Enskilda avlopp

Dags ta itu med verkliga problem

VästsidanLämna en kommentar

Fokus på närsalter och övergödning är överdriven. Det är allt för stor uppmärksamhet på dessa utsläpp. Haven återhämtar sig snabbt vilket inte är fallet med utsläpp av farliga kemikalier som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och horminstörande ämnen, skriver Göran Värmby. Jakten på hushållsavlopp har fortfarande högsta prioritet medan utsläpp av kemikalier och miljögifter får mindre uppmärksamhet.
”Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.”
Ryaverken släpper ut 3,3 miljoner kubikmeter orenat avloppsvatten per år.
”När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.”
Istället jagar kommunerna enskilda avlopp, konstaterar Göran Värmby, och tar ett avskräckande exempel från petrokemins hemstad Stenungsund, där kommunen i 12 år försökt knäcka en pensionär för några hekto fosfor.
”Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt”, avslutar Göran Värmby.

Fokus på övergödning är överdriven

När jag jobbade på länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län på 70-talet såg jag hur vi och andra miljömyndigheter jagade utsläpp av närsalter i form av fosfor och kväve, två växtnärings-ämnen som utgör en förutsättning för allt levande grönt.

Min kollega Jan och jag, som ansvarade för tillsynen av petrokemin i Stenungsund och raffinaderierna på Västkusten, var hela tiden förvånade över hur enormt mycket resurser som redan då satsades på att minska dessa utsläpp. Vi såg ju samtidigt hur väldigt stora de naturliga utsläppen av fosfor och kväve var via Göta Älv och andra vattendrag. När vi jämförde med tänkbara ej reparerbara skador av alla de konstgjorda kemiska substanser som släpptes ut via petrokemin och raffen och de rätt harmlösa utsläppen av fosfor och kväve blev vi förvånade över Naturvårdsverkets och övriga myndigheters prioriteringar.

En förvåning som kan förklaras av att jakten och forskningen kring fosfor och kväve var och fortfarande är mycket enkel och bekväm för myndigheter och politiker jämfört med det vi jobbade med. Motståndet är lågt från enskilda avlopps-utsläppare, forskning och mätmetoder är enkla och ger lätt positiva poäng. Kommuner kan relativt enkelt vidta åtgärder genom en väl definierad utbyggnad av reningsverk. Vi såg att Naturvårdsverkets, myndigheternas och politikernas uppmärksamhet inför dessa utsläpp delvis var ett sätt att visa styrka och handlingskraft.

Det kan hända att jag har fel men när jag nu cirka 40 år senare kollar hur debatten och utvecklingen ser ut beträffande fosfor och kväve tycker jag det verkar som vi hade rätt. Dvs att fokuset på närsalter och enskilda avlopp är överdrivet och i många fall ett misstag.

Visst, utsläpp av för mycket närsalter i form av fosfor och kväve göder vattendrag, sjöar och hav, men är ofarligt på längre sikt. I näringsfattiga sjöar och vattendrag behövs dessutom närsalter för att få en bra tillväxt och utveckling av fisk och andra organismer. Vattnen och haven kan återhämta sig efter en period av övergödning. Vilket inte är fallet om man släpper ut giftiga svårnedbrytbara och cellskadande ämnen som PCB, kvicksilver, bly, PFAS och hormonstörande ämnen. Självklart måste vi rena och begränsa utsläppen av fosfor och kväve, men sett till helheten är det alltför stor uppmärksamhet på just dessa utsläpp.

När Jan och jag jobbade på länsstyrelsen under 70- och 80-talen märkte vi att det var lätt och relativt enkelt att få forskningsmedel för just problem kring fosfor och kväve, och att problematiken var mycket enkel rent naturvetenskapligt, inte minst i jämförelse med de miljöproblem vi brottades med inom petrokemin och oljeindustrin. Därför flockades väldigt många forskare kring just detta ämne.

När jag nu ca 45 år senare börjar kolla läget ifråga om utsläpp från hushållsavloppsvatten och tillhörande frågor blir jag något chockerad. Jakten på fosfor, kväve och hushållsavlopp tycks fortfarande ha högsta prioritet – och går på ett negativt sätt ut över utsläpp av kemikalier och miljögifter, som får mindre uppmärksamhet.

