Månad: januari 2020

Åsikter

VästsidanLämna en kommentar

Vi behöver en ny grundlag

”Förtroendet för folkvalda sjunker som en sten”

Medborgarnas förtroende för sina folkvalda ledare sjunker som en sten. Riksdagsledamöter och statsråd upplevs som verklighetsfrånvända partibroilers. Dessa styrande möter folket genom intervjuer i statsmedia, där personlighet och individuella tankemönster slipats bort genom medieträning i såpass hög grad att rösten i telefonkön framstår som ett attraktivt alternativ för lyssnaren.

Staten möter också sina medborgare genom myndigheter, som snarare verkar vara oroligt upptagna med att ge folket ”rätt bild” av de problem som landet möter, än att sakligt och metodiskt verkligen angripa det som är galet på riktigt.

Nyckeln till landets läge ligger i det politiska systemets konstruktion. Vägen till makt och inflytande idag är genom anpasslighet i hierarkiska organisationer, inte minst partierna. I en vital demokrati bör vägen snarare vara att bygga mer av makten underifrån genom att söka och få personligt förtroende hos en bredare krets av allmänheten.

Den generation av socialdemokrater som skapade 1974 års grundlag hade sina egna möjligheter att styra för ögonen. De hade inte någon utvecklad tanke på vilka effekterna skulle bli på systemets stabilitet och funktionsduglighet över tid. Till skillnad från t ex de amerikanska grundlagsfäderna, vilka ägnade decennier av tankemöda på att skapa ett politiskt system vars grundläggande drag ännu idag framstår som världens mest välfungerande efter 200 år.

Alexandra Hedborg, Järfälla, och Henrik Sundström, Uddevalla, vill ha en ny grundlag. Foto: Ingemar Walldén och Westsidan.


Det måste finnas en balans mellan byråkrati och demokrati. De kompletterar och förbättrar varandra. Folkstyrets viktigaste funktion är meritokrati och ansvarsutkrävande, men utan balansering av opartisk byråkrati kan det landa i populism och klientelism. Byråkratins viktigaste funktion är å andra sidan sakkunskap och opartiskhet, men utan balansering av demokrati kan byråkratin förfalla, eller kapas av aktivister med en egen agenda med maktmissbruk som följd.

Den grandiosa självbilden är att Sverige som land är väldigt förskonat från korruption. Det är en sanning med modifikation. GRECO (EU:s antikorruptionsorgan) riktar tung kritik mot vänskapskorruption inom den svenska offentliga sektorn. Nepotism framför kompetens har tillåtits borra sig allt djupare in i maktens korridorer och tjänstemannasektorn. Politiker och myndighetschefer belönas allt för ofta med en ny topptjänst efter avslutad politisk karriär och myndighetschefer förflyttas till en ny tung tjänst trots att de blivit entledigade. Att statens klåfingriga händer dessutom söker sig ända in i rättsväsendet och sätter sig över domstolarnas oberoende, borde få allas varningsklockor att ringa.

Avsaknaden av ansvarsutkrävande av folkvalda och tjänstemän som begår allvarliga tjänstefel eller ägnar sig åt nepotism, eroderar inte bara förtroendet för grundbultarna i vår demokrati. Det legitimerar ytterligare vänskapskorruption i övriga samhället och sänder signalen att “alla inte är lika inför lagen”. Vanliga medborgare som begår mindre företeelser eller misstag slipper inte lika lätt undan från lagens långa arm. Medan andra kommer undan med en smäll på fingrarna och eventuellt straffas med en ny topptjänst.

Svenskar pratar med stolthet om sin demokrati, men den får aldrig tas för given. Demokratin behöver vårdas och stärkas, för vad händer med demokratin när förtroendet är förbrukat? Att bygga upp ett förtroende kan vara ett långt och mödosamt arbete, desto enklare är det att rasera det. Vad håller ihop oss som medborgare när misstankarna mot varandra växer? Reaktionen blir med stor sannolikhet att människor söker sig till starka och auktoritära ledare eller att de drar sig undan. Konsekvenserna av ett brustet samhällskontrakt kommer att bli många och förödande för oss alla.

