Westsidan

För att förstå Polen måste man känna till landets blodiga historia. Få länder har drabbats så av stormakters militära ambitioner. Landet har delats, ockuperats, utsatts för folkmord och tvingats leva under kommunistisk diktatur. Historikern Per Bolander förklarar några nyckelfrågor för att förstå varför den etniska frågan är så viktig för Polen.

”Korsfäst mellan två banditer”

Historien en nyckel för att förstå Polen

Utbredningen av främlingsfientlighet, rasism och antisemitism i Europa, och framför allt i Östeuropa, är oroande men Polen är ett specialfall.
I flera år har vi kunnat följa en oroande utveckling i Europa där främlingsfientlighet och rasism verkar öka.
I Tyskland och Frankrike har extremnationalistiska partier fått ökat stöd. I Ungern har regeringen under Viktor Orban bestämt att judiska författare, som nobelpristagaren Imre Kertesz, ska ersättas med mer ”nationella” författare i den ungerska litteraturkanon, däribland öppet nazistiska författare.
Ett land som särskilt pekas ut i svenska medier är Polen, men detta visar på en stor okunnighet om Polens historia. Kanske inget annat land i världen har haft en så blodig och dramatisk modern historia som Polen. Försvunnet från kartan i 120 år, delat, ockuperat, utsatt för folkmord och slutligen vegeterande under kommunistiskt tyranni i ett halvsekel.  En sådan extrem erfarenhet måste sätta sina spår i den polska folksjälen.
Det finns ett antal nyckelfrågor för att förstå Polens situation.

Geografin – historisk förbannelse
Polackerna brukar skämta att Polen är som Kristus – korsfäst mellan två banditer. De två banditerna i fråga är naturligtvis Tyskland i väster, och Ryssland i öster.
Vid de tillfällen då banditerna varit överens, eller en dominerat över den andre, har Polen försvunnit från kartan eller fått existera som vasallstat. Men när båda varit svaga, som efter första världskriget, då fick Polen chansen att bli ”stort, starkt och fritt”.
Dessvärre varade det bara i tjugo år, sedan slöt Hitler och Stalin en vänskapspakt, och resten känner vi till. Detta har varit Polens historiska förbannelse.

Territorium – stort eller litet
En annan fråga är: Hur stort ska Polen vara? Alternativen har varit ”Hertigdömet Warszawa”, alltså ett litet Polen utan kust, ett ”Mellanpolen” eller ett ”Storpolen”. För polackerna själva är svaret uppenbart.
Hertigdömet Warszawa är otänkbart, Mellanpolen oacceptabelt, endast ett Storpolen duger. Detta insåg också kommunisterna efter det andra världskriget.
Jakub Berman, som var nummer två i Polen mellan 1945 – 1956 erkände:
”Man skulle naturligtvis ha kunnat nöja sig med Hertigdömet Warszawa, men skulle det tillfredsställa de stormaktsambitioner som ligger så djupt rotade i det polska folkets mentalitet? Det var vi kommunister som räddade Polen. Utan oss skulle Polen ha varit avklippt, stympat, en stackars centraleuropeisk småstat, med ytterst begränsade utvecklingsmöjligheter”.
Vad kommunisterna gjorde var att avträda den östra halvan av landet till Sovjetunionen mot att i gengäld få en fjärdedel av Tyskland (Ostpreussen, Schlesien, Pommern, Brandenburg och Danzig).

Gränser
Polens gränser 1939 var omöjliga att försvara. I öster gick en över tusen kilometer lång gräns från Lettland till Rumänien. Mot Tyskland gick gränsen i norr, väster och söder. Dessutom klippte den polska korridoren av Ostpreussen från Riket. Efter 1945 fick Polen korta, naturliga gränser i både öster (Curzon-linjen) och väster (Oder-Neisse-linjen). Gränsfrågan måste därför betraktas som löst.

Demografi
Det största problemet var dock det demografiska, alltså befolkningens sammansättning. Ett litet Polen skulle visserligen vara etniskt polskt men stora delar av det polska folket skulle hamna utanför. Ett Storpolen skulle bli hem för de flesta polacker, men skulle också innehålla stora etniska minoriteter.
1939 utgjorde minoriteterna en tredjedel av befolkningen, däribland miljoner ukrainare som inte ville tillhöra Polen. Efter 1945 löste kommunisterna detta problem på ett hänsynslöst men permanent sätt: Etnisk rensning. Hela den tyska befolkningen, elva till tolv miljoner människor, fördrevs i den största etniska rensningen i världshistorien.  Deras land övertogs av fyra miljoner polacker som fördrivits av ryssarna från östra Polen.
Även efter dessa gigantiska förändringar återstod en del minoriteter, så 1948 inledde den polska regeringen ”Operation Wisla”, fördrivningen av två miljoner ukrainare som blivit kvar. Sedan de överlevande judarna utvandrat (de flesta till Israel) så var 99 procent av befolkningen etniskt polsk.

Etniska frågan huvudfråga
I en intervju på 1980-talet sa en av de gamla kommunistledarna stolt: ”Vi polska kommunister löste vår historiska uppgift, att skapa ett etniskt rent Storpolen med korta naturliga gränser. Därmed åstadkom vi något som ingen polsk regering gjort under Polens tusenåriga historia”.
Detta är centralt för polackerna idag. Hur mycket de flesta än må hata kommunisterna, så erkänner de dock att dessa faktiskt löste Polens ”tusenåriga problem”.
Harry Schein, som ägnade frågan ett visst intresse, skrev 1986:
”Det var genom att samarbeta med Sovjetunionen som Polen slapp bli reducerat till ´Hertigdömet Warszawa`. Det var genom detta samarbete som Polen säkerställde för sig själv ett territorium i nivå med dess nationella ambitioner. Och det var genom detta samarbete man genomförde en gigantisk folkomflyttning, grym medan den pågick, men i ett längre perspektiv, förutsättningen för Polens eventuella framtida storhet.”
Han tillägger: ”Det kan tänkas att man i ett framtida fritt och demokratiskt Polen, omgiven av fria och demokratiska grannar, kommer som förmildrande omständighet framhålla att det är dessa stalinister som skapade grunden för den polska statens existens”.
Här fick han rätt. Idag är den etniska frågan helt avgörande för polackerna.

Invandring och mångkultur
I Sverige idag anses invandring som något ekonomiskt och humanitärt nödvändigt, och mångkultur som något positivt som bara inskränkta chauvinister (läs SD:are) kan vara emot. I Polen ser situationen helt annorlunda ut.
Mångkultur ses där som något historiskt ont, som bevisligen ledde till Polens undergång.  Monokultur ses som något positivt som folket kämpat i århundraden för att uppnå.
Efter kriget genomfördes en process för att ”polonisera” alla som på minsta sätt kunde misstänkas för att inte vara 100 procent polska. När Olga Tocarczuk fick nobelpriset i litteratur förra året, väckte det ingen entusiasm i Polen, eftersom hon betraktas som en poloniserad ukrainska.
Under sådana omständigheter är det naturligtvis inte tal om hemspråksundervisning för invandrare. Tvärtom, de ska bli polska så fort som möjligt. Det är detta som vi i Sverige missuppfattar som rasism och främlingsfientlighet. Vi dömer, utan att känna till den historiska bakgrunden.
Per Bolander
Historiker