Dags ta itu med verkliga problem

Fokus på närsalter och övergödning är överdriven. Det är allt för stor uppmärksamhet på dessa utsläpp. Haven återhämtar sig snabbt vilket inte är fallet med utsläpp av farliga kemikalier som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och horminstörande ämnen, skriver Göran Värmby. Jakten på hushållsavlopp har fortfarande högsta prioritet medan utsläpp av kemikalier och miljögifter får mindre uppmärksamhet.
”Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.”

Ryaverken släpper ut 3,3 miljoner kubikmeter orenat avloppsvatten per år.
”När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.”
Istället jagar kommunerna enskilda avlopp, konstaterar Göran Värmby, och tar ett avskräckande exempel från petrokemins hemstad Stenungsund, där kommunen i 12 år försökt knäcka en pensionär för några hekto fosfor.
”Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt”, avslutar Göran Värmby.

Fokus på övergödning är överdriven

När jag jobbade på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på 70-talet såg jag hur vi och andra miljömyndigheter jagade utsläpp av närsalter i form av fosfor och kväve, två växtnärings-ämnen som utgör en förutsättning för allt levande grönt.

Min kollega Jan och jag, som ansvarade för tillsynen av petrokemin i Stenungsund och raffinaderierna på Västkusten, var hela tiden förvånade över hur enormt mycket resurser som redan då satsades på att minska dessa utsläpp. Vi såg ju samtidigt hur väldigt stora de naturliga utsläppen av fosfor och kväve var via Göta Älv och andra vattendrag. När vi jämförde med tänkbara ej reparerbara skador av alla de konstgjorda kemiska substanser som släpptes ut via petrokemin och raffen och de rätt harmlösa utsläppen av fosfor och kväve blev vi förvånade över Naturvårdsverkets och övriga myndigheters prioriteringar.

En förvåning som kan förklaras av att jakten och forskningen kring fosfor och kväve var och fortfarande är mycket enkel och bekväm för myndigheter och politiker jämfört med det vi jobbade med. Motståndet är lågt från enskilda avlopps-utsläppare, forskning och mätmetoder är enkla och ger lätt positiva poäng. Kommuner kan relativt enkelt vidta åtgärder genom en väl definierad utbyggnad av reningsverk. Vi såg att Naturvårdsverkets, myndigheternas och politikernas uppmärksamhet inför dessa utsläpp delvis var ett sätt att visa styrka och handlingskraft.

Det kan hända att jag har fel men när jag nu cirka 40 år senare kollar hur debatten och utvecklingen ser ut beträffande fosfor och kväve tycker jag det verkar som vi hade rätt. Dvs att fokuset på närsalter och enskilda avlopp är överdrivet och i många fall ett misstag.

Visst, utsläpp av för mycket närsalter i form av fosfor och kväve göder vattendrag, sjöar och hav, men är ofarligt på längre sikt. I näringsfattiga sjöar och vattendrag behövs dessutom närsalter för att få en bra tillväxt och utveckling av fisk och andra organismer. Vattnen och haven kan återhämta sig efter en period av övergödning. Vilket inte är fallet om man släpper ut giftiga svårnedbrytbara och cellskadande ämnen som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och hormonstörande ämnen. Självklart måste vi rena och begränsa utsläppen av fosfor och kväve, men sett till helheten är det alltför stor uppmärksamhet på just dessa utsläpp.

När Jan och jag jobbade på länsstyrelsen under 70- och 80-talen märkte vi att det var lätt och relativt enkelt att få forskningsmedel för just problem kring fosfor och kväve, och att problematiken var mycket enkel rent naturvetenskapligt, inte minst i jämförelse med de miljöproblem vi brottades med inom petrokemin och oljeindustrin. Därför flockades väldigt många forskare kring just detta ämne.

När jag nu ca 45 år senare börjar kolla läget ifråga om utsläpp från hushållsavloppsvatten och tillhörande frågor blir jag något chockerad. Jakten på fosfor, kväve och hushållsavlopp tycks fortfarande ha högsta prioritet – och går på ett negativt sätt ut över utsläpp av kemikalier och miljögifter, som får mindre uppmärksamhet.

Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.

En annan notering jag gör är att kommunerna släpper ut väldigt stora mängder föroreningar i samband med regnväder, inte minst längs Västkusten. Det beror på att man i äldre områden byggda före 70-talet installerade så kallade kombinerade ledningssystem, dvs regn/dagvatten leddes ner i samma avloppsrör som det smutsiga spillvattnet. Eftersom reningsverken via sina avloppsrör bara kan ta emot en viss given mängd avlopp måste man alltså släppa ut det överskott som ledningarna inte kan svälja. Det kallas ”bräddning” och innebär att man släpper ut såväl regnvatten som orenat avlopp från anslutna bostäder och industrier. Märkligt nog ser jag inga reportage i media om detta, inte heller arga insändare från miljöorganisationer.

Ryaverket som tar emot avlopp från hela Göteborgsregionen”bräddar” och släpper till exempel ut ca 3,3 miljjoner m3 per år av sitt inkommande orenade avloppsvatten inklusive dagvatten till diken, åar och hav – när det regnar rejält. Det motsvarar i vattenmängd ca 13 300 hushåll med 2 personer. Ett avlopp som är långt värre för miljön än ett från en sommarstuga ute på till exempel Tjörn eller Orust. Lägg till detta motsvarande utsläpp från övriga kustkommuner längs Västkusten och jämför med de resurser som läggs på jakten på enskilda avlopp från sommarstugeägare och andra ”små-skuttare”.

