I veckans krönika skriver Sven-Arne Thorstensson om att få en spik i foten när man trampar neråt. Om den ökade klyftan mellan eliten och vanligt folk, och om att vara emot men inte för. Han efterlyser mål och ledarskap och förklarar att det kanske ändå inte hjälper att ta på sig rätt skor.
Ny månad i SD-fabriken
Krönika om att trampa nedåt och spik i foten
Många hatar. Andra förvånas. Men ingen ser sin egen roll i sammanhangen.
Om nu SD fortsätter växa, så får vi in ännu mera konstiga åsikter i våra beslutande rum.
Det är dags att vakna upp nu och visa på ett sunt ledarskap, ordning och reda, samt att sluta upp med att påstå att allt fungerar så bra i världens bästa land.
Det gör inte det. Med stort intresse följer jag vår samhällsutveckling, och den har vridit på sig ordentligt de senaste åren.
De flesta har blivit emot någon företeelse, i stället för att vara för. Och var finns målen? Vi ser inga mål, och ingen vet vägen.
Det har till och med blivit så att man numera direkt försöker pekar ut syndabockarna.
”Se där…!” ”Se på den…!” Och det funkar…så där.
Att man raljerar med det politiska toppskiktet är en gammal företeelse. Lika gammal som det fria ordet, och de första fria tidningarna. Det är enligt de flesta okey att sparka uppåt, men aldrig trampa nedåt.
Nu sker något av det omvända. Politiker känner sig kränkta, eller ännu värre, de nonchalerar kritik underifrån. Den politiska överklassen vill inte ta i allmogen, ens med tång.
Just det är illa nog, men det som är värre är att vi nu fått ett samhällsklimat som berättigar att trampa nedåt, bara du trampar rätt. Allmogen uppmärksammas numera allt oftare med att ha helt fel.
Själv förfäras jag av den elitism som allt fler ägnar sig åt. Det sker överallt, varje dag, i många sammanhang.
”Är du inte en av oss, så är du en looser.” Du blir utfryst och stämplas för det. Till och med de som kör buss, städar hotellrum, lagar din mat har blivit en slags loosers i samhällsklimatet.
”Om du utbildat dig så kunde du blivit något.”
eller
”Du kunde ju blivit vad som helst bara du pluggat.”
Just det där är att trampa nedåt ger större effekter än vad de rättänkande själva kan tänka sig. För de har tyvärr inte förmågan att känna den empatin eller förståelsen att inte alla kan tänka så fint och klokt som de själva.
Nu skapas avgrunder mellan människor. En segregering i livssyn.
Det räcker inte längre att göra så gott man kan. Nu gäller:
”Du ska göra så gott som jag tycker du borde.”
För att göra det tydligare så ställer jag frågan. Har du någon gång fått en spik i foten? Nä, trodde väl det.
Det är nämligen ganska få som fått just en spik i foten.
Men om du fått det, så vet du att de första fem dagarna så kommer du att tänka på just din spik i foten. Jävlar vad ont det gör. Om varför du trampade just där, varför du inte haft spiktrampskyddsskorna på dig.
Just då är du inte mottaglig för dina förnumstiga vänners utlåtanden.
”Det är ju ändå ganska ovanligt att man trampar på en spik.”
”Var glad för att stelkrampsvaccinet finns.”
”Du fick ju relevant vård av världens bästa välfärdssystem.”
De enda jag kan hålla med någon av dem är. Det kunde varit värre.
Jo, det kan ju alltid vara värre.
Sen, när foten läkt, tar du alltid på dig skorna med spiktrampskydd. Oavsett om det finns brädor med spik i eller inte.
Då kommer vännerna igen och säger; ”Inte ska du oroa dig för spik, ty det finns knappt några spik på detta bygge.” Risken för en ny spik i foten är ju ändå så liten.
Nej, inte om skorna, men om annat…
Sven-Arne Thorstensson
Westsidan 