Krönikor

Från surdegsbagare Persson till Knådar-Stefan har det hänt en del i bageriet. Knådar-Stefan som nu tagit över klarar sig inte själv utan måste ta hjälp av andra bagare. Och när man dessutom glömt bort recepten, struntar i degen och brödätarna, och bara anstränger sig för att hålla bakpulverbakaren och hans snabbjäsande bagerier borta. Ja, då blir det som det blir. Risken är stor att vi snart bara kan köpa scones i butiken, konstaterar Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.

Sockerbagarnas tid är över

Alla minns väl surdegsbagaren Persson som efter Elfsborgsbagare Carlsson bakade borgarbröd under tio år på raken. På något sätt fick Göran det gamla bageriet att grädda bröd som de flesta åt. Men som på mången bagare innan, så tröttnade folk också på Görans enahanda knådade, och ibland smaklösa borgar-formbröd.
Så en höstdag 2006 hade en knapp majoritet av brödätarna skapat en bak-allians mot formbrödsbagare Persson.
In i bageriet kom nu sockerbagaren Fredrik. En välborstad rookiebagare som var så strömlinjeformad att han aldrig ens tänkt ta på sig varken bagarrock eller bagarmössa.
Här fanns fina fram recept. Flera av dem hade aldrig ens testbakats innan. Men de såg fina ut på bild.

Gamla recept
Även några gamla recept fanns med. Till och med dom som varit prövade innan, men oavsett skulle de prövas en gång till, även om de tidigare inte varit ätbara.
Med i menyn, var också så kallade profilbröd som skulle fotograferas till när Bagar-Fredrik åkte utomlands som statsbagare och berättade om den svenska bak-konstens förträffliga förträfflighet.
Tant Maud, som var den som egentligen tussat ihop Bak-alliansföreningen, fick av medveten Fredrik en övermäktig uppgift, för att hon skulle hålla sig ifrån recepten helt och hållet.
Han var helt enkelt rädd för att det skulle börja lukta lantbröd ur munnen på folk igen.
Så för att hålla tant Maud borta från recepten, gav han henne ansvar för bagerierna och deras maskiner.

Vankelmodige Janne
Likadant var det med den vankelmodige Janne. Han stoppades in i utbildningsverksamheten av unga brödätare och just detta blev så effektivt att på bara några år visste inte de små brödätarna ens vad ett bra bröd borde smaka. Och till och med den skojfriske Hägglund lyckades Fredrik eliminera.
Han fick ta hand om reparationsverkstaden, som senare till stor del såldes ut till ett antal plasticpaddingbolag, vars bästa merit var att fakturera reparationer.
Till sin hjälp i denna meny, hade förstås Fredrik ett antal egna receptskrivare.
De flesta var mest intresserade av att fotografera bröd som aldrig testätits överhuvudtaget.

För mycket jäst
Det mesta gjordes på hemmakontoret men ibland, bara ibland, blev han tvungen att ta in receptförslag från sina gamla alliansbagare.
Han fick en påse med ingredienser som hans tre vänner propsade på, skulle ingå.
Därefter hystade han in dem lite här och där, och för att degen skulle jäsa ordentligt, så tillförde han under hela sin bagartid mycket jäst.
Det han missat helt, var att många inte litade på Fredrik bagares förmåga att baka bröd med så mycket jäst. Här och där jäste det över, medan andra bullar fick en hård stålrand, när jästen kastats in efteråt i ugnen.
Ett annat problem för Fredrik-bagare var, att i flera av de nedlagda och tillsynes omoderna och fula gamla bagerierna, hade nu bakpulversbagaren Jimmy öppnat snabb-bageri.
Här erbjöds nya bullar efter diverse önskemål. Han snabbanställde både kreti och pleti i bageriet och bullarna bara sprutade ur ugnen, och de som tröttnat på både Perssons formbröd och Fredrik-bagares svårtuggade bakverk, valde nu att stilla sin hunger med bröd bakade utan jäst.

Stängde butiken
Men så en sen natt för sex år sedan stängde Bagar-Fredrik sin butik. Folk tuggade bakpulverbröd och vissa längtade tillbaka till Perssons formfranskor. Även de båda luft-bagarna grön och röd lockade ganska många. Troligen för att båda lovade bröd som kunde bakas av just bara luft, men även de sålde en och annan limpa på valdagen.
När så solen steg upp saknades en bagare som kunde sköta bageriet själv. Alla tittade sig vilset omkring. Alla såg att råttorna börjat knapra på mjölsäckarna och i bageriet hade ingen städat på länge.
Kvar fanns bara de fagra photoshopbilderna på hur bröd skulle kunna se ut, men om smaken och näringsvärdet var man helt oense.
Nu startade en av de mest intressanta delarna i svensk bagerihistoria. Surdegsbagar-Perssons arvinge Knådar-Stefan klev fram. Han hade ingen direkt bagarvana alls. Hans tidigare meriter var att försöka foga samman saker i metall och inte mjöl, jäst och vatten. Men knåda kan han, samtidigt som han gjort sig känd för att sällan få in en deg i ugnen innan den jäst över.

Tvingas be om hjälp
Men stackars Knådar-Stefan klarade sig inte själv. Han var helt enkelt tvungen att be om hjälp i bageriet. Efter en hel karusell av receptblandningsförsök, slutade det i en traditionell Surdegsmeny som kompletterades med 73 små rätter.
Problemet var att alla 73 skulle in i degen, oavsett hur de smakade och passade. Och inte nog med det. De två luft-bagarna Röd och Grön fick också ett finger med i degtråget.
Egentligen så brydde sig ingen om varken degen, brödet eller de som skulle äta. Det enda de brydde sig om var att med allt tillbuds stående ingredienser, recept och bakteknik stoppa bakpulverbakaren och hans snabbjäsande bakpulver-bagerier.
Så nu står vi här med en halv-pizza per månad i Dalsland, En arbetsförmedling i jojo-läge. En satsning på förnybar energi som inte får innehålla förnybara råvaror. Lagar som inte längre fungerar. En polis som ska se fin ut på bild och en rättsskipning i våra domstolar som är mer feg i att göra fel själva än att göra rätt för samhället.
Tyvärr så orkar ni nog inte läsa hela listan, så jag avrundar den med att tycka synd om utbildningsministern som nu inte har adressen till de skolor som hon basar över…
Och under tiden som Knådar-Stefan knådar och resten kavlar, så är risken stor för att både du och jag bara kan köpa scones i butiken framöver.
Sven-Arne Thorstensson

”Risken är stor
att vi bara kan köpa scones
i butiken framöver”

Att servera bröd och skådespel till folket för att vilseleda är inget nytt påfund. Redan för tvåtusen år sedan myntades begreppet i Rom, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Skillnaden nu är att de som inte fogar sig, slipper slitas i stycken av leijon på Colloseum. Istället slits de bildligt talat i stycken offentligt av mainstreammedia. Självbelåtenheten som ligger bakom detta, är precis som i det gamla Rom, förstadiet till förfall och haveri. ”Och när självbelåtenheten är som störst, finns inga tillräckligt stora speglar.”

Med ena foten i Colosseum

Diktaren och satirikern Decimus Juvenalis myntade för 2000 år sedan uttrycket ”bröd och skådespel till folket”. Det var en satir och en beskrivning av hur den romerske kejsarna förledde folkmassorna.
Var massorna hyfsat mätta och försedda med distraktion, i form av regisserade spektakulära skådespel, så höll de sig lugna. Det var under den tiden som Colosseum och andra liknande arenor byggdes runt om i romarriket.
Genom skådespel med planerad distraktion, fick folken något annat att tala om än det som kejsardömet mest fruktade, att något höll på att gå fel.
Imperiet höll nämligen på att gå åt fanders. Rom hade fullständigt tappat kontrollen över både sig själva och alla hot som gjorde att systemen fungerade allt sämre. Dessutom tryckte militära hot på från öster.
Känns det igen? Ja lite faktiskt. Självbelåtenhet är nämligen det akuta förstadiet till förfall och haveri. Och när självbelåtenheten är som störst, finns inga tillräckligt stora speglar.

USA-valet ett skådespel
Från allt det där gamla, kan vi dra många paralleller till idag. Runt om kring oss kan vi se mängder av mer eller mindre arrangerade skådespel.
Ta valet i USA som exempel. Varför ägnar sig största delen av vår ”informationsapparatur” åt att ensidigt och oproportionerligt lyfta just jänkarnas val av president över allt annat.
Det är gladiatorer som är distraktionen. En kanske god, den andre är Trump i form av Barabbas den onde.
Det är gladiatorerna som blivit intressanta och vilka spikklubbor de använder. Om den ene är ful och fuskar. Ja ni ser.
Samtidigt, trots spaltmil om USA-valet så vet vi knappt skillnaderna i deras politiska förslag och om hur senat och kongress fungerar.
Vi stirrar på Vita huset och förfasas medan federalisterna jobbar ostört i Bryssel. Lika ostört som Löfven kan fortsätta ducka här hemma och låta media och Sjöstedt sätta rubrikerna.
Enda skillnaden är att vi nu slipper köa för en plats på Colosseums hårda stenbänkar.
Skådespelet regisseras och streamas nu direkt rakt in i din mobil, eller via statens eget SVT. Men skådespel är det.

Fajten tar allt ljus
Covid-19 är ett annat. Aldrig någonsin tidigare har en virussjukdom blivit till ett så stort skådespel. Intresset har under våren och sommaren riktats, troligen medvetet, mot obegriplig statistik, ojämförbara procenttal och vem som vet bäst eller är värst.
Knappt någon har ifrågasatt polariseringen, eller utrett läget på ett mer grundläggande och seriöst sätt. Syftet är inte att trygga befolkning och fakta. Skådespelet går ut på konflikten och rädslan av att ha valt fel sida.
Vi har sett corona-gladiatorerna som sänts ut på arenan, på den ena sidan. Mot en hel räcka med publicitetstörstande doldisforskare som gladeligen kastar sig ut i syfte att tycka helt olika utan att ens tänka på att just ingen vet. Men de tror att de kanske, rent matematiskt skulle kunna få rätt, senare. Under tiden som de hugger varandra slipper andra tänka på det som verkligen är viktigt. Nu är det fajten som tar allt ljus.

Diktatur i praktiken
Den här listan på vilseledande fokus kan göras hur lång som helst och den bygger hela tiden på att någon riktar strålkastarna medvetet på en sak i taget.
Lyser det tillräckligt starkt, ser du inget annat just då, och det är just det som den som styr lampan vill.
Det var det som hände i Rom för 2000 år sedan och det är samma som sker idag. I praktiken så var det diktatur i Romarriket och idag har vi det som kallas demokrati.
Men likväl så upprepas samma sak. I Rom fanns ingen fri press. Det fria ordet bars av några filosofer och satiriker. De sistnämnda fick hållas om de inte gjorde allt för stora övertramp. Om de gjorde det kastades de helt sonika framför lejonen som ett förspel i Colosseum. Kejsaren bestämde vem och när.

”Vi måste foga oss”
Precis samma sak gäller i idag. Men nu är det inte längre Kejsaren som anbefaller att ”kättaren” skall dö. Nu är det vår egen självgoda mainstreammedia som påkallar lejonen och fördömer den som anses utmanande, till att slitas sönder i spalter och nyhets-flash.
Ty idag måste du och jag foga oss att vara mainstream, väldigt mainstream om någon med gunst hos kejsarna skall ens lyssna på dig. Alla skall finnas i samma fålla på väg mot samma fälla.
Det är här jag dristar mig till jämförelsen med Covid-19. När det inte finns ett framtaget fungerande vaccin att använda, då låser man in folket och vilseleder det med skådespel.
När det gäller utmanandet av det som nu håller på att bli en diktatorisk vänstergrön-socialliberalt-mainstreamat kalejdoskop, så finns, som tur är för dem, ett fungerande universalpreparat som behandlingsmetod.
Deras medicin är nämligen begreppen ”alternativ media” och ”fake-news”. När dessa sätts in så dör allt som ens försökt bryta igenom dagens kejsardömen och ”Lakej-mainstream-media”
Jag ser bilden tydligt. Gör du?
Sven-Arne Thorstensson

”Självbelåtenhet
är förstadiet
till förfall och haveri”

I Veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson ett varv till i karusellen och konstaterar att jägarsamhället numera finns mitt ibland oss. Och det är du och jag som är bytet i den nya jägarkulturen.
Precis som gamla tiders jägare försvarar de nya jägarna sina revir. Men
”jaktmetoderna har blivit allt mer våldsamma, och ingen drar sig tydligen längre för att döda andra jägare för att få jaga i sitt revir.” Och vi har förlorat vår förmåga att skydda oss mot den nya växande jägarkulturen.

Du och jag är bytet
i nya jägarkulturen

I våras skrev jag en text med rubriken ”Ett varv till i karusellen”. Den handlade om den omdaning som vårt samhälle genomgått under historien.
Den tog ansats hos jägarna och fiskarna över jordbrukssamhället, industrisamhället och landade i informationssamhället.
Så långt känner vi igen oss. De flesta av oss tror att vi lämnat det gamla bakom oss, men allt finns kvar, fast på en annan mindre synlig plats.
Bönderna finns kvar. De odlar och föder upp det vi äter. Det är bara det att det knappt syns längre.
De allra flesta märker inte av vad som sker på landsbygden.
Industrisamhället då? Det där tunga, monotona och fula. Det finns kvar det också. Men det är flyttat till helt andra kontinenter. Miljoner asiater syr våra kläder och sportskor. De spottar ut prylar och delar i en allt högre fart. Det är bara det att det inte syns hos oss. Prylarna finns ju där på nätet, bara ett knapptryck bort. Och vips har vi dem hemma i ett paket utan att ens tänka på hur tusan de nu gjorde för att skicka en juicepress 2000 mil och bara för 299 kronor. Alltså mindre än en lunch på McDonalds för en barnfamilj. Men funkar gör det.

Dessa nya jägare
Men hur gick det med jägar och fiskarsamhället då? Försvann det helt?
Nej inte alls. Det fortlever i högsta välmåga mitt ibland oss, fast vi ser fel saker.
När vi talar om jägare, tänker du förstås på de där vanliga jägarna och de vanliga fiskarna som vi är vana vid att se. De där som jagar och fiskar som förr. De som jagar i naturen och bär hem sina villebråd för att ätas. Dessa jägare kan vi bortse ifrån. De är inte nutidens stora jägare.
Det är helt andra som tagit den rollen och deras jaktmarker är inte de samma som innan. Dessa nya jägare jagar mitt i samhället, varje dag. Denna nya variant av jägarsamhället var för inte alls längesedan nästan både bortglömt och omodernt. Nu har det ökat lavinartat. Troligen beror det på att markerna erbjuder lättfångade byten, eller så beror det på att deras jaktmetoder blivit mer utstuderade och brutala.
Hur som helst använder de precis samma uråldriga metoder som de gjorde för tusentals år sedan.
De väljer ut ett jaktområde, jagar sina byten och skyddar sina revir.
Jaktmetoderna har blivit allt mer våldsamma och ingen drar sig tydligen längre för att döda andra jägare för att få jaga i sitt revir.

Du och jag är bytet
Den enda skillnaden nu, mot då, är att för 2000 år sedan så tog de sina byten från naturen och åt sig mätta.
Idag tar de sina byten från någon annan och blir feta.
Medan de förr levde i ett ekosystem och inte jagade mer än vad naturen gav, bryr de sig nu inte längre. Det är du och jag och samhället som blivit både bytet och jaktmarken.
Fram tills för något decennium sedan, var denna ”jaktkultur” nästan utdöd och de spillror som fanns kvar tämligen kontrollerade. Då hade vi en rimlig chans att stävja olaglig och otillbörliga jakt. Så är det inte längre.
Nu har vi förlorat vår förmåga att skydda oss mot denna nya växande jägarkultur.
Denna nya ”jägarkultur” skadar oss alla varje dag i både stort och smått.
Så kan vi inte ha det längre.
Sven-Arne Thorstensson

”Det är du och jag och samhället
som blivit både bytet
och jaktmarken”

Vi hade ett fungerande system. Med samsyn och gemensamt ansvar. Men för sisådär 25 till 30 år sedan började ”gruppen längst från verkligheten” att ifrågasätta. Staten började tveka, skriver Sven-Arne Thorstensson.
Var man inte tillåtande mot nya inslag? Har vi en allt för hård reglering? Borde vi vara mer liberala? Nya populationer växte. Problemen ökade. Liksom polariseringen. Men ingen lyssnade och problemen bagatelliserades.
Under nästan 30 år har samhället blundat inför en okontrollerad tillväxt. Men skador för 13 miljarder kronor öppnade till slut ögonen.

Invasionen

De såg dem inte komma

Genom flera århundraden har vi kämpat i landet för att trygga kontroll, ordning och reda. Vi skapade tillsammans ett system som de flesta av oss accepterade och strävade för.
Genom ett stort gemensamt ansvar tryggades det som var viktigast och vi hade ett fungerade system där stora lokala avvikelser ibland fick ”man ur huse” för att åter bringa ordning.
Orsaken till den gemensamma synen kring detta var, dels en nära koppling till den allmänna verkligheten. Men också insikten att allt har sitt pris.
Man kan nog säga att under en period på närmare ett hundra år rådde en, i det närmaste total samsyn kring hur detta skulle gå till. De som satte sig emot var ytterst få, och det dessa hade gemensamt var att de tillhörde grupper som var allra längst bort från själva problemen.

Staten börjar tveka
Men för sisådär 25-30 år sedan började något hända. Gruppen längst bort från verkligheten började ifrågasätta, om det verkligen var rätt att använda, som de ansåg grymma metoder för att upprätthålla balans och säkerhet. Det vi i hundra år skapat tillsammans.
Ifrågasättandet skapade inom kort en polarisering mellan vad som var rätt och vad som var fel. Under den tiden började så både statsmakt och viktiga intresseorganisationer att tveka.
Var man inte tillåtande mot nya inslag? Har vi en allt för hård reglering? Borde vi vara mer liberala?
Under de kommande åren ökar trycket väsentligt. Nya populationer växer och i vissa områden uppstår lokala problem som till och med föranleder personliga konflikter. Polariseringen ökar ännu mera.
Vittnesuppgifter om både konflikter, skadegörelse och blodiga attacker sopas under mattan.
Samhällsbärarna manar till tolerans som går ut över enskilda som nu upplever en allt större frustration över något de utsätts för och ingen lyssnar.

Polariseringen ökar
De stora viktiga organisationerna som för allt smör i Småland vill behålla sin ”fina” status i etablissemanget viker undan och antar en farlig loj inställning till det som allt fler upplever som ett eskalerande problem.
Under en period för ett par år sedan så eskalerade motsättningarna. Vissa politiska partier väljer populismens väg och lämnar de drabbade än mer i sticket. Och eftersom Svea rike sedan länge saknar politisk stabilitet blir frågan undanskuffad och problem bagatelliseras och om de nån gång diskuteras, så är det den tillåtande sidan som sitter på trumfkortet. Den hårda sidan ska tystas.
Men även de kommersiella krafterna har spelat en viktig roll. Det är nämligen så att vissa grupper tjänar pengar på detta. Kanske inte konflikten i sig, men på en enormt stor och ny skadlig population, vars alla negativa effekter de slipper att ta ansvar för.

Skador för 13 miljarder
Men så en dag, för inte alls längesedan så börjar man sakta men säkert få upp ögonen. Det börjar bli ett stort problem. Det kan hålla på att närma sig försent.
Trycket från i det närmaste exploderande nya populationer ställer till skador för 13 miljarder kronor per år. Alltså 1300 kronor per innevånare.
Och nu finns inte resurser att hantera problemet.
Som om inte detta vore nog så är detta inte en kollektiv skada och ingen kollektiv kostnad.
Den bärs vad de drabbade själva. Och de som drabbas hårdast, tillhör inte heller någon grupp höginkomsttagare.
De som betalar priset befinner sig nästan uteslutande inom de värst utsatta områdena själva.

Okontrollerad tillväxt
Så under en period av nästan 30 år har samhället blundat inför en okontrollerad tillväxt av både vildsvin, hjort och varg.
Vildsvinens tillväxt är oroande stor och deras skador på grödor och landskap betydande.
De värst drabbade ser sina investeringar skövlas gång på gång och vissa är så uppgivna att de slutar och lägger ner sin verksamhet. Det makabra i kråksången är att mitt ibland de drabbade sitter andra som njuter och tjänar pengar på själva vildsvinsexplosionen. Ty de är inte få som lyckas tälja guld ur andras olyckor, även här.
Samma problembild finns tydligt gällande dov och kronhjort. Vissa drabbas hårt andra gynnas, men ingen kan rymma från faktum att skadorna uppgår till 13 miljarder kronor.

