Kritik mot propaganda om klimatet

Göran Värmby efterlyser en vettig debatt om klimatet. Med avstamp i mötet i Glasgow konstaterar han att flera stora länder kommer att öka sina utsläpp, och att resultatet av mötet är tveksamt. Han kritiserar också hyckleriet att 400 privata jetplan står parkerade på Glasgow flygplats, och det politiskt färgade Nobelpriset som går till en av upphovsmännen till de misslyckade klimatmodellerna. Slutligen kritiserar han SVT för att ägna sig åt propaganda och hänga ut seriösa klimatrealister i något som framstår som en förtalskampanj. Göran Värmby avslutar med att konstatera att de miljarder kronor vi lägger ner på detta är totalt verkningslösa. Han efterlyser en mer saklig debatt, där man låter olika åsikter komma till tals.Nu är det ”förbjudet” att ha ”fel” åsikt.

Låt oss få igång en vettig debatt om klimatet

Hösten har varit rik på larmrapporter i media om klimatet. Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Aftonbladet, SVT och Sveriges Radio har haft inslag i stort sett varje dag. En bidragande orsak har varit att IPCC, FNs klimatorgan, den 9:e augusti kom ut med sin rapport AR6, och den 6:e rapporten sedan starten 1988.
I stort sett alla nyheter och rapporter du ser eller hör i media har sitt ursprung från IPCC. Jag lägger därför med en kort repetition av IPCCs sammansättning och arbetsmetodik som en not 1).
Återigen har vi fått höra att vi bara har 10 år på oss. Media har som vanligt hårdvinklat IPCCs slutsatser. SVT berättar till exempel inte ens att styrelsen för IPCC – IPCC Plenary – tonar ner katastrofscenariot jämfört med den förra rapporten. Forskarna i de olika arbetsgrupperna, som är något helt annat än IPCC Plenary, erkänner äntligen att man tidigare använt en orealistisk prognos, kallad RPC8.5, som grund för modellberäkningarna för framtida temperaturutveckling. Varför nämns inte detta kan man undra? Men fortfarande skriver det politiskt tillsatta IPCC Plenary att det är en mycket hotfull framtid med fortsatt hög uppvärmning vi har att förvänta. FN-chefen Antonio Guterres tar i ordentligt och menar att ”vi närmar oss en katastrof”.
Ytterligare en faktor som bidragit till det höga tonläget i media är klimatmötet i Glasgow 31 oktober – 12 november, COP26. Även här är det samma upprepning som inför varje klimatmöte. Mängder av ”nyheter” läcker ut i en jämn ström. Samtliga är väldigt alarmistiska och dystopiska.

Ökar sina utsläpp
En nyhet som fastnade hos mig var när media basunerade ut att det i ”läckta dokument” framgår att flera länder kommer att släppa ut mer än vad de tidigare uppgivit, bland andra Australien, Kina och Indien.
Jaha, men det visste vi väl innan? Kina invigde ett nytt kolkraftverk varje vecka under förra året.
”Halterna av växthusgaser ökar till nya rekordnivåer” är en fras som återanvänds varje år av media. Den syftar, som precis varenda nyhet om klimatet gör, till att skrämma upp oss så mycket som möjligt. Ända sedan man började mäta koldioxidhalten på berget Mauna Loa på Hawaii 1958 har halten stadigt stigit med några miljondelar av en grad Celsius per år. Det betyder att det för varje år blir ett nytt högre värde än året innan. Visst, man kan ju säga att det är ett nytt ”rekordhögt värde” varje år. Det skulle man kunna ha sagt nu i 63 år i sträck, ända sedan 1958.

Politiskt Nobelpris
Att få höra om Nobelpriset i fysik är alltid intressant. Årets pris delades mellan tre forskare; Klaus Hasselmann, Tyskland, och Syukuro Manabe, USA, samt Giorgio Parisi, Italien. Hasselmann och Manabe tilldelas priset ”för att de lagt grunden till vår förståelse om jordens klimat och hur människor bidrar till dess förändringar” medan Parisi får det för ”banbrytande bidrag till teorin om oordnade material och slumpmässiga processer”. I båda fallen handlar det om förståelse av komplexa system. När jag läser på mer om de två förstnämnda pristagarna inser jag att det är fråga om grunden för de klimatmodeller som började användas redan under 80-90-talen för att förutsäga klimatets utveckling.
Flera experter ifrågasätter det vetenskapliga värdet och det unika med detta Nobel-prisbelönta arbete. De modelleringar som gjorts har stämt dåligt med uppmätta värden, vilket har visat sig under årens lopp. Det man kan undra över är därför huruvida årets fysikpris är ett ”politiskt” pris? Som jag upplever det pågår hela tiden en oerhört intensiv och ensidig form av påverkan i klimatfrågan, från samtliga media, från etablerade politiska partier, från i stort sett samtliga beslutsfattare i Västvärlden. Kanske också Nobelkommittén är påverkad att dra sitt strå till stacken.

SVT ångar på
Nästan varje dag under hösten har SVT haft alarmerande inslag om klimatet i Rapport och Aktuellt under ledning av ”klimatkorrespondenten” Erika Bjerström. Den 14 september ägnade SVT halva Aktuellt åt att misskreditera, kränka och förtala två av våra mest meriterade klimatrealister, civilingenjör Elsa Widding och teknologie doktor Lars Bern, båda utbildade på Chalmers Tekniska Högskola. Rubriken på inslaget var ”SVT har granskat metoderna som används av klimatskeptiker”.
De framställs som ohederliga ”klimatförnekare” som medvetet sprider desinformation i klimatfrågan. Begreppet ”klimatförnekare” är ett mycket märkligt begrepp, eftersom ingen människa kan förneka att det finns ett klimat. Det används enligt min uppfattning för att man ska associera till ”förintelseförnekare”, ett av de värsta skällsord som finns. Elsa Widding pekas ut som ”spindeln i nätet”.  
Hon anklagas på osakliga grunder för att vara oseriös och klandervärd. Nu anmäler Widding inslaget till Granskningsnämnden och Medieombudsmannen för allvarligt brott mot kraven på saklighet och opartiskhet enligt SVT:s sändningstillstånd.
Reportaget är propagandistiskt och ett riktigt lågvattenmärke för SVT. Syftet är glasklart med att förminska debattörer som, till skillnad från SVT, efterlyser en opartisk och saklig debatt baserad på data och faktiska observationer i IPCC:s (FNs klimatorgan) vetenskapliga underlag.
”SVT har en alarmistisk agenda i klimatfrågan och förföljer enskilda medborgare istället för att bidra till en öppen debatt i en av våra viktigaste frågeställningar”, säger Elsa Widding. ”Deras klimatkorrespondent Erika Bjerström bedriver ingen kritisk granskning av påståenden om jordens undergång och den påstått katastrofala uppvärmningen”, fortsätter Widding. – ”Hon driver istället en alarmistisk agenda där hon flera gånger redovisat fakta som är direkt felaktiga”.