Jag läser nya forskningsrön om att naturen och marken tar hand om en väldigt stor andel av närsalter som släpps ut från sommarstugor och enskilda avlopp ute på landet. Fakta som myndigheter som Hav, länsstyrelser, Naturvårdsverk tycks strunta i. Istället fortsätter de att förfölja enskilda avlopp ute på landsbygden, vilket är obegripligt.

En annan notering jag gör är att kommunerna släpper ut väldigt stora mängder föroreningar i samband med regnväder, inte minst längs Västkusten. Det beror på att man i äldre områden byggda före 70-talet installerade så kallade kombinerade ledningssystem, dvs regn/dagvatten leddes ner i samma avloppsrör som det smutsiga spillvattnet. Eftersom reningsverken via sina avloppsrör bara kan ta emot en viss given mängd avlopp måste man alltså släppa ut det överskott som ledningarna inte kan svälja. Det kallas ”bräddning” och innebär att man släpper ut såväl regnvatten som orenat avlopp från anslutna bostäder och industrier. Märkligt nog ser jag inga reportage i media om detta, inte heller arga insändare från miljöorganisationer.

Ryaverket som tar emot avlopp från hela Göteborgsregionen”bräddar” och släpper till exempel ut ca 3,3 miljjoner m3 per år av sitt inkommande orenade avloppsvatten inklusive dagvatten till diken, åar och hav – när det regnar rejält. Det motsvarar i vattenmängd ca 13 300 hushåll med 2 personer. Ett avlopp som är långt värre för miljön än ett från en sommarstuga ute på till exempel Tjörn eller Orust. Lägg till detta motsvarande utsläpp från övriga kustkommuner längs Västkusten och jämför med de resurser som läggs på jakten på enskilda avlopp från sommarstugeägare och andra ”små-skuttare”.

När jag i våras bad länsstyrelsen i Västra Götaland om uppgifter om storleken av de totala bräddningsutsläppen längs Västkusten hade de inga färdiga tillgängliga uppgifter. Är inte det rätt konstigt? Jag tolkar det som att frågan saknar prioritet.

Ett klart faktum i Göteborg är att vi har 139 olika ”lokaler”/vattendrag där gränsvärden för miljögifter överskrids på grund av just dessa så kallade ”bräddningar”. När jag frågade Chefen på Miljöförvaltningen förra året om orsaken till dessa chock-siffror fick jag ett svar typ god dag yxskaft. Dvs en massa snack om vilka arbetsgrupper som måste bildas och vilka förutsättningar som måste gälla för kommande utredningar. Hon hade inga resonemang om kopplingen ”bräddning” – och mer miljögifter.

Vad som behövs är en jättesatsning i hela landet på att skilja på skit/smuts-vattenavlopp och regnvatten. Ett ombyggnadsprojekt som kräver stora resurser, som innebär att vi måste pausa andra projekt, inte minst inom klimatområdet och dyra höghastighetståg-projekt där svenska kostsamma nationella insatser ej märks i ett globalt perspektiv. Några positiva konkreta resultat kan ej uppmätas i vårt land av denna typ av åtgärder, till skillnad mot de typer av problem som jag nämner.

Regnvatten måste skiljas från vanligt smutsigt spillvatten. Det innebär stora investeringar. Varenda samhälle, varenda stad måste grävas upp och nya rör behöver läggas. Det finns redan ett pågående arbete om detta men det måste förstärkas. Till denna satsning måste vi påminna även om behovet av att samtidigt renovera och förnya dricksvatten-ledningarna – som ju läcker uppemot 20 procent av det dyrbart renade vattnet. Satsningar som är nödvändiga för vårt samhälle och som jag tycker går före mängder av olika kostsamma projekt och åtgärder.

Därefter behövs renings-åtgärder sättas in för det avskilja regnvattnet som tyvärr innehåller mängder med mikroplast och miljögifter. Det kan handla om olika former av filter, uppsamlingsdammar för att utjämna och lufta avloppet, infiltrationsbäddar med mera. Det viktiga är att något görs som minskar föroreningarna av grund- och ytvatten.

