Det var då de uppfann himmel och helvete. För att förmå människor att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå. I veckans krönika börjar Sven-Arne Thorstensson med en tillbakablick, för att förklara hur den tidens makthavare lyckades förmå människor att lyda. Under en period lyckades makthavarna blanda både morot och piska. Nu är det inte lika lätt längre. ”Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel.” Det enda man nu förmår är ord om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”. ”För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta. Att just överlevnaden är både målbild och resmål. Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt.” ”Inget är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och IPCC-rapporter”, avslutar Sven-Arne Thorstensson.
”Det behövs en morot – och det snabbt”
Vi kan nog konstatera att PR-konsulterna var betydligt skickligare för 3000 år sedan om man jämför med de vi ser idag. Ända sedan jägarfolken lade pilbågen på hyllan och blev bönder, har kontrollen över människor och land varit viktiga frågor. Det var då, på den tiden som man på riktigt började märka ut sina gränser, som man skapade regler och så småningom lagar. Då, för tusentals år sedan, var det förstås viktigt att alla följde reglerna och att man visste vad som hände när man inte gjorde det. Felaktiga handlingar tillrättavisades med omedelbara bestraffningar och där förvisning från gemenskapen var en av dem. De som utformade reglerna och kunde ändra dem var tydliga med vem dom var och de var få till antalet. Ibland bara en hövding, äldste eller någon som erövrat positionen. Den dagliga handlingen styrdes alltså av någon som både fanns och kunde.
Piska och morot Så de dagliga reglerna klarade man fint. Värre var det med de större. Hur man skulle kunna få sina undersåtar att göra det de borde. Hur skulle de förmås att utstå uppoffringar för sådant de själva inte kunde förstå? Det var nog någon gång då, alltså för tusentals år sedan som dåtidens ledare förstod, att man inte enbart kunde hota med bestraffningar och piska fram lydnad, för att nå det som nuvarande människor kallar måluppfyllelse. Vid sidan av piskan uppfann man således moroten, som en oemotståndlig belöning. Moroten var ingen världslig dusör utan en som kommer sen, i nästa liv, eller åtminstone efter döden. Som motpol till moroten, uppfanns det eviga straffet, för de som inte uppfyllde förväntningarna. Det var då som himmel och helvete, tron på det bättre och fruktan för motsatsen, blev en makalöst smart maktapparat som fått miljontals människor genom tiderna, att göra sådant de inte förstår och låta bli sånt de egentligen själva vill. Det var alltså då, utan dyra PR-byråer de första maktutövarna skapade ett nytt management, och det har än idag inte överträffats i sin effektivitet.
Morot i närtid Fast i takt med att handeln ökade och välståndet steg in i stugorna så minskade hoppet om att det kunde vara så mycket bättre efter än före. De som tidigare var hövdingar och landsherrar ersattes allt eftersom med något som kom att kallas politiker. Idén om demokrati var ett nytt försök att bringa ordning om en tro att just du var viktig i den stora gruppen. ”Vi hör dig och din röst räknas”. Under en period på kanske tvåhundra år klarade man blanda dessa managementsystem och i takt med att den gamla tron minskade, så klev det som skulle uppfattas som demokrati fram. Det de flesta förstod var att moroten fanns nu inom närtid och den måste bli större och godare redan i nära framtid. Man behövde alltså se den nya moroten och man behövde också se hur man skulle komma åt den och sen en ny. Men nu, under de senaste femtio åren har just linjen av saftiga framtida morötter blivit mera otydlig i samma takt som missnöjet med demokrati och politiskt managementet ökat.
Demokratin – en chimär Nu inser de gamla ledarna att demokratin för många blott är en chimär. Den fria marknaden har tagit över och belöningen sker oavsett vad den gamla tron eller politikerna tycker. Allt blev än mer komplicerat i takt med att Internet öppnade de flesta gränser, och med det så försvann de sista politiskt kontrollerade ”bastiljerna”. Vi fick en helt ny värld, som suddar ut alla gamla gränser om rätt och fel. Men de som en gång haft kontrollen och mist den kommer att kämpa länge för att få den tillbaka. På vissa håll i världen kämpar fortsatt de gamla ledarna med sina morötter och hotet om helvetet, medan västvärldens förlorande ledare numera inte ens klarar av att beskriva hur framtidens morötter ser ut. Det enda man nu gemensamt förmår är ord om överlevnad om att ”rädda planeten från eld och översvämningar”. För mig är det fullständigt obegripligt att ens försöka sälja in ”framtidsresan” med blott detta. Att just överlevnaden är både målbild och resmål. Ska ni inom politiken, inom EU och FN, ha en rimlig chans att åstadkomma något, behöver ni få fram en morot för framtiden. Och det snabbt. Ty ingenting är så farligt som människor som tappat hoppet. Då kommer det att brinna av helt andra orsaker än några Paris-avtal och några IPCC-rapporter. Sven-Arne Thorstensson
”Ingenting är så farligt som människor som tappat hoppet”
”Den negativa syn på jordbruket som blivit en följd av myndigheternas beräkningsmetoder måste redas ut”, skriver miljöexperten Göran Värmby i Veckans krönika. Jordbruket är en kolsänka. Jordbruket tar upp mer koldioxid än man släpper ut. Hur kan det komma sig att IPCC missat detta, undrar Göran Värmby. Enligt forskaren Per Frankelius handlar det om inställning, IPCC är enbart fokuserade på utsläpp.”Ett viktigt påpekande är att IPCC tar in och sammanställer forskning från olika universitet och forskningsinstitut. De bedriver alltså inte någon egen forskning”, skriver Göran Värmby. Beräkningsmetoderna har missgynnat jordbruket, och lett till den negativa syn på jordbruket. Myndigheternas beräkningsmetoder måste därför redas ut. I synnerhet som pandemin blottat brister i Sveriges beredskap med låg självförsörjning ifråga om livsmedel.
Jordbruket är en kolsänka
”Myndigheternas beräkningsmetoder måste redas ut”
Totalt släpps det ut cirka 56 miljarder ton koldioxid-ekvivalenter globalt. Jordbruket anses stå för cirka 10 procent eller 5,6 miljarder ton. Såväl FNs klimatorgan IPCC som Naturvårdsverket pekar ut jordbruket som en av de största ”klimatbovarna”. Men nu har det kommit en forskningsrapport som visar att jordbruket istället kan vara en så kallad kolsänka, precis som skogen. Det vill säga att jordbruket binder mer kol än vad det släpper ut. En svensk forskare, Per Frankelius från Linköpings Universitet, har alltså nyligen publicerat sensationella resultat i Agronomy Journal, en ansedd tidskrift för agrikulturella frågor. Hans artikel har granskats av flera professorer/forskare innan den publicerats. Hans slutsatser låter rätt självklara. Alla vet ju att växter binder kol genom fotosyntesen. Koldioxid är byggstenen för allt levande växtmaterial, något som rätt sällan poängteras. Jordbruket sår och odlar varje år gigantiska mängder spannmål, grödor, foderväxter, oljeväxter och vall. Per Frankelius har med utgångspunkt från officiella siffror från FAO, FNs livsmedels- och jordbruksorganisation, räknat ut att spannmål varje år globalt binder ca 3,8 miljarder ton koldioxid. Något som vare sig IPCC, Naturvårdsverket eller andra myndigheter har redovisat. Det är denna siffra Per Frankelius redovisar i sin forskning och i artikeln i Agronomy Journal.
Fokus på utsläpp Jag ringer upp Per Frankelius och får mer kött på benen. Tar man med övriga grödor blir siffran ca 9,1 miljarder ton koldioxid, vilket betyder att jordbruket blir en så kallad ”kolsänka”, det vill säga tar upp mer kol än vad man släpper ut. Jordbruket tar upp 9,1 och släpper ut 5,6 miljarder ton. Men detta har han ännu inte analyserat i detalj. Hur kan det komma sig att IPCC missat detta? Alla vet ju att en grön växt, ja alla växter, ”suger upp” koldioxid eftersom det är byggstenen för att bilda kolföreningar och kolhydrater som bygger upp alla växtceller. Något som inte alltför ofta påpekas i den offentliga debatten. Per Frankelius svarar att han tror att IPCC har en viss inställning där man är fokuserad på att se på utsläpp i första hand, inte sånt som minskar problemen. Ett viktigt påpekande är att IPCC tar in och sammanställer forskning från olika universitet och forskningsinstitut. De bedriver alltså inte någon egen forskning En invändning man kan ha mot Per Frankelius resultat är att den koldioxid som tas upp av spannmål och odlingar, släpps ut ”strax efteråt” i samband med konsumtionen i andra delar av samhället. Man kan alltså se jordbruket som ett nollsummespel med hänsyn till det korta tidsintervallet mellan upptag och utsläpp.
Binder kol längre tid Det finns två fel med det resonemanget. Dels släpps inte alla de mängder kol som bundits i jordbrukets olika produkter ut med en gång. Relativt stora mängder kan bedömas som bundet under en längre tid i kor, får, lamm, långtidslager för spannmål, grödor och vall, människor, fårskinn, läder, horn, konsthantverk, rotsystem, biokol i åkrar och ängar mm. Här behövs noggranna beräkningar. Dels bör utsläppet i samband med konsumtion och förbrukning av jordbruksprodukter belasta andra sektorer än jordbruket. I analogi med hur IPCC sätter ”systemgränser” för andra branscher. Utsläppen från oljeindustrins produkter brännolja, bensin och diesel belastar till exempel sektorn ”transporter” och inte oljeindustrin. Dessa andra ”utsläppande” sektorer kan för jordbruket vara livsmedelsbranschen, konsumtionen hos privatpersoner mm. Även dessa utsläpp bör beräknas för de olika ”användarna” och konsumenterna. Nu behövs beräkningar för hur det ser ut för jordbruket såväl globalt som i Sverige. Den negativa syn på jordbruket som blivit en följd av myndigheternas beräkningsmetoder måste redas ut. Enligt min uppfattning gäller det inte bara klimatfrågan, vilket jag vill återkomma till. Alltsedan Corona-pandemins start har det stått klart att Sveriges beredskap och självförsörjning ifråga om livsmedel varit under all kritik varför det är extra viktigt att jordbruket får rätt förutsättningar för att växa och utvecklas.
Göran Värmby
Göran Värmby är miljöexpert med förflutet i Greenpeace, som sakkunnig i regeringskansliet, projektledare för biogas Väst och som rådgivare åt kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg. Han har också verkat i många år som oberoende konsult.