När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.

Ett klart faktum i Göteborg är att vi har 139 olika ”lokaler”/vattendrag där gränsvärden för miljögifter överskrids på grund av just dessa så kallade ”bräddningar”. När jag frågade Chefen på Miljöförvaltningen förra året om orsaken till dessa chock-siffror fick jag ett svar typ god dag yxskaft. Dvs en massa snack om vilka arbetsgrupper som måste bildas och vilka förutsättningar som måste gälla för kommande utredningar. Hon hade inga resonemang om kopplingen ”bräddning” – och mer miljögifter.

Vad som behövs är en jättesatsning i hela landet på att skilja på skit/smuts-vattenavlopp och regnvatten. Ett ombyggnadsprojekt som kräver stora resurser, som innebär att vi måste pausa andra projekt, inte minst inom klimatområdet och dyra höghastighetståg-projekt där svenska kostsamma nationella insatser ej märks i ett globalt perspektiv. Några positiva konkreta resultat kan ej uppmätas i vårt land av denna typ av åtgärder, till skillnad mot de typer av problem som jag nämner.

Regnvatten måste skiljas från vanligt smutsigt spillvatten. Det innebär stora investeringar. Varenda samhälle, varenda stad måste grävas upp och nya rör behöver läggas. Det finns redan ett pågående arbete om detta men det måste förstärkas. Till denna satsning måste vi påminna även om behovet av att samtidigt renovera och förnya dricksvatten-ledningarna – som ju läcker uppemot 20 procent av det dyrbart renade vattnet. Satsningar som är nödvändiga för vårt samhälle och som jag tycker går före mängder av olika kostsamma projekt och åtgärder.

Därefter behövs renings-åtgärder sättas in för det avskilja regnvattnet som tyvärr innehåller mängder med mikroplast och miljögifter. Det kan handla om olika former av filter, uppsamlingsdammar för att utjämna och lufta avloppet, infiltrationsbäddar med mera. Det viktiga är att något görs som minskar föroreningarna av grund- och ytvatten.

Det sedan lite mer koncentrerade smutsiga spillvatten-avloppet måste därefter renas med ett femte reningssteg – för att avskilja läkemedelsrester och organiska svårnedbrytbara ämnen typ PFAS, hormonstörande ämnen, flamskyddsmedel mm. Tillgänglig och accepterad teknik är ozonbehandling och aktivt kolfilter. Som tyvärr än så länge verkar vara de enda kommersiellt tillgängliga teknikerna på grund av en mycket eftersatt forskning inom vattenreningsteknik. Att Schweiz redan har denna rening i ca 20 städer är någonting för våra svenska journalister att berätta om.

Det finns betydligt mer avancerade reningssteg med molekylsikts-filter och omvänd osmos med mera men de är utvecklade för industriella ändamål, bland annat inom elektronikindustrin. De borde kunna utvecklas även för kommunala avlopp.

Låt oss avsluta detta inlägg med ett avskräckande exempel på hur myndigheter just fokuserar på ett pseudoproblem, med ett exempel på felprioritering från Stenungsund, där kommunen sedan 12 år tillbaka försöker knäcka en stackars enskild pensionär i Ödsmål med ett tvåfaldigt vite – där kommnunen andra gången kräver 150 000 kr i vite, efter ett tidigare vite på samma belopp. Trots att pensionären ifråga installerat en bra rening med en helt ny markbädd. Kommunen med en miljöinspektör i spetsen vill inte godkänna de prover som pensionären har låtit analysera. Det tidigare vitet på 150 000 kronor kunde pensionären inte betala. Kronofogden gjorde en utmätning och tog hans bil och beslutade dessutom om ”införsel på pensionen”. Intressant och skrämmande hur en kommun behandlar en av sina invånare.

Samtidigt är det beklämmande hur återhållsamma kommunen är mot den långt mer miljöskadande petrokemiska industrin i kommunen. Dom ligger visserligen långt framme internationellt men tål och bör ha en långt tuffare tillsyn av sina många olika utsläpp.

Nu har den drabbade mannen nästan återhämtat sig, då kommer kommunen, vars uppgift är att hjälpa och skydda sina kommuninvånare, med ett nytt vite – på 150 000 kronor. Det här är inte klokt. Vi pratar om utsläpp av några hektogram fosfor per år.

Jämför med de 10-11 000 kilogram fosfor och även en massa andra mycket skadliga ämnen som Göteborgs avloppsreningsverk Ryaverket släppte ut 2019 via så kallad bräddning – dvs då det regnar så mycket att man måste avleda ett överskott av orenat avlopp till omgivande åar, vattendrag och hav, ett överskott som inte ledningarna orkar svälja.

Inte ett ord, inte ett enda reportage i media om dessa kommunala utsläpp. Och detta om miljöfrågor som i högsta grad påverkar oss här i Västsverige och Sverige. Kan inte några av alla de väldigt aktiva klimat-korrespondenterna i våra stora media, i GP, i GT/Expressen, i Bohusläningen, i Borås Tidning – fortbilda sig lite och ta itu mer med lokala, regionala och verkliga miljöproblem? De borde åtminstone kunna skriva om både klimat och lokala/regionala miljöproblem!

Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt när det gäller enskilda avlopp ute på landet contra de stora utsläppen från kommunernas bräddning av helt orenat avlopp. Samt ge högsta prioritet för att minska de ej reparerbara utsläppen av miljögifter från kommunala avlopp. Vad väntar de på?

Göran Värmby

Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s