Det sedan lite mer koncentrerade smutsiga spillvatten-avloppet måste därefter renas med ett femte reningssteg – för att avskilja läkemedelsrester och organiska svårnedbrytbara ämnen typ PFAS, hormonstörande ämnen, flamskyddsmedel mm. Tillgänglig och accepterad teknik är ozonbehandling och aktivt kolfilter. Som tyvärr än så länge verkar vara de enda kommersiellt tillgängliga teknikerna på grund av en mycket eftersatt forskning inom vattenreningsteknik. Att Schweiz redan har denna rening i ca 20 städer är någonting för våra svenska journalister att berätta om.

Det finns betydligt mer avancerade reningssteg med molekylsikts-filter och omvänd osmos med mera men de är utvecklade för industriella ändamål, bland annat inom elektronikindustrin. De borde kunna utvecklas även för kommunala avlopp.

Låt oss avsluta detta inlägg med ett avskräckande exempel på hur myndigheter just fokuserar på ett pseudoproblem, med ett exempel på felprioritering från Stenungsund, där kommunen sedan 12 år tillbaka försöker knäcka en stackars enskild pensionär i Ödsmål med ett tvåfaldigt vite – där kommnunen andra gången kräver 150 000 kr i vite, efter ett tidigare vite på samma belopp. Trots att pensionären ifråga installerat en bra rening med en helt ny markbädd. Kommunen med en miljöinspektör i spetsen vill inte godkänna de prover som pensionären har låtit analysera. Det tidigare vitet på 150 000 kronor kunde pensionären inte betala. Kronofogden gjorde en utmätning och tog hans bil och beslutade dessutom om ”införsel på pensionen”. Intressant och skrämmande hur en kommun behandlar en av sina invånare.

Samtidigt är det beklämmande hur återhållsamma kommunen är mot den långt mer miljöskadande petrokemiska industrin i kommunen. Dom ligger visserligen långt framme internationellt men tål och bör ha en långt tuffare tillsyn av sina många olika utsläpp.

Nu har den drabbade mannen nästan återhämtat sig, då kommer kommunen, vars uppgift är att hjälpa och skydda sina kommuninvånare, med ett nytt vite – på 150 000 kronor. Det här är inte klokt. Vi pratar om utsläpp av några hektogram fosfor per år.

Jämför med de 10-11 000 kilogram fosfor och även en massa andra mycket skadliga ämnen som Göteborgs avloppsreningsverk Ryaverket släppte ut 2019 via så kallad bräddning – dvs då det regnar så mycket att man måste avleda ett överskott av orenat avlopp till omgivande åar, vattendrag och hav, ett överskott som inte ledningarna orkar svälja.

Inte ett ord, inte ett enda reportage i media om dessa kommunala utsläpp. Och detta om miljöfrågor som i högsta grad påverkar oss här i Västsverige och Sverige. Kan inte några av alla de väldigt aktiva klimat-korrespondenterna i våra stora media, i GP, i GT/Expressen, i Bohusläningen, i Borås Tidning – fortbilda sig lite och ta itu mer med lokala, regionala och verkliga miljöproblem? De borde åtminstone kunna skriva om både klimat och lokala/regionala miljöproblem!

Myndigheter och politiker måste snarast börja prioritera på ett vettigare sätt när det gäller enskilda avlopp ute på landet contra de stora utsläppen från kommunernas bräddning av helt orenat avlopp. Samt ge högsta prioritet för att minska de ej reparerbara utsläppen av miljögifter från kommunala avlopp. Vad väntar de på?

Göran Värmby

”Sluta jaga enskilda avlopp”

VästsidanLämna en kommentar

”Nu får det vara nog”

Stenungsund dömer ut vite på 150 000 kr

”Nu får det vara nog”. Stenungsunds kommun går för långt. Det hävdar en grupp ägare till enskilda avlopp som protesterar mot att en pensionär i Ödsmål, som renar sitt avlopp, riskerar ett vite på 150 000 kronor.

