Kriget mot terrorismen

Historikern Per Bolander gör en djupdykning i det ständigt så aktuella begreppet terrorism. Han påminner om att det alls inte började med den 11 september 2001 och attacken på World Trade Center i New York. IRA, Baader-Meinhof och Röda Brigaderna härjade i Europa på 1970-talet. Baskiska ETA sprängde bomber i Spanien.
Per Bolander landar dock i Algeriet. Det blodiga kriget mellan Frankrike och befrielserörelsen FLN står i en klass för sig. Båda sidor gjorde sig skyldiga till oerhörda grymheter. Det ledde också till att regeringen i Paris störtades. Av militären. Och så småningom bildandet av OAS som förde terrorn tillbaka till Frankrike.
Frankrike vann kriget militärt. Men FLN vann det politiskt. Algeriet fick sin självständighet. Men förlorade ändå allt. I alla fall enligt FLN-ledaren Ben Bella som tio år efteråt konstaterade att Algeriet inte hade någonting kvar, utom fattigdom, korruption och interna motsättningar som så småningom ledde till inbördeskrig.

Kriget i Algeriet blev en historisk lärdom. Även för USA i Irak. Per Bolanders slutsats: Militärt överlägsna stater kan vinna slaget mot terrorismen, men för att vinna kriget måste viljan finnas.

Terrorismens moderna historia

Om att vinna slaget men förlora kriget

Vi lever i terrorns tid heter det och dagen då detta krig började anges till 11 september 2001 då islamistiska terrorister genomförde sina attacker mot New York och Washington. Dock fanns det naturligtvis terrorism långt före det. Själv minns jag hur 1970-talet kallades terrorns tid på grund av Baader-Meinhof ligans, Röda Brigadernas och – naturligtvis – IRA:s attacker. Västtyskarna och italienarna lyckades kidnappa och få död på flera höga politiker, en arbetsgivarchef och en tidigare premiärminister, men de slogs med hästlängder av baskerna (ETA) som sprängde en premiärminister i luften mitt under Francos diktatur, och de vilda irländarna som lyckades spränga halva engelska regeringen (Thatcher klarade sig som genom ett mirakel).
Så nog är terrorism ett gammalt fenomen men inte desto mindre tycks terrorismen som emanerar från Arabvärlden vara i en klass för sig, vare sig den är nationalistisk eller religiös. Det kan vara nyttigt att titta på det krig som kan sägas ha lagt grunden till den moderna terrorismen och producerat den mest enastående film som gjorts om terrorism, Algeriets självständighetskrig mot Frankrike 1954 – 1962.

Algeriet kulmen
Fram till andra världskriget styrde Frankrike det näst största imperiet i världen (efter Storbritannien) och den koloni som betydde mest för fransmännen, inte minst känslomässigt, var Algeriet. Efter katastrofen under världskriget, då Frankrike som bekant besegrades, var landet fast beslutet att klamra sig fast vid varenda ö, djungel, öken och kolonial klippskreva oavsett kostnaden. Medan britterna, med några undantag, intog en realistisk hållning och släppte sitt imperium utan större strider förde fransmännen det ena kolonialkriget efter det andra, Syrien, Indokina, Madagaskar, Kamerun, Tunisien och så vidare, listan kan göras lång. Dessa krig, som är ganska okända i Sverige, kostade hundratusentals människor livet. Kulmen nåddes med Algeriet.

”Cést la France”
Algeriet var speciellt. Till skillnad från grannländerna Tunisien, som var en klassisk koloni, och Marocko, som var ett protektorat, så var Algeriet officiellt en del av Frankrike precis som Korsika och Normandie. I hamnar och flygplatser välkomnades besökarna med orden ”Ici, cést la France!”. Dessutom bodde det en miljon fransmän i landet, de så kallade ”Pied noir” (svartfötter). Problemet var bara att nästan 90 % av befolkningen var muslimer, araber och berber, och de hade inte samma rättigheter som pied noir trots alla vackra deklarationer om ”integration”, ”assimilation” och ”la mission civilisatrice”. Nästan all makt och egendom låg i händerna på pied noir. Man sa att ”10 % ägde 90 % och 90 % ägde 10 %”. Även om det är överdrivet så var skillnaderna mellan de två folkgrupperna ändå enorma.

Utbredd rasism
Till detta kom att det hade utvecklats en mycket stark rasism bland pied noir mot den muslimska befolkningen. Det fanns en mängd rasistiska ord och uttryck som användes mot ”infödingarna”, ”melon, raton, bougnoule, figuier” o s v och naturligtvis var alla algeriska kvinnor ”fatma”. Värre var kanske den omedvetna rasismen som kom till uttryck i vardagliga situationer.
En journalist från Paris som besökte en rättegång i Alger innan kriget noterade några exempel. Domaren frågade åklagaren om det fanns några fler vittnen: ”Ja, fem, två människor och tre araber”. En pied noir som skulle beskriva en person han sett på brottsplatsen sa: ”Han var arab men klädd som en person”. Och i skolorna, där språket var franska, började historieböckerna med orden ”Våra förfäder gallerna…”.

Gerilla och terror
Det är alltså inte att undra på att det till sist bildades en självständighetsrörelse, FLN, Front de Liberation Nationale, den nationella befrielsefronten. Målet var Algeriets fullständiga självständighet från Frankrike. FLN insåg redan från början att det var omöjligt att besegra den franska armén militärt, därför skulle man använda sig av både gerillakrig och terrorism.
Gerillasoldaterna skulle dra till sig så många franska soldater som möjligt och därmed försvaga försvaret av Frankrike. Terroristerna skulle provocera fransmännen till så stora repressalier att den muslimska civilbefolkningen inte hade något annat val än att ansluta sig till FLN.
Taktiken lyckades fullständigt. Efter tre års krig hade fransmännen skickat över 600 000 man till Algeriet. Det fanns inte många kvar att försvara Frankrike mot ett sovjetiskt anfall.

Utstuderad grymhet
Ännu viktigare blev dock terrorismen. FLN:s terrorister lät med utstuderad grymhet mörda alla ”interlocuteurs valables” (de som var beredda att förhandla med fransmännen), liberala pied noir, skatteuppbördsmän och misstänkta polisspioner de kunde få tag i. I städerna placerade de ut bomber i fransmännens restauranger, dansställen och kaféer, som under det berömda slaget om Alger.
Fransmännens reaktion blev den önskade. De gick fullständigt bärsärk, mördade, torterade och deporterade i hundratusental och väckte därmed civilbefolkningens hat och ledde till att FLN kunde rekrytera massor av nya soldater. Den franska repressionen var emellanåt så enorm att den faktiskt lyckades i sitt uppsåt, att skrämma befolkningen till lydnad och krossa FLN:s inflytande.
Efter att 103 fransmän mördats i Setif så svarade fransmännen med att mörda omkring 17 000 algerier (enligt uppskattningar av den amerikanska underrättelsetjänsten, den verkliga siffran kan ha varit mycket högre). Det blir 170 algerier för varje fransman!

