corona

Ekonomi som motiv till dödshjälp

VästsidanLämna en kommentar

Sveriges höga dödstal i Covid-19 upprör. Fokus riktas mot äldrevården och socialstyrelsens prioriteringar. Gamla i äldrevården får inte alltid grundläggande sjukvård som dropp, syrgas och antibiotika, utan behandlas istället med morfin. Detta har liknats vid dödshjälp. Historikern Per Bolander kallar Sverige extremt, och jämför i den här artikeln med det tyska dödshjälpsprogrammet, och konstaterar att motiven var desamma. Han varnar för konsekvenserna av att devalvera människovärdet.

Ekonomi som motiv till dödshjälp

Sverige extremare än Bolsonaro och Trump

Det är i sanning märkliga tider vi lever i. Den första stora pandemin på hundra år (sedan spanska sjukan) har visat hur extremt Sverige är. Myten om ”Landet lagom” där inget är för mycket eller för litet, för varmt eller kallt utan bara – lagom, har visat sig vara just en myt.
Sverige har haft den högsta dödligheten i världen proportionellt sett. Anledningen till detta sensationella förhållande har varit den linje som Folkhälsomyndigheten följt och som skiljt sig från hela den övriga världen. Där har det varit en självklarhet att medborgarnas liv och hälsa kommer före ekonomin.

Ofelbara myndigheter
Ledare som Trump och Bolsonaro, som sneglat på det svenska exemplet och velat öppna upp samhället medan pandemin rasar, har anklagats för fascism och att offra människoliv på profitens altare.
Kritik mot Tegnell och den förda linjen har dock mötts av upprörda rop och facebook-grupper som proklamerar sitt stöd till myndigheterna. Det verkar nästa som ett ifrågasättande av FHM är förräderi mot fosterlandet. Svenska myndigheter är ju som bekant, i likhet med påven, ofelbara.
Om Sverige gör på ett sätt, och hela den övriga världen på ett annat, så måste Sverige ha rätt och världen ha fel. Det är på många sätt lustigt men det finns en mörkare sida till det hela som gör att skrattet fastnar i halsen.

Hänsyn till ekonomin
På frågan varför Sverige för sin unika linje har Tegnell mer än antytt att man måste ta hänsyn till ekonomin. Och eftersom samhällets resurser är begränsade, och alla människor förr eller senare kommer att dö, måste man göra en kalkyl: Vad är bäst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv?
Covid-19 drabbar främst äldre människor, sådana som redan gjort sitt för samhället och nu för en tärande tillvaro (det brukar ibland kallas pension). Detta är människor vars död förbättrar statens finanser, om man uttrycker det cyniskt.
Äldre människor som drabbas av Covid-19, eller visar symtom på corona, eller drabbas av någon annan sjukdom och därmed tar upp plats i den redan överfulla vården, utgör en förlustpost i den samhällsekonomiska balansen. Men det finns en lösning på detta som kallas palliativ vård. Det innebär officiellt ”vård av en patient med icke botbar sjukdom med förväntad dödlig utgång”, det vill säga i realiteten alla över åttio med snuva eller värre.

Eutanasi inget nytt
Den palliativa vården finns i tre former: förlänga livstiden, lindra symtomen och vård i livets slutskede. Den sistnämnda ”vården” innebär att patienten matas med morfin tills önskat resultat uppnås, det vill säga i realiteten eutanasi. ”Barmhärtighetsdöd” som det så vackert kallas.
En läkare avgör när patienten har nått de olika skedena i vården, men läkaren kan ibland fälla sin dom utan att över huvud taget träffa patienten. Han eller hon tittar i pappren, ser åldern och tänker förmodligen ”gubben är 90+, dags att stänga av så vi kan använda resurserna till något bättre”.
Påminner inte detta om något i historien?
I ett annat högt utvecklat land bestämde regeringen att personer som led av mentalsjukdomar, Downs syndrom, könssjukdomar, hjärnhinneinflammation eller började visa tecken på demens skulle avlivas på ett ”humant” sätt, till exempel genom en överdos av morfin.

Ekonomiska motiv
Läkarna, som i många fall aldrig träffade patienterna utan bara tittade i en dossier, gjorde upp listor med namn och satte en av tre beteckningar framför varje namn: a+ (betydde död), a- (betydde liv) och a? (betydde att beslut ännu inte tagits).
Motiven var i huvudsak ekonomiska. Om det enbart hade varit rashygeniska skäl, hade det räckt att sterilisera dom, som man gjorde i Sverige. Statens magra resurser kunde inte gå till att låta ”liv ovärdigt att leva” få fortsätta existera.
Hela programmet kallades ”Aktion T4” och genomfördes i Tyskland på order av statschefen, en misslyckad konstnär från Österrike. När det var över hade 275 000 till 300 000 människor mördats.
Dödshjälpsprogrammet pågick tills katolska kyrkan reagerade. Biskopen i Münster gick ut offentligt och kritiserade programmet 1941. Efter det fortsatte eutanasiprogrammet men i hemlighet. Och man flyttade morden utomlands. Men de upphörde inte helt förrän efter kapitulationen 1945, då amerikanerna satt stopp för det.

”Samma sätt att tänka”
Läkarna ställdes efteråt inför rätta anklagade för mord. De försvarade sig med att de bara tänkt på statens (och därmed de flesta medborgares) bästa. Ekonomin blev bättre och patienterna skulle ju ändå dö förr eller senare.
Domstolen var inte imponerad och dömde läkarna till döden genom hängning (många av dem föredrog att begå självmord i sina celler).
Läkare som lyckades komma undan, men upptäcktes under efterkrigstiden, dömdes senare i individuella rättegångar till livstids fängelse (i Västtyskland), och till döden (i DDR).
En överdriven jämförelse? Kanske. Men att avgöra om en människas liv är värt att leva, som läkare gör nu även i Sverige, ibland utan att ens träffa patienten ifråga, var vad tyska läkare också gjorde.
Då är vi på väg mot samma sätt att tänka, och därför måste vi stoppa det, innan det normaliseras.
Per Bolander
Historiker

”Vi är på väg mot samma sätt att tänka,
därför måste vi stoppa det
innan det normaliseras”

Sveriges strategi i Coronakrisen har misslyckats. Höga dödstal på äldreboenden upprör. Historikern Per Bolander drar historiska paralleller i den här artikeln om eutanasi som i grunden har ekonomiska orsaker. Då som nu.