Känd för Nuon-affären
Elsa Widding blev för allmänheten känd då hon försökte stoppa Vattenfalls köp av det holländska energiföretaget Nuon. Hon arbetade då som expert i Regeringskansliet i nära relation till dåvarande näringsminister Maud Olofsson. Denna affär kom att sluta med en förlust för svenska staten på många tiotals miljarder kronor. Widding fick senare, efter en noggrann redogörelse till konstitutionsutskottet 2014, motta en utmärkelse av affärsmagasinet ”Passion for Business” för sitt mod och sin höga integritet. Widding är dessutom en välmeriterad civilingenjör från Chalmers Tekniska Högskola med tidigare ledande befattningar i stora skandinaviska energiföretag såsom Vattenfall, Statkraft och Fortum.
Det smått löjliga är att de andra som intervjuas, som har de åsikter som SVT vill ha fram, en okänd kemiingenjör som jobbat inom läkemedelsindustrin och en beryktad politiskt genus-inriktad docent/socialvetare på Chalmers, presenteras ingående och på ett mycket positivt sätt. Allt för att få tittarna att ta parti för rätt åsikter och personer. Inte alls för att sprida fakta och kunskap som kan berika en värdefull debatt.

Inga större framgångar
När jag skriver detta är det bara några dagar kvar på FNs klimatmöte COP26 i Glasgow. Några större framgångar för att minska utsläppen av växthusgaser är svåra att skönja i den flod av information som sköljer över oss varje dag från detta jippo. Bara det att mängder med höga befattningshavare och näringslivstoppar flugit dit i sina privata jetplan förstör bilden av ett seriöst arbete. Det talas om 400 privatplan som fått landningstillstånd på Glasgows flygplats (SvD, Sunday Mail). Enligt vissa uppgifter är det ca 40 000 människor som samlas på och i anslutning till konferensen (SVT). Till vilken nytta? Vad gör alla dessa människor där?
Stoppa avskogning är ett åtagande som basuneras ut. 100 länder vill (?) minska metanutsläppen med ca 30 procent till år 2030 sägs det. FN, media, politiker och många inom miljörörelsen är alltid angelägna att ge en så positiv bild som möjligt från denna typ av konferenser. Allt för att motivera sin existens och betydelse i den alltmer inflammerade klimatfrågan. Vi får se så småningom – inte i vanliga media utan i alternativa media – vad man egentligen kommit fram till.

Omöjligt ersätta allt fossilt
Att varken Putin eller XI kom har varit besvärande för arrangörerna av COP26. De har naturligtvis egna agendor, och Kina har ju redan frikort enligt Paris-avtalet att öka sina utsläpp fram till 2030. De behöver liksom många andra utvecklingsländer förbättra levnadsvillkor och välfärd för stora delar av sina befolkningar, som lider av brist på bland annat el. Och då är framförallt kol det mest realistiska alternativet.
Det som är bra är att det nu släpps fram alltfler fakta som visar hur det verkligen ser ut med utsläpp från länder som Kina, Indien, Sydafrika med flera länder. Tyvärr har klimatfrågan hittills mest varit ett spel för galleriet. Ingen vågar till exempel redovisa att det är omöjligt, till och med teoretiskt, att ersätta all fossil energi med fossilfri till år 2050. Det krävs nämligen invigning av 1,5 kärnkraftsreaktorer av typ Ringhals4 per dag i 30 år från och med nu för att uppnå det målet. Räknar vi på vind- och solenergi blir resultatet ännu mer orealistiskt.

Åtgärder utan resultat
Inte minst i Sverige saknar våra beslutsfattare och klimatalarmister en realistisk inställning. Man kan bara se på de 100-tals miljarder kronor som avsätts och satsas på så kallade klimatåtgärder, utan att på något sätt uppnå några mätbara resultat, eftersom Sveriges totala utsläpp endast utgör 1-2 promille av de globala utsläppen. Bara bortskänkning till andra länder via FN utan någon koll på användning uppgår nu till 15 -20 miljarder kronor.
Jag tycker mig märka att alltfler genomskådar den teater som pågår. Framförallt alla larm genomskådas mer och mer. Det rapporteras till exempel aldrig några data som pekar på köldrekord eller att isen ökar i Arktis, eller att det varit rekordkallt på södra halvklotet detta året med snitt-temperaturer på Antarktis på 60 minusgrader. Jag kan inte heller påminna mig att jag sett en enda klimatnyhet i SVT de senaste 5-10 åren som inte varit alarmistisk.
Detta med att i princip alla forskare (eller 97 %) är överens är en myt. Det finns flera nätverk med klimatforskare som har helt andra och mer balanserade uppfattningar. Gå in själv och kolla på t ex clintel.org, där finns det ca 700 forskare, de flesta med klimatkompetens, som har en helt annan och mer realistisk uppfattning om klimatfrågan.

Förbjudet” ha fel åsikt
Men det kanske mest allvarliga – vid sidan om bristen på kritisk granskning från media av klimatlarm – är att det i princip är ”förbjudet” att ha fel åsikt om klimatfrågan. Någon debatt tillåts t ex inte i SVT eller Public Service, där olika åsikter får framföras och diskuteras. Skulle t ex någon företagsledare eller politiker gå ut och ifrågasätta den destruktiva alarmism som pågår – ja, då skulle denna person inom kort vara helt utraderad från den offentliga arenan och tillika bli av med sitt jobb. En deplattformering skulle troligen verkställas med omedelbar verkan, vilket är rätt kusligt.
Allt detta märkliga beteende tar bort trovärdigheten från rapporteringen om klimatfrågor, vilket jag nu tror att alltfler människor registrerar och funderar över. Ett beteende som skadar hela frågan om miljö och överlevnad. Vem kommer att tro på ytterligare miljölarm?
Jag efterlyser således en ärlig debatt om klimatfrågan i media och på speciella konferenser som bör ordnas. Vågar någon ta bollen? Inom traditionella media?