Urbaniserad varg
För att avrunda historien å måste även vargen plockas in. Vargen, den urnordiska ulven, som alltid funnits i storskogarnas Sverige.
Från att ha varit en överlevnadsjägare har nu vargen till vissa delar omvandlats till en annan. Kanske har även vargen urbaniserats, eftersom den allt mera ägnar sig år ren nöjesjakt i får och i kalvhagar.
Här svarar samhället lika dant varje gång. Vargen är helig, den skall intet drabbas.
Men till syvende och sist. Om vi inte ser nyktert på vår omvärld så spelar inte några heligheter någon roll. Vi måste få ordning på torpet. Vargen måste skjutas bort från södra Sverige. Tillsammans med vildsvinen och de stora hjortstammarna.
Sans och balans – Lagom är alltid bäst.
Sven-Arne Thorstensson

”Skador för
13 miljarder kronor
öppnade till slut ögonen”

Sanningen är att klanerna har tagit över. Och plötsligt vågar alla prata om det. Att Sverige har problem med organiserad brottslighet. Polisen har vetat om det. Liksom politiken. Men ingen har vågat prata om det.
Kanske klarar samhället att bekämpa klanstrukturen, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Men det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ. Den har ingen vågat erkänna ännu.

Plötsligt händer det…

Rapport från en frysbox i september 2020

För den som tittade på SVT i veckan och lyckades pricka in debattprogrammet ”Sverige möts” kom nog förvåningen som ett brev på posten. Någonting har hänt i plaskdammen Sverige, och det har det gjort inom loppet av en dryg vecka.
För den som är lite uppmärksam så är det ju faktiskt så det fungerar numera. Först säger ingen någonting, sen säger några något och blir då slagna i huvudet av de som inget säger. Sen blir det fler som säger något, och då blir de som inget säger än mer irriterade, och hävdar att de som säger något har fel.
Så efter ett par år blir de som säger något så många, att de som varit tysta börjar känna sig trängda, och då tystnar de ännu mer och kontrar med statistik och visar att dom som säger ifrån har helt fel.

Proppen flyger ur
Tills en dag då proppen flyger ur. Då händer allt på en gång. De tysta tvärvänder och säger sig ha sett det, det som de som sagt, redan sett länge.
Det är så det fungerar här i landet numera. Allt eller inget. Från noll till hundra på bara någon dag.
Och den som knäppte på ”Sverige möter” i veckan märkte det. Själv reste jag mig ur soffan och grep mobilen. Hade Belinda Olsson och hela SVT-ledningen blivit kapad av Avpixlat och året var 2003?
Men mobilen visade den 17 september och året var faktiskt 2020.
Jag drömde inte eller hade åkt, varken till 2003 eller till 2033. Det var här och nu det hände.
Det som nu kablades ut i SVT-debatten, var ett faktum. Det vill säga att alla vi andra hade haft rätt i mer är 10 år.
Polisen visste redan. Politiken visste tydligen också redan. Men ingen av dem hade varken sagt eller gjort någonting på grund av att man inte fick eller vågade.

Sanningen
Sverige har alltså problem med organiserad brottslighet, stora problem. Drivkraften är som vanligt makt och rikedom. Utövarna är gäng eller snarare ”klaner”.
Alltså grupper av människor som ser sig som överlägsna andra och som inte för en sekund dristar sig att skada eller trampa på andra för egen vinning. Borta är nu argument som fattigdom och sysslolöshet ur debatten.
Ty, vad bryr sig en maktstinn klan om det?  Inom klanen råder ingen fattigdom, i alla fall inte i närheten av dess topp.
Att en och annan vanartig kusin eller brylling har det lite kärvt, bryr man sig inte om. De får helt enkelt försöka jobba sig uppåt. Men det är alltid toppen som gynnas.
Så är det och så har det alltid varit.
Och visst är det för jäkligt att dussintals klanfamiljer suger ur andra, både pengar och trygghet.
Deras närvaro utgör nu ett allvarligt hot mot det tillitssamhälle som de allra flesta av oss är vana vid. Men det verkar vara slut på det samhället nu. Klanerna har tagit över.

Hotet
Men trots allt är det ju bara ett 40 tal klaner som nu får strålkastarna riktade mot sig. Polisen säger sig kunna trycka ner och bekämpa dem, om de får mer resurser.
Kanske har polisen rätt. Men det kommer också att krävas skärpta lagar och att tillämpningen utförs så det skyddar omgivningen och inte bara rättssäkerheten för de usla kryp som utför eländet.
Den bollen, med utökade resurser och tuffare lagar, klarar man nog på lite sikt att fixa.
Men ett än värre, kanske det värsta problemet, är nog den välutvecklade klanstrukturen inom politikens egen själ.
Den har ingen vågat erkänna ännu. Troligen har den alltid funnits där.
Det är bara vi som inte riktigt sett den. Och det är nog först nu som den träder fram och blir riktigt synlig i och med det nyvunna begreppet ”klan”.
För i grund och botten är det inget annat än en slags avancerad klanstruktur som vi befinner oss i, mitt i det som vi vant oss att kalla ”demokrati”.

Lojalitetens band
Den enda skillnaden, förutom att den inte utövar rena våldshandlingar mot enskilda, är att de inte alltid är genetiska släktingar.
Deras band är hårdare knutna än så och det stavas lojalitet till ledningen och den starka viljan att bli upplyft i den innersta av klanens krets.
Den illvillige drar förstås paralleller med den nordligaste delen av Korea, och kanske ligger det något i det.
Skillnaden är att våldet strukits ur handlingsplanen och ersatts med en gigantisk frysbox.
Ty den som utmanar ledarskapet, den som säger det som många vet men som ledningen inte vill lyssna till (ännu). Den hamnar i partiets och hela klanstrukturens frys.
Hårda ord tänker nog vissa och allt är ju relativt.
Men oavsett, så ökar glappet mellan befolkningens allmänna uppfattningar och de ledande inom den samhällsansvariga politiska sfären.

Mörkat sanningen
Ta bara exemplen på att ingen i ledande och ansvarig befattning längre, varken tar eget ansvar eller tvingas ta några konsekvenser.
Om vi bläddrar bakåt i tiden till 1987 så avgick justitieminister Stig Wickbom (S) efter att spionen Stig Bergling rymde under en permission.
Om samma logik funnits idag skulle Morgan Johansson behövt avgå minst 194 gånger under sin ministerperiod. Klanen skyddar nu sina egna mycket mera än innan, strukturerna blir starkare.
Och visst känns det konstigt en lördag i andra halvan av september 2020, när mer eller mindre hela samhällsapparaten kollektivt erkänner, att dom inte bara varit naiva den här gången, utan dom har även mörkat den mörka sanningen. Och inte bara några månader, utan år, flera år.
Men som vi lärt oss nu, så kommer de komma undan den här gången också.
Med hedern undrar du. Nej, förstås inte hedern mot dig och mig. Men i klanen, och det är ju det som räknas.
Sven-Arne Thorstensson

”Klanstrukturen inom politiken
har ingen vågat erkänna ännu”

Etnicitet är den glödheta potatisen. Både i corona-epidemin och i den epidemi av våldsbrott som plågat landet länge, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika.
I båda fallen var vi oförberedda. Att tala om etnicitet är minerad mark. Man blir omedelbart ”brunsmetad”, vilket är en del av problemet.
Först när två höga polischefer går ut och talar klartext, får vi börja diskutera de verkliga problemen. De problem som statsapparaten känt till länge, men inte vågat göra något åt.
”Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån”, avslutar Sven Arne Thorstensson.

Kan Stefan komma i fas?

Förnekelse och ilska har övergått i depression

De som bäddat under senare år, får allt svårare att sova. Men eventuellt börjar de nu kanske komma i rätt fas.
Första lördagen i september 2020 händer något utöver det vanliga. En myndighetsperson tar ton i P1-lördagsintervju och talar klarspråk. Landet är till vissa delar satt under hot utifrån men ändå inifrån.
Det märkliga i kråksången är att vi varit lika oförberedda för detta som då, när det blev uppenbart för svenska delen av världen att en virusepidemi var i antågande.
Man insåg även här att man inte var förberedd. Något man borde märkt långt tidigare.
Så när virusepidemin kom, fanns redan en pågående och allvarlig epidemi som pågick både i medias eller politikens uppmärksamhet.

Epidemi av våldsbrott
Våldsbrottsepidemin har pågått länge och under det senaste har den dessutom börjat eskalera. ”Smittspridningen” av otrygghet och hot har nått bortemot full samhällsspridning.
Precis som när Covid-19 kom i antågande i våras var man inte på något sätt nationellt förberedd.
Inför viruspandemin var antalet vårdplatser för lågt. Antalet IVA-platser ännu färre. Det saknades viktig skyddsutrustning som andningsmasker, skyddsdräkter, visir och handsprit.
Ja, den listan på brister kan göras nästan lika lång som bristerna i skydd och bekämpning av ohämmat klanvåld. Här finns brister i samsyn och samordning. Brist på poliser, väktare åklagare och domstolskapacitet.

Brottsepidemin ökar stadigt
Precis lika lång som bristerna i att hantera en eskalerande och okontrollerad brottslighet. Man har i ren och skär självbelåtenhet, tappat förmågan i att vara förberedd. Den enda skillnaden är att Covid-19 kom snabbare och kunde drabba flera och under kortare tid.
Men om man ser på denna jämförelse med lite perspektiv så har brottsepidemin drabbat fler och hårdare än Covid-19.
Nej, nej säger säkert många. Tänk ett varv till säger jag.
Tänk er alla dessa tiotusentals föräldrar som dagligen oroar sig för att deras barn skall drabbas eller smittas av brottsepidemin. Tänk på alla dom som förlorat någon framför en pistolsmynning eller fått sitt liv förstört på annat sätt.
Brottsepidemin har som många av oss vet, pågått i decennier och är under stadig ökning. R-talet för den epidemin ökar i jämförelse med den andra.

Varför blev det då så här?
Svaren på den frågan är förstås flera men det finns tre övervägande orsaker.
Den första är hastighet, och den andra är invaggad naivitet, och den tredje är etnicitet.
Alla tre toppar alltså båda epidemierna.
När det gäller etniciteten så toppar den i både orsak och verkan och det är just den glödheta potatisen som ingen förmått hantera. Det är den frågan som fortsatt förlamar hela samhällsdiskussionen.
Det är här som man bildligt kan säga att man beträder ”minerad mark” och den illvillige läsaren kommer direkt, när detta läses att plocka fram tuben och börja sin brunsmetning av hela texten. Och det är just detta som är problemet.

Man vågade inte
Men något hände i lördags. Två av de högsta cheferna inom polisen träder fram och vittnar om att vi har problem, stora problem. Cirka 40 stycken brottsliga klannätverk har tagit Sverige som bas för sin brottsliga verksamhet.
De vill inte bli en del av vårt samhälle. De är som ett slags parasiter som äter upp sin värd både inifrån och utifrån.
Det är familjeklaner med rutten syn på alla utanför sin egen verksamhet och sfär. Ett liv för dem saknar värde om det inte ingår i den egna ”familjen”.
Men det här är ju ingen nyhet för vår statsapparat. Självklart har Regeringen sedan länge fått den här bilden mellan ”skål och vägg” av polisledningen, men de har förstås nekats att framföra den.
Man visste alltså något över tid, som man inte vågade hantera.

Fem faser
Det är här faserna kommer in. Under covid-19 hann man inte med några faser. De kommer nog senare, eller så kanske man lärde sig något.
Men under den långdragna våldsepidemin gick det sakta. Här följer man klockrent Kübler-Ross-modellens alla fem steg i en oerhört långdragen process.
1. Förnekelsen.
2. Ilskan, oftast inåtvänd
3. Förhandlingen om det verkligen är sant
4. Depressionen
5. Acceptansen
Kanske har coronaepidemin lärt oss något, vi får hoppas det. Men jag vet att man just nu sitter runt om i Sverige och funderar över varför vissa etniska grupper drabbats så hårt av Corona.
Man vet att där spreds smittan mer och snabbare. De drabbades av oproportionerligt fler dödsfall och andelen som intensivvårdades var oerhört mycket högre än den statistiskt skulle vara.
Men här är det ”minerat” igen.

Obotlig naivitet
Vi diskuterade just den frågan och informationen kom direkt från en källa mitt i en region, mitt i Sverige, över en corona-avståndssäker middag i augusti.
– Det går helt enkelt inte att lyfta den frågan ännu sa min källa. Man blir avfärdad direkt att det gäller människor och då saknar ursprunget helt betydelse.
Ja, så är det ju i grund och botten. Men ska vi lära oss något måste man diskutera orsak och verkan, även om det stör den gängse ordningen. Så just där har man inte kommit längre än mellan steg 1 och 3. Men även där kommer man nog fram till något vad det lider, om än alldeles för sent.
Det är nu som man kan ta sig en funderare över om naivitet är ett obotligt karaktärsdrag eller ett tillstånd man kan tillfriskna ifrån.
Sven-Arne Thorstensson

”Är naivitet ett tillstånd
man kan tillfriskna ifrån”

”Kejsare springer omkring helt nakna, och vi vågar inget säga”, skriver Sven-Arne Thorstensson i Veckans krönika. Det tar väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart, och alldeles för lång tid att komma till åtgärd. Om Sverige vore ett företag, skulle utsikten från huvudkontoret vara mer relevant än rapporter från fabriken.

Kejsarens och hans papegojor

Man kan backa långt bak i historien och finna många exempel på ledare som förlorat förmågan att se sina egna brister. HC Andersen skrev redan 1837 sagan om ”Kejsarens nya kläder. Det roliga är detta att just HC blev inspirerad till att skriva sin saga utifrån en berättelse från 1300-talet.
Inget är alltså nytt under solen.
Men trots att nu snart halva befolkningen tillbringat mer än femton år på skolbänken är vi inte ett dugg mer kloka nu än då. Till och med dummare skulle jag vilja säga. Eller snarare trångsynta.
Runt omkring oss finns massor av ”Kejsare” som springer omkring helt ”nakna” i sina korridorer och vi vågar inget säga.

Lakejerna förnekar
Nu för tiden tar det väldigt lång tid innan det uppenbara blir uppenbart. Och efter det tar det alldeles för lång tid att komma till åtgärd.
Hur kan vi tillåta detta tröghetsfenomen när det gäller styrningen av vårt samhälle?
De allra flesta av oss ser ju när en företeelse förvandlas till ett växande problem. Vi ser det först och under lång tid innan någon Kejsare gör det.
När väl kejsaren kanske i viss mån lyssnar, kommer hans lakejer att förneka allt.
Men till sist och flera år för sent kommer så vändningen. Det som vi redan visste blev faktiskt sant på riktigt. Det vill säga att Kejsaren och dennes lakejer inte längre förmår att blunda längre.

Kejsarens papegojarmé
Under hur många år har vi inte (vi simpla gräsrötter) sett att brottsligheten ökar.
När vi sagt det så har vi mötts av en hel flock av Kejsarens egen papegojarmé. Hans lakejer har som uppdrag att skydda Kejsaren. Det vill säga att han har rätt och du fel!
Ni har ju sett debatterna där forskare som Jerzy Sarnecki, i det närmaste hånfullt förnekat att så var fallet. Han är i det måttet en av de samhällsfarliga papegoj-lakejer som bromsat sanningens väg.
Men så till slut, börjar till och med de ivrigaste lakejerna at inse faktum. Vi kan nu se att en av de ivrigaste börjar inse det han raljerade tvärt emot för ett halvår sedan. Idag skriver Anders ”lakej-papegojan” Lindberg en ledare i Aftonbladet som han själv skulle sågat sönder till spån för ett år sedan. https://www.aftonbladet.se/ledare/a/6jpeXo/vi-forlorar-kampen-mot-tungt-kriminella
Det är i sig det ultimata beviset på att ”sent ska syndaren vakna”.

Samhället som företag
Tänk tanken om ett företag fungerat som det svenska samhället gör. Det är knappt så det går att få in den tanken i skallen över huvud taget.
Tänk er en bolagsstämma som på nytt väljer om en styrelse, som inte har förmågan att spana in i framtiden.
Att den styrelsen godkänner en ledningsgrupp som inte bryr sig om att fabriken inte fungerar. En ledningsgrupp som inte pratar med varandra utan kommunicerar om hur det borde vara och inte hur det är. En VD som förnekar det som händer och sopar det mesta under mattan så länge det går. En styrelse som tycker att utsikten från huvudkontoret är mer relevant än rapporter från fabriken.
En säkerhetschef som blundar för inbrott, hot och våld på arbetsplatsen och som inte jagar ut vare sig tjuvar, våldsverkare eller sabotörer innan han hjälplöst försöker laga staketet med silvertejp.

Företaget Sverige
En HR-chef som bara läser CV och inte bryr sig ett dugg om mer än att kompetenserna hjälpligt stämmer på pappret. Och en ekonomiavdelning som ser likviditeten rinna ur systemen utan att komma med åtgärder.
Och när ändå ibland ledningsgruppen diskuterar framtidsfrågor anlitar de förstås experter som hellre säger det som vill höras, än att berätta sanningar och fakta.
Ja ni ser. Ingen av er skulle ju vilja varken äga eller jobba på det företaget, Nu är det ju så illa att just det företaget heter Sverige och ledningsgruppen är den du valt. Nu senast för nästan exakt två år sedan.
Som min gamla granne alltid sa: Söm en bäddar få en ligga, och jag fick inte ligga alls.
Sven-Arne Thorstensson

”Utsikten från huvudkontoret
är mer relevant
än rapporter från fabriken”

Leta rätt på alla Bull, så får ni mer ”Pang för pengarna”, och ändå en slant över. Det skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, där han delar in folk i litterära storheter som Spara och Slösa, och Bill och Bull. Uppmaningen riktar han till kommunala politiker, som gärna tänker som Spara och Slösa. Bill är bra på att få saker uträttade. Bull är bra på att komplicera, och låter gärna någon annan göra jobbet. Det finns inte många Bill i den kommunala byråkratin, men desto fler Bull.

Lyckoslanten räcker inte till

”Leta reda på Bull och få en slant över”

Många av oss minns de där två flickorna ”Spara & Slösa”. Dessa två motsatser skulle för den uppväxande generationen vara sedelärande i göranden. På många sätt gav detta alldeles säkert resultat i att fler tänkte till när det gällde sina tjänade och sparade slantar.
Men det var då det.
Det var på den tiden som man köpte tuggummi, sockerdricka och en och annan fotboll för pengarna. Vid enstaka tillfällen kunde man kosta på sig en biobiljett och en varmkorv med pucko om pengarna och samvetet tillät utsvävningen. Det var en sedelära som fungerade i en sakekonomi, långt innan tjänstesamhället bredde ut sig runt omkring oss.
När det gällde sakekonomin så var allt lätt att jämföra. Ett tuggummipaket jämfördes med ett annat och prisskillnader på Toy var blygsamma. Lika så var även biobiljetter, varmkorv, cyklar och bilar.

”Pang för pengarna”
Men när det kom sig till tjänstesamhällets tjänster så blev det genast svårare med just jämförelsen. Nu kom ord som bättre än och inte jämförbar in som argument, oftast av dem som tjänade mest på att göra minst.
Det är här vi behöver föra in en ytterligare dimension, nämligen ”Pang för pengarna”
Så om vi för en stund släpper Spara och Slösa och studerar deras kusiner Bill & Bull.
Bill och Bull får personifiera just hur mycket ”Pang” man får för pengarna.
Låt oss titta lite närmare på dem. Bill är den där smarta grabben, som har full koll på allt i omvärlden, och vad som påverkar honom nu och senare. Han kan konsten att planera långsiktigt. 
Han är förstås både idog och flitig, med ett stort mått av noggrannhet utan att överdriva. Han köper billigt när det fungerar, men satsar på kvalité när det ska investeras. Bill är effektiv och ogillar Lull-lull. Här ska det hända och när det behövs så händer det. Pengarna finns redan, och de både räcker och blir över.