Militären tog makten
Detta kunde naturligtvis inte fortgå utan att omvärlden började förstå vad som hände. När uppgifter om tortyr och massakrer började sippra ut så reagerade många fransmän och protesterade. Berömda intellektuella som Jean-Paul Sartre och Albert Camus (som själv var pied noir) ledde kampanjer mot kriget. Det ledde också till att ”le monde entier” (omvärlden) upprördes och tog ställning mot Frankrike.
Allt detta gjorde generalerna i Algeriet ursinniga och i maj 1958 gjorde de revolt och störtade regeringen i Paris och hela den fjärde republiken. General de Gaulle, hjälten från världskriget, kom till makten och grundade den femte republiken med all makt koncentrerad till presidenten, inklusive rätten till temporär diktatur!

de Gaulle och OAS
Dessvärre för generalerna insåg de Gaulle att Frankrike inte längre hade råd att betala det ekonomiska och politiska priset för att behålla Algeriet. Istället inledde han förhandlingar med FLN vilket ledde till att generalerna gjorde uppror på nytt i april 1961 men de Gaulle gjorde sig till diktator och krossade revolten. Ett antal av de generaler och överstar som hjälpt honom till makten dömdes till döden. Så kan det gå i politiken.
Nu var det pied noir och missnöjda militärer som bildade en egen terroristorganisation, OAS, den hemliga arméns organisation. Under sin drygt ett år långa existens lyckades de slå FLN i grymhet och blodtörst. Det är svårt att se något vettigt syfte med deras massmord (på slutet nästan 100 mördade om dagen) och närmast teatraliska sadism. Terrorismen spred sig till det egentliga Frankrike där både FLN och OAS sprängde bomber i Paris medan polis och demonstranter slogs på gatorna med många döda som följd. Frankrike stod på randen till inbördeskrig och de Gaulle lät i juli 1962 Algeriet bli självständigt. OAS många försök att mörda honom misslyckades till all lycka för Frankrike.

Politisk seger
Så vad kan vi lära av allt detta? För det första att Frankrike faktiskt vann kriget rent militärt. Slaget om Alger slutade med att FLN fullständigt krossades i huvudstaden. När general Challe utfärdade sin segerproklamation 1960 så hade FLN förlorat över 150 000 man bara i stupade, då räknar vi inte in sårade, saknade och tillfångatagna. Organisationen höll på att förblöda, deserteringarna ökade och moralen sjönk. Den franska armén kontrollerade större delen av landet.
Däremot vann FLN kriget politiskt. Metoderna för att vinna kriget (tortyren etc) väckte sådant motstånd att det franska folket inte längre var berett att godta detta. Även omvärlden vände sig mot Frankrike. Landet fördömdes i FN och av många utländska ledare. I januari 1961 fick FLN en ny mäktig vän när president Kennedy flyttade in i Vita Huset. Kennedy hade redan 1957 hållit ett tal i den amerikanska senaten där han fördömde fransmännens krig och stödde Algeriets självständighet.

En humanitär katastrof
Det har sagts att ”Frankrike vann kriget i Algeriet men förlorade det i Paris och New York”. I slutändan var det en kamp mellan två viljor och i en sådan kamp vinner alltid den starkare viljan. FLN:s vilja att uppnå självständighet för Algeriet var starkare än Frankrikes vilja att behålla Algeriet franskt.
Vad blev resultatet av Algeriets frigörelse? Det är svårt att se det som något annat än en gigantisk humanitär katastrof, nästan unik i modern historia. Det var det blodigaste avkoloniseringskriget i historien. Över en miljon människor dödades, inom loppet av några månader efter självständigheten hade 1,5 miljoner flytt. I slutet av 1962 hade landet förlorat en fjärdedel av sin befolkning! Den materiella förstörelsen var enorm, tusentals byar hade förintats, närmare två miljoner människor hade deporterats. Det hade skapat ett fruktansvärt hat, inte bara mellan fransmän och algerier utan också inom det algeriska folket. Enligt vissa beräkningar mördades närmare 150 000 algerier av FLN efter självständigheten! Detta i ett land med samma befolkning som Sverige har idag.

Förlorade allt
Vad lämnade självständigheten i arv? På tjugoårsdagen av självständigheten, 1982, gjorde FLN:s främste ledare Achmed Ben Bella, landets förste president, följande sammanfattning. Nettoresultatet var ”helt och hållet negativt”. Algeriet var ”en ruin”, jordbruket hade ”mördats”. Han tillade: ”Vi har ingenting. Ingen industri – bara järnskrot”.
Allt i Algeriet var ”korrumperat uppifrån och ned”. Det var detta som ett årtionde senare ledde till ett inbördeskrig mellan FLN och islamisterna. Ett krig som FLN vann eftersom de var beredda att fortsätta hur länge som helst till vilken kostnad som helst för att vinna. Kort sagt, det som fransmännen inte hade varit beredda att göra.

”Slaget om Alger”
Några år efter självständigheten gjorde den italienske regissören Gillo Pontecorvo sin enastående film ”Slaget om Alger”. Det är en närmast dokumentär skildring av terrorismen under kriget. Trots att Pontecorvo alldeles uppenbart sympatiserar med algerierna, så är filmen objektiv i sin skildring av båda parter.
Den franske översten som krossar upproret med hjälp av tortyr framställs nästan som en hjälte. År 2003, när USA:s krig i Irak började se ut som det skulle fortsätta utan något slut i sikte, skickade Pentagon ut en inbjudan till en samling höga militära och civila ledare till en filmvisning. Filmen var ”Slaget om Alger”. Undertiteln löd: ”Hur man kan vinna slaget mot terrorismen men förlora kriget”.
I kampen mellan västvärlden å ena sidan och den islamistiska terrorismen å den andra, så är väst mycket starkare militärt, ekonomiskt, teknologiskt etc men detta saknar betydelse om viljan saknas.
Per Bolander
Historiker och författare

”Hur man kan vinna
slaget mot terrorismen
men förlora kriget”

Ett tyskt arbetarparti

Var nationalsocialismen en rörelse som hör hemma till höger eller vänster på den politiska skalan? Det är en fråga som inte är så lätt att svara på. Problemet är aktuellt eftersom det pågår en debatt där olika sidor i dagens politik anklagar varandra för att förhålla sig på det ena eller andra sättet. Eftersom den debatten blivit allt mer polariserad, och lett till personangrepp på sociala medier, bad vi historikern Per Bolander teckna en bakgrund till framväxten av NSDAP och den tyska nationalsocialismen och dess ideologiska rötter.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är perbolandersmall.jpg

Nazismen – höger eller vänster

”Hitler soldat i den röda rådsrepubliken”

Det har länge pågått en debatt om nazismens ideologiska rötter. Om rasismen och nationalismen råder det naturligtvis ingen tvekan men hur såg nazismen på samhällets ekonomiska och sociala utveckling? Det är här som frågan om nazismen var höger eller vänster uppstår.
Höger betyder i grunden en konservativ inställning, att bevara gamla traditioner och det gamla klassamhället. Kung, kyrka, gamla seder och bruk. Nazismen var absolut motståndare till detta, de ville genomföra en radikal förändring av hela samhället. De krafter i Tyskland som hoppades att Hitler skulle visa sig salongsfähig blev bittert besvikna.
Exkejsaren, Vilhelm II, blev kvar i sin exil i Holland trots att han inbillat sig att nazismens seger skulle innebära monarkins återuppståndelse. Den gamla feodala indelningen av Tyskland i kungariken (Sachsen, Bayern etc), furstendömen och grevskap krossades fullständigt och ersattes av Gaue lett av en Gauleiter. Den katolska kyrkan utsattes för den värsta förföljelsen i sin historia. De kapitalistiska företagsledarna förlorade all politisk makt och tvingades följa direktiven från Görings departement för fyraårsplanen (Sovjet hade femårsplaner).