”Viktigt att jordbruket får rätt förutsättningar för att växa och utvecklas”
Det var i somras som forskaren Per Frankelius fick sin artikel publicerad i den vetenskapliga tidskriften Agronomy Journal. Då hade artikeln bearbetats och granskats i ett år av fem professorer som godkänt den. Bakom artikeln ligger en kritisk analys av skriftlig dokumentation från IPCC:s arbete med klimatpåverkan från jordbrukssektorn. Analysen har sedan följts upp av egen forskning och studier av fotosyntesen och kolinlagringen. Per Frankelius slutsatser är att IPCC enbart fokuserar på utsläpp och därför inte ser helhetsbilden. Klimatpanelen hävdar att jordbruket är en betydande källa till utsläpp av växthusgaser, men har inte räknat med fotosyntesen. Den kolinlagring som sker både i jorden och i de skördade grödorna, liksom produktionen av syre, finns inte med i beräkningarna. IPCC har bara tagit med jordbrukets negativa påverkan, inte den positiva. Jordbrukets negativa påverkan har alltså överdrivits.
Klimatpositivt
Den andra delen i Per Frankelius arbete är att han har beräknat hur mycket koldioxid som tas upp av de växande grödorna. Han har använt sig av officiella siffror från FN-organet FAO, och kommit fram till att odlingen av spannmål reducerar jordbrukets klimatpåverkan med mer än 50 procent. (IPCC: Utsläpp – 5, 6 miljarder ton CO2 per år. Frankelius: Kolinlagring – 3, 8 miljarder ton koldioxid per år.) Räknar man andra grödor (Frankelius: ca 2 miljarder ton per år) blir slutsatsen att jordbruket är klimatneutralt, kanske rent av klimatpositivt. Jordbruket tar alltså upp mer koldioxid än man släpper ut. Det är här det börjar bli riktigt intressant. Om jordbruket lagrar mer koldioxid än man släpper ut, då är det ju bättre för klimatet med mer jordbruk. Ju mer vi odlar desto mer koldioxid tas upp från atmosfären. Men om jordbrukets påverkan överdrivs, då kommer ju det att leda till felaktiga prioriteringar.
Många betraktar IPCC:s rapporter som sanningar som inte går att ifrågasätta.
Krav på åtgärder om att minska utsläpp, kommer i själva verket att leda till minskad produktion, som i sin tur leder till en minskning av kolinlagringen. Politiken vilseleds att besluta om åtgärder som får motsatt effekt. Det som gör detta särskilt allvarligt är att många betraktar IPCC:s rapporter som sanningar som inte går att ifrågasätta. IPCC hävdar att jordbruket står för 23 procent av människans utsläpp av klimatgaser, men bygger detta på beräkningar och antaganden. Det vetenskapliga paradigm som dominerar IPCC:s verksamhet leder till att man bara räknar det som är negativt. Det saknas en helhetssyn på jordbruket och dess påverkan. För att kunna göra en korrekt bedömning av en samhällssektors påverkan på klimatet måste man också räkna med det som är positivt, hävdar Per Frankelius. Och för detta synsätt har han nu fått vetenskapligt stöd genom den granskning som hans artikel genomgått. Det är fullt möjligt att jordbruket i Sverige, precis som skogsbruket, redan nu kan betraktas som klimatneutralt eller rent av klimatpositivt. Men för att bli helt säker på detta krävs det fortsatt forskning.
Ingen klimatbov
Ingen har undgått köttdebatten på senare år. Budskapet har varit enkelt. Ska vi kunna rädda planeten så måste vi sluta äta kött. Världsnaturfonden har kört sina kampanjer. Till och med statsministern har uttalat sig i samband med klimatmötet i Paris och sagt att han minskat sitt köttätande för klimatets skull. Även om det säkert finns andra motiv, som att man är övertygad vegan eller djurrättsaktivist, så vilar hela köttdebatten på FN:s utpekande av jordbruket som en klimatbov. Har Per Frankelius rätt, då faller alltihop. Vi har redan sett politiska beslut som kan visa sig felaktiga. Ett exempel är kampanjen i Västra Götalandsregionen där man försöker påverka kommuner att införa en klimatbudget som innebär att skolbarnen bara får vegetarisk mat,…importerad vegetarisk mat. Hur klimatsmart är det?
”Ät mera kött”
I regionen liksom i kommunerna använder man alltså skattepengar för att övertyga skolbarn om att de ska sluta äta kött. Om Per Frankelius har rätt, så lurar regionen och kommunerna skolbarnen. Vad händer med köttdebatten om det plötsligt visar sig att jordbruket är klimatpositivt? Korna är klimathjältar, istället för klimatbovar. Går det ens att få igång en debatt om detta? Är miljöorganisationerna mottagliga för sakargement? Det är här det Per Frankelius kallar paradigm kommer in i bilden. Det strider helt enkelt mot miljörörelsens hela tankevärld att man skulle kunna äta sig ur en klimatkris. Veganism och djurrättsaktivism spökar i bakgrunden, så hamburgerkedjorna kommer nog att servera vegoburgare ett tag till. Men om Per Frankelius har rätt, och får möjlighet att fortsätta sin forskning, så borde nästa rubrik var; Rädda klimatet – ät mera kött. Göran Åhrén
Hur ska man räkna? Är kolinlagringen inte intressant i klimatdebatten? Spelar det någon roll om en verksamhet tillhör den korta eller långa kolcykeln? Börje Berndtssons inlägg sätter fingret på ett växande problem.Frågan varför regionen inte vill räkna med kolinlagringen. Att sätta upp regler för hur man räknar som gör det omöjligt att balansera plus och minus i en verksamhet är inte seriöst, menar han. Frågan är därför om regionen saknar verklighetsförankring. Mot den bakgrunden kan man ställa frågan om det är rätt att lura barn att de kan rädda klimatet genom att sluta äta kött?
Kampanj bygger på räknefel
Skolbarn luras tro de kan rädda klimatet
För cirka fyra veckor sedan så ställde kostenheten i Orust kommun upp så kallade bordsryttare i skolmatsalarna. Där påstås bland annat att människan är orsak till klimatförändringarna, men att vi kan vända utvecklingen om vi slutar äta kött. Detta är en ren lögn. Korna ingår i den korta kolcykeln och har därför inte den påverkan på klimatet som man påstår. Gräset lagrar kol när det växer. Gräset tar upp kol ur atmosfären genom fotosyntesen, och korna släpper sedan ut lite växthusgaser när de rapar. Utsläppen från korna innebär alltså inget tillskott av koldioxid i atmosfären. När man förbränner fossila bränslen, frigörs kol som varit lagrat djupt nere under marken i tusentals år. Vid förbränning innebär det ett tillskott. Det är den långa kolcykeln. Många experter skiljer på den långa och den korta kolcykeln.
Påverkan överdrivs Problemet när man utser korna till klimatbovar är att man inte tagit med kolinlagringen i ekvationen. Det innebär att kornas påverkan på klimatet överdrivs av miljöorganisationer. Sverige som land är klimatneutralt. Vi lagrar lika mycket koldioxid som vi släpper ut. Sveriges andel av klimatutsläppen är dessutom väldigt liten, så liten att det faktiskt inte spelar någon större roll vad vi gör. Om alla i Sverige slutar äta kött kommer det inte att märkas på klimatet. Det blir bara en symbolhandling. Detta har Naturskyddsföreningen erkänt. Man hävdar dock att vi ska göra allt vi kan ändå, för att visa andra länder vägen. Detta sammantaget innebär att man lurar skolbarnen på Orust när man påstår att de kan påverka klimatet genom att sluta äta kött. Vidare används bordsryttarnas budskap i skolans undervisning. Skolan lär alltså ut en lögn till skolbarnen.
Barnens livslust Hur övertygade vi vuxna än är om att alla måste dra sitt strå till stacken så måste vi förstå att detta handlar om symbolhandlingar som i praktiken har väldigt liten effekt på klimatet. Är det då rätt att ställa detta mot vad det innebär för barnen, att de riskerar att inte får i sig tillräckligt med animaliska proteiner och näringsämnen för att utvecklas. Det finns också en moralisk sida av saken. Är det rätt att måla upp en hotbild som riskerar att ta ifrån barn och unga deras livslust, och som kan framkalla ångest och skuldkänslor. Bakom kampanjen står Skolmatsakademin som finansieras med skattemedel och är organiserad av Västra Götalandsregionen. Det finns en klimatsamordnare i Västra Götalandsregionen, som för övrigt är miljöpartist, och som har upprättat en koldioxidbudget. Den beräkningsmodellen som används sammanställer endast alla koldioxidutsläpp. Man räknar alltså inte plus och minus, utan bara minus.
Manipulerar verkligheten Det är som om man som företagare bara skulle redovisa sina utgifter, men inte sina intäkter. Man tar inte hänsyn till regionens kolinlagring. Inte heller till Orust kommuns 386 kvadratkilometers landareals kolsänka. Man tar heller inte hänsyn till kolets kretslopp. Eller att den korta kolcykelns påverkan på klimatet är obetydlig. Man manipulerar alltså verkligheten. Koldioxid är ingen förorening. Koldioxid är en förutsättning för allt liv på Jorden. Växterna behöver vatten och koldioxid för att med hjälp av solljus omvandla solens energi till materia som vi, korna och andra djur kan äta. Miljörörelsen har överdrivit kornas påverkan på klimatet. Media har okritiskt lånat sig till kampanjer mot kött och djurhållning som underblåsts av aktivister, förklädda till forskare, med en bakgrund inom veganism och djurrättsaktivism.
Aktivism bakom kampanj Regionens kampanj har påverkats av politiska krafter som sympatiserar med denna aktivism som saknar politisk förankring i bredare folklager. Det är därför inte rimligt att vi skattebetalare via region och kommun ska betala för att aktivisternas domedagsprofetior sprids till våra skolbarn. Det är en form av indoktrinering som saknar verklighetsförankring. Klimatsamordnaren räknar som den blinde slåss. Om skolmatsakademin färgas av detta blir det alldeles fel. Fotosyntesen måste givetvis tas med i ekvationen. Och jordbruket måste få tillgodoräkna sig kolinlagringen. Frågan är varför regionen inte vill räkna med kolinlagringen. Att sätta upp regler för hur man räknar som gör det omöjligt att balansera plus och minus i en verksamhet är inte seriöst. Frågan är därför om regionen saknar verklighetsförankring. Börje Berndtsson Lantbrukare, Varekil
”Att vi kan rädda klimatet genom att sluta äta kött är en ren lögn”
Kon är motorn i den biologiska mångfalden, skriver lantbrukare Börje Berndtsson. Industrijordbruket med monokulturer utarmar jorden. Vi bör återgå till ett växelbruk med både djurhållning och växtodling. Och vi behöver mer kor som går på bete. De vegetariska monokulturerna är rent skadliga både för miljön och klimatet, avslutar Börje Berndtsson.