För att stoppa den negativa utvecklingen som sprider sig som en pest i samhället så behöver vi omgående stärka de fundament som demokratin vilar på. Sverige är i stort behov av en grundlagsreform, med en ambition att återskapa det personliga ansvaret gentemot medborgarna som bärande tema. Vi behöver rulla tillbaka ett antal progressiva “reformer” som gjordes under det galna sextio- och sjuttiotalet, då bland annat tvåkammarriksdagen och ämbetsmannaansvaret kastades på skräphögen.
Det är nödvändigt att återställa förtroendet för våra folkvalda och det politiska systemet. Vi behöver därför en ny grundlag.

Alexandra Hedborg, Järfälla
Henrik Sundström, Uddevalla

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

”Världen är full av vilseledande krafter”

”Världen är full av vilseledande krafter”, skriver Sven-Arne Thorstensson, i veckans krönika som han inleder med väckarklockan, för att sedan citera filosofen Wittgenstein och förre statsministern Göran Persson, innan han analyserar mjölkkrisen och förklarar varför bönderna alltid förlorar på ett system som alla andra tjänar på.

”Mer pengar till din bonde”. Står det på paketet. Läs krönikan för att få reda på hur det hänger ihop med Sven-Arne Thorstenssons väckarklocka. Foto: Westsidan.

Starta dagen med ett varför

Invanda mönster styr dina val

Som människa och företagare står du alltid inför olika val varje dag. Det första är; Ska jag stiga ur sängen när klockan ringer? Det valet har du redan förberett kvällen innan, då du valde att inte ställa om den, från den tid den brukar ringa. Redan där är du fast i en rutin. Men ändock har du ett val när den ringer. Stänga av och somna om eller plikttroget sätta fötterna i golvet och köra igång som vanligt.
Nu är förstås just detta val inte så avgörande för framtiden, men det kan vara det. Tänk om du struntar i vad som händer om du ligger kvar. Det får bli som det blir, du har annat i sinnet för den här dagen. Eventuellt får andra göra det du bestämt dig för att inte göra.
Nu handlar det om stora, inte om snabba enkla val. Utan större och troligen mer långsamma. Men oavsett om processen varit lång så kommer du alltid till den punkten när du gör det slutgiltiga valet. Att byta spår. Att börja, eller att sluta, med något.
Det vanligast är att göra lite av varje. Inte sluta helt eller inte börja helt helhjärtat. Det är nämligen svårt att vara distinkt när välden är full av vilseledande krafter.
Det är dessa krafter jag nu vill peka på.

Vad styr dina val?
Fundera lite över Wittgensteins tes. ”Ingenting är av nödvändighet vad det synes vara.”
Blir du invaggad och styrd i dina val? Självklart blir du väl det. Gammal kultur och invanda mönster avgör ofta dina val och din väg. Men det finns också pågående nya krafter som vill påverka dig i smyg. Få dig att göra vissa val, eller kanske inte kunna välja.
Den gamle statsministern Göran Persson återanvände ett gammalt ordspråk som troligen borde användas lite oftare. ”Den som är satt i skuld, är inte fri”. Är skulden för hög är du inte fri.
Låt mig drista mig till fräckheten att jämföra med Lantbrukskooperationen och den allians som byggdes stark med statsmakterna under efterkrigstiden. Folket kanske inte svalt direkt, men maten skulle bli billigare, och tillgången skulle säkras.

Priset ett maktvapen
Det bästa sättet dåförtiden var att garantera fasta produktpriser. Den som ansåg sig kunna producera för det priset gjorde det, och om kollektivet tyckte det var för magert, kunde man förhandla priset. Först upp, men i sinom tid även ner.
Matens pris hade blivit ett maktvapen. Ett vapen som inte allt för sällan riktar sig tillbaka mot den som just odlar och producerar.
Varför är det så dålig lönsamhet i mjölk och fläskproduktion? Jo, för att de flesta tjänar på det. Inte producenterna förstås, men alla andra.
Här har vi under årtionden invaggats i att vi är starka som kollektiv. Det är väl sant, men också svaga. Små och svaga. Skuldtyngda och med väldigt få handlingsalternativ.
Tänk på motsatsen. Tänk om producenterna av mjölk och fläsk kunde göra som exempelvis stora internationella spannmålsodlare i Asien och Afrika. Är priserna dåliga, då odlar de inte. Är priserna höga, då kör man igång. De gör det för de kan. Och de gör förstås rätt och en liten nytta, att minska utbudet.