Bull är motsatsen
Bull däremot är ju förstås motsatsen i allt. Han har dålig eller ingen koll på sin omgivning och planerar sällan, och de gånger han gör det, görs det inte särskilt väl. Han är dessutom oftast ganska lat och om det ges en möjlighet, så låter han någon annan göra jobbet för att slippa själv.
Bull får aldrig någonting att räcka mer än tron på sig själv. Pengar och andra resurser måste ständigt tillföras från annat håll om det ska ”smälla” överhuvudtaget.
Bull är en loser. Bill klarar sig alltid, och där smäller det lagom mycket även med lite krut.
Om vi nu tar både Spara och Slösa, samt också deras kusiner Bill och Bull med in i den kommunala ekonomin så förefaller det som om man endast tittar på de två flickorna Spara och Slösa, medan man helt glömt bort Bill och Bull. Alla vet att de finns där i olika antal de också.
I den här miljön syns inte Bill till så mycket. Dels för att det oftast inte finns så många Bill kvar. De flesta Bill har blivit rekryterade till näringslivet om de ens hann börja.

Många Bull i korridorerna
Det märkliga är att man inte märker så mycket av Bull heller. Men den som letar finner många Bull lite varstans i korridorerna. Det är där de gömmer sig, och de är bra på det också.
De ”Bullar” som är allra skickligast har lärt sig att komplicera allt som går att komplicera. De hävdar lagar och regler som sitt eget skydd, ty eget ansvar är Bull helt främmande för. En Bull är därmed oerhört duktig på att äta upp Sparas tillgångar och samtidigt på ett smart sätt i det dolda skylla på Slösa.
Så ni politiker som jämt gafflar om någon procent hit och dit i era budgetramar.
Var stram mot Slösa, men för guds skull leta rätt på alla Bull. Och jaga dem, så kommer det mer än 10 procent mer ”pang för pengarna” direkt, och då har ni nio över…
Sven-Arne Thorstensson

Bullar är skickliga
på att komplicera
allt som går att komplicera”

Nutidens Farbror Melker fattar ännu mindre hur man lever på landet. Ändå är det dessa som regerar. Det är den urbana normen som gäller, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika, som hyllar Helena Lindahl, Västerbotten, som ett lysande undantag.
Vi har inte råd med 300 slätkammade ja-sägare längre, vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson är tillbaka i gammal god form
. Läs hela krönikan.

Nu finns det tusentals Farbror Melker

Nutidens Farbror Melker regerar

Astrid Lindgrens briljans fångade redan 1964 förlagan av vad vi nu ser effekterna av. Farbror Melker kom från stan och fattade inte ett dugg om hur man lever på landet. I TV-serien från då, finns många paralleller med nu, fast nu har blivit mer än rart och bortkommet.
Dagens Melker har tagit kommandot och sätter nu normen, trots att han idag fattar ännu mindre än sin förlaga Melker gjorde då.
Hur kan det då ha blivit så undrar den som tänker några varv till.
Jo, tyvärr har vi ”på landet” oss själva att skylla. Vi har stilla suttit och sett det ske. Vi har helt enkelt kapitulerat för stadens bild av vad som en gång var ursprunget.

Den urbana normen
Under årtionden har vi utsett våra egna ”landsbygdspolitiker” till att föra vår talan. Trots att hela vårt valsystem på alla sätt gynnar landsbygdsregionerna när det gäller vår representativa demokrati, så når inte våra röster fram.
Vi har sölat bort det helt. Eller snarare. Vi har låtit dem göra det.
Problemet ligger ju förstås i, att vi tappat greppet om både våra politiker och politiken.
När det gäller politikerna (med mycket få undantag) så har vi alla både sett och hört dem. Inte en gång, inte tre, utan väldigt många gånger.
”Ni förstår inte komplexiteten i detta.”
Ty det är ju lite jobbigt att driva frågor och företräda något som avviker från den urbana normen.

Förvandlingen
Nu gäller det istället att smälta in i den sociala hierarkin och det sociala nätverket. Detta istället för att behålla ”handskarna på” och stå upp för och förklara vad som behövs för att hela landet ska fungera.
De som en gång lovade och förstod, har nu skaffat sig en dyrare kostym, klippt sig, vaxat håret, och ansat skägget, allt för att passa in i storstadsnormen. Och inom kort har de fullbordat sin förvandling till nutidens Farbror Melker.
Denna transformation har pågått i decennier men accelererar nu när 80 och 90-talisterna börjar forma politiken. Hos dem är särart något fult, och det blir ännu mera viktigt att smälta in.
Och behovet av att just smälta in är av någon konstig anledning mycket viktigare än att vara självständig. Den så hedrande personliga integriteten, som det talas om i de små rummen, den blir helt enkelt som bortblåst i de större.

Blytung kollegialitet
Det kollegiala i riksdagsgrupper, allianser, utskott, departement och korridorer väger blytungt mer än det uppdrag de egentligen fått i att bevaka våra regionala intressen. Helt plötsligt blir den personliga vinningen viktigare än det givna uppdraget.
Genom åren har jag sett många personer i position, som egentligen inte jobbar med att utföra det de är tillsatt för, utan istället positionerar sig för den egna karriärstegen genom att mer eller mindre öppet arbeta för att få någon annans position och jobb.
Tråkigt nog så är idag enda vägen till karriär, att inte på något vis ha stött sig med någon, någon gång. Inte ens lite.
Det är det som är så förödande med många av våra unga politiker. De har helt enkelt alldeles för mycket att förlora i framtiden om de gör det de valts för att göra. Från detta finns väldigt få undantag.

Sådana vi behöver
Ett undantag är den modiga och relativt unga riksdagskvinnan Helena Lindahl från Västerbotten.
Hon talar klarspråk. Konkretiserar problem. Pekar finger åt korkade myndigheter. Och hon står på sig.
Men vad jag förstått så är hon inte särskilt populär, djupt internt inom sitt parti, och det är högst troligt att hon aldrig kommer att nå en högre position än den hon har idag inom sitt parti. Toppstyrda Centern skulle aldrig våga utse en sådan frispråkig kvinna till t.ex. minister. Fast det är precis sådana vi behöver.
Sverige har helt enkelt inte råd att hålla sig med över trehundra slätkammade ja-sägare längre. Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen som driver politik. Och politik uppstår genom att diskutera och bryta åsikter. Finns inga åsikter, finns inget nytt land att bryta.
Så nästa gång du ser en farbror Melker, säg åt honom att ”Du har inte rätta knycken”.
Sven-Arne Thorstensson

”Vi behöver frisinnade och tydliga personer i Riksdagen
som driver politik”

”Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald”, skriver biologen och vattenexperten Eva Nilsson i en krönika från Värmlandsskogen. Bakgrunden är ett besök vid Järle kvarn i Västmanland, där två statliga myndigheter vill lägga ner och riva ut Järle kvarn, en unik kulturmiljö. En lokal opinion för att bevara Järle kvarn har vuxit fram och protesterna börjar bli besvärande för de statliga myndigheterna. Frågan är om den biologiska mångfalden verkligen gynnas av en utrivning, och om det i så fall väger upp förlusten av kulturmiljön. Eva Nilsson menar att svaren inte är givna.

Krav på mångfald…
...får inte leda till enfald

Växande lokal opinion vill bevara Järle kvarn

Efter en härlig dag med barnbarnen i blåbärsskogen hamnade jag framför sena nyheterna. En av huvudrubrikerna var ”Striden om vattnet” och jag lystrade till. Det handlade om vem som har rätt till Nilens vatten, och i andra floder i världen, som passerar flera länder på sin väg till havet.
Vattnet är livsviktigt för att det ska vara möjlig att leva. Det rinnande vattnet är en förutsättning för fiske, bevattning och produktion av elektricitet.
I Sverige pågår just nu många strider om vem som har rätt till vattnet.
En sådan strid handlar om Järle kvarn i Örebro län. Jag har under våren följt striden på avstånd. En dag i juli blev det möjligt att själv åka dit för att se och samtala med de som kämpar för att bevara den unika kvarnmiljön på platsen.

Vill rädda Järle kvarn
Vi träffade tre fantastiska kvinnor som jobbar hårt för att rädda Järle kvarn. De berättade om den tuffa kampen mot ”staten” och aktivister inom myndigheter eller organisationer.
Naturvårdsverket har ansökt om att riva ut en del av den gamla kvarndammen i Järle, för att gynna flodpärlmusslan i ån. En talesperson för Naturvårdsverket har antytt att det var Länsstyrelsen i Örebro som tryckt på för att få utrivning till stånd. Älvräddarna, en annan aktör i konflikten, ringde upp en av kvinnorna för att prata henne ”till rätta”. Det lyckades givetvis inte.
Jag förundras över hur starka och seriösa kvinnorna i Järle är i sin kamp. De studerar lagar och dokument, de söker fakta och information direkt från källan, de ifrågasätter och de skapar opinion. Protesterna sker dock på ett stillsamt och sofistikerat sätt och de eftersträvar en bra kommunikation med myndigheterna.

En lokal opinion för att rädda Järle kvarn har vuxit fram. Foto: Eva Nilsson.

2300 följare på FB
De har skapat en facebooksida ”Vi som vill rädda kultur- och naturmiljön vid Järle kvarn” som idag har cirka 2300 följare, fantastiskt efter så kort tid. Sidan bjuder på fina bilder från omgivningen runt Järle kvarn, intressanta diskussioner och funderingar.
Som en tyst protest uppmanades besökare som stödjer deras kamp att sätta upp tygband på broräcket över ån. Antalet band ökade snabbt och efter två månader klarade inte Länsstyrelsen i Örebro av att stillatigande acceptera denna tysta protest. En fyra man stark delegation åkte ut och rev ner banden.
Samtidigt öppnade de upp dammluckorna så att dammen tömdes på vatten.  Dammen har ännu inte, 14 dagar senare, kunnat fyllas upp till den nivå som det ska vara enligt skötselplanen för Naturreservatet. Länsstyrelsen i Örebro är i detta fall skyldig till den skada som uppkommit på flora och fauna vid torrläggningen, ett miljöbrott som borde anmälas.

”Här ska allt rivas”
Man kan ju fråga sig varför länsstyrelsen genomförde denna aktion. För att ytterligare visa sin makt uttalade tjänstemännen från länsstyrelsen som var på platsen att ”Det får vara slut på samråd” och ”Här ska allt rivas så vattnet kan rinna fritt”.
En av dem var så otrevlig mot en granne som kom förbi att denne kort därefter kontaktade hans chef. Enligt chefens egen utsago gavs tjänstemannen en reprimand för uppförandet.
Förutom de 2 300 följarna på facebook har eldsjälarna vid Järle kvarn ett mycket starkt stöd från Örebro länsmuseum som aktivt arbetar för att kulturmiljön omkring Järle ska räddas. Sveriges Hembygdsförbund och Vattenhistoriskt nätverk är två andra miljöorganisationer som genom skrivelser och yttranden försöker förhindra utrivning och förstörelse av natur- och kulturmiljön vid Järle kvarn.

Örebro länsmuseum arbetar för att rädda kvarnmiljön vid Järle. Foto: Eva Nilsson.

Stationär öring lika bra
De som vill ha bort kvarndammen hävdar att en rivning skulle gynna musslor och vandrande öring. Flodpärlmusslor är beroende av öring eller lax som mellanvärd för sin föryngring. Men mussellarverna har inga krav på att det måste vara vandrande öring. Det fungerar lika bra med stationära öringbestånd, och det finns redan i Järleån.
Huvudsaken är att det sker en reproduktion av öring i samma vatten som musslorna finns eftersom musslans larver fäster på årsynglens gälar. När en öring en gång har ”infekterats” av mussellarver blir den immun mot flera angrepp varför det krävs många öringyngel för att föryngringen av musslor ska lyckas.
Att tro att föryngringen av flodpärlmusslor har minskat på grund av dammen vid Järle kvarn är enfaldigt. Dammen har funnits under mycket lång tid, liksom musslorna. Enligt Birgitta Johansen på Länsmuseet har det funnits en damm på platsen i 500 år. Att flodpärlmusslan skulle få problem med föryngringen är högst osannolikt.

En biologisk fålla
Orsakerna till att det finns få (juvenila) små musslor i vattendraget bör utredas noga innan så drastiska åtgärder som utrivning vidtas. En utrivning är en oåterkallelig process som inte är möjlig att göra ogjord om man efter en tid skulle inse sitt misstag.
Minskningen av småmusslor vid Järle kan ha en så simpel förklaring som att den man som under många år fiskat stora mängder signalkräftor i ån nu har upphört med det. Signalkräftbeståndet har ökat drastiskt vilket kan ha haft en negativ påverkan på föryngringen av öring och musslor.
Jag är jag själv biolog och i början av min karriär hamnade jag i den fållan som många nyutbildade biologer gör, nämligen bland de som hävdade att utrivning av vandringshinder var nödvändigt för att uppnå biologisk mångfald. I fiskevårdsplan efter fiskevårdsplan föreslog jag detta utan tanke på vilken nytta det egentligen skulle göra för den biologiska mångfalden.

Paradigmskiftet 2012
Jag tänkte inte heller på följderna för de enskilda människorna som drabbades. Till mitt försvar gällde på den tiden att ingenting skulle göras utan verksamhetsutövarens medgivande. Utrivning kunde endast ske efter ansökan av ägaren. Det var också självklart att åtgärderna skulle bekostas med statliga medel, så kallade biotopvårdsåtgärder.
År 2012 skedde ett paradigmskifte i Sverige (utan någon ny lagstiftning) och det tidigare synsättet försvann över en natt. Nu var ingenting längre skyddat, vare sig enskild egendom eller kulturmiljö. Orsaken till detta är en annan historia, en långsam utnötning och penetrerande i lagstiftning för att hitta dess svaga punkt.
Efter att ha sett hur människor i min närhet drabbades hårt av detta nya synsätt och myndigheternas agerande insåg jag att det finns två sidor på ett mynt. Jag började strida för att åtgärder som gynnar livet i vattnet måste ske i samstämmighet med den verksamhet som i många hundra år nyttjat vattnets kraft. Åtgärder som vidtas måste vara till nytta för det biologiska livet och inte bara försvåra den pågående verksamheten, vilket jag upplever att det gör idag.

Silverfors kraftstation blev enväckarklocka för Eva Nilsson.

”Bevara Silverforsen”
Gunnar Eriksson i Silverfors, blev min väckarklocka och jag kämpade hårt för att rädda och bevara Silverfors kraftstation.
Biologisk mångfald kan inte endast värderas utifrån att det finns vandrande öring i ett vattendrag. Många öringbestånd är stationära, och har inget behov av att förflytta sig till andra miljöer. Det finns så mycket mer i ett vattendrag som är biologisk mångfald, bottenfaunan till exempel.
Bottenfaunan är ett begrepp på alla olika insekter och småkryp som lever i rinnande vatten. Vissa insekter lever där i ett eller flera stadier i sitt liv. En artrik bottenfauna är ett bra betyg på vattnets kvalitet. Det finns också sällsynta mossor och andra växter som trivs mycket bra i gammal kvarnmiljö med dammar och andra konstruktioner av olika material. Krav på biologisk mångfald får inte leda till biologisk enfald.
Liksom i Järle kvarn hade vi i Silverfors folkets stöd. En facebookgrupp bildades med flera tusen följare. Grannar och närboende i bygden ville ha kvar ”sin” kraftstation och på möten med politiker och myndigheter mötte de upp mangrant. På domstolsförhandlingen deltog ett 40-tal intresserade bybor.
Silverforsens kraftstation finns fortfarande kvar, trots åratal av processande. Jag hoppas Järle kvarn också får vara kvar. Liksom den biologiska mångfald som faktiskt finns idag trots dammen och kraftverket.
Eva Nilsson
Biolog och konsult i vattenfrågor

”Krav på biologisk mångfald
får inte leda till
biologisk enfald”

”Obehag har etsat sig fast”

”Det blir aldrig så illa som man befarar”

Som sommarbetraktelse vore det trevligt att ge sans åt den gångna tidens olika paniker.
Likt en oändlig tsunami har vi översköljts med det ena efter det andra larmet, och en stor del obehag har etsat sig fast i sinnet.
Media som ni vet, älskar att skapa upprörda känslor, och lever gott på det.
Under mitt liv som bonde kunde jag nästan alltid konstatera; att det blir aldrig riktig så bra som man önskat och inte så illa som man befarat. Det brukar bli rätt OK och ordna sig trots allt.
Därför har jag midsommaraftonen till ära våldfört mig på Evert Taubes gamla klassiker.
Skål på Er alla och glad midsommar, även 2020. 😊

Stoppa Jämmerdalsvalsen


Mel: Det går en dans på Sunnanö

Vi har distans i sommarkö
Vi lyssnat på Tegnell
Två meter är vart enda streck
Vi har ju inget val
Och genom media strömmar in
En jäkla massa kval..
Texter om virus och morfin
En enda jämmerdal
Texter om virus och morfin
En enda jämmerdal

Men nu så lyser solen rund
Och blå är våran sky
Å röda gubbar – sill i mun
Och snapsen den är ny..
Herr Jämmerdal det är ju ni
Som gett oss dessa kval
Bland alla mänskor jorden runt
Det har jag hört..bla..bla
Bland alla mänskor jorden runt
Det har jag hört..bla..bla

Att deppa, är ej vår musik
Nej vänner vi ska le
Vi sjunger högt, men utan skrik
Och vänner – får jag be…

Vi kickar nu herr Jämmerdal
och ut med dennes stol…
Ja den och kanske något mer
Hör där nu göken gol…
Ja den och kanske något mer
Snart är det som i fjol………….

Ja detta, å nåt mer vi tål
Vi höjer nu upp till SKÅL……..

Glad midsommar
önskar
Sven-Arne Thorstensson

”Likt en oändlig tsunami
har vi översköljts med
det ena efter det andra larmet”

Varför ska man lära sig räkna med bokstäver, undrar WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Algebra är bästa sättet att ta ifrån en 12-åring lusten att lära, och bara ett fåtal har någon nytta av det. I vår skola gäller numera bara det mätbara. Och det är alltför lätt att bli dömd av det fina förtrycket. Det är ”det fina laget”, de lättkränkta, som sätter gränserna.

Det fina förtrycket – Akademismen

”Då hade det ju blivit något av dig.” ”Du kunde ju blivit vad som helst…”
Känner du igen de där orden. Jag gör det och många med mig. Att bli något.
Du känner också säkert några som fått en diagnos med tillhörande bokstavskombination.
Tyvärr så är allt detta ett resultat av ett gigantiskt standardiseringsprojekt där det mesta och de flesta skall placeras på en slags värdeskala. En värdeskala som slår undan benen för vissa och ger hybris åt andra. Så kan vi ju inte ha det.
Men det är precis så det fungerar, nästan överallt. Allt ska mätas, värderas och valideras, som det numera heter. Vi har blivit det mätande folket.

Kränkta människor
Vän av och med sunt förnuft undrar förstås hur det kunnat bil så här. Den frågan är nu mer befogad än någonsin.
Nu tar vi och tänker hela varvet runt. Normen idag är på pappret allas lika värde. Men det gäller bara för vissa områden och bland vissa grupper. I andra ändan saknas det helt och där är förtrycket enormt.
Låt oss ta ett exempel.
Runt omkring oss så springer det omkring människor och känner sig kränkta för vissa saker. Minsta lilla, så kan de uppfatta det som en kränkning, en stigmatisering eller något annat.
Genus är en sådan fråga. Manligt och kvinnligt är numera så fult att dessa ord snart inte ens känns igen i Microsofts autocorrect.
Du måste alltid tänka på vad du säger. Mottagaren har sedan en tid inget som helst ansvar för att värdera meningen eller uppsåtet i det du säger. Sagt är alltså sagt, oåterkalleligt och oförlåtligt, även om avsändaren just då formulerade sig lite illa.

En tydlig gräns
Än så länge så kan du berätta för dina vänner, att det faktiskt går att dricka rödvinet Gato Negro. Men där går gränsen. Skulle du en enda gång råka beställa en N-boll på konditoriet så är du rökt.
Ett ord och du är dömd. Resultatet blir att allt fler håller käften och de som inget har att säga pratar på. Hänger ni med?
Det har numera uppstått en ganska tydlig gräns mellan fint och fult. Just det kanske inte är så allvarligt men problemet är att det endast är de som tillhör det fina laget som sätter den gränsen. De fula har inte ens yttranderätt i ämnet.
Just därför ska jag nu ta steget in i skolans värld. I den värld som en stor del av grunden läggs och som är så oerhört viktig för allas framtid.
Jaja. Nu glömde han föräldraansvaret tycker ni. Nä. Det gjorde jag inte. Föräldraansvaret är en produkt och ett resultat av skolans värld för cirka 35 år sedan.
Det är normerna där som skapar föräldraansvar idag. Bevisa motsatsen den som kan.

