är antikroppar så skyddar vi oss själva mot hot utifrån. Eventuella skadegörare får det svårt, och vårt samhälle blir säkrare.
Nu ska inte detta alls handla om varken virus eller någon Corona, utan om civilkurage. Men det finns ju intressanta paralleller.
Om vi för en stund backar bandet några decennier, så fanns det många antikroppar runt omkring oss. Ganska många bar på dem utan att de själva visste, men när nåt hände så grep de in.
De flesta av oss hade en tydlig känsla om vad som var rätt och vad som var fel. Även om den gränsen kanske var aningen flytande, var ändå rågångarna ganska klara.
Det var ett sätt att få samhället att fungera i det lilla, i vardagen. Oavsett vad som gjordes på fel sida om rågången, så reagerade allmänhetens antikroppar genom att fördöma, agera och stå för det.
Nästan alla såg sitt ansvar och tog det.

Brott var svårare förr
Om någon dåförtiden utsattes för ett brott eller övergrepp, grep människor med dessa antikroppar in och hindrade eller hotade den som var i färd med att övertrassera sina befogenheter.  
Kanske gick det över styr ibland, men det var betydligt svårare att komma undan med att brutalisera sig på sin omgivning.
När det fanns gott om dessa antikroppar, dom fanns nästan överallt, då spred sig knappt varken gatuvåld eller personrån ohämmat, utan det stävjades direkt på ort och ställe utan fördröjning.
De flesta minns säkert hur detta fungerade i verkligheten. Blev någon påhoppad och vi såg det, så räckte det bara med en mött blick, för att två för varandra okända personer skulle bilda lag mot våldsverkaren och det funkade nästan alltid.

Något har hänt
På senare tid, låt säga de sista 10 till 20 åren, har något hänt. De gamla antikropparna har minskat i antal, om de ens finns kvar.
Så nu, när dylikt händer sänks blicken hos din granne till ett tillstånd att inte vilja vara delaktig. Lösningen finns bara hos någon annan.
Det är väl just detta. Oviljan av att se sig själv som delaktig avvärjare som nu fått vardagsbrottsligheten att sprida sig mera fritt på gator och torg.
Numera är det i stunden ganska ofarligt att råna en pensionär eller ensam tonåring. Risken att få en 90 kilo tung och kuragefylld 50-åring över sig, har minskat med 95 procent sedan 60-talet.
Men allt börjar ju någonstans och svaren finns nog i att vi överbeskyddar våra uppväxande barn.
Allt fler föräldrar vägrar se att deras egna avkommor kan vara behäftade med något som helst fel i sina göranden. Även här är det någon annan som bär ansvaret.

”Lägg dig inte i”
Vid flera tillfällen har jag själv fått på pälsen av föräldrar som känt sig kränkta när jag ringt eller knackat på. Men eftersom jag är uppväxt med sådana antikroppar kryllande runtomkring mig, så blev jag ju snabbt en själv.
Effekten har blivit att jag nästan aldrig blundar för något som är helt på tok och på väg att gå galet.
Om grannens osnutne och i mina ögon helt ouppfostrade son kör som en vettvilling med fara för omgivningen, då griper man ju självklart in.  Jag har gjort det mer än en gång. Flera faktiskt. Och den vanligaste reaktionen blir; ”Har han gjort dig något, och lägg dig inte i”.
Just detta fenomen försökte jag för en tid sedan lyfta på ett möte i hemkommunen som handlade om tryggheten i samhället. Till stor förvåning, för mig i alla fall, så tyckte varken kommunens säkerhetsansvarige eller den så kallade kommunpolisen att egeningripanden var någon god idé. Och precis som vanligt så sänkte de flesta åhörarna blicken. Församlingen visade att de för tillfället saknade antikroppar, om de ens haft några.

Dags vända på steken
Om det är så här vi ska möta framtiden, så kommer målet att stå öppet. Kvar finns bara att installera allt fler övervakningskameror, som i efterhand kan berätta vad som troligen hänt. Istället för antikroppar och folkimmunitet, som hindrar angreppet innan den verkligen hänt.
Vi har alltså blivit rädda att bilda lag för att skapa ett fungerande gemensamt skydd för oss själva, vilket i sin tur kommer skapar mer otrygghet att vara rädd i.
Nu är det dags att vända på den steken och snabbt börja bygga upp både folkimmunitet och antikroppar igen, för var och en förstår nog att den är viktig för oss alla.
Sven-Arne Thorstensson

”Kvar finns bara
att installera
övervakningskameror…”


Utveckling har förbytts i inveckling. Det som var enkelt, har blivit mycket krångligare, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Kompetens har ersatt talang och lämplighet. Och allt ska vara mätbart. I anonyma ansökningar. Alla ska vara utbytbara. Resultatet blir en osund miljö och ”management by fear”. Ett led i en farlig samhällstrend.
Denna sjukliga kultur har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. ”Men den sprider sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.”

Anonyma och utbytbara

”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”

”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”
Är vi på väg mot en framtid där största bristen kommer att vara förmågan till helhetssyn och förnuft.
Någon har sagt att fram till 90-talet var världen i en utvecklingsfas, som sedan förbyttes till en ny, nämligen en invecklingsfas.
Jag tror de flesta håller med om det. Det som tidigare föreföll ganska enkelt, har idag många sett till att det blivit väldigt mycket krångligare, om det ens är möjligt numera.
I takt med att allt blivit mer invecklat och komplicerat, så är du dömd som lekman om du ifrågasätter rimligheten i att allt ska vara så förbenat svårt. Ledordet för detta är numera kompetens, och den ska förstås vara väldokumenterad, och i tillskansade poäng angivna i tillräcklig mängd.
De två gamla egenskaperna, talang och lämplighet har devalverats till snart sagt ingenting.
Ty ingen av dessa två gamla egenskaper kan ju mätas eller räknas.
De bara finns där, helt oförklarligt, hos vissa. Och hos andra inte.

Anonyma ansökningar
För att göra det ännu mer verklighetsfrånvänt, men dock mätbart, infördes fenomenet anonymiserade ansökningar. Anonymiserade! Ni hör ju.
Detta har blivit så dumt så klockorna stannar.
Det måste väl ändå vara förbehållet de mest naiva organisationerna. Men så är det inte. Det tillämpas allt mer och allt oftare. Själv ser jag det som ett led i en farlig samhällstrend. Nämligen, att du inte är en medarbetare och människa, du skall vara en könlös funktion. Vem du egentligen är spelar ingen roll, och egenskaperna talang och lämplighet tycks alltså helt ovidkommande.
Det är kanske just detta vi sett hända i både Färgelanda och Uddevalla nyligen. Kampen mellan den formella kompetensen, och förmågan att använda den till något vettigt. Fast det är ju ingen direkt nyhet att det gnisslar i ledarskapskedjan både här och där.

Alla ska vara utbytbara
Ur min synvinkel så kan endast sådana problem lösas genom att människor möts. Om dessa misslyckas kvarstår endast juridikens yttersta rågångar. Och när man kommit dit, så har ingen vunnit, utan båda förlorat.
Det borde inte vara utan oro som man kan betrakta detta nya förhållningssätt. Fenomenet är på väg att infektera vårt samhälle i grunden. Alla skall vara utbytbara och du som person saknar alltså helt betydelse.
Denna sjukliga, låt oss kalla det kultur, har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. Men den håller på att sprida sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.
På något sätt så har det helt plötsligt blivit oväsentligt att man blir sedd. I det nya gäller det i stället att synas och emellan dessa två ligger en hel avgrund utan att någon tar ton och pekar på den orimligheten.
Man kan nog med fog säga att detta är ett tydligt bevis på både rädsla och ren cynism, där ”management by fear” uppstår helt automatiskt i och med att alla blivit utbytbara brickor. På många håll liknar detta mer ett hänsynslöst gladiatorspel, än ett sunt fungerande lagbygge.

Osund miljö
I den nya urbana samhällsrollen är du nu ett ID i en fil, en inloggning i ett nätverk och en siffra på ett skåp. För numera har du ju inte ens en egen arbetsplats.
Du har ett litet skåp, med ett nummer på, för att förvara just dina jobbprylar. Och själva arbetsbordet skall du roffa åt dig i ett trångt kontorslandskap, i en ny jakt på yta varje morgon.
Vem var först, vem var sist, där ska jag stå nu…
Jag har sett det och verkat i det, om än ett väldigt kort tag, och såg effekterna. De var i stort sett enbart negativa.
Själv tog jag striden för den enskildes intressen i att få vara sig själv och känna sig viktig och tillfreds på en egen yta. Det enda jag då möttes av var total oförståelse, och det jag kan säga är att den miljön inte är sund för vare sig arbetsgivare eller medarbetare.

Fick tag i fel folk
I just detta så märktes kulturskillnaden mellan det nya urbana och det traditionella tydligt. När stora HR-avdelningen skulle söka nya att anställa, spaltades tiotals egenskaper upp i en kravspecifikation som överlämnades till ett lika urbant rekryteringsbolag.
Ut trillade ett urval av duktiga CV-skrivare som med sina nedtecknade meriter fick sitt skåp och sin lön. HR-avdelningen hade följt sin manual och det mesta var uppfyllt och kunde både prickas av och mätas. Det enda som inte funkade var att de fick tag i fel folk.
Vid ett tillfälle kom frågan till oss i lilla dotterbolaget, hur vi gjorde våra rekryteringar. Då höll stora HR-chefen på att praktiskt taget svimma på stolen. Eller så var det föraktet som fick henne att tappa färgen totalt. Hon blev helt förstummad av att vi använde våra kontakter och tips.
Vi gick i stort sett helt på personliga egenskaper och krävde aldrig katalogtjocka CV. För oss var det viktigare vart de som vi ämnade anställa var på väg, inte var de kom ifrån. Vi såg oss som spelare i ett lag, och i det laget spelar vi lagspel. I det laget får varje spelar både egen yta och ett eget ansvar, och det är när varje människa känner sin egen betydelse i laget som målen uppfylls.
Sven-Arne Thorstensson
FOTNNOT: HR-avdelning står för ”Human resources” och motsvarar ungefär det vi förr kallade personalavdelning.

”Det är när varje människa
känner sin betydelse i laget
som målen uppfylls.”

Om Steve Jobs hade verkat i vår politiska miljö, hade Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson.
Axel Oxenstiernas skapelse har växt ohämmat till kolosser som hindrar förändring. Det gäller även politiska partier
. För att överleva, krävs lojalitet och anpassning. Att vara lojal blir viktigare än uppdraget. Utvecklarna försvinner, och målet till slut bara att behålla makten. ”…leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.

