Identitetspolitiken

Sveriges Radio genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. I alla fall om man får tro de 51 anställda och före detta anställda som skrivit brev till radioföretagets ledning.
De anser sig ”rasifierade” och kräver högre lön, bättre jobbmöjligheter och befordran. Och de vill att personalen ”inventeras” efter ras.
Bakgrunden är enligt Per Bolander identitetspolitiken som betonar ”ras” och hudfärg, och han undrar vart detta leder. Ska hela befolkningen registreras efter ras? Börjar vi i så fall inte närma oss det system man hade i Sydafrika, som hela världen fördömde?

Identitet och rasism från vänster

Ett spöke går genom den offentliga debatten – identitetspolitikens spöke. Det är en relativt ny företeelse som lägger tonvikten vid en persons ”ras”, hudfärg, folkgrupp, födelseplats e t c, alltså saker som man inte kan välja själv. Dessa fakta, säger anhängarna av identitetspolitiken, spelar en avgörande roll för en persons karriär, utveckling och välbefinnande. Om man misslyckas i karriären kan man alltså alltid skylla på rasism, islamofobi eller något annat.
Några som insett detta är 51 anställda och före detta anställda på Sveriges Radio. I ett öppet brev till ledningen för SR går de till storms mot en institution som sägs genomsyras av rasism, fördomar, diskriminering och segregation. Undertecknarna presenterar sig som ”underrepresenterade, rasifierade journalister, särskilt afrosvenskar”. De meddelar att situationen är ”ohållbar” och att de funderar på att lämna yrket. Det låter allvarligt. Så låt oss undersöka det hela.

Exempel på rasism
De rasifierade journalisterna rasar över att det finns försvinnande få svarta på SR, vilket möjligen kan bero på att det tills nyligen inte fanns speciellt många svarta i Sverige och att journalistyrket inte är det första man väljer när man just invandrat till ett annat land. De jämför med situationen för svarta i USA (naturligtvis!) och glömmer bort att slaveriet, inbördeskriget, den lagliga segregeringen av svarta och medborgarrättsrörelsen är fenomen som inte funnits i Sverige eftersom det tills ganska nyligen, det tål att upprepas, inte funnits många svarta i landet. De skriver att rasismen är ”väldokumenterad” i Sverige men ger inga exempel på sådana undersökningar.
Men tydligen är situationen allvarlig. De rasifierades vistelse hos SR har skapat ”trauman” där de känner sig ”ignorerade, misstänkliggjorda och ifrågasatta” enbart på grund av deras ”ras”. Ord och inga visor som synes.

”Kvoterar in vita”
Vad är det då exakt de råkat ut för som skapat sådana trauman? Ja, det är inte lite. De har inte fått ta in kontroversiella forskare eftersom det skulle bryta mot SR:s regler för opartiskhet. Hemskt!
Dessutom är opartiskhet bara en del av ”vithetsnormen”. De påstår att SR kvoterar in vita personer men ger inga exempel, de ”ser” detta och det räcker.
Det är också ”påfrestande för hälsan” att tillhöra en minoritetsgrupp och därför är de ofta sjukskrivna. De rasifierade tycks alltså vara ett sällsynt mjäkigt släkte.
I slutet av brevet finns en lista av personliga berättelser som bevis på den extrema rasismen hos SR. Här följer några axplock.

”Fruktansvärt- oerhört – skandal”
Vid en demonstration i Göteborg hade reportern bara pratat med vita människor. Fruktansvärt!
I ett inslag på Ekot hade någon bytt ut ordet rasistiskt till ”dåligt” bemötande. Oerhört!
Tre anställda på SR och en krönikör hade använt ordet ”färgad” om icke-vita personer. Skandal!
Efter en ”snabbkoll” hade en av de rasifierade upptäckt att en ”övervägande” majoritet på redaktionen INTE följer Black Lives Matters aktiviteter. Upprörande!
En svart journalist blev arg för att de vita kollegerna inte kunde förstå varför sången ”Rule Britannia” tagits bort från en engelsk musikfestival. Man kan bli indignerad för mindre!
En person hade fått frågan om hon var adopterad eftersom ”jag pratade så bra svenska”. Detta hände två gånger dessutom!