Det mätbara
Det är nu jag tänker trampa på många ömma tår. Något förenklat ställer jag frågan. Vad är egentligen skolans syfte? Är det att forma starka unga individer som tror på sin egen förmåga, kan fungera i grupp, uppträda och visa respekt för sin omgivning, känna nyfikenhet och sin egen förmåga att forma sin framtid.
Eller gäller det mest mätbara. Provresultat, glosor, algebra, arbeta och söka information självständigt, bygga en träbåt i slöjden och hoppa 3,15 i längdhopp. Ja, ni vet ju redan svaret på vad som prioriteras idag.
I min världsbild så görs de största misstagen redan här. Det som inte går att mäta lägger man mindre vikt vid är min slutsats.
Sen finns det en sak till som är så märkligt med detta. Du kan ha åsikter om det mesta här i livet, men ha aldrig en åsikt över hur skolan fungerar, ty då får du i stort sett hela lärarkåren på dig. Just detta tycker jag är så märkligt och det präglar ju deras syn på sitt eget yrke. Något på gränsen till det magiska.

Räkna med bokstäver
Det finns nog ingen annan yrkeskår som agerar likadant. Inom alla andra yrken så väger erfarenhet och lämplighet tungt. Kunskap är där en sammanfattning av dessa båda. Inom läraryrket gäller en fullgången och godkänd akademisk utbildning. Den som inte har det betraktas i det närmaste som kvacksalvare, trots att lämpligheten ofta vida överstiger en nykläckt gröngöling från högskolan.
Själv brukar jag roa mig med att provocera lärare, för att de just är så lättprovocerade.
Som exempel brukar jag ta Algebra. Algebra måste vara väldens bästa recept på att beröva en något mindre motiverad 12 åring sin lust till studier. Varför i hela världen ska man lära en 12 åring att räkna med bokstäver.
Jag vill påstå att det endast är kanske max 5 procent av alla elever som någonsin kommer behöva räkna med bokstäver någon enda gång i livet. Vi andra slipper. Ändå ska alla mätas hur bra de just kan räkna med bokstäver och siffror i helt onödiga ekvationer. Det man gör är att ta bort lusten från dem som tycker det är svårt.

Det fina förtrycket
Tänk om man i stället motiverat med varför du ska kunna… Nej, det kan de ju inte för det behövs ju för väldigt få.
Och jag kan vittna om att de som verkligen behöver räkna algebra i sitt vidare liv, kommer att göra det på en kvart eller två när de förstår varför de ska kunna det.
Så här kan man fortsätta att sammanfatta den svenska skolan.
Kan man räkna algebra är du bra. Kan du inte är du dömd. Har du sen en diagnos som någon givit dig så är du ursäktad men dömd ändå av det fina förtrycket.
Men kom ihåg att väldigt många nuvarande entreprenörer, företagsledare och arbetsgivare kunde inte algebra, flera hade halva alfabetet i bokstavskombinationer. Fördelen för dem var att ingen la huvudet på sned och berättade det för dem.
Då såg man det som en egenskap. Numera finns inga egenskaper bara mätbara parametrar i ett syntetiskt system.
Tack för kaffet och bollen.
Sven-Arne Thorstensson

”Numera finns inga egenskaper,
bara mätbara parametrar
i ett syntetiskt system.”


Det har hänt en del, från människans jakt på en kanin, till mänsklighetens jakt på information. Skillnaden är oändlig. Westsidans krönikör, Sven-Arne Thorstensson, skissar med lätt hand en bild av vårt förflutna, från tiden då vi var jägare och samlare, via den neolitiska revolutionen och framväxten av jordbruket i Mesopotamien, till industrialismen och informationssamhället.

Ett varv i karusellen

Från jakten på en kanin till informationssamhället

Stoppa världen – jag vill kliva av är nyckelmeningen i en brittisk musikal från 60-talet och den får utgöra själva inledningen på denna betraktelse, och om vi idag är så uppsnurrade att vi snart är tillbaka där gungorna en gång började gunga.
För att ta det hela från början, alltså riktigt från början, så trampade vi tillsammans runt här på jorden i tusentals år letande föda för att överleva. Man åt det som fanns och fångade det som man visste gick att äta. Då var det insikten och skickligheten som avgjorde vem som var mätt och vem som inte blev det.
Men att vara jägare och fiskare blev förstås jobbigare när allt fler blev bra på att just jaga.
Redan då, på den tiden uppstod bråk om vem som skulle få jaga och var man fick jaga och så var karusellen igång.

Planterade ett frö
Under tiden, långt nere i Mesopotamien, alltså öster om medelhavet, kom man så på att man kanske kunde jaga hemmavid och lade där grunden för det som vi idag kallar jordbrukssamhället. Den ordningen byggde alltså på, att man letade inte frö i skogen. Man planterade frö hemma och plockade dem hemma. Samma blev det med djuren. Man födde upp djuren och jagade dem i den egna hagen. På detta vis började alltså själva överlevnaden att bygga på hur mycket du hade av allt. Det handlade om att äga och kontrollera egna territorier. Nu hade man skapat något som medgav att det gick att planera längre och mer, än den allra närmaste tiden framåt.
Med tiden utvecklades fenomenet och arméer skapades för att skydda det egna och kanske ta ett och annat utanför det egna staketet. Nu gav resurserna man samlat en betydande makt, både innanför och utanför eget hank och stör. Ju mer man hade och ju mer man gjorde desto mer makt samlade man.

Kokande vatten
När man efter några tusen år i den ordningen kände att man ville ha mer och snabbare så började de med mest resurser att fundera på om allt gick att göra bättre, större och fortare.
Hjulet, vattenkanalerna och armborsten var i och för sig redan uppfunna men det borde gå att göra mer. Mycket mer.
I takt med att man kunde ersätta mänsklig kraft som krävde mycket havregröt så räckte det nu med att elda ved och av det kokande vattnet hade man skapat ångmaskinen. Med den i ryggen startade nästa epok Industrisamhället.
Inom loppet av några årtionden byggdes det fabriker och järnvägar kors och tvärs över världen.
Nu var det inte längre svart arbetskraft, siden och kryddor man i jakt åkte runt efter. Nu var det nya råvaror. Överallt hittade man nya saker att mecka ihop till ännu nyare saker.
Det var här som Bra-att-ha-samhället startade. Nu dög det inte längre med att vara mätt och i viss mån en fungerande del av samhällsmaskinen. Nu började man vilja ha utan att behöva.

Att göra tusen till
Jaja, säger den kritiske nu. Så har det ju alltid varit. Det är nog sant. Den stora skillnaden i ha-begärets tid är att man inte längre tar det man vill ha från någon. Man gör helt enkelt en till, eller snarare tusen till. Så nu, sådär 250 år efter Spinning Jenny så sprutar produkterna ut ur fabriker runt om i världen varje dag.
För sisådär 30 år sedan deltog jag vid några roliga seminarier om framtiden. 
Man listade upp precis den linjen ni nyss läst. Jägare, check, Jordbrukssamhälle check, Industri.. check.!
Allt det där kommer vi att lämna bakom oss, sas det då rund 1990. Nu är vi på väg in i Informationssamhället och så blev det ju som vi nu vet.
Det är här som den här karusellen börjar bli intressant. Ty när jägaren gick ut och samlade så tog han bara det som behövdes med sig hem, allt annat var ju bara dumt. Döda kaniner kunde ju inte lagras.

Sjunkande kvalitét
Sen när bonden sådde, födde upp så kunde han hålla sig med ett lager som i storlek kändes tryggt för den närmaste tiden men sällan mer än så. Det kostade för mycket och risken för inkurans (värdeminskning) var stor.
Men när industrialismen fått ordentlig fart och fört oss vidare till Bra-att-ha-samhället, så blev många nya gränser passerade på kort tid. När produkterna skaffades i överflöd sjönk samtidigt med kvalitén i jakten på ännu mer prylar för mindre motprestation.
Kanske var det i just det gränslandet som en ännu billigare produkt sattes på marknaden, nämligen information om mycket, vi inte ens behöver men inbakad i ett avancerat framkallat behov.
Själva industrisamhället lever kvar lågt borta någonstans där vi slipper se det.
Nu skapas nya så kallade värden genom all sorts information som kopieras i mängder.

Onödig information
Troligen är mer än 95 procent av den information vi översköljs med helt totalt onödig för vettig funktion eller att du ska känna dig som en trygg och fungerande människa och del av samhället.
Men jakten på information skiljer sig oändligt från jakten på en kanin.
När jägaren äntligen fått sin kanin på pilen så slutade han drömma om en till som kanske fanns bakom nästa träd. Han nöjde sig, åt upp den och blev mätt och nöjd.
Samtidigt scrollar du och jag vidare i jakt på ny information, som vi inte ens vet om den är sann eller falsk. Och än värre så vet vi inte ens vad vi ska ha den till.
Det enda vi vet, men inte erkänner, är att det mesta vi läser kommer vara helt onödig spillande av tid….
Så kanske även detta…
Sven-Arne Thorstensson

”Jakten på information
skiljer sig oändligt
från jakten på en kanin”

Vår demokrati är hotad. Allt för få vill engagera sig. Vi måste satsa på Förnyare. Mängden Förvaltare har för länge sedan passerat vår smärtgräns, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson.

Konsten att döda engagemang

Vår så värnade demokrati är hotad. Delar av den ligger redan för döden, och den lilla återväxt som finns, sker i drivbänkar under kontrollerade former. Aldrig har så få velat ägna sig åt aktiv politik som nu.
All makt utgår från folket heter det ju. Så fint det låter egentligen. Det är vi, folket, som styr via personer som vi tillsammans har förtroende för. Om det hade kunnat vara så, då hade det ju varit bra. Men den tiden är snart förbi om den inte redan är det.
För inte alls länge sedan så kunde de flesta både peka ut och namnge ett antal personer i deras närhet som de hyste förtroende och respekt för. De fanns då, de personer som rakryggat förde talan.
De stod upp när det blåste och kunde behålla sitt förtroende även om deras bedömning sved en aning. Men vart tog de vägen?

Ett gäng doldisar
Idag finns det knappt någon som känner sina lokala politiker om de ens vet hur de ser ut. Enda undantaget är väl de som tagit sig ända upp till rikspolitiken.
Och den gruppen är ju begränsad till det fåtal som fått ett mediagodkännande att få uttala sig och vara med på annat än gruppbilder.
Så på det lokala och regionala planet bedrivs vår demokrati av doldisar, som oftast hellre lägger energi på att vara populär uppåt i partiet eller i just den förvaltning man är med och egentligen skall styra.
Varför har det blivit så här kan man undra? Det enkla svaret är att politik har blivit tråkigt och introvert. Istället för att ägna tid åt framtidsplanering som befolkningen förstår, så ägnar man sig åt siffersnurrerier kring förutspådd demografi och skattekraft. Jag kan garantera att just detta är föga intressant för medborgare och väljare. I detta ligger förstås själva kärnan.

Förvaltare tar över
Jag insåg redan som ung att man kan dela upp de allra flesta i två grupper. Man kan kalla dem för Förvaltare och Förnyare. Man kan också kalla dem för Försvarare eller Utmanare.
Om vi bara backar några år så var det vanligt att ett antal ”utvecklare” fanns i ledande politiska roller.   
Så är det inte längre. De förvaltande försvararna har tagit över och ju fler de blir desto mer finns att försvara.
Det är i ljuset av detta som samtliga partier tappar medlemmar och med detta allt lokalt politiskt intresse från gemene man.
Det går ju ändå inte att förändra.
Detta fenomen har blivit som ett slags vaccin för den rådande ordningen inte ska brytas. Den nyrekrytering som sker görs ofta i någon form av politiska drivbänkar. De få som nu vill engagera sig sugs upp i den politiska organisationen och kläms in i partiets alldeles egen trånga åsiktskorridor.
Den så kallade mångfalder har ersatts av farlig självgod enfald.

Språngbräda
Dessutom ser många av de som hamnar där, endast den nuvarande positionen som en språngbräda i den egna karriären. Just detta är mycket allvarligt. Vi har alltså en stor mängd politiker som egentligen inte vill göra det de är satta att göra, utan positionerar sig inför framtidens uppdrag. Och på den vägen är man också villig att offra, det som kanske är nödvändigt för det stora hela, men missgynnar karriären.
Men inför varje val så krisar det med att fylla partiets listor. Det saknas nästan överallt namn och med detta också personer. En och annan gång kommer en ny och politiskt oförstörd person in i de politiska rummen. När detta händer inträffar ofta nästa fenomen. Tystnaden. Det är förstås så att om en ny omdömesgill person kommer in i de för honom okända politiska rummen så gäller det ju att ta reda på vad denne både kan och vill.
Just detta är ju en jobbig resa som sällan blir av.

Ett namn på en stol
Som regel har ju inte den nye och oförstörde tackat ja till att bara vara ett namn på en stol i en nämnd eller styrelse. Men det är oftast det som förväntas. Att ta reda på och synkronisera åsikter är jobbigt så just detta låter man ofta bli. När så den nya kraften tar sig ton, så kommer den; Tystnaden.
Kom inte hit och stör vår ordning. Påstå inte att vi har gjort några fel tidigare. Det är så de tänker, men nästan aldrig säger. De förväntar sig att du skall in i den lokala ”torktumlaren” där alla taggar nöts av och efter ett antal år och varv så är du då till slut tillräckligt luddig för att inte skapa vare sig problem eller egna utspel. Om inte, så inträder läget Frysboxen. Tänk om de istället moget ägnat lite tid åt att lyssna, fråga och försökt förstå. Man väljer helt enkelt att inte prata om det som är svårt, utan låter det bara vara och kanske, förhoppningsvis så dör det ut eller snarare fryser inne.
Det är så det rullar på. Allt färre vill engagera sig i förvaltande och egenupplevt ofelbara organisationer. Det är nu vi måste satsa på Förnyarna. Mängden Förvaltare har för längesedan passerat vår smärtgräns i antal.
Sven-Arne Thorstensson

Allt färre
vill engagera sig
i förvaltande


Vem är kung och vem är torsk i köp och sälj? Krönikören Sven-Arne Thorstensson funderar. I samband med en polisrazzia på Östermalm är kunden alltid torsk. Men i livsmedelsaffären är det plötsligt inte kunden utan råvaruproducenten som är torsk. Bonden.

Grossistbordellen

Vid en djupare söndagsfundering, fastnade tanken vid våra tänkesätt om att köpa och sälja. Om vem som har ansvar. Och om vad som är rätt och fel.
I detta lilla inspel positioneras den mindre tänkande kunden. Han som antingen av ingivelsen, eller som en del av medveten planering, tar vägen förbi butiken, för att för en mindre summa få ta del av det han inte förmår eller orkar ordna själv.
I dagarna förfasas vi medborgare över vad som hände där på Östermalm, vid en större polisrazzia. En känd person blev riks-torsk över en natt.
Denne riks-torsk gav själv sin förklaring efter att han ertappats med, vad som vissa kallar fingrarna i syltburken. Han hade helt sonika inte tänkt som han skulle, och tagit genvägen och betalt för det han tyckte han behövde.
Nu backar han och tycker han varit i viss mån dum.

Kunden alltid torsk
Att dessa drifter alltid funnits vet vi ju, och vägarna till att bejaka dem har varit olika. Pengar har alltid varit det avgörande smörjmedlet genom historien, och företeelsen fortsätter.
Men om vi för ett kort tag stannar till vid den traditionella prostitutionen, är det alltid kunden som är torsk.
En penningstinn homo erektus blir aldrig annat än torsk. Han torskar dit. Alla tycker han är torsk. Skulden och domen ligger som en välförtjänt lerig smäck över hans person, och epitetet kommer följa honom en bra tid framöver.
Allt i sin ordning tycker de allra, allra flesta. Man utnyttjar inte andras svagheter genom vare sig sin ställning eller de resurser som tillfälligt finns i börsen för att kortsiktigt, cyniskt och billigt få det man just nu vill ha.

Kunden aldrig torsk
Ganska ofta utnyttjar pengar och makt svagheten och sårbarheten. Men så…
Plötsligt så mäter vi något annat på ett helt motsatt sätt i vår omvärld. Där är inte längre den oansvarige kunden torsk. Det är någon annan.
Här är kunden den som är vilseledd och besviken, förbannad och utnyttjad. Vi har nu klivit in i livsmedels-branschen. Här blandas begreppen snabbare än en hästlasagne travar.
Det finns nog ingen som egentligen kan bortse från det ansvar som både den ätande livsmedelskunden, och den penningstinne dagligvaruhandlaren, har i denna bordellhärva.
Om andra gör det, kan ju också jag…!
Det är tydligen så man tänker. Ty varan finns till salu i din egen ICA eller Coop-butik. Det är någon annan som bär ansvaret för att den ligger där. Och ligger den där, då är det ju okey att köpa.

Bonden är torsk
Men skillnaden blir så tydlig. Ty när ”Torsken” blir ertappad med korven i handen på Östermalm, då finns inga förmildrande omständigheter, trots att ”varan” i sig inte är olaglig.
Men när samme man går på ICA och fingrar på billiga importerade innanlår, ja då är han kung. Och får lägga hela ansvaret för eventuell vandel på någon helt annan.
Så helt plötsligt är det säljaren som är torsken.
Om han blir ifrågasatt, skyller han ju förstås i första hand på ICA. Men eftersom han vet att just det, inte är någon större idé, så hamnar skulden längre bak i kedjan. Oftast ända längst bak, till bonden som råvaruproducent. Där ska det granskas och utvärderas, lagstiftas, kontrolleras och fördömas.

Omvänd skuld
ICA och Coop har strategier för hur man glider undan och känner sig också invant förda bakom ljuset trots att det just är dom som sett till att sälja just den varan.
Skuldbeläggningen är alltså nu den helt omvända. Den som bär det fulla ansvaret är ju förstås Grossisterna, ICA, Axfood, Coop, Netto, Lidl med flera. Det är just dessa, som ser till att otillfredsställda kunder ska kunna handla precis det de vill ha när de vill ha det.
Detta kan, om man spetsar till det, jämföras med ett slags koppleri. Och frågan bör ställas. Skiter de fullständigt i var ”innanlåret” kommit ifrån, eller hur det funkat på väg till hyllan, om de tjänar bra på marginalen. Trots denna cynism klarar sig dessa ”kopplare” varje gång, om och om igen.
Ty i denna kedja är Kunden kung, och råvaruproducenten torsk. Så likt Paolo, så bär även du ansvar för vilken dörr du öppnar, vilken vara du åtrår och vad du väljer att köpa.
Det är ditt val och du väljer..
Sven-Arne Thorstensson

”I denna kedja är Kunden kung,
och råvaruproducenten torsk.”

Vi måste bygga upp
”flockimmunitet” och ”antikroppar”
mot brott och våld igen

Dags vända på steken

En flockimmunitet har gått förlorad

Om tillräckligt många runt omkring oss är antikroppar så skyddar vi oss själva mot hot utifrån. Eventuella skadegörare får det svårt, och vårt samhälle blir säkrare.
Nu ska inte detta alls handla om varken virus eller någon Corona, utan om civilkurage. Men det finns ju intressanta paralleller.
Om vi för en stund backar bandet några decennier, så fanns det många antikroppar runt omkring oss. Ganska många bar på dem utan att de själva visste, men när nåt hände så grep de in.
De flesta av oss hade en tydlig känsla om vad som var rätt och vad som var fel. Även om den gränsen kanske var aningen flytande, var ändå rågångarna ganska klara.
Det var ett sätt att få samhället att fungera i det lilla, i vardagen. Oavsett vad som gjordes på fel sida om rågången, så reagerade allmänhetens antikroppar genom att fördöma, agera och stå för det.
Nästan alla såg sitt ansvar och tog det.

Brott var svårare förr
Om någon dåförtiden utsattes för ett brott eller övergrepp, grep människor med dessa antikroppar in och hindrade eller hotade den som var i färd med att övertrassera sina befogenheter.  
Kanske gick det över styr ibland, men det var betydligt svårare att komma undan med att brutalisera sig på sin omgivning.
När det fanns gott om dessa antikroppar, dom fanns nästan överallt, då spred sig knappt varken gatuvåld eller personrån ohämmat, utan det stävjades direkt på ort och ställe utan fördröjning.
De flesta minns säkert hur detta fungerade i verkligheten. Blev någon påhoppad och vi såg det, så räckte det bara med en mött blick, för att två för varandra okända personer skulle bilda lag mot våldsverkaren och det funkade nästan alltid.