Ett tyskt folkhem
Om vi börjar från början ser vi att dessa tankar fanns med vid nazismens födelse. Under första världskriget upplevde de tyska soldaterna en social gemenskap som många beskrivit som revolutionerande. Detta levde kvar efter krigsslutet. Frontens ”Kameradschaft” och ”Frontgemeinschaft” skulle ge upphov till ett äkta tyskt ”Volksgemeinschaft”, en folkgemenskap där alla skulle vara socialt jämlika och statens inkomster skulle fördelas till hela folket i form av fri sjukvård, skola, semesteranläggningar o s v.
Exempel på det senare projekterades också av fackföreningsrörelsen Deutche Arbeitsfront i projektet KdF, Kraft durch Freude, där den bärande tanken var att arbetare också skulle ha råd med semester och kunna köpa sig en egen bil. Ett resultat blev världens största semesteranläggning, Seebad Prora på Rügen, en 4,5 kilometer lång huslänga designad för en halv miljon gäster årligen, samt projektet KdF-Wagen där man byggde en helt ny stad, Wolfsburg, för att tillverka en bil alla skulle ha råd med, Wolksvagen.
Det gamla klassamhället skulle ersättas med en meritokrati där alla skulle ha samma chanser oavsett familjebakgrund. Som synes finner man här likheter med de svenska socialdemokraternas idé om ”Folkhemmet”, som Per-Albin Hansson beskrev i ett tal i riksdagen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är prora1-kopiany.jpg
Seebad Prora, på ön Rügen i Östersjön, är världens längsta byggnad. Semesteranläggningen skulle ge plats för en halv miljon semesterfirare om året. Projektet, som aldrig blev färdigt, var en del av nazisternas folkhemstanke, att alla skulle ha råd med semester. Arkivfoto: G Åhrén

En röd rådsrepublik
Grundarna av nazistpartiet var genomsyrade av dessa idéer och även Hitler var påverkad och tycks till en början ha haft svårt att bestämma sig för vilken politik han skulle stödja. När han kom tillbaka till Bayern efter kriget 1919 så tjänstgjorde han som soldat i den röda rådsrepubliken i provinsen. Det finns en film som visar hur Hitler gick med i begravningståget för den mördade tysk-judiske socialistledaren Kurt Eisner, en av ledarna för den bayerska sovjetrepubliken, med en röd armbindel.
Efter rådsrepublikens kollaps värvades Hitler av den tyska armén till att bli spion och angivare och det var i den egenskapen som han den 12 september 1919 bevistade ett möte med det Tyska Arbetarpartiet DAP, Deutsche Arbeiterpartei. Partiets grundare, Anton Drexler, hade börjat som låssmed och arbetade nu i Munchens järnvägsverkstäder. Under kriget hade han tillhört ”Förbundet för främjandet av fred enligt arbetarklassens linjer”.
Efter krigsslutet gick han med i ”De politiska arbetarnas cirkel” och grundade DAP. Drexlers huvudidé var att bilda ett politiskt parti som skulle bygga på arbetarklassen men också, till skillnad från Socialdemokraterna, vara starkt nationalistiskt. Det innebar, till exempel, att områden med tysktalande befolkning, som Österrike och Sudetenland, skulle få ansluta sig till Tyskland. Hitler blev så begeistrad av Drexlers budskap att han avslutade sin karriär som angivare och gick med i DAP.

Ett socialistiskt parti
Mycket snabbt lyckades Hitler ta över makten i partiet och 1920 bytte det namn till Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, NSDAP. I samband med detta antog partiet ett program i 25 punkter. Några av dessa är värda att undersökas lite noggrannare.
En punkt fastslog att trusterna skulle socialiseras, en annan att jordräntor och spekulation i jord skulle förbjudas. Vidare skulle alla inkomster som inte var förtjänade genom arbete tillfalla staten och dödsstraff införas för ockrare och profitörer.
Detta ekonomiska program hade utarbetats av Gottfried Feder som skrivit boken ”Upphävandet av ränteslaveriet”. I likhet med kommunisterna planerade man att ta makten i en revolution och ”sopa bort borgarpacket”.
Som bekant gick det inte så bra för nazisterna när de 1923 försökte göra sin revolution. Upproret slogs ner och Hitler hamnade i fängelse där han passade på att skriva sin bestseller ”Mein kampf”. Det var också där som han tänkte över den politiska situationen och beslöt att från och med nu ta makten med demokratiska medel.
För att göra detta behövde han avlägsna sig från de mest radikala idéerna i partiprogrammet eftersom tyskarna, innerst inne, inte är revolutionärer. Ändå fortsatte partiet att locka väljare från traditionellt vänstersinnade grupper. Till sist röstade nästan en tredjedel av den tyska arbetarklassen på NSDAP. Som mest fick partiet 44 procent av rösterna i fullt demokratiska val.

Vänsternazister i Sverige
Detta var inte unikt för Tyskland. I slutet av 1920-talet splittrades det svenska kommunistpartiet i en Moskvatrogen falang som fick cirka 70 000 röster och en mer självständig falang som fick cirkaa 100 000 röster. Majoriteten bytte namn till Socialistiska Partiet och inledde en märklig utveckling där man till slut anammade nationalsocialismens ideologi.
Under sin ledare Nils Flyg tog man under andra världskriget ställning mot de franska och engelska kolonialmakterna och den amerikanska imperialismen. Vilket naturligtvis innebar att man tog ställning för Nazityskland.
Det finns många fler exempel att ta upp vilket visar att frågan om nazismen var höger eller vänster inte är så lätt att avgöra som många tror.
Per Bolander

”En tredjedel

av den tyska arbetarklassen

röstade på NSDAP”

Dinosaurier på Antarktis


Dagens klimatförändringar är inte särskilt alarmerande i ett historiskt perspektiv. Det har varit både varmare och kallare tidigare, och klimatet förändras ständigt. Det är inget nytt, skriver historikern Per Bolander. Det är heller inte särskilt varmt i dag. Både Nordpolen och Sydpolen har varit isfria i miljontals år. Dinosaurier har vandrat runt på Antarktis. Vi lever i själva verket i en istid. Och koldioxid är vår vän, inte vår fiende. Utan klimatgaserna skulle det vara 18 minusgrader på Jorden.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är perbolandersmall.jpg

Vi lever i en istid

Klimatet i ett historiskt perspektiv

Klimatet förändras ständigt. Vissa perioder är kallare, som istiderna, andra är varmare. Detta är ett faktum som inte ifrågasätts av någon seriös person. Ändå framför klimatalarmisterna påståendet att det finns ett ”normalt” klimat som vi måste återgå till. Alla avvikelser, för varmt eller för den delen för kallt, är ”onormalt” och skadligt för alla människor var vi än bor på jordklotet.
Den ideala perioden tycks, enligt aktivisterna, vara ungefär 1850–1950 eller så. Äldre aktivister minns nostalgiskt sina soliga (och lagom varma) somrar och vita jular då snön drösade ner lagom till resandet av julgranen. Såsom det var, så skall det alltid vara, ungefär. Med andra ord en tillbakablickande och reaktionär syn.