Jakten på enskilda avlopp fortsätter. Stenungsunds kommun utmärker sig på ett negativt sätt. I veckan beslutar ansvarig nämnd att ansöka om vite på 150 000 kronor för fastighetsägaren Leif Christiansson. Detta trots att han redan åtgärdat sitt avlopp.
Blir det ett vite, är det andra vitet som drabbar Leif Christiansson. Han har knappt återhämtat sig från det första.
När Westsidan når Leif Christiansson dagen innan nämnden tar beslutet, känner han inte till att nämnden tänker döma ut ett nytt vite.
– Nej. Jag hade kontakt med nämndens ordförande häromdagen. Han kunde väl vara så rakryggad att han hade talat om det här för mig, säger Leif Christiansson.
– Jag anser för det första att jag är oskyldig till anklagelserna. Jag har gjort allt som står i min makt för att rena mitt avlopp.
Sedan förra tvisten har han kompletterat sin avloppsanläggning med en efterrening, som lagen kräver, och dessutom installerat en reningsutrustning i trekammarbrunnen. Man kan säga att han, för säkerhets skull, har både hängslen och livrem. Ändå är kommunens miljöinspektör inte nöjd.

Summarisk tillsyn
Beslutet om förbud och vite, den här gången, kommer efter en summarisk tillsyn. En ensam miljöinspektör dyker upp oanmäld, och tar bilder på trekammarbrunnen. Någon egentlig samverkan eller samråd var det aldrig, enligt Leif Christiansson. Trots att både vattendirektivet och miljöbalken föreskriver det.
– De kan ju inte följa regelverket. Vare sig förvaltningslagen eller miljöbalken.
Kommunen bryter mot förvaltningslagen, hävdar Leif Christiansson.
– Det står precis hur de ska göra.
Så vad är problemet?
– Det står i varenda skrivelse att ett avlopp inte får orsaka problem för miljön eller människors hälsa. Men de talar aldrig om på vilket sätt mitt avlopp utgör ett problem, säger Leif Christiansson
Leif har installerat reningsutrustning i sin trekammarbrunn och en markbädd efter brunnen. Han har tagit prover vid utloppet från trädgården och vid utloppet i ån, med sakkunnigt vittne. Så tvisten med kommunen den här gången handlar egentligen om valet av teknik.

Tagit egna prover
Leif Christiansson berättar att han tagit prover som visar att det inte finns några förhöjda halter i avloppsvattnet. Proverna har bevittnats av sakkunnig. Men kommunen vill inte godkänna proverna.
– Det stod ju klart och tydligt i rapporten var proverna var tagna. Provtagningen har dokumenterats med bilder.
Men trots det vill kommunen inte godkänna rapporten.
– De misstror mig hela tiden.
Tvisten mellan Leif Christiansson och kommunen har pågått i tolv år nu. Det förra vitet, på 150 000 kronor, kunde Leif Christiansson inte betala. Kronofogden gjorde utmätning och tog hans bil, och beslutade om införsel på pensionen. Nu har han nästan återhämtat sig. Då beslutar kommunen om ett nytt vite.
– Jag känner mig överkörd. Nu har jag precis kommit ikapp ekonomiskt.
Och då hotar kommunen med ett nytt vite.

En lydnadsfråga
Som i så många andra fall i Stenungsunds kommun kokar det ner till en lydnadsfråga. Det verkar som det lätt går prestige i kommunens avloppsärenden, och att man ofta hänger upp sig på valet av teknik, istället för att se till ett avlopps funktion.
Frågan är om kommunens åtgärder mot Leif Christiansson verkligen står i proportion till förseelsen. I synnerhet som Leif Christiansson redan vidtagit åtgärder för att rena sitt avlopp, trots att kommunen inte visat på vilket sätt det utgör en fara för miljön eller människors hälsa.
Det handlar maximalt om några hekto fosfor per år.
Kommunen gör ett stort nummer av att det skulle vara fyra hushåll kopplade till avloppet. Men det är inte fyra fastigheter kopplade till avloppet, som man kan tro av miljöinspektörens ordval. Leif Christiansson hyr ut ett rum ovanför garaget och en gäststuga. Sanningen är att det totalt handlar om fyra personer. Vattenmyndigheten Västerhavet brukar räkna med fem personer per hushåll, som en slags schablon vid bedömningen av enskilda avlopp.
Den 7 april fattar Tekniska myndighetsnämnden beslut om att gå till mark- och miljödomstolen för att få ett vite på 150 000 kronor.
Westsidan har sökt ordföranden i nämnden, Morgan Andersson, för en kommentar. Utan resultat.
Göran Åhrén

”De bryter mot lagen”

Juridiska ombudet kritiserar kommunen

Det är oklart på vilka grunder kommunen hotar med vite. Fastighetsägarens ombud är kritisk till kommunens agerande. Kommunen kan inte peka på någon skada, och beloppet 150 000 kronor är uppenbart oproportionerligt, hävdar Roland Ekstrand.