Göran Värmby

Noter:
1) Högsta beslutande organ IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change), där utformning av den sammanfattande rapporten – ”Summary for Decision Makers” – avgörs, är IPCC Plenary, med representanter från FNs 195 medlemsländer, som har ett sekretariat till sin hjälp. Representanterna, som är politiskt utsedda av respektive medlemsland, är oftast olika tjänstemän/personer från olika myndigheter. Man sammanträder minst en gång per år. Även representanter från miljöorganisationer deltar och har fått ett allt större inflytande. Ordföranden och vice ordförandena i Plenary är med i flera grupper i de olika nivåerna. Nivån under Plenary utgörs av IPCC Bureau med 34 medlemmar som förbereder ärenden för Plenary gruppen, och som utses av Plenary. De ska utses med hänsyn till geografisk och vetenskaplig kunskapsfördelning. Härunder arbetar en Executive Committee som tillsammans med ovan nämnda sekretariat samordnar och organiserar hela arbetet, med framförallt kontakten med de fyra underliggande Working Groups, som arbetar med olika delfrågor, som i sin tur med hjälp av sina respektive Technical Support Units samordnar och leder det vetenskapliga arbetet i respektive Working Group. Längst ner, på en sjätte nivå, i denna stora organisation finns delrapportförfattare, deltagande forskare och granskare.

2) SR 17 september 2021

3) En politisk Nobelpris også i fysikk – KLIMAREALISTENE

”I princip är det förbjudet
att ha fel åsikt
i klimatfrågan”

Dags ta itu med verkliga problem

Fokus på närsalter och övergödning är överdriven. Det är allt för stor uppmärksamhet på dessa utsläpp. Haven återhämtar sig snabbt vilket inte är fallet med utsläpp av farliga kemikalier som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och horminstörande ämnen, skriver Göran Värmby. Jakten på hushållsavlopp har fortfarande högsta prioritet medan utsläpp av kemikalier och miljögifter får mindre uppmärksamhet.
”Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.”

Ryaverken släpper ut 3,3 miljoner kubikmeter orenat avloppsvatten per år.
”När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.”
Istället jagar kommunerna enskilda avlopp, konstaterar Göran Värmby, och tar ett avskräckande exempel från petrokemins hemstad Stenungsund, där kommunen i 12 år försökt knäcka en pensionär för några hekto fosfor.
”Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt”, avslutar Göran Värmby.

Fokus på övergödning är överdriven

När jag jobbade på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på 70-talet såg jag hur vi och andra miljömyndigheter jagade utsläpp av närsalter i form av fosfor och kväve, två växtnärings-ämnen som utgör en förutsättning för allt levande grönt.

Min kollega Jan och jag, som ansvarade för tillsynen av petrokemin i Stenungsund och raffinaderierna på Västkusten, var hela tiden förvånade över hur enormt mycket resurser som redan då satsades på att minska dessa utsläpp. Vi såg ju samtidigt hur väldigt stora de naturliga utsläppen av fosfor och kväve var via Göta Älv och andra vattendrag. När vi jämförde med tänkbara ej reparerbara skador av alla de konstgjorda kemiska substanser som släpptes ut via petrokemin och raffen och de rätt harmlösa utsläppen av fosfor och kväve blev vi förvånade över Naturvårdsverkets och övriga myndigheters prioriteringar.

En förvåning som kan förklaras av att jakten och forskningen kring fosfor och kväve var och fortfarande är mycket enkel och bekväm för myndigheter och politiker jämfört med det vi jobbade med. Motståndet är lågt från enskilda avlopps-utsläppare, forskning och mätmetoder är enkla och ger lätt positiva poäng. Kommuner kan relativt enkelt vidta åtgärder genom en väl definierad utbyggnad av reningsverk. Vi såg att Naturvårdsverkets, myndigheternas och politikernas uppmärksamhet inför dessa utsläpp delvis var ett sätt att visa styrka och handlingskraft.

Det kan hända att jag har fel men när jag nu cirka 40 år senare kollar hur debatten och utvecklingen ser ut beträffande fosfor och kväve tycker jag det verkar som vi hade rätt. Dvs att fokuset på närsalter och enskilda avlopp är överdrivet och i många fall ett misstag.

Visst, utsläpp av för mycket närsalter i form av fosfor och kväve göder vattendrag, sjöar och hav, men är ofarligt på längre sikt. I näringsfattiga sjöar och vattendrag behövs dessutom närsalter för att få en bra tillväxt och utveckling av fisk och andra organismer. Vattnen och haven kan återhämta sig efter en period av övergödning. Vilket inte är fallet om man släpper ut giftiga svårnedbrytbara och cellskadande ämnen som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och hormonstörande ämnen. Självklart måste vi rena och begränsa utsläppen av fosfor och kväve, men sett till helheten är det alltför stor uppmärksamhet på just dessa utsläpp.

När Jan och jag jobbade på länsstyrelsen under 70- och 80-talen märkte vi att det var lätt och relativt enkelt att få forskningsmedel för just problem kring fosfor och kväve, och att problematiken var mycket enkel rent naturvetenskapligt, inte minst i jämförelse med de miljöproblem vi brottades med inom petrokemin och oljeindustrin. Därför flockades väldigt många forskare kring just detta ämne.

När jag nu ca 45 år senare börjar kolla läget ifråga om utsläpp från hushållsavloppsvatten och tillhörande frågor blir jag något chockerad. Jakten på fosfor, kväve och hushållsavlopp tycks fortfarande ha högsta prioritet – och går på ett negativt sätt ut över utsläpp av kemikalier och miljögifter, som får mindre uppmärksamhet.

Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.

En annan notering jag gör är att kommunerna släpper ut väldigt stora mängder föroreningar i samband med regnväder, inte minst längs Västkusten. Det beror på att man i äldre områden byggda före 70-talet installerade så kallade kombinerade ledningssystem, dvs regn/dagvatten leddes ner i samma avloppsrör som det smutsiga spillvattnet. Eftersom reningsverken via sina avloppsrör bara kan ta emot en viss given mängd avlopp måste man alltså släppa ut det överskott som ledningarna inte kan svälja. Det kallas ”bräddning” och innebär att man släpper ut såväl regnvatten som orenat avlopp från anslutna bostäder och industrier. Märkligt nog ser jag inga reportage i media om detta, inte heller arga insändare från miljöorganisationer.

Ryaverket som tar emot avlopp från hela Göteborgsregionen”bräddar” och släpper till exempel ut ca 3,3 miljjoner m3 per år av sitt inkommande orenade avloppsvatten inklusive dagvatten till diken, åar och hav – när det regnar rejält. Det motsvarar i vattenmängd ca 13 300 hushåll med 2 personer. Ett avlopp som är långt värre för miljön än ett från en sommarstuga ute på till exempel Tjörn eller Orust. Lägg till detta motsvarande utsläpp från övriga kustkommuner längs Västkusten och jämför med de resurser som läggs på jakten på enskilda avlopp från sommarstugeägare och andra ”små-skuttare”.