Något har hänt
På senare tid, låt säga de sista 10 till 20 åren, har något hänt. De gamla antikropparna har minskat i antal, om de ens finns kvar.
Så nu, när dylikt händer sänks blicken hos din granne till ett tillstånd att inte vilja vara delaktig. Lösningen finns bara hos någon annan.
Det är väl just detta. Oviljan av att se sig själv som delaktig avvärjare som nu fått vardagsbrottsligheten att sprida sig mera fritt på gator och torg.
Numera är det i stunden ganska ofarligt att råna en pensionär eller ensam tonåring. Risken att få en 90 kilo tung och kuragefylld 50-åring över sig, har minskat med 95 procent sedan 60-talet.
Men allt börjar ju någonstans och svaren finns nog i att vi överbeskyddar våra uppväxande barn.
Allt fler föräldrar vägrar se att deras egna avkommor kan vara behäftade med något som helst fel i sina göranden. Även här är det någon annan som bär ansvaret.

”Lägg dig inte i”
Vid flera tillfällen har jag själv fått på pälsen av föräldrar som känt sig kränkta när jag ringt eller knackat på. Men eftersom jag är uppväxt med sådana antikroppar kryllande runtomkring mig, så blev jag ju snabbt en själv.
Effekten har blivit att jag nästan aldrig blundar för något som är helt på tok och på väg att gå galet.
Om grannens osnutne och i mina ögon helt ouppfostrade son kör som en vettvilling med fara för omgivningen, då griper man ju självklart in.  Jag har gjort det mer än en gång. Flera faktiskt. Och den vanligaste reaktionen blir; ”Har han gjort dig något, och lägg dig inte i”.
Just detta fenomen försökte jag för en tid sedan lyfta på ett möte i hemkommunen som handlade om tryggheten i samhället. Till stor förvåning, för mig i alla fall, så tyckte varken kommunens säkerhetsansvarige eller den så kallade kommunpolisen att egeningripanden var någon god idé. Och precis som vanligt så sänkte de flesta åhörarna blicken. Församlingen visade att de för tillfället saknade antikroppar, om de ens haft några.

Dags vända på steken
Om det är så här vi ska möta framtiden, så kommer målet att stå öppet. Kvar finns bara att installera allt fler övervakningskameror, som i efterhand kan berätta vad som troligen hänt. Istället för antikroppar och folkimmunitet, som hindrar angreppet innan den verkligen hänt.
Vi har alltså blivit rädda att bilda lag för att skapa ett fungerande gemensamt skydd för oss själva, vilket i sin tur kommer skapar mer otrygghet att vara rädd i.
Nu är det dags att vända på den steken och snabbt börja bygga upp både folkimmunitet och antikroppar igen, för var och en förstår nog att den är viktig för oss alla.
Sven-Arne Thorstensson

”Kvar finns bara
att installera
övervakningskameror…”


Utveckling har förbytts i inveckling. Det som var enkelt, har blivit mycket krångligare, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Kompetens har ersatt talang och lämplighet. Och allt ska vara mätbart. I anonyma ansökningar. Alla ska vara utbytbara. Resultatet blir en osund miljö och ”management by fear”. Ett led i en farlig samhällstrend.
Denna sjukliga kultur har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. ”Men den sprider sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.”

Anonyma och utbytbara

”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”

”Kompetens har ersatt talang och lämplighet”
Är vi på väg mot en framtid där största bristen kommer att vara förmågan till helhetssyn och förnuft.
Någon har sagt att fram till 90-talet var världen i en utvecklingsfas, som sedan förbyttes till en ny, nämligen en invecklingsfas.
Jag tror de flesta håller med om det. Det som tidigare föreföll ganska enkelt, har idag många sett till att det blivit väldigt mycket krångligare, om det ens är möjligt numera.
I takt med att allt blivit mer invecklat och komplicerat, så är du dömd som lekman om du ifrågasätter rimligheten i att allt ska vara så förbenat svårt. Ledordet för detta är numera kompetens, och den ska förstås vara väldokumenterad, och i tillskansade poäng angivna i tillräcklig mängd.
De två gamla egenskaperna, talang och lämplighet har devalverats till snart sagt ingenting.
Ty ingen av dessa två gamla egenskaper kan ju mätas eller räknas.
De bara finns där, helt oförklarligt, hos vissa. Och hos andra inte.

Anonyma ansökningar
För att göra det ännu mer verklighetsfrånvänt, men dock mätbart, infördes fenomenet anonymiserade ansökningar. Anonymiserade! Ni hör ju.
Detta har blivit så dumt så klockorna stannar.
Det måste väl ändå vara förbehållet de mest naiva organisationerna. Men så är det inte. Det tillämpas allt mer och allt oftare. Själv ser jag det som ett led i en farlig samhällstrend. Nämligen, att du inte är en medarbetare och människa, du skall vara en könlös funktion. Vem du egentligen är spelar ingen roll, och egenskaperna talang och lämplighet tycks alltså helt ovidkommande.
Det är kanske just detta vi sett hända i både Färgelanda och Uddevalla nyligen. Kampen mellan den formella kompetensen, och förmågan att använda den till något vettigt. Fast det är ju ingen direkt nyhet att det gnisslar i ledarskapskedjan både här och där.

Alla ska vara utbytbara
Ur min synvinkel så kan endast sådana problem lösas genom att människor möts. Om dessa misslyckas kvarstår endast juridikens yttersta rågångar. Och när man kommit dit, så har ingen vunnit, utan båda förlorat.
Det borde inte vara utan oro som man kan betrakta detta nya förhållningssätt. Fenomenet är på väg att infektera vårt samhälle i grunden. Alla skall vara utbytbara och du som person saknar alltså helt betydelse.
Denna sjukliga, låt oss kalla det kultur, har sitt epicentrum i den ultraurbana miljön. Men den håller på att sprida sig okontrollerat ut i landet, där den kommer att fungera ännu sämre.
På något sätt så har det helt plötsligt blivit oväsentligt att man blir sedd. I det nya gäller det i stället att synas och emellan dessa två ligger en hel avgrund utan att någon tar ton och pekar på den orimligheten.
Man kan nog med fog säga att detta är ett tydligt bevis på både rädsla och ren cynism, där ”management by fear” uppstår helt automatiskt i och med att alla blivit utbytbara brickor. På många håll liknar detta mer ett hänsynslöst gladiatorspel, än ett sunt fungerande lagbygge.

Osund miljö
I den nya urbana samhällsrollen är du nu ett ID i en fil, en inloggning i ett nätverk och en siffra på ett skåp. För numera har du ju inte ens en egen arbetsplats.
Du har ett litet skåp, med ett nummer på, för att förvara just dina jobbprylar. Och själva arbetsbordet skall du roffa åt dig i ett trångt kontorslandskap, i en ny jakt på yta varje morgon.
Vem var först, vem var sist, där ska jag stå nu…
Jag har sett det och verkat i det, om än ett väldigt kort tag, och såg effekterna. De var i stort sett enbart negativa.
Själv tog jag striden för den enskildes intressen i att få vara sig själv och känna sig viktig och tillfreds på en egen yta. Det enda jag då möttes av var total oförståelse, och det jag kan säga är att den miljön inte är sund för vare sig arbetsgivare eller medarbetare.

Fick tag i fel folk
I just detta så märktes kulturskillnaden mellan det nya urbana och det traditionella tydligt. När stora HR-avdelningen skulle söka nya att anställa, spaltades tiotals egenskaper upp i en kravspecifikation som överlämnades till ett lika urbant rekryteringsbolag.
Ut trillade ett urval av duktiga CV-skrivare som med sina nedtecknade meriter fick sitt skåp och sin lön. HR-avdelningen hade följt sin manual och det mesta var uppfyllt och kunde både prickas av och mätas. Det enda som inte funkade var att de fick tag i fel folk.
Vid ett tillfälle kom frågan till oss i lilla dotterbolaget, hur vi gjorde våra rekryteringar. Då höll stora HR-chefen på att praktiskt taget svimma på stolen. Eller så var det föraktet som fick henne att tappa färgen totalt. Hon blev helt förstummad av att vi använde våra kontakter och tips.
Vi gick i stort sett helt på personliga egenskaper och krävde aldrig katalogtjocka CV. För oss var det viktigare vart de som vi ämnade anställa var på väg, inte var de kom ifrån. Vi såg oss som spelare i ett lag, och i det laget spelar vi lagspel. I det laget får varje spelar både egen yta och ett eget ansvar, och det är när varje människa känner sin egen betydelse i laget som målen uppfylls.
Sven-Arne Thorstensson
FOTNNOT: HR-avdelning står för ”Human resources” och motsvarar ungefär det vi förr kallade personalavdelning.

”Det är när varje människa
känner sin betydelse i laget
som målen uppfylls.”

Om Steve Jobs hade verkat i vår politiska miljö, hade Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson.
Axel Oxenstiernas skapelse har växt ohämmat till kolosser som hindrar förändring. Det gäller även politiska partier
. För att överleva, krävs lojalitet och anpassning. Att vara lojal blir viktigare än uppdraget. Utvecklarna försvinner, och målet till slut bara att behålla makten. ”…leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.

Allt gammalt ruttnar inifrån

Resultat: ”Sen anpassning till omkörande verklighet”

Det är människor utifrån, som kan förändra världen. Inte de som redan finns i systemen.
För nästan 400 år sedan sa Axel Oxenstierna.  ”Min son, vet du inte med hur litet förstånd som världen styrs.
Om vi för ett ögonblick stannar till hos Rikskanslern Oxenstierna, så var det han som var arkitekten till det näst intill idag okränkbara skrået Förvaltnings och Myndighetsämbetsmän. Makten skulle utövas utifrån stabila kunskaper, och det var också en väg framåt, för att inte kungen skulle behöva fatta alla beslut själv.
Genom sekler har detta system växt ohämmat och utan egentlig utvärdering, styrning och kontroll, men har börjat fallera allt mer. Inbitna kulturer och traditioner förblindar och hindrar dessa stora kolosser att förändra sig tillräckligt snabbt.

Varför det är så svårt
Samma fenomen återfinns inom våra politiska partier. Den interna utvärderingen går allt för långsamt, och det som vi borde kunna kräva är proaktiv framtidsanpassning. Men leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.
För ett par år sedan lyssnade jag på en av Investors framstående direktörer.
Han var tydlig med, att när en organisation uppnår en viss storlek, tappar den förmågan att förändra sig själv. Det behövs alltså ett tydligt direkt hot utifrån, för att starta en egen förändring, och då sker den för sent.
Självgodheten kommer att bromsa viljan till snabb nödvändig förändring.
Förklaringen till detta är att det gamla ledarskapet har för mycket egen gammal prestige att förlora, och egna sanningar att försvara. När de väl ser att deras sanningar har ätits upp innan frukost är det för sent.
Med detta som bakgrund uppstår en tydlig bild över svaret varför det blivit så svårt att skapa en fungerande verksamhet inom den politiskt styrda samhällskroppen.

Lägg ner alla partier
All förändring innebär svårigheter, men först behöver man själv inse att den behövs.
I helgen skrev den nye politiske krönikören Viktor Barth-Kron; ”Dags att lägga ner Liberalerna!”
https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/ar-det-dags-att-lagga-ned-liberalerna/
Jag går ett steg längre. Dags att lägga ner alla gamla partier och skapa nya
Det är nämligen förändringarnas nödvändigheter som dagens politiska arena inte klarat av att hantera och det beror helt enkelt på att för många politiker inte klarar av det enklaste av det enkla. Nämligen att erkänna att man tidigare haft fel. Stora ledare klarar detta galant. Dåliga ledare gör det inte.
Tyvärr finns det i det närmaste en kulturell förvaltaranda som sveper in förnyelsearbetet i omöjligheternas återvändsgränd.

Förvaltarna vinner
För att ta ett simpelt exempel, så ägnade jag ett stort antal telefonsamtal till LRFs valberedning för ett par år sedan. De viktiga valberedarna ringdes upp och jag konfronterade dem med frågan. Var finns förnyarna i styrelsen eller era förslag?
Som en smocka fick jag tillbaka att just kontinuiteten är det viktiga. Alltså den nedärvda kunskapen om det egna tillståndets förträfflighet. Det var det som var det viktigaste, och att ledamöterna verkligen kunde förstå det, och verka därefter.
Som ni förstår så gick inte ens den dörren att öppna. Inte ens på glänt. Förvaltarna vinner, ända tills det är för sent.
Detta fenomen finns väl förankrat också i de flesta politiska partier. För att lyckas få en position inom ett parti, så måste du visa lojalitet över lång tid och överhuvudtaget inte utmana de gamla sanningarna.
För många blir bekräftelsen för att vara lojal viktigare än själva uppdraget man egentligen fått av sina väljare.
Det är just detta som vi nu på många håll ser resultatet av och dessa bevis haglar ofta ganska tätt.

Viktigast behålla makten
På sociala medier kan vi allt oftare läsa om hur man just hanterar det där med makt och anpassningen för att behålla den. Just detta har fascinerat mig länge.
Ni känner igen den där personen som ännu inte hunnit få del av maktens sötma. Han säger och vet precis vad han skulle gjort om han hade haft den.
När han väl får den. Då gör han väldigt lite med den. För fenomenet av att ha just makten, har blivit viktigare än den nyttan man tidigare utlovat.
Det är på något vis viktigare att behålla den, än att använda den.
Men så, när han väl slutat, då kommer sanningarna fram, om det de visste, inte gjorde och tyckte, när de hade den. Först då vågar de på nytt säga vad de egentligen ville men inte vågade.
Så kan vi ju inte ha det.
Och tänk om Steve Jobs hade verkat i den miljön. Då hade varje ny Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva.
Sven-Arne Thorstensson
(WESTSIDAN: 2020-04-27)

Bönder behöver också tänka om

Det är nu vi har chansen. Just nu har ”landet” blivit mycket större, säkrare och viktigare än storstan. Landsbygden levererar just nu många fler nyttor än på länge, och vi står kanske inför ett gigantiskt trendbrott.
På vägen dit har alla hört det.
Lantbruket behöver anställa minst 8 000 personer för att klara odlingssäsongen för att trygga tillgången på årets svenska mat. För att lösa detta har många pekat på att det finns tiotusentals som alldeles nyss förlorat sina jobb på grund av Coronakrisen.
Tyvärr hör jag nu många av mina kollegor säga. Det kommer aldrig att gå. Dom är för lata, kan inte jobba och vill ha för hög lön. Ja, så kanske det är i vissa fall. Men vi behöver verkligen ge dem en chans och inte signalera att vi ratar dem som är villiga att pröva.

Våga ompröva
Det stämmer säkert att många inte klarar jobbet och att lönen inte duger, åt vissa. Men jag är övertygad om att det skulle fungera på många håll. Det finns oerhört duktiga människor som jobbar inom hotell och restaurang, och handel och service, som är vana med att slita hårt och på obekväma tider.
Men vi behöver faktiskt våga ompröva våra gamla sanningar som sitter så djupt rotade, att det bara är vissa som kan duga till att jobba.
Som bonnpojk, uppvuxen i myllan, blev jag nog tidigt impregnerad med hur saker och ting var och skulle vara. Den som dög var den som jobbade hårdast och slet mest.
Det fanns något i kulturen runt omkring som befäste att det man gjorde var det enda rätta, och det nya var både dumt och fel. Att vara just bonnpojk var på nåt sätt en garanti för att vara duktig, arbetsam och plikttrogen.
Visst var det ett smickrande epitet, men långt ifrån någon garanti.

Tusentals unga
Där ute finns det tusentals unga människor som är precis lika bra om de bara får chansen och ännu inte hunnit bli sönderakademiserade på någon flummig högskola på sin jakt efter ett lönearbete och sin egen framtid.
Det är chansen de behöver få och nu har vi den att ge dem. På köpet kommer vi också få lite ifrågasättande och en och annan god idé om förbättringar.
Den delen är det ytterst få inom den importerade arbetskraften som bidrar med. De är och kommer förbli en förlängning av historiens drängar och pigor som gör exakt vad som förväntas av dem, inte mer och inte mindre.
Själv är jag övertygad om att den tiden är förbi men är fortfarande väldigt bekväm för många.

Högre pris
Förutom detta, finns här också en lysande framtidsmöjlighet, nämligen lönerna. Jag tror att ingen inbillar sig att vi kan lösa en svensk arbetslöshetskris som inte kostar något. Om vi ska kunna omskola tusentals kockar, servitriser och andra till att bli en ny grupp lantbruksmedarbetare kommer det att bli dyrare. Ingen förväntar sig att en kock klarar att mjölka 300 kor lika billigt som en ukrainare som bor i barack. Men det är just här som chansen ligger.
Ska vi kunna vara en del av jobbkrislösningen behöver vi höja priset på en liter jordgubbar med kanske femton kronor och mjölken behöver bli 40 öre dyrare, och det är just det som är priset för ansvaret.
Det skulle också utgöra en ypperlig möjlighet att synliggöra att, ”om vi ska göra det i Sverige, med svenska villkor, så kostar det lite mera”.

Ta chansen
Få gånger har denna möjlighet varit så tydlig. Så ta chansen!
Fnys inte åt folk som inte kan. Alla är inte från födseln impregnerade med att vara just bonn-ungar eller balter.
Lyckas vi med det, och visar upp många goda exempel, så kommer bondebranschen att uppnå ett mått av hjältestatus på fler än ett sätt. Vi får en helt ny grupp in i branschens inre, som förstår och som kommer att vara ambassadörer för hur det egentligen funkar där ute.
Och en sak till. Tänk att både kunna småprata lite med sina medarbetare, förstå vad de säger och varje dag kunna använda det svenskaste av allt. Språket.
Sven-Arne Thorstensson

”Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden, av att alla jobbar med samhällsnyttor.” ”Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power-Points.” Det är de fina, powerpointgänget, som kommer att få det svårt, när vi omvärderar vad som är viktigt i samhället, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. De som kommer att drabbas av krisen är ”stora delar av den verklighetsfrånvända samhällsapparaten”.

En nödvändig jobbkris väntar

”Verklighetsfrånvänd samhällsapparat drabbas”

Mycket kommer att ställas på kant när den nuvarande krisen lagt sig. De flesta har nu fattat att vi under lång tid ägnat tid och pengar på ren och skär ”bullshit”.
Stora delar av det vi populärt kallar etablissemanget, kommer att behöva ompröva det mesta, och rikta in sig på att producera verklig samhällsnytta. Inte dialoger, kongresser och verklighetsfrånvända utvärderingar. Eller verksamhetsberättelser.
Nu är det kallt stål på verkstadsgolvet som gäller. Om man ska ta till ett fyrkantigt ord som kontrast.
Det är uppenbart att helt nya prioriteringar vänta, kring vad som egentligen är och kommer att vara viktigt i framtiden. Befolkningen kommer att kräva det.

Nya tider väntar
Det är nu de flesta insett att vi haft en överbefolkad organisation som egentligen, när det bränner till, bara varit nyttiga för sig själva i en gigantisk rundgång av information, möten och självupplevd verklighet.
Nu väntar nya tider. Och de börjar nu. Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power Points.
När den nuvarande krisen är över kommer vi återigen att fylla butiker och restauranger, så att de blomstrar på nytt. Våra behov gör att industri och handel åter skjuter fart, liksom resandet. Detta kommer vi att se till. För vi vill ju ha tillbaka det vi förlorat på ena eller andra sättet.
Det kommer att finnas ett uppdämt behov. Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden av att alla jobbar med samhällsnyttor.
Det är här som den riktigt stora smällen kommer inträffa. Den kommer att drabba stora delar av den  verklighetsfrånvända samhällsapparaten som vi låtit växa ohämmat under decennier.
Just nu går den gruppen helt under radarn och sitter helt ekonomiskt skadeslösa, trots att nästan ingen någonsin efterfrågat deras tjänster.

Inga varsel
I stat, regioner och kommuner tillämpas nu inte vare sig permitteringar eller varsel, trots att många idag sitter helt utan adekvata arbetsuppgifter.
Än så länge har de flesta inte hunnit inse att de faktiskt inte bidrar till samhällsnyttan alls, mer än att de själva via ett onödigt men välavlönat jobb skapar konsumtion som i sig är bra för BNP.
Men snart stundar ett hårt uppvaknande för många tiotusentals akademiker, som just nu ser sig ha viktiga jobb och tillhör på grund av detta den övre medelklassen.
Inte helt ovetande men oberört, har de genom de senaste åren vant sig se ner på alla lågavlönade och lågutbildade människor med simpla serviceyrken, eller låglöneyrken som de oftast kallas idag.
Men så kom vändningen. Många ”simpla” yrken, som levt helt i skymundan, utanför Power-Pointvärlden, är nu på väg att få en helt ny status.