Allt gammalt ruttnar inifrån

Resultat: ”Sen anpassning till omkörande verklighet”

Det är människor utifrån, som kan förändra världen. Inte de som redan finns i systemen.
För nästan 400 år sedan sa Axel Oxenstierna.  ”Min son, vet du inte med hur litet förstånd som världen styrs.
Om vi för ett ögonblick stannar till hos Rikskanslern Oxenstierna, så var det han som var arkitekten till det näst intill idag okränkbara skrået Förvaltnings och Myndighetsämbetsmän. Makten skulle utövas utifrån stabila kunskaper, och det var också en väg framåt, för att inte kungen skulle behöva fatta alla beslut själv.
Genom sekler har detta system växt ohämmat och utan egentlig utvärdering, styrning och kontroll, men har börjat fallera allt mer. Inbitna kulturer och traditioner förblindar och hindrar dessa stora kolosser att förändra sig tillräckligt snabbt.

Varför det är så svårt
Samma fenomen återfinns inom våra politiska partier. Den interna utvärderingen går allt för långsamt, och det som vi borde kunna kräva är proaktiv framtidsanpassning. Men leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.
För ett par år sedan lyssnade jag på en av Investors framstående direktörer.
Han var tydlig med, att när en organisation uppnår en viss storlek, tappar den förmågan att förändra sig själv. Det behövs alltså ett tydligt direkt hot utifrån, för att starta en egen förändring, och då sker den för sent.
Självgodheten kommer att bromsa viljan till snabb nödvändig förändring.
Förklaringen till detta är att det gamla ledarskapet har för mycket egen gammal prestige att förlora, och egna sanningar att försvara. När de väl ser att deras sanningar har ätits upp innan frukost är det för sent.
Med detta som bakgrund uppstår en tydlig bild över svaret varför det blivit så svårt att skapa en fungerande verksamhet inom den politiskt styrda samhällskroppen.

Lägg ner alla partier
All förändring innebär svårigheter, men först behöver man själv inse att den behövs.
I helgen skrev den nye politiske krönikören Viktor Barth-Kron; ”Dags att lägga ner Liberalerna!”
https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/ar-det-dags-att-lagga-ned-liberalerna/
Jag går ett steg längre. Dags att lägga ner alla gamla partier och skapa nya
Det är nämligen förändringarnas nödvändigheter som dagens politiska arena inte klarat av att hantera och det beror helt enkelt på att för många politiker inte klarar av det enklaste av det enkla. Nämligen att erkänna att man tidigare haft fel. Stora ledare klarar detta galant. Dåliga ledare gör det inte.
Tyvärr finns det i det närmaste en kulturell förvaltaranda som sveper in förnyelsearbetet i omöjligheternas återvändsgränd.

Förvaltarna vinner
För att ta ett simpelt exempel, så ägnade jag ett stort antal telefonsamtal till LRFs valberedning för ett par år sedan. De viktiga valberedarna ringdes upp och jag konfronterade dem med frågan. Var finns förnyarna i styrelsen eller era förslag?
Som en smocka fick jag tillbaka att just kontinuiteten är det viktiga. Alltså den nedärvda kunskapen om det egna tillståndets förträfflighet. Det var det som var det viktigaste, och att ledamöterna verkligen kunde förstå det, och verka därefter.
Som ni förstår så gick inte ens den dörren att öppna. Inte ens på glänt. Förvaltarna vinner, ända tills det är för sent.
Detta fenomen finns väl förankrat också i de flesta politiska partier. För att lyckas få en position inom ett parti, så måste du visa lojalitet över lång tid och överhuvudtaget inte utmana de gamla sanningarna.
För många blir bekräftelsen för att vara lojal viktigare än själva uppdraget man egentligen fått av sina väljare.
Det är just detta som vi nu på många håll ser resultatet av och dessa bevis haglar ofta ganska tätt.

Viktigast behålla makten
På sociala medier kan vi allt oftare läsa om hur man just hanterar det där med makt och anpassningen för att behålla den. Just detta har fascinerat mig länge.
Ni känner igen den där personen som ännu inte hunnit få del av maktens sötma. Han säger och vet precis vad han skulle gjort om han hade haft den.
När han väl får den. Då gör han väldigt lite med den. För fenomenet av att ha just makten, har blivit viktigare än den nyttan man tidigare utlovat.
Det är på något vis viktigare att behålla den, än att använda den.
Men så, när han väl slutat, då kommer sanningarna fram, om det de visste, inte gjorde och tyckte, när de hade den. Först då vågar de på nytt säga vad de egentligen ville men inte vågade.
Så kan vi ju inte ha det.
Och tänk om Steve Jobs hade verkat i den miljön. Då hade varje ny Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva.
Sven-Arne Thorstensson
(WESTSIDAN: 2020-04-27)

Bönder behöver också tänka om

Det är nu vi har chansen. Just nu har ”landet” blivit mycket större, säkrare och viktigare än storstan. Landsbygden levererar just nu många fler nyttor än på länge, och vi står kanske inför ett gigantiskt trendbrott.
På vägen dit har alla hört det.
Lantbruket behöver anställa minst 8 000 personer för att klara odlingssäsongen för att trygga tillgången på årets svenska mat. För att lösa detta har många pekat på att det finns tiotusentals som alldeles nyss förlorat sina jobb på grund av Coronakrisen.
Tyvärr hör jag nu många av mina kollegor säga. Det kommer aldrig att gå. Dom är för lata, kan inte jobba och vill ha för hög lön. Ja, så kanske det är i vissa fall. Men vi behöver verkligen ge dem en chans och inte signalera att vi ratar dem som är villiga att pröva.

Våga ompröva
Det stämmer säkert att många inte klarar jobbet och att lönen inte duger, åt vissa. Men jag är övertygad om att det skulle fungera på många håll. Det finns oerhört duktiga människor som jobbar inom hotell och restaurang, och handel och service, som är vana med att slita hårt och på obekväma tider.
Men vi behöver faktiskt våga ompröva våra gamla sanningar som sitter så djupt rotade, att det bara är vissa som kan duga till att jobba.
Som bonnpojk, uppvuxen i myllan, blev jag nog tidigt impregnerad med hur saker och ting var och skulle vara. Den som dög var den som jobbade hårdast och slet mest.
Det fanns något i kulturen runt omkring som befäste att det man gjorde var det enda rätta, och det nya var både dumt och fel. Att vara just bonnpojk var på nåt sätt en garanti för att vara duktig, arbetsam och plikttrogen.
Visst var det ett smickrande epitet, men långt ifrån någon garanti.

Tusentals unga
Där ute finns det tusentals unga människor som är precis lika bra om de bara får chansen och ännu inte hunnit bli sönderakademiserade på någon flummig högskola på sin jakt efter ett lönearbete och sin egen framtid.
Det är chansen de behöver få och nu har vi den att ge dem. På köpet kommer vi också få lite ifrågasättande och en och annan god idé om förbättringar.
Den delen är det ytterst få inom den importerade arbetskraften som bidrar med. De är och kommer förbli en förlängning av historiens drängar och pigor som gör exakt vad som förväntas av dem, inte mer och inte mindre.
Själv är jag övertygad om att den tiden är förbi men är fortfarande väldigt bekväm för många.

Högre pris
Förutom detta, finns här också en lysande framtidsmöjlighet, nämligen lönerna. Jag tror att ingen inbillar sig att vi kan lösa en svensk arbetslöshetskris som inte kostar något. Om vi ska kunna omskola tusentals kockar, servitriser och andra till att bli en ny grupp lantbruksmedarbetare kommer det att bli dyrare. Ingen förväntar sig att en kock klarar att mjölka 300 kor lika billigt som en ukrainare som bor i barack. Men det är just här som chansen ligger.
Ska vi kunna vara en del av jobbkrislösningen behöver vi höja priset på en liter jordgubbar med kanske femton kronor och mjölken behöver bli 40 öre dyrare, och det är just det som är priset för ansvaret.
Det skulle också utgöra en ypperlig möjlighet att synliggöra att, ”om vi ska göra det i Sverige, med svenska villkor, så kostar det lite mera”.

Ta chansen
Få gånger har denna möjlighet varit så tydlig. Så ta chansen!
Fnys inte åt folk som inte kan. Alla är inte från födseln impregnerade med att vara just bonn-ungar eller balter.
Lyckas vi med det, och visar upp många goda exempel, så kommer bondebranschen att uppnå ett mått av hjältestatus på fler än ett sätt. Vi får en helt ny grupp in i branschens inre, som förstår och som kommer att vara ambassadörer för hur det egentligen funkar där ute.
Och en sak till. Tänk att både kunna småprata lite med sina medarbetare, förstå vad de säger och varje dag kunna använda det svenskaste av allt. Språket.
Sven-Arne Thorstensson

”Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden, av att alla jobbar med samhällsnyttor.” ”Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power-Points.” Det är de fina, powerpointgänget, som kommer att få det svårt, när vi omvärderar vad som är viktigt i samhället, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. De som kommer att drabbas av krisen är ”stora delar av den verklighetsfrånvända samhällsapparaten”.

En nödvändig jobbkris väntar

”Verklighetsfrånvänd samhällsapparat drabbas”

Mycket kommer att ställas på kant när den nuvarande krisen lagt sig. De flesta har nu fattat att vi under lång tid ägnat tid och pengar på ren och skär ”bullshit”.
Stora delar av det vi populärt kallar etablissemanget, kommer att behöva ompröva det mesta, och rikta in sig på att producera verklig samhällsnytta. Inte dialoger, kongresser och verklighetsfrånvända utvärderingar. Eller verksamhetsberättelser.
Nu är det kallt stål på verkstadsgolvet som gäller. Om man ska ta till ett fyrkantigt ord som kontrast.
Det är uppenbart att helt nya prioriteringar vänta, kring vad som egentligen är och kommer att vara viktigt i framtiden. Befolkningen kommer att kräva det.