Debatt

VästsidanLämna en kommentar
Hyllor gapade tomma när folk hamstrade i inledningen av Corona-krisen. Foto: Westsidan.

Vi måste producera mer mat

Sverige har för låg självförsörjningsgrad

Sverige importerar väldigt mycket mat. Det gör oss sårbara i kriser. Coronakrisen har visat hur sårbara vi är när samhällen och gränser stängs ner.
För att ha en bättre beredskap inför kommande kriser behöver vi öka produktionen av livsmedel. Vi behöver helt enkelt öka vår självförsörjningsgrad.
Vi är för beroende av import idag. Det borde riksdag och regering ta tag i.
Politiken måste inse hur sårbara vi är, och vidta de åtgärder som krävs. Det är egentligen obegripligt att det ska behövas en kris som denna för att alla ska inse hur allvarligt det är med en självförsörjningsgrad på runt 50 procent.

Tomma hyllor
Även LRF måste inse att det här är ett gyllene tillfälle att få allmänhetens och politikens stöd för att öka produktionen inom jordbruket. Och inte sitta fast i gamla doktriner och ideologiska låsningar. Samhället ändras snabbt just nu. Det gäller att hänga med.
Visst är det viktigt att öka lönsamheten i jordbruket. Det är naturligtvis en förutsättning för att produktionen ska öka. Men det bästa argumentet för att få allmänheten och politiken att engagera sig är nog trots allt upplevelsen av tomma hyllor i butikerna.
I åratal har vi sett hur svenskt lantbruk går utför. På Orust fanns det cirka 90 mjölkbönder när vi gick med i EU. Nu finns det nio kvar. Det borde därför finnas en stor potential att öka livsmedelsproduktionen.
De pålagor som belastar svenskt jordbruk gör att vi har stora svårigheter att konkurrera med import. En svällande byråkrati bidrar ytterligare till att vi har sämre förutsättningar.

En rad hinder
Det är en rad hinder som politiken behöver se över. Det är främst miljömässiga, men också skattemässiga hinder.
Politiken måste plocka bort några av de här hindren. Är det rimligt att jordbruket klassas som miljöfarlig verksamhet?
Man behöver se över regelverket. All tillsyn, påpekanden, föreläggande och hot om viten, leder till omfattande merarbete för jordbrukaren, ibland helt i onödan.
Danska och finska bönder har helt andra priser på bränsle, för att ta ett annat exempel.
Dessutom har vi miljöorganisationer och djurrättsaktivister som hela tiden hackar på lantbruket. Men de har inga synpunkter på att vi köper mat från länder där maten produceras under helt andra förutsättningar.

Ett uppvaknande
Om vi bestämmer oss för att öka självförsörjningsgraden så kommer efterfrågan på svenska livsmedel att öka. Finland anser att deras oberoende hänger ihop med tillgången på mat. Minskar självförsörjningsgraden, då ökar beroendet av leveranser från andra länder.
Nu är ett gyllene tillfälle att få stöd för ökad produktion av mat, och att öka självförsörjningsgraden. Vi behöver en egen produktion av av de viktigaste livsmedlen för att ha en uthållighet vid internationella kriser.
Coronakrisen visar vad som händer när det blir oro i världen och gränserna stängs ner. Det blev snabbt brist på vissa livsmedel. När hamstringsvågen var som värst gapade många hyllor tomma.
Vi måste öka livsmedelsproduktionen. Annars är Sverige illa ute. Man kan kalla det för ett uppvaknande. En klarsyn som skapar politiska förutsättningar för att öka den svenska livsmedelsproduktionen. Och öka vår självförsörjningsgrad.
Börje Berndtsson

”Nu är ett gyllene tillfälle
att få stöd för ökad
produktion av mat”

Åsikter

VästsidanLämna en kommentar
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är henrik-sundstrocc88m-2.jpg
Henrik Sundström varnar för en bankkris i kölvattnet på coronakrisen.

Corona kan orsaka bankkris

En bankkonkurs kan dra med sig övriga

De ekonomiska och politiska effekterna av Covid19-pandemin börjar nu bli allt mer påtagliga. EU kommer kanske att överleva detta, men Euro-samarbetet hänger just nu på en skör tråd.
Euron skapades inte för att det skulle ha varit ekonomiskt klokt. Euron skapades som ett politiskt projekt, en del i driften mot en ”ever closer union”, som en symbol för Europas enighet. Som valutaområde finns en hel del övrigt att önska.
Ett valutaområde behöver vara relativt balanserat handelsmässigt, annars kommer överskott och underskott i bytesbalansen länderna emellan att skapa oöverstigliga problem. Alternativet är att ha en finansiell överbyggnad, som genom skatter och transfereringar kan jämna ut skillnaderna mellan länderna.

Nolltillväxt i Italien
Grekland råkade illa ut efter åratal av statsfinansiell misskötsel, som bland annat möjliggjordes av lätt tillgång till billiga krediter tack vare euron. När sedan medicinen skulle distribueras av EU och Internationella valutafonden (i själva verket en räddningsaktion för de tyska banker som hade lånat ut pengarna till Grekland från början), så lyckades man förvärra situationen till den grad att Grekland hamnade i den värsta ekonomiska depression som något land sett någonsin sedan Digerdöden. Inklusive den amerikanska på 1930-talet.
Italiens BNP var före corona på i princip samma nivå som den dag då euron infördes, det vill säga noll total tillväxt. Det kanske kan glädja en och annan miljöpartist, men för människor och välfärd en mycket tragisk utveckling.