Mjölkkrisen 2016
OM vi backar tillbaka till 2016 och den djupa mjölkkrisen. Bonden fick bara drygt 2 kronor för mjölken och världsmarknadspriserna var väldigt låga. Det logiska då hade varit att via några enkla klick på datautfodringen, sänka produktionen i ladugården med säg 8 procent inom en vecka. Till och med gallrat ut lite kor i förtid.
Nej, så gjorde man inte. Ty för att kompensera bristande lönsamhet så producerar man mer volym, istället för mindre. Jag vill påstå att det är just därför priserna inte pressas uppåt i marknaden när utbudet sjunker. De flesta tjänar ju inte på det. Det vore nästan bara bonden. Om volymerna är stabila, och lönsamheten precis så hög att mjölkdropparna är värda att pressa ut. Ja, då fungerar den stora apparaten som bäst. Kunderna köper billig mjölk, mejerierna klarar sina avskrivningar, affärsledningen får sin bonus, och bonden får hålla tillgodo med det som blir kvar.
Detta system fungerar endast när leverantörerna är många, skuldsatta och är vana att inte kunna välja.
Sven-Arne Thorstensson

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

Konsensus-sjukans likstelhet

”Allt filtreras ner till könlöst snömos”

Allt fler avstår från att engagera sig som politiker och vi bör förstås ställa frågan varför. Trenden i sig håller effektivt på att undergräva tilltron till demokratin. Vi ser det ske, men gör ingenting åt det.
Det mentala avståndet ökar nu mellan väljare och politiker. Det tragiska är, att om du ska lyckas att få en position inom ett parti eller intresseorganisation, så behöver du anpassa dig ”in absurdum”. Numera så accepteras inte att någon sticker ut från den snäva gemensamma plattformen.
För att försäkra sig om den totala likformigheten, använder man sig av en välplanerad och strikt kommunikationsstrategi som alla beordras följa.
Du som enskild politiker av låg rang, får snart inte säga någonting alls. Det har till och med blivit så att om du inte tillhör den absoluta partitoppens inre krets, har du snart inte ens rätten att ha en åsikt över någonting överhuvudtaget, i alla fall inte så att det på något vis kan nå offentlighetens ljus.

”Könlöst snömos”
Allt som skall offentligt kommuniceras filtreras ner till ett könlöst snömos som egentligen inte säger någonting alls. Det är det som är själva strategin, och det är därför vi ser så få intressanta utspel idag. Det händer nästan aldrig.
Resultatet blir förstås att viljestarka personer avstår helt från att ansluta sig till de tysta kollektiven, de som vissa kallar röstboskapen. Det har helt plötsligt blivit fult att vilja något och ännu fulare att göra fel.
Vid den punkten kan vi stanna upp och reflektera en stund.
Världen omkring oss i samhället är väldigt heterogen. Vi alla styrs av olika värderingar som människor.
Alla bör ha rätt att vara den man vill, med undantaget att det inte skadar andra.

Korridoren förödande smal
Med detta i minnet, ser vi de personer vi valt för att föra vår talan, nu sitta bakbundna av stark central styrning.
Vi börjar se igenom detta nu. Den politiska fåran, eller den så kallade åsiktskorridoren, har blivit förödande smal, och bara de som trivs i att själva bli styrda stannar där.
Hur kan det ha blivit så här? Troligen är det så att samhällsnormen nu blivit storföretags-management, anpassad till storstadsmiljö. I den miljön är alla utbytbara. Ord som formell kompetens väger nu blytungt tyngre än personliga egenskaper och talang.
De allra flesta av oss har nog svårt att känna sig hemma där, och anpassa oss till en sådan likriktad och känslobefriad miljö. När vi själva känner den känslan, ökar samtidigt avståndet till dem som trivs i den.
Vi behöver möta människor före funktioner. Vi behöver helt enkelt känna oss viktiga i vardagen.