Sverige gynnas
Vad aktivisterna inte verkar ha tänkt på är att klimatförändringar inte påverkar alla människor på samma sätt. En höjning av medeltemperaturen kommer att gynna vissa och missgynna andra. Detta är inte heller något nytt.
För åtta tusen år sedan var klimatet mycket kallare i Europa än det är idag, det var ju strax efter istidens ”slut” (jag återkommer till parenteserna). Men samtidigt blomstrade Sahara med ett rikt djur- och växtliv. Hällristningar visar hur människor jagade och samlade i trakter som idag är öken. Dock fortsatte klimatet att bli varmare och resultatet blev att miljoner kvadratkilometer i Nordafrika blev öken samtidigt som miljoner kvadratkilometer i Europa, Asien och Nordamerika fick ett tempererat klimat lämpligt för jakt, fiske och odling. Den enes död, den andres bröd, med andra ord.
Om vi ser det rent egoistiskt så tillhör Sverige de länder som kommer att gynnas av global uppvärmning (utom Skåne, men lite svinn får man räkna med).

Varmare än idag
Klimatförändringar är alltså det naturliga, det normala, i jordens historia. Påståenden att medeltemperaturen är varmare idag än på x antal miljoner år (aktivisternas siffror varierar) är rent nonsens. För att bara ta ett exempel: I Sverige under yngre stenåldern och bronsåldern för 5000 – 3000 år sedan var det betydligt varmare än idag. När järnåldern följde så sjönk temperaturen kraftigt (fimbulvintern), för att sedan öka igen. Under ”Lilla istiden”, ungefär 1430 – 1850, blev det åter kallare. Forskare har skyllt detta på solaktivitet, jordaxelns lutning och Digerdöden, samt en människas aktivitet, nämligen Djingis Khan. 
Det var detta som gjorde slut på vikingarnas bosättningar på Grönland, alltså kyla, inte ilskna eskimåer. Naturligtvis förekom det lokala skillnader. På 1600-talet var det drygt en grad kallare än på 1900-talet men i Norden var det två grader kallare, vilket var oturligt för danskarna eftersom Karl X Gustav passade på att tåga över Bälten och tvinga Danmark att avträda Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän och lite annat smått och gott.

För klimatets skull
Ytterligare en faktor som inte tas med i klimathysterin är befolkningsökningen och människors strävan efter höjd levnadsstandard. Om vi, för diskussionens skull, accepterar påståendet att den globala uppvärmningen sker snabbt och till största delen beror på mänsklig aktivitet så måste vi förklara varför.
De sista sextio åren har jordens befolkning ökat med ungefär 150 procent, från cirka 3 miljarder till cirka 7,5 miljarder människor. Den stora majoriteten av dessa människomassor bor i den tredje världen, i länder som Kina, Indien och Brasilien.
Men dessa länder är inte längre fattiga bondeländer, de håller på att genomgå den industriella revolutionen. Alla kineser och indier idag vill äga en bil, bo i ett hus med tvättmaskin, diskmaskin och platt-TV och kunna äta kött några dagar i veckan. Om detta blir verklighet, och allt tyder på att det kommer bli det, så kommer den mänskliga påverkan på natur och klimat att öka dramatiskt.
Lösningen på detta problem är antingen revolutionerande tekniska uppfinningar (el-bilar etc) eller en drastisk sänkning av levnadsstandarden. Men kineserna och indierna kommer inte att gå med på något sådant, tvärtom vill de öka sitt välstånd.

Vi lever i en istid
De kan ju med viss rätt säga till oss i den rika världen: ”Ni har haft ert roliga, nu är det vår tur”, och vilka är vi är att säga emot. För övrigt, hur många svenskar (förutom Greta) är verkligen beredda att kraftigt sänka sin levnadsstandard för klimatets skull? Handen på hjärtat? Inte många, gissar jag.
Vad många tycks ha missat i värmehysterin (jorden ”kokar och brinner”) är att vi fortfarande lever i en istid. Påståendet att ”istiden” upphörde för ungefär 10 000 år sedan är ett feltänk. Grönland och Antarktis är fortfarande täckta av flera kilometer tjocka glaciärer. Detta omfattar över 10 miljoner kvadratkilometer land. Först när isen smält även i dessa områden kan vi säga att vi lämnat istiden.
Under många miljoner år var Nordpolen och Sydpolen isfria eftersom medeltemperaturen var högre än idag. Dinosaurier vandrade omkring på Antarktis. Det är också värt att komma ihåg att om isen i Arktis skulle smälta så kommer det att påverka Golfströmmen vilket leder till en istid lik den för 10 000 år sedan.

Utan CO2 inget liv
Dessutom är det så att växthusgaser som koldioxid är vår vän, inte vår fiende. Utan den skulle högre liv inte kunna existera på jorden. Vår planet ligger cirka 150 miljoner kilometer från solen. På detta avstånd finns den så kallade ekosfären, alltså där liv kan finnas. Ligger en planet för nära solen, som Venus, är det för varmt och ligger den för långt bort, som Mars, så är det för kallt.
Ekosfären är flera miljoner kilometer bred, så var finns då jorden, nära den yttre eller den inre gränsen? Svaret är vid den yttre gränsen. Medeltemperaturen på jorden är för närvarande 10 plusgrader. Utan växthusgaser skulle den vara 18 minusgrader. Jorden är alltså 28 grader varmare än den ”borde” vara i förhållande till avståndet från solen. Minskande solaktivitet det senaste årtiondet leder till ett kallare klimat som kommer att mildra den globala uppvärmningen fram till 2050.
Detta är bara några av de fakta som sällan syns i debatten. Det finns många fler.
Per Bolander
Historiker

”Under många miljoner år

var Nordpolen

och Sydpolen isfria”

Identitetspolitiken

Sveriges Radio genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. I alla fall om man får tro de 51 anställda och före detta anställda som skrivit brev till radioföretagets ledning.
De anser sig ”rasifierade” och kräver högre lön, bättre jobbmöjligheter och befordran. Och de vill att personalen ”inventeras” efter ras.
Bakgrunden är enligt Per Bolander identitetspolitiken som betonar ”ras” och hudfärg, och han undrar vart detta leder. Ska hela befolkningen registreras efter ras? Börjar vi i så fall inte närma oss det system man hade i Sydafrika, som hela världen fördömde?

Identitet och rasism från vänster

Ett spöke går genom den offentliga debatten – identitetspolitikens spöke. Det är en relativt ny företeelse som lägger tonvikten vid en persons ”ras”, hudfärg, folkgrupp, födelseplats e t c, alltså saker som man inte kan välja själv. Dessa fakta, säger anhängarna av identitetspolitiken, spelar en avgörande roll för en persons karriär, utveckling och välbefinnande. Om man misslyckas i karriären kan man alltså alltid skylla på rasism, islamofobi eller något annat.
Några som insett detta är 51 anställda och före detta anställda på Sveriges Radio. I ett öppet brev till ledningen för SR går de till storms mot en institution som sägs genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. Undertecknarna presenterar sig som ”underrepresenterade, rasifierade journalister, särskilt afrosvenskar”. De meddelar att situationen är ”ohållbar” och att de funderar på att lämna yrket. Det låter allvarligt. Så låt oss undersöka det hela.