Enormt tyskt överskott
Det en förlorar, vinner en annan. På grund av att växelkurserna mellan import- och exportländer inom eurozonen numera är fasta, och att valutakursen därmed blir konstgjort nedpressad för de exporterande staterna, så skapas enorma handelsöverskott i framförallt Tyskland. Det tyska överskottet i handelsbalansen, över 8 procent av BNP, är det största som världen någonsin skådat. Detta överskott skapar högvis med likviditet som behöver avsättning – och som därmed i sin tur skapar ett nätverk av krediter mellan banker och stater.
Det största problemet just nu är Italiens statsskuld. De italienska statsobligationerna ges en kreditbedömning av de stora instituten som just nu är ett par hack över så skallad ”skräpnivå”. Om de skulle få en sänkt kreditbedömning till eller under ”skräpnivå” är det väldigt många pensionsfonder och andra institutionella placerare som helt enkelt inte får inneha dessa statspapper. Det talas om att det då är obligationer för runt 200 miljarder euro som då måste hitta nya långivare.
Europeiska centralbanken ECB har försökt att förekomma detta genom att uttala en ny policy, där man accepterar statspapper även på ”skräpnivå” som säkerhet, om utgivaren hade en annan kreditvärdighet i början av april i år. Ett skräddarsytt alternativ för att försöka rädda upp situationen.

Eurons fall
Mer sannolikt kommer eurons fall att börja med att någon bank faller. Flera av Europas banker har problem, inklusive de tyska. Aktierna i Deutsche bank, den största långivaren i Tyskland, handlas idag sedan flera år till en kurs om 6-7 euro per aktie. För tio år sedan toppade kursen på 112 euro, ett fall om över 90% sedan dess.
Många italienska och grekiska banker tyngs också av dåliga lån. De företag som har drabbats hårdast av coronakrisen är de små företagen. De italienska bankerna har den högsta exponeringen mot småföretag i hela Europa.
För att hantera de fulla konsekvenserna av en gemensam valuta i en kris, skulle det egentligen behövas en gemensam finanspolitik inom eurozonen, som kan beskatta och omfördela mellan EU:s olika länder. Något sådant är dock politiskt omöjligt, och man har fått nöja sig med otillräckliga halvmesyrer som EU:s bankunion, vilket innebär en gemensam övervakning av banksystemet, men i princip ingen gemensam garanti för de olika bankerna.

”Faller en…”
En utveckling av EU i mer federal riktning med en gemensam finanspolitik ”på riktigt” som i t ex USA, skulle kräva grundlagsändring i många europeiska stater, och också en ändring av EU:s fördrag, vilket som bekant skulle kunna stoppas av ett enstaka medlemsland. Blotta tanken på mer federalism är ett rött skynke i många länder, inte minst i Norden.
Redan före coronakrisen haltade såväl banker som stater betänkligt inom eurozonen. Denna coronakris kommer med all sannolikhet att innebära att någon eller några stater eller någon eller några banker kommer att få problem. Eftersom EU:s banker har lånat ut till varann och varandras regeringar, och de egna regeringarna garanterar bankerna, så räcker det med att någon bank eller att någon stat går omkull, för att dra med sig övriga i en svåröverblickbar domino.
Henrik Sundström

Advokat Henrik Sundström är före detta kommunalråd i Uddevalla och kom trea på Moderaternas lista i valet till Europaparlamentet, med en stor andel personröster. Han har också varit distriktsordförande för Moderaterna.

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

”Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden, av att alla jobbar med samhällsnyttor.” ”Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power-Points.” Det är de fina, powerpointgänget, som kommer att få det svårt, när vi omvärderar vad som är viktigt i samhället, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson. De som kommer att drabbas av krisen är ”stora delar av den verklighetsfrånvända samhällsapparaten”.

En nödvändig jobbkris väntar

”Verklighetsfrånvänd samhällsapparat drabbas”

Mycket kommer att ställas på kant när den nuvarande krisen lagt sig. De flesta har nu fattat att vi under lång tid ägnat tid och pengar på ren och skär ”bullshit”.
Stora delar av det vi populärt kallar etablissemanget, kommer att behöva ompröva det mesta, och rikta in sig på att producera verklig samhällsnytta. Inte dialoger, kongresser och verklighetsfrånvända utvärderingar. Eller verksamhetsberättelser.
Nu är det kallt stål på verkstadsgolvet som gäller. Om man ska ta till ett fyrkantigt ord som kontrast.
Det är uppenbart att helt nya prioriteringar vänta, kring vad som egentligen är och kommer att vara viktigt i framtiden. Befolkningen kommer att kräva det.

Nya tider väntar
Det är nu de flesta insett att vi haft en överbefolkad organisation som egentligen, när det bränner till, bara varit nyttiga för sig själva i en gigantisk rundgång av information, möten och självupplevd verklighet.
Nu väntar nya tider. Och de börjar nu. Vi kräver verkstad för pengarna, inte flashiga Power Points.
När den nuvarande krisen är över kommer vi återigen att fylla butiker och restauranger, så att de blomstrar på nytt. Våra behov gör att industri och handel åter skjuter fart, liksom resandet. Detta kommer vi att se till. För vi vill ju ha tillbaka det vi förlorat på ena eller andra sättet.
Det kommer att finnas ett uppdämt behov. Det vi inte kommer längta tillbaka till, är den förljugna bilden av att alla jobbar med samhällsnyttor.
Det är här som den riktigt stora smällen kommer inträffa. Den kommer att drabba stora delar av den  verklighetsfrånvända samhällsapparaten som vi låtit växa ohämmat under decennier.
Just nu går den gruppen helt under radarn och sitter helt ekonomiskt skadeslösa, trots att nästan ingen någonsin efterfrågat deras tjänster.