Kon motorn i biologisk mångfald
Att äta vegetariskt är inte lösningen på Jordens klimatproblem. Inte heller lösningen på människans näringsbehov. En orsak till det är att kon är motorn i den biologiska mångfalden. Det är istället det storindustriella jordbruket med monokulturer som är problemet. Världens livsmedelsproducenter av vegetabilier jagar pengar och effektivitet. Kvar blir utarmade jordar och jorderosion. Om 50 till 60 år är dessa odlingsjordar döda. Det som blir kvar är en jord fri från humus, som ingenting växer i. En utarmad steril materia som mer påminner om damm. Hela världen behöver ställa om till plöjningsfri odling. Odling av flerårig vall och bete i växelbruk. Då återför man näringen till jorden, matjordslagret blir tjockare och man fångar koldioxid. Om man gör en förgröning, det vill säga en bottenvegetation till vete och spannmål, så finns den kvar och fortsätter att ta upp koldioxid. Man ska alltså så flerårig vall och spannmål samtidigt, ha grässvålen kvar, och odla spannmålen i grässvålen.
Ekologisk obalans Djur och växtodling måste finnas på samma gård. Det fungerar inte att man skiljer växtodling från djurproduktion. Idag skiljer man på växtodlingsgårdar och nötproducenter. Det blir ett överskott av växtnäring på djurgårdar, och ett underskott på växtodlingsgårdar. Det blir en obalans i det ekologiska systemet, som ersätts med mineralgödsel. Industrins krav har lett till den ökade specialiseringen som i sin tur leder till problemen för den biologiska mångfalden. Den biologiska mångfalden gynnas av jordbruket. Men det gäller inte om man specialiserar sig på en växtodling med monokulturer, där man sprutar veteåkern med växtskyddsmedel och insektsbekämpning. Man sprutar jorden med gifter som man vet är giftiga även för människan. Det leder till en massa allergier och det finns teorier om att det också kan orsaka beteendestörningar som ADHD med mera. Man dödar sig själv till slut.
Friska jordar Förutsättningen för det mänskliga livet är att man har en odlingsjord som är levande och frisk. Om man använder gifter, år ut och år in, så dödar man också markens liv. Man talar om jordhälsa. En jord som innehåller miljarder och miljoner mikroorganismer, maskar och småkryp, är förutsättningen för fåglar och många andra djur. Det i sin tur är en förutsättning för odlingen, och därmed för mänskligt liv. Det är storskaligheten som är problemet. Men också specialiseringen. Att man skiljer på spannmålsgårdar och djurgårdar. Man odlar samma grödor på samma åker i 50 år. Om man odlar bönor mer än vart sjunde år då blir det sjukdomar på rotsystemet som gör att det inte blir några skördar. Sedan tar det flera år innan jorden blir frisk igen.
Mer kor En ko som går ute och betar, hon lyfter på svansen två till tre gånger i timmen, och den komockan som hamnar på backen, den föder ett stort antal äggläggande insekter som i sin tur förökar sig och lägger fler ägg och blir till mat till fåglar och andra arter. När vi hade kor här kunde vi inte ha öppet fönstret i fem minuter utan att det kom in tio femton flugor. Nu kan vi vädra i timmar utan att få in en fluga. Det kommer inte in några flugor längre. Det finns inga. Vi hade stora flockar med starar här. Dom är borta nu. Kon är alltså motorn i den biologiska mångfalden. Vi behöver en förgröning av världens odlingsarealer. Vi behöver mer kor, som går på bete, och helst i någon form av växelbruk. De vegetariska monokulturerna är rent skadliga både för miljön och klimatet. Det stora problemet är trots allt veganernas vansinniga utpekande av våra tamdjur som orsak till en apokalyptisk katastrof. Börje Berndtsson Lantbrukare, Varekil
I en rapport från verkligheten kan Westsidan avslöja att köttdebatten i Sverige delvis bygger på en bluff. Veganerna från Chalmers, som drog igång debatten, har missat en viktig detalj. Gräs lagrar kol när det växer. WESTSIDAN bad Märta Jansdotter, VD på Gröna Gårdar, förklara hur det hänger ihop. Korna äter av gräset. Det som kommer ur korna är alltså inte nettoutsläpp. Gräset och korna ingår i ett kretslopp. Och det är inte den enda missen.
Märta Jansdotter, VD på Gröna Gårdar, tror att den skeva köttdebatten kommer att skada näringen på sikt. De flesta fortsätter att äta kött. Foto: Westsidan.
Kornas påverkan överdrivs
Skev debatt missar inlagringen av kol
– De tror att kon är en bil, säger Märta Jansdotter, VD för Gröna Gårdar. Hon är kritisk till hur köttdebatten förs i Sverige, men tror inte att skadan för näringen är bestående. Vanligt folk går inte på propagandan, utan de flesta fortsätter att äta nötkött.
Vad alla inte har förstått är att gräset binder kol när det växer. Kon ingår i ett kretslopp, och det kon släpper ifrån sig innebär därför inte ett nettoutsläpp. Man kan alltså äta kött från kor som ätit gräs utan att påverka klimatet negativt. Påståenden om köttets påverkan på klimatet är därför överdrivna. För att få en mer nyanserad bild besökte WESTSIDAN gården Bjällansås och fick en intervju med Märta Jansdotter, VD för Gröna Gårdar. Bjällansås är det ekologiska lantbruket där hon växte upp. Tillsammans med hennes far, Jan Karlsson, samtalar vi om nötkött och den svenska debatten. I media har forskare från Chalmers, som själva är veganer, fått stort utrymme. En stor del av klimatdebatten har därför handlat om kor. Vilket påverkat den trend av mer vegetarisk mat som sveper över landet. Märta Jansdotter tror dock att det är en trend som kommer att gå över. Alla har inte gått på veganernas propaganda. De flesta fortsätter att äta kött, och konsumtionen av nötkött har inte minskat särskilt mycket, berättar Märta Jansdotter.
Lagrar kol Chalmersforskarna har i flera artiklar framställt korna som ett stort problem för klimatet. Men det finns stora brister i chalmersforskarnas analyser, förklarar Märta Jansdotter. De har bland annat kritiserat ekologiskt jordbruk på ett ovetenskapligt sätt. Sedan har de inte förstått detta med markanvändningen. Och vad som är möjligt och inte möjligt. Ekologisk produktion av nötkött finns ofta i skogs och mellanbygder, och den konventionella på slätterna. Det är därför naturligt att konventionell uppfödning har en högre avkastning. Att framställa det som ett problem, att kor får växa till sig långsamt, genom att påstå att de då hinner avge mer växthusgaser, då har man inte förstått att kolinlagringen i gräset som korna äter kompenserar för detta, förklarar Märta Jansdotter.
Märta Jansdotter med sin far, Jan Karlsson, grundare av Gröna Gårdar. Foto: Westsidan.
Ett kretslopp Kor är inget problem för miljön och klimatet om man föder upp djuren på rätt sätt. – Så länge de äter gräs förstår jag inte hur de ska kunna vara det. De cirkulerar ju bara kol. Och dessutom, stannar en del kol i backen, säger Märta Jansdotter. – Odlar du vall så sker en inlagring av kol, fortsätter hon. Det är alltså bättre för miljön med djur som föds upp på gräs. Vilket innebär att det är bättre för miljön med nötkött än med mycket annat kött. Tvärt emot vad som påståtts i debatten. – Ja, det skulle jag vilja påstå, säger Märta Jansdotter. Forskarna på Chalmers tar inte med kolinlagringen i kalkylen. Det är därför de hamnar fel. – De tror att kon är en bil, säger Märtas Jansdotter. De tror att det som kommer från korna är nettoutsläpp. – Sedan förstår de inte att merparten av det korna äter, är sådant vi människor inte kan äta. Kon äter i princip bara sådant människan inte kan använda som föda. Och på stora delar av den betesmark där det idag föds upp nötkreatur, går det inte att odla bönor eller spannmål.
”Vi åt mer kött förr” Forskarna på Chalmers, har säkert läst en massa, och skaffat sig teoretiska kunskaper. Men de vet inte hur det går till i verkligheten. Det är därför de hamnat snett, förklarar Märta Jansdotter. – De vill att allt ska vara stora odlingar av spannmål och bönor. Men det går inte, det blir en gigantisk monokultur. Det blir negativt för det naturliga systemet och för den biologiska mångfalden. Skadedjur kommer att öka. Det blir ingen balans i systemet, säger Märta Jansdotter. Kampanjerna mot kött har dock inte haft den effekt som köttmotståndarna avsåg. – Köttkonsumtionen har inte minskat särskilt mycket. Bara något kilo per person och år, säger Märta Jansdotter. Debatten missar också att vi faktiskt åt mer kött historiskt än vi gör nu. Vilket bland annat beror på att vi hade mer kor förr. – Vi hade 1,9 miljoner kor för hundra år sedan. Nu har vi ungefär 400 000 kor eller 500 000 nötkreatur. Andelen vilda idisslare var dessutom mycket större förr. – Det är därför jättesvårt att modellera. Klimatforskarna som larmar om kor och köttproduktion har därför inte hela bilden.
Kor från Gröna Gårdar går på bete en stor del av året och föds upp enbart på gräs och grovfoder. Alltså inga tillsatser av kraftfoder. Gröna Gårdar eftersträvar så naturliga förhållanden som möjligt. Foto: Gröna Gårdar.
FN ändrade sig FN bidrog till köttdebatten genom att först gå ut med felaktiga uppgifter. De påstod att korna stod för 15 procent av klimatutsläppen. Det visade sig vara fel. När FN sedan ändrade sig, fick de korrekta uppgifterna inte lika mycket genomslag i medierna. – Det senaste är nio procent, säger Märta Jansdotter. Men jämförelserna haltar. – För bilar och transporter tar man inte med tillverkningen, säger Märta Jansdotter. Vilket är lite märkligt med tanke på att ståltillverkningen är bland de absolut mest klimatpåverkande verksamheter vi har. – När det gäller korna tar man med allt, fortsätter hon. Köttmotståndare gör inte skillnad på kött som föds upp med helt andra metoder än i Sverige. Mer industriellt. Det går inte att jämföra dessa med en ekologisk köttuppfödning dominerad av betesdrift. Problemet är att man missar ett större perspektiv, förklarar Märta Jansdotter. Om man bara tittar på en gröda, och hur mycket marken avkastar, hamnar man fel. Ett problem som ökar om man dessutom missar kolinlagringen vid vallodling.
Betesmark på gården Bjällansås.
Negativa effekter Många kommuner, skolor, förskolor och myndigheter går på den här köttdebatten utan att kontrollera fakta. Man sväljer propagandan och går över till vegetarisk mat. – De gör sitt bästa utifrån vad de vet. Det är inget fel i det, säger Märta Jansdotter. – Men jag tror att det kommer att ha en negativ effekt. Särskilt när det gäller barn. Det är stora skillnader på näringsinnehåll. Kött innehåller fetter, kolesterol, aminosyror och vitaminer. Det finns tecken som tyder på att reproduktionssystemet påverkas också. – Även hjärnan behöver animaliskt fett. En portion nötkött innehåller dagsbehovet av nästan alla essentiella aminosyror. B-vitamin, järn mm Järnbrist är en av de vanligaste orsakerna till att människor slutar äta enbart vegetarisk mat.