När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.

Ett klart faktum i Göteborg är att vi har 139 olika ”lokaler”/vattendrag där gränsvärden för miljögifter överskrids på grund av just dessa så kallade ”bräddningar”. När jag frågade Chefen på Miljöförvaltningen förra året om orsaken till dessa chock-siffror fick jag ett svar typ god dag yxskaft. Dvs en massa snack om vilka arbetsgrupper som måste bildas och vilka förutsättningar som måste gälla för kommande utredningar. Hon hade inga resonemang om kopplingen ”bräddning” – och mer miljögifter.

Vad som behövs är en jättesatsning i hela landet på att skilja på skit/smuts-vattenavlopp och regnvatten. Ett ombyggnadsprojekt som kräver stora resurser, som innebär att vi måste pausa andra projekt, inte minst inom klimatområdet och dyra höghastighetståg-projekt där svenska kostsamma nationella insatser ej märks i ett globalt perspektiv. Några positiva konkreta resultat kan ej uppmätas i vårt land av denna typ av åtgärder, till skillnad mot de typer av problem som jag nämner.

Regnvatten måste skiljas från vanligt smutsigt spillvatten. Det innebär stora investeringar. Varenda samhälle, varenda stad måste grävas upp och nya rör behöver läggas. Det finns redan ett pågående arbete om detta men det måste förstärkas. Till denna satsning måste vi påminna även om behovet av att samtidigt renovera och förnya dricksvatten-ledningarna – som ju läcker uppemot 20 procent av det dyrbart renade vattnet. Satsningar som är nödvändiga för vårt samhälle och som jag tycker går före mängder av olika kostsamma projekt och åtgärder.

Därefter behövs renings-åtgärder sättas in för det avskilja regnvattnet som tyvärr innehåller mängder med mikroplast och miljögifter. Det kan handla om olika former av filter, uppsamlingsdammar för att utjämna och lufta avloppet, infiltrationsbäddar med mera. Det viktiga är att något görs som minskar föroreningarna av grund- och ytvatten.

Det sedan lite mer koncentrerade smutsiga spillvatten-avloppet måste därefter renas med ett femte reningssteg – för att avskilja läkemedelsrester och organiska svårnedbrytbara ämnen typ PFAS, hormonstörande ämnen, flamskyddsmedel mm. Tillgänglig och accepterad teknik är ozonbehandling och aktivt kolfilter. Som tyvärr än så länge verkar vara de enda kommersiellt tillgängliga teknikerna på grund av en mycket eftersatt forskning inom vattenreningsteknik. Att Schweiz redan har denna rening i ca 20 städer är någonting för våra svenska journalister att berätta om.

Det finns betydligt mer avancerade reningssteg med molekylsikts-filter och omvänd osmos med mera men de är utvecklade för industriella ändamål, bland annat inom elektronikindustrin. De borde kunna utvecklas även för kommunala avlopp.

Låt oss avsluta detta inlägg med ett avskräckande exempel på hur myndigheter just fokuserar på ett pseudoproblem, med ett exempel på felprioritering från Stenungsund, där kommunen sedan 12 år tillbaka försöker knäcka en stackars enskild pensionär i Ödsmål med ett tvåfaldigt vite – där kommnunen andra gången kräver 150 000 kr i vite, efter ett tidigare vite på samma belopp. Trots att pensionären ifråga installerat en bra rening med en helt ny markbädd. Kommunen med en miljöinspektör i spetsen vill inte godkänna de prover som pensionären har låtit analysera. Det tidigare vitet på 150 000 kronor kunde pensionären inte betala. Kronofogden gjorde en utmätning och tog hans bil och beslutade dessutom om ”införsel på pensionen”. Intressant och skrämmande hur en kommun behandlar en av sina invånare.

Samtidigt är det beklämmande hur återhållsamma kommunen är mot den långt mer miljöskadande petrokemiska industrin i kommunen. Dom ligger visserligen långt framme internationellt men tål och bör ha en långt tuffare tillsyn av sina många olika utsläpp.

Nu har den drabbade mannen nästan återhämtat sig, då kommer kommunen, vars uppgift är att hjälpa och skydda sina kommuninvånare, med ett nytt vite – på 150 000 kronor. Det här är inte klokt. Vi pratar om utsläpp av några hektogram fosfor per år.

Jämför med de 10-11 000 kilogram fosfor och även en massa andra mycket skadliga ämnen som Göteborgs avloppsreningsverk Ryaverket släppte ut 2019 via så kallad bräddning – dvs då det regnar så mycket att man måste avleda ett överskott av orenat avlopp till omgivande åar, vattendrag och hav, ett överskott som inte ledningarna orkar svälja.

Inte ett ord, inte ett enda reportage i media om dessa kommunala utsläpp. Och detta om miljöfrågor som i högsta grad påverkar oss här i Västsverige och Sverige. Kan inte några av alla de väldigt aktiva klimat-korrespondenterna i våra stora media, i GP, i GT/Expressen, i Bohusläningen, i Borås Tidning – fortbilda sig lite och ta itu mer med lokala, regionala och verkliga miljöproblem? De borde åtminstone kunna skriva om både klimat och lokala/regionala miljöproblem!

Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt när det gäller enskilda avlopp ute på landet contra de stora utsläppen från kommunernas bräddning av helt orenat avlopp. Samt ge högsta prioritet för att minska de ej reparerbara utsläppen av miljögifter från kommunala avlopp. Vad väntar de på?

Göran Värmby

Veckans krönika

”Den negativa syn på jordbruket som blivit en följd av myndigheternas beräkningsmetoder måste redas ut”, skriver miljöexperten Göran Värmby i Veckans krönika. Jordbruket är en kolsänka. Jordbruket tar upp mer koldioxid än man släpper ut. Hur kan det komma sig att IPCC missat detta, undrar Göran Värmby. Enligt forskaren Per Frankelius handlar det om inställning, IPCC är enbart fokuserade på utsläpp.”Ett viktigt påpekande är att IPCC tar in och sammanställer forskning från olika universitet och forskningsinstitut. De bedriver alltså inte någon egen forskning”, skriver Göran Värmby. Beräkningsmetoderna har missgynnat jordbruket, och lett till den negativa syn på jordbruket. Myndigheternas beräkningsmetoder måste därför redas ut. I synnerhet som pandemin blottat brister i Sveriges beredskap med låg självförsörjning ifråga om livsmedel.