Nya tider väntar
Det är nu de flesta insett att vi haft en överbefolkad organisation som egentligen, när det bränner till, bara varit nyttiga för sig själva i en gigantisk rundgång av information, möten och självupplevd verklighet.
Nu väntar nya tider. Och de börjar nu. Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power Points.
När den nuvarande krisen är över kommer vi återigen att fylla butiker och restauranger, så att de blomstrar på nytt. Våra behov gör att industri och handel åter skjuter fart, liksom resandet. Detta kommer vi att se till. För vi vill ju ha tillbaka det vi förlorat på ena eller andra sättet.
Det kommer att finnas ett uppdämt behov. Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden av att alla jobbar med samhällsnyttor.
Det är här som den riktigt stora smällen kommer inträffa. Den kommer att drabba stora delar av den  verklighetsfrånvända samhällsapparaten som vi låtit växa ohämmat under decennier.
Just nu går den gruppen helt under radarn och sitter helt ekonomiskt skadeslösa, trots att nästan ingen någonsin efterfrågat deras tjänster.

Inga varsel
I stat, regioner och kommuner tillämpas nu inte vare sig permitteringar eller varsel, trots att många idag sitter helt utan adekvata arbetsuppgifter.
Än så länge har de flesta inte hunnit inse att de faktiskt inte bidrar till samhällsnyttan alls, mer än att de själva via ett onödigt men välavlönat jobb skapar konsumtion som i sig är bra för BNP.
Men snart stundar ett hårt uppvaknande för många tiotusentals akademiker, som just nu ser sig ha viktiga jobb och tillhör på grund av detta den övre medelklassen.
Inte helt ovetande men oberört, har de genom de senaste åren vant sig se ner på alla lågavlönade och lågutbildade människor med simpla serviceyrken, eller låglöneyrken som de oftast kallas idag.
Men så kom vändningen. Många ”simpla” yrken, som levt helt i skymundan, utanför Power-Pointvärlden, är nu på väg att få en helt ny status.

”De fina behövs inte”
Nu klassas dessa yrken som samhällsviktiga och oumbärliga för samhällets basala funktioner.
De enkla människorna driver vård och samhällsnyttor, medan de andra sitter hemma och klarar sig undan själva eländet. Så de ”fina” människorna med de fina jobben behövs helt plötsligt inte, för att få apparaten att fungera.
Det är i den här gruppen som den verkliga jobbkrisen kommer att slå hårt. Efterfrågan på obskyra samhällstjänster, som ingen riktigt förstår varför de finns, kommer att rensas bort för att finansiera de hål som nuvarande kris skapat. Vi kommer att kräva maximalt nytta för pengarna.
Så när sakta men säkert kockar och servitriser återgår till sin service, så funderar jag över vad alla överblivna ska syssla med sen. För de kommer väl knappast att plocka jordgubbar eller mjölka kor.
Sven-Arne Thorstensson

”Inom kort kommer vi att ha skakat av oss villfarelsen att svenska kor förstör planeten”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika. Det finns en enorm potential i att öka livsmedelproduktionen i Bohuslän, om vi tar betesmark i bruk som inte används, liksom åkermark som ligger i träda. En rejäl satsning på att öka livsmedelsproduktionen, skulle dessutom ge många arbetstillfällen de kommande tio åren.  ”Vi börjar med att fixa maten själva. Sedan får vi ta tag i resten.”

När krisen är över…

…fixar vi maten själva

Att väckarklockan har ringt och att det inte gick att snooza har de flesta nu blivit varse. Det blev ett otäckt uppvaknande när många upptäckte att de var delvis nakna. Nakna i säkerhet, i vårdtrygghet och delvis nakna när det gällde att fylla kylskåpet.
Vi vet nu, att vi överskattat omvärldens förmågor till leverans. Med denna lärdom kommer mycket nytt och bra att födas. Vi kan inom kort börja bygga ett nytt säkrare och robustare system som ersätter vad jag vill kalla ”världens dyraste underkapaciteter”.
Att vi kommer gå en ny värld till mötes står nog ganska klart. Den sköra världshandeln kommer att behöva säkras upp med inhemska buffertar, anpassade till ett delvis nytt samhälle.

Reviderad världsbild
Den som om några månader fortfarande tror på att vi ska klara framtidens livsmedelsbehov med importerade groddar, bönor och linser, kommer att behöva revidera hela sin världsbild.
För att bli robusta behöver vi kontinuerlig drift och lika kontinuerlig leverans som vi kan lita på. Och för att klara detta, behövs det stora investeringar i hela den svenska livsmedelskedjan, inom landets gränser.
Redan nu i vår behöver vi sätta oss ner och diskutera hur. För potentialen finns att öka råvaruproduktionen ordentligt.
Inom kort kommer vi att ha skakat av oss villfarelsen att svenska kor förstör planeten, och ha förstått att de är en viktig del för att kunna klara oss i tider som denna och kommande.

Enorma möjligheter
Om vi tar ett nära exempel och tittar lite närmare på, det till stora delar extensiva bohuslänska jordbruket. Under årtionden har produktionen i snitt sjunkit på de cirka 70 000 hektaren åker och beten som finns tillgängliga i landskapet Bohuslän.
Jag vill drista mig till att påstå, att det finns en enorm tillväxtmöjlighet från Strömstad i norr till Hisingen i söder. Om produktionen återupptogs på de cirka 5 000 hektaren bete som inte används, och all träda åkermark togs i effektivt bruk, så skulle vi kunna förse mer än 75 000 personer med nötkött. Om vi anstränger oss lite till kan vi dubbla detta.
En sådan satsning skulle vid sidan av en ökad matproduktion ge ytterligare flera goda effekter.

Många arbetstillfällen
Jag ser framför mig en enorm upprustning, där träd och sly avverkas till tusentals megavattimmar via värmeflis. Nya diken skall grävas, och gamla rensas. Nya staket skall monteras och tusentals kvadratmeter nya djurstallar byggas. Effekterna kommer att bli många arbetstillfällen under de kommande tio åren, och som ren bonus kommer vi få ett vackrare landskap, vart vi än åker.
Att vi kommer att se detta inom kort, är jag övertygad om. Tiden är förbi då vi kommer att förlita oss på entrecoter som fötts upp på bevattnade åkrar i torra länder, som sedan kryddats med antibiotika, för att sedan transporteras hundra tals mil över i bästa fall öppna landgränser.
Vi börjar med att fixa maten själva. Sen får vi ta tag i resten.
Sven-Arne Thorstensson

När krisen är över, måste vi börja fixa maten själva, skriver Sven-Arne Thorstensson. Det finns en enorm potential i att utveckla jordbruket och livsmedelsproduktionen i Bohuslän. Det kommer dessutom att ge många extra arbetstillfällen.

”Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt.” Så skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Den senaste resan till Spanien, blev inte som han tänkt sig. Allt förändrades över en natt.

Allt förändrades över en natt

”Nästa morgon slog hela Spanien igen”

I mitten av februari kunde vi läsa om Kina och att några influensafall drabbat Italien. Vi satt hemma, hustrun och jag. Det var dags att beställa en flygresa ner till det lilla hus vi har i ett litet spanskt samhälle en halv mil söder om Torrevieja. Ingen av oss såg någon direkt risk just då, så vi beställde biljetter.
När vi närmade oss resdagen hade det hela växt i Italien och det fanns fall konstaterade även kring Madrid. Trots det beslöt vi oss att resa dit en dryg vecka. Öresundståget tog oss till Kastrup. Det var först där som påminnelser om influensan syntes i form av mängder av små skyltar om handtvätt och hängande flaskor med handsprit.

Lugnt i Alicante
Sent på kvällen landade vi i Alicante och på den flygplatsen märktes ingenting. Vi hämtade ut vår egna bil och körde de fem milen ner till vårt hus, satte på vatten och gas, och sen var det läggdags efter en kall god öl som hade väntat på oss i kylen.
Nästa morgon var det så dags att fylla på kylskåpet och vi körde ner till butiken som ligger närmare själva centrum. Där märktes ingenting annorlunda alls. Vi fyllde upp kassarna och kom överens om att vi skulle laga all mat hemma under hela veckan och inte gå på var sig pubar eller restauranger den här gången, för säkerhets skull.
Vi parkerade bilen och stängde grinden. Nu var det dags att starta upp skrivandet igen utav vår nästa bok. Två dagar gick och vi tog någon tur ut längs gatorna på jakt efter en ny laddare till datorn.
Vi hittade en på det stora köpcentret La Zenia boulevard och där märktes ingen förändring av läget. Folk betedde sig som vanligt men vi hade, kanske typiskt svenskt, valt att hålla avstånd, inte hålla i ledstänger, tvätta händerna osv.

”Över en natt”
Med laddaren i bagaget åkte vi hemåt igen. Folk satt på pubarna och gaturestaurangerna.
Men efter några dagar, till frukost när vi vår vana trogen tittade på svenska kanaler, hade det hänt något i världen bara över en natt. Nu var det inte längre nyheter om hamstrande svenskar som tömmer ICA-butiker på toapapper. Nu var det helt andra rubriker. 
Kris i Italien, och Spanien på väg.
Det var fredag och vi skulle åka hem kommande onsdag. Fram mot kvällen tog vi en tur för att komplettera kylskåpet. Vi tänkte grilla fisk på kvällen så av det skälet åkte vi till en större butik som också ligger bra till. Där var det fullt av folk.
Säkert tre fyra gånger fler, alla hade fullsmockade kundvagnar och hyllorna gapade tomma.
Vi beslöt då att åka till vår ordinarie butik för att handla det vi behövde. Där var det också utplockat och vi köpte inte fisk. Det fick bli det som fanns kvar.

”Allt blev öde”
Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt.
På mindre än ett dygn slog allt igen. Restauranger och pubar stängde, butiker stängde, allt stängde, förutom livsmedelsaffärer och apotek. Allt blev öde. Man fick inte ens gå två och två. Skulle du handla skulle du gå ensam. Nu var allt helt öde och vi satt där i vår trädgård. Gatan var nästan tom och grinden låst. Vi som alltid uppskattar vår ”lugna gata”, nu var den för lugn.
För en stund övervägde vi att ta bilen de 300 milen i stället för flyget hem. En par bekanta till oss hade redan tagit bilen hem och vi hade kontakt under resan. Det enda som skulle kunna hindra dem var att något land stängde gränsen. Det skedde också. Men de kom igenom. Vi insåg att det alternativet var för sent för oss.
Det var en märklig känsla på hemresedagen. Vi stängde ner och låste huset utan att veta när vi kan ta oss hit igen. På väg till flygplatsen konstaterade vi att den härliga känslan som vi alltid får när vi åker åt andra hållet, den känslan var nu förbytt i ett obehag.