Exempel på rasism
De rasifierade journalisterna rasar över att det finns försvinnande få svarta på SR, vilket möjligen kan bero på att det tills nyligen inte fanns speciellt många svarta i Sverige och att journalistyrket inte är det första man väljer när man just invandrat till ett annat land. De jämför med situationen för svarta i USA (naturligtvis!) och glömmer bort att slaveriet, inbördeskriget, den lagliga segregeringen av svarta och medborgarrättsrörelsen är fenomen som inte funnits i Sverige eftersom det tills ganska nyligen, det tål att upprepas, inte funnits många svarta i landet. De skriver att rasismen är ”väldokumenterad” i Sverige men ger inga exempel på sådana undersökningar.
Men tydligen är situationen allvarlig. De rasifierades vistelse hos SR har skapat ”trauman” där de känner sig ”ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta” enbart på grund av deras ”ras”. Ord och inga visor som synes.

”Kvoterar in vita”
Vad är det då exakt de råkat ut för som skapat sådana trauman? Ja, det är inte lite. De har inte fått ta in kontroversiella forskare eftersom det skulle bryta mot SR:s regler för opartiskhet. Hemskt!
Dessutom är opartiskhet bara en del av ”vithetsnormen”. De påstår att SR kvoterar in vita personer men ger inga exempel, de ”ser” detta och det räcker.
Det är också ”påfrestande för hälsan” att tillhöra en minoritetsgrupp och därför är de ofta sjukskrivna. De rasifierade tycks alltså vara ett sällsynt mjäkigt släkte.
I slutet av brevet finns en lista av personliga berättelser som bevis på den extrema rasismen hos SR. Här följer några axplock.

”Fruktansvärt- oerhört – skandal”
Vid en demonstration i Göteborg hade reportern bara pratat med vita människor. Fruktansvärt!
I ett inslag på Ekot hade någon bytt ut ordet rasistiskt till ”dåligt” bemötande. Oerhört!
Tre anställda på SR och en krönikör hade använt ordet ”färgad” om icke-vita personer. Skandal!
Efter en ”snabbkoll” hade en av de rasifierade upptäckt att en ”övervägande” majoritet på redaktionen INTE följer Black Lives Matters aktiviteter. Upprörande!
En svart journalist blev arg för att de vita kollegerna inte kunde förstå varför sången ”Rule Britannia” tagits bort från en engelsk musikfestival. Man kan bli indignerad för mindre!
En person hade fått frågan om hon var adopterad eftersom ”jag pratade så bra svenska”. Detta hände två gånger dessutom!

Ras merit för jobb
Jag ska inte fortsätta uppräkningen av rasistiska övergrepp. Som alla förstår så framstår apartheidtidens Sydafrika och Auschwitz som rena kurorter i jämförelse med Sveriges Radio vars ledning verkar höra hemma i Nurnbergrättegången.
Så vad bör då göras? De 51 undertecknarna har vänligt nog kommit med några förslag.
SR måste göra en ”inventering” av de anställda för att ta reda på hur många som har utomeuropeisk bakgrund (Balkan räknas dit av någon anledning) eller är svarta. Sedan har SR fem år på sig att se till att minst 25 procent av alla anställda ska ha en sådan bakgrund, särskilt måste man öka andelen svarta.
Man vill alltså att ras och hudfärg ska bli meriter vid anställning. En ”lönerevision” ska genomföras där de rasifierades löner ska ”särredovisas” och skillnader med vita ska ”rättas till”. De vill ha en löneförhöjning med andra ord.
De vill också att en rasifierad person ska rekryteras till högsta ledningen. En begäran att bli befordrad således.
Här har vi själva syftet med brevet.

Krav på raslagar?
De vill ha högre lön, bättre möjligheter för släkten att få anställning och dessutom kan ni gärna befordra oss högre upp i näringskedjan. Det är inte så att jag missunnar dem allt detta, själv skulle jag göra samma sak om jag fötts lite mörkare i skinnet, men det är lite fräckt att låtsas att detta görs av moraliska skäl.
Som Jan Guillou påpekade i Aftonbladet nyligen så är det märkligt att dessa uppmaningar till raslagstiftning inte väckt större debatt (”…samtal med uppenbara inslag av rasmystik kunde passera utan en enda kommentar”). Påståendet att en persons kvaliteter skulle sitta i pigmentet avvisar Guillou med rätta som ”mumbo-jumbo”.
Men där är vi nu. Vad blir nästa drag?
Kräva att hela befolkningen registreras efter ras? Det vill säga precis det system, som hela världen fördömde, i Sydafrika.
Per Bolander

”Man vill att ras och hudfärg
ska bli meriter
vid anställning”

Totalitära tendenser

”Det känns retfullt att skattepengar slösas bort på idioti”, skriver Per Bolander apropå skolor som HBTQ-certifieras. Den genusteori som nu tvingas på samhället av Nationella sekretariatet för genusforskning, NSG, får absurda konsekvenser ifall man följer alla budorden. Det allvarligaste är ändå förbudet att debattera genusteorin, eftersom den anses vara ”den allena saliggörande sanningen”. Det finns något religiöst i detta, skriver Per Bolander som också drar paralleller till marxismen i Lenins tappning, och konstaterar att detta är en del av nutidens totalitära tendenser.

Mot dumheten kämpar
själva gudarna förgäves

Galenskap finns som bekant, överallt. Inte minst i den akademiska världen där de mest märkliga idéer breder ut sig. Så länge idéerna förblir kvar i elfenbenstornen så spelar det kanske inte så stor roll, även om det känns retfullt att skattepengar ska slösas bort på idioti.
Men när myndigheterna får för sig att de djupa teorierna är vägen, sanningen och livet och därför måste spridas till populasen, då blir det allvarligare.
Nationella sekretariatet för genusforskning (hädanefter NSG) är en ”nationell enhet” (vad nu det är) vid Göteborgs Universitet som i realiteten har fått i uppgift av myndigheterna att genomföra ”jämställdhetsintegrering” i hela Sveriges land.
Det låter ju inte speciellt kontroversiellt, vem kan vara emot jämställdhet? Dock är det mer komplicerat än så. NSG:s teori är nämligen en total självmotsägelse. Å ena sidan säger NSG att könen (”genus”) är helt och hållet socialt konstruerat, det finns alltså inga kön rent biologiskt, å andra sidan ska alla myndigheter aktivt befrämja jämställdhet mellan män och kvinnor. Genom att undersöka hur många kvinnor det finns inom olika yrkesgrupper ska man kunna upptäcka diskriminering, MEN man får inte dela upp personalen i män och kvinnor vilket gör det omöjligt att kunna upptäcka diskriminering. Goddag yxskaft, med andra ord.
NSG:s teori är alltså en form av lysenkoism, där miljöpåverkan bestämmer allt och biologin ingenting.

Våldtog två till
Vidare måste vi acceptera att varje människa själv får bestämma sin identitet. Om en person som hela sitt liv betraktats som man, plötsligt får för sig att han/hon är kvinna, så måste omgivningen acceptera detta. Det kan få oanade konsekvenser.
Om en viss institution, säg ledningen för ett företag eller universitet, kritiseras för att de har så få kvinnor som medlemmar, så kan ju ett antal av männen deklarera att de nu känner sig som kvinnor och problemet är löst.
Om styrelsen för ett storföretag till 80 procent består av män, så räcker det med att 30 procent av männen säger att de nu är kvinnor och företaget kan skryta med att man nu har uppnått hälften kvinnor, och alltså är jämställt. Det finns dock betydligt allvarligare exempel. En man i USA (hela genusteorin kommen därifrån, naturligtvis) som dömts till fängelse för våldtäkt fick för sig att han nu var kvinna. Han/hon flyttades därför till ett kvinnofängelse där han/hon/hen våldtog två kvinnor till.