Jordbruket är en kolsänka

”Myndigheternas beräkningsmetoder måste redas ut”

Totalt släpps det ut cirka 56 miljarder ton koldioxid-ekvivalenter globalt. Jordbruket anses stå för cirka 10 procent eller 5,6 miljarder ton. Såväl FNs klimatorgan IPCC som Naturvårdsverket pekar ut jordbruket som en av de största ”klimatbovarna”. Men nu har det kommit en forskningsrapport som visar att jordbruket istället kan vara en så kallad kolsänka, precis som skogen. Det vill säga att jordbruket binder mer kol än vad det släpper ut.
En svensk forskare, Per Frankelius från Linköpings Universitet, har alltså nyligen publicerat sensationella resultat i Agronomy Journal, en ansedd tidskrift för agrikulturella frågor. Hans artikel har granskats av flera professorer/forskare innan den publicerats.
Hans slutsatser låter rätt självklara. Alla vet ju att växter binder kol genom fotosyntesen. Koldioxid är byggstenen för allt levande växtmaterial, något som rätt sällan poängteras.
Jordbruket sår och odlar varje år gigantiska mängder spannmål, grödor, foderväxter, oljeväxter och vall. Per Frankelius har med utgångspunkt från officiella siffror från FAO, FNs livsmedels- och jordbruksorganisation, räknat ut att spannmål varje år globalt binder ca 3,8 miljarder ton koldioxid. Något som vare sig IPCC, Naturvårdsverket eller andra myndigheter har redovisat. Det är denna siffra Per Frankelius redovisar i sin forskning och i artikeln i Agronomy Journal.

Fokus på utsläpp
Jag ringer upp Per Frankelius och får mer kött på benen. Tar man med övriga grödor blir siffran ca 9,1 miljarder ton koldioxid, vilket betyder att jordbruket blir en så kallad ”kolsänka”, det vill säga tar upp mer kol än vad man släpper ut. Jordbruket tar upp 9,1 och släpper ut 5,6 miljarder ton. Men detta har han ännu inte analyserat i detalj.
Hur kan det komma sig att IPCC missat detta? Alla vet ju att en grön växt, ja alla växter, ”suger upp” koldioxid eftersom det är byggstenen för att bilda kolföreningar och kolhydrater som bygger upp alla växtceller. Något som inte alltför ofta påpekas i den offentliga debatten. Per Frankelius svarar att han tror att IPCC har en viss inställning där man är fokuserad på att se på utsläpp i första hand, inte sånt som minskar problemen.
Ett viktigt påpekande är att IPCC tar in och sammanställer forskning från olika universitet och forskningsinstitut. De bedriver alltså inte någon egen forskning
En invändning man kan ha mot Per Frankelius resultat är att den koldioxid som tas upp av spannmål och odlingar, släpps ut ”strax efteråt” i samband med konsumtionen i andra delar av samhället. Man kan alltså se jordbruket som ett nollsummespel med hänsyn till det korta tidsintervallet mellan upptag och utsläpp.

Binder kol längre tid
Det finns två fel med det resonemanget. Dels släpps inte alla de mängder kol som bundits i jordbrukets olika produkter ut med en gång. Relativt stora mängder kan bedömas som bundet under en längre tid i kor, får, lamm, långtidslager för spannmål, grödor och vall, människor, fårskinn, läder, horn, konsthantverk, rotsystem, biokol i åkrar och ängar mm. Här behövs noggranna beräkningar.
Dels bör utsläppet i samband med konsumtion och förbrukning av jordbruksprodukter belasta andra sektorer än jordbruket. I analogi med hur IPCC sätter ”systemgränser” för andra branscher. Utsläppen från oljeindustrins produkter brännolja, bensin och diesel belastar till exempel sektorn ”transporter” och inte oljeindustrin.
Dessa andra ”utsläppande” sektorer kan för jordbruket vara livsmedelsbranschen, konsumtionen hos privatpersoner mm. Även dessa utsläpp bör beräknas för de olika ”användarna” och konsumenterna.
Nu behövs beräkningar för hur det ser ut för jordbruket såväl globalt som i Sverige.
Den negativa syn på jordbruket som blivit en följd av myndigheternas beräkningsmetoder måste redas ut. Enligt min uppfattning gäller det inte bara klimatfrågan, vilket jag vill återkomma till. Alltsedan Corona-pandemins start har det stått klart att Sveriges beredskap och självförsörjning ifråga om livsmedel varit under all kritik varför det är extra viktigt att jordbruket får rätt förutsättningar för att växa och utvecklas.

Göran Värmby

Göran Värmby är miljöexpert med förflutet i Greenpeace, som sakkunnig i regeringskansliet, projektledare för biogas Väst och som rådgivare åt kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg. Han har också verkat i många år som oberoende konsult.

”Viktigt att jordbruket
får rätt förutsättningar
för att växa och utvecklas”

Klimat

När miljöprofilen Göran Värmby publicerade en krönika om klimatet i GP och på Westsidan i mitten på februari, där han kräver mer realism i klimatfrågan, blev reaktionerna mycket starka. För att bemöta kritiken har han nu skrivit ett förtydligande och en fördjupning av sin kritik av bland annat IPCC och hur klimatfrågan hanteras.

”Varför så upprörda?”

Göran Värmby: Mitt svar på kritiken

Min krönika, som publicerades i GP den 7 februari, uppmanar jag till mer realism i klimatfrågan. (Publicerades på Westsidan någon dag senare)
Det blev mer reaktioner än på någon annan av de sex krönikor jag skrivit tidigare, både positiva och negativa, vilket är bra och förhoppningsvis stimulerar till debatt.
Dock blev jag något överraskad av hur känslig denna fråga är för många. Den aggressiva tonen i många inlägg var anmärkningsvärd. Många inlägg på Twitter, men även på GP:s kommentarsfält, krävde att GP censurerar denna typ av inlägg som behandlar mycket komplexa frågor.
Vilka fler frågor är inte komplexa?
Flera kräver en förhandsgranskning (av vem kan man undra). Jag anklagas för att sprida desinformation, lögner, falska och lösa rykten, konspiration, osaklig gammal skåpmat med mera. Mitt inlägg är på samma nivå som ”att jorden är platt”, att ”månlandningen ej ägt rum”, och ”att rökning ej orsakar cancer” enligt flera tweets.

245 kommentarer
Jag uppmanas att svara på flera inlägg och kommentarer. När jag kollar på nätet en vecka efteråt ser jag att det är 245 kommentarer. En av dom skriver: ”Annars en bra diskussion – har GP någonsin fått en sådan respons på en ledarartikel? ”
Det jag skriver är inte någon ledare, som många tycks tro. GP har inget egentligt ansvar för en krönika, jag väljer själv vad jag vill skriva om.
Jag försöker i detta inlägg ge svar och kommentarer till den kritik jag fick på sociala medier, inklusive GP:s kommentarsfält för att visa att jag tar frågan och kritiken mot min krönika och mot min inställning på allvar. Hörde bland annat från gamla ”miljövänner”: ”Vad har hänt med Göran?”
Nästan så att jag får lite dåligt samvete – jag som jobbat för miljöskydd i hela mitt liv. Ska jag motarbeta åtgärder mot klimathotet?