Inga bakfulla golfspelare
Vi satt nästan tysta och körde. När vi lämnat bilen möttes vi av personal i munskydd och handskar. Vi gick in genom dörrarna till en nästan helt öde flygplats. Allt var igenbommat. Taxfree butikernas lampor var släckta. Alla små restauranger var igenbommade, några inbyggda med plywood.
Istället var det massor av vakter och poliser, och plakat om att hålla mer än en meters avstånd till alla, och handsprit fanns i stort sett på var enda stolpe.
Det fanns några väntande resenärer, men när vi tittade på monitorn var det bara sju åtta avgångar under dagen. Det som var mest slående var att allt var så tyst. Inga bakfulla golfspelare som festat även sista natten. Inte några snicksnackande pensionärspar i full make upp. Nu var alla lika grå och den tryckta stämningen gick nästa att ta på.
Danmark hade stängt gränsen för inresande icke danskar, och vi behövde ha en giltig direktbiljett ut ur landet för att komma med. Men allt funkade och flyget gick i tid.

”De slutade tänka”
Även i planet var det ovanligt tyst. Ingen servering, ingen försäljning och inga medelålders män hängandes på armbågen över ett ryggstöd, evigt flinande och med något att berätta. Inget spring i mittgången. Alla satt bänkade och väntade på landning.
Men då, när bälteslampan släckts, så händer något.
Jag har alltid fascinerat mig över människor som inte varken kan borda ett plan och än mindre tömma det effektivt. Ingen verkar inse att man borde se sig omkring och samverka så att man inte proppar igen.
Det som vanligen är fascinerande, blev nu som en fars. Alla reste sig samtidigt och skulle ut. Man ryckte i väskor, glömde jackor och det blev kaos. Hur tänkte de där. De slutade tänka.
Hur var det nu. Håll avstånd, kludda inte i onödan. Nu gjorde alla allt samtidigt. En rabiat kvinna i sjuttioårsåldern envisades med att ha sin ryggsäck på ryggen och fastnade gång på gång på väg ut. Nu blev det inte direkt panik, men det skulle kunnat bli, mitt i all irritation.
Nu var vi ändå nästan på hemmaplan. Den danska passpolisen granskade alla och våra tågbiljetter blev biljetten till att komma in.

Kastrup gapade tomt
Det vanligen pulserande Kastrup var än mer öde än Alicante airport. Detta gigantiska Kastrup gapade tomt. Här hade man rullat ner allt och spikat för kaféer och restauranger. Det kändes som en ny krigszon. Det gick inte ens att köpa en kopp kaffe. Det var som en spökstad med några få människor och deras resväskor.
På tåget till Malmö var kanske en aning mer liv men inte mycket. Det var få passagerare men de talade med varandra i grupp i alla fall.  Efter sedvanlig gränskontroll vid Hyllie var vi strax på Malmös perrong.
Där hände det något. Där fanns ljuset och livet. På Malmö central höll restaurangerna öppet, folk satt och tog en öl eller kaffe. Man pratade och sorlet hade kommit tillbaka och livet.
Det vi helt klart kunde konstatera var hur lätt det är att dras med i svårmodet och mörkret men också hur lätt det är att komma tillbaka.
Vi får nu ta den närmaste tiden med respekt och ett gott mått av lugn och försiktighet.
Vi kommer att återvända upp för den där rulltrappan, från mörkret upp i ljuset, och vi kommer göra det tillsammans.
Sven-Arne Thorstensson

På vägen tillbaka genom en nedstängt Europa, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson, om den nödvändiga vägen tillbaka. Det är ingen gigantisk naturkatastrof. Allt finns kvar, när det är över. Vi har bara tryckt på pausknappen. Men det räcker inte med miljardpaket till industrin och näringslivet. Det behövs snabba och kreativa lösningar för småföretagarna. Och till sist, vi har fått med oss en lärdom. Den om behovet av en nödplan.

Vägen tillbaka

”Nu behövs tilltro till morgondagen”

Det är svårt att finna ett ämne som känns mer relevant nu än den härjande pandemin. Själv är jag väldigt trött på att läsa om alla alarmerande rapporter från när och fjärran.
Stora delar av världen har gått in i en gigantisk ”shut down” på gott och ont. Men det vi alla behöver nu är en bild över framtiden, och vägen tillbaka.
Men det vi nu ser i samtliga våra mediekanaler är ständiga rapporter om ett ovisst skadeläge och spekulationer om hur själva skadan kommer att bli. Expert efter expert tillåts stå i kö för att bli Corona-rockstjärna för en dag eller två. Att grotta ner sig i själva eländet löser inga problem, det skapar endast nya.

”Vägen tillbaka”
Det som verkligen behövs just nu, är en bild om vägen tillbaka. Det enda i den vägen är hur många miljarder olika stater tänker pumpa in för att lindra krisen. Inte ett ljud om framtiden och ett fungerande liv när detta vänder.
För allting som fanns för en vecka sedan finns ju kvar,  ingenting är förstört.
Jag hoppas vi kan enas om att vi just nu tryckt på en gigantiskt stor pausknapp ett slag.
Det är ingen gigantisk naturkatastrof som hänt. Inget kärnvapenkrig, Ingen radioaktiv härdsmälta, eller elektronstorm som slagit ut infrastrukturen.
Allt kommer starta precis som som när vi stängde igen. Datorn kommer igång, kaffemaskinen, ugnen och hårfönen. Flygplanen kommer både starta och lyfta igen och hotell och teatrar kommer fyllas på nytt. Inget är förstört.
Det enda som vi nu tror är förstört i detta är bränslet. Det vill säga pengarna.

Stora miljardpaket
Nu behöver näringslivet och den stora offentliga makten kroka arm och skyndsamt staka ut vägen mot ljuset i tunneln. För det är klart att det går. Man måste bara tänka lite utanför boxen.
Men fram tills idag har vi endast sett den traditionella verktygslådan, nyfylld med stora fyrkantiga miljardpaket som är designade för endast de stora företagen som nödlösning.
Men som bekant är inte Sverige någon stor industrination längre. Vi är som vi var för längesedan, en stor råvaruproducent av virke och malm, samt en hel del techbolag, resten är en gigantiskt stor servicesektor som nästan alltid drivs av mindre bolag eller enskilda näringsidkare.
Till den sistnämnda gruppen kommer det behövas snabba och kreativa lösningar och det snabbt.

Behovet av en nödplan
Om vi nu blir kreativa så ordnas det med både frikostiga betalningsanstånd, nödfinansiering och förlustteckning, för att inte mängder av alla dessa tusentals små företag ska gå i putten. För om de gör det skapar just detta en ännu större konsekvens på ett annat ställe i den ekonomiska kedjan.
Så nu behövs tilltro till morgondagen och att få starta upp maskinerna igen.
På vägen dit kommer vi ha lärt oss mer av dessa vårmånader, än vad våra politiska system och företrädare lyckats med, under de senaste 30 åren. Nämligen att ha reserver, reservkapacitet och en nödplan, som i bästa fall aldrig kommer behövas. Nu hade det varit bra om den fanns, och låg högst upp i lådan.
Själv har jag betalt brandförsäkring, och använt bilbältet varje dag, i mer än trettiofem år. Och jag kommer göra det i morgon också. Trots att jag aldrig har behövt dem.
Sven-Arne Thorstensson

I veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson upp pandemin och Coronaviruset i ett historiskt perspektiv, och resonerar kring detta med rädsla och panik, förr och nu. Han avslutar med att konstatera att det kan vara ett problem om räddningstjänsten har en bra räddningsplan, men har sålt brandbilarna för att kunna finansiera planen, när det väl händer något.

”Vi har en plan…

…men någon har sålt brandbilarna”

Idag ett något mer lågmält inlägg, men dock med viss sarkasm mot vårt svenska samhälle. Det gäller Corona.
Just nu vet ju ingen vart hän det brakar och vad som komma skall. Själv har jag ingen egen uppfattning i ens vad jag tror, det får liksom ge sig. Att gilla läget kanske passar bra just här.
Ta en dag i taget, se vad som händer och inte göra allt för dumma saker. Vara lite mer försiktig helt enkelt.
Men drabbas inte av panik och hysteri.

De flesta överlever
Om jag gör en liten tillbakablick kring det jag upplevt och uppfattat själv genom livet så ser inte detta ut att vara så enormt allvarligt ändå, sett i perspektiv på annat som skulle kunna hända.
Den stora skillnaden idag är att vi kräver att det finns fullfjädrad hjälp till alla överallt. Det kanske det inte kommer att göra. Men dödligheten i Corona är ju inte så hög ändå. De allra, allra flesta kommer överleva detta också.
Det finns två perspektiv i detta. De ena är att blicka bakåt och se hur vi hanterat liknande situationer förr.
De fanns då med, men de gav inte de krigsrubriker vi ser i dag. Man jobbade på i eländet, bet ihop och anpassade sig tills det blåst över för de flesta.

Spanska sjukan
Om vi blickar tillbaka nästan precis 100 år så insjuknade min mormor i Spanska sjukan, mitt ute på landsbygden i Hedekas.
Hon blev rejält dålig och vårdades en längre tid på sanatorium innan hon återvände till livet. Då fanns ingen antibiotika att efterbehandla med. Runt omkring i världen dog 50-100 miljoner människor i epidemin, ingen vet säkert.
Drygt femtio år senare 1957 drabbades både hon och morfar av Asiaten.
Den var uschlig sa min morfar. Just ordet uschlig kommer jag ihåg.
Han var då ungefär lika gammal som jag är nu. Men jag minns inget om att nån vi kände dog i Asiaten. Ändå dog mer än 5 miljoner runt om i världen.

Hong Kong
För att övergå till det jag upplevt själv, så kom Hong Kong på besök till oss i Hedekas 1970-71.
Man hade hört om den på håll, men så en dag så blev vi också drabbade, hela familjen ganska samtidigt. Den var också uschlig.
 Min pappa som var en arbetsam man släpade sig upp och skottade foder till djuren och morsan plockade säkert ihop några hundra ägg i hönshuset varje dag. För övrigt låg vi pall i en vecka eller så. Men vi piggnade till allihopa, även min morfar som då var runt 80.
I skolan gapade bänkarna tomma, men någon panik eller oro uppfattade jag aldrig. Man sa; Jaha, nu har ”Johanssons i svängen” också åkt på det. Mer var det inte, och alla repade sig. Inte en enda jag kände dog. Ändå tog Hong Kong mer än en miljon människors liv.