Leif Christianssons juridiska ombud, Roland Ekstrand, är kritisk till att kommunen nu tar till så drastiska beslut utan att Leif Christiansson får reda på vad som är på gång.
– Man måste kommunicera det man fattar beslut om. Och Leif har inte hört ett ljud.
– Man kan inte utfärda ett vite utan att kommunicera detta till de som berörs, säger Roland Ekstrand.
Han är också kritisk till att kommunen inte pekat på någon skada som Leif Christianssons avlopp skulle orsaka.
– Man måste konstatera en konkret skada enligt en färsk dom i Växjö tingsrätt.
Han tycker dessutom att vitet är orimligt stort.
– Att döma ut ett så högt vite är oproportionerligt.
– Hur mycket fosfor finns i avloppsvattnet? Det handlar max om ett kilo fosfor på ett år. Och det ska då ställas mot ett vite på 150 000 kronor.
Stenungssunds kommun hänger upp sig på teknikval istället för att titta på funktionen, menar Roland Ekstrand. Ett beslut måste vara teknikneutralt. Tekniska nämnden kan inte ha synpunkter på hur han renar vattnet.
– Han har ju tagit prover.
Då är frågan hur effektivt anläggningen renar avloppsvattnet. Inte vad det är för fabrikat.
– Om man inte tror att proverna är riktiga, kan man inte bara avfärda dem.
Kommunen har inte bevisat att han har fuskat med proverna.
– Det är kommunen som har bevisbördan. Den omvända bevisbördan gäller inte längre.
– De bryter mot förvaltningslagen om de fattar beslut imorgon, säger Roland Ekstrand.
FOTNOT: Roland Ekstrand hänvisar till förvaltningslagen paragraf 6, 10 och 23 i som talar om att man måste kommunicera ett beslut, och att man samtidigt ska titta på om man har tillräckligt underlag för beslut, och att den som berörs ska kunna yttra sig i ärendet.
Göran Åhrén

”De talar aldrig om
på vilket sätt mitt avlopp
utgör ett problem”

Inga fler orimliga krav

VästsidanLämna en kommentar

Så vill han ändra lagen

Måste påvisa skada för att få förbjuda avlopp

Riksdagsledamoten Magnus Jacobsson (KD), välkomnar domen från Mark- och miljödomstolen i Växjö. I en motion till riksdagen har han själv föreslagit att lagen skärps för att hindra kommuner att döma ut avlopp på schablonmässiga grunder.

– Det är väldigt glädjande att vi äntligen har en dom som tar hänsyn till det lagstiftningen säger. Det måste finnas en skada innan man kräver en åtgärd, säger Magnus Jacobsson i en kommentar.
– Jag har motionerat om det riksdagen därför att jag uppfattade att det fanns tjänstemän som gick utanför lagen i sina tolkningar.
– Och då ville jag att lagen skulle förtydligas så att det ännu tydligare framgår att det måste finnas en skada innan man kan kräva en åtgärd, säger Magnus Jacobsson.
– Den här domen är positiv men jag kommer ändå att fortsätta följa frågan i riksdagen.
Magnus Jacobsson har lagt flera förslag i riksdagen som rör enskilda avlopp. I höstas föreslog han en översyn av miljöbalken samt VA-lagen, i en motion där han också vill att lagen ska ställa krav om en påvisbar miljönytta innan kommunerna tvingar en enskild att byta sin avloppsanläggning.
I samma motion föreslår han också att det ställs högre krav på rening av offentliga anläggningar. Magnus Jacobsson motiverar det med att det är orimligt att ställa högre krav på enskilda avlopp, än man gör på kommunens egna avlopp. (Motion 2020/21:762)
Hösten 2019 la Magnus Jacobsson ett förslag i riksdagen om att stärka proportionalitetsprincipen, att myndigheter inte får ställa mer långtgående krav än att det står i proportion till nyttan, och att myndigheter måste påvisa en skada innan man tvingar någon att vidta långtgående och kostsamma åtgärder.
”Tyvärr ser vi flera exempel på hur kommuner och länsstyrelser går fram med hårda krav gentemot privata va-anläggningar utan att man ens har genomfört någon mätning som visar om den gamla anläggningen inte längre fungerar”, skriver Magnus Jacobsson i sin motion. (Motion 2019/20:534)
Göran Åhrén