Inga varsel
I stat, regioner och kommuner tillämpas nu inte vare sig permitteringar eller varsel, trots att många idag sitter helt utan adekvata arbetsuppgifter.
Än så länge har de flesta inte hunnit inse att de faktiskt inte bidrar till samhällsnyttan alls, mer än att de själva via ett onödigt men välavlönat jobb skapar konsumtion som i sig är bra för BNP.
Men snart stundar ett hårt uppvaknande för många tiotusentals akademiker, som just nu ser sig ha viktiga jobb och tillhör på grund av detta den övre medelklassen.
Inte helt ovetande men oberört, har de genom de senaste åren vant sig se ner på alla lågavlönade och lågutbildade människor med simpla serviceyrken, eller låglöneyrken som de oftast kallas idag.
Men så kom vändningen. Många ”simpla” yrken, som levt helt i skymundan, utanför Power-Pointvärlden, är nu på väg att få en helt ny status.

”De fina behövs inte”
Nu klassas dessa yrken som samhällsviktiga och oumbärliga för samhällets basala funktioner.
De enkla människorna driver vård och samhällsnyttor, medan de andra sitter hemma och klarar sig undan själva eländet. Så de ”fina” människorna med de fina jobben behövs helt plötsligt inte, för att få apparaten att fungera.
Det är i den här gruppen som den verkliga jobbkrisen kommer att slå hårt. Efterfrågan på obskyra samhällstjänster, som ingen riktigt förstår varför de finns, kommer att rensas bort för att finansiera de hål som nuvarande kris skapat. Vi kommer att kräva maximalt nytta för pengarna.
Så när sakta men säkert kockar och servitriser återgår till sin service, så funderar jag över vad alla överblivna ska syssla med sen. För de kommer väl knappast att plocka jordgubbar eller mjölka kor.
Sven-Arne Thorstensson

Åsikter

VästsidanLämna en kommentar

Viktigast att rädda liv

Riksdag och regering måste prioritera bättre

Sjukvårdens primära uppgift måste vara att rädda liv. Om sjukvården bantats och slimmats så mycket, att sjukvårdspersonal måste prioritera vilka som ska få vård, då har något gått snett. Efter åratal av sparbeting, räcker sjukvården helt enkelt inte till för alla.
Landsting och regioner har lagt ner sjukhus och akutsjukvård runt om i landet och centraliserat alla akutresurser till ett fåtal storsjukhus. Antalet akutvårdsplatser har bantats från flera tusen till drygt 500.
Inom NU-sjukvården har akutsjukvården koncentrerats till Trollhättan. Det har lett till oacceptabla väntetider för patienter vid akutmottagningen. Sjukhusen i Lysekil och Strömstad har lagts ner, liksom akutsjukvården i Uddevalla.
En konsekvens av detta är att det också saknas personal som har kompetens för akutsjukvård. Liksom det saknas nödvändig utrustning.
Situationen har förvärrats ytterligare av att staten gjort sig av med alla beredskapslager.

Bättre förberedda
Experter har varnat för kommande pandemier. Det kan därför inte vara någon större överraskning för ansvariga att det dök upp en pandemi nu. Vi borde varit bättre förberedda.
Den fråga man måste ställa sig är om vi fokuserat på rätt saker. Var det nödvändigt att lägga ner stora delar av de akutvårdsresurser som fanns inom försvaret? Var det nödvändigt att göra sig av med skyddsutrustning som fanns i beredskapslager?
Personalen på våra äldreboenden har inte tillräckligt med skyddsutrustning. Vilket kan vara en bidragande orsak till att så många äldre just nu smittas och avlider.
Smittan kommer in på institutionerna trots besöksförbud. ”Vi är de största smittbärarna”, säger anställda i äldrevården i en kommentar till SVT, ”Vi går runt från den ena till den andra”. Och läkare slår larm om bristerna.

Myndigheter bromsar
Smittan sprids trots att personalen följer rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Problemet är att det inte finns någon skyddsutrustning. I det läget bromsar myndigheter med krav om att all skyddsutrustning ska vara certifierad. (CE-märkning)
Medieuppgifter om att Sverige eldade upp några miljoner andningsmasker är i det sammanhanget uppseendeväckande. Liksom att Västra Götalandsregionen inte har några som helst beredskapslager. Man har satsat på industrins idéer om ”just in time”, för att slippa lägga pengar på lagerhållning. Det går ju bra när det mesta av verksamheten är planerad. Men allt går naturligtvis inte att planera. Det är därför man har beredskapslager (Det hörs nästan på namnet, eller hur?).
Alldeles oavsett Folkhälsomyndighetens senfärdighet med att vidta åtgärder, och en feg regering som gömmer sig bakom myndigheterna, så framstår Sveriges dåliga beredskap inför en väntad pandemi som synnerligen alarmerande. Såväl politik som myndigheter, måste ta sitt ansvar, när allt det här är över.

Bättre prioritering
Det handlar inte primärt om att leta syndabockar. Det handlar om att för framtiden se till så vi inte gör samma misstag igen. För att stå bättre rustade inför framtida kriser måste vi öka självförsörjningsgraden på livsmedel, vi måste bygga upp beredskapslager för mediciner och skyddsutrustning, och vi måste bygga upp en akutsjukvård som klarar att rädda liv, inte bara i den grå vardagen, utan även i kristider. Och det handlar om fler akutvårdsplatser, men också om kompetent personal. Vi måste helt enkelt prioritera bättre.
Det är inte rimligt att ett utvecklat land som Sverige ligger i botten på listan över akutvårdsplatser per capita. Italien hade nästan dubbelt så många, men klarade inte av anstormningen ändå.
Det är dags att vakna nu, från reseräkningarnas Vänersborg, till generaldirektörernas elefantkyrkogårdar, MSB och FHM och allt vad de heter, för att inte tala om Socialstyrelsen som vägrade köpa andningsmasker som inte var ”kvalitetssäkrade”.