Att göra rätt
Själv tror jag att de allra flesta människor gillar modiga och frisinnade vänner och ledare. Personer som vågar säga vad de tycker och stå för det de säger, och framförallt personer som kan erkänna att de gjort fel. Känner man så, så ogillar man samtidigt motsatsen.
Det vi ser nu är att våra företrädare hellre ägnar sig åt att göra saker rätt, än att göra – rätt saker. Tryggheten i detta är att de känner sig säkrare att gå omkring med någon annans åsikt än sin egen.
Det handlar om den borttynande viljan. En titt på vad olika personer delar på sociala medier, visar en grupp som fotograferar den mat som de just lagat, och som nu ligger på tallriken. Dessa personer blir ibland förminskade av andra som triviala.
Här vill jag påstå att dessa är väldigt konkreta i sitt budskap. ”Se här”, den här maten har jag lagat och den skall jag strax bjuda mina vänner på.
När en bekräftelsetörstig politiker delar bilder så är det ofta någon annans Power-Point man fotograferat, och vilka viktiga vänner man träffat under dagen. Och inte ett ord om vad man tänker göra sen.
Hur detta utvecklas vet man ju inte. Antingen börjar matfotograferna att plåta andras kokböcker, eller så kommer ”viktigavännerfotograferna” att börja plåta det färdiga resultatet. Klart att serveras.
Sven-Arne Thorstensson

Åsikter

VästsidanLämna en kommentar

Kommunerna är i kris. Ökade kostnader gör att det saknas 22 miljarder kronor nästa år. Och det ser lika dant ut året därpå. Trollhättan och Uddevalla är bland de drabbade. Båda saknar 100 miljoner. Uddevalla har valt att försöka spara sig ur krisen. Trollhättan, som hoppats på statliga bidrag, tvingas istället höja skatten.
Skattehöjningar är dock ingen bra lösning, menar Henrik Sundström(M). Det löser inte problemen nästa år, då underskottet också hamnar på 100 miljoner.

22 miljarder saknas

”Skattehöjning ingen lösning på kommun-krisen”

Landets kommuner är i kris. Och de fantasifulla förklaringarna om varför, står som spön i backen. Vänstern skyller på skattesänkningar och privatiseringar, medan medierna är fullt fokuserade på att hävda att det är de äldres fel.

Kommunernas kostnader ökar varje år med index. Allt blir dyrare, från bensinen i parkförvaltningens gräsklippare, till bibliotekariens årliga lönepåslag. I genomsnitt räknar man med att kommunernas verksamhet kommer att bli 2,6 procent dyrare nästa år, allt annat lika.

Härutöver fylls kommunerna på med nya invånare, som har rätt till samma kommunala service, i form av skolor, förskolor och social omsorg, som befintliga invånare. Enligt Migrationsverkets och SCB:s prognoser kommer Sverige under lång tid framöver att få mer än 100 000 nya invånare varje år, motsvarande en ökning om cirka 1 procent.

Problemet med denna folkökning ur ett kommunalt perspektiv är att merparten av dessa nya invånare står väldigt långt från arbetsmarknaden. Många av dem har så låga färdigheter att de aldrig kommer att komma i arbete överhuvudtaget med dagens system. Det leder till att de befintliga skatteintäkterna töjs ut så att de ska räcka till service för fler och fler människor för varje dag som går. 

Den senaste skatteunderlagsprognosen från kommunförbundet SKL, numera SKR, är en dyster läsning. Den visar att medelskattekraften i riket ökar med blygsamma 0,7 procent mellan 2019 och 2020, från 230 685 till 232 304 kronor per invånare. En indexökning med 2,6 procent och en befolkningsökning med 1procent ska alltså betalas med 0,7 procent mer i skatteintäkter. 

I procent kan det tyckas som små skillnader, men i kronor och ören är det fråga om enorma tal. Kommunernas totala intäkter av kommunalskatten i landet är ungefär 470 miljarder kronor. 0,7 procent av detta är 3 miljarder.