Kommunen får bakläxa

VästsidanLämna en kommentar
En kommun kan inte döma ut ett enskilt avlopp enbart på grund av ålder. Det slår Växjö tingsrätt, MMD fast i en dom. Foto: G Åhrén

MMD gav kommunen bakläxa

Måste påvisa skada för att få döma ut enskilt avlopp

VÄXJÖ: En kommun måste påvisa skada för att få besluta om förbud. Och kommunen måste göra en individuell bedömning. Att döma ut ett enskilt avlopp med hänvisning till ålder är inte lagligt. Det slår Mark- och miljödomstolen i Växjö fast i en dom som kan få prejudicerande betydelse.

Mark- och miljödomstolen i Växjö slår i en dom fast att en kommun som dömer ut ett avlopp måste ange en orsak. Kommunen måste peka på en konkret skada, det räcker inte att döma ut ett enskilt avlopp på schablonmässiga grunder som hög ålder.
Domen kan få stor betydelse för ägare till enskilda avlopp, menar Roland Ekstrand, ombud till fastighetsägarna i det aktuella fallet.
– Man måste som myndighet kunna peka på en konkret skada för att kunna meddela förbud, säger Roland Ekstrand.
Hög ålder duger alltså inte som argument för att döma ut en anläggning.
– Här slår man ju fast att man måste kunna visa att det föreligger en skada eller en olägenhet.
Lagen talar om ”skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön”. Och Nybro kommun har i det aktuella fallet intepåvisat vare sig det ena eller andra.

Omvänd bevisbörda
Nybro kommun är inte ensam om att ha dömt ut avlopp på schablonmässiga grunder.
– Vad kommunerna har gjort är att de säger att det är omvänd bevisbörda. Du måste bevisa att din anläggning fungerar. Men hur kan man göra det?
Ägarna hamnar i ett så kallat moment 22. Det blir en omöjlighet.
Roland Ekstrand är kritisk till att samma myndighet som underkänt en anläggning sedan ska godkänna den.
– Det borde vara länsstyrelsen som godkänner anläggningar, inte kommunerna.
I många fall har kommunerna intressen som kolliderar med ägare till enskilda avlopp. Det gäller exempelvis i de fall när kommunerna vill tvångsansluta fastighetsägare till kommunalt vatten och avlopp.
Roland Ekstrand har själv varit aktiv i kommunpolitiken i Värmdö kommun, där han var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden. På den tiden arbetade kommunerna på ett helt annat sätt.
Nu hjälper Roland Ekstrand fastighetsägare som drabbas av kommunernas jakt på enskilda avlopp. Han har en gedigen kunskap om förvaltningslagen och det är inte många miljöinspektörer som klarar att argumentera emot.

Prejudicerande dom
Fallet i Nybro tror Roland Ekstrand kan få prejudicerande effekt.
– Ja, det tror jag.
Det viktiga med domen i Mark- och miljödomstolen i Växjö är att man slagit fast att kommunen har bevisbördan. Kommunen är skyldig att tala om på vilket sätt en anläggning inte fungerar. Man måste peka på en konkret brist.
Det blir därför svårare för kommunerna att döma ut enskilda avlopp på schablonmässiga grunder.
Roland Ekstrand betonar också att ett beslut måste vara proportionerligt. Myndigheten får inte fatta beslut om förelägganden och viten som är uppenbart orimliga i proportion till nyttan. Eller som lagen uttrycker det…”mer tvingande åtgärder än nödvändigt”.
– Att lägga ut viten på 150 000 kronor, det är inte lagligt. Det är förbjudet att besluta om mer tvingande åtgärder än nödvändigt, säger Roland Ekstrand.
– Det är tusentals människor som får de här vitena, och tvingas bygga om sina anläggningar. De flesta vet inte vad de ska göra.
Roland Ekstrand tror det är viktigt att så många som möjligt hjälper till att sprida kunskap om domen. Den kan få stor betydelse om många känner till den.

