Historikern Per Bolander gör en djupdykning i det ständigt så aktuella begreppet terrorism. Han påminner om att det alls inte började med den 11 september 2001 och attacken på World Trade Center i New York. IRA, Baader-Meinhof och Röda Brigaderna härjade i Europa på 1970-talet. Baskiska ETA sprängde bomber i Spanien.
Per Bolander landar dock i Algeriet. Det blodiga kriget mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN står i en klass för sig. Båda sidor gjorde sig skyldiga till oerhörda grymheter. Det ledde också till att regeringen i Paris störtades. Av militären. Och så småningom bildandet av OAS som förde terrorn tillbaka till Frankrike.
Frankrike vann kriget militärt. Men FLN vann det politiskt. Algeriet fick sin självständighet. Men förlorade ändå allt. I alla fall enligt FLN-ledaren Ben Bella som tio år efteråt konstaterade att Algeriet inte hade någonting kvar, utom fattigdom, korruption och interna motsättningar som så småningom ledde till inbördeskrig.
Kriget i Algeriet blev en historisk lärdom. Även för USA i Irak. Per Bolanders slutsats: Militärt överlägsna stater kan vinna slaget mot terrorismen, men för att vinna kriget måste viljan finnas.
Terrorismens moderna historia
Om att vinna slaget men förlora kriget
Vi lever i terrorns tid heter det och dagen då detta krig började anges till 11 september 2001 då islamistiska terrorister genomförde sina attacker mot New York och Washington. Dock fanns det naturligtvis terrorism långt före det. Själv minns jag hur 1970-talet kallades terrorns tid på grund av Baader-Meinhof ligans, Röda Brigadernas och – naturligtvis – IRA:s attacker. Västtyskarna och italienarna lyckades kidnappa och få död på flera höga politiker, en arbetsgivarchef och en tidigare premiärminister, men de slogs med hästlängder av baskerna (ETA) som sprängde en premiärminister i luften mitt under Francos diktatur, och de vilda irländarna som lyckades spränga halva engelska regeringen (Thatcher klarade sig som genom ett mirakel).
Så nog är terrorism ett gammalt fenomen men inte desto mindre tycks terrorismen som emanerar från Arabvärlden vara i en klass för sig, vare sig den är nationalistisk eller religiös. Det kan vara nyttigt att titta på det krig som kan sägas ha lagt grunden till den moderna terrorismen och producerat den mest enastående film som gjorts om terrorism, Algeriets självständighetskrig mot Frankrike 1954 – 1962.
Algeriet kulmen
Fram till andra världskriget styrde Frankrike det näst största imperiet i världen (efter Storbritannien) och den koloni som betydde mest för fransmännen, inte minst känslomässigt, var Algeriet. Efter katastrofen under världskriget, då Frankrike som bekant besegrades, var landet fast beslutet att klamra sig fast vid varenda ö, djungel, öken och kolonial klippskreva oavsett kostnaden. Medan britterna, med några undantag, intog en realistisk hållning och släppte sitt imperium utan större strider förde fransmännen det ena kolonialkriget efter det andra, Syrien, Indokina, Madagaskar, Kamerun, Tunisien och så vidare, listan kan göras lång. Dessa krig, som är ganska okända i Sverige, kostade hundratusentals människor livet. Kulmen nåddes med Algeriet.
”Cést la France”
Algeriet var speciellt. Till skillnad från grannländerna Tunisien, som var en klassisk koloni, och Marocko, som var ett protektorat, så var Algeriet officiellt en del av Frankrike precis som Korsika och Normandie. I hamnar och flygplatser välkomnades besökarna med orden ”Ici, cést la France!”. Dessutom bodde det en miljon fransmän i landet, de så kallade ”Pied noir” (svartfötter). Problemet var bara att nästan 90 % av befolkningen var muslimer, araber och berber, och de hade inte samma rättigheter som pied noir trots alla vackra deklarationer om ”integration”, ”assimilation” och ”la mission civilisatrice”. Nästan all makt och egendom låg i händerna på pied noir. Man sa att ”10 % ägde 90 % och 90 % ägde 10 %”. Även om det är överdrivet så var skillnaderna mellan de två folkgrupperna ändå enorma.