Extrem nation En fråga är varför köttdebatten fått en sådan slagsida i Sverige. Vi sticker ut jämfört med många andra länder. – Vi är en extrem nation. Vi vill göra rätt, och det är ju inget fel i det, säger Märta Jansdotter. Men lite märkligt är det, med tanke på hur det ser ut i verkligheten. – Vi har en bättre köttproduktion än i många andra länder. Hon föreslår att de så kallade chalmersforskarna beger sig ut i verkligheten och funderar ett tag till. – Jag skulle vilja att de tog en promenad genom en beteshage, och funderar på hur den hänger ihop med deras forskning. – Den extensiva köttproduktionen har enligt dom den största påverkan. Att det som kommer från korna skulle vara nettoutsläpp, är ju inte särskilt vetenskapligt. – Det har ju lagrats in mängder med kol när gräset växer, säger Märta Jansdotter. Det är större problem med uppstallade djur, förklarar Märta Jansdotter, och skickar ett budskap till köttmotståndarna på Chalmers. – Försök inte ha förenklade lösningar på komplexa problem. Det är ungefär som att försöka laga en trasig drivknut med tuggummi, säger Märta Jansdotter och ler. Göran Åhrén
Märta Jansdotter är uppvuxen på den gården Bjällansås på Bokenäset. Foto: Westsidan.
FAKTA Märta Jansdotter VD Gröna Gårdar Utbildad på Handelshögskolan. Från Bjällansås, Bokenäset. Bor i Göteborg.
Gröna Gårdar Tre gårdar, på Orust, Bokenäs och Lyse, bildade AB Gröna Gårdar år 2001. Affärsidé: Smakrikt kött av god kvalitét. Betesdrift, ekologiskt, djuren föds upp på gräs. Kunder: Direktförsäljning till kund. Offentlig sektor. 40 gårdar är idag anslutna till Gröna Gårdar. Stora på nötkött, men säljer också lamm och kyckling.
”Inom kort kommer vi att ha skakat av oss villfarelsen att svenska kor förstör planeten”, skriver Sven-Arne Thorstensson i veckans krönika. Det finns en enorm potential i att öka livsmedelproduktionen i Bohuslän, om vi tar betesmark i bruk som inte används, liksom åkermark som ligger i träda. En rejäl satsning på att öka livsmedelsproduktionen, skulle dessutom ge många arbetstillfällen de kommande tio åren. ”Vi börjar med att fixa maten själva. Sedan får vi ta tag i resten.”
När krisen är över…
…fixar vi maten själva
Att väckarklockan har ringt och att det inte gick att snooza har de flesta nu blivit varse. Det blev ett otäckt uppvaknande när många upptäckte att de var delvis nakna. Nakna i säkerhet, i vårdtrygghet och delvis nakna när det gällde att fylla kylskåpet. Vi vet nu, att vi överskattat omvärldens förmågor till leverans. Med denna lärdom kommer mycket nytt och bra att födas. Vi kan inom kort börja bygga ett nytt säkrare och robustare system som ersätter vad jag vill kalla ”världens dyraste underkapaciteter”. Att vi kommer gå en ny värld till mötes står nog ganska klart. Den sköra världshandeln kommer att behöva säkras upp med inhemska buffertar, anpassade till ett delvis nytt samhälle.
Reviderad världsbild Den som om några månader fortfarande tror på att vi ska klara framtidens livsmedelsbehov med importerade groddar, bönor och linser, kommer att behöva revidera hela sin världsbild. För att bli robusta behöver vi kontinuerlig drift och lika kontinuerlig leverans som vi kan lita på. Och för att klara detta, behövs det stora investeringar i hela den svenska livsmedelskedjan, inom landets gränser. Redan nu i vår behöver vi sätta oss ner och diskutera hur. För potentialen finns att öka råvaruproduktionen ordentligt. Inom kort kommer vi att ha skakat av oss villfarelsen att svenska kor förstör planeten, och ha förstått att de är en viktig del för att kunna klara oss i tider som denna och kommande.
Enorma möjligheter Om vi tar ett nära exempel och tittar lite närmare på, det till stora delar extensiva bohuslänska jordbruket. Under årtionden har produktionen i snitt sjunkit på de cirka 70 000 hektaren åker och beten som finns tillgängliga i landskapet Bohuslän. Jag vill drista mig till att påstå, att det finns en enorm tillväxtmöjlighet från Strömstad i norr till Hisingen i söder. Om produktionen återupptogs på de cirka 5 000 hektaren bete som inte används, och all träda åkermark togs i effektivt bruk, så skulle vi kunna förse mer än 75 000 personer med nötkött. Om vi anstränger oss lite till kan vi dubbla detta. En sådan satsning skulle vid sidan av en ökad matproduktion ge ytterligare flera goda effekter.
Många arbetstillfällen Jag ser framför mig en enorm upprustning, där träd och sly avverkas till tusentals megavattimmar via värmeflis. Nya diken skall grävas, och gamla rensas. Nya staket skall monteras och tusentals kvadratmeter nya djurstallar byggas. Effekterna kommer att bli många arbetstillfällen under de kommande tio åren, och som ren bonus kommer vi få ett vackrare landskap, vart vi än åker. Att vi kommer att se detta inom kort, är jag övertygad om. Tiden är förbi då vi kommer att förlita oss på entrecoter som fötts upp på bevattnade åkrar i torra länder, som sedan kryddats med antibiotika, för att sedan transporteras hundra tals mil över i bästa fall öppna landgränser. Vi börjar med att fixa maten själva. Sen får vi ta tag i resten. Sven-Arne Thorstensson
När krisen är över, måste vi börja fixa maten själva, skriver Sven-Arne Thorstensson. Det finns en enorm potential i att utveckla jordbruket och livsmedelsproduktionen i Bohuslän. Det kommer dessutom att ge många extra arbetstillfällen.
Elsa Widding är civilingenjör utbildad på Chalmers i Göteborg. Hon har arbetat i energibranschen i 25 år, åt några av de största energibolagen, samt på Näringsdepartementet, där hon blev uppmärksammad för att ha försökt stoppa Nuon-affären. Sedan 2015 driver Elsa Widding ett eget företag. År 2019 gav hon ut boken ”Klimatkarusellen” efter att ha ägnat ett helt år åt klimatfrågan. Här berättar hon varför och vilka slutsatser hon har dragit. Hon är kritisk till medierna för att de överdriver hotet, och till klimatexperterna för att de vägrar debattera frågan.
”Vi har ingen klimatkris”
Överdrifter bakom larmen om klimatet
– Det viktigaste för mig är att frågan tål att diskuteras, och att man får komma till olika slutsatser. Elsa Widdings slutsats är att vi inte står inför en klimatkris. Och det gäller oavsett om IPCC har rätt eller fel.
– Min sammanfattning av klimatfrågan är att vi inte har någon klimatkris, säger Elsa Widding. Det första handlar om naturliga variationer i klimatet. – Även om man säger att det inte finns någon naturlig variabilitet, vilket är ganska självklart att det finns, utan att temperaturen enbart styrs i oss människor (som står för 3,6 procenten av total omsättning av koldioxid i atmosfären), så ser jag ändå ingen kris. – Den naturliga variabiliteten har alltid funnits tidigare, och de som hävdar att den nu har upphört att existera, har en tung bevisbörda. Den officiella synen är att människan orsakar hela ökningen av koldioxid i atmosfären, och att naturliga orsaker inte påverkar. – I klimatpanelens femte stora rapport sa man att det är minst 50 procent som skulle bero på människan. Men sedan har det blivit 100 procent. – Det andra är klimatkänsligheten. Även om vi förutsätter att det finns en mänsklig påverkan, innebär en fördubblad halt koldioxid en grads temperaturökning. – Finns det förstärkningseffekter? Eller försvagningsmekanismer. Klimatkänsligheten ser ut att ligga på maximalt 1,3 grader. En fördubblad halt ger 1,3 graders uppvärmning. – Och det är logaritmiskt förhållande dessutom. Det betyder att en ökning från 400 ppm till 800 ppm ger 1,3 graders temperaturökning. För att öka en grad ytterligare krävs en fördubbling från 800 till 1600 ppm. – Och så vidare. – Det är ingen fara med det. Även om klimatkänsligheten hade varit 3 så hade det tagit 118 år innan vi hade nått tvågraders-målet. – Oavsett om de har rätt eller inte, så står vi inte inför en klimatkris. Punkt slut, säger Elsa Widding.
Ingen konsensus
Elsa Widding har skrivit boken ”Klimatkarusellen” och planerar att skriva ytterligare en bok om klimatet. Här förklarar hon varför. – Det har blivit en så enorm polarisering. Och jag tycker att det är fruktansvärt att man inte ens får ställa frågor, och att det finns dom som tror på någon form av konsensus. Vadå konsensus? – Nästan alla är överens om att temperaturen har stigit. Det har pågått en temperaturökning sedan 1695, om man tittar på den äldsta temperaturserien och temperaturen har ökat med cirka en grad sedan mitten av 1800-talet. – Men hur stor den här ökningen är exakt, och vad temperaturen kommer att vara år 2100, råder det vitt skilda meningar om. Och dessutom vitt skilda uppfattningar om det finns någon anledning att försöka hejda koldioxidutsläppen.
Påståendet att forskarna skulle vara överens stämmer alltså inte. – Jag tycker det är bedrövligt att man inte ens får ställa frågor. Och att det inte får förekomma någon debatt. De som dominerar det offentliga samtalet om klimatfrågan tillåter ingen debatt. – Man får inte ens ställa frågor till de självutnämnda klimatexperterna. Tacka sjutton för att man reagerar. – Det här med barnen. Att man tutar i en hel generation att de inte har någon framtid. Och alla åtgärder som är verkningslösa. Det är bara för politiskt och för ovetenskapligt, säger Elsa Widding. – Jag har den största respekt för att man kan komma till olika slutsatser.
Mer analyser
Elsa Widding kommer själv från en akademisk familj. Hon har forskning och vetenskap i blodet. Därför reagerar hon när någon säger att klimatfrågan skulle vara färdigdiskuterad. Det strider mot allt hon lärt sig. Intrycket när man läser Elsa Widdings bok är att hon genomgått en process. Frågan är vad hon kommit fram till för slutsatser. – Det här är en fråga som vi måste diskutera väldigt mycket mer. Inte bara utifrån ett politiskt perspektiv, där vi säger att den är avgjord. Vi måste diskutera den utifrån ett mer vetenskapligt perspektiv, säger Elsa Widding. – Vi måste göra bredare analyser, och respektera att man kan komma till olika slutsatser. Bryta polariseringen. – Det återstår enormt mycket forskning innan vi förstår allt runt klimatet. – Exempelvis är det först sedan mitten av 1990 talet som forskarna har börjat förstå att klimatet på jorden sedan den senaste istidens slut inte alls har varit så stabilt som man tidigare har antagit. Klimatförändringar har lett till att civilisationer har gått under. – Sedan är det också min slutsats att vi inte står inför en klimatkris. Jag tror att det finns en påverkan från de mänskliga utsläppen, men den är ganska liten. Jag tror den försvinner i bruset från allting annat, och att den inte har så stor betydelse. – Sedan tror jag inte att det har så stor betydelse om det blir lite varmare. Varför ska den globala medeltemperaturen vara just 14 grader? Historiskt har den varierat mellan 12 och 22 grader.