”De fina behövs inte”
Nu klassas dessa yrken som samhällsviktiga och oumbärliga för samhällets basala funktioner.
De enkla människorna driver vård och samhällsnyttor, medan de andra sitter hemma och klarar sig undan själva eländet. Så de ”fina” människorna med de fina jobben behövs helt plötsligt inte, för att få apparaten att fungera.
Det är i den här gruppen som den verkliga jobbkrisen kommer att slå hårt. Efterfrågan på obskyra samhällstjänster, som ingen riktigt förstår varför de finns, kommer att rensas bort för att finansiera de hål som nuvarande kris skapat. Vi kommer att kräva maximalt nytta för pengarna.
Så när sakta men säkert kockar och servitriser återgår till sin service, så funderar jag över vad alla överblivna ska syssla med sen. För de kommer väl knappast att plocka jordgubbar eller mjölka kor.
Sven-Arne Thorstensson

”Inom kort kommer vi att ha skakat av oss villfarelsen att svenska kor förstör planeten”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika. Det finns en enorm potential i att öka livsmedelproduktionen i Bohuslän, om vi tar betesmark i bruk som inte används, liksom åkermark som ligger i träda. En rejäl satsning på att öka livsmedelsproduktionen, skulle dessutom ge många arbetstillfällen de kommande tio åren.  ”Vi börjar med att fixa maten själva. Sedan får vi ta tag i resten.”

När krisen är över…

…fixar vi maten själva

Att väckarklockan har ringt och att det inte gick att snooza har de flesta nu blivit varse. Det blev ett otäckt uppvaknande när många upptäckte att de var delvis nakna. Nakna i säkerhet, i vårdtrygghet och delvis nakna när det gällde att fylla kylskåpet.
Vi vet nu, att vi överskattat omvärldens förmågor till leverans. Med denna lärdom kommer mycket nytt och bra att födas. Vi kan inom kort börja bygga ett nytt säkrare och robustare system som ersätter vad jag vill kalla ”världens dyraste underkapaciteter”.
Att vi kommer gå en ny värld till mötes står nog ganska klart. Den sköra världshandeln kommer att behöva säkras upp med inhemska buffertar, anpassade till ett delvis nytt samhälle.

Reviderad världsbild
Den som om några månader fortfarande tror på att vi ska klara framtidens livsmedelsbehov med importerade groddar, bönor och linser, kommer att behöva revidera hela sin världsbild.
För att bli robusta behöver vi kontinuerlig drift och lika kontinuerlig leverans som vi kan lita på. Och för att klara detta, behövs det stora investeringar i hela den svenska livsmedelskedjan, inom landets gränser.
Redan nu i vår behöver vi sätta oss ner och diskutera hur. För potentialen finns att öka råvaruproduktionen ordentligt.
Inom kort kommer vi att ha skakat av oss villfarelsen att svenska kor förstör planeten, och ha förstått att de är en viktig del för att kunna klara oss i tider som denna och kommande.

Enorma möjligheter
Om vi tar ett nära exempel och tittar lite närmare på, det till stora delar extensiva bohuslänska jordbruket. Under årtionden har produktionen i snitt sjunkit på de cirka 70 000 hektaren åker och beten som finns tillgängliga i landskapet Bohuslän.
Jag vill drista mig till att påstå, att det finns en enorm tillväxtmöjlighet från Strömstad i norr till Hisingen i söder. Om produktionen återupptogs på de cirka 5 000 hektaren bete som inte används, och all träda åkermark togs i effektivt bruk, så skulle vi kunna förse mer än 75 000 personer med nötkött. Om vi anstränger oss lite till kan vi dubbla detta.
En sådan satsning skulle vid sidan av en ökad matproduktion ge ytterligare flera goda effekter.

Många arbetstillfällen
Jag ser framför mig en enorm upprustning, där träd och sly avverkas till tusentals megavattimmar via värmeflis. Nya diken skall grävas, och gamla rensas. Nya staket skall monteras och tusentals kvadratmeter nya djurstallar byggas. Effekterna kommer att bli många arbetstillfällen under de kommande tio åren, och som ren bonus kommer vi få ett vackrare landskap, vart vi än åker.
Att vi kommer att se detta inom kort, är jag övertygad om. Tiden är förbi då vi kommer att förlita oss på entrecoter som fötts upp på bevattnade åkrar i torra länder, som sedan kryddats med antibiotika, för att sedan transporteras hundra tals mil över i bästa fall öppna landgränser.
Vi börjar med att fixa maten själva. Sen får vi ta tag i resten.
Sven-Arne Thorstensson

När krisen är över, måste vi börja fixa maten själva, skriver Sven-Arne Thorstensson. Det finns en enorm potential i att utveckla jordbruket och livsmedelsproduktionen i Bohuslän. Det kommer dessutom att ge många extra arbetstillfällen.

”Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt.” Så skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. Den senaste resan till Spanien, blev inte som han tänkt sig. Allt förändrades över en natt.

Allt förändrades över en natt

”Nästa morgon slog hela Spanien igen”

I mitten av februari kunde vi läsa om Kina och att några influensafall drabbat Italien. Vi satt hemma, hustrun och jag. Det var dags att beställa en flygresa ner till det lilla hus vi har i ett litet spanskt samhälle en halv mil söder om Torrevieja. Ingen av oss såg någon direkt risk just då, så vi beställde biljetter.
När vi närmade oss resdagen hade det hela växt i Italien och det fanns fall konstaterade även kring Madrid. Trots det beslöt vi oss att resa dit en dryg vecka. Öresundståget tog oss till Kastrup. Det var först där som påminnelser om influensan syntes i form av mängder av små skyltar om handtvätt och hängande flaskor med handsprit.

Lugnt i Alicante
Sent på kvällen landade vi i Alicante och på den flygplatsen märktes ingenting. Vi hämtade ut vår egna bil och körde de fem milen ner till vårt hus, satte på vatten och gas, och sen var det läggdags efter en kall god öl som hade väntat på oss i kylen.
Nästa morgon var det så dags att fylla på kylskåpet och vi körde ner till butiken som ligger närmare själva centrum. Där märktes ingenting annorlunda alls. Vi fyllde upp kassarna och kom överens om att vi skulle laga all mat hemma under hela veckan och inte gå på var sig pubar eller restauranger den här gången, för säkerhets skull.
Vi parkerade bilen och stängde grinden. Nu var det dags att starta upp skrivandet igen utav vår nästa bok. Två dagar gick och vi tog någon tur ut längs gatorna på jakt efter en ny laddare till datorn.
Vi hittade en på det stora köpcentret La Zenia boulevard och där märktes ingen förändring av läget. Folk betedde sig som vanligt men vi hade, kanske typiskt svenskt, valt att hålla avstånd, inte hålla i ledstänger, tvätta händerna osv.

”Över en natt”
Med laddaren i bagaget åkte vi hemåt igen. Folk satt på pubarna och gaturestaurangerna.
Men efter några dagar, till frukost när vi vår vana trogen tittade på svenska kanaler, hade det hänt något i världen bara över en natt. Nu var det inte längre nyheter om hamstrande svenskar som tömmer ICA-butiker på toapapper. Nu var det helt andra rubriker. 
Kris i Italien, och Spanien på väg.
Det var fredag och vi skulle åka hem kommande onsdag. Fram mot kvällen tog vi en tur för att komplettera kylskåpet. Vi tänkte grilla fisk på kvällen så av det skälet åkte vi till en större butik som också ligger bra till. Där var det fullt av folk.
Säkert tre fyra gånger fler, alla hade fullsmockade kundvagnar och hyllorna gapade tomma.
Vi beslöt då att åka till vår ordinarie butik för att handla det vi behövde. Där var det också utplockat och vi köpte inte fisk. Det fick bli det som fanns kvar.

”Allt blev öde”
Det var då som den där lätta obehagskänslan kom smygande. Nu är det inte som vanligt. Nästa morgon slog hela Spanien igen. I princip rådde omedelbart utegångsförbud. Om du inte skulle handla mat, åka till läkare eller åka till jobbet. Det gick snabbt.
På mindre än ett dygn slog allt igen. Restauranger och pubar stängde, butiker stängde, allt stängde, förutom livsmedelsaffärer och apotek. Allt blev öde. Man fick inte ens gå två och två. Skulle du handla skulle du gå ensam. Nu var allt helt öde och vi satt där i vår trädgård. Gatan var nästan tom och grinden låst. Vi som alltid uppskattar vår ”lugna gata”, nu var den för lugn.
För en stund övervägde vi att ta bilen de 300 milen i stället för flyget hem. En par bekanta till oss hade redan tagit bilen hem och vi hade kontakt under resan. Det enda som skulle kunna hindra dem var att något land stängde gränsen. Det skedde också. Men de kom igenom. Vi insåg att det alternativet var för sent för oss.
Det var en märklig känsla på hemresedagen. Vi stängde ner och låste huset utan att veta när vi kan ta oss hit igen. På väg till flygplatsen konstaterade vi att den härliga känslan som vi alltid får när vi åker åt andra hållet, den känslan var nu förbytt i ett obehag.

Inga bakfulla golfspelare
Vi satt nästan tysta och körde. När vi lämnat bilen möttes vi av personal i munskydd och handskar. Vi gick in genom dörrarna till en nästan helt öde flygplats. Allt var igenbommat. Taxfree butikernas lampor var släckta. Alla små restauranger var igenbommade, några inbyggda med plywood.
Istället var det massor av vakter och poliser, och plakat om att hålla mer än en meters avstånd till alla, och handsprit fanns i stort sett på var enda stolpe.
Det fanns några väntande resenärer, men när vi tittade på monitorn var det bara sju åtta avgångar under dagen. Det som var mest slående var att allt var så tyst. Inga bakfulla golfspelare som festat även sista natten. Inte några snicksnackande pensionärspar i full make upp. Nu var alla lika grå och den tryckta stämningen gick nästa att ta på.
Danmark hade stängt gränsen för inresande icke danskar, och vi behövde ha en giltig direktbiljett ut ur landet för att komma med. Men allt funkade och flyget gick i tid.

”De slutade tänka”
Även i planet var det ovanligt tyst. Ingen servering, ingen försäljning och inga medelålders män hängandes på armbågen över ett ryggstöd, evigt flinande och med något att berätta. Inget spring i mittgången. Alla satt bänkade och väntade på landning.
Men då, när bälteslampan släckts, så händer något.
Jag har alltid fascinerat mig över människor som inte varken kan borda ett plan och än mindre tömma det effektivt. Ingen verkar inse att man borde se sig omkring och samverka så att man inte proppar igen.
Det som vanligen är fascinerande, blev nu som en fars. Alla reste sig samtidigt och skulle ut. Man ryckte i väskor, glömde jackor och det blev kaos. Hur tänkte de där. De slutade tänka.
Hur var det nu. Håll avstånd, kludda inte i onödan. Nu gjorde alla allt samtidigt. En rabiat kvinna i sjuttioårsåldern envisades med att ha sin ryggsäck på ryggen och fastnade gång på gång på väg ut. Nu blev det inte direkt panik, men det skulle kunnat bli, mitt i all irritation.
Nu var vi ändå nästan på hemmaplan. Den danska passpolisen granskade alla och våra tågbiljetter blev biljetten till att komma in.

Kastrup gapade tomt
Det vanligen pulserande Kastrup var än mer öde än Alicante airport. Detta gigantiska Kastrup gapade tomt. Här hade man rullat ner allt och spikat för kaféer och restauranger. Det kändes som en ny krigszon. Det gick inte ens att köpa en kopp kaffe. Det var som en spökstad med några få människor och deras resväskor.
På tåget till Malmö var kanske en aning mer liv men inte mycket. Det var få passagerare men de talade med varandra i grupp i alla fall.  Efter sedvanlig gränskontroll vid Hyllie var vi strax på Malmös perrong.
Där hände det något. Där fanns ljuset och livet. På Malmö central höll restaurangerna öppet, folk satt och tog en öl eller kaffe. Man pratade och sorlet hade kommit tillbaka och livet.
Det vi helt klart kunde konstatera var hur lätt det är att dras med i svårmodet och mörkret men också hur lätt det är att komma tillbaka.
Vi får nu ta den närmaste tiden med respekt och ett gott mått av lugn och försiktighet.
Vi kommer att återvända upp för den där rulltrappan, från mörkret upp i ljuset, och vi kommer göra det tillsammans.
Sven-Arne Thorstensson

På vägen tillbaka genom en nedstängt Europa, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson, om den nödvändiga vägen tillbaka. Det är ingen gigantisk naturkatastrof. Allt finns kvar, när det är över. Vi har bara tryckt på pausknappen. Men det räcker inte med miljardpaket till industrin och näringslivet. Det behövs snabba och kreativa lösningar för småföretagarna. Och till sist, vi har fått med oss en lärdom. Den om behovet av en nödplan.

Vägen tillbaka

”Nu behövs tilltro till morgondagen”

Det är svårt att finna ett ämne som känns mer relevant nu än den härjande pandemin. Själv är jag väldigt trött på att läsa om alla alarmerande rapporter från när och fjärran.
Stora delar av världen har gått in i en gigantisk ”shut down” på gott och ont. Men det vi alla behöver nu är en bild över framtiden, och vägen tillbaka.
Men det vi nu ser i samtliga våra mediekanaler är ständiga rapporter om ett ovisst skadeläge och spekulationer om hur själva skadan kommer att bli. Expert efter expert tillåts stå i kö för att bli Corona-rockstjärna för en dag eller två. Att grotta ner sig i själva eländet löser inga problem, det skapar endast nya.

”Vägen tillbaka”
Det som verkligen behövs just nu, är en bild om vägen tillbaka. Det enda i den vägen är hur många miljarder olika stater tänker pumpa in för att lindra krisen. Inte ett ljud om framtiden och ett fungerande liv när detta vänder.
För allting som fanns för en vecka sedan finns ju kvar,  ingenting är förstört.
Jag hoppas vi kan enas om att vi just nu tryckt på en gigantiskt stor pausknapp ett slag.
Det är ingen gigantisk naturkatastrof som hänt. Inget kärnvapenkrig, Ingen radioaktiv härdsmälta, eller elektronstorm som slagit ut infrastrukturen.
Allt kommer starta precis som som när vi stängde igen. Datorn kommer igång, kaffemaskinen, ugnen och hårfönen. Flygplanen kommer både starta och lyfta igen och hotell och teatrar kommer fyllas på nytt. Inget är förstört.
Det enda som vi nu tror är förstört i detta är bränslet. Det vill säga pengarna.

Stora miljardpaket
Nu behöver näringslivet och den stora offentliga makten kroka arm och skyndsamt staka ut vägen mot ljuset i tunneln. För det är klart att det går. Man måste bara tänka lite utanför boxen.
Men fram tills idag har vi endast sett den traditionella verktygslådan, nyfylld med stora fyrkantiga miljardpaket som är designade för endast de stora företagen som nödlösning.
Men som bekant är inte Sverige någon stor industrination längre. Vi är som vi var för längesedan, en stor råvaruproducent av virke och malm, samt en hel del techbolag, resten är en gigantiskt stor servicesektor som nästan alltid drivs av mindre bolag eller enskilda näringsidkare.
Till den sistnämnda gruppen kommer det behövas snabba och kreativa lösningar och det snabbt.

Behovet av en nödplan
Om vi nu blir kreativa så ordnas det med både frikostiga betalningsanstånd, nödfinansiering och förlustteckning, för att inte mängder av alla dessa tusentals små företag ska gå i putten. För om de gör det skapar just detta en ännu större konsekvens på ett annat ställe i den ekonomiska kedjan.
Så nu behövs tilltro till morgondagen och att få starta upp maskinerna igen.
På vägen dit kommer vi ha lärt oss mer av dessa vårmånader, än vad våra politiska system och företrädare lyckats med, under de senaste 30 åren. Nämligen att ha reserver, reservkapacitet och en nödplan, som i bästa fall aldrig kommer behövas. Nu hade det varit bra om den fanns, och låg högst upp i lådan.
Själv har jag betalt brandförsäkring, och använt bilbältet varje dag, i mer än trettiofem år. Och jag kommer göra det i morgon också. Trots att jag aldrig har behövt dem.
Sven-Arne Thorstensson

I veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson upp pandemin och Coronaviruset i ett historiskt perspektiv, och resonerar kring detta med rädsla och panik, förr och nu. Han avslutar med att konstatera att det kan vara ett problem om räddningstjänsten har en bra räddningsplan, men har sålt brandbilarna för att kunna finansiera planen, när det väl händer något.

”Vi har en plan…

…men någon har sålt brandbilarna”

Idag ett något mer lågmält inlägg, men dock med viss sarkasm mot vårt svenska samhälle. Det gäller Corona.
Just nu vet ju ingen vart hän det brakar och vad som komma skall. Själv har jag ingen egen uppfattning i ens vad jag tror, det får liksom ge sig. Att gilla läget kanske passar bra just här.
Ta en dag i taget, se vad som händer och inte göra allt för dumma saker. Vara lite mer försiktig helt enkelt.
Men drabbas inte av panik och hysteri.

De flesta överlever
Om jag gör en liten tillbakablick kring det jag upplevt och uppfattat själv genom livet så ser inte detta ut att vara så enormt allvarligt ändå, sett i perspektiv på annat som skulle kunna hända.
Den stora skillnaden idag är att vi kräver att det finns fullfjädrad hjälp till alla överallt. Det kanske det inte kommer att göra. Men dödligheten i Corona är ju inte så hög ändå. De allra, allra flesta kommer överleva detta också.
Det finns två perspektiv i detta. De ena är att blicka bakåt och se hur vi hanterat liknande situationer förr.
De fanns då med, men de gav inte de krigsrubriker vi ser i dag. Man jobbade på i eländet, bet ihop och anpassade sig tills det blåst över för de flesta.

Spanska sjukan
Om vi blickar tillbaka nästan precis 100 år så insjuknade min mormor i Spanska sjukan, mitt ute på landsbygden i Hedekas.
Hon blev rejält dålig och vårdades en längre tid på sanatorium innan hon återvände till livet. Då fanns ingen antibiotika att efterbehandla med. Runt omkring i världen dog 50-100 miljoner människor i epidemin, ingen vet säkert.
Drygt femtio år senare 1957 drabbades både hon och morfar av Asiaten.
Den var uschlig sa min morfar. Just ordet uschlig kommer jag ihåg.
Han var då ungefär lika gammal som jag är nu. Men jag minns inget om att nån vi kände dog i Asiaten. Ändå dog mer än 5 miljoner runt om i världen.

Hong Kong
För att övergå till det jag upplevt själv, så kom Hong Kong på besök till oss i Hedekas 1970-71.
Man hade hört om den på håll, men så en dag så blev vi också drabbade, hela familjen ganska samtidigt. Den var också uschlig.
 Min pappa som var en arbetsam man släpade sig upp och skottade foder till djuren och morsan plockade säkert ihop några hundra ägg i hönshuset varje dag. För övrigt låg vi pall i en vecka eller så. Men vi piggnade till allihopa, även min morfar som då var runt 80.
I skolan gapade bänkarna tomma, men någon panik eller oro uppfattade jag aldrig. Man sa; Jaha, nu har ”Johanssons i svängen” också åkt på det. Mer var det inte, och alla repade sig. Inte en enda jag kände dog. Ändå tog Hong Kong mer än en miljon människors liv.

Mässlingen
För min egen del dröjde det ytterligare något år, så var det dags för ett nytt virus, Mässlingen. Alla fick den. Lika tomt i skolan då som under Hong Kong. Ingen var rädd, ingen panik. Vissa mammor åkte runt på ”mässlingbesök” för att få sina barn smittade medan de var riktigt unga. Då var det inte tal om om, utan om när man fick mässlingen.
Jaha. Så nu går mässlingen igen, tur att vi haft den, tänkte man när den kom på nytt året efter.
Runt om i världen dog drygt 2,5 miljoner människor av mässlingen varje år. Men jag kan inte uppbringa ett enda minne om att någon var rädd.
Jag vet inte vad som idag är rätt eller fel, men panik och rädsla har aldrig löst några problem. Det har däremot, lugn, balans och tillförsikt gjort.