En skylt på en skola som blivit HBTQ-certifierad.

En vecka för HBTQ
För gymnasieskolan har detta inneburit att personalen varit tvungna att slösa bort en vecka av sin värdefulla tid för att bli HBTQ-certifierade. Man har tvingats att inrätta toaletter och omklädningsrum som är ”transgender” och som därför aldrig används (se bild).
Nu har skolan också fått en ”HBTQ-checklista” med sju heliga bud (varför inte tio?) som ska följas till punkt och pricka. Jag vill inte undanhålla er visdomen hos en del av dessa regler. Det andra budet säger att man inte ska ”informera eleverna om antalet flickor/pojkar i klassen. Eleverna behöver inte ha den här informationen”. Skulle det likväl stå på listan så måste man radera den innan den delas ut.

Könsneutrala pronomen
Det tredje budet säger att man endast ska använda ”könsneutrala pronomen som hen”. Ingen vet dock hur man böjer ”hen”, man kan ju inte säga ”henne”.  
I det femte budet står det att man i ”undervisningen väljer material så att personer med olika sexuell läggning och könsidentitet finns representerade”. Med andra ord så ska man i t ex historieundervisningen ta upp hermafroditer, pedofiler, koprofager, sodomiter och sadomasochister som gjort värdefulla bidrag till mänsklighetens utveckling. Det lär bli svårt.
De flesta människor i historien har inte velar skylta med just sin sexuella läggning så historielärare får inskränka sig till några kända exempel som Caligula, Nero, Idi Amin och Jack Uppskäraren.
Det sjätte budet säger att läraren inte får ta för givet att eleverna kommer från en ”cis-normativ familj”. Exakt vad detta betyder, därom tvista de lärde. Men man får väl utgå ifrån att det gäller familjer med mamma, pappa, barn där ingen är just pedofil, koprofag e t c.

Toalett för även det tredje könet.

Ingen debatt
En annan aspekt av genusteorin är att den inte går att debattera eftersom den är den allena saliggörande sanningen. Följaktligen betecknas alla motargument som ”motstånd” som måste övervinnas.
NSG har vänligen stått till tjänst med en skrift till lärare och andra hur man ska bemöta just ”motstånd”. Där ger man exempel på hur man ska krossa argument som ifrågasätter teorin (alltså det hemska motståndet) och frälsa den motsträvige.
Det finns något religiöst över allt detta. NSG förutsätter alltså att det inte går att debattera teorin därför att den är SANN och alla som på minsta sätt försöker att komma med motargument är det hemska patriarkatet som slåss för att behålla sin makt.
Det finns en annan lära som framförde liknande anspråk, marxismen. Som V I Lenin uttryckte det: ”Marx lära är allsmäktig eftersom den är sann”. Byt ut Marx mot genusteorin och ni har en ganska bra bild av nutidens totalitära tendenser.

Dock ämnar jag fortsätta käfta emot teorin med sakargument (”motstånd”) även om jag därmed avslöjar att jag tillhör fienden. Som exempel så har jag i texten använt ordet ”man” istället för ”en”. Jag skriver således ”Man anser” istället för ”En anser”, men det beror mer på att jag inte vill använda småländsk dialekt i rikssvenska.
Per Bolander

”Det känns retfullt
att skattepengar
slösas bort på idioti”

Européer såldes som slavar

Slaveriet har hamnat i fokus och det har blivit populärt att riva gamla statyer. Historikern Per Bolander gör en tillbakablick och ställer frågan vilka som egentligen är ansvariga för slaveriet, och vem som egentligen är rasist. Han konstaterar bland annat att många som var med och skrev USAs författning var slavägare. Men var alla därför rasister? Och vem var det som satte stopp för slaveriet? Svaren är inte så givna som många tycks tro.
Och hur många vet att européer såldes som slavar i Turkiet så sent som 1908?

Riv gärna statyer…
…men tänk efter först

De senaste veckorna har världen skakats av stora demonstrationer på grund av polisvåldet i USA, som anses rikta sig främst mot svarta amerikaner och därför vara rasistiskt. I samband med detta har det kommit krav på att riva ner statyer av misshagliga personer som varit slavägare och/eller rasister.
I USA har statyer av gamla sydstatsgeneraler rivits. Detta är dock inte så kontroversiellt som många tror, eftersom generalerna ifråga var förrädare mot sitt land, och försökte få Storbritannien och Frankrike att anfalla USA (det var nära några gånger). De flesta vita amerikaner skulle därför nog inte ha något emot att avlägsna dessa statyer, om än av andra orsaker än demonstranterna.

Vilka statyer ska bort?
Men vad göra med landets grundare? De som skrev självständighetsförklaringen och ledde revolutionen mot britternas styre. Thomas Jefferson var inte bara slavägare (och hade en av sina slavinnor som älskarinna) utan också en ideologiskt övertygad rasist. Detta gäller flera av de övriga grundlagsfäderna, dock inte den störste av dem alla. George Washington var inte rasist och beslöt följaktligen att frige alla sina slavar, men han tycks ha varit unik.
Ska de övrigas statyer också bort? Det lär möta ett enormt motstånd från den överväldigande majoriteten av amerikanerna.

Vilka statyer ska bort? Foto: WESTSIDAN

Känslostyrd rörelse
De flesta av aktivisterna tycks inte ha tänkt igenom vad de sysslar med. Det är en rörelse som är helt känslostyrd och oförmögen att pröva intellektuella argument.
Bara en sådan sak som att svarta väljer att knäböja för att protestera mot rasism. Man undrar vad deras förfäder skulle tycka om det. En annan sak är motivet för att riva en staty.
När svarta i Kapstaden rev statyn av Cecil Rhodes, den engelska 1800-tals imperialisten som grundade Rhodesia (dagens Zimbabwe), fick de entusiastiskt stöd av de vita boerna som hatar Rhodes på grund av hans roll i boerkriget där över 30 000 av boernas kvinnor och barn dog i de engelska koncentrationslägren.

Vem är rasist?
När aktivister i en amerikansk stad nyligen ville riva en staty av Columbus hamnade de på samma sida som Ku Klux Klan. Statyn hade bekostats av fattiga och föraktade italienska invandrare 1927 trots hot från klanen att riva statyn av vad de betraktade som en ”smutsig dego”. Så vem är rasist? Den som vill riva statyn eller den som vill bevara den?
Statyer av slavägare- och handlare och rasister är de som bör rivas, tycker många. Vad gör vi då med några av de största författare som levat. Tolstoj ägde hundratals slavar men var inte rasist. Dostojevskij ägde inga slavar men var en glödande rasist. Ska vi riva deras statyer? Eller bara en av dem? I så fall vilken? För att inte tala om Shakespeare, Locke och en hel drös andra. Det lär bli problematiskt.