Massiv fixering
I sitt slutord i boken skriver Elsa Widding om ”den massiva fixeringen vid fossil koldioxid…”. Orsakerna till denna ”massiva fixering” är dock ett känsligt ämne. Och hon vill helst inte prata om de politiska orsakerna. – Jag har massor av synpunkter naturligtvis, säger hon. Det är lätt att komma in på konspirationsteorier, och det är lätt att bli anklagad för saker, om man börjar spekulera. – Jag ser det som att det finns en dåtid, en nutid och en framtid. Men man blandar det här fullständigt. Vi vet mycket om dåtid, vi vet en del om nutid, baserat på data, men vi vet väldigt lite om framtiden, säger Elsa Widding. – Ändå tar man politiska beslut idag baserade på de här bristfälliga kunskaperna. – Vi struntar i det historiska. De alarmistiska förutsägelserna verkar inte heller slå in. – Vi ser inga konsekvenser av de här klimatteorierna. Vi ser över huvud taget inte någonting av det idag. Det finns ingenting som skiljer sig från det vi sett tidigare, säger hon. Elsa blir upprörd när hon berättar om hur hon själv blivit anklagad för att vara klimatförnekare, när hon citerat ur IPCC:s rapporter. – Det finns inte en journalist som själv har läst de här rapporterna, säger hon. – De bara kokar ihop någonting, och lurar människor. Fixeringen vid fossil koldioxid leder till att vi tappar bort andra livsavgörande frågor. – Vi har ett antal miljöfrågor som vi skulle kunna fokusera mer på. Miljögifter exempelvis. Hon nämner också barnadödligheten och fattigdomen i världen. – Det finns stora frågor. De kommer helt i skymundan. – Man pratar inte längre om några miljöfrågor. Man pratar om plast i haven. – Vi har ett gigantiskt avfallsproblem i vissa delar av världen.
Alltid ”worst scenario”
I boken skriver Elsa Widding om hur stor sannolikheten är för värsta tänkbara scenario. Den är väldigt liten. Ändå är det nästan bara ”worst scenario” som medierna pratar om. Media överdriver alltså hotet. – De beskriver det som om detta kommer att hända. De förstår inte att alltihop bygger på modeller, säger Elsa Widding. – Du kan få vilka resultat du vill i modeller. Vad du kan observera ur data, det är en väldig skillnad. När medierna väljer ”worst scenario” rapporterar de om något som ska inträffa år 2300, med en sannolikhet på fem procent. Enligt modellerna. – Det ska alltså inträffa någonting år 2300. Det är om 280 år. Om du backar 280 år, från idag, då blir det 1740. Och det är den bilden alla kör med, 280 år framåt i tiden, säger Elsa Widding. När detta kommer upp, exempelvis i radio, försöker klimatforskare ibland tona ner hotbilden. Men reportrar driver oftast på. De överdriver hoten. Elsa Widding är därför kritisk till medias hantering av klimatfrågan, och att journalister ofta intar en mer radikal ståndpunkt än forskare. – De är totalt okunniga. De saknar grundläggande kunskaper om fysik, säger hon. Medierna beskriver en datormodellering där något ska hända om 280 år, med fem procents sannolikhet, som om det vore ett faktum.
Naturliga orsaker
En orsak till att IPCC och alarmisterna hamnar så snett är att man inte tittar på de naturliga orsakerna till att klimatet förändras. Det Elsa Widding kallar den naturliga variabiliteten. – Det är det som är huvudproblemet. Det går inte att räkna ut hur stort bidrag människan står för. Ändå är det detta som är deras uppdrag, säger Elsa Widding. – Det finns mycket bra i IPCC:s forskning, men det är många forskare som hoppar av. Hon berättar om den kanadensiska undersökande journalisten Donna Laframboise som avslöjat allvarliga vetenskapliga brister i IPCC:s rapporter. I den fjärde rapporten skriver IPCC att man fortfarande inte kan modellera moln. – Det har inte blivit bättre, säger Elsa Widding. – Det räcker med cirka två procent mer moln för att radera ut hela effekten av det mänskliga bidraget av koldioxid. Det finns mycket som är bra i den femte rapporten, men sammanfattningen, som skrivs för politiker och media, stämmer inte. – Då känner man inte igen sig längre, säger Elsa Widding. Sammanfattningen förhandlar man fram. Det är inte vetenskapligt. – Det är i princip politiker som är utsedda av regeringarna. Till detta kommer att miljöorganisationer, folk med egna agendor, skaffat sig ett inflytande över IPCC.
Den kanadensiska journalisten Donna Laframboise har granskat IPCC.
Elsa Widding är också kritisk till de enorma summor som länderna ensats om att omfördela från rika till fattiga länder. 26 länder av 200 är givare, de andra är mottagare. – Mottagarna tycker det här är jättebra. De får ännu mer pengar, säger Elsa Widding. Sverige ska skicka totalt 600 miljarder kronor, 12-20 miljarder årligen till den här fonden under 30 år, som har sitt säte i Sydkorea. – Där sitter 200 personer med immunitet, och tar emot det här. Även miljöorganisationerna får pengar för att hjälpa till. Detta borde granskas, menar Elsa Widding, som är kritisk till journalisternas arbete även i den här frågan. – Om man tror att världen kommer att gå under, då är ju det här meningslöst ändå, säger Elsa Widding. – Ingen tror väl att utsläppen av koldioxid kommer att minska under de kommande tio åren. Och att temperaturen skulle påverkas, av våra försök att minska enligt parisavtalet, finns nog heller ingen som tror.
Tufft debattklimat
Debattklimatet i klimatdebatten är en känslig fråga. – Det är ingen debatt. Den enda regel som gäller är ”inga frågor”. – Om man inte anser att vi står på randen av stupet, så är man en dålig människa. Det spelar ingen roll vad man har för argument. – De så kallade klimatexperternas viktigaste regel är, inga frågor. Man får inte ställa några frågor till Johan Rockström eller till någon av de andra. – Ingen vill debattera med skeptiker. Ingen vill debattera med mig. Hade det varit vetenskap hade det gått att diskutera. Det här är pseudovetenskap eftersom man inte följer den vetenskapliga principen. Det finns ingen som har de absoluta svaren. – Finns det någon professor i fysik idag, som inte lever på forskningsanslag, som säger att vi lever i en klimatkris, säger Elsa Widding retoriskt. – Jag vet att det finns många som lever på forskningsanslag som säger det. Man får inga forskningsanslag om man säger att det inte finns någon klimatkris. Det är alltså politiskt styrt. – Absolut. Det är politiskt styrt, säger Elsa Widding. Hon vet att många är skeptiska men de flesta vågar inte säga något. – Flera näringslivstoppar upplever att det här är överdrivet, de förstår hur orimligt det här är, men de blir väldigt snabbt påhoppade, och dom har svårt att bemöta detaljer. Många upplever att det inte går att prata om det här. Till det bidrar att man blandar ihop olika temperaturserier och data. Man jämför äpplen med päron. Satellitmätningar jämförs med markmätningar, där data under vissa perioder är mycket osäkra. – Satellitmätningar mäter mot referensperioden 1981-2010, medan GISS är markmätningar med en referensperiod 1951-1980, och där data är mycket osäkra, säger Elsa Widding. – Lägg därtill att GISS är den temperaturserie där man i störst omfattning korrigerar i historiska data. Man sänker historiska temperaturer, och ökar temperaturdata efter år 2000.
Skäms över Chalmers
– Det handlar om att försöka komma närmare sanningen, säger Elsa Widding. Hon har själv drabbats av påhopp i media. – Jag har blivit ifrågasatt om jag tillhör högerextrema krafter, och jag blev förbannad och tyckte det var oförskämt. Hela min drivkraft har varit att få igång ett samtal om de här viktiga frågorna. Jag har ingen egen vinning i det här, säger Elsa Widding. – Jag känner så många inom vetenskapen som har en helt annan syn på den här frågan. Inte bara i Sverige, utan i Norge och Danmark och många andra länder. – Det är så mycket felaktiga bilder. Det påverkar våra barn. – Vi kan använda pengarna bättre än att skicka dom till Sydkorea. Projektet på Chalmers där man börjat forska på sambandet mellan klimatförnekelse och högerextremism gör Elsa Widding upprörd. – Jag skäms över Chalmers. Jag skäms över att jag gått på skolan. Jag skäms över att min pappa har jobbat som professor där. Jag skäms över att min syster gått på skolan. Jag skäms över hela Chalmers. – Förr fanns det en stolthet över skolan. Det här svärtar ner allt annat som Chalmers gör. Det är så fruktansvärt illa. Det har ingenting med forskning att göra. Jag undrar om de blivit lurade in i detta? – De borde istället ägna sig åt att läsa på och lära sig något. Sätta sig in i frågan. – Om de satt sig in i data och observationer om klimatet, så hade de varit lika skeptiska som jag. – Chalmers håller på att förstöra sitt rykte fullständigt på grund av de här personerna. Om det får fortgå kommer Chalmers rykte snabbt att urholkas.
”Rädda klimatet?”
Elsa Widding har arbetat som rådgivare i energibranschen. Sedan boken kom ut hinner hon inte med mycket annat. – Jag har fått tacka nej till alla rådgivningsuppdrag. Jag jobbar bara med det här. 60 timmar i veckan. – Jag håller på att bygga upp en organisation, för en bredare och mer vetenskaplig syn på klimatet. Man måste kräva en bättre analys. – Jag hoppas att svensk näringsliv ska våga ta del av den. Helst skulle man hoppas att de skulle driva detta. Men de vågar inte ännu. – Det blir för dyrt för företagen utan att klimatet påverkas det minsta. Många tjänar givetvis också pengar på klimatfrågan. Vi kommer in på köttdebatten. Kan man rädda klimatet genom att sluta äta kött? – Sverige står för en dryg promille av de mänskliga utsläppen av koldioxid. Vi kommer inte att påverka klimatet om vi så stänger ner allting. – Våra utsläpp är bara en bråkdel av ökningen i Kina. Man måste förstå vad som är stort och smått. Man lurar barn att tro att de kan rädda klimatet genom att sluta äta kött. – Det är det man är rädd för, att man bara gör en massa ogenomtänkta meningslösa åtgärder.