Problem negligeras
Svaret är att jag definitivt inte motarbetar åtgärder för skydd av miljön och en mer ”hållbar utveckling”. Snarare anser jag att vi måste öka insatser mot miljögifter, luft-, vatten- och avfallsföroreningar – som tyvärr döljs av klimatfrågan.
Som är ett glasklart ”bevis” på hur Västvärldens ”outsourcing” av miljöfarlig produktion till fattiga utvecklingsländer negligeras av media, näringsliv och politiker. Satsningar och debatt idag handlar nästan enbart om klimat och har en helt orimlig slagsida som jag ser det – när vi jämför med vad vi försummar inom andra områden. Man struntar nästan fullkomligt i den pågående miljöförstöringen av hälsa, flora, fauna, mark, vatten och luft – om vi jämför med den enorma fokuseringen på klimatfrågan. Se bara på EU:s budget.
Kort kan man sammanfatta det jag skriver i krönikan så här:
Vi har en uppvärmning och mänsklig påverkan – frågan är hur mycket?
Det finns anledning till kritik mot FN:s klimatorgan IPCC.
Media granskar inte t ex klimatmodellernas felaktiga ”prognoser”.
Det behövs en öppen debatt, mer realism, mer fakta.
Sverige har redan gjort mycket.
Vi bör arbeta mer realistiskt, inte minst i utvecklingsländer.

Varför så upprörda?
Min kritik mot IPCC får mest kritik. Speciellt att jag nämner de tre exemplen som av många betraktas som skandaler: Hockeyklubban, Himalaya och Climategate.
De är ”gammal skåpmat”, kritiken är oberättigad och min kritik mot IPCC anses överhuvudtaget ”utan substans”.
Även min kritik mot klimatmodellerna sågas. I övrigt ser jag inte många invändningar i sak. Tycker därför det är märkligt att så många är så oerhört upprörda.
De kräver nästan mitt och GP:s ledarredaktions huvuden på ett fat. Jag får en känsla av att kravet för att överhuvudtaget få yttra sig i denna fråga är att man ska instämma i ”alarmisternas” uppfattning.
Mitt svar på all denna kritik är följande:
Då min krönika inte preciserar detaljer om IPCC-kritiken när det gäller de tre olika fallen jag nämner – Hockeyklubban, Himalaya och Climategate – kan jag hålla med om en viss oklarhet, för den som inte är insatt. Det beror dock på det synnerligen minimala utrymmet i en krönika med endast 3000 tecken.
Eftersom kritiken mot just IPCC verkar vara en så känslig fråga börjar jag med en mer allmän genomgång av deras upplägg och organisation.
Någon påstår att jag påstår att ”allt fler lämnar” IPCC. Så här skrev jag: ”Flera kända forskare har kritiserat och lämnat IPCC.” Viss skillnad eller hur?
I och för sig är det rätt många som lämnar eller kritiserar IPCC, jag kan räkna upp 39 tunga professorer och klimatforskare som arbetat med IPCC och som är mycket kritiska mot arbetsmetoder och slutsatser. Vet dock inte om de lämnat IPCC i förtid, eller slutat på ett normalt sätt, då uppdraget varit utfört.

John Christy, en av alla forskare som lämnat IPCC.

Bland dessa märks John Christy som vittnat i amerikanska senaten flera gånger. Han har varit statsklimatolog i Alabama och givit ut mer än 100 ”peer-reviewed” publikationer. Christy har också varit huvudförfattare för ett kapitel i IPCC:s tredje rapport 2001.
En annan ”kändis” är Dr Richard Lindzen, professor i meteorologi vid institutionen för Atmosfärfysik vid Massachusetts Institute of Technology och tidigare ”expert reviewer” för IPCC.
Förutom dessa 39 forskare finns det ytterligare 60-70 forskare, varav de flesta är klimatforskare eller har koppling till klimatforskning, som är mycket kritiska till IPCC´s arbete. T ex en av världens främsta forskare Dr Freeman J. Dyson, 96 år gammal, kollega till Einstein, Emeritus Professor of Physics, Institute for Advanced Studies, Princeton, N.J.
Dessutom 3 nobelpristagare (som dock inte är klimatforskare): Dr. Ivar Giaever, Physics, Stanford University Physicist Dr. Robert B. Laughlin, Dr. Gary S. Becker, University Professor of Economics and Sociology at the University of Chicago.
Hur många nobelpristagare eller framstående klimatforskare finns det som anser att människan till allra största delen orsakar pågående uppvärmning och att det innebär en kommande katastrof?

Politiskt styrd
Att IPCC är en politiskt styrd organisation förnekas av flera. Märklig inställning, det är bara att kolla på deras hemsida. IPCC betyder Intergovernmental Panel on Climate Change” och styrs av de 195 regeringar och deras representanter som är medlemmar i FN. Och att det inte är någon opartisk vetenskaplig institution borde alla vara rätt överens om. Den etablerades av World Meteorological Organisation (WMO) och United Nations Environment Panel (UNEP) 1988.
Så långt jag kunnat utröna är IPCC:s uppgift redan från start att enbart studera och rapportera sambandet mellan klimatförändringar och mänsklig aktivitet. Dvs aktiv forskning av naturlig påverkan från solen, kosmisk strålning, planeters inverkan m m ingår inte i uppdraget vad jag kan förstå. Har någon sökt medel för sådan forskning och fått dem beviljade? Vågar någon söka sådana medel idag då risken för att stigmatiseras som ”klimatförnekare” är uppenbar? Ge mig en enda exempel t ex här i Sverige, där någon bedrivit sådan forskning på något av våra universitet.