Mässlingen
För min egen del dröjde det ytterligare något år, så var det dags för ett nytt virus, Mässlingen. Alla fick den. Lika tomt i skolan då som under Hong Kong. Ingen var rädd, ingen panik. Vissa mammor åkte runt på ”mässlingbesök” för att få sina barn smittade medan de var riktigt unga. Då var det inte tal om om, utan om när man fick mässlingen.
Jaha. Så nu går mässlingen igen, tur att vi haft den, tänkte man när den kom på nytt året efter.
Runt om i världen dog drygt 2,5 miljoner människor av mässlingen varje år. Men jag kan inte uppbringa ett enda minne om att någon var rädd.
Jag vet inte vad som idag är rätt eller fel, men panik och rädsla har aldrig löst några problem. Det har däremot, lugn, balans och tillförsikt gjort.

Planer för ditten och datten
Men ur det andra perspektivet, så kan man undra vad vårt samhälle presterat under åren som gått.
Jag vet att det överallt har upprättats krishanteringsplaner och stabsfunktioner. Man har författat hållbarhetsplaner. Planer om jämställdhet och säkerhet, psykosociala handlingsplaner och planer för både ditten och datten. Ja, man har planer för allt, och de lagras i arkiv och skrivbordslådor.
Problemet med många av dem är att de just är pappersprodukter som är fyllda av själ och goda viljor, men när de väl ska sjösättas så fattas ledarskapet, förmågorna och resurserna.
Det är lite som brandchefen som skulle upprätta en omfattande kommunal räddningsplan. Den blev stor, den blev dyr och den fick beröm, men när den väl skulle prövas, så hade någon sålt brandbilarna för att pröjsa själva planen.
Till syvende och sist så är det var och ens ansvar att agera som du hade hoppats att du skulle gjort om inte om hade varit. Så coola ner. Det löser sig.
Sven-Arne Thorstensson

I veckans krönika förklarar Sven-Arne Thorstensson varför vi förr skrattade åt norrmännen, medan vi numera beundrar dom, för att det bara går åt fem norrmän för att byta en glödlampa.
Sedan citerar han professor Per Bauhn: ”Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.”
Lagen om offentlig upphandling har förändrat Sverige. ”På något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker”, skriver Sven-Arne Thorstensson.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Fel på rätt sätt

I landet Sverige är vi numera väldigt skolade, utbildade och allt mer akademiska inför varje liten uppgift som skall utföras. Den gamla norgehistorien om hur många norrmän det behövs för att byta en glödlampa har blivit sann, och den har blivit svensk.
Inget är sig längre likt. Vid varje tillfälle där något ser ut att behöva göras skall det först behovsanalyseras, beslutas, kravspecifieras och beställas. När åtgärden sen är utförd skall de kvalitetsutvärderas och dokumenteras, för att sedan utgöra säkerställt statistiskt underlag för nästa kommande beslut.

Inte så konstigt tänker vissa. Nej inte alls säger jag, så har det alltid fungerat automatiskt. Ty i en sund människas själ finns något som tidigare kallades personligt engagemang och ansvar. Just den företeelsen var både snabb effektiv och innehöll kvalitéer som idag börjar bli svåra att hitta.
Efter årtionden av akademisering har det uppstått en slags stor och kostnadstung samhällsfunktion, vars hela liv går ut på att analysera, väga och mäta det mesta. Insamlade data överförs sedan och blir statistik. Siffror på hög som få verkligen kan tolka och förstå, men de kommer framgent att utgöra ett oomkullrunkeligt beslutsunderlag i nästa omgång outgrundliga beslut.

Om vi nu tar steget över till det gamla begreppet ”Fyra män och en grop”. En gräver och tre tittar på, så är vi redan där på många ställen. Det tre utvärderar arbetet, och funderar hela dagen på hur man skulle kunna gräva effektivare, utan att för en sekund ägna tanken åt sin egen del i kostnaden och sammanhanget.
Likartade fenomen hittar man lite överallt. Inom skolans värld är det snart mer personal än elever. Och när det skall sparas, så blir det skolmat, böcker pennor och gummi som suddas ut ur budgeten.
De har räknat ut det, organisationen bakom alltså.
I ett aktuellt fall i en närbelägen kommun skulle byggnadsavdelningen spara någon liten procent. Då presenterades besparingsförslag på släckta gatlampor i de små byarna, sämre snöröjning och färre gräsklippningar som det enda realistiska bland hundratals miljoner i budgeten.
Visst ser vi symptomen.
Professor Per Bauhn vid Linnéuniversitetet uttryckte det så här för några år sedan:
Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.”

LOU kostar miljarder

Det är nu som vi ska ta klivet över till LOU. Lagen om offentlig upphandling. En lag som i sin linda hade goda intentioner men vars hantering idag kostar oss skattebetalare miljarder mer i ökade kostnader orsakade av ren inkompetens.
Låt oss ta en närmare titt. I den långa kedjan från behov fram till verkställande, lägger så den behovslidande en beställning hos en så kallad upphandlingsavdelning. Denna avdelning har spetskompetens på att utföra just upphandlingen korrekt.
Det de helt saknar är kunskaper om det de handlar upp. Man är alltså kompetent i att på pappret avgöra vad som är billigare och dyrare. Inte vad som är billigt och vad som är dyrt. Det ingår liksom inte i uppgiften.
Själva behovet har preciserats av beställaren. Med detta underlag utformas nu själva upphandlingen som leverantörerna skall offerera mot.

Men redan här har en stor del av de bästa små leverantörerna fallit bort. De varken orkar eller förstår upphandlingsdokumentens, ofta 30 sidors komplexitet. Nu kvarstår de större och mera vinsthungriga leverantörerna. De som oftast tjänar mest pengar på att vara smartare än beställaren.
Jag har sett, för jag har suttit på båda sidor.
Och precis som vanligt så är det motpartens svagheter som genom din egen smarthet kommer att göra dig till vinnare. Inte den egna styrkan.
Under åren har jag kritiserat dessa LOU-förfaranden men aldrig lyckats bli hörd.
Inte ens kommunrevisorerna vill ta i det.
”Vår uppgift är att säkerställa att rutinerna följts enligt mål och styrdokument.” Jo, tack för kaffet.

I min värld så är en upphandling ett sätt att få mer pang för pengarna.
Det är utanför vårt uppdrag sa revisorerna.
Så summan av kardemumman är att
På något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker. Och vi kan framgent åka till Norge, och beundra dem för att det endast går åt fem personer, till att byta glödlampan.
Sven-Arne Thorstensson

I veckans krönika skriver Sven-Arne Thorstensson om att få en spik i foten när man trampar neråt. Om den ökade klyftan mellan eliten och vanligt folk, och om att vara emot men inte för. Han efterlyser mål och ledarskap och förklarar att det kanske ändå inte hjälper att ta på sig rätt skor.

Ny månad i SD-fabriken

Krönika om att trampa nedåt och få spik i foten

Många hatar. Andra förvånas. Men ingen ser sin egen roll i sammanhangen.
Om nu SD fortsätter växa, så får vi in ännu mera konstiga åsikter i våra beslutande rum.
Det är dags att vakna upp nu och visa på ett sunt ledarskap, ordning och reda, samt att sluta upp med att påstå att allt fungerar så bra i världens bästa land.

Det gör inte det. Med stort intresse följer jag vår samhällsutveckling, och den har vridit på sig ordentligt de senaste åren.
De flesta har blivit emot någon företeelse, i stället för att vara för. Och var finns målen? Vi ser inga mål, och ingen vet vägen.
Det har till och med blivit så att man numera direkt försöker pekar ut syndabockarna.
”Se där…!”  ”Se på den…!” Och det funkar…så där.
Att man raljerar med det politiska toppskiktet är en gammal företeelse. Lika gammal som det fria ordet, och de första fria tidningarna. Det är enligt de flesta okey att sparka uppåt, men aldrig trampa nedåt.

Nu sker något av det omvända. Politiker känner sig kränkta, eller ännu värre, de nonchalerar kritik underifrån. Den politiska överklassen vill inte ta i allmogen, ens med tång.
Just det är illa nog, men det som är värre är att vi nu fått ett samhällsklimat som berättigar att trampa nedåt, bara du trampar rätt. Allmogen uppmärksammas numera allt oftare med att ha helt fel.

Själv förfäras jag av den elitism som allt fler ägnar sig åt. Det sker överallt, varje dag, i många sammanhang.
”Är du inte en av oss, så är du en looser.” Du blir utfryst och stämplas för det. Till och med de som kör buss, städar hotellrum, lagar din mat har blivit en slags loosers i samhällsklimatet.
”Om du utbildat dig så kunde du blivit något.”
eller
”Du kunde ju blivit vad som helst bara du pluggat.”
Just det där är att trampa nedåt ger större effekter än vad de rättänkande själva kan tänka sig. För de har tyvärr inte förmågan att känna den empatin eller förståelsen att inte alla kan tänka så fint och klokt som de själva.

Nu skapas avgrunder mellan människor. En segregering i livssyn.
Det räcker inte längre att göra så gott man kan. Nu gäller:
”Du ska göra så gott som jag tycker du borde.”
För att göra det tydligare så ställer jag frågan. Har du någon gång fått en spik i foten? Nä, trodde väl det.
Det är nämligen ganska få som fått just en spik i foten.
Men om du fått det, så vet du att de första fem dagarna så kommer du att tänka på just din spik i foten. Jävlar vad ont det gör. Om varför du trampade just där, varför du inte haft spiktrampskyddsskorna på dig.

Just då är du inte mottaglig för dina förnumstiga vänners utlåtanden.
”Det är ju ändå ganska ovanligt att man trampar på en spik.”
”Var glad för att stelkrampsvaccinet finns.”
”Du fick ju relevant vård av världens bästa välfärdssystem.”
De enda jag kan hålla med någon av dem är. Det kunde varit värre.
Jo, det kan ju alltid vara värre.

Sen, när foten läkt, tar du alltid på dig skorna med spiktrampskydd. Oavsett om det finns brädor med spik i eller inte.
Då kommer vännerna igen och säger; ”Inte ska du oroa dig för spik, ty det finns knappt några spik på detta bygge.” Risken för en ny spik i foten är ju ändå så liten.
Nej, inte om skorna, men om annat…
Sven-Arne Thorstensson

”Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och groende förakt”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika. ”De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen.