Utbredd rasism
Till detta kom att det hade utvecklats en mycket stark rasism bland pied noir mot den muslimska befolkningen. Det fanns en mängd rasistiska ord och uttryck som användes mot ”infödingarna”, ”melon, raton, bougnoule, figuier” o s v och naturligtvis var alla algeriska kvinnor ”fatma”. Värre var kanske den omedvetna rasismen som kom till uttryck i vardagliga situationer.
En journalist från Paris som besökte en rättegång i Alger innan kriget noterade några exempel. Domaren frågade åklagaren om det fanns några fler vittnen: ”Ja, fem, två människor och tre araber”. En pied noir som skulle beskriva en person han sett på brottsplatsen sa: ”Han var arab men klädd som en person”. Och i skolorna, där språket var franska, började historieböckerna med orden ”Våra förfäder gallerna…”.
Gerilla och terror
Det är alltså inte att undra på att det till sist bildades en självständighetsrörelse, FLN, Front de Liberation Nationale, den nationella befrielsefronten. Målet var Algeriets fullständiga självständighet från Frankrike. FLN insåg redan från början att det var omöjligt att besegra den franska armén militärt, därför skulle man använda sig av både gerillakrig och terrorism.
Gerillasoldaterna skulle dra till sig så många franska soldater som möjligt och därmed försvaga försvaret av Frankrike. Terroristerna skulle provocera fransmännen till så stora repressalier att den muslimska civilbefolkningen inte hade något annat val än att ansluta sig till FLN.
Taktiken lyckades fullständigt. Efter tre års krig hade fransmännen skickat över 600 000 man till Algeriet. Det fanns inte många kvar att försvara Frankrike mot ett sovjetiskt anfall.
Utstuderad grymhet
Ännu viktigare blev dock terrorismen. FLN:s terrorister lät med utstuderad grymhet mörda alla ”interlocuteurs valables” (de som var beredda att förhandla med fransmännen), liberala pied noir, skatteuppbördsmän och misstänkta polisspioner de kunde få tag i. I städerna placerade de ut bomber i fransmännens restauranger, dansställen och kaféer, som under det berömda slaget om Alger.
Fransmännens reaktion blev den önskade. De gick fullständigt bärsärk, mördade, torterade och deporterade i hundratusental och väckte därmed civilbefolkningens hat och ledde till att FLN kunde rekrytera massor av nya soldater. Den franska repressionen var emellanåt så enorm att den faktiskt lyckades i sitt uppsåt, att skrämma befolkningen till lydnad och krossa FLN:s inflytande.
Efter att 103 fransmän mördats i Setif så svarade fransmännen med att mörda omkring 17 000 algerier (enligt uppskattningar av den amerikanska underrättelsetjänsten, den verkliga siffran kan ha varit mycket högre). Det blir 170 algerier för varje fransman!
Militären tog makten
Detta kunde naturligtvis inte fortgå utan att omvärlden började förstå vad som hände. När uppgifter om tortyr och massakrer började sippra ut så reagerade många fransmän och protesterade. Berömda intellektuella som Jean-Paul Sartre och Albert Camus (som själv var pied noir) ledde kampanjer mot kriget. Det ledde också till att ”le monde entier” (omvärlden) upprördes och tog ställning mot Frankrike.
Allt detta gjorde generalerna i Algeriet ursinniga och i maj 1958 gjorde de revolt och störtade regeringen i Paris och hela den fjärde republiken. General de Gaulle, hjälten från världskriget, kom till makten och grundade den femte republiken med all makt koncentrerad till presidenten, inklusive rätten till temporär diktatur!
de Gaulle och OAS
Dessvärre för generalerna insåg de Gaulle att Frankrike inte längre hade råd att betala det ekonomiska och politiska priset för att behålla Algeriet. Istället inledde han förhandlingar med FLN vilket ledde till att generalerna gjorde uppror på nytt i april 1961 men de Gaulle gjorde sig till diktator och krossade revolten. Ett antal av de generaler och överstar som hjälpt honom till makten dömdes till döden. Så kan det gå i politiken.
Nu var det pied noir och missnöjda militärer som bildade en egen terroristorganisation, OAS, den hemliga arméns organisation. Under sin drygt ett år långa existens lyckades de slå FLN i grymhet och blodtörst. Det är svårt att se något vettigt syfte med deras massmord (på slutet nästan 100 mördade om dagen) och närmast teatraliska sadism. Terrorismen spred sig till det egentliga Frankrike där både FLN och OAS sprängde bomber i Paris medan polis och demonstranter slogs på gatorna med många döda som följd. Frankrike stod på randen till inbördeskrig och de Gaulle lät i juli 1962 Algeriet bli självständigt. OAS många försök att mörda honom misslyckades till all lycka för Frankrike.
