Politik

Det viktiga var inte fred. Det viktiga var att skapa en tredje världsmakt, som kunde konkurrera med USA och Sovjetunionen. Och för det krävdes Frankrikes politiska och militära makt, i kombination med tysk industrin och ekonomi. Nya imperiedrömmar, efter misslyckandet i Algeriet, låg bakom EU-projektet, skriver historikern Per Bolander.

EU misslyckat imperium

Påståendet om ett fredsprojekt är en myt

Brexit närmar sig och den här gången lär inget stoppa den. Det engelska folket har gett klart besked, först vid folkomröstningen och nu vid valet där Boris Johnson vann en jordskredsseger. Detta har förvånat svenska journalister och politiska förståsigpåare. Efter folkomröstningen hördes kommentarer som, ”naturligtvis kommer inte Storbritannien lämna EU, det går ju inte”, vilket säger en del om deras syn på demokrati. I Sverige är ju folkomröstningar bara rådgivande, om folket röstar ”fel” så behöver inte politikerna följa deras vilja.
EU:s bakgrund, har vi fått lära oss, är ett ädelt fredsprojekt. Genom att få de gamla fienderna, Frankrike och Tyskland, att samarbeta ekonomiskt skulle ett nytt krig förhindras. Ju fler länder som anslöt sig, desto mindre risk för krig. Men, är detta sant eller fanns det fler orsaker.

Koloniala ambitioner

Nya studier visar att även om fredstanken förvisso fanns där så var det andra faktorer som dominerade diskussionerna kring Romfördraget 1957. Vad många glömmer är att vid denna tid så var stora delar av de europeiska kolonialimperierna nästan intakta, i alla fall i Afrika. Framför allt fransmännen hade ett stort problem. De kontrollerade en tredjedel av Afrika men hade varken de ekonomiska eller industriella resurserna att kunna utveckla och exploatera detta enorma område. Men tänk om man kunde få med sig tyskarna (det tyska ”undret” var i full sving)? Tyska investeringar i Afrika men fortfarande under fransk politisk kontroll. Se där en lockande formel. Projektet kallades ”Eurafrika”.

Eurafrika

Efter två förödande världskrig hade Europa försvagats och makten i världen delades nu mellan USA och Sovjetunionen. EU-projektet sågs som ett sätt att åter göra Europa stort igen, med hjälp av sitt koloniala imperium. Då fransmännen hittade olja i Algeriet, som officiellt var en del av Frankrike och inte en koloni, så blev jublet stort. Drömmen om att bli ett oljeland (ett ”stort Kuwait”) hägrade. Tyskar, holländare och andra kunde ställa upp med investeringar och tekniskt know-how och få en del av vinsten. Det lilla kruxet att det pågick ett extremt blodigt uppror i Algeriet (upp mot en miljon döda) spelade mindre roll.
Inför förhandlingarna om Romfördraget 1957 nämndes det koloniala projektet över allt. ”Mot Eurafrika” löd en förstasidesrubrik i Le Monde 21 februari 1957. Några dagar senare sa den franske premiärministern Guy Mollet vid ett besök i Washington att det inte bara var Europa som skulle enas utan att ”en ännu större enhet, Eurafrika, var på väg att födas”. Många såg projektet som ”Europas sista chans”.
EEC som det hette vid den här tiden omfattade alltså inte bara de sex grundarländerna utan också deras koloniala imperier. Dock med vissa inskränkningar, det var inte tal om fri rörlighet för afrikaner att komma till Europa att arbeta. Den rätten gällde endast européer.

Bra för infödingar

Naturligtvis framhöll man hur bra det skulle bli för afrikanerna. Efter undertecknandet av Romfördraget skrev Business Week att det innebar en ”New Deal för den mörka kontinenten”. Lika naturligt så var afrikanerna själva inte tillfrågade om vad de tyckte om det hela. Man förutsatte helt enkelt att ingen kunde vara emot EEC:s utvecklande av Afrika.
Fast några var ärliga. Den franske socialistledaren och senare presidenten, Francois Mitterand, gjorde tidigt klart vad som gällde.
”Från Kongo till Rhen kommer den tredje kontinentala nationen att finna sin jämvikt runt vårt moderland. Europa självt kan inte göra något utan Frankrike. Södern (alltså Afrika) öppnar sig generöst för dess folk, dess maskiner, dess råvaror och dess kapital, men alla vägar dit går genom oss. Än en gång är det Frankrikes färdplan som bestämmer Europas.”
Ord och inga visor som synes. Och ingenting om fred utan en imperialistisk deklaration som heter duga, av en socialist dessutom.

Myten om EU

Eurafrika kom inte att realiseras. Bara några år senare började avkoloniseringen och i mitten av 1960-talet var de flesta afrikanska kolonier självständiga. Men drömmen om ett nytt imperium, en tredje supermakt vid sidan av USA och Sovjet levde kvar. Denna dröm fick nytt liv efter Sovjetunionens fall och de östeuropeiska ländernas anslutning. Nu var det konkurrensen med USA och Kina som gällde.
Detta visar att myten om det ädla fredsprojektet bara är en del av sanningen. En viktig orsak till EU:s grundande var en imperialistisk ambition att dominera stora delar av världen. Frågan är om detta är något vi i Sverige vill vara med om. Vill vi fortsätta att foga oss i diktat från Bryssel? Vill vi att svenska soldater ska slåss och kanske dö i krig i Nordafrika och Mellanöstern? Krig som inte har något med oss att göra och som dessutom skulle göra oss till mål för diverse terroristorganisationer.
Är det kanske dags för ett Svexit?
Per Bolander
Historiker

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s