Ras merit för jobb
Jag ska inte fortsätta uppräkningen av rasistiska övergrepp. Som alla förstår så framstår apartheidtidens Sydafrika och Auschwitz som rena kurorter i jämförelse med Sveriges Radio vars ledning verkar höra hemma i Nurnbergrättegången.
Så vad bör då göras? De 51 undertecknarna har vänligt nog kommit med några förslag.
SR måste göra en ”inventering” av de anställda för att ta reda på hur många som har utomeuropeisk bakgrund (Balkan räknas dit av någon anledning) eller är svarta. Sedan har SR fem år på sig att se till att minst 25 procent av alla anställda ska ha en sådan bakgrund, särskilt måste man öka andelen svarta.
Man vill alltså att ras och hudfärg ska bli meriter vid anställning. En ”lönerevision” ska genomföras där de rasifierades löner ska ”särredovisas” och skillnader med vita ska ”rättas till”. De vill ha en löneförhöjning med andra ord.
De vill också att en rasifierad person ska rekryteras till högsta ledningen. En begäran att bli befordrad således.
Här har vi själva syftet med brevet.

Krav på raslagar?
De vill ha högre lön, bättre möjligheter för släkten att få anställning och dessutom kan ni gärna befordra oss högre upp i näringskedjan. Det är inte så att jag missunnar dem allt detta, själv skulle jag göra samma sak om jag fötts lite mörkare i skinnet, men det är lite fräckt att låtsas att detta görs av moraliska skäl.
Som Jan Guillou påpekade i Aftonbladet nyligen så är det märkligt att dessa uppmaningar till raslagstiftning inte väckt större debatt (”…samtal med uppenbara inslag av rasmystik kunde passera utan en enda kommentar”). Påståendet att en persons kvaliteter skulle sitta i pigmentet avvisar Guillou med rätta som ”mumbo-jumbo”.
Men där är vi nu. Vad blir nästa drag?
Kräva att hela befolkningen registreras efter ras? Det vill säga precis det system, som hela världen fördömde, i Sydafrika.
Per Bolander

”Man vill att ras och hudfärg
ska bli meriter
vid anställning”

Européer såldes som slavar

Slaveriet har hamnat i fokus och det har blivit populärt att riva gamla statyer. Historikern Per Bolander gör en tillbakablick och ställer frågan vilka som egentligen är ansvariga för slaveriet, och vem som egentligen är rasist. Han konstaterar bland annat att många som var med och skrev USAs författning var slavägare. Men var alla därför rasister? Och vem var det som satte stopp för slaveriet? Svaren är inte så givna som många tycks tro.
Och hur många vet att européer såldes som slavar i Turkiet så sent som 1908?

Riv gärna statyer…
…men tänk efter först

De senaste veckorna har världen skakats av stora demonstrationer på grund av polisvåldet i USA, som anses rikta sig främst mot svarta amerikaner och därför vara rasistiskt. I samband med detta har det kommit krav på att riva ner statyer av misshagliga personer som varit slavägare och/eller rasister.
I USA har statyer av gamla sydstatsgeneraler rivits. Detta är dock inte så kontroversiellt som många tror, eftersom generalerna ifråga var förrädare mot sitt land, och försökte få Storbritannien och Frankrike att anfalla USA (det var nära några gånger). De flesta vita amerikaner skulle därför nog inte ha något emot att avlägsna dessa statyer, om än av andra orsaker än demonstranterna.

Vilka statyer ska bort?
Men vad göra med landets grundare? De som skrev självständighetsförklaringen och ledde revolutionen mot britternas styre. Thomas Jefferson var inte bara slavägare (och hade en av sina slavinnor som älskarinna) utan också en ideologiskt övertygad rasist. Detta gäller flera av de övriga grundlagsfäderna, dock inte den störste av dem alla. George Washington var inte rasist och beslöt följaktligen att frige alla sina slavar, men han tycks ha varit unik.
Ska de övrigas statyer också bort? Det lär möta ett enormt motstånd från den överväldigande majoriteten av amerikanerna.