Rädda liv
Det primära nu måste vara att rädda liv. Ekonomin får komma i andra hand. Allt annat blir ett cyniskt spel med människoliv. Sverige utmärker sig i det avseendet, som snart det enda landet i världen.
Detta är en verklig kris. Och människor dör. 97 procent av världens länder väljer att rädda liv, vilket av kända skäl brukar betraktas som konsensus. Vilka forskare ska vi lyssna till i den här krisen?
Vi kan inte ge all makt till myndigheter som vägrar lyssna på externa experter och berörd personal. Det krävs lite mer överblick, beslutsförmåga och sunt förnuft. Lite mindre rädsla för att göra fel. Och lite mindre prestige.
Politiken måste börja fatta besluten. Ytterst är det riksdag och regering som är ansvariga. Experterna ska ge råd, inte fatta de avgörande besluten. Den svenska modellen fungerar helt enkelt inte. Det handlar om människoliv.
WESTSIDAN

Debatt

VästsidanLämna en kommentar
Bild av Juraj Varga från Pixabay

Alla borde använda mask

Allt fler länder inser att mask fyller en funktion

Flera länder inför nu tvång att använda mask i affärer. Dock inte Sverige. Uppgifter att mask inte skulle fylla någon funktion, stämmer inte, hävdar Henrik Sundström, som uppmanar alla att använda mask.

Coronaviruset smittar huvudsakligen från en persons luftvägar till en annan persons luftvägar. Det är därför sjukvårdspersonal bär mask.
Om inte vården ska krackelera fullständigt så behöver vi bromsa smittspridningen så långt det bara är möjligt. Detta gör du genom att så lång som möjligt stanna hemma, oavsett som du känner av symptom eller inte. Känner du av symptom är du som allra mest smittsam, och då ska du stanna hemma oavsett vad du annars har planerat.
Problemet med denna sjukdom är dock att du kan smitta redan innan du känner av symptom. Detta gäller självklart även för dem som du möter, de kan vara smittsamma utan att de ens vet om det själva.

Fel information
Det har spridits information om att det för människor i allmänhet är meningslöst att bära mask. Vidare har det också spridits information om att det dessutom är meningslöst att använda annat än 99 procent virustäta masker, så kallade FFP3-skydd.
Båda dessa uppgifter är sannolikt fel. Det säger sig självt att masker skyddar mot smitta, annars skulle de ju inte användas i vården. Vidare finns det på befolkningsnivå en solklar nytta med att fler bär mask. Även om en mask bara skulle ge ett 50 procentigt skydd, så skulle det bromsa upp smittspridningen rejält, om alla som var ute använde mask.
I allt fler länder i Europa får man nu upp ögonen för nyttan med masker. I länder som Tyskland, Österrike och Tjeckien införs eller talas om tvång att använda mask till exempel i affärer.

”Bär din mask med stolthet”
Masker kan vara dyra och svåra att få tag på, men det finns en ganska kraftig skyddseffekt även med hemmagjorda masker. Det finns bra instruktioner på nätet hur man själv kan tillverka enklare masker av hushållspapper eller dammsugarpåsar. Även enklare saker som halsdukar eller kläder är bättre än inget. Om inte annat så påminner det dig om att du aldrig ska peta dig i ansiktet med otvättade händer.
Strunta i om folk tittar på dig eller om du ser löjlig ut. Genom att använda mask tar du ditt ansvar för att undvika att smittan sprids. Bär din mask med stolthet över att du är med och bidrar, och ju fler som tar steget, desto fler kommer att följa efter.
Henrik Sundström

Bild av Hank Williams från Pixabay

Veckans krönika

VästsidanLämna en kommentar

På vägen tillbaka genom en nedstängt Europa, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson, om den nödvändiga vägen tillbaka. Det är ingen gigantisk naturkatastrof. Allt finns kvar, när det är över. Vi har bara tryckt på pausknappen. Men det räcker inte med miljardpaket till industrin och näringslivet. Det behövs snabba och kreativa lösningar för småföretagarna. Och till sist, vi har fått med oss en lärdom. Den om behovet av en nödplan.

Vägen tillbaka

”Nu behövs tilltro till morgondagen”

Det är svårt att finna ett ämne som känns mer relevant nu än den härjande pandemin. Själv är jag väldigt trött på att läsa om alla alarmerande rapporter från när och fjärran.
Stora delar av världen har gått in i en gigantisk ”shut down” på gott och ont. Men det vi alla behöver nu är en bild över framtiden, och vägen tillbaka.
Men det vi nu ser i samtliga våra mediekanaler är ständiga rapporter om ett ovisst skadeläge och spekulationer om hur själva skadan kommer att bli. Expert efter expert tillåts stå i kö för att bli Corona-rockstjärna för en dag eller två. Att grotta ner sig i själva eländet löser inga problem, det skapar endast nya.

”Vägen tillbaka”
Det som verkligen behövs just nu, är en bild om vägen tillbaka. Det enda i den vägen är hur många miljarder olika stater tänker pumpa in för att lindra krisen. Inte ett ljud om framtiden och ett fungerande liv när detta vänder.
För allting som fanns för en vecka sedan finns ju kvar,  ingenting är förstört.
Jag hoppas vi kan enas om att vi just nu tryckt på en gigantiskt stor pausknapp ett slag.
Det är ingen gigantisk naturkatastrof som hänt. Inget kärnvapenkrig, Ingen radioaktiv härdsmälta, eller elektronstorm som slagit ut infrastrukturen.
Allt kommer starta precis som som när vi stängde igen. Datorn kommer igång, kaffemaskinen, ugnen och hårfönen. Flygplanen kommer både starta och lyfta igen och hotell och teatrar kommer fyllas på nytt. Inget är förstört.
Det enda som vi nu tror är förstört i detta är bränslet. Det vill säga pengarna.