Planer för ditten och datten
Men ur det andra perspektivet, så kan man undra vad vårt samhälle presterat under åren som gått.
Jag vet att det överallt har upprättats krishanteringsplaner och stabsfunktioner. Man har författat hållbarhetsplaner. Planer om jämställdhet och säkerhet, psykosociala handlingsplaner och planer för både ditten och datten. Ja, man har planer för allt, och de lagras i arkiv och skrivbordslådor.
Problemet med många av dem är att de just är pappersprodukter som är fyllda av själ och goda viljor, men när de väl ska sjösättas så fattas ledarskapet, förmågorna och resurserna.
Det är lite som brandchefen som skulle upprätta en omfattande kommunal räddningsplan. Den blev stor, den blev dyr och den fick beröm, men när den väl skulle prövas, så hade någon sålt brandbilarna för att pröjsa själva planen.
Till syvende och sist så är det var och ens ansvar att agera som du hade hoppats att du skulle gjort om inte om hade varit. Så coola ner. Det löser sig.
Sven-Arne Thorstensson

I veckans krönika förklarar Sven-Arne Thorstensson varför vi förr skrattade åt norrmännen, medan vi numera beundrar dom, för att det bara går åt fem norrmän för att byta en glödlampa.
Sedan citerar han professor Per Bauhn: ”Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.”
Lagen om offentlig upphandling har förändrat Sverige. ”På något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker”, skriver Sven-Arne Thorstensson.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Fel på rätt sätt

I landet Sverige är vi numera väldigt skolade, utbildade och allt mer akademiska inför varje liten uppgift som skall utföras. Den gamla norgehistorien om hur många norrmän det behövs för att byta en glödlampa har blivit sann, och den har blivit svensk.
Inget är sig längre likt. Vid varje tillfälle där något ser ut att behöva göras skall det först behovsanalyseras, beslutas, kravspecifieras och beställas. När åtgärden sen är utförd skall de kvalitetsutvärderas och dokumenteras, för att sedan utgöra säkerställt statistiskt underlag för nästa kommande beslut.

Inte så konstigt tänker vissa. Nej inte alls säger jag, så har det alltid fungerat automatiskt. Ty i en sund människas själ finns något som tidigare kallades personligt engagemang och ansvar. Just den företeelsen var både snabb effektiv och innehöll kvalitéer som idag börjar bli svåra att hitta.
Efter årtionden av akademisering har det uppstått en slags stor och kostnadstung samhällsfunktion, vars hela liv går ut på att analysera, väga och mäta det mesta. Insamlade data överförs sedan och blir statistik. Siffror på hög som få verkligen kan tolka och förstå, men de kommer framgent att utgöra ett oomkullrunkeligt beslutsunderlag i nästa omgång outgrundliga beslut.

Om vi nu tar steget över till det gamla begreppet ”Fyra män och en grop”. En gräver och tre tittar på, så är vi redan där på många ställen. Det tre utvärderar arbetet, och funderar hela dagen på hur man skulle kunna gräva effektivare, utan att för en sekund ägna tanken åt sin egen del i kostnaden och sammanhanget.
Likartade fenomen hittar man lite överallt. Inom skolans värld är det snart mer personal än elever. Och när det skall sparas, så blir det skolmat, böcker pennor och gummi som suddas ut ur budgeten.
De har räknat ut det, organisationen bakom alltså.
I ett aktuellt fall i en närbelägen kommun skulle byggnadsavdelningen spara någon liten procent. Då presenterades besparingsförslag på släckta gatlampor i de små byarna, sämre snöröjning och färre gräsklippningar som det enda realistiska bland hundratals miljoner i budgeten.
Visst ser vi symptomen.
Professor Per Bauhn vid Linnéuniversitetet uttryckte det så här för några år sedan:
Tidigare var byråkratin alltid underställd verksamheten, men numera är det allt vanligare att byråkratin äger hela verksamheten.”

LOU kostar miljarder

Det är nu som vi ska ta klivet över till LOU. Lagen om offentlig upphandling. En lag som i sin linda hade goda intentioner men vars hantering idag kostar oss skattebetalare miljarder mer i ökade kostnader orsakade av ren inkompetens.
Låt oss ta en närmare titt. I den långa kedjan från behov fram till verkställande, lägger så den behovslidande en beställning hos en så kallad upphandlingsavdelning. Denna avdelning har spetskompetens på att utföra just upphandlingen korrekt.
Det de helt saknar är kunskaper om det de handlar upp. Man är alltså kompetent i att på pappret avgöra vad som är billigare och dyrare. Inte vad som är billigt och vad som är dyrt. Det ingår liksom inte i uppgiften.
Själva behovet har preciserats av beställaren. Med detta underlag utformas nu själva upphandlingen som leverantörerna skall offerera mot.

Men redan här har en stor del av de bästa små leverantörerna fallit bort. De varken orkar eller förstår upphandlingsdokumentens, ofta 30 sidors komplexitet. Nu kvarstår de större och mera vinsthungriga leverantörerna. De som oftast tjänar mest pengar på att vara smartare än beställaren.
Jag har sett, för jag har suttit på båda sidor.
Och precis som vanligt så är det motpartens svagheter som genom din egen smarthet kommer att göra dig till vinnare. Inte den egna styrkan.
Under åren har jag kritiserat dessa LOU-förfaranden men aldrig lyckats bli hörd.
Inte ens kommunrevisorerna vill ta i det.
”Vår uppgift är att säkerställa att rutinerna följts enligt mål och styrdokument.” Jo, tack för kaffet.

I min värld så är en upphandling ett sätt att få mer pang för pengarna.
Det är utanför vårt uppdrag sa revisorerna.
Så summan av kardemumman är att
På något sätt så har det blivit väldigt mycket viktigare att göra saker rätt, än att fundera över om man verkligen gör rätt saker. Och vi kan framgent åka till Norge, och beundra dem för att det endast går åt fem personer, till att byta glödlampan.
Sven-Arne Thorstensson

I veckans krönika skriver Sven-Arne Thorstensson om att få en spik i foten när man trampar neråt. Om den ökade klyftan mellan eliten och vanligt folk, och om att vara emot men inte för. Han efterlyser mål och ledarskap och förklarar att det kanske ändå inte hjälper att ta på sig rätt skor.

Ny månad i SD-fabriken

Krönika om att trampa nedåt och få spik i foten

Många hatar. Andra förvånas. Men ingen ser sin egen roll i sammanhangen.
Om nu SD fortsätter växa, så får vi in ännu mera konstiga åsikter i våra beslutande rum.
Det är dags att vakna upp nu och visa på ett sunt ledarskap, ordning och reda, samt att sluta upp med att påstå att allt fungerar så bra i världens bästa land.

Det gör inte det. Med stort intresse följer jag vår samhällsutveckling, och den har vridit på sig ordentligt de senaste åren.
De flesta har blivit emot någon företeelse, i stället för att vara för. Och var finns målen? Vi ser inga mål, och ingen vet vägen.
Det har till och med blivit så att man numera direkt försöker pekar ut syndabockarna.
”Se där…!”  ”Se på den…!” Och det funkar…så där.
Att man raljerar med det politiska toppskiktet är en gammal företeelse. Lika gammal som det fria ordet, och de första fria tidningarna. Det är enligt de flesta okey att sparka uppåt, men aldrig trampa nedåt.

Nu sker något av det omvända. Politiker känner sig kränkta, eller ännu värre, de nonchalerar kritik underifrån. Den politiska överklassen vill inte ta i allmogen, ens med tång.
Just det är illa nog, men det som är värre är att vi nu fått ett samhällsklimat som berättigar att trampa nedåt, bara du trampar rätt. Allmogen uppmärksammas numera allt oftare med att ha helt fel.

Själv förfäras jag av den elitism som allt fler ägnar sig åt. Det sker överallt, varje dag, i många sammanhang.
”Är du inte en av oss, så är du en looser.” Du blir utfryst och stämplas för det. Till och med de som kör buss, städar hotellrum, lagar din mat har blivit en slags loosers i samhällsklimatet.
”Om du utbildat dig så kunde du blivit något.”
eller
”Du kunde ju blivit vad som helst bara du pluggat.”
Just det där är att trampa nedåt ger större effekter än vad de rättänkande själva kan tänka sig. För de har tyvärr inte förmågan att känna den empatin eller förståelsen att inte alla kan tänka så fint och klokt som de själva.

Nu skapas avgrunder mellan människor. En segregering i livssyn.
Det räcker inte längre att göra så gott man kan. Nu gäller:
”Du ska göra så gott som jag tycker du borde.”
För att göra det tydligare så ställer jag frågan. Har du någon gång fått en spik i foten? Nä, trodde väl det.
Det är nämligen ganska få som fått just en spik i foten.
Men om du fått det, så vet du att de första fem dagarna så kommer du att tänka på just din spik i foten. Jävlar vad ont det gör. Om varför du trampade just där, varför du inte haft spiktrampskyddsskorna på dig.

Just då är du inte mottaglig för dina förnumstiga vänners utlåtanden.
”Det är ju ändå ganska ovanligt att man trampar på en spik.”
”Var glad för att stelkrampsvaccinet finns.”
”Du fick ju relevant vård av världens bästa välfärdssystem.”
De enda jag kan hålla med någon av dem är. Det kunde varit värre.
Jo, det kan ju alltid vara värre.

Sen, när foten läkt, tar du alltid på dig skorna med spiktrampskydd. Oavsett om det finns brädor med spik i eller inte.
Då kommer vännerna igen och säger; ”Inte ska du oroa dig för spik, ty det finns knappt några spik på detta bygge.” Risken för en ny spik i foten är ju ändå så liten.
Nej, inte om skorna, men om annat…
Sven-Arne Thorstensson

”Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och groende förakt”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika. ”De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen.

Klimatet som redan
får människorna
att starta krig

Vart vi är på väg, vet ju ingen av oss, men många är övertygade om att stora förändringar kommer ske och att vi behöver anpassa oss och förändra våra livsmönster och kanske även någon grundläggande värdering.
När något nytt, och stort står inför dörren, så är det inte så konstigt att var och en, både funderar och värderar. Att välja en ny väg är att skruva på sin tanke, inte lite, utan troligen ganska mycket. Ja, då känns det förstås ganska obekvämt.
Dessutom har du ju inte valt det nya själv. Det är någon annan som valt åt dig. Till och med någon nån annan stans, som du inte ens känner.
Det du är van vid känns tryggt. Tryggheten i vardagen och livet är en av de viktigaste hörnstenarna för varje individ, det vet vi sedan länge. Ruckas tryggheten, uppstår obehag om vart du är på väg, speciellt om ingen stakat ut framtiden så att du förstår den.
Hur har det blivit så här då, undrar ju förstås de flesta som tänker ett varv till.

”Så mycket fel”
Några förklarar det med att vi gjort så mycket fel under längre tid och att nu är det minsann dags att göra något åt det.
Andra säger att förändringarna kommit så snabbt så att ingen kunnat förstå omfattningen och NU, nu måsta alla både förstå och agera bums.
Själv står du där och inte riktigt ser det andra ser. Eller förstår vad andra ser som uppenbart.
Det är nu som du kommer ta ställning, din egen. Den bygger du på det som förstås känns bäst. Inte vad andra, som du inte ens känner, säger är bäst. Ditt ställningstagande bygger du kring den värld som du känner, lyssnar och diskuterar med dina vänner om. Den som bekräftar dina tvivel eller din övertygelse får dig att åter känna den där tryggheten som höll på att gå förlorad.
Om man ser tillbaka lite i tiden, så levde i stort sett alla med ett stort hopp om morgondagen. Det blir lite bättre sen. Och efter det ännu bättre. Vi har lärt oss att det kallas tillväxt. Tillväxt i ekonomin, tillväxt i livskvalité och ett bättre liv framgent, helt enkelt.

”Tillväxt gynnar allt färre”
Har nu den trenden brutits kan man undra? Jag vill påstå att den har det. Den så kallade tillväxten gynnar numera allt färre, och är mer och mer anpassad till dem som tänker rätt. Ty tänker du rätt så kommer tillväxten av sig självt via bekräftelsen från de som tänker på samma sätt, och det gynnar dem även ekonomiskt.

Just där har det blivit en slags rundgång i systemet. De som anser sig ha rätt tankar, har redan förskansat sig med tillräcklig makt för att kunna isolera de som inte har det. Den makten har förpassat dem in i en farlig bubbla som de inte ens märker själva. De har skaffat sig positionen att ha patent på själva sanningen.
När de, som nu sitter på, vad de själva anser vara samhällets eget facit så blir automatiskt numera minsta lilla avvikelse fel. Ty numera måste det allra mesta, vara exakt rätt. Ungefär har blivit både fel, fult och tämligen omodernt.

”Små avvikelser blir hot”
Så nu, helt plötsligt blir små avvikelser i åsikt ett hot. Är avvikelsen lite större, i ett för facitmänniskorna känsligt ämne. Ja då blir det per automatik, populism. Om sedan någon med bestämdhet ifrågasätter bubblans innehåll, då blir man rökt för tid och evighet.
”Förlåt dem, ty de vet icke vad de göra” så låter ett gammalt bibelcitat och det är väl i visst mått bra. Men bubblans folk dömer tusentals människor varje dag, till ett liv med sämre egen trygghet.  Och nu menar jag inte den tryggheten som gör att du känner dig trygg och säker på stan en fredagskväll, utan tryggheten till att du duger som du är, bara du försöker och bjuder till och att morgondagen kanske kan bli lite bättre.
Det stora klimathotet idag består inte av koldioxid, utan av växande klyftor och ett groende förakt.

Krigets förlorare
Hela det moderna samhället ligger i ett slags pågående inbördeskrig mellan olika fronter. Mellan gott och ont, mellan helt rätt och helt fel.
Krigets förlorare är de svagaste, de som inte klarar skolan fast de försöker, de som sliter varje dag med små medel för att få livet att gå ihop, de som vill men inte kan. De som förlorat hoppet om att imorgon blir bättre än idag.
Det vill säga, alla de som inte har förmågan att ta till sig den världsbild som bubblan format som vår gemensamma framtid.
Här kan vi tala om en tydlig och allvarlig klimatkris. Inuti bubblan har de fina åsikterna samlats och de visar allt oftare sin egen avsky mot det simpla utanför. De utanför tittar in och ser lika oförstående ut hur de klarar sig där inne. Förståelsen har försvunnit och avvikelserna är numera det enda som förenar. Det vill säga att har ett tydligt behov av att bekräfta sin egen teori med att bevisa att den andre har fel.
Det ungefär som för en nyanländ till Billingsfors. Att förstå hur man klarar av sulfitlukten. Men om man stannar kvar en dag eller så, ja då förstår man att man kan vänja sig och att livet kan fungera, till och med i Billingsfors.
Sven-Arne Thorstensson

Kapitel två i den svenska regeringsformen.

”Summan av den totala inkompetensen har idag blivit ett kulturminne”, skriver Westsidans krönikör Sven-Arne Thorstensson. Då när fiskelägen som Smögen och Gullholmen kom till, krävdes inget bygglov. Idag måste det finnas ”en samhällsgodkänd och fastlagd plan, som just din idé ska passa perfekt in i. Annars blir det nej.” ”Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton.”

Många fiskelägen tillkom utan bygglov men betraktas idag som kulturminnen och ska därför skyddas. Smögen är ett exempel, ett annat är Gullholmen (bilden). Foto: G Åhrén

Om vådan av att fråga om lov

”Fråga inte så mycket – gör det istället”

Stryps entreprenören, då dör bygden. Så fråga inte så mycket, gör det i stället.
Om man frågar om lov riskerar ju svaret att bli nej. Ju fler man frågar desto mer ökar risken. Troligen är det därför lagar och tillämpningsföreskrifter idag kräver att du måste fråga gud och alla människor, kommunen, länsstyrelsen, föreningen för broms och knorr och intresseföreningen ”det var bättre förr”.
Ja, snart sagt alla måste tillfrågas om du bara så skall byta en fönsterbräda, gräva en grop eller lägga igen den. Med denna ordning så är sannolikheten för ett nej lika hög som att det kommer en regnskur på midsommarafton. Det vill säga att det är bara rena turen som kan göra dig tillfreds. 
Hur tusan har det då blivit så här kan man undra? Förmodligen är det vår kollektiva trygghet i att det enda som känns säkert är här och nu, just nu!
All förändring innebär ju en risk. Den som säger ja till en förändring riskerar ju att vara delaktig i skulden om minsta lilla skulle bli fel, eller att någon blir arg. Det är nog därför det känns tryggt att säga nej, ty då blir det någon annans ansvar att eventuellt säga ja och ge dig lov att göra det du vill.
Själv ställde jag frågan till en tjänsteman, vars position var ungefär mitt i den hierarkiska stegen.
-Vad kommer det sig att ingen ovanför dig tar tag i det problem som alla ser och vars lösning är både enkel och uppenbar, samt dessutom billig, väldigt billig?
-Förstår du inte det sa han. Om de säger ja så blir det ju mera jobb och mera ansvar för att göra något som uppenbarligen inte är helt nödvändigt, i alla fall inte just nu.
I just det ligger nog en hel del av svaret. Ty det är tusen och åter tusen människor som varje dag går till jobbet, vars enda uppgift är att kontrollera nuet. Att bevaka att nuets ordning inte bryts och om det skulle utmanas så måste det finnas en samhällsgodkänd och fastlagd plan som just din idé skall passa perfekt in i. Annars blir det nej.
För en tid sedan försökte en simpel bonde få lov att bygga två hus på en plätt mark som han ägde. Samhällets riddare sa nej. Ty det skulle störa kulturmiljön. Å tusan, kulturmiljön.
För att bringa klarhet i ärendet tillfrågades länsmuseet, Länsstyrelsens kulturmiljöenhet och även planenheten tror jag kopplades in. Argumenten var tämligen förutsägbara från statens egna ”kulturriddare” och löd nästan ordagrant så här:
”Trakten präglas av den gamla bebyggelseformen med kyrkan på en höjd mitt i bygden. Gårdarna utgör en inramning och ligger spridda längs dalgången och tillsammans utgör detta ett stort bevarandevärde.
Då ställer sig förstås vän av både ordning och sunt förnuft frågan, hur kunde det bli så här unikt och bra.
Vad jag själv påpekade, utan att vara sakägare var. – I denna bygd, vad jag vet har endast ett enda nytt hus byggts sedan 1970-talet. Troligen det enda som har ett bygglov. Alla andra hus tillhör gårdarna och är byggda före man ens kunde stava till ord som kulturmiljö eller tillstånd.
Gårdar och hus är alltså byggda av helt novisa och outbildade bönder och några av traktens timmermän och snickare. Ritningar, om de fanns hade man troligen lånat från någon grannby eller nån annan som också byggt sin mangårdsbyggnad av lust och utan bygglov. Summan av denna totala inkompetens har idag blivit ett kulturminne, en miljö som inte får drabbas av vår tids noviser. Här skall de akademiska männen och kvinnorna säga sitt. Ty det är ju dessa som vet bäst.
Tänk er tanken att komma som Jens fiskare till Länsstyrelsen med en idé.
-Jä har hittat e skreva längst ut mot Hållö där isen lägger sä sent å tinar tidit. Där vill jä bygga e sex hundra meter lång brygga å några sjöbuar. Där kömmer dä sjuda å liv å fölk kommer både trivas å tjäna levebrö… Jä tänkte kalla dä för Smöögen… När kan jä börja bygga…?
Ja, ni förstår ju vad svaret hade blivit idag. Det som Jens gjorde dåhar blivit en oersättlig kulturmiljö idag, helt utan bygglov under tre hundra år.
Så fråga inte, bygg på… Det funkade ju rätt bra i Sunnanå…
Ty det är alltid lättare att få förlåtelse än tillåtelse.
Sven-Arne Thorstensson

”Mer pengar till din bonde”. Står det på paketet. Läs krönikan för att få reda på hur det hänger ihop med Sven-Arne Thorstenssons väckarklocka. Foto: Westsidan.

”Världen är full av vilseledande krafter”

”Starta dagen med ett varför”

Invanda mönster styr dina val

Som människa och företagare står du alltid inför olika val varje dag. Det första är; Ska jag stiga ur sängen när klockan ringer? Det valet har du redan förberett kvällen innan, då du valde att inte ställa om den, från den tid den brukar ringa. Redan där är du fast i en rutin. Men ändock har du ett val när den ringer. Stänga av och somna om eller plikttroget sätta fötterna i golvet och köra igång som vanligt.
Nu är förstås just detta val inte så avgörande för framtiden, men det kan vara det. Tänk om du struntar i vad som händer om du ligger kvar. Det får bli som det blir, du har annat i sinnet för den här dagen. Eventuellt får andra göra det du bestämt dig för att inte göra.
Nu handlar det om stora, inte om snabba enkla val. Utan större och troligen mer långsamma. Men oavsett om processen varit lång så kommer du alltid till den punkten när du gör det slutgiltiga valet. Att byta spår. Att börja, eller att sluta, med något.
Det vanligast är att göra lite av varje. Inte sluta helt eller inte börja helt helhjärtat. Det är nämligen svårt att vara distinkt när välden är full av vilseledande krafter.
Det är dessa krafter jag nu vill peka på.