Vilka statyer ska bort? Foto: WESTSIDAN

Känslostyrd rörelse
De flesta av aktivisterna tycks inte ha tänkt igenom vad de sysslar med. Det är en rörelse som är helt känslostyrd och oförmögen att pröva intellektuella argument.
Bara en sådan sak som att svarta väljer att knäböja för att protestera mot rasism. Man undrar vad deras förfäder skulle tycka om det. En annan sak är motivet för att riva en staty.
När svarta i Kapstaden rev statyn av Cecil Rhodes, den engelska 1800-tals imperialisten som grundade Rhodesia (dagens Zimbabwe), fick de entusiastiskt stöd av de vita boerna som hatar Rhodes på grund av hans roll i boerkriget där över 30 000 av boernas kvinnor och barn dog i de engelska koncentrationslägren.

Vem är rasist?
När aktivister i en amerikansk stad nyligen ville riva en staty av Columbus hamnade de på samma sida som Ku Klux Klan. Statyn hade bekostats av fattiga och föraktade italienska invandrare 1927 trots hot från klanen att riva statyn av vad de betraktade som en ”smutsig dego”. Så vem är rasist? Den som vill riva statyn eller den som vill bevara den?
Statyer av slavägare- och handlare och rasister är de som bör rivas, tycker många. Vad gör vi då med några av de största författare som levat. Tolstoj ägde hundratals slavar men var inte rasist. Dostojevskij ägde inga slavar men var en glödande rasist. Ska vi riva deras statyer? Eller bara en av dem? I så fall vilken? För att inte tala om Shakespeare, Locke och en hel drös andra. Det lär bli problematiskt.

Vita slavar i Afrika
Många av aktivisterna vill uppmärksamma slaveriet och tycks tro att bara européer sysslade med sådant, men det är ett stort misstag. Den arabiska slavhandeln förde miljoner svarta slavar till Arabvärlden under hundratals år (se bild) men det talas det inte mycket om.
Något som tycks vara helt okänt är slavhandeln från Europa till Afrika. Vissa historiker uppskattar att ca 1,25 miljoner västeuropéer fördes till slaveri i Afrika mellan 1400-talet och 1800-talet. Arabiska slavhandlare gjorde raider ända upp till Island i slutet av 1600-talet och förde bort befolkningen till slaveri i Nordafrika.
Även svenskar, danskar, fransmän och engelsmän fördes bort. Så, ska vi (Skandinaver, Västeuropéer) kräva en ursäkt från Marocko och Algeriet? Kanske också skadestånd i form av pengar.

Turkiet sålde slavar 1908
Bland de största slavhandlarna var Turkiet (Osmanska Riket) och deras hantlangare. Miljoner européer fördes bort till slaveri i Turkiet och Mellanöstern.
Själva ordet ”slav” och motsvarande ord på engelska, tyska, franska, spanska e t c kommer från ”slaver”, alltså förfäderna till våra dagars ryssar, polacker, tjecker e t c. Enbart under 1500- och 1600-talen fördes över 2 miljoner människor från Ryssland och Polen till slaveri i Turkiet.
Så sent som 1908 såldes östeuropéer på slavmarknader i Turkiet. Men inga krav från aktivisterna att detta ska uppmärksammas i skolans historieböcker.

Slaveriet utbrett
Den enkla sanningen är att slaveriet som institution har funnit i tusentals år i alla länder och alla kulturer. I Mexiko var slaveriet utbrett under aztekernas välde, även i Inkariket.
På Nya Zeeland var slaveriet en del av maoriernas samhällssystem fram till att de engelska kolonisatörerna avskaffade det. Och detta är kanske det mest känsliga av allt. Det var några av de västeuropeiska länderna, England och Frankrike, samt USA som var de första som började ifrågasätta både slavhandeln och slaveriet i sig och som också avskaffade det.
I USA krävdes det ett inbördeskrig med nära 700 000 döda och en enorm materiell förstörelse innan man lyckades. Det är dessa länder som faktiskt har försökt göra upp med sitt förflutna.
Har något liknande skett i Turkiet, Marocko, Algeriet eller länderna i Mellanöstern?