Vita slavar i Afrika
Många av aktivisterna vill uppmärksamma slaveriet och tycks tro att bara européer sysslade med sådant, men det är ett stort misstag. Den arabiska slavhandeln förde miljoner svarta slavar till Arabvärlden under hundratals år (se bild) men det talas det inte mycket om.
Något som tycks vara helt okänt är slavhandeln från Europa till Afrika. Vissa historiker uppskattar att ca 1,25 miljoner västeuropéer fördes till slaveri i Afrika mellan 1400-talet och 1800-talet. Arabiska slavhandlare gjorde raider ända upp till Island i slutet av 1600-talet och förde bort befolkningen till slaveri i Nordafrika.
Även svenskar, danskar, fransmän och engelsmän fördes bort. Så, ska vi (Skandinaver, Västeuropéer) kräva en ursäkt från Marocko och Algeriet? Kanske också skadestånd i form av pengar.

Turkiet sålde slavar 1908
Bland de största slavhandlarna var Turkiet (Osmanska Riket) och deras hantlangare. Miljoner européer fördes bort till slaveri i Turkiet och Mellanöstern.
Själva ordet ”slav” och motsvarande ord på engelska, tyska, franska, spanska e t c kommer från ”slaver”, alltså förfäderna till våra dagars ryssar, polacker, tjecker e t c. Enbart under 1500- och 1600-talen fördes över 2 miljoner människor från Ryssland och Polen till slaveri i Turkiet.
Så sent som 1908 såldes östeuropéer på slavmarknader i Turkiet. Men inga krav från aktivisterna att detta ska uppmärksammas i skolans historieböcker.

Slaveriet utbrett
Den enkla sanningen är att slaveriet som institution har funnit i tusentals år i alla länder och alla kulturer. I Mexiko var slaveriet utbrett under aztekernas välde, även i Inkariket.
På Nya Zeeland var slaveriet en del av maoriernas samhällssystem fram till att de engelska kolonisatörerna avskaffade det. Och detta är kanske det mest känsliga av allt. Det var några av de västeuropeiska länderna, England och Frankrike, samt USA som var de första som började ifrågasätta både slavhandeln och slaveriet i sig och som också avskaffade det.
I USA krävdes det ett inbördeskrig med nära 700 000 döda och en enorm materiell förstörelse innan man lyckades. Det är dessa länder som faktiskt har försökt göra upp med sitt förflutna.
Har något liknande skett i Turkiet, Marocko, Algeriet eller länderna i Mellanöstern?

Slut på arabisk slavhandel
Sanningen, som aktivisterna vägrar ta till sig, är alltså att såväl argumenten som organisationerna mot slavhandel och slaveri började i England, Frankrike och USA. Det var också de som avskaffade slavhandel överallt där de kom åt.
Den brittiska flottan patrullerade Atlanten och Indiska Oceanen och stoppade alla slavskepp. Engelsmännen avskaffade slaveriet i hela sitt väldiga imperium.
Faktum är, och detta är säkert det svåraste att erkänna, att den franska och engelska koloniseringen av Afrika befriade miljoner slavar och gjorde slut på den arabiska slavhandeln.
Så det kanske inte var helt rätt att riva statyn av Cecil Rhodes trots allt. Sen får boer och afrikaner säga vad de vill.
Per Bolander

”Miljoner européer
fördes bort till slaveri
i Turkiet”

Ekonomi som motiv till dödshjälp

Sveriges höga dödstal i Covid-19 upprör. Fokus riktas mot äldrevården och socialstyrelsens prioriteringar. Gamla i äldrevården får inte alltid grundläggande sjukvård som dropp, syrgas och antibiotika, utan behandlas istället med morfin. Detta har liknats vid dödshjälp. Historikern Per Bolander kallar Sverige extremt, och jämför i den här artikeln med det tyska dödshjälpsprogrammet, och konstaterar att motiven var desamma. Han varnar för konsekvenserna av att devalvera människovärdet.

Ekonomi som motiv till dödshjälp

Sverige extremare än Bolsonaro och Trump

Det är i sanning märkliga tider vi lever i. Den första stora pandemin på hundra år (sedan spanska sjukan) har visat hur extremt Sverige är. Myten om ”Landet lagom” där inget är för mycket eller för litet, för varmt eller kallt utan bara – lagom, har visat sig vara just en myt.
Sverige har haft den högsta dödligheten i världen proportionellt sett. Anledningen till detta sensationella förhållande har varit den linje som Folkhälsomyndigheten följt och som skiljt sig från hela den övriga världen. Där har det varit en självklarhet att medborgarnas liv och hälsa kommer före ekonomin.

Ofelbara myndigheter
Ledare som Trump och Bolsonaro, som sneglat på det svenska exemplet och velat öppna upp samhället medan pandemin rasar, har anklagats för fascism och att offra människoliv på profitens altare.
Kritik mot Tegnell och den förda linjen har dock mötts av upprörda rop och facebook-grupper som proklamerar sitt stöd till myndigheterna. Det verkar nästa som ett ifrågasättande av FHM är förräderi mot fosterlandet. Svenska myndigheter är ju som bekant, i likhet med påven, ofelbara.
Om Sverige gör på ett sätt, och hela den övriga världen på ett annat, så måste Sverige ha rätt och världen ha fel. Det är på många sätt lustigt men det finns en mörkare sida till det hela som gör att skrattet fastnar i halsen.

Hänsyn till ekonomin
På frågan varför Sverige för sin unika linje har Tegnell mer än antytt att man måste ta hänsyn till ekonomin. Och eftersom samhällets resurser är begränsade, och alla människor förr eller senare kommer att dö, måste man göra en kalkyl: Vad är bäst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?
Covid-19 drabbar främst äldre människor, sådana som redan gjort sitt för samhället och nu för en tärande tillvaro (det brukar ibland kallas pension). Detta är människor vars död förbättrar statens finanser, om man uttrycker det cyniskt.
Äldre människor som drabbas av Covid-19, eller visar symtom på corona, eller drabbas av någon annan sjukdom och därmed tar upp plats i den redan överfulla vården, utgör en förlustpost i den samhällsekonomiska balansen. Men det finns en lösning på detta som kallas palliativ vård. Det innebär officiellt ”vård av en patient med icke botbar sjukdom med förväntad dödlig utgång”, det vill säga i realiteten alla över åttio med snuva eller värre.

Eutanasi inget nytt
Den palliativa vården finns i tre former: förlänga livstiden, lindra symtomen och vård i livets slutskede. Den sistnämnda ”vården” innebär att patienten matas med morfin tills önskat resultat uppnås, det vill säga i realiteten eutanasi. ”Barmhärtighetsdöd” som det så vackert kallas.
En läkare avgör när patienten har nått de olika skedena i vården, men läkaren kan ibland fälla sin dom utan att över huvud taget träffa patienten. Han eller hon tittar i pappren, ser åldern och tänker förmodligen ”gubben är 90+, dags att stänga av så vi kan använda resurserna till något bättre”.
Påminner inte detta om något i historien?
I ett annat högt utvecklat land bestämde regeringen att personer som led av mentalsjukdomar, Downs syndrom, könssjukdomar, hjärnhinneinflammation eller började visa tecken på demens skulle avlivas på ett ”humant” sätt, till exempel genom en överdos av morfin.