Vad styr dina val?
Fundera lite över Wittgensteins tes. ”Ingenting är av nödvändighet vad det synes vara.”
Blir du invaggad och styrd i dina val? Självklart blir du väl det. Gammal kultur och invanda mönster avgör ofta dina val och din väg. Men det finns också pågående nya krafter som vill påverka dig i smyg. Få dig att göra vissa val, eller kanske inte kunna välja.
Den gamle statsministern Göran Persson återanvände ett gammalt ordspråk som troligen borde användas lite oftare. ”Den som är satt i skuld, är inte fri”. Är skulden för hög är du inte fri.
Låt mig drista mig till fräckheten att jämföra med Lantbrukskooperationen och den allians som byggdes stark med statsmakterna under efterkrigstiden. Folket kanske inte svalt direkt, men maten skulle bli billigare, och tillgången skulle säkras.

Priset ett maktvapen
Det bästa sättet dåförtiden var att garantera fasta produktpriser. Den som ansåg sig kunna producera för det priset gjorde det, och om kollektivet tyckte det var för magert, kunde man förhandla priset. Först upp, men i sinom tid även ner.
Matens pris hade blivit ett maktvapen. Ett vapen som inte allt för sällan riktar sig tillbaka mot den som just odlar och producerar.
Varför är det så dålig lönsamhet i mjölk och fläskproduktion? Jo, för att de flesta tjänar på det. Inte producenterna förstås, men alla andra.
Här har vi under årtionden invaggats i att vi är starka som kollektiv. Det är väl sant, men också svaga. Små och svaga. Skuldtyngda och med väldigt få handlingsalternativ.
Tänk på motsatsen. Tänk om producenterna av mjölk och fläsk kunde göra som exempelvis stora internationella spannmålsodlare i Asien och Afrika. Är priserna dåliga, då odlar de inte. Är priserna höga, då kör man igång. De gör det för de kan. Och de gör förstås rätt och en liten nytta, att minska utbudet.

Mjölkkrisen 2016
OM vi backar tillbaka till 2016 och den djupa mjölkkrisen. Bonden fick bara drygt 2 kronor för mjölken och världsmarknadspriserna var väldigt låga. Det logiska då hade varit att via några enkla klick på datautfodringen, sänka produktionen i ladugården med säg 8 procent inom en vecka. Till och med gallrat ut lite kor i förtid.
Nej, så gjorde man inte. Ty för att kompensera bristande lönsamhet så producerar man mer volym, istället för mindre. Jag vill påstå att det är just därför priserna inte pressas uppåt i marknaden när utbudet sjunker. De flesta tjänar ju inte på det. Det vore nästan bara bonden. Om volymerna är stabila, och lönsamheten precis så hög att mjölkdropparna är värda att pressa ut. Ja, då fungerar den stora apparaten som bäst. Kunderna köper billig mjölk, mejerierna klarar sina avskrivningar, affärsledningen får sin bonus, och bonden får hålla tillgodo med det som blir kvar.
Detta system fungerar endast när leverantörerna är många, skuldsatta och är vana att inte kunna välja.
Sven-Arne Thorstensson

”Allt som ska offentligt kommuniceras filtreras ner till ett könlöst snömos som egentligen inte säger någonting alls”, skriver veckans krönikör Sven-Arne Thorstensson, som resonerar om demokratins kris, och varför allt fler vänder politiken ryggen och den allt smalare åsiktskorridoren.

Konsensus-sjukans likstelhet

”Allt filtreras ner till könlöst snömos”

Allt fler avstår från att engagera sig som politiker och vi bör förstås ställa frågan varför. Trenden i sig håller effektivt på att undergräva tilltron till demokratin. Vi ser det ske, men gör ingenting åt det.
Det mentala avståndet ökar nu mellan väljare och politiker. Det tragiska är, att om du ska lyckas att få en position inom ett parti eller intresseorganisation, så behöver du anpassa dig ”in absurdum”. Numera så accepteras inte att någon sticker ut från den snäva gemensamma plattformen.
För att försäkra sig om den totala likformigheten, använder man sig av en välplanerad och strikt kommunikationsstrategi som alla beordras följa.
Du som enskild politiker av låg rang, får snart inte säga någonting alls. Det har till och med blivit så att om du inte tillhör den absoluta partitoppens inre krets, har du snart inte ens rätten att ha en åsikt över någonting överhuvudtaget, i alla fall inte så att det på något vis kan nå offentlighetens ljus.

”Könlöst snömos”
Allt som skall offentligt kommuniceras filtreras ner till ett könlöst snömos som egentligen inte säger någonting alls. Det är det som är själva strategin, och det är därför vi ser så få intressanta utspel idag. Det händer nästan aldrig.
Resultatet blir förstås att viljestarka personer avstår helt från att ansluta sig till de tysta kollektiven, de som vissa kallar röstboskapen. Det har helt plötsligt blivit fult att vilja något och ännu fulare att göra fel.
Vid den punkten kan vi stanna upp och reflektera en stund.
Världen omkring oss i samhället är väldigt heterogen. Vi alla styrs av olika värderingar som människor.
Alla bör ha rätt att vara den man vill, med undantaget att det inte skadar andra.

Korridoren förödande smal
Med detta i minnet, ser vi de personer vi valt för att föra vår talan, nu sitta bakbundna av stark central styrning.
Vi börjar se igenom detta nu. Den politiska fåran, eller den så kallade åsiktskorridoren, har blivit förödande smal, och bara de som trivs i att själva bli styrda stannar där.
Hur kan det ha blivit så här? Troligen är det så att samhällsnormen nu blivit storföretags-management, anpassad till storstadsmiljö. I den miljön är alla utbytbara. Ord som formell kompetens väger nu blytungt tyngre än personliga egenskaper och talang.
De allra flesta av oss har nog svårt att känna sig hemma där, och anpassa oss till en sådan likriktad och känslobefriad miljö. När vi själva känner den känslan, ökar samtidigt avståndet till dem som trivs i den.
Vi behöver möta människor före funktioner. Vi behöver helt enkelt känna oss viktiga i vardagen.

Att göra rätt
Själv tror jag att de allra flesta människor gillar modiga och frisinnade vänner och ledare. Personer som vågar säga vad de tycker och stå för det de säger, och framförallt personer som kan erkänna att de gjort fel. Känner man så, så ogillar man samtidigt motsatsen.
Det vi ser nu är att våra företrädare hellre ägnar sig åt att göra saker rätt, än att göra – rätt saker. Tryggheten i detta är att de känner sig säkrare att gå omkring med någon annans åsikt än sin egen.
Det handlar om den borttynande viljan. En titt på vad olika personer delar på sociala medier, visar en grupp som fotograferar den mat som de just lagat, och som nu ligger på tallriken. Dessa personer blir ibland förminskade av andra som triviala.
Här vill jag påstå att dessa är väldigt konkreta i sitt budskap. ”Se här”, den här maten har jag lagat och den skall jag strax bjuda mina vänner på.
När en bekräftelsetörstig politiker delar bilder så är det ofta någon annans Power-Point man fotograferat, och vilka viktiga vänner man träffat under dagen. Och inte ett ord om vad man tänker göra sen.
Hur detta utvecklas vet man ju inte. Antingen börjar matfotograferna att plåta andras kokböcker, eller så kommer ”viktigavännerfotograferna” att börja plåta det färdiga resultatet. Klart att serveras.
Sven-Arne Thorstensson

”Jordens undergång är nära”

Hot om katastrofer är oftast en lönsam affär

När jag växte upp fanns det ett litet gäng som ville avskaffa demokratin och införa diktatur. De var välorganiserade, men hade inte resurserna. Och inte många tog dom på allvar. Utom SÄPO. Och möjligen Expressen.
Nu finns det åter ett gäng som vill avskaffa demokratin. Och precis som sina föregångare är motivet att deras mål är så viktigt att inget får stå i vägen. Inte ens folkviljan. Och folk förstår ändå inte sitt eget bästa, resonerar man.
Det måste medges att hotet mot demokratin den här gången smäller lite högre. Jordens undergång låter ju förskräckligt. Då handlade det ju egentligen bara om vem som skulle tjäna pengarna, han som uppfunnit dragkärran, eller de som hjälpte honom att skruva ihop den.

Man kan säga att båda visionerna innehåller ett katastrofscenario. Jorden går under för att det blir några grader varmare, isarna smälter och tätbefolkade områden drabbas av översvämningar.
Gänget som predikade när jag var ung hotade med upplopp, revolution och proletariatets diktatur. Och precis som nu var det lagbundet, och gick inte att stoppa. Det var bara en tidsfråga. Man kunde bara foga sig. Gemensamt för båda är att vi måste förändra samhället i en viss riktning. Att det är nödvändigt. Och att det samhälle vi lever i nu är dömt till undergång.
Skillnaden är att det nu finns en tidsfrist. Tio år. (Ja, jag vet att man hela tiden flyttar fram tidsfristen.)

Hot om katastrofer och elände brukar fungera. Kyrkan predikade om helvetet. Vi måste lyda Gud och prästen, annars hamnar vi i helvetet.
Jag lämnar till läsaren att själv bedöma sanningshalten i alla dessa katastrofscenarier och fundera på vilka som gått i uppfyllelse och vad vi kan lära oss av det.
Jag nöjer mig med att konstatera att varje tid har sina vanföreställningar, och sina profeter, som försöker övertyga eller skrämma oss att handla på ett visst sätt. Om vi inte köper oss fria förstås.

Kreativiteten är stor när det gäller att tjäna pengar på katastrofer. Katolska kyrkan sålde avlatsbrev. Man kunde alltså köpa sig fri från helvetet. Al Gore har gjort sig en förmögenhet på att sälja klimatkompensation. (Googla om du inte tror mig)
Världsnaturfonden, WWF, säljer frälsning från katastrofen genom att erbjuda alla som vill att bli fadder, med det förbluffande budskapet att det går att hejda jordens undergång. Man behöver bara betala hundra, tvåhundra eller trehundra kronor till WWF.
I EU köper de stora industrierna utsläppsrätter, och fortsätter att släppa ut växthusgaser. Nyligen fick vi veta att ett stort oljebolag fick utsläppsrätter gratis av EU. Det var nog inte så det var tänkt. Det visar för övrigt hur seriösa EU är – när det gäller jordens undergång.

En sak är dock ny. Och det är att ingen vågar säga emot. Alla jamsar med. Till och med media som har i uppdrag att kritiskt granska, vara objektiva och sakliga, har förfallit till kampanjjournalistik för att bygga på rädslan och skräcken för en undergång som är oundviklig. Om vi inte slutar äta kött, flyga och köra bil.
Under tiden fortsätter SSAB, Cementa och oljeraffinaderierna att släppa ut växthusgaser som om de inte visste att jorden håller på att gå under. Och regeringen sitter med skägget i brevlådan och vet inte hur man ska hantera Preemraffs ansökan att få bygga ut raffinaderiet i Brofjorden. Hur man än gör blir det fel.
Hur Preemraff har tänkt sig att räkna hem den enorma investeringen om Jorden går under om tio år är en gåta. Även om alla inser att det handlar om överdrifter så ska vi enligt politikerna vara fossilfria 2030. Men det kanske bara är bullshit det med.

Den stora frågan är trots allt vad som händer med demokratin. I praktiken har vi redan lagt en stor del av makten i händerna på en aktivistisk elit. Och denna elit verkar inte generad på något sätt över att reducera klimatfrågan till den enskildes konsumtion av kött, flygresor och fossildrivna bilar. Trots att alla som är insatta vet att det är industrin som står för de stora utsläppen.
Industrin tycks ha skaffat sig en gräddfil, inte bara förbi demokratiskt fattade beslut, utan på något mirakulöst sätt förbi själva Apokalypsen. På annat sätt kan man ju inte tolka regeringens beslutsvånda när det gäller Preemraff.
Visste ni förresten att Uppsala Universitet ger kurser i Jordens undergång. Jodå, det är faktiskt sant. Kursplan, undervisning och seminarier. Man kan till och med ta en examen. Vad man nu ska med den till, när jorden har gått under.
Westsidan

Jordens undergång är ett populärt tema. Media missar sällan en chans att skriva om domedagssekter. Skillnaden nu är sekten är total. Foto: Westsidan.

Lärare sjunger ut

Upphandling och HBTQ – rena Monty Python

Att den svenska skolan befinner sig i ett katastroftillstånd kan knappast ha undgått någon. Enligt PISA-undersökningen sjönk Sveriges plats i världen drastiskt på bara ett decennium, från 2003 – 2014: Matematik från plats 6 till plats 38, Naturvetenskap från 5 till 38, Läsförståelse från 6 till 37. ”Världens bästa skola” (enligt en skojfrisk politiker) trängs nu i jumboligan bland länder i Sydamerika och Balkan. Frågan om varför får politikerna att vråla beskyllningar och undanflykter, ”Kommunaliseringen!”, ”Friskolereformen!”, ”Invandringen!”, ”Vänsterflummet!”. Vad man ska göra åt det finns det dock ingen plan för.

En miljard
Men, situationen saknar inte sina komiska inslag. Stockholms stad beslöt sig för en djärv lösning, en ny digital sajt! Det måste väl lösa problemen. Sajten, kallad Skolplattformen, har hittills kostat nära en miljard kronor (det är nio nollor, om någon undrar). Det är mer än vad Wikipedia eller ”Game of Thrones” kostar. Skillnaden är dock att Wikipedia och ”Game of Thrones” faktiskt fungerar, vilket man inte kan säga om Skolplattformen. Efter fem års förberedelser lanserades sajten förra året under höga skrin om att nu var frälsningen kommen. Resultatet? Alla användare, lärare, elever och föräldrar har klagat på att den är krånglig, långsam och svår att använda. Det har varit stora problem att logga in, men det kanske inte gör så mycket eftersom hela systemet med jämna mellanrum beslutar sig för att lägga av. Varför vet ingen. 

Konflikt om namnet
Till råga på eländet har det brutit ut en konflikt om namnet Skolplattformen, som varumärke. Jurister har kallats in vilket lär garantera att kostnaderna fortsätter att skjuta i höjden. Datainspektionen har inlett en granskning av sajten sedan känsliga personuppgifter legat öppna för alla att ta del av. Lärare klagar på att det som tidigare tog 10 sekunder att skriva in (t ex frånvaron) nu tar 10 minuter. Eftersom staden (politikerna) i sin stora vishet bestämde att det inte fanns någon bra paketlösning la de ut jobbet på en mängd olika leverantörer (kallade ”moduler”), vilket gör att ingen har ansvar för någonting. En lärare som försökte lösa problemen tvingades skicka iväg 47 mejl till ”modulerna” och fick 58 svar. Detta tog en månad och när det var klart var problemet fortfarande inte löst.

Misslyckad hemsida
Frågan är hur detta är möjligt. Hur kan Indien, ett u-land, framgångsrikt skicka en satellit till planeten Mars för en mindre kostnad än vad Stockholms stad slängt ut på en fullständigt misslyckad skolsajt? Hur kan Sverige, ett i-land (?), fungera sämre än Jönssonligan? Kanske är svaret ideologi eller snarare ideologier. Ekonomiskt en vilda-västern-kapitalism där ”marknaden” påstås vara effektivare en allt annat. Politiskt en blandning av flum, identitetspolitik och moralism. 
Det faktum att skolorna inte har råd att köpa in tillräckligt med böcker och annat material beror nämligen inte bara på Skolplattformen. De måste, enligt order uppifrån, slänga ut miljoner kronor på så angelägna saker som föreläsningar om HBTQ-frågor, snabbutbildade ”konsulter” som tvingar lärare att leka antirasism och inrättandet att speciella ”Transgender-toaletter” (jo, det är sant!). 

”HBTQ-certificat”
Skola efter skola kan nu stoltsera med ett ”HBTQ-certifikat”. Det tar fem heldagars ”utbildning” (flum) och kostar hundratusentals kronor. Dock är det tveksamt om det var en så lyckad investering. Begreppet som för några år sedan hette HBT och senare HBTQ har nu utökats med ytterligare än bokstav. Den korrekta beteckningen är nu HBTQI (fråga mig inte vad i:et betyder, det vill ni ändå inte veta). Så snart får väl skolorna investera i en ny utbildning så att de kan få ett ”HBTQI-certifikat” istället (det gamla gäller väl inte längre nu när det blivit inaktuellt p g a namnbytet).
Finns det då ingen väg ut ur eländet? Bara en. Utnämn omedelbart John Cleese till skolminister!
Urban Smygebratt
Lärare

Bilden av Sverige i medier utomlands blir allt mörkare. Det har många orsaker och kan få konsekvenser. Foto: Västsidan.

Synen på Sverige allt mörkare

Sverigebilden utomlands har försämrats på senare tid. Det konstaterar MSB som i en intervju med SR varnar för konsekvenserna.
MSB ser flera orsaker till att bilden av Sverige försämras utomlands. Sociala medier och medierapporteringen fokuserar numera på andra saker än tidigare.
Sverige används till och med som ett dåligt exempel i flera fall, enligt en enhetschef på MSB. Om man googlar Sverige utomlands så poppar det numera upp bilder på brinnande bilar. I vissa fall överdrivs medierapporteringen.
Om den negativa bilden av Sverige förstärks kan det påverka vårt lands anseende utomlands , konstaterar MSB, vilket i sin tur påverkar våra möjligheter på många områden, som handel, turism, kultur och internationella förhandlingar.
Donald Trumps, president i USA, har i flera uttalanden påverkat omvärldens bild av Sverige. Och inom högerpopulistiska kretsar lyfts Sverige gång på gång fram som ett varnande exempel.
I våra grannländer är attitydförändringen mot Sverige tydligast i Danmark. Redaktören Thomas Hedin, på danska sajten Tjekdet hävdar i Metro att den politiska korrektheten har slagit tillbaka mot svenskarna, och att man till och med kan se en slags skadeglädje bland danskarna.
Medias rapporter om omfattande bilbränder påverkar danskarna, menar Hedin, som dock tror att de flesta danskarna anser att bilden är överdriven. Samtidigt menar han att danskarnas bild av Sverige troligen påverkats av händelserna.
I Norge framställs Sverige som ett land där mycket har gått snett på grund av en liberal invandringspolitik. Mina Liavik Karlsen, som granskat norska sociala medier, menar att ett besök av Fremskrittspartiet i Rinkeby 2017 påverkat den norska Sverigebilden. Stockholmsförorten pekades ut som ett skräckexempel och gav upphov till begreppet ”svenska tilstander” som ökade i användning från 338 gånger 2016, till 1 226 gånger 2017, enligt mediearkivet Retriever.
Till en mer negativ Sverigebild bidrar också att brottsligheten i Sverige blivit ett vanligt inslag i norska medier. Det är sällan Sverige lyfts fram som ett positivt exempel i sociala medier.
I Finland är bilden av Sverige kluven. Tidigare har det funnits en beundran för Sverige, som ofta varit föregångare när det gäller trender inom musik och populärkultur. Numera beskrivs Sverige allt oftare som ett varnande exempel, och Finland ska akta sig för att göra samma misstag när det kommer till invandringspolitiken, enligt Jonas Jungar, chef på Svenska Yle.
Sverige är inte längre en förebild för Finland.
Paul Rapacioli, grundare av engelskspråkiga tidningen The Local, som bevakar Sverige, talar om två Sverigebilder. Den om framgång och den om förfall. I en intervju i tidningen Metro talar han om den motsägelsefulla bilden; en om ett land som kollapsar, med upplopp, gängvåld och våldtäkter, och en om progressiva värden, om framgångsrika företag och jämställdhet.
Den negativa bilden baseras främst på problem med integrationen, konstaterar Paul Rapacioli.
I ett inslag i brittiska BBC från 2018 används Sverigebilden som ett politiskt slagträ i debatten. Sverige beskrivs som en socialliberal välfärdsstat, och som ett av de mest jämställda länderna i världen, men också som ett land med en misslyckad migrations och integrationspolitik, och ett land som har svikit de lågutbildade.