Slut på arabisk slavhandel
Sanningen, som aktivisterna vägrar ta till sig, är alltså att såväl argumenten som organisationerna mot slavhandel och slaveri började i England, Frankrike och USA. Det var också de som avskaffade slavhandel överallt där de kom åt.
Den brittiska flottan patrullerade Atlanten och Indiska Oceanen och stoppade alla slavskepp. Engelsmännen avskaffade slaveriet i hela sitt väldiga imperium.
Faktum är, och detta är säkert det svåraste att erkänna, att den franska och engelska koloniseringen av Afrika befriade miljoner slavar och gjorde slut på den arabiska slavhandeln.
Så det kanske inte var helt rätt att riva statyn av Cecil Rhodes trots allt. Sen får boer och afrikaner säga vad de vill.
Per Bolander

”Miljoner européer
fördes bort till slaveri
i Turkiet”

Politik

För att förstå Polen måste man känna till landets blodiga historia. Få länder har drabbats så av stormakters militära ambitioner. Landet har delats, ockuperats, utsatts för folkmord och tvingats leva under kommunistisk diktatur. Historikern Per Bolander förklarar några nyckelfrågor för att förstå varför den etniska frågan är så viktig för Polen.

”Korsfäst mellan två banditer”

Historien en nyckel för att förstå Polen

Utbredningen av främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i Europa, och framför allt i Östeuropa, är oroande men Polen är ett specialfall.
I flera år har vi kunnat följa en oroande utveckling i Europa där främlingsfientlighet och rasism verkar öka.
I Tyskland och Frankrike har extremnationalistiska partier fått ökat stöd. I Ungern har regeringen under Viktor Orban bestämt att judiska författare, som nobelpristagaren Imre Kertesz, ska ersättas med mer ”nationella” författare i den ungerska litteraturkanon, däribland öppet nazistiska författare.
Ett land som särskilt pekas ut i svenska medier är Polen, men detta visar på en stor okunnighet om Polens historia. Kanske inget annat land i världen har haft en så blodig och dramatisk modern historia som Polen. Försvunnet från kartan i 120 år, delat, ockuperat, utsatt för folkmord och slutligen vegeterande under kommunistiskt tyranni i ett halvsekel.  En sådan extrem erfarenhet måste sätta sina spår i den polska folksjälen.
Det finns ett antal nyckelfrågor för att förstå Polens situation.

Geografin – historisk förbannelse
Polackerna brukar skämta att Polen är som Kristus – korsfäst mellan två banditer. De två banditerna i fråga är naturligtvis Tyskland i väster, och Ryssland i öster.
Vid de tillfällen då banditerna varit överens, eller en dominerat över den andre, har Polen försvunnit från kartan eller fått existera som vasallstat. Men när båda varit svaga, som efter första världskriget, då fick Polen chansen att bli ”stort, starkt och fritt”.
Dessvärre varade det bara i tjugo år, sedan slöt Hitler och Stalin en vänskapspakt, och resten känner vi till. Detta har varit Polens historiska förbannelse.

Territorium – stort eller litet
En annan fråga är: Hur stort ska Polen vara? Alternativen har varit ”Hertigdömet Warszawa”, alltså ett litet Polen utan kust, ett ”Mellanpolen” eller ett ”Storpolen”. För polackerna själva är svaret uppenbart.
Hertigdömet Warszawa är otänkbart, Mellanpolen oacceptabelt, endast ett Storpolen duger. Detta insåg också kommunisterna efter det andra världskriget.
Jakub Berman, som var nummer två i Polen mellan 1945 – 1956 erkände:
”Man skulle naturligtvis ha kunnat nöja sig med Hertigdömet Warszawa, men skulle det tillfredsställa de stormaktsambitioner som ligger så djupt rotade i det polska folkets mentalitet? Det var vi kommunister som räddade Polen. Utan oss skulle Polen ha varit avklippt, stympat, en stackars centraleuropeisk småstat, med ytterst begränsade utvecklingsmöjligheter”.
Vad kommunisterna gjorde var att avträda den östra halvan av landet till Sovjetunionen mot att i gengäld få en fjärdedel av Tyskland (Ostpreussen, Schlesien, Pommern, Brandenburg och Danzig).