Ekonomiska motiv
Läkarna, som i många fall aldrig träffade patienterna utan bara tittade i en dossier, gjorde upp listor med namn och satte en av tre beteckningar framför varje namn: a+ (betydde död), a- (betydde liv) och a? (betydde att beslut ännu inte tagits).
Motiven var i huvudsak ekonomiska. Om det enbart hade varit rashygeniska skäl, hade det räckt att sterilisera dom, som man gjorde i Sverige. Statens magra resurser kunde inte gå till att låta ”liv ovärdigt att leva” få fortsätta existera.
Hela programmet kallades ”Aktion T4” och genomfördes i Tyskland på order av statschefen, en misslyckad konstnär från Österrike. När det var över hade 275 000 till 300 000 människor mördats.
Dödshjälpsprogrammet pågick tills katolska kyrkan reagerade. Biskopen i Münster gick ut offentligt och kritiserade programmet 1941. Efter det fortsatte eutanasiprogrammet men i hemlighet. Och man flyttade morden utomlands. Men de upphörde inte helt förrän efter kapitulationen 1945, då amerikanerna satt stopp för det.

”Samma sätt att tänka”
Läkarna ställdes efteråt inför rätta anklagade för mord. De försvarade sig med att de bara tänkt på statens (och därmed de flesta medborgares) bästa. Ekonomin blev bättre och patienterna skulle ju ändå dö förr eller senare.
Domstolen var inte imponerad och dömde läkarna till döden genom hängning (många av dem föredrog att begå självmord i sina celler).
Läkare som lyckades komma undan, men upptäcktes under efterkrigstiden, dömdes senare i individuella rättegångar till livstids fängelse (i Västtyskland), och till döden (i DDR).
En överdriven jämförelse? Kanske. Men att avgöra om en människas liv är värt att leva, som läkare gör nu även i Sverige, ibland utan att ens träffa patienten ifråga, var vad tyska läkare också gjorde.
Då är vi på väg mot samma sätt att tänka, och därför måste vi stoppa det, innan det normaliseras.
Per Bolander
Historiker

”Vi är på väg mot samma sätt att tänka,
därför måste vi stoppa det
innan det normaliseras”

Sveriges strategi i Coronakrisen har misslyckats. Höga dödstal på äldreboenden upprör. Historikern Per Bolander drar historiska paralleller i den här artikeln om eutanasi som i grunden har ekonomiska orsaker. Då som nu.

Klimat

Historikern Per Bolander har läst på om gräsbränder i Australien. Gigantiska bränder drabbar Australien med viss regelbundenhet. Och bränderna har många orsaker. 1851 brann fem miljoner hektar exempelvis. ”Svarta fredagen” 1939 är en av de värsta katastroferna i Australiens historia. I ett historiskt perspektiv kan inte ”global warming” vara den enda orsaken till att det brinner i Australien. Det kan vara bra att ta reda på fakta innan man skriker ”Världen brinner upp”, skriver Per Bolander.

Lögn, förbannad lögn och gräsbränder

Fakta ger en annan bild av bränderna i Australien

För den som följt de senaste månadernas rapporter från bränderna i Australien måste det se ut som om hela landet brunnit upp, koalorna dött ut och bara någon enstaka känguru klarat sig. Och det beror naturligtvis på klimatkrisen, den globala uppvärmningen. Som i sin tur naturligtvis beror på människans aktiviteter. Som i sin tur leder till temperaturer högre än någonsin och bränder värre än någonsin. Eller hur?
Nja, låt oss undersöka FAKTA (jag vet, det är inte populärt bland vissa aktivister) innan vi kastar oss i famnen på Greta.

Lite lögn

På Nya Zeeland kunde man för ett tag sedan se en fantastisk syn på himlen. Röken från enorma bränder i Australien, över 2000 kilometer bort, skapade blodröda solnedgångar och aska som föll på Sydöns glaciärer.
Som framgår av bilden var det ganska vackert att titta på. Så när togs då bilden i fråga?

Lögner om bränder: En blodröd solnedgång på Nya Zeeland. Inte 2019, utan 1966.

Det måste väl ha varit förra året 2019 då media upphetsat skrev att nyzeeländarna för ”första gången” kunde se skenet från bränderna på himlen? Men nej, svaret är att fotot togs 1966, för mer än ett halvsekel sedan.
Och det var inte någon ovanlig syn, tvärtom. Med jämna mellanrum kan ”the kiwis” njuta av vackra solnedgångar som reflekterar någon miljon hektar buskar och träd som går upp i rök.

Lite historia

Det började fredag den trettonde, oroväckande nog. Mitt i januari, den australiska sommaren. De årliga gräsbränderna spred sig med blixtens hastighet och täckte snart en yta på mer än två miljoner hektar. Värst drabbat var delstaten Victoria i sydöstra delen av landet.
En statlig kommission skrev senare att det verkade ”som om hela delstaten stod i lågor fredag den 13 januari”. Aska från bränderna föll ner på Nya Zeelands glaciärer och gav som vanligt nyzeeländarna vackra solnedgångar.
Även delstaten New South Wales drabbades hårt och miljonstaden Sydney omringades av lågorna där flera förstäder antändes. Bränderna spred sig därefter glatt vidare till South Australia och huvudstaden Canberra.
En beskrivning från 2019? Nej, den ”svarta fredagen” inträffade 13 januari 1939! För åttio år sedan.
Innan det andra världskrigets utbrott. Faktum är att skadorna från japanernas bombningar av norra Australien under kriget var småsaker om man jämför med svarta fredagen.

Lite mer historia

Värmen var fruktansvärd. Senare sa folk att det kändes som att befinna sig i en ugn. Temperaturer på över plus 47 grader uppmättes. Den extrema torkan, i kombination med höga temperaturer och kraftiga vindar, fungerade som en stubintråd. Bränderna omfattade till slut över fem miljoner hektar, nästan Belgiens och Hollands sammanlagda yta.
På nytt var det delstaten Victoria som drabbades värst.
Ett vittne skrev: ”På något obegripligt sätt svepte bränderna in hela landet i ett lakan av eld – våldsamt, ohyggligt och oemotståndligt”.
Denna dag, den ”svarta torsdagen” 6 februari, var i sanning ohygglig.
Men vilket år skedde det? År 1851.
Så varför fick världen i övrigt inte veta mycket om detta? Svaret är naturligtvis för att det inte fanns någon satellit-TV 1851 och ännu mindre några sociala medier. 1851 fanns det bara ett industriland i hela världen, Storbritannien. Följaktligen var utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser minimalt i jämförelse med idag. Ändå denna klimatkatastrof. Inget nytt under solen, skulle man kunna säga.

Enkel förklaring

Om gigantiska bränder drabbat Australien i hundratals år, kan förklaringen uppenbarligen inte vara den globala uppvärmningen. Så varför skedde och sker det?
Många av de växtarter som växer i Australien, som akacia och eukalyptus, är extremt lättantändliga och brinner oerhört kraftigt och snabbt. Landets klimat är bland det torraste och varmaste i världen, och i kombination med starka vindar från återkommande orkaner, kan förhållandena för jättebränder knappast bli bättre.
Till detta kommer den europeiska kolonisationen. Aboriginerna, ursprungsbefolkningen, hade lärt sig att göra upp eld efter att först ha skapat en liten brandgata, och ha ständig brandvakt. De brittiska nybyggarna förstod inte detta utan lät fotogenljus brinna okontrollerat, slängde cigarrettfimpar o s v med förödande konsekvenser.
Det kan vara bra att ta reda på fakta innan man skriker ”världen brinner upp”!
Per Bolander