Veckans krönika


Om Steve Jobs hade verkat i vår politiska miljö, hade Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva, skriver WESTSIDANs krönikör Sven-Arne Thorstensson.
Axel Oxenstiernas skapelse har växt ohämmat till kolosser som hindrar förändring. Det gäller även politiska partier
. För att överleva, krävs lojalitet och anpassning. Att vara lojal blir viktigare än uppdraget. Utvecklarna försvinner, och målet till slut bara att behålla makten. ”…leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är grc3a5-bild-sat.jpg

Allt gammalt ruttnar inifrån

Resultat: ”Sen anpassning till omkörande verklighet”

Det är människor utifrån, som kan förändra världen. Inte de som redan finns i systemen.
För nästan 400 år sedan sa Axel Oxenstierna.  ”Min son, vet du inte med hur litet förstånd som världen styrs.
Om vi för ett ögonblick stannar till hos Rikskanslern Oxenstierna, så var det han som var arkitekten till det näst intill idag okränkbara skrået Förvaltnings och Myndighetsämbetsmän. Makten skulle utövas utifrån stabila kunskaper, och det var också en väg framåt, för att inte kungen skulle behöva fatta alla beslut själv.
Genom sekler har detta system växt ohämmat och utan egentlig utvärdering, styrning och kontroll, men har börjat fallera allt mer. Inbitna kulturer och traditioner förblindar och hindrar dessa stora kolosser att förändra sig tillräckligt snabbt.

Varför det är så svårt
Samma fenomen återfinns inom våra politiska partier. Den interna utvärderingen går allt för långsamt, och det som vi borde kunna kräva är proaktiv framtidsanpassning. Men leveransen blir allt oftare en tämligen sen anpassning till en omkörande verklighet.
För ett par år sedan lyssnade jag på en av Investors framstående direktörer.
Han var tydlig med, att när en organisation uppnår en viss storlek, tappar den förmågan att förändra sig själv. Det behövs alltså ett tydligt direkt hot utifrån, för att starta en egen förändring, och då sker den för sent.
Självgodheten kommer att bromsa viljan till snabb nödvändig förändring.
Förklaringen till detta är att det gamla ledarskapet har för mycket egen gammal prestige att förlora, och egna sanningar att försvara. När de väl ser att deras sanningar har ätits upp innan frukost är det för sent.
Med detta som bakgrund uppstår en tydlig bild över svaret varför det blivit så svårt att skapa en fungerande verksamhet inom den politiskt styrda samhällskroppen.

Lägg ner alla partier
All förändring innebär svårigheter, men först behöver man själv inse att den behövs.
I helgen skrev den nye politiske krönikören Viktor Barth-Kron; ”Dags att lägga ner Liberalerna!”
https://www.expressen.se/kronikorer/viktor-barth-kron/ar-det-dags-att-lagga-ned-liberalerna/
Jag går ett steg längre. Dags att lägga ner alla gamla partier och skapa nya
Det är nämligen förändringarnas nödvändigheter som dagens politiska arena inte klarat av att hantera och det beror helt enkelt på att för många politiker inte klarar av det enklaste av det enkla. Nämligen att erkänna att man tidigare haft fel. Stora ledare klarar detta galant. Dåliga ledare gör det inte.
Tyvärr finns det i det närmaste en kulturell förvaltaranda som sveper in förnyelsearbetet i omöjligheternas återvändsgränd.

Förvaltarna vinner
För att ta ett simpelt exempel, så ägnade jag ett stort antal telefonsamtal till LRFs valberedning för ett par år sedan. De viktiga valberedarna ringdes upp och jag konfronterade dem med frågan. Var finns förnyarna i styrelsen eller era förslag?
Som en smocka fick jag tillbaka att just kontinuiteten är det viktiga. Alltså den nedärvda kunskapen om det egna tillståndets förträfflighet. Det var det som var det viktigaste, och att ledamöterna verkligen kunde förstå det, och verka därefter.
Som ni förstår så gick inte ens den dörren att öppna. Inte ens på glänt. Förvaltarna vinner, ända tills det är för sent.
Detta fenomen finns väl förankrat också i de flesta politiska partier. För att lyckas få en position inom ett parti, så måste du visa lojalitet över lång tid och överhuvudtaget inte utmana de gamla sanningarna.
För många blir bekräftelsen för att vara lojal viktigare än själva uppdraget man egentligen fått av sina väljare.
Det är just detta som vi nu på många håll ser resultatet av och dessa bevis haglar ofta ganska tätt.

