Viktigast att rädda liv

Riksdag och regering måste prioritera bättre

Sjukvårdens primära uppgift måste vara att rädda liv. Om sjukvården bantats och slimmats så mycket, att sjukvårdspersonal måste prioritera vilka som ska få vård, då har något gått snett. Efter åratal av sparbeting, räcker sjukvården helt enkelt inte till för alla.
Landsting och regioner har lagt ner sjukhus och akutsjukvård runt om i landet och centraliserat alla akutresurser till ett fåtal storsjukhus. Antalet akutvårdsplatser har bantats från flera tusen till drygt 500.
Inom NU-sjukvården har akutsjukvården koncentrerats till Trollhättan. Det har lett till oacceptabla väntetider för patienter vid akutmottagningen. Sjukhusen i Lysekil och Strömstad har lagts ner, liksom akutsjukvården i Uddevalla.
En konsekvens av detta är att det också saknas personal som har kompetens för akutsjukvård. Liksom det saknas nödvändig utrustning.
Situationen har förvärrats ytterligare av att staten gjort sig av med alla beredskapslager.

Bättre förberedda
Experter har varnat för kommande pandemier. Det kan därför inte vara någon större överraskning för ansvariga att det dök upp en pandemi nu. Vi borde varit bättre förberedda.
Den fråga man måste ställa sig är om vi fokuserat på rätt saker. Var det nödvändigt att lägga ner stora delar av de akutvårdsresurser som fanns inom försvaret? Var det nödvändigt att göra sig av med skyddsutrustning som fanns i beredskapslager?
Personalen på våra äldreboenden har inte tillräckligt med skyddsutrustning. Vilket kan vara en bidragande orsak till att så många äldre just nu smittas och avlider.
Smittan kommer in på institutionerna trots besöksförbud. ”Vi är de största smittbärarna”, säger anställda i äldrevården i en kommentar till SVT, ”Vi går runt från den ena till den andra”. Och läkare slår larm om bristerna.

Myndigheter bromsar
Smittan sprids trots att personalen följer rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Problemet är att det inte finns någon skyddsutrustning. I det läget bromsar myndigheter med krav om att all skyddsutrustning ska vara certifierad. (CE-märkning)
Medieuppgifter om att Sverige eldade upp några miljoner andningsmasker är i det sammanhanget uppseendeväckande. Liksom att Västra Götalandsregionen inte har några som helst beredskapslager. Man har satsat på industrins idéer om ”just in time”, för att slippa lägga pengar på lagerhållning. Det går ju bra när det mesta av verksamheten är planerad. Men allt går naturligtvis inte att planera. Det är därför man har beredskapslager (Det hörs nästan på namnet, eller hur?).
Alldeles oavsett Folkhälsomyndighetens senfärdighet med att vidta åtgärder, och en feg regering som gömmer sig bakom myndigheterna, så framstår Sveriges dåliga beredskap inför en väntad pandemi som synnerligen alarmerande. Såväl politik som myndigheter, måste ta sitt ansvar, när allt det här är över.

Bättre prioritering
Det handlar inte primärt om att leta syndabockar. Det handlar om att för framtiden se till så vi inte gör samma misstag igen. För att stå bättre rustade inför framtida kriser måste vi öka självförsörjningsgraden på livsmedel, vi måste bygga upp beredskapslager för mediciner och skyddsutrustning, och vi måste bygga upp en akutsjukvård som klarar att rädda liv, inte bara i den grå vardagen, utan även i kristider. Och det handlar om fler akutvårdsplatser, men också om kompetent personal. Vi måste helt enkelt prioritera bättre.
Det är inte rimligt att ett utvecklat land som Sverige ligger i botten på listan över akutvårdsplatser per capita. Italien hade nästan dubbelt så många, men klarade inte av anstormningen ändå.
Det är dags att vakna nu, från reseräkningarnas Vänersborg, till generaldirektörernas elefantkyrkogårdar, MSB och FHM och allt vad de heter, för att inte tala om Socialstyrelsen som vägrade köpa andningsmasker som inte var ”kvalitetssäkrade”.

Rädda liv
Det primära nu måste vara att rädda liv. Ekonomin får komma i andra hand. Allt annat blir ett cyniskt spel med människoliv. Sverige utmärker sig i det avseendet, som snart det enda landet i världen.
Detta är en verklig kris. Och människor dör. 97 procent av världens länder väljer att rädda liv, vilket av kända skäl brukar betraktas som konsensus. Vilka forskare ska vi lyssna till i den här krisen?
Vi kan inte ge all makt till myndigheter som vägrar lyssna på externa experter och berörd personal. Det krävs lite mer överblick, beslutsförmåga och sunt förnuft. Lite mindre rädsla för att göra fel. Och lite mindre prestige.
Politiken måste börja fatta besluten. Ytterst är det riksdag och regering som är ansvariga. Experterna ska ge råd, inte fatta de avgörande besluten. Den svenska modellen fungerar helt enkelt inte. Det handlar om människoliv.
WESTSIDAN