Kommunernas totala kostnader är dock högre, eftersom kommunerna också har andra intäktskällor som t ex statsbidrag och avgifter från invånarna. Den totala budgeten för alla landets kommuner är runt 700 miljarder. Kostnadsökningen för landets kommuner är då för index 18 miljarder, och för fler invånare 7 miljarder. Kostnadsökningar med 25 miljarder ska alltså betalas med ökade skatteintäkter på 3 miljarder. 22 miljarder saknas därmed, bara för nästa år.

Och det ser likadant ut år efter år framöver. Det saknas över 20 nya miljarder varje år. På två år saknas alltså en hel försvarsbudget.

Det kommunala skattesystemet fungerar på ett lite annorlunda sätt än vad folk i allmänhet tror. Den kommunalskatt som betalas av invånarna i Uddevalla eller i Dals-Ed går inte direkt till kommunerna. Istället läggs alla pengar i en enda hög i Stockholm, och sedan fördelas de ut till alla landets kommuner per invånare, med justering för den enskilda kommunens skattesats.

Därför drabbar kommunsektorns kris alla kommuner i stort sett lika, oavsett hur många nya invånare man har tagit emot i de olika kommunerna. Däremot skiljer det sig från kommun till kommun hur man väljer att hantera frågan. Att vi skulle komma hit har inte direkt varit någon hemlighet, man har kunnat se detta sedan flera år.

En del kommuner väljer att spara sig framåt, andra höjer skatten, och många gör en kombination. Uddevalla och Trollhättan är två goda exempel på skillnaden. Båda kommunerna saknar ungefär 100 miljoner kronor om året, varje år framöver. Uddevalla har sedan lång tid redan haft en väldigt hög skatt, och det är inte rimligt att höja den ytterligare utan att medborgarna får något nytt för det. Här inledde redan den förra S-ledda majoriteten ett ambitiöst sparprogram, och eftersom man började i tid ser det ut som att det ger god effekt.

I Trollhättan har man gjort tvärtom. Trots att man har haft återhållsamhet och köpstopp i nämnderna, så har underskotten staplats på hög. In i det sista hoppades man på att riksdagen skulle lösa situationen genom mer statliga pengar, men när det inte blev så var sista utvägen att höja skatten med 0,8 procentenheter (80 öre på kommunpolitikers språk), vilket gav drygt 100 nya miljoner i kommunkassan och en budget i balans för 2020.

Problemet med skattehöjningsvägen är dock att den är kortsiktig. Pengarna från årets skattehöjning tar slut fort. Redan nästa år, 2021, saknas det 100 miljoner igen. Ska man då höja skatten med ytterligare 80 öre?
Henrik Sundström
Advokat, Uddevalla

Politik

VästsidanLämna en kommentar

Det viktiga var inte fred. Det viktiga var att skapa en tredje världsmakt, som kunde konkurrera med USA och Sovjetunionen. Och för det krävdes Frankrikes politiska och militära makt, i kombination med tysk industrin och ekonomi. Nya imperiedrömmar, efter misslyckandet i Algeriet, låg bakom EU-projektet, skriver historikern Per Bolander.

EU misslyckat imperium

Påståendet om ett fredsprojekt är en myt

Brexit närmar sig och den här gången lär inget stoppa den. Det engelska folket har gett klart besked, först vid folkomröstningen och nu vid valet där Boris Johnson vann en jordskredsseger. Detta har förvånat svenska journalister och politiska förståsigpåare. Efter folkomröstningen hördes kommentarer som, ”naturligtvis kommer inte Storbritannien lämna EU, det går ju inte”, vilket säger en del om deras syn på demokrati. I Sverige är ju folkomröstningar bara rådgivande, om folket röstar ”fel” så behöver inte politikerna följa deras vilja.
EU:s bakgrund, har vi fått lära oss, är ett ädelt fredsprojekt. Genom att få de gamla fienderna, Frankrike och Tyskland, att samarbeta ekonomiskt skulle ett nytt krig förhindras. Ju fler länder som anslöt sig, desto mindre risk för krig. Men, är detta sant eller fanns det fler orsaker.