Viktigast behålla makten
På sociala medier kan vi allt oftare läsa om hur man just hanterar det där med makt och anpassningen för att behålla den. Just detta har fascinerat mig länge.
Ni känner igen den där personen som ännu inte hunnit få del av maktens sötma. Han säger och vet precis vad han skulle gjort om han hade haft den.
När han väl får den. Då gör han väldigt lite med den. För fenomenet av att ha just makten, har blivit viktigare än den nyttan man tidigare utlovat.
Det är på något vis viktigare att behålla den, än att använda den.
Men så, när han väl slutat, då kommer sanningarna fram, om det de visste, inte gjorde och tyckte, när de hade den. Först då vågar de på nytt säga vad de egentligen ville men inte vågade.
Så kan vi ju inte ha det.
Och tänk om Steve Jobs hade verkat i den miljön. Då hade varje ny Iphone haft både textilspunnen spiralsladd och nummerskiva.
Sven-Arne Thorstensson
(WESTSIDAN: 2020-04-27)

Åsikter

Viktigast att rädda liv

Riksdag och regering måste prioritera bättre

Sjukvårdens primära uppgift måste vara att rädda liv. Om sjukvården bantats och slimmats så mycket, att sjukvårdspersonal måste prioritera vilka som ska få vård, då har något gått snett. Efter åratal av sparbeting, räcker sjukvården helt enkelt inte till för alla.
Landsting och regioner har lagt ner sjukhus och akutsjukvård runt om i landet och centraliserat alla akutresurser till ett fåtal storsjukhus. Antalet akutvårdsplatser har bantats från flera tusen till drygt 500.
Inom NU-sjukvården har akutsjukvården koncentrerats till Trollhättan. Det har lett till oacceptabla väntetider för patienter vid akutmottagningen. Sjukhusen i Lysekil och Strömstad har lagts ner, liksom akutsjukvården i Uddevalla.
En konsekvens av detta är att det också saknas personal som har kompetens för akutsjukvård. Liksom det saknas nödvändig utrustning.
Situationen har förvärrats ytterligare av att staten gjort sig av med alla beredskapslager.

Bättre förberedda
Experter har varnat för kommande pandemier. Det kan därför inte vara någon större överraskning för ansvariga att det dök upp en pandemi nu. Vi borde varit bättre förberedda.
Den fråga man måste ställa sig är om vi fokuserat på rätt saker. Var det nödvändigt att lägga ner stora delar av de akutvårdsresurser som fanns inom försvaret? Var det nödvändigt att göra sig av med skyddsutrustning som fanns i beredskapslager?
Personalen på våra äldreboenden har inte tillräckligt med skyddsutrustning. Vilket kan vara en bidragande orsak till att så många äldre just nu smittas och avlider.
Smittan kommer in på institutionerna trots besöksförbud. ”Vi är de största smittbärarna”, säger anställda i äldrevården i en kommentar till SVT, ”Vi går runt från den ena till den andra”. Och läkare slår larm om bristerna.

Myndigheter bromsar
Smittan sprids trots att personalen följer rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Problemet är att det inte finns någon skyddsutrustning. I det läget bromsar myndigheter med krav om att all skyddsutrustning ska vara certifierad. (CE-märkning)
Medieuppgifter om att Sverige eldade upp några miljoner andningsmasker är i det sammanhanget uppseendeväckande. Liksom att Västra Götalandsregionen inte har några som helst beredskapslager. Man har satsat på industrins idéer om ”just in time”, för att slippa lägga pengar på lagerhållning. Det går ju bra när det mesta av verksamheten är planerad. Men allt går naturligtvis inte att planera. Det är därför man har beredskapslager (Det hörs nästan på namnet, eller hur?).
Alldeles oavsett Folkhälsomyndighetens senfärdighet med att vidta åtgärder, och en feg regering som gömmer sig bakom myndigheterna, så framstår Sveriges dåliga beredskap inför en väntad pandemi som synnerligen alarmerande. Såväl politik som myndigheter, måste ta sitt ansvar, när allt det här är över.

Bättre prioritering
Det handlar inte primärt om att leta syndabockar. Det handlar om att för framtiden se till så vi inte gör samma misstag igen. För att stå bättre rustade inför framtida kriser måste vi öka självförsörjningsgraden på livsmedel, vi måste bygga upp beredskapslager för mediciner och skyddsutrustning, och vi måste bygga upp en akutsjukvård som klarar att rädda liv, inte bara i den grå vardagen, utan även i kristider. Och det handlar om fler akutvårdsplatser, men också om kompetent personal. Vi måste helt enkelt prioritera bättre.
Det är inte rimligt att ett utvecklat land som Sverige ligger i botten på listan över akutvårdsplatser per capita. Italien hade nästan dubbelt så många, men klarade inte av anstormningen ändå.
Det är dags att vakna nu, från reseräkningarnas Vänersborg, till generaldirektörernas elefantkyrkogårdar, MSB och FHM och allt vad de heter, för att inte tala om Socialstyrelsen som vägrade köpa andningsmasker som inte var ”kvalitetssäkrade”.

Rädda liv
Det primära nu måste vara att rädda liv. Ekonomin får komma i andra hand. Allt annat blir ett cyniskt spel med människoliv. Sverige utmärker sig i det avseendet, som snart det enda landet i världen.
Detta är en verklig kris. Och människor dör. 97 procent av världens länder väljer att rädda liv, vilket av kända skäl brukar betraktas som konsensus. Vilka forskare ska vi lyssna till i den här krisen?
Vi kan inte ge all makt till myndigheter som vägrar lyssna på externa experter och berörd personal. Det krävs lite mer överblick, beslutsförmåga och sunt förnuft. Lite mindre rädsla för att göra fel. Och lite mindre prestige.
Politiken måste börja fatta besluten. Ytterst är det riksdag och regering som är ansvariga. Experterna ska ge råd, inte fatta de avgörande besluten. Den svenska modellen fungerar helt enkelt inte. Det handlar om människoliv.
WESTSIDAN