Två forskare sparkas
Det finns två världskända forskare – från Kanada respektive Australien – som jag träffat som båda fått sparken från sina respektive universitet då de forskat och kommit fram till slutsatser som går emot att klimatförändringarna ligger bakom vissa befarade allvarliga effekter. En av dom har refererats här på Westsidan. Det märkliga är att detta inte har rapporterats i traditionella media.
Högsta beslutande organ, där utformning av sammanfattande rapportering avgörs, är IPCC Plenary, med representanter från 195 olika länder, som har ett sekretariat till sin hjälp. Man sammanträder minst en gång per år. Även representanter från miljöorganisationer deltar. Ordföranden och vice ordförandena i Plenary är med i flera grupper i de olika nivåerna. Nivån under Plenary utgörs av IPCC Bureau med 34 medlemmar som förbereder ärenden för Plenary gruppen, och som utses av Plenary. De ska utses med hänsyn till geografisk och vetenskaplig kunskapsfördelning. Härunder arbetar en Executive Committee som tillsammans med ovan nämnda sekretariat samordnar och organiserar hela arbetet, med framförallt kontakten med de fyra underliggande Working Groups, som arbetar med olika delfrågor, som i sin tur med hjälp av sina respektive Technical Support Units samordnar och leder det vetenskapliga arbetet i respektive Working Group. Längst ner, på en sjätte nivå, i denna stora organisation finns delrapportförfattare, deltagande forskare och granskare.
Ovanstående har jag hämtat från IPCC:s hemsida och är en mycket översiktlig beskrivning.

Trovärdigheten skadad
Detta politiska upplägg, där man egentligen ”röstar om” vad som ska sägas till beslutsfattare och media, har flera gånger skadat trovärdigheten för IPCC och hela miljöfrågan, där klimathotet är en av flera viktiga frågor. Det kan handla om både att lyfta respektive tona ner vissa resultat och slutsatser. Obs! Jag är medveten om problematiken när ”tjänstemannaväldet” styr politiken, kanske i många fall det största problemet.
Det kanske allra märkligaste är att IPCC inte granskats av en enda kritisk journalist i Sverige. I alla fall inte vad jag känner till, och definitivt inte av någon journalist från något av våra stora etablerade media. Ett sådant behov borde alla hålla med om med tanke på den betydelse IPCC´s arbete har, såväl miljömässigt som ekonomiskt.
Följande har jag hämtat ur den enda kritiska granskning som jag känner till: Journalisten Donna Laframboises bok ”The Delinquent Teenager who was Mistaken for the World’s Top Climate Expert”.

Miljöaktivister i IPCC
Många deltagare i klimatpanelen (Plenary med flera grupper) är tillsatta för att skapa regional och global representativitet, inte för att ”toppa laget” med bästa experter. Intressant notering är att många aktivister från miljöorganisationer har stort inflytande, även på högsta nivå.
Hur ser det ut med vetenskapligt granskade och publicerade artiklar? Granska innebär ”peer-reviewed”, vilket betyder att ett visst antal andra forskare inom det aktuella kunskapsområdet granskar den aktuella rapporten och dess slutsatser. Av 18 531 referenser i rapporten 2007 var 5 587 inte ”peer-reviewed”. I 21 av 44 kapitel (48%) var färre än 60% av referenserna granskade vetenskapliga artiklar. En del av dessa är legitima referenser till exempelvis statliga utredningar och liknande, men i många fall handlar det om rapporter som måste betraktas som partsinlagor från miljöorganisationer som WWF World Wildlife Fund och Greenpeace.
Enligt den australiske klimatdata-analytikern Dr John McLean är det få forskare som är aktivt inblandade i processen med avgörande bedömningar. Ta t ex IPCC:s och klimatpanelens centrala slutsats, d v s att människan högst sannolikt är huvudorsak till den globala uppvärmningen sedan 1950. IPCC vilseleder oss till att tro att denna slutsats stöds av en majoritet av granskare/experter.
Sanningen är att av 23 oberoende granskare/experter var det bara 4 som stödde denna inställning i samband med en rapportering (vilken har jag inte lyckats få fram).
Jag ska inte trötta ut er läsare med mer detaljer om IPCC:s arbete. Läs gärna istället boken av Donna Laframboise.
Till skillnad från många av de som är klimataktivister har jag under mina ca 50 yrkesverksamma år en omfattande erfarenhet av myndigheter, näringsliv, miljörörelse och politik. En av mina vassaste journalist-kamrater (från den gamla goda tiden då media granskade beslutsfattare med knivskarp skärpa – förnamnet börjar på A) brukade alltid säga: ”myndigheterna ljuger alltid – då det är känsliga frågor”. Jag tyckte han var lite väl negativ, på den tiden jobbade jag på länsstyrelsen i O län.

Hockeyklubban
Hockeyklubban är ett diagram över temperaturen på jorden de senaste 2000 åren framtaget 1998-99 av en av de ledande forskarna för IPCC, Michael Mann.
Kurvan/diagrammet/grafen fick sitt namn genom att den liknar en liggande hockeyklubba med ”bladet” representerande den kraftiga temperaturhöjningen i slutet av perioden. Den fick ett oerhört genomslag i media och bland beslutsfattare, chockade många och gav verkligen intryck av att det enbart är människans påverkan som driver temperaturhöjningen. Den fick dock omfattande kritik på grund av att tidigare kurvors värmeperioder – t ex Medeltidens – suddades bort och ersattes av lägre temperaturer genom att använda vissa träds årsringar som bevis bakåt i tiden för temperaturnivåer.
Flera av mina kritiker menar dock att den numera är OK igen, att den fått en återupprättelse och att det nu finns ett 30-tal ”hockeyklubbor” som visar att nuvarande uppvärmning är exceptionell.
Kort svar: Hockeyklubban publicerades första gången 1998, togs med i IPCC:s tredje rapport 2001. Därefter togs den bort i den fjärde rapporten 2007 på grund av den massiva kritiken – enligt uppgift jag fått. Någon påstår att den är med där.

Ingen hockeyklubba
När jag kollar i en av IPCC:s delrapporter – från en av de fyra (!) Working Groups (WG) – som ingår i AR5, dvs IPCC:s femte rapport (AR betyder Assessment Report) år 2013 – som är på 1552 sidor (!) finner jag ett diagram/graf som representerar temperaturutvecklingen de senaste 2000 åren. Där ser man inget av någon ”liggande hockeyklubba”. Se själva diagrammet nedan.

Ett mycket stort problem för oss vanliga ”dödliga” som inte själva är forskare är den enorma mängden data, t ex om temperaturens utveckling över längre tidsperioder. Ta bara ovan nämnda delrapport på 1552 sidor. Det är en omänsklig uppgift att sätta sig in i alla dessa data.
Vad ska man tro på? Hur ska man tolka ? Att vi enbart ska acceptera och tro på IPCC´s redovisningar är väl ingen särskilt sund vetenskaplig inställning med tanke på hur komplex frågan är. Och med tanke på all den kritik som kommit fram.