Stora miljardpaket
Nu behöver näringslivet och den stora offentliga makten kroka arm och skyndsamt staka ut vägen mot ljuset i tunneln. För det är klart att det går. Man måste bara tänka lite utanför boxen.
Men fram tills idag har vi endast sett den traditionella verktygslådan, nyfylld med stora fyrkantiga miljardpaket som är designade för endast de stora företagen som nödlösning.
Men som bekant är inte Sverige någon stor industrination längre. Vi är som vi var för längesedan, en stor råvaruproducent av virke och malm, samt en hel del techbolag, resten är en gigantiskt stor servicesektor som nästan alltid drivs av mindre bolag eller enskilda näringsidkare.
Till den sistnämnda gruppen kommer det behövas snabba och kreativa lösningar och det snabbt.

Behovet av en nödplan
Om vi nu blir kreativa så ordnas det med både frikostiga betalningsanstånd, nödfinansiering och förlustteckning, för att inte mängder av alla dessa tusentals små företag ska gå i putten. För om de gör det skapar just detta en ännu större konsekvens på ett annat ställe i den ekonomiska kedjan.
Så nu behövs tilltro till morgondagen och att få starta upp maskinerna igen.
På vägen dit kommer vi ha lärt oss mer av dessa vårmånader, än vad våra politiska system och företrädare lyckats med, under de senaste 30 åren. Nämligen att ha reserver, reservkapacitet och en nödplan, som i bästa fall aldrig kommer behövas. Nu hade det varit bra om den fanns, och låg högst upp i lådan.
Själv har jag betalt brandförsäkring, och använt bilbältet varje dag, i mer än trettiofem år. Och jag kommer göra det i morgon också. Trots att jag aldrig har behövt dem.
Sven-Arne Thorstensson

Krönika

VästsidanLämna en kommentar

I veckans krönika tar Sven-Arne Thorstensson upp pandemin och Coronaviruset i ett historiskt perspektiv, och resonerar kring detta med rädsla och panik, förr och nu. Han avslutar med att konstatera att det kan vara ett problem om räddningstjänsten har en bra räddningsplan, men har sålt brandbilarna för att kunna finansiera planen, när det väl händer något.

”Vi har en plan…

…men någon har sålt brandbilarna”

Idag ett något mer lågmält inlägg, men dock med viss sarkasm mot vårt svenska samhälle. Det gäller Corona.
Just nu vet ju ingen vart hän det brakar och vad som komma skall. Själv har jag ingen egen uppfattning i ens vad jag tror, det får liksom ge sig. Att gilla läget kanske passar bra just här.
Ta en dag i taget, se vad som händer och inte göra allt för dumma saker. Vara lite mer försiktig helt enkelt.
Men drabbas inte av panik och hysteri.

De flesta överlever
Om jag gör en liten tillbakablick kring det jag upplevt och uppfattat själv genom livet så ser inte detta ut att vara så enormt allvarligt ändå, sett i perspektiv på annat som skulle kunna hända.
Den stora skillnaden idag är att vi kräver att det finns fullfjädrad hjälp till alla överallt. Det kanske det inte kommer att göra. Men dödligheten i Corona är ju inte så hög ändå. De allra, allra flesta kommer överleva detta också.
Det finns två perspektiv i detta. De ena är att blicka bakåt och se hur vi hanterat liknande situationer förr.
De fanns då med, men de gav inte de krigsrubriker vi ser i dag. Man jobbade på i eländet, bet ihop och anpassade sig tills det blåst över för de flesta.

Spanska sjukan
Om vi blickar tillbaka nästan precis 100 år så insjuknade min mormor i Spanska sjukan, mitt ute på landsbygden i Hedekas.
Hon blev rejält dålig och vårdades en längre tid på sanatorium innan hon återvände till livet. Då fanns ingen antibiotika att efterbehandla med. Runt omkring i världen dog 50-100 miljoner människor i epidemin, ingen vet säkert.
Drygt femtio år senare 1957 drabbades både hon och morfar av Asiaten.
Den var uschlig sa min morfar. Just ordet uschlig kommer jag ihåg.
Han var då ungefär lika gammal som jag är nu. Men jag minns inget om att nån vi kände dog i Asiaten. Ändå dog mer än 5 miljoner runt om i världen.

Hong Kong
För att övergå till det jag upplevt själv, så kom Hong Kong på besök till oss i Hedekas 1970-71.
Man hade hört om den på håll, men så en dag så blev vi också drabbade, hela familjen ganska samtidigt. Den var också uschlig.
 Min pappa som var en arbetsam man släpade sig upp och skottade foder till djuren och morsan plockade säkert ihop några hundra ägg i hönshuset varje dag. För övrigt låg vi pall i en vecka eller så. Men vi piggnade till allihopa, även min morfar som då var runt 80.
I skolan gapade bänkarna tomma, men någon panik eller oro uppfattade jag aldrig. Man sa; Jaha, nu har ”Johanssons i svängen” också åkt på det. Mer var det inte, och alla repade sig. Inte en enda jag kände dog. Ändå tog Hong Kong mer än en miljon människors liv.

Mässlingen
För min egen del dröjde det ytterligare något år, så var det dags för ett nytt virus, Mässlingen. Alla fick den. Lika tomt i skolan då som under Hong Kong. Ingen var rädd, ingen panik. Vissa mammor åkte runt på ”mässlingbesök” för att få sina barn smittade medan de var riktigt unga. Då var det inte tal om om, utan om när man fick mässlingen.
Jaha. Så nu går mässlingen igen, tur att vi haft den, tänkte man när den kom på nytt året efter.
Runt om i världen dog drygt 2,5 miljoner människor av mässlingen varje år. Men jag kan inte uppbringa ett enda minne om att någon var rädd.
Jag vet inte vad som idag är rätt eller fel, men panik och rädsla har aldrig löst några problem. Det har däremot, lugn, balans och tillförsikt gjort.