Klimatet som redan
får människorna
att starta krig

Vart vi är på väg, vet ju ingen av oss, men många är övertygade om att stora förändringar kommer ske och att vi behöver anpassa oss och förändra våra livsmönster och kanske även någon grundläggande värdering.
När något nytt, och stort står inför dörren, så är det inte så konstigt att var och en, både funderar och värderar. Att välja en ny väg är att skruva på sin tanke, inte lite, utan troligen ganska mycket. Ja, då känns det förstås ganska obekvämt.
Dessutom har du ju inte valt det nya själv. Det är någon annan som valt åt dig. Till och med någon nån annan stans, som du inte ens känner.
Det du är van vid känns tryggt. Tryggheten i vardagen och livet är en av de viktigaste hörnstenarna för varje individ, det vet vi sedan länge. Ruckas tryggheten, uppstår obehag om vart du är på väg, speciellt om ingen stakat ut framtiden så att du förstår den.
Hur har det blivit så här då, undrar ju förstås de flesta som tänker ett varv till.

”Så mycket fel”
Några förklarar det med att vi gjort så mycket fel under längre tid och att nu är det minsann dags att göra något åt det.
Andra säger att förändringarna kommit så snabbt så att ingen kunnat förstå omfattningen och NU, nu måsta alla både förstå och agera bums.
Själv står du där och inte riktigt ser det andra ser. Eller förstår vad andra ser som uppenbart.
Det är nu som du kommer ta ställning, din egen. Den bygger du på det som förstås känns bäst. Inte vad andra, som du inte ens känner, säger är bäst. Ditt ställningstagande bygger du kring den värld som du känner, lyssnar och diskuterar med dina vänner om. Den som bekräftar dina tvivel eller din övertygelse får dig att åter känna den där tryggheten som höll på att gå förlorad.
Om man ser tillbaka lite i tiden, så levde i stort sett alla med ett stort hopp om morgondagen. Det blir lite bättre sen. Och efter det ännu bättre. Vi har lärt oss att det kallas tillväxt. Tillväxt i ekonomin, tillväxt i livskvalité och ett bättre liv framgent, helt enkelt.

”Tillväxt gynnar allt färre”
Har nu den trenden brutits kan man undra? Jag vill påstå att den har det. Den så kallade tillväxten gynnar numera allt färre, och är mer och mer anpassad till dem som tänker rätt. Ty tänker du rätt så kommer tillväxten av sig självt via bekräftelsen från de som tänker på samma sätt, och det gynnar dem även ekonomiskt.

Just där har det blivit en slags rundgång i systemet. De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen.
När de, som nu sitter på, vad de själva anser vara samhällets eget facit så blir automatiskt numera minsta lilla avvikelse fel. Ty numera måste det allra mesta, vara exakt rätt. Ungefär har blivit både fel, fult och tämligen omodernt.

”Små avvikelser blir hot”
Så nu, helt plötsligt blir små avvikelser i åsikt ett hot. Är avvikelsen lite större, i ett för facitmänniskorna känsligt ämne. Ja då blir det per automatik, populism. Om sedan någon med bestämdhet ifrågasätter bubblans innehåll, då blir man rökt för tid och evighet.
”Förlåt dem, ty de vet icke vad de göra” så låter ett gammalt bibelcitat och det är väl i visst mått bra. Men bubblans folk dömer tusentals människor varje dag, till ett liv med sämre egen trygghet.  Och nu menar jag inte den tryggheten som gör att du känner dig trygg och säker på stan en fredagskväll, utan tryggheten till att du duger som du är, bara du försöker och bjuder till och att morgondagen kanske kan bli lite bättre.
Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och ett groende förakt.

Krigets förlorare
Hela det moderna samhället ligger i ett slags pågående inbördeskrig mellan olika fronter. Mellan gott och ont, mellan helt rätt och helt fel.
Krigets förlorare är de svagaste, de som inte klarar skolan fast de försöker, de som sliter varje dag med små medel för att få livet att gå ihop, de som vill men inte kan. De som förlorat hoppet om att imorgon blir bättre än idag.
Det vill säga, alla de som inte har förmågan att ta till sig den världsbild som bubblan format som vår gemensamma framtid.
Här kan vi tala om en tydlig och allvarlig klimatkris. Inuti bubblan har de fina åsikterna samlats och de visar allt oftare sin egen avsky mot det simpla utanför. De utanför tittar in och ser lika oförstående ut hur de klarar sig där inne. Förståelsen har försvunnit och avvikelserna är numera det enda som förenar. Det vill säga att har ett tydligt behov av att bekräfta sin egen teori med att bevisa att den andre har fel.
Det ungefär som för en nyanländ till Billingsfors. Att förstå hur man klarar av sulfitlukten. Men om man stannar kvar en dag eller så, ja då förstår man att man kan vänja sig och att livet kan fungera, till och med i Billingsfors.
Sven-Arne Thorstensson

Kapitel två i den svenska regeringsformen.

”Summan av den totala inkompetensen har idag blivit ett kulturminne”, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Då när fiskelägen som Smögen och Gullholmen kom till, krävdes inget bygglov. Idag måste det finnas ”en samhällsgodkänd och fastlagd plan, som just din idé ska passa perfekt in i. Annars blir det nej.” ”Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton.”

Många fiskelägen tillkom utan bygglov men betraktas idag som kulturminnen och ska därför skyddas. Smögen är ett exempel, ett annat är Gullholmen (bilden). Foto: G Åhrén

Om vådan av att fråga om lov

”Fråga inte så mycket – gör det istället”

Stryps entreprenören, då dör bygden. Så fråga inte så mycket, gör det i stället.
Om man frågar om lov riskerar ju svaret att bli nej. Ju fler man frågar desto mer ökar risken. Troligen är det därför lagar och tillämpningsföreskrifter idag kräver att du måste fråga gud och alla människor, kommunen, länsstyrelsen, föreningen för broms och knorr och intresseföreningen ”det var bättre förr”.
Ja, snart sagt alla måste tillfrågas om du bara så skall byta en fönsterbräda, gräva en grop eller lägga igen den. Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton. Det vill säga att det är bara rena turen som kan göra dig tillfreds. 
Hur tusan har det då blivit så här kan man undra? Förmodligen är det vår kollektiva trygghet i att det enda som känns säkert är här och nu, just nu!
All förändring innebär ju en risk. Den som säger ja till en förändring riskerar ju att vara delaktig i skulden om minsta lilla skulle bli fel, eller att någon blir arg. Det är nog därför det känns tryggt att säga nej, ty då blir det någon annans ansvar att eventuellt säga ja och ge dig lov att göra det du vill.
Själv ställde jag frågan till en tjänsteman, vars position var ungefär mitt i den hierarkiska stegen.
-Vad kommer det sig att ingen ovanför dig tar tag i det problem som alla ser och vars lösning är både enkel och uppenbar, samt dessutom billig, väldigt billig?
-Förstår du inte det sa han. Om de säger ja så blir det ju mera jobb och mera ansvar för att göra något som uppenbarligen inte är helt nödvändigt, i alla fall inte just nu.
I just det ligger nog en hel del av svaret. Ty det är tusen och åter tusen människor som varje dag går till jobbet, vars enda uppgift är att kontrollera nuet. Att bevaka att nuets ordning inte bryts och om det skulle utmanas så måste det finnas en samhällsgodkänd och fastlagd plan som just din idé skall passa perfekt in i. Annars blir det nej.
För en tid sedan försökte en simpel bonde få lov att bygga två hus på en plätt mark som han ägde. Samhällets riddare sa nej. Ty det skulle störa kulturmiljön. Å tusan, kulturmiljön.
För att bringa klarhet i ärendet tillfrågades länsmuseet, Länsstyrelsens kulturmiljöenhet och även planenheten tror jag kopplades in. Argumenten var tämligen förutsägbara från statens egna ”kulturriddare” och löd nästan ordagrant så här:
”Trakten präglas av den gamla bebyggelseformen med kyrkan på en höjd mitt i bygden. Gårdarna utgör en inramning och ligger spridda längs dalgången och tillsammans utgör detta ett stort bevarandevärde.
Då ställer sig förstås vän av både ordning och sunt förnuft frågan, hur kunde det bli så här unikt och bra.
Vad jag själv påpekade, utan att vara sakägare var. – I denna bygd, vad jag vet har endast ett enda nytt hus byggts sedan 1970-talet. Troligen det enda som har ett bygglov. Alla andra hus tillhör gårdarna och är byggda före man ens kunde stava till ord som kulturmiljö eller tillstånd.
Gårdar och hus är alltså byggda av helt novisa och outbildade bönder och några av traktens timmermän och snickare. Ritningar, om de fanns hade man troligen lånat från någon grannby eller nån annan som också byggt sin mangårdsbyggnad av lust och utan bygglov. Summan av denna totala inkompetens har idag blivit ett kulturminne, en miljö som inte får drabbas av vår tids noviser. Här skall de akademiska männen och kvinnorna säga sitt. Ty det är ju dessa som vet bäst.
Tänk er tanken att komma som Jens fiskare till Länsstyrelsen med en idé.
-Jä har hittat e skreva längst ut mot Hållö där isen lägger sä sent å tinar tidit. Där vill jä bygga e sex hundra meter lång brygga å några sjöbuar. Där kömmer dä sjuda å liv å fölk kommer både trivas å tjäna levebrö… Jä tänkte kalla dä för Smöögen… När kan jä börja bygga…?
Ja, ni förstår ju vad svaret hade blivit idag. Det som Jens gjorde dåhar blivit en oersättlig kulturmiljö idag, helt utan bygglov under tre hundra år.
Så fråga inte, bygg på… Det funkade ju rätt bra i Sunnanå…
Ty det är alltid lättare att få förlåtelse än tillåtelse.
Sven-Arne Thorstensson

”Mer pengar till din bonde”. Står det på paketet. Läs krönikan för att få reda på hur det hänger ihop med Sven-Arne Thorstenssons väckarklocka. Foto: Westsidan.