Justerade data
Ta bara alla dessa ”justeringar” av gamla eller nya temperaturvärden. Ser några exempel på en hemsida http://www.klimathotet.com. Gå in själva och kolla. I de flesta grafer jag kollar är det omöjligt att skönja några trender. Varför görs alla dessa justeringar? Självfallet finns det någon anledning. Men har någon kritiskt granskat alla dessa justeringar?
En kurva från NASA som sällan visas är den över USA´s medeltemperatur sedan 1895, där man kompenserat för stora städers ”uppvärmning” . Här syns ingen speciell temperaturhöjning. Och USA representerar ett område som ungefär motsvarar hela Europa. Det är nästan så att jag blir lite skeptisk till denna NASA-kurva med tanke på att det trots allt är bevisat att jordens medeltemperatur har ökat med ca en grad sedan Lilla Istidens slut i mitten av 1800-talet.

Himalayaskandalen
Här erkänner många att ett fel begicks när IPCC rapporterade om en kraftig kommande nedsmältning av bergkedjans glaciärer. Men menar att det var en liten sak, möjligen ”pinsam”.
Det är i själva verket inte alls någon liten sak. Via media förstorades denna nyhet upp och blev ”förstasidesstoff” i de flesta media, såväl i Sverige som i andra länder. Och här har vi ett stort problem: medias enligt min mening mycket ensidiga rapportering som i stort sett enbart för fram alarmistiska nyheter. Det räcker med att någon rapporterar en temperatur på + 18 grader på Antarktis (för några dagar sedan) så blir det en stor nyhet via Guardian, TT, Expressen med flera stora media. Utan att berätta var, när, hur.
Att temperaturen mättes på ön Seymour Island som i och för sig är en del av Antarktis, och ligger ca 150 mil från själva fastlandet nämns inte. Motsvarar Umeå under sommartid eftersom det är sommar nere vid Sydpolen och Antarktis. Inte ens i SVT/Rapport nämns några detaljer. Ingenting nämns heller om att temperaturen är ca minus 30 grader över större delen av kontinenten. Vid Sydpolen var det minus 41 grader.
Detta är ett mycket tydligt exempel på varför jag börjat bli skeptisk till de larm som kommer hela tiden i media, många gånger via IPCC inför en klimatkonferens.
Här borde många som är seriöst engagerade i klimatfrågan fundera. När man på de s k alternativa media läser om köldrekord eller låga temperaturer i olika länder eller regioner rapporteras i stort sett ingenting. Är det då konstigt om folk börjar undra vad som egentligen händer?
Jag kan ge fler avskräckande exempel… …

Climategate
Flera menar att Climategate handlar om stulna mejl och att flera kommittéer utrett det hela och inte hittat något forskningsfusk. Visst, det stämmer nog att det inte var något direkt forskningsfusk. Det allvarliga var inte heller stölden av mejl, utan snarare innehållet i de läckta mejlen.
Märklig att en del börjar tala om ”stöld”. Undrar om samma personer anser att även Snowdens och Wikileaks avslöjande av mängder av mejl bland Västvärldens beslutsfattare också var ”stöld”? Handlar det inte istället om avslöjanden ? Genom s k ”hacking”.
Läs: The Climategate Emails, edited and annotated by John Costella, The Lavoisier Group March 2010 (https://www.lavoisier.com.au/articles/greenhouse-science/climate-change/climategate-emails.pdf)
Några kommentarer: Det första i Climategate som hände var att ca 1000 e-mejl hackades och läcktes ut till allmän beskådan strax före Klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Nästa läckage var 2011 då 5000 e-mejl visades upp, i anslutning till Klimatmötet i Durban i Sydafrika.
Huvudpersonerna var Michael Mann – mannen bakom Hockeyklubban.
Direktör och chef för the Earth Science Research Unit at Pennsylvania State University i USA och direktören Phil Jones Chef för Research vid UK organisation, Climatic Research Unit (CRU) at the University of East Anglia.

Objektiviteten ifrågasätts
Ett utdrag ur en sammanfattning från Graham Pinn får avsluta denna diskussion, så får ni själva skapa er en uppfattning: October2019 på lavoisier.com’s hemsida: http://www.lavoisier.com.au/articles/climate-policy/science-and-policy/Graham-Pinn-Climategate-Ten-Years-On-November-2019.pdf
“Reviewing the emails, which date back to 1999, reveals an increasing ideological approach which appears to overtake scientific objectivity. There are abundant examples discussed in emails of data being used selectively to fit the authors’ theories, whilst ignoring contradictory information. The peer review process was undermined to block publication of scientists who had different views, even suggesting removal of journal editors who did not toe the line. Attempts were made to present a unified consensus when none in fact existed. Involvement of the media meant embellishment of risk and certainty of outcome were increasingly used. Scientists became increasingly involved in political and financial decision making, as far back as 2001 suggesting cessation of unsustainable energy generation. Refusal to release data for independent assessment created suspicion about its manipulation, as did deletion of emails when many thousand were retained.”

Myten om konsensus
Att det skulle råda konsensus bland alla forskare är en myt. En granskning av det vetenskapliga stödet för detta visar att slutsatsen inte håller.
Det påstås att 97 procent av alla forskar är eniga om klimathotet. Detta är oerhört dåligt kontrollerat.
NASA gjorde en undersökning om forskarnas inställning 2013.
I en av de viktigaste undersökningarna – av fyra stycken – (av Cook et al) visas att denna ”sanning’ bygger på en analys av 11 944 artiklar. I själva verket har hela 66,73 procent av artiklarna ”ingen åsikt” (”no position”), och räknas inte med i slutresultatet.
Med andra ord så visar denna undersökning att av 11 944 artiklar, så var det bara 64, motsvarande 0,54%, som uttryckligen höll med om att människan är den huvudsakliga orsaken till klimatförändringarna.

Efterlyser saklig debatt
Summering i tre punkter som de flesta borde ställa upp på:
– Bra om vi kan fortsätta en saklig lite lugnare debatt.
– Det finns många miljöproblem som vi måste åtgärda – stor risk att klimatfrågan döljer andra värre problem
– Vi bidrar med ett onaturligt tillskott av koldioxid till atmosfären och gör stora uttag av ändliga resurser – alltså måste vi minska utsläppen av koldioxid (på ett effektivt sätt)
Ja, jag är mycket oroad över framtiden på denna fantastiska unika planet – men inte av klimatet i första hand, utan av andra miljöproblem som kemisk kontaminering, utrotning av arter, fel mat, fel livsstil, inklusive överbefolkning, ekonomiska orättvisor mm. Dessutom: varför skulle det bli enbart katastrofer och extremväder m m om det blir lite varmare? Jämför med Medeltiden och Romartiden……
Och: det har blivit grönare på jorden, öknarna har minskat senare decennier.
Göran Värmby
18 februari 2020