Koloniala ambitioner

Nya studier visar att även om fredstanken förvisso fanns där så var det andra faktorer som dominerade diskussionerna kring Romfördraget 1957. Vad många glömmer är att vid denna tid så var stora delar av de europeiska kolonialimperierna nästan intakta, i alla fall i Afrika. Framför allt fransmännen hade ett stort problem. De kontrollerade en tredjedel av Afrika men hade varken de ekonomiska eller industriella resurserna att kunna utveckla och exploatera detta enorma område. Men tänk om man kunde få med sig tyskarna (det tyska ”undret” var i full sving)? Tyska investeringar i Afrika men fortfarande under fransk politisk kontroll. Se där en lockande formel. Projektet kallades ”Eurafrika”.

Eurafrika

Efter två förödande världskrig hade Europa försvagats och makten i världen delades nu mellan USA och Sovjetunionen. EU-projektet sågs som ett sätt att åter göra Europa stort igen, med hjälp av sitt koloniala imperium. Då fransmännen hittade olja i Algeriet, som officiellt var en del av Frankrike och inte en koloni, så blev jublet stort. Drömmen om att bli ett oljeland (ett ”stort Kuwait”) hägrade. Tyskar, holländare och andra kunde ställa upp med investeringar och tekniskt know-how och få en del av vinsten. Det lilla kruxet att det pågick ett extremt blodigt uppror i Algeriet (upp mot en miljon döda) spelade mindre roll.
Inför förhandlingarna om Romfördraget 1957 nämndes det koloniala projektet över allt. ”Mot Eurafrika” löd en förstasidesrubrik i Le Monde 21 februari 1957. Några dagar senare sa den franske premiärministern Guy Mollet vid ett besök i Washington att det inte bara var Europa som skulle enas utan att ”en ännu större enhet, Eurafrika, var på väg att födas”. Många såg projektet som ”Europas sista chans”.
EEC som det hette vid den här tiden omfattade alltså inte bara de sex grundarländerna utan också deras koloniala imperier. Dock med vissa inskränkningar, det var inte tal om fri rörlighet för afrikaner att komma till Europa att arbeta. Den rätten gällde endast européer.

Bra för infödingar

Naturligtvis framhöll man hur bra det skulle bli för afrikanerna. Efter undertecknandet av Romfördraget skrev Business Week att det innebar en ”New Deal för den mörka kontinenten”. Lika naturligt så var afrikanerna själva inte tillfrågade om vad de tyckte om det hela. Man förutsatte helt enkelt att ingen kunde vara emot EEC:s utvecklande av Afrika.
Fast några var ärliga. Den franske socialistledaren och senare presidenten, Francois Mitterand, gjorde tidigt klart vad som gällde.
”Från Kongo till Rhen kommer den tredje kontinentala nationen att finna sin jämvikt runt vårt moderland. Europa självt kan inte göra något utan Frankrike. Södern (alltså Afrika) öppnar sig generöst för dess folk, dess maskiner, dess råvaror och dess kapital, men alla vägar dit går genom oss. Än en gång är det Frankrikes färdplan som bestämmer Europas.”
Ord och inga visor som synes. Och ingenting om fred utan en imperialistisk deklaration som heter duga, av en socialist dessutom.

Myten om EU

Eurafrika kom inte att realiseras. Bara några år senare började avkoloniseringen och i mitten av 1960-talet var de flesta afrikanska kolonier självständiga. Men drömmen om ett nytt imperium, en tredje supermakt vid sidan av USA och Sovjet levde kvar. Denna dröm fick nytt liv efter Sovjetunionens fall och de östeuropeiska ländernas anslutning. Nu var det konkurrensen med USA och Kina som gällde.
Detta visar att myten om det ädla fredsprojektet bara är en del av sanningen. En viktig orsak till EU:s grundande var en imperialistisk ambition att dominera stora delar av världen. Frågan är om detta är något vi i Sverige vill vara med om. Vill vi fortsätta att foga oss i diktat från Bryssel? Vill vi att svenska soldater ska slåss och kanske dö i krig i Nordafrika och Mellanöstern? Krig som inte har något med oss att göra och som dessutom skulle göra oss till mål för diverse terroristorganisationer.
Är det kanske dags för ett Svexit?
Per Bolander
Historiker