Politisk seger
Så vad kan vi lära av allt detta? För det första att Frankrike faktiskt vann kriget rent militärt. Slaget om Alger slutade med att FLN fullständigt krossades i huvudstaden. När general Challe utfärdade sin segerproklamation 1960 så hade FLN förlorat över 150 000 man bara i stupade, då räknar vi inte in sårade, saknade och tillfångatagna. Organisationen höll på att förblöda, deserteringarna ökade och moralen sjönk. Den franska armén kontrollerade större delen av landet.
Däremot vann FLN kriget politiskt. Metoderna för att vinna kriget (tortyren etc) väckte sådant motstånd att det franska folket inte längre var berett att godta detta. Även omvärlden vände sig mot Frankrike. Landet fördömdes i FN och av många utländska ledare. I januari 1961 fick FLN en ny mäktig vän när president Kennedy flyttade in i Vita Huset. Kennedy hade redan 1957 hållit ett tal i den amerikanska senaten där han fördömde fransmännens krig och stödde Algeriets självständighet.
En humanitär katastrof
Det har sagts att ”Frankrike vann kriget i Algeriet men förlorade det i Paris och New York”. I slutändan var det en kamp mellan två viljor och i en sådan kamp vinner alltid den starkare viljan. FLN:s vilja att uppnå självständighet för Algeriet var starkare än Frankrikes vilja att behålla Algeriet franskt.
Vad blev resultatet av Algeriets frigörelse? Det är svårt att se det som något annat än en gigantisk humanitär katastrof, nästan unik i modern historia. Det var det blodigaste avkoloniseringskriget i historien. Över en miljon människor dödades, inom loppet av några månader efter självständigheten hade 1,5 miljoner flytt. I slutet av 1962 hade landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning! Den materiella förstörelsen var enorm, tusentals byar hade förintats, närmare två miljoner människor hade deporterats. Det hade skapat ett fruktansvärt hat, inte bara mellan fransmän och algerier utan också inom det algeriska folket. Enligt vissa beräkningar mördades närmare 150 000 algerier av FLN efter självständigheten! Detta i ett land med samma befolkning som Sverige har idag.
Förlorade allt
Vad lämnade självständigheten i arv? På tjugoårsdagen av självständigheten, 1982, gjorde FLN:s främste ledare Achmed Ben Bella, landets förste president, följande sammanfattning. Nettoresultatet var ”helt och hållet negativt”. Algeriet var ”en ruin”, jordbruket hade ”mördats”. Han tillade: ”Vi har ingenting. Ingen industri – bara järnskrot”.
Allt i Algeriet var ”korrumperat uppifrån och ned”. Det var detta som ett årtionde senare ledde till ett inbördeskrig mellan FLN och islamisterna. Ett krig som FLN vann eftersom de var beredda att fortsätta hur länge som helst till vilken kostnad som helst för att vinna. Kort sagt, det som fransmännen inte hade varit beredda att göra.
”Slaget om Alger”
Några år efter självständigheten gjorde den italienske regissören Gillo Pontecorvo sin enastående film ”Slaget om Alger”. Det är en närmast dokumentär skildring av terrorismen under kriget. Trots att Pontecorvo alldeles uppenbart sympatiserar med algerierna, så är filmen objektiv i sin skildring av båda parter.
Den franske översten som krossar upproret med hjälp av tortyr framställs nästan som en hjälte. År 2003, när USA:s krig i Irak började se ut som det skulle fortsätta utan något slut i sikte, skickade Pentagon ut en inbjudan till en samling höga militära och civila ledare till en filmvisning. Filmen var ”Slaget om Alger”. Undertiteln löd: ”Hur man kan vinna slaget mot terrorismen men förlora kriget”.
I kampen mellan västvärlden å ena sidan och den islamistiska terrorismen å den andra, så är väst mycket starkare militärt, ekonomiskt, teknologiskt etc men detta saknar betydelse om viljan saknas.
Per Bolander
Historiker och författare
”Hur man kan vinna
slaget mot terrorismen
men förlora kriget”
Westsidan 