Orimligt höga viten
Fastighetsägaren i det aktuella målet hotades med vite. Men länsstyrelsen menar alltså att det var orimligt. Nybro kommun har inte kunnat visa vad det var för fel på anläggningen.
– Man tror saker och ting. Det är det som är så farligt för rättssäkerheten.
Och allt för ofta tror domstolen att kommunen har rätt. Roland Ekstrand tar ett exempel.
”Troligtvis så fungerar den inte tillräckligt bra för moderna krav”, är en vanlig formulering.
– Det är bara bullshit alltihop.
Nu har en domstol slagit fast att en kommun måste visa att det är något fel på avloppet för att kunna fatta beslut om förbud och viten.
Det grundläggande problemet när det gäller staten och kommunernas hetsjakt på enskilda avlopp är att man överdrivit belastningen från enskilda avlopp, enligt forskare cirka fem gånger. Bl and annat genom att inte räkna med markretentionen.
Vetenskapliga utredningar, som visar annat än myndigheternas uppfattning, har helt enkelt sopats under matten, ”för den goda sakens skull”.
– Den mängd fosfor som kommer från ett enskilt avlopp är generellt sätt inte något problem, säger Roland Ekstrand.
Göran Åhrén

Ett helt uppslag i tidningen Land ger Roland Ekstrand råd till ägare till enskilda avlopp vad de ska göra när brevet från kommunen kommer. Roland Ekstrand har gjort det till en mission att hjälpa fastighetsägare som hamnat i trubbel med myndigheterna.

Domstolen upphäver nämndens beslut

Kommunen uppmanas följa lagen

Det är olagligt att döma ut enskilda avlopp på schablonmässiga grunder. Kommunen måste påvisa skada. Det konstaterar Mark- och miljödomstolen i Växjö i en dom som rör Nybro kommuns tillsyn av avlopp. Domstolen upphäver därför kommunens beslut.

Nybro kommun förbjöd i juli 2020 en fastighetsägaren att använda sitt enskilda avlopp med motiveringen att den var bristfällig. Fastighetsägaren fick knappt ett år på sig att åtgärda avloppet.
Fastighetsägaren överklagade till länsstyrelsen i Kalmar, som beslutade att upphäva kommunens beslut. Kommunen överklagade till Mark- och miljödomstolen i Växjö.
Det framgår av handlingarna att Nybro kommun anser att avloppsanläggningen är för gammal. Avloppsanläggningar byggda före 1987 uppfyller inte kraven på funktion i Naturvårdsverkets allmänna råd, och det finns risk för att infiltrationen efter 47 års användning ”är mättad” eller renar sämre än då den var ny, hävdar kommunen.
I domen skriver Mark- och miljödomstolen:
”Mer ingripande åtgärder än vad som behövs får inte tillgripas. För att ett föreläggande eller ett förbud enligt denna paragraf ska kunna ges krävs att en skada eller olägenhet har konstaterats. Föreläggandet ska också grundas på en individuell bedömning.”
(Domstolen hänvisar till Bengtsson m fl, Miljöbalken (14 maj 20220, JUNO), kommentaren till 26 kap. 9 §.)
I domstolens bedömning skriver man:
”Även om anläggningen – som byggdes 1973 – uppnått en hög ålder så har nämnden inte pekat på några konkreta omständigheter som tyder på att reningsgraden i densamma skulle vara otillräcklig.”
Domstolen konstaterar också ”att tillsynsmyndigheten inte kan avstå från kravet att göra en individuell bedömning i varje enskilt fall.”
Slutligen konstaterar domstolen:
”Av den utredning som legat till grund för nämndens beslut att förbjuda utsläpp till den befintliga avloppsanläggningen finns inget, utöver hög ålder, som tyder på att anläggningen är bristfällig på ett sådant sätt att den förorsakar skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.”
Domstolen konstaterar att Nybro kommun inte hade skäl att förbjuda utsläpp av avloppsvatten till anläggningen, och instämmer därför i länsstyrelsens bedömning. Man avslår därför kommunens överklagande.
Nybro kommun har valt att inte överklaga domen, som således har vunnit laga kraft.
Göran Åhrén

”För ett förbud krävs
att skada eller olägenhet
har konstaterats”