”Världen är full av vilseledande krafter”

”Starta dagen med ett varför”

Invanda mönster styr dina val

Som människa och företagare står du alltid inför olika val varje dag. Det första är; Ska jag stiga ur sängen när klockan ringer? Det valet har du redan förberett kvällen innan, då du valde att inte ställa om den, från den tid den brukar ringa. Redan där är du fast i en rutin. Men ändock har du ett val när den ringer. Stänga av och somna om eller plikttroget sätta fötterna i golvet och köra igång som vanligt.
Nu är förstås just detta val inte så avgörande för framtiden, men det kan vara det. Tänk om du struntar i vad som händer om du ligger kvar. Det får bli som det blir, du har annat i sinnet för den här dagen. Eventuellt får andra göra det du bestämt dig för att inte göra.
Nu handlar det om stora, inte om snabba enkla val. Utan större och troligen mer långsamma. Men oavsett om processen varit lång så kommer du alltid till den punkten när du gör det slutgiltiga valet. Att byta spår. Att börja, eller att sluta, med något.
Det vanligast är att göra lite av varje. Inte sluta helt eller inte börja helt helhjärtat. Det är nämligen svårt att vara distinkt när välden är full av vilseledande krafter.
Det är dessa krafter jag nu vill peka på.

Vad styr dina val?
Fundera lite över Wittgensteins tes. ”Ingenting är av nödvändighet vad det synes vara.”
Blir du invaggad och styrd i dina val? Självklart blir du väl det. Gammal kultur och invanda mönster avgör ofta dina val och din väg. Men det finns också pågående nya krafter som vill påverka dig i smyg. Få dig att göra vissa val, eller kanske inte kunna välja.
Den gamle statsministern Göran Persson återanvände ett gammalt ordspråk som troligen borde användas lite oftare. ”Den som är satt i skuld, är inte fri”. Är skulden för hög är du inte fri.
Låt mig drista mig till fräckheten att jämföra med Lantbrukskooperationen och den allians som byggdes stark med statsmakterna under efterkrigstiden. Folket kanske inte svalt direkt, men maten skulle bli billigare, och tillgången skulle säkras.

Priset ett maktvapen
Det bästa sättet dåförtiden var att garantera fasta produktpriser. Den som ansåg sig kunna producera för det priset gjorde det, och om kollektivet tyckte det var för magert, kunde man förhandla priset. Först upp, men i sinom tid även ner.
Matens pris hade blivit ett maktvapen. Ett vapen som inte allt för sällan riktar sig tillbaka mot den som just odlar och producerar.
Varför är det så dålig lönsamhet i mjölk och fläskproduktion? Jo, för att de flesta tjänar på det. Inte producenterna förstås, men alla andra.
Här har vi under årtionden invaggats i att vi är starka som kollektiv. Det är väl sant, men också svaga. Små och svaga. Skuldtyngda och med väldigt få handlingsalternativ.
Tänk på motsatsen. Tänk om producenterna av mjölk och fläsk kunde göra som exempelvis stora internationella spannmålsodlare i Asien och Afrika. Är priserna dåliga, då odlar de inte. Är priserna höga, då kör man igång. De gör det för de kan. Och de gör förstås rätt och en liten nytta, att minska utbudet.

Mjölkkrisen 2016
OM vi backar tillbaka till 2016 och den djupa mjölkkrisen. Bonden fick bara drygt 2 kronor för mjölken och världsmarknadspriserna var väldigt låga. Det logiska då hade varit att via några enkla klick på datautfodringen, sänka produktionen i ladugården med säg 8 procent inom en vecka. Till och med gallrat ut lite kor i förtid.
Nej, så gjorde man inte. Ty för att kompensera bristande lönsamhet så producerar man mer volym, istället för mindre. Jag vill påstå att det är just därför priserna inte pressas uppåt i marknaden när utbudet sjunker. De flesta tjänar ju inte på det. Det vore nästan bara bonden. Om volymerna är stabila, och lönsamheten precis så hög att mjölkdropparna är värda att pressa ut. Ja, då fungerar den stora apparaten som bäst. Kunderna köper billig mjölk, mejerierna klarar sina avskrivningar, affärsledningen får sin bonus, och bonden får hålla tillgodo med det som blir kvar.
Detta system fungerar endast när leverantörerna är många, skuldsatta och är vana att inte kunna välja.
Sven-Arne Thorstensson

”Allt som ska offentligt kommuniceras filtreras ner till ett könlöst snömos som egentligen inte säger någonting alls”, skriver veckans krönikör Sven-Arne Thorstensson, som resonerar om demokratins kris, och varför allt fler vänder politiken ryggen och den allt smalare åsiktskorridoren.

Konsensus-sjukans likstelhet

”Allt filtreras ner till könlöst snömos”

Allt fler avstår från att engagera sig som politiker och vi bör förstås ställa frågan varför. Trenden i sig håller effektivt på att undergräva tilltron till demokratin. Vi ser det ske, men gör ingenting åt det.
Det mentala avståndet ökar nu mellan väljare och politiker. Det tragiska är, att om du ska lyckas att få en position inom ett parti eller intresseorganisation, så behöver du anpassa dig ”in absurdum”. Numera så accepteras inte att någon sticker ut från den snäva gemensamma plattformen.
För att försäkra sig om den totala likformigheten, använder man sig av en välplanerad och strikt kommunikationsstrategi som alla beordras följa.
Du som enskild politiker av låg rang, får snart inte säga någonting alls. Det har till och med blivit så att om du inte tillhör den absoluta partitoppens inre krets, har du snart inte ens rätten att ha en åsikt över någonting överhuvudtaget, i alla fall inte så att det på något vis kan nå offentlighetens ljus.

”Könlöst snömos”
Allt som skall offentligt kommuniceras filtreras ner till ett könlöst snömos som egentligen inte säger någonting alls. Det är det som är själva strategin, och det är därför vi ser så få intressanta utspel idag. Det händer nästan aldrig.
Resultatet blir förstås att viljestarka personer avstår helt från att ansluta sig till de tysta kollektiven, de som vissa kallar röstboskapen. Det har helt plötsligt blivit fult att vilja något och ännu fulare att göra fel.
Vid den punkten kan vi stanna upp och reflektera en stund.
Världen omkring oss i samhället är väldigt heterogen. Vi alla styrs av olika värderingar som människor.
Alla bör ha rätt att vara den man vill, med undantaget att det inte skadar andra.

Korridoren förödande smal
Med detta i minnet, ser vi de personer vi valt för att föra vår talan, nu sitta bakbundna av stark central styrning.
Vi börjar se igenom detta nu. Den politiska fåran, eller den så kallade åsiktskorridoren, har blivit förödande smal, och bara de som trivs i att själva bli styrda stannar där.
Hur kan det ha blivit så här? Troligen är det så att samhällsnormen nu blivit storföretags-management, anpassad till storstadsmiljö. I den miljön är alla utbytbara. Ord som formell kompetens väger nu blytungt tyngre än personliga egenskaper och talang.
De allra flesta av oss har nog svårt att känna sig hemma där, och anpassa oss till en sådan likriktad och känslobefriad miljö. När vi själva känner den känslan, ökar samtidigt avståndet till dem som trivs i den.
Vi behöver möta människor före funktioner. Vi behöver helt enkelt känna oss viktiga i vardagen.

Att göra rätt
Själv tror jag att de allra flesta människor gillar modiga och frisinnade vänner och ledare. Personer som vågar säga vad de tycker och stå för det de säger, och framförallt personer som kan erkänna att de gjort fel. Känner man så, så ogillar man samtidigt motsatsen.
Det vi ser nu är att våra företrädare hellre ägnar sig åt att göra saker rätt, än att göra – rätt saker. Tryggheten i detta är att de känner sig säkrare att gå omkring med någon annans åsikt än sin egen.
Det handlar om den borttynande viljan. En titt på vad olika personer delar på sociala medier, visar en grupp som fotograferar den mat som de just lagat, och som nu ligger på tallriken. Dessa personer blir ibland förminskade av andra som triviala.
Här vill jag påstå att dessa är väldigt konkreta i sitt budskap. ”Se här”, den här maten har jag lagat och den skall jag strax bjuda mina vänner på.
När en bekräftelsetörstig politiker delar bilder så är det ofta någon annans Power-Point man fotograferat, och vilka viktiga vänner man träffat under dagen. Och inte ett ord om vad man tänker göra sen.
Hur detta utvecklas vet man ju inte. Antingen börjar matfotograferna att plåta andras kokböcker, eller så kommer ”viktigavännerfotograferna” att börja plåta det färdiga resultatet. Klart att serveras.
Sven-Arne Thorstensson

”Jordens undergång är nära”

Hot om katastrofer är oftast en lönsam affär

När jag växte upp fanns det ett litet gäng som ville avskaffa demokratin och införa diktatur. De var välorganiserade, men hade inte resurserna. Och inte många tog dom på allvar. Utom SÄPO. Och möjligen Expressen.
Nu finns det åter ett gäng som vill avskaffa demokratin. Och precis som sina föregångare är motivet att deras mål är så viktigt att inget får stå i vägen. Inte ens folkviljan. Och folk förstår ändå inte sitt eget bästa, resonerar man.
Det måste medges att hotet mot demokratin den här gången smäller lite högre. Jordens undergång låter ju förskräckligt. Då handlade det ju egentligen bara om vem som skulle tjäna pengarna, han som uppfunnit dragkärran, eller de som hjälpte honom att skruva ihop den.

Man kan säga att båda visionerna innehåller ett katastrofscenario. Jorden går under för att det blir några grader varmare, isarna smälter och tätbefolkade områden drabbas av översvämningar.
Gänget som predikade när jag var ung hotade med upplopp, revolution och proletariatets diktatur. Och precis som nu var det lagbundet, och gick inte att stoppa. Det var bara en tidsfråga. Man kunde bara foga sig. Gemensamt för båda är att vi måste förändra samhället i en viss riktning. Att det är nödvändigt. Och att det samhälle vi lever i nu är dömt till undergång.
Skillnaden är att det nu finns en tidsfrist. Tio år. (Ja, jag vet att man hela tiden flyttar fram tidsfristen.)

Hot om katastrofer och elände brukar fungera. Kyrkan predikade om helvetet. Vi måste lyda Gud och prästen, annars hamnar vi i helvetet.
Jag lämnar till läsaren att själv bedöma sanningshalten i alla dessa katastrofscenarier och fundera på vilka som gått i uppfyllelse och vad vi kan lära oss av det.
Jag nöjer mig med att konstatera att varje tid har sina vanföreställningar, och sina profeter, som försöker övertyga eller skrämma oss att handla på ett visst sätt. Om vi inte köper oss fria förstås.