Planer för ditten och datten
Men ur det andra perspektivet, så kan man undra vad vårt samhälle presterat under åren som gått.
Jag vet att det överallt har upprättats krishanteringsplaner och stabsfunktioner. Man har författat hållbarhetsplaner. Planer om jämställdhet och säkerhet, psykosociala handlingsplaner och planer för både ditten och datten. Ja, man har planer för allt, och de lagras i arkiv och skrivbordslådor.
Problemet med många av dem är att de just är pappersprodukter som är fyllda av själ och goda viljor, men när de väl ska sjösättas så fattas ledarskapet, förmågorna och resurserna.
Det är lite som brandchefen som skulle upprätta en omfattande kommunal räddningsplan. Den blev stor, den blev dyr och den fick beröm, men när den väl skulle prövas, så hade någon sålt brandbilarna för att pröjsa själva planen.
Till syvende och sist så är det var och ens ansvar att agera som du hade hoppats att du skulle gjort om inte om hade varit. Så coola ner. Det löser sig.
Sven-Arne Thorstensson

Nyheter

VästsidanLämna en kommentar

Politikern Henrik Sundström, trea på moderaternas EU-lista, är kritisk till hur regeringen agerar när det gäller coronaviruset. Det är uppenbart att man bestämt sig för en taktik som går ut på att så många som möjligt ska bli immuna. Samtidigt innebär det att man gett upp bekämpningen av smittspridningen. Den stora frågan är om vi har vårdresurser för en sådan taktik. En annan fråga är vad grannländerna tycker.

”Vårdkatastrof väntar”

Regeringen borde vara mer ärlig med sin taktik

– Det är lättare att reparera ekonomin än att återuppväcka döda, säger Henrik Sundström (M) i en kommentar till den svenska regeringens politik när det gäller coronaviruset.

Coronaviruset stänger ner stora delar av Europa. Italien och Spanien är värst drabbade. Båda har infört omfattande restriktioner för att försöka begränsa smittspridningen.
Danmark och Norge stänger sina gränser. Liksom Polen, Tjeckien, Ryssland och Slovakien.
Sverige utmärker sig genom att inte vidta lika drastiska åtgärder. Vilket gör att flera andra länder ser Sverige som ett problem.
Antalet inrapporterade fall stiger stadigt. Ökningen av antalet smittade ligger på cirka 33 procent per dag.
Politikern Henrik Sundström (M), Uddevalla, är kritisk till regeringen. Han tror att den verkliga siffran på antalet smittade är mycket högre än den officiella.
– Vi har inte begränsat smittspridningen över huvud taget, säger Henrik Sundström.

Siktar på immunitet
Den svenska regeringen har istället valt en taktik som går ut på att så många som möjligt ska bli smittade, för att så många som möjligt på sikt ska uppnå immunitet.
Henrik Sundström jämför den svenska taktiken med ”ett gigantiskt vattkoppkalas”.
– Vi har ett stort coronakalas, säger han.
Regeringen bestämde sig tidigt, menar Henrik Sundström.
– Tanken är inte att begränsa epidemin. Utan att låta smittan löpa för att ge folket immunitet mot nästa våg av virus. Men också för att kunna hålla igång näringslivet.
– Ju fler i befolkningen som har immunitet, desto mer skyddar du dom som inte är immuna.
Om vi har mellan 70 och 90 procent immuna, då har viruset svårt att nå riskgrupperna. Tanken är därför att försöka hålla de sjuka och gamla isolerade i det inledande skedet.

Begränsar smittan
Kina har valt den motsatta taktiken. Man isolerar hela städer, sätter folk i karantän och arbetar med smittspårning. Och Kina har lyckats bromsa pandemin och fått ner antalet nyaregistrerade fall per dag.
Kina kritiserar Sverige för att agera oansvarigt. Man menar att Sverige inte anstränger sig för att begränsa pandemin.
– Det är nog fler länder som kommer att tycka att Sverige är osolidariska, säger Henrik Sundström.
Danmark har stängt gränsen mot Sverige. För att skydda den danska befolkningen.
– Sverige kommer att vara en stor exportör av fall, säger Henrik Sundström.
Det finns dock fler länder som valt ungefär samma taktik som Sverige. England, Tyskland, Frankrike och Holland bland annat.
Danmark och Italien väljer att försöka begränsa pandemin. Liksom Norge.

Testar inte alla
I ett avseende sticker dock Sverige ut.
– Det är bara Sverige som inte testar folk med symptom, om de inte måste hanteras av vården. Det sägs bero på att vi inte har testkapacitet, säger Henrik Sundström, som är försiktigt kritisk till hur regeringen skött den här frågan.
– Jag fick uppfattningen att man väldigt tidigt lyssnade på näringslivet, säger han.
I England har regeringen varit tydligare med varför man fattat de beslut man gjort.
– Jag tycker att folk kunde förtjäna att vi har en politisk ledning som är ärlig och säger som det är.
Det blir istället symbolhandlingar. Man låtsas att man försöker begränsa viruset. Men utan provtagningar så har man ingen kontroll. En prioritering som Henrik Sundström tycker är lite märklig.
– Det är lättare att reparera ekonomin. Än att återuppväcka döda, säger han.

Sviker andra länder
Dessutom sviker Sverige andra länder som försöker begränsa spridningen.
– Det är väldigt osolidariskt. Mot andra länder.
En slutsats blir att regeringen anser att det är viktigare att skydda ekonomin och samhället, än individerna.
– Ambitionen är nog att man ska skydda de äldre och svaga ändå, genom att skapa den här flockimmuniteten, säger Henrik Sundström.
Men i realiteten blir det de äldre och friska som måste isolera sig från samhället med den här taktiken. Kritiker menar också att det är en aning syniskt att offra två eller tre procent av befolkningen, plus alla de som drabbas av att sjukvården inte kommer att fungera.
Den vanliga sjukvården kommer inte att kunna fungera som vanligt under pandemin.
– Det är nog bäst om man kan undvika att råka ut för en trafikolycka, eller en stroke, de närmaste månader.