Uppläxad av rektor
– Ingenting får ifrågasättas. Detta tål inte kritisk granskning. Vi håller på att lämna kunskapssamhället. Vad blir det då, undrar Elsa Widding retoriskt. Hon berättar hur en förälder ringde henne och berättade om sin 12-årige son som blev intresserad av klimatfrågan och pratade om det i skolan. En lärare sa att du får ha vilken åsikt du vill, men du får inte prata om det. När han gjorde det ändå, var det en elev som skvallrade. Pojken blev inkallad till rektorn och uppläxad för att han hade ”pratat om klimatet i alla fall”. – Vad påminner det här om, frågar Elsa Widding. – Det är tyskar som hört av sig till mig, äldre tyskar. De jämför med Tyskland på 1930-talet. Man hjärntvättade barn, och förde fram barn, i propagandan. – Det är skrämmande. – Vi har en skyldighet att få stopp på den här negativa utvecklingen. Barnen är också målgruppen i Elsa Widdings nästa bokprojekt. – Barn indoktrineras så kraftfullt. Och jag tycker att de behöver ta del av hur det ser ut i verkligheten. Vetenskapen bakom det här. – Att man får en mer balanserad syn på de här klimatfrågorna. Det är bra för barnen och för deras föräldrar. Elsa Widding skriver boken tillsammans med Staffan Mörner. Hon berättar att han är en väldigt duktig pedagog, och att det var därför hon ville ha med honom i det här bokprojektet. Men Elsa Widding kommer att låta flera sakkunniga läsa texten innan boken går i tryck. – Det här kommer att skickas på remiss till minst en handfull professorer, säger hon. – Det viktigaste för mig är att frågan tål att diskuteras, och att man får komma till olika slutsatser. Är det rimligt att ett skolbarn blir inkallad till rektorn, och uppläxad för att han har pratat om klimatet?
Myten om konsensus
Hur kan man göra 102 klimatmodeller med olika utfall, och och sedan säga att alla ska vara överens, undrar Elsa Widding. – Man måste skilja på vad som är dåtid, nutid och framtid. – Framtiden vet vi lite om. Och vi kan inte modellera moln och konvektion. Det är omöjligt att få det här att stämma. (Konvektion: gasernas rörelser i atmosfären) – Två procent mer moln så är hela den här effekten borta, säger Elsa Widding. – För 160 miljoner år sedan hade vi 2000 ppm. Sedan föll det. Vi har kravlat oss runt på de här låga nivåerna. Hon hänvisar till forskare som visat hur koldioxidhalten gått upp och ner tidigare. Bland annat på grund av vulkanutbrott. – Vad är det för koldioxidnivå vi vill ha, säger Elsa retoriskt. – Hur mycket lägre koldioxid ska det bli? – Vi har haft tio värmetoppar under holocen. Vi har haft tretusen år av fallande temperaturer. Klimatet förändras i cykler med tusen års intervall.
Skogen gynnas
Skogsbruket gynnas av högre koldioxidhalter. Tillväxten ökar, förklarar Elsa Widding. – Om nu skogsproduktionen har ökat så mycket , hur hotad är skogen av en lägre koldioxidhalt, undrar Elsa Widding. Vad blir konsekvensen om vi pressar ner koldioxidhalten. – Vad är det för koldioxidhalt man vill nå. Är det 280 ppm? En högre koldioxidhalt gynnar skogsproduktionen. Om vi pressar ner koldioxidhalten vad händer då med tillväxten i skogen. – Näringsupptaget blir sämre, kommer de att säga, säger Elsa Widding. Elsa tror inte på det. – Varför var dinosaurierna så stora då, invänder hon. – Hur mycket mindre skog får det bli? Hur mycket lägre koldioxidhalt får det bli, och hur påverkar det i så fall tillväxten i skogen? Elsa Widding berättar att hon är medlem i KD, Kristdemokraterna. Hon vill gärna ha med det. Men samtidigt betonar hon att hon inte har några politiska ingångar i det här. Och inga egna intressen heller. Hennes ingång i klimatfrågan är helt och hållet vetenskaplig. Och hon har skaffat sig ett närverk av professorer som hon samarbetar med. Och så kommer hennes slutord: – Vi ska inte göra verkningslösa åtgärder. Det har till och med riksrevisionen påpekat nu. Att allt vi gör är i princip verkningslöst för klimatet.
Barnen viktigast
Det viktigaste är hur detta påverkar barnen, summerar Elsa Widding, och så gör hon en prioritering: 1. Barnen – är det rätt att skrämma barnen att att världen håller på att gå under när så inte är fallet? 2. Yttrandefriheten – är det rätt att man inte får tänka och yttra sig fritt längre? 3. Pengarna – är det rätt att satsa enorma summor skattepengar på verkningslösa åtgärder? Slutligen kommenterar hon den australiensiske forskaren Peter Ridds öde. Elsa Widding träffade honom i Oslo under en klimatkonferens. Peter Ridd försvarade bönderna i Queensland. Miljölarm och krav på åtgärder hotade en hel näring, men det mesta var baserat på överdrifter. Bara en procent av korallerna öster om Queensland påverkades av sediment från floderna i inlandet. Peter Ridd, som forskat på korallrevet i många år, bevisade motsatsen. Han fick sparken för att han gick ut i media och hävdade att Stora Barriärrevet mådde bra. – Varför ska han inte kunna ha den åsikten när han har jobbat på Stora Barriärrevet i 30 år, frågar sig Elsa Widding. – Det blir ett väldigt förljuget samhälle. Göran Åhrén
Människan påverkar givetvis klimatet på flera sätt. Genom att förändra naturen och markytan, ändras mängden solinstrålning som når jordytan, och till exempel städer får sitt eget varmare klimat. Förbränningsmotorer i fordon, fabriker, vägar, tunnlar etc. släpper ifrån sig värme.
Även genom fossilförbränning bidrar människan till en ökad andel växthusgaser i atmosfären vilket också kan bidra till globala klimatförändringar. Det är dock oklart med hur mycket. Sedan slutet av den lilla istiden (slutet av 1800-talet) har klimatet ur ett historiskt perspektiv varit stabilt med en långsam uppvärmning på cirka en grad Celsius. Ur data och observationer faller den moderna uppvärmningen sedan mitten av 1800-talet helt inom ramen för naturlig variabilitet.
Det finns heller ingenting som pekar på att dagens uppvärmning skulle kunna få så negativa konsekvenser som medierna och politiker försöker göra gällande. Under historien har det ofta varit förändringar i nederbörden än i förändringar i temperaturen som inneburit problem för människor. Torka har varit den största boven i dramat. Klimatet är ofta oförutsägbart under en övergångsperiod från ett klimat till ett annat. Det gör det väldigt svårt för människor att planera hur de ska hantera klimatförändringar eftersom klimatet växlar fram och tillbaka i tvära kast. Elsa Widding
Historikern Per Bolander har läst på om gräsbränder i Australien. Gigantiska bränder drabbar Australien med viss regelbundenhet. Och bränderna har många orsaker. 1851 brann fem miljoner hektar exempelvis. ”Svarta fredagen” 1939 är en av de värsta katastroferna i Australiens historia. I ett historiskt perspektiv kan inte ”global warming” vara den enda orsaken till att det brinner i Australien. Det kan vara bra att ta reda på fakta innan man skriker ”Världen brinner upp”, skriver Per Bolander.
Lögn, förbannad lögn och gräsbränder
Fakta ger en annan bild av bränderna i Australien
För den som följt de senaste månadernas rapporter från bränderna i Australien måste det se ut som om hela landet brunnit upp, koalorna dött ut och bara någon enstaka känguru klarat sig. Och det beror naturligtvis på klimatkrisen, den globala uppvärmningen. Som i sin tur naturligtvis beror på människans aktiviteter. Som i sin tur leder till temperaturer högre än någonsin och bränder värre än någonsin. Eller hur? Nja, låt oss undersöka FAKTA (jag vet, det är inte populärt bland vissa aktivister) innan vi kastar oss i famnen på Greta.
Lite lögn
På Nya Zeeland kunde man för ett tag sedan se en fantastisk syn på himlen. Röken från enorma bränder i Australien, över 2000 kilometer bort, skapade blodröda solnedgångar och aska som föll på Sydöns glaciärer. Som framgår av bilden var det ganska vackert att titta på. Så när togs då bilden i fråga?
Lögner om bränder: En blodröd solnedgång på Nya Zeeland. Inte 2019, utan 1966.
Det måste väl ha varit förra året 2019 då media upphetsat skrev att nyzeeländarna för ”första gången” kunde se skenet från bränderna på himlen? Men nej, svaret är att fotot togs 1966, för mer än ett halvsekel sedan. Och det var inte någon ovanlig syn, tvärtom. Med jämna mellanrum kan ”the kiwis” njuta av vackra solnedgångar som reflekterar någon miljon hektar buskar och träd som går upp i rök.
Lite historia
Det började fredag den trettonde, oroväckande nog. Mitt i januari, den australiska sommaren. De årliga gräsbränderna spred sig med blixtens hastighet och täckte snart en yta på mer än två miljoner hektar. Värst drabbat var delstaten Victoria i sydöstra delen av landet. En statlig kommission skrev senare att det verkade ”som om hela delstaten stod i lågor fredag den 13 januari”. Aska från bränderna föll ner på Nya Zeelands glaciärer och gav som vanligt nyzeeländarna vackra solnedgångar. Även delstaten New South Wales drabbades hårt och miljonstaden Sydney omringades av lågorna där flera förstäder antändes. Bränderna spred sig därefter glatt vidare till South Australia och huvudstaden Canberra. En beskrivning från 2019? Nej, den ”svarta fredagen” inträffade 13 januari 1939! För åttio år sedan. Innan det andra världskrigets utbrott. Faktum är att skadorna från japanernas bombningar av norra Australien under kriget var småsaker om man jämför med svarta fredagen.
Lite mer historia
Värmen var fruktansvärd. Senare sa folk att det kändes som att befinna sig i en ugn. Temperaturer på över plus 47 grader uppmättes. Den extrema torkan, i kombination med höga temperaturer och kraftiga vindar, fungerade som en stubintråd. Bränderna omfattade till slut över fem miljoner hektar, nästan Belgiens och Hollands sammanlagda yta. På nytt var det delstaten Victoria som drabbades värst. Ett vittne skrev: ”På något obegripligt sätt svepte bränderna in hela landet i ett lakan av eld – våldsamt, ohyggligt och oemotståndligt”. Denna dag, den ”svarta torsdagen” 6 februari, var i sanning ohygglig. Men vilket år skedde det? År 1851. Så varför fick världen i övrigt inte veta mycket om detta? Svaret är naturligtvis för att det inte fanns någon satellit-TV 1851 och ännu mindre några sociala medier. 1851 fanns det bara ett industriland i hela världen, Storbritannien. Följaktligen var utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser minimalt i jämförelse med idag. Ändå denna klimatkatastrof. Inget nytt under solen, skulle man kunna säga.