Gränser
Polens gränser 1939 var omöjliga att försvara. I öster gick en över tusen kilometer lång gräns från Lettland till Rumänien. Mot Tyskland gick gränsen i norr, väster och söder. Dessutom klippte den polska korridoren av Ostpreussen från Riket. Efter 1945 fick Polen korta, naturliga gränser i både öster (Curzon-linjen) och väster (Oder-Neisse-linjen). Gränsfrågan måste därför betraktas som löst.

Demografi
Det största problemet var dock det demografiska, alltså befolkningens sammansättning. Ett litet Polen skulle visserligen vara etniskt polskt men stora delar av det polska folket skulle hamna utanför. Ett Storpolen skulle bli hem för de flesta polacker, men skulle också innehålla stora etniska minoriteter.
1939 utgjorde minoriteterna en tredjedel av befolkningen, däribland miljoner ukrainare som inte ville tillhöra Polen. Efter 1945 löste kommunisterna detta problem på ett hänsynslöst men permanent sätt: Etnisk rensning. Hela den tyska befolkningen, elva till tolv miljoner människor, fördrevs i den största etniska rensningen i världshistorien.  Deras land övertogs av fyra miljoner polacker som fördrivits av ryssarna från östra Polen.
Även efter dessa gigantiska förändringar återstod en del minoriteter, så 1948 inledde den polska regeringen ”Operation Wisla”, fördrivningen av två miljoner ukrainare som blivit kvar. Sedan de överlevande judarna utvandrat (de flesta till Israel) så var 99 procent av befolkningen etniskt polsk.

Etniska frågan huvudfråga
I en intervju på 1980-talet sa en av de gamla kommunistledarna stolt: ”Vi polska kommunister löste vår historiska uppgift, att skapa ett etniskt rent Storpolen med korta naturliga gränser. Därmed åstadkom vi något som ingen polsk regering gjort under Polens tusenåriga historia”.
Detta är centralt för polackerna idag. Hur mycket de flesta än må hata kommunisterna, så erkänner de dock att dessa faktiskt löste Polens ”tusenåriga problem”.
Harry Schein, som ägnade frågan ett visst intresse, skrev 1986:
”Det var genom att samarbeta med Sovjetunionen som Polen slapp bli reducerat till ´Hertigdömet Warszawa`. Det var genom detta samarbete som Polen säkerställde för sig själv ett territorium i nivå med dess nationella ambitioner. Och det var genom detta samarbete man genomförde en gigantisk folkomflyttning, grym medan den pågick, men i ett längre perspektiv, förutsättningen för Polens eventuella framtida storhet.”
Han tillägger: ”Det kan tänkas att man i ett framtida fritt och demokratiskt Polen, omgiven av fria och demokratiska grannar, kommer som förmildrande omständighet framhålla att det är dessa stalinister som skapade grunden för den polska statens existens”.
Här fick han rätt. Idag är den etniska frågan helt avgörande för polackerna.

Invandring och mångkultur
I Sverige idag anses invandring som något ekonomiskt och humanitärt nödvändigt, och mångkultur som något positivt som bara inskränkta chauvinister (läs SD:are) kan vara emot. I Polen ser situationen helt annorlunda ut.
Mångkultur ses där som något historiskt ont, som bevisligen ledde till Polens undergång.  Monokultur ses som något positivt som folket kämpat i århundraden för att uppnå.
Efter kriget genomfördes en process för att ”polonisera” alla som på minsta sätt kunde misstänkas för att inte vara 100 procent polska. När Olga Tocarczuk fick nobelpriset i litteratur förra året, väckte det ingen entusiasm i Polen, eftersom hon betraktas som en poloniserad ukrainska.
Under sådana omständigheter är det naturligtvis inte tal om hemspråksundervisning för invandrare. Tvärtom, de ska bli polska så fort som möjligt. Det är detta som vi i Sverige missuppfattar som rasism och främlingsfientlighet. Vi dömer, utan att känna till den historiska bakgrunden.
Per Bolander
Historiker