Kreativiteten är stor när det gäller att tjäna pengar på katastrofer. Katolska kyrkan sålde avlatsbrev. Man kunde alltså köpa sig fri från helvetet. Al Gore har gjort sig en förmögenhet på att sälja klimatkompensation. (Googla om du inte tror mig)
Världsnaturfonden, WWF, säljer frälsning från katastrofen genom att erbjuda alla som vill att bli fadder, med det förbluffande budskapet att det går att hejda jordens undergång. Man behöver bara betala hundra, tvåhundra eller trehundra kronor till WWF.
I EU köper de stora industrierna utsläppsrätter, och fortsätter att släppa ut växthusgaser. Nyligen fick vi veta att ett stort oljebolag fick utsläppsrätter gratis av EU. Det var nog inte så det var tänkt. Det visar för övrigt hur seriösa EU är – när det gäller jordens undergång.

En sak är dock ny. Och det är att ingen vågar säga emot. Alla jamsar med. Till och med media som har i uppdrag att kritiskt granska, vara objektiva och sakliga, har förfallit till kampanjjournalistik för att bygga på rädslan och skräcken för en undergång som är oundviklig. Om vi inte slutar äta kött, flyga och köra bil.
Under tiden fortsätter SSAB, Cementa och oljeraffinaderierna att släppa ut växthusgaser som om de inte visste att jorden håller på att gå under. Och regeringen sitter med skägget i brevlådan och vet inte hur man ska hantera Preemraffs ansökan att få bygga ut raffinaderiet i Brofjorden. Hur man än gör blir det fel.
Hur Preemraff har tänkt sig att räkna hem den enorma investeringen om Jorden går under om tio år är en gåta. Även om alla inser att det handlar om överdrifter så ska vi enligt politikerna vara fossilfria 2030. Men det kanske bara är bullshit det med.

Den stora frågan är trots allt vad som händer med demokratin. I praktiken har vi redan lagt en stor del av makten i händerna på en aktivistisk elit. Och denna elit verkar inte generad på något sätt över att reducera klimatfrågan till den enskildes konsumtion av kött, flygresor och fossildrivna bilar. Trots att alla som är insatta vet att det är industrin som står för de stora utsläppen.
Industrin tycks ha skaffat sig en gräddfil, inte bara förbi demokratiskt fattade beslut, utan på något mirakulöst sätt förbi själva Apokalypsen. På annat sätt kan man ju inte tolka regeringens beslutsvånda när det gäller Preemraff.
Visste ni förresten att Uppsala Universitet ger kurser i Jordens undergång. Jodå, det är faktiskt sant. Kursplan, undervisning och seminarier. Man kan till och med ta en examen. Vad man nu ska med den till, när jorden har gått under.
Westsidan

Jordens undergång är ett populärt tema. Media missar sällan en chans att skriva om domedagssekter. Skillnaden nu är sekten är total. Foto: Westsidan.

Lärare sjunger ut

Upphandling och HBTQ – rena Monty Python

Att den svenska skolan befinner sig i ett katastroftillstånd kan knappast ha undgått någon. Enligt PISA-undersökningen sjönk Sveriges plats i världen drastiskt på bara ett decennium, från 2003 – 2014: Matematik från plats 6 till plats 38, Naturvetenskap från 5 till 38, Läsförståelse från 6 till 37. ”Världens bästa skola” (enligt en skojfrisk politiker) trängs nu i jumboligan bland länder i Sydamerika och Balkan. Frågan om varför får politikerna att vråla beskyllningar och undanflykter, ”Kommunaliseringen!”, ”Friskolereformen!”, ”Invandringen!”, ”Vänsterflummet!”. Vad man ska göra åt det finns det dock ingen plan för.

En miljard
Men, situationen saknar inte sina komiska inslag. Stockholms stad beslöt sig för en djärv lösning, en ny digital sajt! Det måste väl lösa problemen. Sajten, kallad Skolplattformen, har hittills kostat nära en miljard kronor (det är nio nollor, om någon undrar). Det är mer än vad Wikipedia eller ”Game of Thrones” kostar. Skillnaden är dock att Wikipedia och ”Game of Thrones” faktiskt fungerar, vilket man inte kan säga om Skolplattformen. Efter fem års förberedelser lanserades sajten förra året under höga skrin om att nu var frälsningen kommen. Resultatet? Alla användare, lärare, elever och föräldrar har klagat på att den är krånglig, långsam och svår att använda. Det har varit stora problem att logga in, men det kanske inte gör så mycket eftersom hela systemet med jämna mellanrum beslutar sig för att lägga av. Varför vet ingen. 

Konflikt om namnet
Till råga på eländet har det brutit ut en konflikt om namnet Skolplattformen, som varumärke. Jurister har kallats in vilket lär garantera att kostnaderna fortsätter att skjuta i höjden. Datainspektionen har inlett en granskning av sajten sedan känsliga personuppgifter legat öppna för alla att ta del av. Lärare klagar på att det som tidigare tog 10 sekunder att skriva in (t ex frånvaron) nu tar 10 minuter. Eftersom staden (politikerna) i sin stora vishet bestämde att det inte fanns någon bra paketlösning la de ut jobbet på en mängd olika leverantörer (kallade ”moduler”), vilket gör att ingen har ansvar för någonting. En lärare som försökte lösa problemen tvingades skicka iväg 47 mejl till ”modulerna” och fick 58 svar. Detta tog en månad och när det var klart var problemet fortfarande inte löst.

Misslyckad hemsida
Frågan är hur detta är möjligt. Hur kan Indien, ett u-land, framgångsrikt skicka en satellit till planeten Mars för en mindre kostnad än vad Stockholms stad slängt ut på en fullständigt misslyckad skolsajt? Hur kan Sverige, ett i-land (?), fungera sämre än Jönssonligan? Kanske är svaret ideologi eller snarare ideologier. Ekonomiskt en vilda-västern-kapitalism där ”marknaden” påstås vara effektivare en allt annat. Politiskt en blandning av flum, identitetspolitik och moralism. 
Det faktum att skolorna inte har råd att köpa in tillräckligt med böcker och annat material beror nämligen inte bara på Skolplattformen. De måste, enligt order uppifrån, slänga ut miljoner kronor på så angelägna saker som föreläsningar om HBTQ-frågor, snabbutbildade ”konsulter” som tvingar lärare att leka antirasism och inrättandet att speciella ”Transgender-toaletter” (jo, det är sant!). 

”HBTQ-certificat”
Skola efter skola kan nu stoltsera med ett ”HBTQ-certifikat”. Det tar fem heldagars ”utbildning” (flum) och kostar hundratusentals kronor. Dock är det tveksamt om det var en så lyckad investering. Begreppet som för några år sedan hette HBT och senare HBTQ har nu utökats med ytterligare än bokstav. Den korrekta beteckningen är nu HBTQI (fråga mig inte vad i:et betyder, det vill ni ändå inte veta). Så snart får väl skolorna investera i en ny utbildning så att de kan få ett ”HBTQI-certifikat” istället (det gamla gäller väl inte längre nu när det blivit inaktuellt p g a namnbytet).
Finns det då ingen väg ut ur eländet? Bara en. Utnämn omedelbart John Cleese till skolminister!
Urban Smygebratt
Lärare

Bilden av Sverige i medier utomlands blir allt mörkare. Det har många orsaker och kan få konsekvenser. Foto: Västsidan.

Synen på Sverige allt mörkare

Sverigebilden utomlands har försämrats på senare tid. Det konstaterar MSB som i en intervju med SR varnar för konsekvenserna.
MSB ser flera orsaker till att bilden av Sverige försämras utomlands. Sociala medier och medierapporteringen fokuserar numera på andra saker än tidigare.
Sverige används till och med som ett dåligt exempel i flera fall, enligt en enhetschef på MSB. Om man googlar Sverige utomlands så poppar det numera upp bilder på brinnande bilar. I vissa fall överdrivs medierapporteringen.
Om den negativa bilden av Sverige förstärks kan det påverka vårt lands anseende utomlands , konstaterar MSB, vilket i sin tur påverkar våra möjligheter på många områden, som handel, turism, kultur och internationella förhandlingar.
Donald Trumps, president i USA, har i flera uttalanden påverkat omvärldens bild av Sverige. Och inom högerpopulistiska kretsar lyfts Sverige gång på gång fram som ett varnande exempel.
I våra grannländer är attitydförändringen mot Sverige tydligast i Danmark. Redaktören Thomas Hedin, på danska sajten Tjekdet hävdar i Metro att den politiska korrektheten har slagit tillbaka mot svenskarna, och att man till och med kan se en slags skadeglädje bland danskarna.
Medias rapporter om omfattande bilbränder påverkar danskarna, menar Hedin, som dock tror att de flesta danskarna anser att bilden är överdriven. Samtidigt menar han att danskarnas bild av Sverige troligen påverkats av händelserna.
I Norge framställs Sverige som ett land där mycket har gått snett på grund av en liberal invandringspolitik. Mina Liavik Karlsen, som granskat norska sociala medier, menar att ett besök av Fremskrittspartiet i Rinkeby 2017 påverkat den norska Sverigebilden. Stockholmsförorten pekades ut som ett skräckexempel och gav upphov till begreppet ”svenska tilstander” som ökade i användning från 338 gånger 2016, till 1 226 gånger 2017, enligt mediearkivet Retriever.
Till en mer negativ Sverigebild bidrar också att brottsligheten i Sverige blivit ett vanligt inslag i norska medier. Det är sällan Sverige lyfts fram som ett positivt exempel i sociala medier.
I Finland är bilden av Sverige kluven. Tidigare har det funnits en beundran för Sverige, som ofta varit föregångare när det gäller trender inom musik och populärkultur. Numera beskrivs Sverige allt oftare som ett varnande exempel, och Finland ska akta sig för att göra samma misstag när det kommer till invandringspolitiken, enligt Jonas Jungar, chef på Svenska Yle.
Sverige är inte längre en förebild för Finland.
Paul Rapacioli, grundare av engelskspråkiga tidningen The Local, som bevakar Sverige, talar om två Sverigebilder. Den om framgång och den om förfall. I en intervju i tidningen Metro talar han om den motsägelsefulla bilden; en om ett land som kollapsar, med upplopp, gängvåld och våldtäkter, och en om progressiva värden, om framgångsrika företag och jämställdhet.
Den negativa bilden baseras främst på problem med integrationen, konstaterar Paul Rapacioli.
I ett inslag i brittiska BBC från 2018 används Sverigebilden som ett politiskt slagträ i debatten. Sverige beskrivs som en socialliberal välfärdsstat, och som ett av de mest jämställda länderna i världen, men också som ett land med en misslyckad migrations och integrationspolitik, och ett land som har svikit de lågutbildade.