Enkel förklaring
Om gigantiska bränder drabbat Australien i hundratals år, kan förklaringen uppenbarligen inte vara den globala uppvärmningen. Så varför skedde och sker det? Många av de växtarter som växer i Australien, som akacia och eukalyptus, är extremt lättantändliga och brinner oerhört kraftigt och snabbt. Landets klimat är bland det torraste och varmaste i världen, och i kombination med starka vindar från återkommande orkaner, kan förhållandena för jättebränder knappast bli bättre. Till detta kommer den europeiska kolonisationen. Aboriginerna, ursprungsbefolkningen, hade lärt sig att göra upp eld efter att först ha skapat en liten brandgata, och ha ständig brandvakt. De brittiska nybyggarna förstod inte detta utan lät fotogenljus brinna okontrollerat, slängde cigarrettfimpar o s v med förödande konsekvenser. Det kan vara bra att ta reda på fakta innan man skriker ”världen brinner upp”! Per Bolander
När miljöprofilen Göran Värmby publicerade en krönika om klimatet i GP och på Westsidan i mitten på februari, där han kräver mer realism i klimatfrågan, blev reaktionerna mycket starka. För att bemöta kritiken har han nu skrivit ett förtydligande och en fördjupning av sin kritik av bland annat IPCC och hur klimatfrågan hanteras.
”Varför så upprörda?”
Göran Värmby: Mitt svar på kritiken
Min krönika, som publicerades i GP den 7 februari, uppmanar jag till mer realism i klimatfrågan. (Publicerades på Westsidan någon dag senare) Det blev mer reaktioner än på någon annan av de sex krönikor jag skrivit tidigare, både positiva och negativa, vilket är bra och förhoppningsvis stimulerar till debatt. Dock blev jag något överraskad av hur känslig denna fråga är för många. Den aggressiva tonen i många inlägg var anmärkningsvärd. Många inlägg på Twitter, men även på GP:s kommentarsfält, krävde att GP censurerar denna typ av inlägg som behandlar mycket komplexa frågor. Vilka fler frågor är inte komplexa? Flera kräver en förhandsgranskning (av vem kan man undra). Jag anklagas för att sprida desinformation, lögner, falska och lösa rykten, konspiration, osaklig gammal skåpmat med mera. Mitt inlägg är på samma nivå som ”att jorden är platt”, att ”månlandningen ej ägt rum”, och ”att rökning ej orsakar cancer” enligt flera tweets.
245 kommentarer Jag uppmanas att svara på flera inlägg och kommentarer. När jag kollar på nätet en vecka efteråt ser jag att det är 245 kommentarer. En av dom skriver: ”Annars en bra diskussion – har GP någonsin fått en sådan respons på en ledarartikel? ” Det jag skriver är inte någon ledare, som många tycks tro. GP har inget egentligt ansvar för en krönika, jag väljer själv vad jag vill skriva om. Jag försöker i detta inlägg ge svar och kommentarer till den kritik jag fick på sociala medier, inklusive GP:s kommentarsfält för att visa att jag tar frågan och kritiken mot min krönika och mot min inställning på allvar. Hörde bland annat från gamla ”miljövänner”: ”Vad har hänt med Göran?” Nästan så att jag får lite dåligt samvete – jag som jobbat för miljöskydd i hela mitt liv. Ska jag motarbeta åtgärder mot klimathotet?
Problem negligeras Svaret är att jag definitivt inte motarbetar åtgärder för skydd av miljön och en mer ”hållbar utveckling”. Snarare anser jag att vi måste öka insatser mot miljögifter, luft-, vatten- och avfallsföroreningar – som tyvärr döljs av klimatfrågan. Som är ett glasklart ”bevis” på hur Västvärldens ”outsourcing” av miljöfarlig produktion till fattiga utvecklingsländer negligeras av media, näringsliv och politiker. Satsningar och debatt idag handlar nästan enbart om klimat och har en helt orimlig slagsida som jag ser det – när vi jämför med vad vi försummar inom andra områden. Man struntar nästan fullkomligt i den pågående miljöförstöringen av hälsa, flora, fauna, mark, vatten och luft – om vi jämför med den enorma fokuseringen på klimatfrågan. Se bara på EU:s budget. Kort kan man sammanfatta det jag skriver i krönikan så här: Vi har en uppvärmning och mänsklig påverkan – frågan är hur mycket? Det finns anledning till kritik mot FN:s klimatorgan IPCC. Media granskar inte t ex klimatmodellernas felaktiga ”prognoser”. Det behövs en öppen debatt, mer realism, mer fakta. Sverige har redan gjort mycket. Vi bör arbeta mer realistiskt, inte minst i utvecklingsländer.
Varför så upprörda? Min kritik mot IPCC får mest kritik. Speciellt att jag nämner de tre exemplen som av många betraktas som skandaler: Hockeyklubban, Himalaya och Climategate. De är ”gammal skåpmat”, kritiken är oberättigad och min kritik mot IPCC anses överhuvudtaget ”utan substans”. Även min kritik mot klimatmodellerna sågas. I övrigt ser jag inte många invändningar i sak. Tycker därför det är märkligt att så många är så oerhört upprörda. De kräver nästan mitt och GP:s ledarredaktions huvuden på ett fat. Jag får en känsla av att kravet för att överhuvudtaget få yttra sig i denna fråga är att man ska instämma i ”alarmisternas” uppfattning. Mitt svar på all denna kritik är följande: Då min krönika inte preciserar detaljer om IPCC-kritiken när det gäller de tre olika fallen jag nämner – Hockeyklubban, Himalaya och Climategate – kan jag hålla med om en viss oklarhet, för den som inte är insatt. Det beror dock på det synnerligen minimala utrymmet i en krönika med endast 3000 tecken. Eftersom kritiken mot just IPCC verkar vara en så känslig fråga börjar jag med en mer allmän genomgång av deras upplägg och organisation. Någon påstår att jag påstår att ”allt fler lämnar” IPCC. Så här skrev jag: ”Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC.” Viss skillnad eller hur? I och för sig är det rätt många som lämnar eller kritiserar IPCC, jag kan räkna upp 39 tunga professorer och klimatforskare som arbetat med IPCC och som är mycket kritiska mot arbetsmetoder och slutsatser. Vet dock inte om de lämnat IPCC i förtid, eller slutat på ett normalt sätt, då uppdraget varit utfört.
John Christy, en av alla forskare som lämnat IPCC.
Bland dessa märks John Christy som vittnat i amerikanska senaten flera gånger. Han har varit statsklimatolog i Alabama och givit ut mer än 100 ”peer-reviewed” publikationer. Christy har också varit huvudförfattare för ett kapitel i IPCC:s tredje rapport 2001. En annan ”kändis” är Dr Richard Lindzen, professor i meteorologi vid institutionen för Atmosfärfysik vid Massachusetts Institute of Technology och tidigare ”expert reviewer” för IPCC. Förutom dessa 39 forskare finns det ytterligare 60-70 forskare, varav de flesta är klimatforskare eller har koppling till klimatforskning, som är mycket kritiska till IPCC´s arbete. T ex en av världens främsta forskare Dr Freeman J. Dyson, 96 år gammal, kollega till Einstein, Emeritus Professor of Physics, Institute for Advanced Studies, Princeton, N.J. Dessutom 3 nobelpristagare (som dock inte är klimatforskare): Dr. Ivar Giaever, Physics, Stanford University Physicist Dr. Robert B. Laughlin, Dr. Gary S. Becker, University Professor of Economics and Sociology at the University of Chicago. Hur många nobelpristagare eller framstående klimatforskare finns det som anser att människan till allra största delen orsakar pågående uppvärmning och att det innebär en kommande katastrof?
Politiskt styrd Att IPCC är en politiskt styrd organisation förnekas av flera. Märklig inställning, det är bara att kolla på deras hemsida. IPCC betyder Intergovernmental Panel on Climate Change” och styrs av de 195 regeringar och deras representanter som är medlemmar i FN. Och att det inte är någon opartisk vetenskaplig institution borde alla vara rätt överens om. Den etablerades av World Meteorological Organisation (WMO) och United Nations Environment Panel (UNEP) 1988. Så långt jag kunnat utröna är IPCC:s uppgift redan från start att enbart studera och rapportera sambandet mellan klimatförändringar och mänsklig aktivitet. Dvs aktiv forskning av naturlig påverkan från solen, kosmisk strålning, planeters inverkan m m ingår inte i uppdraget vad jag kan förstå. Har någon sökt medel för sådan forskning och fått dem beviljade? Vågar någon söka sådana medel idag då risken för att stigmatiseras som ”klimatförnekare” är uppenbar? Ge mig en enda exempel t ex här i Sverige, där någon bedrivit sådan forskning på något av våra universitet.
Två forskare sparkas Det finns två världskända forskare – från Kanada respektive Australien – som jag träffat som båda fått sparken från sina respektive universitet då de forskat och kommit fram till slutsatser som går emot att klimatförändringarna ligger bakom vissa befarade allvarliga effekter. En av dom har refererats här på Westsidan. Det märkliga är att detta inte har rapporterats i traditionella media. Högsta beslutande organ, där utformning av sammanfattande rapportering avgörs, är IPCC Plenary, med representanter från 195 olika länder, som har ett sekretariat till sin hjälp. Man sammanträder minst en gång per år. Även representanter från miljöorganisationer deltar. Ordföranden och vice ordförandena i Plenary är med i flera grupper i de olika nivåerna. Nivån under Plenary utgörs av IPCC Bureau med 34 medlemmar som förbereder ärenden för Plenary gruppen, och som utses av Plenary. De ska utses med hänsyn till geografisk och vetenskaplig kunskapsfördelning. Härunder arbetar en Executive Committee som tillsammans med ovan nämnda sekretariat samordnar och organiserar hela arbetet, med framförallt kontakten med de fyra underliggande Working Groups, som arbetar med olika delfrågor, som i sin tur med hjälp av sina respektive Technical Support Units samordnar och leder det vetenskapliga arbetet i respektive Working Group. Längst ner, på en sjätte nivå, i denna stora organisation finns delrapportförfattare, deltagande forskare och granskare. Ovanstående har jag hämtat från IPCC:s hemsida och är en mycket översiktlig beskrivning.
Trovärdigheten skadad Detta politiska upplägg, där man egentligen ”röstar om” vad som ska sägas till beslutsfattare och media, har flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC och hela miljöfrågan, där klimathotet är en av flera viktiga frågor. Det kan handla om både att lyfta respektive tona ner vissa resultat och slutsatser. Obs! Jag är medveten om problematiken när ”tjänstemannaväldet” styr politiken, kanske i många fall det största problemet. Det kanske allra märkligaste är att IPCC inte granskats av en enda kritisk journalist i Sverige. I alla fall inte vad jag känner till, och definitivt inte av någon journalist från något av våra stora etablerade media. Ett sådant behov borde alla hålla med om med tanke på den betydelse IPCC´s arbete har, såväl miljömässigt som ekonomiskt. Följande har jag hämtat ur den enda kritiska granskning som jag känner till: Journalisten Donna Laframboises bok ”The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert”.