Brist på skydd
Ett av regeringens misstag är att man inte heller har säkrat tillgången på skyddsutrustning.
Man borde ha säkrat att det fanns en svensk produktion.
– Det skulle man gjort för sex veckor sedan. Vi har läkare som inte har tillgång till skyddsutrustning. Läkarna kommer att bli smittade själva, de kommer inte att kunna träffa sina familjer, säger Henrik Sundström.
Han har också reagerat på logiska luckor i regeringens resonemang. Man väljer att inte stänga skolorna.
– Det är ingen fara, säger man, barnen smittar inte. Samtidigt säger man att kommunerna inte får stänga skolorna för att mor och farföräldrar, som i många fall utgör riskgrupper, istället får passa barnen.
– Då smittar dom, säger Henrik Sundström.
Barnen smittar alltså inte om de är i skolan, men om de är hemma med sina mor- och farföräldrar. Lite märkligt kan man tycka.

”En politisk sköld”
– Regeringen har gjort sitt val. Det är så här det kommer att bli. Vi får se i efterhand vad som var rätt eller fel.
– Jag kan tycka att en högre grad av transparens hade varit bättre, och jag kan tycka att man borde ha agerat tidigare.
– Jag kan känna sorg över att så många människor ska behöva dö, och sorg över att så många människor ska behöva lida.
– Det är uppenbart att man satte de här testkriterierna för snävt från början.
Folkhälsomyndigheten sa att det bara var folk som kom från en viss region i Italien som fick testas. En del bokade om sina hemresor för att det inte skulle se ut som de kom från Italien.
– Jag är övertygad om att man redan tidigt kom fram till att åtgärder skulle vara symboliska. Allt är inte taktik, en del är inkompetens, säger Henrik Sundström.
Han är också kritisk till att regeringen inte verkar vilja ta fullt ansvar för frågan. Man använder myndigheterna som en politisk sköld. När de får den signalen som de vill ha, från myndigheterna, då behöver de inte ta ansvar för sitt beslut längre.

Lagar och avtal
Begränsningen av mötesfriheten är ett annat exempel. Där gick ansvarig minister ut och sa att regeringen inte får begränsa mötesfriheten. Det är dock inte sant, hävdar Henrik Sundström.
Det finns undantag i grundlagen, ordningslagen och europakonventionen för de mänskliga rättigheterna.
– I fallet Preem gör man precis tvärt om. Man frångår praxis och struntar i vad lagen säger. Man lyfter bort en domstolsprövning och avgör ärendet i regeringen istället.
– Nu är det en fråga om praktisk hantering. Att hjälpa läkare och vårdpersonal.
Men vården kommer inte att räcka till för alla, spår Henrik Sundström. Vi har inte tillräckligt med vårdplatser och utrustning för att klara en pandemi av den här sorten.
– Det kommer inte att finnas någon vård att få.
Sverige tillverkar stora mängder andningsskydd. Men det mesta exporteras. Samtidigt är skyddsutrustningen i Stockholm redan slut.
– De enda som har mandat att gå in och föra en dialog med det svenska näringslivet om tillverkning av skyddsutrustning för den svenska marknaden är regeringen, säger Henrik Sundström.

Munskydd exporteras
Regeringen har haft flera veckor på sig att göra något. Man borde exempelvis försäkra sig om att Mölnlycke producerade andningsskydd även för den svenska marknaden, istället för att exportera det mesta.
– Självfallet. Men man kan också ta initiativ till att ställa om produktionen på andra industrier, säger Henrik Sundström.
En myndighet har skyllt på upphandlingsreglerna. Arbetsmiljöverket har sagt nej till räddningstjänsten som vill använda en viss skyddsmask som är vanlig i Sverige för att den inte är CE-märkt.
Men den stora frågan är hur väl sjukvården är rustad för anstormningen.
Sjukvården i Wuhan bröt samman när en halv procent av befolkningen var smittad. Vi räknar med att 70 procent av svenskarna kommer att bli smittade. Det är en av orsakerna till att Kina, Japan och Sydkorea har valt att försöka stoppat smittspridningen.
I Kinas fall ser man ut att lyckas. I staden Wuhan där allt började har myndigheterna nu börjat lätta på restriktionerna.

Vårdkatastrof
Frågan är hur den svenska regeringen kommer att handskas med vårdsituationen när pandemin når sin kulmen i Sverige. Henrik Sundström varnar för att det kan bli en total katastrof.
Akutsjukvården hade redan innan stora problem. Värst är bristen på utrustning och vårdplatser. Men också bristen på skyddsutrustning är ett stort problem. Regeringen vill skjuta över skulden för vårdens dåliga beredskap på regionpolitikerna.
– Man har inte tagit det här på allvar. Man har inte insett att detta innebär stora problem för vården, säger Henrik Sundström.
Även kommunernas skyddsutrustning är bristfällig.
– Det saknas handsprit, gummihandskar, förkläden, rockar, visir och andningsskydd. Allt saknas. Det är slut.
Sverige står inför en vårdkatastrof.
– Många i vårdpersonalen kommer att bli smittade. De kommer inte att kunna åka hem. Några kommer att dö.
Alla som är över 60 år borde hålla sig hemma, förklarar Henrik Sundström.
Han berättar om läget i Lombardiet i norra Italien. Och hänvisar till en rapport från en läkare.
Sjukhusen kör på 200 procents kapacitet. Alla akutavdelningar är omvandlade till intensivvårdsavdelningar. Patienter över 65 år blir inte ens undersökta, man låter dem dö.
Göran Åhrén
(Westsidan: 2020-03-14)