Miljöaktivister i IPCC Många deltagare i klimatpanelen (Plenary med flera grupper) är tillsatta för att skapa regional och global representativitet, inte för att ”toppa laget” med bästa experter. Intressant notering är att många aktivister från miljöorganisationer har stort inflytande, även på högsta nivå. Hur ser det ut med vetenskapligt granskade och publicerade artiklar? Granska innebär ”peer-reviewed”, vilket betyder att ett visst antal andra forskare inom det aktuella kunskapsområdet granskar den aktuella rapporten och dess slutsatser. Av 18 531 referenser i rapporten 2007 var 5 587 inte ”peer-reviewed”. I 21 av 44 kapitel (48%) var färre än 60% av referenserna granskade vetenskapliga artiklar. En del av dessa är legitima referenser till exempelvis statliga utredningar och liknande, men i många fall handlar det om rapporter som måste betraktas som partsinlagor från miljöorganisationer som WWF World Wildlife Fund och Greenpeace. Enligt den australiske klimatdata-analytikern Dr John McLean är det få forskare som är aktivt inblandade i processen med avgörande bedömningar. Ta t ex IPCC:s och klimatpanelens centrala slutsats, d v s att människan högst sannolikt är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950. IPCC vilseleder oss till att tro att denna slutsats stöds av en majoritet av granskare/experter. Sanningen är att av 23 oberoende granskare/experter var det bara 4 som stödde denna inställning i samband med en rapportering (vilken har jag inte lyckats få fram). Jag ska inte trötta ut er läsare med mer detaljer om IPCC:s arbete. Läs gärna istället boken av Donna Laframboise. Till skillnad från många av de som är klimataktivister har jag under mina ca 50 yrkesverksamma år en omfattande erfarenhet av myndigheter, näringsliv, miljörörelse och politik. En av mina vassaste journalist-kamrater (från den gamla goda tiden då media granskade beslutsfattare med knivskarp skärpa – förnamnet börjar på A) brukade alltid säga: ”myndigheterna ljuger alltid – då det är känsliga frågor”. Jag tyckte han var lite väl negativ, på den tiden jobbade jag på länsstyrelsen i O län.
Hockeyklubban Hockeyklubban är ett diagram över temperaturen på jorden de senaste 2000 åren framtaget 1998-99 av en av de ledande forskarna för IPCC, Michael Mann. Kurvan/diagrammet/grafen fick sitt namn genom att den liknar en liggande hockeyklubba med ”bladet” representerande den kraftiga temperaturhöjningen i slutet av perioden. Den fick ett oerhört genomslag i media och bland beslutsfattare, chockade många och gav verkligen intryck av att det enbart är människans påverkan som driver temperaturhöjningen. Den fick dock omfattande kritik på grund av att tidigare kurvors värmeperioder – t ex Medeltidens – suddades bort och ersattes av lägre temperaturer genom att använda vissa träds årsringar som bevis bakåt i tiden för temperaturnivåer. Flera av mina kritiker menar dock att den numera är OK igen, att den fått en återupprättelse och att det nu finns ett 30-tal ”hockeyklubbor” som visar att nuvarande uppvärmning är exceptionell. Kort svar: Hockeyklubban publicerades första gången 1998, togs med i IPCC:s tredje rapport 2001. Därefter togs den bort i den fjärde rapporten 2007 på grund av den massiva kritiken – enligt uppgift jag fått. Någon påstår att den är med där.
Ingen hockeyklubba När jag kollar i en av IPCC:s delrapporter – från en av de fyra (!) Working Groups (WG) – som ingår i AR5, dvs IPCC:s femte rapport (AR betyder Assessment Report) år 2013 – som är på 1552 sidor (!) finner jag ett diagram/graf som representerar temperaturutvecklingen de senaste 2000 åren. Där ser man inget av någon ”liggande hockeyklubba”. Se själva diagrammet nedan.
Ett mycket stort problem för oss vanliga ”dödliga” som inte själva är forskare är den enorma mängden data, t ex om temperaturens utveckling över längre tidsperioder. Ta bara ovan nämnda delrapport på 1552 sidor. Det är en omänsklig uppgift att sätta sig in i alla dessa data. Vad ska man tro på? Hur ska man tolka ? Att vi enbart ska acceptera och tro på IPCC´s redovisningar är väl ingen särskilt sund vetenskaplig inställning med tanke på hur komplex frågan är. Och med tanke på all den kritik som kommit fram.
Justerade data Ta bara alla dessa ”justeringar” av gamla eller nya temperaturvärden. Ser några exempel på en hemsida http://www.klimathotet.com. Gå in själva och kolla. I de flesta grafer jag kollar är det omöjligt att skönja några trender. Varför görs alla dessa justeringar? Självfallet finns det någon anledning. Men har någon kritiskt granskat alla dessa justeringar? En kurva från NASA som sällan visas är den över USA´s medeltemperatur sedan 1895, där man kompenserat för stora städers ”uppvärmning” . Här syns ingen speciell temperaturhöjning. Och USA representerar ett område som ungefär motsvarar hela Europa. Det är nästan så att jag blir lite skeptisk till denna NASA-kurva med tanke på att det trots allt är bevisat att jordens medeltemperatur har ökat med ca en grad sedan Lilla Istidens slut i mitten av 1800-talet.
Himalayaskandalen Här erkänner många att ett fel begicks när IPCC rapporterade om en kraftig kommande nedsmältning av bergkedjans glaciärer. Men menar att det var en liten sak, möjligen ”pinsam”. Det är i själva verket inte alls någon liten sak. Via media förstorades denna nyhet upp och blev ”förstasidesstoff” i de flesta media, såväl i Sverige som i andra länder. Och här har vi ett stort problem: medias enligt min mening mycket ensidiga rapportering som i stort sett enbart för fram alarmistiska nyheter. Det räcker med att någon rapporterar en temperatur på + 18 grader på Antarktis (för några dagar sedan) så blir det en stor nyhet via Guardian, TT, Expressen med flera stora media. Utan att berätta var, när, hur. Att temperaturen mättes på ön Seymour Island som i och för sig är en del av Antarktis, och ligger ca 150 mil från själva fastlandet nämns inte. Motsvarar Umeå under sommartid eftersom det är sommar nere vid Sydpolen och Antarktis. Inte ens i SVT/Rapport nämns några detaljer. Ingenting nämns heller om att temperaturen är ca minus 30 grader över större delen av kontinenten. Vid Sydpolen var det minus 41 grader. Detta är ett mycket tydligt exempel på varför jag börjat bli skeptisk till de larm som kommer hela tiden i media, många gånger via IPCC inför en klimatkonferens. Här borde många som är seriöst engagerade i klimatfrågan fundera. När man på de s k alternativa media läser om köldrekord eller låga temperaturer i olika länder eller regioner rapporteras i stort sett ingenting. Är det då konstigt om folk börjar undra vad som egentligen händer? Jag kan ge fler avskräckande exempel… …
Climategate Flera menar att Climategate handlar om stulna mejl och att flera kommittéer utrett det hela och inte hittat något forskningsfusk. Visst, det stämmer nog att det inte var något direkt forskningsfusk. Det allvarliga var inte heller stölden av mejl, utan snarare innehållet i de läckta mejlen. Märklig att en del börjar tala om ”stöld”. Undrar om samma personer anser att även Snowdens och Wikileaks avslöjande av mängder av mejl bland Västvärldens beslutsfattare också var ”stöld”? Handlar det inte istället om avslöjanden ? Genom s k ”hacking”. Läs: The Climategate Emails, edited and annotated by John Costella, The Lavoisier Group March 2010 (https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf) Några kommentarer: Det första i Climategate som hände var att ca 1000 e-mejl hackades och läcktes ut till allmän beskådan strax före Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Nästa läckage var 2011 då 5000 e-mejl visades upp, i anslutning till Klimatmötet i Durban i Sydafrika. Huvudpersonerna var Michael Mann – mannen bakom Hockeyklubban. Direktör och chef för the Earth Science Research Unit at Pennsylvania State University i USA och direktören Phil Jones Chef för Research vid UK organisation, Climatic Research Unit (CRU) at the University of East Anglia.
Objektiviteten ifrågasätts Ett utdrag ur en sammanfattning från Graham Pinn får avsluta denna diskussion, så får ni själva skapa er en uppfattning: October2019 på lavoisier.com’s hemsida: http://www.lavoisier.com.au/articles/climate-policy/science-and-policy/Graham-Pinn-Climategate-Ten-Years-On-November-2019.pdf “Reviewing the emails, which date back to 1999, reveals an increasing ideological approach which appears to overtake scientific objectivity. There are abundant examples discussed in emails of data being used selectively to fit the authors’ theories, whilst ignoring contradictory information. The peer review process was undermined to block publication of scientists who had different views, even suggesting removal of journal editors who did not toe the line. Attempts were made to present a unified consensus when none in fact existed. Involvement of the media meant embellishment of risk and certainty of outcome were increasingly used. Scientists became increasingly involved in political and financial decision making, as far back as 2001 suggesting cessation of unsustainable energy generation. Refusal to release data for independent assessment created suspicion about its manipulation, as did deletion of emails when many thousand were retained.”
Myten om konsensus Att det skulle råda konsensus bland alla forskare är en myt. En granskning av det vetenskapliga stödet för detta visar att slutsatsen inte håller. Det påstås att 97 procent av alla forskar är eniga om klimathotet. Detta är oerhört dåligt kontrollerat. NASA gjorde en undersökning om forskarnas inställning 2013. I en av de viktigaste undersökningarna – av fyra stycken – (av Cook et al) visas att denna ”sanning’ bygger på en analys av 11 944 artiklar. I själva verket har hela 66,73 procent av artiklarna ”ingen åsikt” (”no position”), och räknas inte med i slutresultatet. Med andra ord så visar denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54%, som uttryckligen höll med om att människan är den huvudsakliga orsaken till klimatförändringarna.
Efterlyser saklig debatt Summering i tre punkter som de flesta borde ställa upp på: – Bra om vi kan fortsätta en saklig lite lugnare debatt. – Det finns många miljöproblem som vi måste åtgärda – stor risk att klimatfrågan döljer andra värre problem – Vi bidrar med ett onaturligt tillskott av koldioxid till atmosfären och gör stora uttag av ändliga resurser – alltså måste vi minska utsläppen av koldioxid (på ett effektivt sätt) Ja, jag är mycket oroad över framtiden på denna fantastiska unika planet – men inte av klimatet i första hand, utan av andra miljöproblem som kemisk kontaminering, utrotning av arter, fel mat, fel livsstil, inklusive överbefolkning, ekonomiska orättvisor mm. Dessutom: varför skulle det bli enbart katastrofer och extremväder m m om det blir lite varmare? Jämför med Medeltiden och Romartiden…… Och: det har blivit grönare på jorden, öknarna har minskat senare decennier. Göran Värmby 18 februari 2020
Westsidan 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.